Grattis Spanien.

VM-finalen blev smått osannolik. Spel mot ett mål i 115 minuter gjorde att de aldrig riktigt kändes som en final. Att Argentina då hade ett XG på 0,00 är helt otroligt. I en VM-final! De grisade och försvarade sig bra och precis innan utvisningen kom hann jag tänka "Detta kanske är Argentinas VM ändå, får de en chans kommer de att göra mål".

Men det röda kortet blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Fotbollen är inte logisk. Bara för att Spanien så tydligt har världens bästa lag så betyder inte det att bucklan bara ska hämtas ut. Inte ens om de svarar för idel toppinsatser,Fotbollen är för nyckfull för det och utan den nyckfullheten hade vi inte älskat sporten som vi älskar den.

När man är överlägsen och inte vinner är det för jävligt. Samtidigt finns det inga skönare segrar eller poäng än de man krigar sig till trots underlägsenhet. Jag kommer att tänka på när vi med U21-landslaget mötte Spanien inför EM 2009. Vi fick knappt låna bollen, Spanien hade 21-0 i målchanser och vårat xg var nästan på minus. Mina utsparkar var det närmsta mål vi kom. Men det slutade 0-0...

Finalen präglades annars av den amerikanska kommersialismens fulaste ansikte. Det gick för långt. För klubbarna och de aktiva finns så otroligt många regler för lagen om tider som ska hållas och rutiner som ska följas. En gång under en Europacupmatch med HIF fick vi böter för att jag hade fel färg på underbyxorna under mina shorts. Jag tvingades byta om och blev 20 sekunder sen till inmarschen – vilket gav nya böter. Nu var det plötsligt okej med 27 minuters paus. Då är FIFA och arrangörerna större än sporten och det kan göra mig fruktansvärt förbannad. Vissa försvarar det med att det bjöds på en "fantastisk show? Men det är inte därför vi tittar på det. Vi är generationer som är uppväxta med att en VM-final är helig och det finaste vi har inom fotbollens, kanske hela idrottens, värld. Nu misshandlas den. För vad?

Precis som mycket annat, avstängningen som upphävdes och reklampauser mitt i halvlekarna, visar att FIFA gör hur de vill.

En annan besvikelse var bronsmatchen mellan England och Frankrike. Massor av världsspelare i de båda lagen tappade respekten för både matchen, supportrarna och historieböckerna när de inte tog det på allvar.

Att man inte går för det i en medaljmatch i VM är väldigt märkligt. Engelsmännen borde vilja dö för en medalj, så lite som den nationen har vunnit genom åren. Nu fick de sitt brons, men nästan enbart för att Frankrike var så ohyggligt svaga.

Från detta VM kommer jag främst att minnas att det var så många lag med. 48 stycken! Ytterligare en devalvering på ett världsmästerskaps betydelse. Nu pratas det dessutom att det ska bli ännu fler. Jag kommer även att minnas detta som Messis sista stora framträdanden på en världsscene. Det är ju inte så att man följer Miami i MLS slaviskt...

Från ett svenskt perspektiv var det kul att få vara med. Det hade man verkligen inga större förhoppningar på för sex månader sedan. Nu blev det groupavancemang som trea och någonting att bygga vidare på inför EM om två år.

Ikväll väntar VM-final! Det är alltid en liten högtidsstund och vi har två lag som verkligen är förtjänta att spela där – av olika anledningar.

Spanien har spelat bäst fotboll. Argentina har krigat sig dit – och kan bli det första laget i modern tid att försvara ett VM-guld.

Spanien är mina favoriter. De har varit stabilast och är helt otroligt bra i egen box. De ser verkligen ut som ett lag på banan.

Argentina får till stor del förlita sig på briljans från Messi. Som i semifinalen mot England där han slog till med två assists och vände matchen.

Hur får man koll på Messi - kan man fråga sig.

Det har punktmarkerats, dubblats på honom och köttats i största allmänhet i 15-20 år. Offrar man för mycket kraft på honom får andra spelare stora möjligheter.

Spanien kommer att fortsätta med sitt kollektiva försvar som firade stora framgångar mot Frankrike.

Bronset gick till England efter en bisarr match med tio mål.

Frågan man kan ställa sig är: ska man ens spela denna bronsmatch? Englands 6-4-seger mot Frankrike, efter 4-0 i paus, blev som en träningsmatch. Ingen av spelarna ville spela den här matchen. Alla var besvikna efter förlusten i semin och såg mer fram emot den mycket korta semester som väntar innan de ansluter till sina respektive klubblags försäsonger som nyss startat.

Samtidigt är det en perspektivfråga. Sveriges bronsmatch 1994 är legendarisk. Och hade exempelvis Norge eller något afrikanskt land spelat en bronsmatch hade de gått all in. Hade jag fått chansen att spela en bronsmatch hade det varit hur stort som helst. England och Frankrike brydde sig inte. Sättet de bytte ut mängder med spelare på och sättet de agerade på planen vittnade om det.

I förra bloggen tog Pär ut en världselva.

Jag noterade att han inte tog med Mbappé. Hahahaha! Målvakter alltså..

Här kommer min elva:

Målvakt:

Unai Simon, Spanien.

Väldigt bra i alla delar av spelet. Ett ynka insläppt framför världens bästa kollektiva försvar. Det går inte att välja någon annan

Backlinjen:

Marc Cucarella, Spanien

Pau Cubrasi, Spanien,

William Saliba, Frankrike

Achraf Hakimi, Marocko

Kommentar:

Egentligen vill man inte peta i en fungerande backlinje mer än nödvändigt. Och det tar emot att ha med Cucarella med den frisyren. Man vad 17. Cubrasi har gjort det fantastiskt bra. Han är bara 19 år och har alla förutsättningar att komma upp på den högsta nivån av alla. Ni vet, bland spelare som Baresi och Madini.

Mittfältet:

Rodri, Spanien

Jude Bellingham, England

Enzo Fernandez, Argentina

Kommentar:

Rodri löser allt. Bellingham är i sitt livs form. Sedan har vi Fernandez. Det är en rivig typ som kommer att göra stor nytta här.

Anfallet:

Leo Messi, Argentina

Kylan Mbappé, Frankrike

Michael Olisé, Frankrike

Kommentar:

Messi och Mbappé är fantastiska i sig. Sedan vill jag ha Olisé längst upp trots att många har honom på mitten. Han är trots allt en av de spelare som imponerat mest på mig i hela turneringen.s

Denna finalhelg ska det tas ut världslag hit och dit.

Det har även jag gjort. Och då inte bara ur aspekten vilka som varit bäst individuellt. Jag vill ju gärna att laget ska kunna fungera tillsamman på planen också…

Om vi börjar med den viktigaste spelaren av alla så vet ni vad jag menar.

Målvakter.

Det är svårt att gå ifrån spanske Unai Simon. Han höll nollan i 519 minuter och har fram till och med finalen bara släppt in en boll, mot Belgien. Visst visst, Spanien är det lag som släpper till minst målchanser, men Simon har faktiskt en stor del i det också. Han bidrar med att vara verbal och många gånger ta undan bollar som slås på djupet när Spanien går högt med sin backlinje..

Backlinjen:

Pedro Porro, Spanien

Pau Cubrasi, Spanien.

William Saliba, Frankrike,

Marc Cucarella, Spanien

Kommentar: Egentligen vill man inte byta ut folk i en suverän backlinje, men Saliba är nog världens bäste mittback och fram till sin skada var han enastående bra.

Mittfältet:

Rodri, Olisé, Bellingham

Kommentar: I mina ögon är Rodri lagets viktigaste spelare. Han får dessutom kaptensbindeln, sorry Messi. Rodri är navet för att laget ska fungera både offensivt och defensivt. Sedan är jag av uppfattningen att en kapten ska vara den bästa spelaren centralt i ett lag.

Anfallet:

Leo Messi, Harry Kane och Mikel Oyarzabal

Kommentar: Messi får en roll lite bakom Oyarzabal och Kane.

Jag väljer bort Haaland och Mbappé enbart för att anfallet ska fungera optimalt. Harry och Mikel gör ett enormt grovjobb som varken Mbappé eller Haaland gör. Då kan Messi få en något mer fri roll och det bäddar även för de vassa yttrarna längre ner i banan.

VM-finalen?

Den vinner Spanien med 2-1.

Vi har fått se två semifinaler som till stora delar förvånat mig.

Inte minst reagerade jag på att Spanien så enkelt manövrerade ut Frankrike. Spaniens insats i den matchen var den enskilt bästa under hela turneringen.

Sättet de lyckades hålla Frankrike borta från sitt eget straffområde var briljant. De satte in hög press över hela banan och stressade fransmännen till många enkla misstag och gav deras stjärnspelare aldrig chansen att glänsa. Vilken otrolig disciplin!

Samtidigt hade kanske inte Frankrike inte sin dag just då och jag kan tänka mig att de kliver ut i bronsmatchen extremt revanschsugna, både på resultatet och på sig själva.

I den andra semifinalen var England länge det lite bättre laget och 1-0 var inte orättvist.

Men sedan…

England gick helt och hållet för att säkra sin ledning och gjorde alla taktiska drag för att stärka defensiven. Ändå släppte man till massor av bra lägen. Argentina hade en boll i stolpen och Pickford tvingades till flera fina räddningar – innan kvitteringen till slut kom.

Situationen engelsmännen hamnade i då är extremt jobbig. Mentalt är det som att springa in i en vägg. När första Argentina-målet kom i 86:e försvann all energi och man ville bara pressa fram en förlängning för att kunna omgruppera sig och ställa om rent taktiskt.

För Argentina var det tvärtom.

Nu var det plötsligt deras match med ett extremt offensivt lag mot ett lågt och darrigt England. De fick verkligen upp vittringen och en övertygelse om att de inte bara kunde, utan skulle, vinna matchen. Lika jobbigt som det var att spela för England då - lika inspirerande var det för Argentina som dessutom hade ett enormt publikstöd på arenan. Argentina fick en slags superenergi som man måste ha tagit del av för att kunna förstå hur stark den är.

Man brukar prata om momentum och mentala övertag i olika sporter. Det kunde inte bli tydligare än så här.

Målen i sig var väldigt fina. Messi löste två assists och är fortfarande inblandad i det mesta.

Finalen kommer vi till senare i veckan, men den ska alltså spelas mellan två lag där inget lyckades besegra Cap Verde efter full tid – vilket säger en del om hur svårt det kan vara att vinna fotbollsmatcher.

Innan den ska det spelas en bronsmatch – där jag håller Frankrike som klara favoriter.

Båda lagen är revanschsugna, men Frankrike är nog det lag som är mest missnöjda med sin senaste insats. England tror jag får lite svårare att ställa om rent mentalt och har dessutom en vilodag mindre. Och nog håller de flesta av oss Frankrike som det bättre laget.

Världens bästa försvar monterade ner världens bästa anfall.

Spaniens 2-0-seger i semifinalen mot Frankrike var en fantastisk uppvisning i konsten att spela kollektivt försvar. En spansk enhet mot individualisterna i Frankrike.

I första halvlek gick Spanien orädda ut med väldigt högt försvarsspel och såg till att Frankrike inte kunde sätta sina fyra fruktade anfallare i lägen någon gång. Med sin höga press blev det nästan ett man-man-försvar över hela banan. Då brukar man bli sårbar när en spelare förlorar sin duell, men i Spanien satt man ihop så väldigt bra att man klarade av även sådana situationer. Försvarsspelet gjordes över hela banan. Mikel Oyarzabal är kanske inte den världsforward som man tänker sig ska spela i Spanien, men han gör ett oerhört stort jobb i presspelet och ligger rätt i positionerna som i sin tur bäddar för resten av lagets försvarsspel

Mycket handlar om att kunna trycka upp backlinjen. När Frankrike väl kom rättvända med boll var spanjorerna två-mot-en på Mabappé direkt.

Sedan var Spanien väldigt bra på att vila med boll. Man höll den lagom länge inom laget och det gjorde Frankrike frustrerade.

När turneringen startade var Spanien mina favoriter.

När man sedan såg dem spela 0-0 mot Cap Verde började man kanske fundera. Men den motgången var kanske precis det som Spanien behövde. De insåg att det var dags att steppa upp och det har blivit bättre för varje match efter det. Manana manana...

Att Spanien fick första målet mot Frankrike var förmodligen avgörande.

Det var en klantig straffspark att dra på sig och att i underläge jaga mot Spanien måste vara det svåraste man kan ta sig an i fotboll. De är så bollskickliga och samspelta. I Frankrike jagade de en mot en och det är nästan hopplöst. Det såg nästan ut som när Barcelona var som bäst och de ledde en match. Då gick det knappt att ta bollen från spelare som Xavi och Iniesta.

Jag försöker att krysta fram svagheter i det spanska laget. Men kan inte finna några!

Man kan prata om fysik, men de har visat att de klarar av den biten också. Jag skulle snarare säga att det finns mer att hämta i laget om de får igång sin största stjärna Lamine Yamal.

Nu får Spanien en dags mer vila inför finalen på söndag jämfört med England eller Argentina. Men just den faktorn tror jag inte är speciellt stor. Det är så pass många dagar dit att det inte ska spela någon större roll.

Vilka det blir i finalen?

Jag tror att det blir England.

Argentina har mött lag som är lågt rankade hela turneringen. Blir de inte avslöjade mot England så blir de det mot Spanien.

För England handlar allt om att få stopp på Messi. Det går inte individuellt. Det Spanien gjorde med Mbappé behöver England göra mot Messi. Då kan britterna ta ett silver, knappast mer.

Nu börjar det dra ihop sig.

Semifinalerna väntar och som väntat, utifrån kvartsfinalerna, blev det England-Argentina och Frankrike-Spanien.

Min bloggkollega Pär Hansson har målat upp Frankrike-Spanien som den moraliska finalen. Jag får nog hålla med honom.

Det är mer eller mindre de fyra länder jag hade hoppats på som är kvar. Kanske att Brasilien hade kunnat vara med där uppe, men de var helt enkelt inte som bäst nu.

Oavsett hur det slutar under tisdagen och onsdagen blir det en fantastisk final.

Jag tror på Frankrike-Argentina i final och franskt guld.

Spanien har bara släppt in ett mål mot så här långt och har ett väldigt lågt xg emot sig. Detta blir deras största och svåraste test så här långt.

För Frankrikes del var det inget snack mot Marocko. 2-0 kunde ha blivit mer när de väl tryckte på gasen. Spetsen de har i sin offensiv är något av det värsta man sett.

Sedan är frågan hur matchen kommer att se ut. Spanien vill normalt sett ha mer possession och Frankrike gillar att ligga på rulle och kontra, men jag tror att detta kommer att svänga fram och tillbaka och bollinnehavsmässigt bli väldigt jämnt.

Mbappé byttes ut senast på grund av problem med en fotled och det snackas en del om att han kanske inte kan spela. Men det tror jag vad jag vill på. Spanien räknar definitivt med att den franske skyttekungen startar matchen.

Sedan är det alltid lite underhållande när lagen ska mörka hemligheter för varandra. Media brukar vara skickliga på att luska ut det mesta, men ibland kommer inte de ens nära.

Jag har själv varit i en del 50/50-situaioner om man kunnat spela eller inte.

Jag minns en landslagssamling för drygt tio år sedan när jag blev matförgiftad och hade en riktigt hemsk natt och morgon. Det var någon kycklingrätt som hade ställt till det...

Landslagsteamet lyckades få ordning på mig med mycket vätska, vitaminer och allt möjligt. Lyckligtvis är sådant rätt ovanligt. Sverige hade, precis som de flesta andra landslag har nu, egna kockar och egen mat med sig. Det var fina tider med mycket husmanskost. Första dagen på en landslagssamling var det alltid köttbullar med potatismos, gräddsås och lingon.

Ofta var det även Biff Rydberg, pannbiff, enkla pastarätter och den typen av mat som spelarna själva önskade. Sådana småsaker sprider en trygghet. Man vet alltid om att det är bra mat, så man kan återhämta sig väl och må gott.

England mot Argentina kommer sannolikt att bli en väldigt jämn match.

Argentina har haft många jämna matcher hela mästerskapet men lyckats slingra sig vidare mot Cap Verde (via förlängning), Egypten (som de borde förlorat mot) och senast Schweiz (ny förlängning).

Det luktar oavgjort och förlängning lång väg här.

Detta är kanske den moraliska bronsmatchen? Inget av lagen har imponerat, men det är en styrka att ändå ta sig till semifinal. Jag ser det verkligen som 50/50. England har en tradition att förlora på straffar och kanske upprepar det sig här?