Det finns kvällar då ett lag visar exakt varför det hamnat i kval – och exakt varför det är så svårt att peka ut en enkel väg framåt. HV71:s senaste veckor har varit just sådana.
Efter gårdagens strafförlust mot Linköping talar mycket för att det blir tredje säsongen i rad som HV71 får kvalspela. Jönköpingslaget ser ut stundtals ut att ha hittat någon form av struktur, för att i nästa byte falla tillbaka i samma gamla mönster.
Mitt i stormen står Anton Blomqvist. Anton är rak i ryggen men det är mycket lite värt när laget inte radar segrarna som de måste ta för att rädda en fiaskosäsong från att bli ett historiskt fiasko där laget trillar ner i Hockeyallsvenskan.
Rätt man på rätt plats?
Frågan som alla ställer sig – men få vågar formulera rakt – är om han verkligen är rätt person att leda HV71 in i det mest nervpåfrestande som finns i svensk hockey: kvalspelet.
I kval handlar det inte om långsiktig kulturbyggnad. Det handlar till viss del om att om att stå stadig, men framförallt om att vinna matcher. Att Blomqvist klarat ett kvalspel är visserligen starkt, men ingen merit som lugnar HV71 när det blåser motvind för tredje året i rad.
Blomqvist har pratat om processer hela säsongen. Men i kval finns inga processer. Bara resultat. Och där blir hans lugn både hans största tillgång och hans största svaghet. För vad händer när lugnet tolkas som passivitet? När tålamod blir till handlingsförlamning?
Samtidigt måste man ge honom något: spelargruppen verkar fortfarande lyssna. En tränare som tappat omklädningsrummet har inte den sorts intensitet vi ändå ser i vissa matcher. Men räcker det? Räcker lojalitet när spelet i egen zon fortfarande läcker som ett trasigt stuprör?
Är Anton Blomqvist den som bäst hanterar ett kval även denna säsong? För i kval finns inga omtag. Eller ska HV71 rycka plåstret och börja med en ny röst i båset redan när kvalet börjar? I Jönköping sitter ingen säker i dessa tider där tiden snart runnit ut för att kunna ro skeppet i hamn med SHL-kontraktet i behåll.
@AddeBeck
