I ett VM blir det naturligt att ibland prata om vem som är den bäste spelaren i världen.
Eller den bäste avslutaren i världen.
Oftast har det varit samma sak. Nästan alltid är det anfallare som öst mål som blir ”bäst i världen”. En back måste mer eller mindre vara Paolo Maldini-bra för att kunna få titeln, om ens då. Bra försvarsspel är en konst som sällan uppskattas tillräckligt i sammanhanget.
Så låt oss titta på vem som är bäst i världen - just nu - när det kommer till avslut.
Jag vill bidra med ett målvaktsperspektiv och även i detta smala ämne är frågeställningen komplex. För vilken typ av avslut handlar det om? De olika toppnamnen har ju olika kvalitéer.
För mig landar svaret i, om man måste dra allt till sin spets, att Messi fortfarande är den bäste i själva avslutsmomentet. Om man som målvakt ställs i ett en-mot-en-läge med honom är man extremt illa ute.
Messi är nämligen spelaren som väntar ut målvaktens första drag. Och väntar man som målvakt en gnutta för länge ligger bollen i målet. Jag vill i det sammanhanget jämföra Messi med Henrik Larsson. De har båda en förmåga att placera bollen i målvaktens ”svarta hål” – där man inte når ner tillräckligt snabbt med handen och inte får upp foten. Dessutom är Messi, och för den delen Haaland, extremt duktiga på att skjuta mellan försvararens ben och det gör allting väldigt mycket svårare för en målvakt eftersom man räknar med att vinkeln är stängd.
När det kommer till inläggsspel så är det svårt att gå ifrån Harry Kane.
Han är brutal!
Styrkan och tajmingen är enastående. Han vinner ofta sin duell och kommer oftast högst. Men Haaland är inte långt efter. Se på hans första mål mot Brasilien. Båda är fruktansvärt bra inne i boxen och det är alltid extremt påfrestande att möta de fysiska spelarna. Ibland hjälper det inte med ett numerärt övertal. Se på Haalands andra mål mot brassarna…
När det kommer till straffar håller jag också Messi som svårast att stå emot - även om han bränt en detta mästerskap. Det är han och Ronaldo av de mest profilerade anfallarna som oftast väntar ut målvakterna. När man som målvakt gör första draget och lägger tyngden på ett stödjeben uppfattar de det och lägger bollen på den sidan man är minst rörlig på.
Harry Kane är annorlunda. Han kan bestämma sig tidigt för att gå stenhårt i ena hörnet och som målvakt kan jag nästan tycka att det är ännu jobbigare. Det innebär att man måste gå stenhårt åt ena hållet väldigt tidigt och förmodligen ändå inte har en chans att hinna ner till bollen. Straffen mot Mexiko är ett perfekt exempel på det.
Sedan finns det straffskyttar som alternerar mellan metoderna och dessutom sprider bollarna till höger och vänster. Då har man som målvakt inte ens statistik att gå på. En högerskytt lägger den 80 procent av tillfällena till vänster, exempelvis.
Staffsparkar är ett mentalt spel där det gäller att komma in i huvudet på motståndaren. Och på sig själv. Man måste tro på sig själv - stenhårt. Det kan vara en svår känsla att hitta i matcher, men underlättar om man kommer rätt in i en match och gör någon eller några bra räddningar innan man ska rädda en straff. Som när Nyland räddade sin straff mot Brasilien.
Själv var jag ganska dålig på det där i början av min karriär.
När jag var 19 år och spelade i Ängelholms FF sa min coach Roar Hansen inför en match:
”Blir det straff så kan du Hansson ställa dig utanför målet, så hänger vi upp en slips i ribban. Då är det större chans att det inte blir mål”.
Det var naturligtvis sagt med mycket humor, men han hade en poäng. Jag hade helt enkelt ingen bra känsla när vi fick straff emot oss. Men det vände efter en HIF-match borta mot Örebro, när jag höll laget kvar i matchen in i det längsta och faktiskt räddade en straff.
Inför straffläggningarna brukar det vara en del psykningar från målvakterna. Det kan skötas snyggt - och det kan skötas grisigt. Jag är inte så mycket för det senare.
Att tänja på gränserna är samtidigt en del av spelet. Jag kunde hålla i bollen länge innan straffskytten fick den och kunde sedan säga saker som ”Jag vet var du satt dina tre senaste, idag tror jag att du byter hörn”. Men alltid med glimten i ögat.
Det här med personliga attacker som är väldigt grova tycker jag inte känns okej.
Åter till kärnämnet. Vem är världens bäste avslutare?
Det är en fråga som är svår att svara på och som får olika svar beroende på vem du ställer den till. I ett VM-sammanhang är inte det det viktigaste. Då är det mer avgörande vilket lag som har den bästa kollektiva offensiven – och där tycker jag att Frankrike sticker ut.
Kylan Mbappé är den största stjärnan, men han spelar med andra världsnamn som Barcola, Elise och Dembele. Tillsammans skapar de en anfallstrojka som hotar på alla håll. Man blir inte lika sårbara om någon av dem skulle bli skadad eller avstängd, jämfört med Haaland/Messi/Kane. Lite samma sak gäller med Spanien.
DET tror jag kan bli en avgörande faktor när guldet ska delas ut.
