Den svenska VM-truppen är på väg till Dallas.

När förbundskapten Graham Potter presenterade sina 26 spelare, gick det som vanligt – det blev mest diskussion om spelare 23-26 och om vilka som inte kom med (exempelvis Roony Bardghji, Hugo Larsson och Williot Svedberg).

Eller ”diskussion”… Det blev ju faktiskt rent ramaskri och det känns som att det fortfarande inte riktigt lagt sig, så här med bara en vecka kvar till första matchen.

Saken är att de spelare, vars vara eller icke-vara brukar debatteras mest i samband med trupputtagningen, sällan kan räkna med speltid i mästerskapet.

Deras viktigaste uppgift är att sprida (positiv) energi och då väger personliga egenskaper tungt.

2004 kom min gamle lagkamrat i Helsingborgs IF Erik Wahlstedt med i EM-truppen som siste spelare. Han var nog inte i närheten av att få spela en minut, men han gjorde knappast landslaget sämre.

När jag var med i EM 2012 som uttalad tredjemålvakt, visste jag vad som gällde: Att dricka kaffe och vara glad.

Jag överdriver, men det är faktiskt inte långt ifrån sanningen.

Sedan ska man så klart alltid vara redo om något skulle hända. Andreas Isaksson och Johan Wiland hade kunnat skalla ihop eller något liknande – och då hade det blivit min tur.

Var och en måste hur som helst inse sin roll i en mästerskapstrupp. Därför blev jag inte så förvånad över hur Potter tog ut sin trupp.

Christian ”Chippen” Wilhelmsson är förebilden för hur man ska vara. Han var alltid lättsam och sprallig i landslaget – en glädjespridare (sedan hade han bonusen att han spelade ganska mycket och bra också).

Det var viktigt för mig att vara sådan också – att ha en lite gladare tredjemålvakt kan ge lite mer energi. Förstemålvaktens fokus är på matcherna på ett helt annat sätt och det gäller att hjälpa honom så mycket man kan.

Det man också ska tänka på är att det är mycket ”dötid” under ett mästerskap. Många timmar spenderas på hotell och på resor. Det är tufft att vara iväg så lång tid och då är det extra viktigt att man har rätt karaktärer på personerna i gruppen.

Som tredjemålvakt får man offra sig. Under förlägret på Gotland inför EM 2012 hade vi en del skador och då fick jag spela mittback i reservlaget på träningarna.

Det som gör landslaget bättre, får man acceptera.

Det var jag och Jonas Olsson som bildade mittbackspar.

Dreamteam.

Hur det gick för mig och Jonas?

Vi var som Maldini och Baresi.

Kanske inte i mitt fall, men jag är ganska nöjd ändå – jag fick i alla fall in några bra glidtacklingar.

Sverige närmar sig i ett stort mästerskap utan uttalad förstemålvakt. Det har inte hänt under min livstid – det närmaste man kommer bakåt i tiden är väl VM 1970, då Ronnie Hellström blev petad efter en tavla i premiären mot Uruguay. När jag exempelvis var med i EM 2012, visste alla att Andreas Isaksson var etta, Johan Wiland tvåa och jag trea.

För mig är det oroväckande att det varit så öppet mellan Kristoffer Nordfeldt, Viktor Johansson och Jacob Widell Zetterström. En tydlig målvaktshierarki är särskilt viktig under ett kort mästerskap.

Nu, med snart bara en vecka kvar till premiären mot Tunisien, talar i alla fall allt för att det blir Kristoffer Nordfeldt som står i målet.

Viktor Johansson kändes länge som den givna ettan, men hans skada förändrade läget. Vi har ofta haft landslagsmålvakter som varit petade i sina klubblag – men det är ett annat läge när man genomgått en operation och bara spelat någon enstaka match under de senaste fem månaderna.

Samtidigt hade Jacob Widell Zetterström en längre sjukdomsperiod och övertygade heller inte i derbyt mot Norge.

Det förbundskapten Graham Potter behöver göra nu, klart och tydligt, är att berätta för alla att Nordfeldt är förstemålvakt – internt i laget och externt till media och supportrar. Tydlighet utåt gör att alla slipper lägga energi på onödiga spekulationer.

Internt: I en målvaktsuppsättning i ett VM behöver man ta olika roller. Att veta vem som är förstemålvakt är viktigt – mycket viktigare än vad det är i ett klubblag som spelar en lång säsong.

Rollen för reserverna i en VM-trupp är att stötta. Att det inte längre finns en pågående konkurrens ger arbetsro åt alla. Alla kan fokusera på sin uppgift, för lagets bästa.

Kristoffer Nordfeldt, alltså.

Vem hade kunnat tro för ett år sedan, eller fem eller tio år sedan, att han skulle vara förstavalet för Sverige i VM 2026?

För inte så länge sedan sedan var han hårt kritiserad i AIK och bara hans närvaro som reservmålvakt i landslaget var ifrågasatt. Jag spelade med Kristoffer i U21-landslaget, då han var tredjemålvakt bakom mig och Johan Dahlin i U21-EM på hemmaplan 2009. Han är tre år yngre än vi, men redan då hade han en enorm pondus i allt han gjorde.

Nordfeldt är väldigt explosiv och har en rejäl räckvidd. Han hoppar högt, men har också ett extremt frånskjut när det gäller att nå ut till sina stolpar. Dessutom har han en otrolig fot – en riktig Premier League-fot, som man brukar säga. Han kan smälla iväg bollen 70 meter bara så där. Och har dessutom bra utkast.

Nu står han inför sitt livs äventyr.

Mäktigt!

Genrepsmatcherna som spelats just nu har en förmåga att förstoras upp utifrån resultat och till viss del även insatser.

Norgematchen (1-3) blev vad den blev. Greklandsmatchen (2-2) blev vad den blev.

Tyvärr blev det lite för enkelt att skapa chanser och göra mål på Sverige.

Min känsla är att man blir väääääldigt låga. 5-2-3-formationen som Graham Potter valt kan bjuda in till det. Motståndarna tar sig ofta för enkelt fram i banan - det är därför jag väljer att inte spela med fembackslinje med mina lag (idag Trelleborgs FF). Ska man spela med fembackslinje ska man vara överlägsna sina motståndare.

I andra halvlek mot Grekland blev laget kaxigare med sina wingbacks, gick högre upp i banan och tog över matchbilden. Då såg man en del bra saker kring hur de vill spela.

Taha Ali kan bli en joker och offensivt finns det både kvalitet och variation

Jag tycker verkligen inte att man ska dra för stora växlar på dessa insatser. Vissa spelare är precis klara med sin säsong och andra kommer direkt från CL-final.

Samtidigt var det såklart inte bra att det såg ut som det såg ut. Tre snabba insläppta och svagt spel mot Norge skapar inte det lugn kring organisationen som man vill ha. Som jag var van vid fanns på min tid.

Det finns en tydlig linje hur man vill försvara och anfalla. Det satt inte heller mot Grekland och då kan den där tryggheten reduceras.

Sedan ska man ta matchernas betydelse (obefintlig) för vad den är. Resultaten kan rentav ha varit ett mycket nyttigt wakeupcall – både för spelarna och tränarteamet. Jag upprepar därför: det är väldigt viktigt med trygghet i laget. Därför hade det behövs det en bra defensiv insats mot Grekland.

Min främsta bedrift i ett mästerskap är kvartsfinalplatsen i VM i Ryssland 2018 (0-2-förlust mot England). Jag minns att det morrades en del efter genrepen då också, först 0-0 mot Danmark och sedan 0-0 mot Peru. Men jag älskade det. Vi hade en trygghet i defensiven som gick att ta på. Det var disciplinerat och väloljat. Alla visste exakt vad de skulle göra och vad som förväntades. Sedan byggde vi vidare på det. Vi var extremt svårslagna, det visste alla efter både kval och play off.

Den känslan finns kanske inte i landslaget just nu, men jag är samtidigt säker på att Graham Potter kommer att lägga extremt mycket fokus på de bitarna inför VM-premiären. Jag tror att han inser att skickligheten framåt redan finns.

Hur försvaret sedan ska se ut kan man ju spekulera i.

Jon Dahl Tomasson stod för ett slags försvarsspel, Potter för ett annat med mer zonförsvar. Jag tycker att Nordfeldt som varit med i dessa sammanhang tidigare är förstemålvakt. Han har pondus och var för övrigt med i Ryssland 2018.

Sedan blir Victor Nilsson Lindelöf och Isak Hien (med Jesper Karlström framför sig) ryggraden i försvaret. Karlström, som är kapten i Udinese, har tveklöst egenskaper för att hålla ihop ett lag.

Rent generellt är det annars en intressant diskussion hur vi inom svensk fotboll hanterat försvarsspel de senaste åren. Jag är helt övertygad om att det krävs mer disciplin i försvarsspelet och att det måste ske redan i klubbarnas akademiarbete,

I Danmark och Norge prioriteras försvarsspel i spelarutbildningarna på annat sätt. I Sverige är fokus mer på offensiv fotboll. Hur många svenska försvarsspelare av hög internationell klass har vi producerat de senaste åren? Det märks, inte minst när svenska lag ska ut och spela i Europa, att vi är långt efter.

Hur som helst.

Vilken fest det ska bli med VM. Den normala dygnsrytmen lär få sig en törn, men jag kommer att se så mycket jag bara kan.

/Granen