Fem saknade SHL-profiler

En ny SHL-säsong står inför dörren. Premiären är lite mer än en månad bort och lagen börjar bli allt mer fulltaliga. Även om Corona har tagit ett nackgrepp på klubbarna och klubbarnas ekonomiska situation kommer vi snart att få se spel igen även om läktarna fortsatt står tomma. Men ”The show must go on” som Freddie Mercurys odödliga stämma upplyste världen om innan hans bortgång. Med en ny säsong har följaktligen ett par profiler lämnat ligan för andra klubbar. Andra står kontraktslösa i skrivande stund med ett besked att det inte blir förlängning i den SHL-klubb som dom sist representerade. Bloggen rik­­­­­­tar därför rampljuset på fem spelare som under flera år satt avtryck på ligan med både sin persona och prestationer. Dessa har bidragit till att ge intresse och vitalitet till en liga som annars kan kännas grå och slätstruken fram tills slutspelet börjar.

1, Jonathan Pudas

Med en allvarlig blick, ett par brinnande ögon, och en klar basröst som talar från hjärtat har Pudas gång på gång talat klarspråk. Ibland i medgång – ibland i motgång. Men ur honom kommer inga klyschor eller vaga uttalanden. Det har varit ärligt och rakt på sak. Adderar du dessa egenskaper med hur mycket lyft fram klackens betydelse och inverkan, och dels hans faktiska prestationer så får du en mix av allt det bästa som ett fan eller tränare rimligen kan önska sig. Mellan Pudas och Skellefteå AIK kommer det alltid att finnas en navelsträng. Pudas vandrar välförtjänt österut till KHL, men när han kommer hem igen är det som i en berömds krigsromans titel; Ingenting nytt på Västfronten. Han kommer att komma ned tillbaka i samma skyttegrav han steg upp från, beredd att ge precis allt för klubben.

2, Ryan Lasch

En virtuos som får det svåra att se enkelt ut. Ett exceptionellt spelsinne i kombination med att ständigt hålla i pucken den där tiondelen eller tiondelarna som gör att passningen kan skära som en kniv genom varmt smör har gjort Ryan till en oerhört respekterad spelare. Som point-man i SHL ser jag ingen annan som varit bättre än honom sista åren. Som offensiv spjutspets har Ryan varit en av ligans absolut bästa spelare vilket visar sig i hans poängproduktion och späckade meritlista. Smått omöjligt att ersätta, men rimligen frigörs å andra kanske den dyraste löneposten för Frölunda. Men mer valuta för Ryans lönecheck kunde inte Frölunda fått. Det är hatten av för Ryan som (utöver sin prestation) i mina ögon framstått som en gentleman – vältalig, skandalfri och en spelare som gjort sina medspelare bättre och ligan sevärd.

3, Joel Lassinantti

Jag mötte Lassie är en svensk låt som nog många hockeyspelare bör referera till. Kanske inte som sin musiksmak med som en beskrivning på vad som var skillnaden mellan en vinst eller förlust. Med Lassi i mål kunde Luleå spela bra och vinna, men även spelat markant dåligt och vinna. Jag vet inte hur många matcher jag (tvingats) växla över från Skellefteå AIK till Luleå. Norrbottningarna blir tillbakapressade med ett måls ledning, men Joel står emot, och när motståndarna tagit ut målvakten slutar det med att Luleå gör mål i tom kasse. Joel har många gånger steppat upp precis när det som mest behövts. Under sin tid i Luleå har han varit väldigt laglojal och vuxit till en uppskattad spelare av fansen. Jag led på något sätt extra för Joel efter att SHL-säsongen fick ett abrupt slut. Möjligheten att få vinna ett SM-guld med Luleå kanske aldrig kommer igen eller blir lika bra som den gångna säsongen. Och som gammal målvakt ömmar jag särskilt för bra målvakter, gärna från Norrland, och gärna med en sådan där totalt prestigelös framtoning och avspänd aura som Lassie gett uttryck för under sin tid i SHL.

4, Martin Thörnberg

De bästa av sagor tar aldrig slut – och otaliga är fester man önskat aldrig nådde andra änden av sitt crescendo och resan mot det oundvikliga slutet. För slut tycks det just nu vara mellan Martin Thörnberg och HV71. Thörnberg har vunnit både SM-guld och VM-guld. Han har totalt över 500 matcher i SHL och varit en framträdande spelare. Men nu har Thörnberg fått reda på att han inte ingår i HV 71:s planer för framtiden längre. Därmed kan hans tid i SHL vara över. Om hans hockeykarriär är över är oklart. Men på meritlistan finns fyra SM-guld med HV 71. Martin representerar därför den lilla andelen spelare som bara spelar i SHL-hockey i en och samma klubb. Det är få av den yppersta hockeyeliten som gör det, än mindre vinner fyra sm-guld med den klubb han debuterade år 2002 för. Och utöver guld och klubblojalitet har Martin även vunnit priset Rinkens Riddare för sitt sätt att uppträda vilket vittnar på hans status och att han har flera bra sidor som spelare.

5, Daniel Rahimi

Som Skellefteåsupporter är varje spelare fostrad i Björklöven någon som kommer att nagelfaras och helst buas ut vid varje lämpligt tillfälle. Ges inget lämpligt tillfälle kommer ett lämpligt tillfälle att skapas. Med sin tuffa spelstil och hårda framtoning på isen har Daniel varit en nagel i ögat för motståndarlaget. Och Rahimi har alltid balanserat på en skör tråd mellan å ena sidan tufft spel och andra sidan otillåtet spel som förvisat honom till utvisningsbåset. Det första som etsat sig fast i minnet är en ful knätackling mot Skellefteås Tim Söderlund som gav fem matchers avstängning. Inget som gjorde att hans aktie steg för den med sympatier för Skellefteå AIK. Det andra är hans kompromisslösa försvarsspel under SM-slutspelet 2018. Med Rahimi som en försvarsjätte tog Växjö fyra raka segrar och Daniel fick höja pokalen i Skellefteå Kraft Arena. Som inte 4–0 i matcher vore nog fick en ”Löven-produkt” vinna SM-guld (med Växjö) i Skellefteå Kraft Arena. Nu väntar åter allsvenskt spel för Rahimi i just Björklöven. Siktet är såklart på att föra klubben upp i SHL.