Tänk dig att spela en final som bara vinnaren bryr sig om. Lite så känns det när CHL gick i mål med Jere Innalas avgörande i powerplay – en seger som ekade högt i Scandinavium och engagerar de närmast sörjande i övrigt.
”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit”, sa den socialdemokratiske finansministern Kjell Olof Feldt. Lite så känns det med CHL. Ingen ville riktigt ha den, men när man ändå släpat den hela vägen till final får man väl spela klart den för sakens skull.
Visst, det är säkert fest i någon pittoresk alpby eller i en tysk industristad som får besök av ett SHL-lag vart femte år under gruppspelet. Men är det verkligen Frölundas och Luleås uppdrag att agera fadder åt övriga Europas hockeystudenter?
Nåväl. När vi ändå baxat turneringen ända hit kunde man åtminstone hoppas på en final värd namnet.
Och det fick vi. Två riktiga lag. Inte ett hopplock av avdankade stjärnor och deltidsproffs som kombinerar backcheck med Ben & Jerry’s. På ena sidan fanns spets: Omark, Gustafsson, Brome. På den andra sidan stjärnor som, Stenberg, Tömmernes, Innala.
Frölunda tog ledningen två gånger med Robbans offensiva finlir. Luleå kvitterade lika många gånger. Det var disciplinerat, plikttroget och stundtals lika känslosamt som en årsredovisning från Bulans manskap.
I förlängningen fick Luleå sina chanser. De tog dem inte. När Mattias Bromé förlorade en närkamp framför mål och åkte ut blev det fyra mot tre – och då behöver man inte mer än en sekunds obeslutsamhet. Jere Innala behövde mindre än så. 3–2. Ridå.
Så blev allt guld värt för Frölunda. Och allt annat en parentes. För det är ju så med CHL: man minns vinnaren. Och knappt det. Turneringen är hockeyns svar på en konferensresa – intensiv i stunden, suddig i efterhand.
Så grattis Frölunda. Ni vann Europas minst prestigefyllda mästerskap. Imorgon är det SHL-tabellen som gäller igen. Och där bryr sig folk på riktigt.
@AddeBeck
