En sekvens biter sig fast efter MoDo-Skellefteå. Som ett mentalt skavsår som skrapar på ytan av ett större underliggande problem. Jag pratar om tacklingar som riktas helt eller delvis mot en spelares ansikte.
Här kan du se tacklingen som är ett i raden av beslut där disciplinnämndens beslut väcker huvudbry, bokstavligt talat.
Samuel Vigneault ser Arvid Lundberg som befinner sig i en utsatt situation. Han väljer att fullfölja sin tackling ändå. Tacklingen tar initialt direkt i huvudet på Arvid Lundberg, som har låg tyngdpunkt.
Att disciplinnämnden valde att fria Vigneault efter denna tackling väcker stora frågetecken. Kommer liknande tacklingar att vara okej framöver?
Vad hade hänt om Arvid Lundberg lagt sig och tagit sig för ansiktet? Jämför nämnda tackling med exempelvis med denna tackling som Oscar Lindberg fick matchstraff för förra säsongen. Bedöms lika fall som lika? Eller bedömer domarna, och sen nämnden, bara på på vilket sätt mottagaren agerar i stunden? No blood no foul?
Nu friades tacklingen med motiveringen att den inte skedde med uppåtrörelse, samt att Lundberg rörde sig lite innan han fick tacklingen. Därmed sagt att det är okej att tackla i ansiktet om det inte sker med uppåtgående rörelse - och särskilt om mottagaren rör sig lite, eller?
Svensk hockey har problem – generellt är domarna alldeles för ivriga på att döma ut matchstraff när tacklingar tar illa och där ansvaret är mer tudelat än tacklingen Lundberg tog.
Samtidigt så silar man mygg och sväljer kameler i domarnas beslut på isen, och disciplinnämndens bedömningar i efterhand.
Tacklingen på Arvid Lundberg visar på att svensk elithockey fortfarande famlar i mörkret i balansen mellan att hålla borta huvudskador och samtidigt tillåta tufft och schysst spel.
Disciplinnämnden är i detta fall att likna vid en lotterinämnd. Vissa vinner – och vissa förlorar, på slumpvisa villkor. Så kan vi inte ha det längre.
Lundberg fick en ful tackling /Foto: Ola Westerberg
@AddeBeck
