Sverige 1. Nederländerna 5.
Vi mötte visserligen ett av världens bästa offensiva lag.
Men nej, det finns inga förmildrande omständigheter efter en sådan här överkörning.

Den här kvällen förstördes fort.
Redan efter fem minuter sprack den svenska nollan och sedan rullade det på.

Nederländerna har individuellt skickliga spelare, särskilt på kanterna. Det gällde för svenskarna att hjälpa varandra i försvarsspelet och inte hamna i en-mot-en-dueller där ute. Att förlora så få dueller som möjligt och skydda varandras ryggar.
Men de svenska spelarna utsatte varandra för en-mot-en-lägen på kanterna gång på gång.

Att det blev fem insläppta handlade inte om målvakt Kristoffer Nordfeldt. Ur mitt målvaktsperspektiv ser jag inte att han skulle kunna göra något åt något av målen.

Det här handlar inte heller så mycket om något taktiskt.
Sverige visste vad som krävdes. De hade en defensiv grundinställning. Ändå var utförandet av försvarsspelet för dåligt.

Framför allt handlar det om hur mittbackarna agerade.
Man kan visa hur många klipp som helst och planera hur mycket som helst inför en match, men…
När inspelen kom in mot mål misslyckades förste försvararen med att täcka första ytan vid alla de tre första målen.
Det gäller att ta sig ned så långt man kan, så att man kan bryta det långa inspelet (från Cody Gakpo på 1–0 och Denzel Dumfries på 2–0 och 3–0).
Gör man inte det, blir det så här.

Bör förbundskapten Graham Potter nu peta någon eller några till matchen mot Japan?
Isak Hien är en spelare som jag trott mycket på som blivande försvarsgeneral. Han har fått goda recensioner i Atalanta också.
Men han har tyvärr stora problem i landslaget.
Han förlorade dueller och han hamnade på efterkälken mot Brian Brobbey.
Sedan är frågan hur status är på de möjliga ersättarna, som exempelvis Carl Starfelt – blir det verkligen bättre med någon annan?

***

Många spelare i Nederländerna imponerade på mig.
Brobbey längst fram var bra. Han är inte jättelång och -stor, men han agerar som om han vore det.
Cody Gakpo är vass, men det förväntade jag mig efter att ha sett honom mycket i Liverpool.
Crysencio Summerville kom in i paus och var inblandad i alla tre mål i andra halvlek.
Dumfries låg bakom de två första – en spelare som vi för övrigt mötte när jag spelade i Feyenoord och han i Sparta Rotterdam.
Frenkie de Jong – enorm klass.
Målvakt Bart Verbrüggen stod för flera bra räddningar.

Däremot tror jag inte att Nederländerna kommer att gå särskilt långt i turneringen – deras försvarsspel är inte tillräckligt bra.

***

Ska vi avsluta med något positivt, trots allt?
Som jag nyss nämnde, tvingades Verbrüggen att visa sina kvaliteter några gånger. Anthony Elanga kom in med sin fart och gjorde ett vackert mål.
Sverige har fortsatt kvaliteten att skapa sig en biljett in i nästan alla matcher – så pass bra är Viktor Gyökeres, Alexander Isak, Benjamin Nygren och Amir Ayari.

Men det gäller att vi ger oss själva chansen.
När försvarsspelet ser ut som idag, spelar det ingen roll vilken potential våra offensiva stjärnor har. Tyvärr.

Först firar vi midsommar och sedan väntar Sveriges största test hittills i VM.
Det blir en tuff match mot Nederländerna på lördag klockan 19. Det gäller så klart särskilt att vara disciplinerade i försvarsspelet.
Samtidigt kan vi räkna med att motståndarna har stor respekt för Viktör Gyökeres och Alexander Isak efter uppvisningen mot Tunisien.

Nederländerna kommer att ha mycket boll.
Om jag varit deras förbundskapten Ronald Koeman, hade jag sett till att hålla kvar en extra spelare där bak för att försvara mot Gyökeres och Isak.
Jag tror att holländarna är så pass naiva att de tror att de två mittbackarna kommer att klara av att stå en mot en mot våra anfallsess, men med en extra spelare kan mittbackarna fokusera på ytan bakom sig – både Gyökeres och Isak är extremt snabba i djupledsspelet.

Sedan är ju en av Nederländernas mittbackar Virgil van Dijk och det är ju inte direkt någon dålig spelare!
Jag spelade med honom under min sista tid i Groningen (2011) när han kom upp som en stor talang. Redan då var han otroligt fysiskt stark. Holländska spelare är ju oftast uppväxta med att vara extremt skickliga med bollen, men hans storlek stack ut. Han älskade att försvara, att sätta in huvudet och offra sig för att vinna dueller. Det är de egenskaperna som gör att han kommit så långt.
Man såg att Virgil van Dijk skulle gå långt, även om man inte visste att han skulle bli landslagskapten och stjärna i Liverpool.
Han är en jättefin kille. Ödmjuk och hårt jobbande. Jag är glad att han kommit så långt som han gjort.
Fast på lördag hoppas jag att det inte går så bra för honom…

Fasta situationer kommer att bli en nyckel för Sverige på lördag – inte minst att hålla koll på just van Dijk.
Nu förlorade han ju faktiskt en duell mot en mycket mindre spelare när Japan gjorde mål på hörna – det handlar om att komma in i situationerna med hög hastighet när man är mindre och van Dijk stod lite på hälarna i just den situationen. Men jag tycker att han är bättre på offensiva fasta situationer, än defensiva.

En rolig detalj är för övrigt att van Dijk ofta hoppade in som anfallare i Groningen, just på grund av duellspelet och nickstyrkan.

Annars ser jag ingen specifik spelare som Sverige ska se upp med mer än någon annan – Nederländerna är otroligt skickliga i samtliga lagdelar och är hot på båda kanterna och centralt. Det handlar som sagt om att sätta det kollektiva försvarsspelet!

Det finns ingen anledning för Graham Potter att göra några ändringar i sin startelva efter en 5–1-seger.
Kör vidare på samma gubbar – så att man lär känna varandra bättre och skapar ännu bättre relationer på planen.

Om vi lyckas hålla ett oavgjort resultat eller rentav leda matchen, hoppas jag få se inhopp för Anthony Elanga och Taha Ali.
Där har Sverige två otroliga omställningsspelare. Med deras hastighet och individuella kvalitet, kan vi få en rejäl effekt under sista delen av matchen.

Taha jobbade jag ju själv med när jag var sportchef i HIF. Han var bra då (2022), men jag hade inte trott att han skulle vara en del av ett svenskt VM-lag 2026. Det är imponerande att ta sig till en VM-trupp genom att spela i Allsvenskan och vara 27 år gammal.
Jag har nog aldrig sett en spelare som är så duktig en mot en och så skicklig i att göra det med hastighet och kontroll – det vi arbetade med under hans tid i HIF var att han skulle göra fler mål och assist.
De senaste åren har han utvecklat de delarna i spelet mycket.
Det är kul för Taha att vara med i USA och jag tror att han kan bli väldigt användbar på planen också.

Nederländerna väntar i den andra gruppspelsmatchen och det är ett land jag har lite speciella känslor för.

Som 29-årig målvakt var jag på toppen av min karriär med flera olika valmöjligheter. Från USA hörde Orlando av sig och det fanns alternativ i länder som Cypern och Turkiet.

Men så ringde Feyenoord och då kändes det självklart att välja en flytt dit. Min dotter var bara tre månader gammal när flytten gick ner, men min fru kunde vara mammaledig så generellt sett var tajmingen perfekt. Nederländerna är dessutom ett land som påminner mycket om hur Sverige fungerar, både i vardagen och kring det fotbollsmässiga - så det var enkelt att trivas där.

På den tiden var dessutom den holländska ligan väldigt högt ansedd och inte minst Feyenoord var ett lag som satsade. Henrik Larsson, en annan helsingborgare, hade spelat där så jag hade följt klubben länge. När vi med HIF spelat Europacupmatcher i Holland insåg man även snabbt att det var bra drag på läktarna på fina arenor - någonting som inte förändrats sedan dess.

När jag kom dit var Feyenoord ett lag som vann titlar. Jag vann både ligan och cupen under min tid i klubben och hade äran att vara delaktig i en storhetsperiod.

Den holländska fotbollen har lite annorlunda seriesystem när det kommer till eliten, där storklubbarna ofta har B-lag högt upp. Men så har de stora klubbarna också extremt många spelare. Man tvingas hantera balansen mellan bredd och elit annorlunda.

Jag såg nästan bara elitperspektivet, men uppskattade att klubben stod väldigt nära de lokala breddföreningarna. Under försäsongen i juni spelades ofta träningsmatcher mot de lokala lagen som spelade många divisioner ner. Det handlade mer om varumärkesbyggande för klubben snarare om sportslig utveckling i just de matcherna, men jag gillade det skarpt och kan ibland sakna det tänket in svensk fotboll.

Nederländernas öppningsmatch i VM var fullt godkänd. De spelade 2-2 mot ett bra Japan. Visserligen var Nederländerna på en högre nivå för tio år sedan, men man har fortfarande idel toppnamn på varje position och spelar väldigt snabb fotboll.

Sverige kommer att få stora problem i den här matchen!

Ett av problemen heter Jan Paul Van Hecke. Mittbacken som har en fantastiskt fin passningsfot. Hans passningar kan slå sönder lagdelar och eftersom Sverige lär ligga lägre nu än mot Tunisien måste vi vara på vår vakt mot hans uppspel. Mycket av presspelet lär handla om att styra Nederländernas uppspel till andra spelare. Inte för att Virgil Van Dijk är dålig precis, men det vore bättre för Sverige om han får mer boll än Van Hecke i det uppställda spelet.

För Sverige gäller det att prata mycket med varandra ute på planen och skydda varandras ryggar. Kommunikationen blir en viktig faktor.

Kan vi dessutom vila med bollen när vi får chansen vore det gynnsamt. Så det inte blir som mot Norge där det plötsligt är fem eller sex man i backlinjen - och när man väl får tag i bollen så finns det ingenting att jobba med.

Isak och Gyökers måste hålla i bollen när de får tag på den och vinna en del frisparkar så resten av laget kan flytta upp.

Det ska dessutom bli intressant att se hur Nederländerna reagerar på den sent insläppta kvitteringen mot Japan. Nu är de mer eller mindre piskade att vinna om de ska ta hem gruppsegern.

För svensk del är jag fortsatt orolig för det kollektiva försvarsspelet. Det fanns vissa stunder mot Tunisien där det var väldigt virrigt. På Granens tid fanns det en självklarhet i att de bitarna verkligen satt. Så är det inte längre. Jag är orolig för hur Sverige kommer att hantera den giftige vänsteryttern Cody Gakpo och inte minst playmakern Frankie De Jong. Den senare blev väldigt defensiv mot Japan och kommer nog att synas högre upp i banan denna match – vilket blir en utmaning…

Väckarklockan i det Granqvistska huset ringde 03.45.
På med kläder och ned till TV:n för VM-premiär.
Det är svårt att tänka sig en bättre måndagsmorgon.

5–1!
Så stora siffror vann vi inte ens med på min tid.

Sveriges kross av Tunisien är en drömstart.
Siffrorna rann iväg och speglar inte matchen helt och hållet, men det spelar ju mindre roll idag.

Över lag tycker jag att Sverige såg stabila ut. Jämfört med träningsmatcherna gick man lite högre med wingbackarna på bollsidan. Vi var tajtare som lag. Kompakta.

Jag utnämnde ju häromdagen Alexander Isak till nyckelspelaren för att Sverige ska kunna gå långt i VM – glädjande då att han inledde med mål och assist.
Han var ju dessutom inblandad i det första målet, med sin djupledslöpning på Victor Lindelöfs fina passning, som föregick Viktor Gyökeres täckta skott och Yasin Ayaris mål.
Isak och Gyökeres hittade varandra bra och särkilt på 2–0 var deras samarbete fint, när Gyökeres mötte bollen och Isak forsade fram med fart och satte dit den.
Att vara disciplinerade och ställa om på det här sättet, kommer att vara en nyckel för att gå långt i turneringen.

Utöver Gyökeres och Isak, var Ayari rubrikspelaren i matchen. Vilket skott han har! Det är kul att han får visa upp hur duktig han är på den största scenen – de som inte följer fotbollen och Premier League slaviskt, har kanske inte samma koll på honom som de har på Isak och Gyökeres.

Sedan är Jesper Karlström en spindel, en ledare på mitten, som ser till att laget är kompakt. Viktig! När Tunisien hade lite momentum efter reduceringen, bidrog han till att de inte skapade några riktigt bra lägen.

Mattias Svanberg hoppade in och gjorde 4–1 efter någon sekund på planen – särskilt glädjande då han är truppens ende skåning!
Jag och Svanberg har gjort några landslagssamlingar ihop. Han har stor arbetskapacitet och är otroligt skicklig med bollen. Fin högerfot, vilket han fick visa upp.

Mycket glädje just nu, så klart.
Nu får vi se vart detta tar vägen i de kommande matcherna mot Nederländerna och Japan.
Jag såg dem spela 2–2 igår kväll. Det var två lag som inte ville göra misstag. De var kompakta bakåt och så tog de fram sin individuella kvalitet när den behövdes.
De är så klart två lag som är bättre än Tunisien.

Även om jag tyckte att Sverige satt ihop bra försvarsmässigt, anser jag fortfarande att de bägge ”yttre” innermittfältarna (Benjamin Nygren och Yasin Ayari) kan komma ut lite för brett ibland och då blir det stora ytor att täcka. Det gick bra mot Tunisien, för de var inte tillräckligt bra för att såra svenskarna – men det kan bli mer kostsamt mot Nederländerna och Japan.

Det får vi dock vänta någon dag med att oroa oss för.
Idag gläds vi åt att Sverige är tillbaka i VM.
Att vi gör mål och bygger självförtroende. Att vi lagt ribban högt och satt press på Nederländerna och Japan.
Vi är tillbaka som ett vinnarlag!

Värdnationerna har inlett starkt i VM.

Samtliga borde kunna gå vidare från respektive grupp och det är sådant som kan öka intresset för sporten, inte minst i Kanada och USA.

Det som förvånade mig mest var kanske hur rappt och explosivt anfallsspel som Kanada bjöd på mot Bosnien & Hercegovina. Matchen slutade 1-1, men det var Kanada som skapade mest och låg närmast segern. De spelade med mycket intensitet och fart och hade en otrolig hastighet i många moment.

USA är väldigt framåtlutat och hade allting under kontroll mot Paraguay. Flera spelare visade riktigt hög individuell klass. Men jag vill inte dra allt för stora växlar ännu. Jag vill fortfarande se att man klarar av att försvara sig mot lag som Turkiet och starkare lag (och även Australien som är en del av gruppen).

Det är intressant att se vad ett VM kan göra för intresset i ett arrangörsland. Jag levde och spelade i Ryssland mellan 2013 och 2018 såg på nära håll hur landet byggde upp arenor och infrastruktur kring fotbollen för att bli proffsigare.

I USA började intresset för fotboll att öka i samband med vårt för svensk del klassiska VM 1994. Två år efter det drog MLS igång och nu har fotbollen sakta men säkert växt under 30 års tid.

Nu borde fotbollen få ytterligare en skjuts - inte minst om USA:s landslag kan gå långt. Visst är det långt kvar till sporter som hockey, basket och baseball i USA - men det är en intressant marknad för framtiden. Kan MLS bli en liga som lockar världsspelare inte bara när de är i slutet av sin karriär, som Messi och Zlatan, kan det nog bli riktigt bra.

Personligen hade jag aldrig några konkreta möjligheter att avsluta min proffskarriär i USA. När jag bestämde mig för att sluta cirkeln i Helsingborgs IF fanns det ett par möjligheter i Europa.

Då var jag först och främst inställd på att avsluta snyggt som spelare. Det var några år senare som jag insåg att tränaryrket skulle kunna vara någonting för mig och just nu går det ganska hyfsat. Mitt Trelleborgs FF leder Ettan Södra och jag hoppas kunna ta upp laget till Superettan igen. Under söndagen möter vi Hässleholm borta, det blir något att bita i.

Natten mellan söndag och morgon kommer jag att ställa klockan på 03.30. Eller nej... 03.45 får räcka. Avspark mot Tunisien är nämligen 04.00.

Tunisien är nog bättre än vad man tror.

Det blir otroligt viktigt med en bra start. En trepoängare innebär ju att laget mer eller mindre är klart för avancemang som en av de åtta bästa treorna.

Holland har haft lite halvtaskiga resultat på sistone och har en del småskavanker som stör – men det här är ett riktigt mästerskapslag med mängder av spelare som vet vad som krävs. Jag har själv spelat i Nederländerna och jag kan nästan garantera att de ser sig själva som stora favoriter i den här gruppen. Något jag verkligen kan köpa.

Japan är också vassa, men har nog en större ödmjukhet inför uppgiften. Kom ihåg att de besegrat länder som England och Frankrike i VM tidigare och säkert kan ta fina skalper även detta mästerskap.

I gårdagens blogg tog Pär Hansson upp 1-2-matchen mot Ukraina i EM 2012. Den svider fortfarande. Jag har spelat fyra EM och bara vunnit en öppningsmatch.

2016 i Frankrike blev det 1-1 mot Irland, 2020 slutade det 0-0 mot Slovenien. 2008 var jag en del av gruppen som vann öppningsmatchen mot Grekland med 2-0, men ändå inte gick vidare från gruppen.

Den här matchen måste Sverige vinna. Dels för att ha en rimlig chans på avancemang. Dels för att bygga någonting långsiktigt positivt i detta VM.

Turneringen har så smått dragit igång men jag märker direkt att det nya upplägget med 48 lag urholkar intresset en gnutta – och då är vi inne på farliga stigar och vandrar. Alla matcher drar inte som man vill. Kanske börjar jag bli gammal, 40 om någon vecka, men förr i tiden spelade de ingen roll om matcherna gick mitt i natten. Det var högtidsstunder. Kanske blir det annorlunda lite senare i turneringen?

VM är inte för alla utan för de bästa lagen - kan jag tycka. Det blir lite, som Granen var inne på i en tidigare blogg, som hockey. Massa matcher och majoriteten går vidare bara för att det ska mjölkas ut pengar. Jag är själv väldigt hockeyintresserad och följer Rögle stenhårt, men tittar knappt på VM just för att det känns utspätt.

I ärlighetens namn var Sverige inte tillräckligt bra för att gå till VM och den lilla glädjen i sammanhanget är väl att vi kom med just på grund av att deltagarländerna ökat i antal.

Av de första matcherna kan jag konstatera att USA verkar bra, att Kanada-Bosnien var en underhållande match, men att inget av de länderna lär gå längre än till åttondelsfinal på sin höjd.

Personligen ser jag mest fram emot att få se Brasilien. Det känns som att VM startar när brassarna börjar slå tunnlar och klackar sig fram.

Sverige mot Tunisien på måndag kväll är naturligtvis en nyckelmatch.

Seger och förutsättningarna för att gå vidare är goda. Oavgjort och det blir snudd på hopplöst och vid förlust kan man nog utgå från att avancemang är kört. För inte tar man fyra pinnar mot Nederländerna och Japan om man förlorar mot Tunisien?

Ett Tunisien som är välorganiserat och har viss individuell spets. Framförallt är det deras kollektiva försvarsspel som lyfts fram och det är just det som klickat i Sverige.

Sätter vi det kollektiva försvarsspelet är grunden lagd. Sedan är det bara att hoppas att Isak och Gyökeres får ett bra samarbete tillsammans. Båda är klasspelare som borde kunna dra nytta av varandra även om de inte spelat massor ihop i skarpt läge.

Att få ett bra resultat mot Tunisien är inte bara avgörande för de teoretiska möjligheterna till avancemang. Resultatet i premiärmatchen påverkar hela gruppens mentalitet. Jag minns själv EM 2012 när vi hade Ukraina i öppningsmatchen. Vid seger där skulle vi ha vettiga chanser att gå vidare, även om det var England och Frankrike med i gruppen. Istället blev det 1-2-förlust och det dödade hela den här goa känslan i gruppen - tron på att man verkligen kan gå långt. Vilket vi inte heller gjorde...

Mycket av införsnacket har handlat om Sveriges kollektiva försvarsspel. Om fembackslinjen. Om det inte får fortsätta att vara lika enkelt att göra mål på oss.

Det gäller naturligtvis fortfarande - men en detalj som jag verkligen hoppas få se i den här matchen är elva spelare med enorma vinnarskallar. Spelare som verkligen markerar i varje liten aktion att de inte hellre vill någonting annat än att vinna,

Sanna elitspelare är nämligen sådana. De vill vinna allt. ALLT!

När jag spelade i HIF:s guldlag var truppen full med spelare som ville vinna allt – hela tiden. Och då menar jag bara inte matcher. Jag tänker på smålagsspel på träningarna, kvadraten på uppvärmningen och kortspel i bussen. Det tävlades i allt och att förlora tog hårt oavsett gren. Adrian Gashi var en enorm vinnarskalle på det sättet och betydde mycket för HIF under många år. Han var delaktig i att bygga upp en vinnarmentalitet i gruppen. En mentalitet som handlar om att övervinna de förutsättningar som råder - inte bara i enskilda matcher. En mentalitet som handlar om att vilja vinna som lag mer än andra lag.

Och när elitspelare som Gashi verkligen vill vinna innebär det ibland spänningar i truppen, vi gnabbades en del själva sinsemellan på träningsplanen, men det var bara en restprodukt i den vinnarskallefabrik som producerade vinnande lag.

Det finns trots allt ingenting negativt med att vinna - även om alla inte håller med mig…

Andra vinnarskallar i landslagssammanhang som sticker ut är Olof Mellberg och Henrik Larsson. Inte minst Larsson hade en förmåga att göra alla spelare runt omkring sig bättre. Den typen av spelare accepterar inte när någon i laget inte ger 100 procent för att vara så väl förberedd som möjligt eller inte ger allt i varje match.

Det sätter en standard på sin omgivning som formade hela min syn på att se på just vinnarskallar. Att kasta en flaska när man är förbannad är någonting annat. Allt handlar om hur man tar en motgång eller en förlust. Att träna som man spelar match. Att bygga en träningsmijö som är både krävande och utvecklande.

Så se nu till att vinn! Det börjar med att verkligen vilja vinna,