Värdnationerna har inlett starkt i VM.

Samtliga borde kunna gå vidare från respektive grupp och det är sådant som kan öka intresset för sporten, inte minst i Kanada och USA.

Det som förvånade mig mest var kanske hur rappt och explosivt anfallsspel som Kanada bjöd på mot Bosnien & Hercegovina. Matchen slutade 1-1, men det var Kanada som skapade mest och låg närmast segern. De spelade med mycket intensitet och fart och hade en otrolig hastighet i många moment.

USA är väldigt framåtlutat och hade allting under kontroll mot Paraguay. Flera spelare visade riktigt hög individuell klass. Men jag vill inte dra allt för stora växlar ännu. Jag vill fortfarande se att man klarar av att försvara sig mot lag som Turkiet och starkare lag (och även Australien som är en del av gruppen).

Det är intressant att se vad ett VM kan göra för intresset i ett arrangörsland. Jag levde och spelade i Ryssland mellan 2013 och 2018 såg på nära håll hur landet byggde upp arenor och infrastruktur kring fotbollen för att bli proffsigare.

I USA började intresset för fotboll att öka i samband med vårt för svensk del klassiska VM 1994. Två år efter det drog MLS igång och nu har fotbollen sakta men säkert växt under 30 års tid.

Nu borde fotbollen få ytterligare en skjuts - inte minst om USA:s landslag kan gå långt. Visst är det långt kvar till sporter som hockey, basket och baseball i USA - men det är en intressant marknad för framtiden. Kan MLS bli en liga som lockar världsspelare inte bara när de är i slutet av sin karriär, som Messi och Zlatan, kan det nog bli riktigt bra.

Personligen hade jag aldrig några konkreta möjligheter att avsluta min proffskarriär i USA. När jag bestämde mig för att sluta cirkeln i Helsingborgs IF fanns det ett par möjligheter i Europa.

Då var jag först och främst inställd på att avsluta snyggt som spelare. Det var några år senare som jag insåg att tränaryrket skulle kunna vara någonting för mig och just nu går det ganska hyfsat. Mitt Trelleborgs FF leder Ettan Södra och jag hoppas kunna ta upp laget till Superettan igen. Under söndagen möter vi Hässleholm borta, det blir något att bita i.

Natten mellan söndag och morgon kommer jag att ställa klockan på 03.30. Eller nej... 03.45 får räcka. Avspark mot Tunisien är nämligen 04.00.

Tunisien är nog bättre än vad man tror.

Det blir otroligt viktigt med en bra start. En trepoängare innebär ju att laget mer eller mindre är klart för avancemang som en av de åtta bästa treorna.

Holland har haft lite halvtaskiga resultat på sistone och har en del småskavanker som stör – men det här är ett riktigt mästerskapslag med mängder av spelare som vet vad som krävs. Jag har själv spelat i Nederländerna och jag kan nästan garantera att de ser sig själva som stora favoriter i den här gruppen. Något jag verkligen kan köpa.

Japan är också vassa, men har nog en större ödmjukhet inför uppgiften. Kom ihåg att de besegrat länder som England och Frankrike i VM tidigare och säkert kan ta fina skalper även detta mästerskap.

I gårdagens blogg tog Pär Hansson upp 1-2-matchen mot Ukraina i EM 2012. Den svider fortfarande. Jag har spelat fyra EM och bara vunnit en öppningsmatch.

2016 i Frankrike blev det 1-1 mot Irland, 2020 slutade det 0-0 mot Slovenien. 2008 var jag en del av gruppen som vann öppningsmatchen mot Grekland med 2-0, men ändå inte gick vidare från gruppen.

Den här matchen måste Sverige vinna. Dels för att ha en rimlig chans på avancemang. Dels för att bygga någonting långsiktigt positivt i detta VM.

Turneringen har så smått dragit igång men jag märker direkt att det nya upplägget med 48 lag urholkar intresset en gnutta – och då är vi inne på farliga stigar och vandrar. Alla matcher drar inte som man vill. Kanske börjar jag bli gammal, 40 om någon vecka, men förr i tiden spelade de ingen roll om matcherna gick mitt i natten. Det var högtidsstunder. Kanske blir det annorlunda lite senare i turneringen?

VM är inte för alla utan för de bästa lagen - kan jag tycka. Det blir lite, som Granen var inne på i en tidigare blogg, som hockey. Massa matcher och majoriteten går vidare bara för att det ska mjölkas ut pengar. Jag är själv väldigt hockeyintresserad och följer Rögle stenhårt, men tittar knappt på VM just för att det känns utspätt.

I ärlighetens namn var Sverige inte tillräckligt bra för att gå till VM och den lilla glädjen i sammanhanget är väl att vi kom med just på grund av att deltagarländerna ökat i antal.

Av de första matcherna kan jag konstatera att USA verkar bra, att Kanada-Bosnien var en underhållande match, men att inget av de länderna lär gå längre än till åttondelsfinal på sin höjd.

Personligen ser jag mest fram emot att få se Brasilien. Det känns som att VM startar när brassarna börjar slå tunnlar och klackar sig fram.

Sverige mot Tunisien på måndag kväll är naturligtvis en nyckelmatch.

Seger och förutsättningarna för att gå vidare är goda. Oavgjort och det blir snudd på hopplöst och vid förlust kan man nog utgå från att avancemang är kört. För inte tar man fyra pinnar mot Nederländerna och Japan om man förlorar mot Tunisien?

Ett Tunisien som är välorganiserat och har viss individuell spets. Framförallt är det deras kollektiva försvarsspel som lyfts fram och det är just det som klickat i Sverige.

Sätter vi det kollektiva försvarsspelet är grunden lagd. Sedan är det bara att hoppas att Isak och Gyökeres får ett bra samarbete tillsammans. Båda är klasspelare som borde kunna dra nytta av varandra även om de inte spelat massor ihop i skarpt läge.

Att få ett bra resultat mot Tunisien är inte bara avgörande för de teoretiska möjligheterna till avancemang. Resultatet i premiärmatchen påverkar hela gruppens mentalitet. Jag minns själv EM 2012 när vi hade Ukraina i öppningsmatchen. Vid seger där skulle vi ha vettiga chanser att gå vidare, även om det var England och Frankrike med i gruppen. Istället blev det 1-2-förlust och det dödade hela den här goa känslan i gruppen - tron på att man verkligen kan gå långt. Vilket vi inte heller gjorde...

Mycket av införsnacket har handlat om Sveriges kollektiva försvarsspel. Om fembackslinjen. Om det inte får fortsätta att vara lika enkelt att göra mål på oss.

Det gäller naturligtvis fortfarande - men en detalj som jag verkligen hoppas få se i den här matchen är elva spelare med enorma vinnarskallar. Spelare som verkligen markerar i varje liten aktion att de inte hellre vill någonting annat än att vinna,

Sanna elitspelare är nämligen sådana. De vill vinna allt. ALLT!

När jag spelade i HIF:s guldlag var truppen full med spelare som ville vinna allt – hela tiden. Och då menar jag bara inte matcher. Jag tänker på smålagsspel på träningarna, kvadraten på uppvärmningen och kortspel i bussen. Det tävlades i allt och att förlora tog hårt oavsett gren. Adrian Gashi var en enorm vinnarskalle på det sättet och betydde mycket för HIF under många år. Han var delaktig i att bygga upp en vinnarmentalitet i gruppen. En mentalitet som handlar om att övervinna de förutsättningar som råder - inte bara i enskilda matcher. En mentalitet som handlar om att vilja vinna som lag mer än andra lag.

Och när elitspelare som Gashi verkligen vill vinna innebär det ibland spänningar i truppen, vi gnabbades en del själva sinsemellan på träningsplanen, men det var bara en restprodukt i den vinnarskallefabrik som producerade vinnande lag.

Det finns trots allt ingenting negativt med att vinna - även om alla inte håller med mig…

Andra vinnarskallar i landslagssammanhang som sticker ut är Olof Mellberg och Henrik Larsson. Inte minst Larsson hade en förmåga att göra alla spelare runt omkring sig bättre. Den typen av spelare accepterar inte när någon i laget inte ger 100 procent för att vara så väl förberedd som möjligt eller inte ger allt i varje match.

Det sätter en standard på sin omgivning som formade hela min syn på att se på just vinnarskallar. Att kasta en flaska när man är förbannad är någonting annat. Allt handlar om hur man tar en motgång eller en förlust. Att träna som man spelar match. Att bygga en träningsmijö som är både krävande och utvecklande.

Så se nu till att vinn! Det börjar med att verkligen vilja vinna,

VM-premiär i Mexico City och jag satt bänkad. Mexiko–Sydafrika blev ärligt talat inte mycket till match – Sydafrika var helt enkelt för dåliga – men nu är vi i alla fall igång med den här jätteturneringen.
Befarar att VM innehåller för många lag och för många matcher. Det blir lite urvattnat på sina håll och gårdagens match gjorde inte den känslan svagare.

Samtidigt – vem är jag att klaga när Raul Jimenez får göra sitt första VM-mål på hemmaplan vid 35 års ålder, fem år efter att han var nära döden efter en kollision, skalle mot skalle, med David Luiz i en Premier League-match.
Jimenez var duktig, men jag gillade framför allt Julian Quiñones, den frejdige offensive spelaren som blev VM:s förste målskytt – en ny bekantskap för mig.

För stackars Sydafrika var egentligen dagen förstörd nästan direkt. Nio minuter in i en VM-premiär måste man vara kyligare än vad Sphephelo Sithole var, när han drällde med bollen utanför eget straffområde och tappade den till Erik Lira, som spelade fram Quiñones till första målet.
Ren mardröm – men också undvikbar.
Spela enkelt första tio!

Det hade pratats om Mexikos presspel på förhand och det var ju effektivt, men frågan är om man kan dra några slutsatser av hur det såg ut mot detta Sydafrika.

Tre röda kort är annars det som sticker ut, utöver att den mexikanska publiken vid flera tillfällen buade åt sina spelare som var på väg att vinna en VM-premiär...
Det första går inte att säga något om – målchansutvisningen för olycksgubben Sithole var solklar. Det var också skickligt av Brian Gutierrez att söka det läget när han rann igenom – det var friläge eller rött kort som var alternativen där.
Den andra utvisningen: Dålig känsla från VAR, dålig känsla från huvuddomaren. Themba Zwane åkte ut för att ha höjt armen och träffat Alvarado i ansiktet, samtidigt som denne utsatte Zwane för en hockeytackling: Där måste domarna se situationen i sin helhet – inte rött kort.
Den tredje utvisningen? Klantigt av Montes, som sparkade ned Mudau i 2–0-ledning på stopptid. Det heter målchansutvisning och det var en bra målchans för Sydafrika. Rött kort enligt regelboken.

***

Läser i Sportbladet att de avslöjat Sveriges troliga startelva mot Tunisien genom ett foto av Sebastian Larsson med reservuppställningen i handen.
Av den kunde man få ut den här elvan:
Kristoffer Nordfeldt – Alexander Bernhardsson, Gustaf Lagerbielke, Isak Hien, Victor Nilsson Lindelöf, Gabriel Gudmundsson/Elliot Stroud – Jesper Karlström, Benjamin Nygren, Yasin Ayari, – Viktor Gyökeres, Alexander Isak.

För spelarna tror jag att den typen av avslöjanden betyder noll och intet.
Däremot kan det säkert störa ledarna.

För mig är det i alla fall en ganska naturlig uppställning. Jag tror att Daniel Svensson sköt sig ut ur startelvediskussionen med sin insats mot Norge.
Frågan är om sjuke Gabriel Gudmundsson hinner bli frisk till vänster. Annars verkar det alltså bli Mjällbys Elliot Stroud som får spela – intressant!
Jag tycker att den svenska trebackslinjen för ofta blir en fembackslinje – vi måste våga trycka framåt lite.
Stroud är van vid att spela på positionen i Mjällby och den erfarenheten kan vara positiv för landslaget – så klart sagt med vetskap om att det nu handlar om en högre nivå och går mycket snabbare, och så vidare.

VM är igång. Min egen VM-feber börjar växa när vi närmar oss Sveriges premiär. Tre dagar kvar!

Idag börjar VM. Mexiko-Sydafrika inleder en lång helg som blir något av en uppvärmning inför Sverige-Tunisien, nyckelmatchen som spelas på måndag morgon.

Tunisien inledde förra VM med att förstöra Danmarks chanser. Det är ingen given segermatch för detta Sverige, men ska vi gå vidare, behövs en vinst där.
Jag tror ändå att man löser det och går vidare som en av de bästa treorna.
Mot Nederländerna kammar vi noll.
Kanske, kanske, kan det bli poäng mot ett starkt Japan också.
Men i 16-delsfinalen lär VM ta slut för Sverige.

Är jag för pessimistisk?
Med Alexander Isak och Viktor Gyökeres har Sverige en anfallsduo som vi inte haft sedan Zlatan och Henkes dagar.
Men det spelar ju inte så stor roll om vi inte sätter det som är vår svaghet just nu – det kollektiva försvarsspelet.
Vi är alldeles för svaga bakåt. Träningsmatcherna mot Norge och Grekland har inte minskat min oro.

Därför är Viktor Nilsson Lindelöf Sveriges viktigaste spelare i detta VM.
Han är den ende som verkligen kan hålla ihop försvarsspelet.
Nilsson Lindelöf är en grundpelare, en pappa i försvaret. En sådan spelare som har ledarskapet naturligt i sitt sätt att vara. Han är ingen Olof Mellberg, men när han spelar gör han andra spelare bättre.
Det såg man exempelvis bara på det korta inhoppet mot Norge i förra veckan – man kände direkt att ”oj, nu blev det stabilt igen” .

Tittar man på de svenska landslag som varit bra historiskt, har de alltid haft många erfarna spelare som spelat i landslaget under lång tid – inofficiella ledare och starka personligheter, som driver gruppen oavsett om de har en kaptensbindel på armen eller ej.
Den typen av spelare är inte bara en bristvara i dagens landslag, utan tyvärr också i stor utsträckning i svensk fotboll överlag. Det handlar både om vilken typ av spelare vi får fram idag, men också om samhället i stort.
Jag är emot tidig selektering inom ungdomsfotbollen och det kan vara rimligt att man inte har serietabeller i unga åldrar.
Det är däremot inte bra att vi i svensk fotboll numera inte räknar mål före 13 års ålder.
Den frågan är en detalj i en större helhet, men att lära sig att vinna och förlora fotbollsmatcher är ganska grundläggande när man mognar som människa.

Graham Potter har inte varit svensk förbundskapten särskilt länge, men han är införstådd med vad som gäller nu.
Efter experimentet med Jon Dahl Tomasson, går Sverige tillbaka till det som gjorde oss bra i exempelvis VM 1994, 2002, 2006 och 2018.
En modell där vi ger individen möjlighet att glänsa på en grund av kollektivets hårda arbete. Där laget går före jaget.
På längre sikt vill Potter säkert utveckla Sveriges offensiva spel mer, men för framgång i detta VM gäller det att organisera sig bakåt och få ihop gruppen. Att ge klasspelarna framåt utrymme att avgöra matcherna.
Det blir intressant att se hur Potter lyckats, med den korta tid han har haft på sig.

***

Vilka vinner VM då?
Mitt svar blir Spanien. Mest baserat på deras trupp och hur de imponerade i EM senast. Numera har de inte bara sitt traditionella kortpassningsspel, utan de kan även spela mer direkt när det behövs.
Jag håller Spanien högre än Frankrike.

Skyttekung? Harry Kane. Vi vet sedan gammalt att han kan göra mycket mål och han kommer att göra en stor andel av Englands. Han har nog goda chanser att ta ledningen i skytteligan tidigt, i gruppspelet där England möter Kroatien, Ghana och Panama.

Som gammal målvakt är det alltid spännande att se vilka ”kollegor” som presterar bäst mellan stolparna.
Bland utespelarna är jag mest spänd på att se Lamine Yamal.

Och så klart – det behöver knappt nämnas – Lionel Messi. I min värld är han den bäste spelaren genom tiderna och detta är förmodligen det sista mästerskap vi får förmånen att se honom i.
Njut av det.

Två dagar kvar till VM.
Känner ni hur tempen stiger?
Det gör i alla fall jag.

Mest av allt ser jag fram emot att följa ett stort mästerskap där Sverige är med, hemifrån.
Senast det hände var i VM 2006, där jag framför allt minns Paraguay-matchen med Ljungbergs avgörande (1–0) och alla svenskar som intog Olympiastadion i Berlin.

Sedan är det klart att VM 2018, då jag själv var med, är mitt starkaste VM-minne. Men det ska bli kul att sitta med de svenska fansen och fira svenska vinster.

För några svenska vinster blir det väl i Nordamerika?!

Min förväntan är i alla fall att Sverige slår Tunisien i öppningsmatchen och tar sig vidare, som tvåa eller trea i gruppen.
Nederländerna med min gamle lagkamrat Virgil van Dijk, håller jag som favoriter i Sveriges grupp. Trots att de varit lite upp och ned i sina prestationer på sistone.
Tunisierna får nog det tufft.
Sverige tror jag slåss med Japan om andraplatsen – med all respekt för Japan, som slog England nyligen och som har många skickliga spelare på hög nivå i Europa.

Löser Sverige avancemanget, känns chanserna sedan som 50-50, beroende på vem man får i 16-delsfinalen.
Förbundskapten Graham Potter behöver i alla fall använda de här sista dagarna till att få ihop en stabil defensiv grund, så att vi kan känna att vi kan försvara oss mot bra lag.
Ser man till kvalet, har vi släppt in många enkla mål – och så även i träningsmatcherna mot Norge och Grekland.
Ska man gå långt i ett stort mästerskap, behövs stabiliteten bakåt.

I de flesta upplagor av Sverige som jag spelat med, har försvarsspelet varit prio ett.
I EM 2008 under Lasse Lagerbäck, där jag var med som reserv, var det verkligen så.
Under Erik Hamrén försökte vi vara lite mer offensiva, med varierande resultat. Vi tog oss till två EM, men gick aldrig vidare från gruppen.

När Janne Andersson sedan tog över, gick vi tillbaka till ”det gamla Sverige”, med försvarsspelet i fokus.
Det fungerade ju ganska bra i VM 2018…

Mycket har dock hänt sedan dess.
Då hade vi främst många duktiga defensiva spelare – idag har vi otroliga offensiva spelare.

En av dem är spelaren som jag ser som det här landslagets nyckelspelare – Alexander Isak.
Han har haft ett tufft år med mycket skador, men jag tror och hoppas att vi får se honom i bra form. Når han sina högsta nivåer, kan vi gå riktigt långt i den här turneringen.

***

Om inte Sverige vinner VM, hoppas jag i alla fall att Brasilien gör det. Jag har alltid hejat på dem och jag hoppas på lite sambafotboll i sommar, även om de nu har Carlo Ancelotti som tränare.
Neymar har förresten gjort comeback i brasilianska landslaget. Jag har inte följt honom under de senaste åren, men det ska bli spännande att se hur det går för honom. Kanske kan han bli en joker.

Mina favoritbrassar genom tiderna: Ronaldinho och Ronaldo.

En annan Ronaldo är Cristiano, som ju faktiskt är född 1985 precis som jag.
Det är sjukt att tänka på att han var med redan när jag satt i soffan och kollade på VM 2006. Nu tror jag faktiskt att han har chansen att för första gången bli VM:s skyttekung.
Portugal har Colombia, DR Kongo och Uzbekistan i sin grupp och får antagligen en ganska ”lätt” motståndare som i en 16-delsfinal. Ronaldo kan nog sätta en hel del bollar i de matcherna.
Cristiano Ronaldo är nog den svåraste anfallaren jag själv mött som mittback. Jag har ju mött både honom och Lionel Messi, men Ronaldo var mer lurig. Han låg alltid i straffområdet och fiskade.
Hans öga för målet och tajming i boxen var – och är – otroliga.

VM-premiären närmar sig.

En nyckelmatch väntar direkt och naturligtvis är det viktigt, delvis avgörande, med seger då.

2018 i Ryssland spelade vi öppningsmatchen mot Sydkorea i Novgorod. Det var min första VM-match efter tre EM. Alla visste hur viktig den skulle vara.

Matchdagen i sig var normal, jag skrev om mina rutiner på senaste bloggen.

Jag, Sebastian Larsson, naprapaten Johan Allgulander och landslagschefen Lasse Richt spelade alltid fyramanswhist på något rum tidigt på matchdagen. Sedan blev det en film innan vi var på arenan en timme och 45 minuter innan matchen.

Jag brukade ha med mig mina hörlurar och lyssna på någon allmän topplista med populärmusik, för att sedan ha fasta rutiner när det kommer till ombyte, behandling, massage, stretching och sedan uppvärmning.

Under matchdagen blev dock Victor Nilsson Lindelöf sjuk i feber. På morgonmötet fick truppen reda på läget och att det var Pontus Jansson som skulle få chansen från start bredvid mig. Det blev tydligen en stor grej i media, men personligen var jag hur bekväm som helst med det. Vi hade spelat någon träningsmatch tillsammans, kanske till och med någon kvalmatch och fungerade bra ihop på planen. Vi höll nollan och Pontus gjorde allt rätt.

Men framåt brände vi mängder med chanser och det började bli lite nervöst.

Men!

Plötsligt blev Victor Claesson fälld i straffområdet. Domaren friade först och spelet fortsatte, men halva laget jagade domaren och till slut blev det VAR-koll. Det var väldigt speciellt då eftersom det var VAR-premiär i VM. Och VAR-premiär för mig!

Uppståndelsen blev stor och det hann gå minst fyra fem minuter fram tills att jag faktiskt skulle lägga straffen. Normalt sett brukade jag vänta ut målvakten, men den här gången hade jag bestämt mig för att slå den hårt i målvaktens vänstra hörn.

Och så blev det. Målvakten gick dessutom åt fel håll och det där målet blev extremt betydelsefullt. Vi vann matchen och kunde gå vidare i turneringen med en extremt härlig känsla. Det var för övrigt första gången sedan 1958 som Sverige vann en öppningsmatch i VM.

Att det var jag som skulle lägga straffen var bestämt tidigt. Emil Forsberg hade missat en straff innan turneringen och en av Janne Anderssons grundregler var att alltid byta straffskytt efter en miss. Jag hade lagt en hel del straffar under åren i Holland och Ryssland och var väldigt bekväm med det.

Hur som helst. Den där första segern banade vägen för de som skulle sluta med en gruppseger. På förhand var Tyskland stora favoriter, Mexiko var andrahandare före oss och sedan Sydkorea.

På det sättet finns det vissa likheter med årets grupp. Sverige är rankade trea av fyra lag och man möter det på förhand svagaste motstånd i match ett.

Där stannar likheterna. I år är det 16 fler lag med i turneringen vilket innebär att även de åtta bästa treorna går vidare. Personligen tycker jag att nuvarande upplägg urholkar VM. Jag vill ju att det ska vara idel toppmatcher! Nu blir det inte så. Jag förstår att det handlar om pengar med fler matcher som ska sändas och så vidare. Men det blir nästan som i hockey-VM - nästan alla går vidare…

Kan Sverige lösa tre poäng mot Tunisien, som vi lyckades med mot Sydkorea, byggs det snabbt upp ett självförtroende i gruppen som i sin tur har en stor effekt på allt. Det är min erfarenhet från från både EM och VM. Vinner man inte match ett blir det betydligt kämpigare på många sätt

Gruppen lever oftast hela vägen och lär göra det nu också.

När vi slog Mexiko i den sista och avgörande gruppspelsmatchen var det en av de bästa landskamperna jag varit med om. Sammanhållningen var unik och gruppdynamiken var otroligt stark. Den gången bar det hela vägen till en kvartsfinal där England blev för svåra.

För övrigt blev Mexiko tvåa i gruppen och tyskarna åkte ut efter chockartade 0-2 mot Sydkorea, så både jag och mexikanarna var på gott humör efter den matchen.

På måndag vill jag se ett försvarsspel som är solitt och sitter ihop. Straffområdet ska vara stängt. Sedan vill jag se de offensiva spelarna ta för sig. Man kommer hamna lågt i många matcher och måste därför vara bra i kontringsspelet. Kan man gå på kontring ska man göra det. Tveka inte!

Prio mot Tunisien blir: hålla nollan och vara stabila. Det ger en nödvändig trygghet.

För övrigt är det intressant hur det i varje VM kommer regeluppdateringar. 2018 var det VAR som var den stora snackisen, samt en del förändringar på handsregeln.

Nu är det andra nya regler – som jag tycker är kanon!

Bland annat måste spelarna kasta inkast snabbare. Sätta igång insparkar och frisparkar snabbare – samt att byten måste gå snabbare. Skadade spelare som fått behandling måste vänta en minut för att få komma in på banan.

Det gynnar sporten – och publiken. Matchtempot blir högre och det gynnar de lag som vill vara bollförande. Samtidigt missgynnar det de lag som tar evigheter på sig vid långa inkast och hörnor, då det ska skickas upp mängder med folk och matchen stannar av. Jag undrar exempelvis hur Arsenal ska lösa den biten nästa säsong…

Redan efter sommaren får vi uppdaterade regler i den svenska elitfotbollen och jag välkomnar dem.