Genrepsmatcherna som spelats just nu har en förmåga att förstoras upp utifrån resultat och till viss del även insatser.

Norgematchen (1-3) blev vad den blev. Greklandsmatchen (2-2) blev vad den blev.

Tyvärr blev det lite för enkelt att skapa chanser och göra mål på Sverige.

Min känsla är att man blir väääääldigt låga. 5-2-3-formationen som Graham Potter valt kan bjuda in till det. Motståndarna tar sig ofta för enkelt fram i banan - det är därför jag väljer att inte spela med fembackslinje med mina lag (idag Trelleborgs FF). Ska man spela med fembackslinje ska man vara överlägsna sina motståndare.

I andra halvlek mot Grekland blev laget kaxigare med sina wingbacks, gick högre upp i banan och tog över matchbilden. Då såg man en del bra saker kring hur de vill spela.

Taha Ali kan bli en joker och offensivt finns det både kvalitet och variation

Jag tycker verkligen inte att man ska dra för stora växlar på dessa insatser. Vissa spelare är precis klara med sin säsong och andra kommer direkt från CL-final.

Samtidigt var det såklart inte bra att det såg ut som det såg ut. Tre snabba insläppta och svagt spel mot Norge skapar inte det lugn kring organisationen som man vill ha. Som jag var van vid fanns på min tid.

Det finns en tydlig linje hur man vill försvara och anfalla. Det satt inte heller mot Grekland och då kan den där tryggheten reduceras.

Sedan ska man ta matchernas betydelse (obefintlig) för vad den är. Resultaten kan rentav ha varit ett mycket nyttigt wakeupcall – både för spelarna och tränarteamet. Jag upprepar därför: det är väldigt viktigt med trygghet i laget. Därför hade det behövs det en bra defensiv insats mot Grekland.

Min främsta bedrift i ett mästerskap är kvartsfinalplatsen i VM i Ryssland 2018 (0-2-förlust mot England). Jag minns att det morrades en del efter genrepen då också, först 0-0 mot Danmark och sedan 0-0 mot Peru. Men jag älskade det. Vi hade en trygghet i defensiven som gick att ta på. Det var disciplinerat och väloljat. Alla visste exakt vad de skulle göra och vad som förväntades. Sedan byggde vi vidare på det. Vi var extremt svårslagna, det visste alla efter både kval och play off.

Den känslan finns kanske inte i landslaget just nu, men jag är samtidigt säker på att Graham Potter kommer att lägga extremt mycket fokus på de bitarna inför VM-premiären. Jag tror att han inser att skickligheten framåt redan finns.

Hur försvaret sedan ska se ut kan man ju spekulera i.

Jon Dahl Tomasson stod för ett slags försvarsspel, Potter för ett annat med mer zonförsvar. Jag tycker att Nordfeldt som varit med i dessa sammanhang tidigare är förstemålvakt. Han har pondus och var för övrigt med i Ryssland 2018.

Sedan blir Victor Nilsson Lindelöf och Isak Hien (med Jesper Karlström framför sig) ryggraden i försvaret. Karlström, som är kapten i Udinese, har tveklöst egenskaper för att hålla ihop ett lag.

Rent generellt är det annars en intressant diskussion hur vi inom svensk fotboll hanterat försvarsspel de senaste åren. Jag är helt övertygad om att det krävs mer disciplin i försvarsspelet och att det måste ske redan i klubbarnas akademiarbete,

I Danmark och Norge prioriteras försvarsspel i spelarutbildningarna på annat sätt. I Sverige är fokus mer på offensiv fotboll. Hur många svenska försvarsspelare av hög internationell klass har vi producerat de senaste åren? Det märks, inte minst när svenska lag ska ut och spela i Europa, att vi är långt efter.

Hur som helst.

Vilken fest det ska bli med VM. Den normala dygnsrytmen lär få sig en törn, men jag kommer att se så mycket jag bara kan.

/Granen