Allsvenskan går nu in i sin absolut finaste period. Promenaden till arenan där människorna allt mer bara blir  mörka silhuetter, kepsen har bytts ut till mössa och sorlet från samlingskrogens uteservering blir allt lägre. Det är lätt att romantisera detta såklart, men varje år slås jag över hur mycket mer jag älskar vår serie den här tiden på året. Ångesten, euforin men också den totala avsaknaden av puls för lagen i mitten. Jag älskar skiten. Sommarmatcher har ju sina fördelar kanske, och under våren lever alla drömmar och förhoppningar. Men för mig blir det inte mer Allsvenskan än just mörkret, halsdukarnas återkomst och sommarenw sneakers som smutsats ner av höstlöven. Det är fotboll för mig.

För AIK:s del är de återstående fyra matcherna av liten betydelse för tabellen. Visst, det finns en hemmaplansfördel i cupen att greppa, man kan såklart tycka att det vore skönt att komma föra MFF och Blåvitt. Men det är småsaker i sammanhanget. Däremot finns det såklart långsiktiga perspektiv att ta. Vi bör fortsätta spela och prioritera spelare som planeras att säljas i vinter, bygga självförtroende på spelare som ska vara bärande nästa år och den typen av saker. Viktigt, men lite trist. Jag förstår alla som känner sig lite utcheckade för säsongen. Jag är där då och då också. Men just därför tror jag det kan vara bra att påminna sig om varför man gör allt detta. Varför man lägger stora delar av sin vakna tid, sina pengar och sina känslor på sitt lag. Vi AIK:are har sannerligen inte varit bortskämda med titlar och stora triumfer under 2000-talet. Vi vinner guld ungefär var tionde år, så det är ju inte titlarna som per automatik driver oss. Även om det kanske är just drömmen om dem. 

Jag skriver detta inlägg i bilen på väg från Stockholm ner till Göteborg. Mina två barn har precis somnat i höjd med Vättern. Höstsolen speglas i vattnet och de brandgula träden längs med strandbrynet ramar in Sveriges näst största sjö. På måndag intar vi Gamla Ullevi för 26:e gången i år, och en del av mig känner att den här matchen verkligen definierar mitt vuxna supporterliv. Det är höst. Gais mot AIK. Tian mot åttan. Fysiskt, lite krampaktigt, strålkastarljus och en gräsmatta (bara en sån sak!) som börjar ge upp för året. 1-1, delad pott och sen åker man hem och lägger sig. Trist? Åh ja! Men också alldeles underbart och väldigt mycket av vad supporterskapet går ut på. Man följer sitt lag, någon gång ibland får man något tillbaka, väldigt ofta är det vardag. Men man står där, alltid.

Nog med romantik för nu. Det finns också ett par andra snackisar och händelser från veckan att ta i. Domarkåren fortsätter visa upp sig från sin sämsta sida. Senast Glenn Nyberg som i seriefinalen mellan Hammarby och Sirius ville spela huvudrollen och gav Bajen en horribelt billig straff. I en seriefinal. Även vi har fått ett par otroligt billiga straffar i år, och det går inte längre att blunda för att det pågår en massiv kampanj från domarkåren för att införa VAR i svensk fotboll. Nivån KAN inte inte vara såhär usel, det är fysiskt omöjligt. Och läser man dessutom enskilda domarens utspel om just VAR är det än mer tydligt. “Det är så synd om oss, och så svårt. Vi skulle verkligen behöva teknisk hjälp”. Skärp er! VAR ska såklart aldrig förstöra vår vackra serie. Även om det som i veckan innebar en straff för Hammarby som i praktiken kan göra att guldet landar på Södermalm. Och ja, man kan vara stor VAR-motståndare och klaga på nivån på domarna. 

Nu ska jag käka en french på en mack utanför Borås. Givetvis med frenchdressing och senap. Sen vidare till Göteborg. Vi ses på måndag! 

Veckans Tjerna: Sixten Gustafsson. Jag är så avundsjuk på Sixten som får leva allas vår dröm. Det var exakt det där jag drömde om ung kille när jag spelade i AIK, att med hjärtat utanpå, med supporterkulturen i blodet få representera världens vackraste klubb. Men jag njuter nästan lika mycket av få se honom i vår klubb. Passa på att njuta, spelare som Sixten blir färre och färre. 

Veckans Durmaz: Diskussionen om läggmatcher. Sällan har väl folk gått bort sig så mycket i sina jämförelser mellan läggmatcher och läggmatcher. 

Tack för ordet. 

/Spången 

De allra starkaste känslorna efter lördagens trea i Uppsala tycks ha lagt sig. Det har varit intressanta dagar, och föga förvånande mycket känslor både inför, under och efter matchen mot Sirius. Förhoppningsvis blir detta sista gången jag behandlar ämnet, även om känslorna, åsikterna och irritationen är full förståeliga. Vi AIK:are är inte bäst i Sverige på fotboll tyvärr, men ingen är ens nära oss vad gäller det där andra. På gott och ont, ska väl tilläggas. 

Alla som läste mitt inlägg här, eller lyssnat på de poddar jag medverkar i vet var jag stod i frågan. Jag tycker fortfarande att AIK borde ha förlorat matchen. Nedsidan är alldeles för stor kontra den lilla uppsidan som finns. Nu gick tack och lov Djurgården och kissade ned sig, men istället är det nu Hammarby som jagar ett enligt mig sargat Sirius. Inte lika illa i min bok, men jag kommer troligen att dränka mig i Råstasjön även om Hammarby skulle lyfta Lennart lagom till första advent. Det är en jävla match som väntar på torsdag mellan Bajen och Sirius. Jag vågar knappt tänka på vad som händer om Bajen skulle vinna den matchen. 

Men trots mina åsikter inför matchen så kan jag såklart trots det imponeras av spelarnas insats i lördags. Det kan fan inte ha varit lätt att kliva ut på Studan i en AIK-tröja. Även om spelarna självsäkert slog fast att snacket inte nådde dem, eller åtminstone inte påverkade dem, så tror jag att det såklart gör det. Och att med sex raka utan seger åka och slå Sirius är oerhört imponerande. Och den enda lilla glädje jag kände av segern var alla dårar till antagonister som inför yrade och skojade om att “Haha tror ni ens att ni behöver lägga er?! Ni är så jävla dåliga!”. Man märker hur publikboomen också fört med sig folk som inte fattar ett skvatt om fotboll. 

Nåväl. Jag hoppas som sagt att vi slipper prata om detta mer nu. Och jag hoppas att spelarna kan visa upp samma typ av kämparglöd och inställning resterande del av säsongen. På många sätt vore det väldigt AIK att gå ut och göra en plattmatch mot Elfsborg och förlora, det kommer få lördagens trea att bli än mer idiotisk enligt mig. Jag hoppas givetvis att jag får fel. Vi har också förtjänat att få lämna Nationalarenan glada imorgon. Det har varit för lite av den varan i år. Faktum är att AIK är femte sämst i Allsvenskan den här säsongen. Det vore på sin plats att snygga till det. 

Många spelare tog chansen mot Sirius. Det ska bli väldigt intressant hur Riveriro tänker, både utifrån form här och nu, belastning på spelare som nyligen kommit tillbaka från skada samt spelare som kanske kämpar lite med formen här och nu men som ska vara bärande spelare för oss över tid. Då syftar jag kanske främst på Lucas Assadi men även Linus Carlstrand som jag tror skulle må bra av att göra mål igen. Vi ses i Solnas höstmörker imorgon. Med halsduken knuten runt halsen och med tre poäng i sikte. Framåt Gnaget! 

Min startelva: 

Kribben
Edh, Tomas, Wilmer, Bergquist
Hove, Abdi, Taha 
Kouame, Carlstrand, Assadi. 

Veckans Tjerna: Martin Ellingsen! Svårt att inte imponeras av envisheten och pannbenet, trots allt. 

Veckans Durmaz: Polismyndigheten Göteborg. De har alltså upprättat en anmälan om misstänkt mordbrand efter derbyt mellan Gais och Blåvitt. Detta efter att Gaisarna eldat Blåvitt-grejer på ett visserligen oförsiktigt sätt, men att klassa det som mordbrand… 

Tack för ordet!

/Spången 

Min bakfylla från i lördags har precis lagt sig och jag kan konstatera att tre raka lördagsmatcher inte är bra för någon som passerat 30. I helgen är det dags igen när Gnaget åker till Uppsala och Studenternas IP för match mot serieledande IK Sirius. Ett Sirius som stormar mot SM-guld efter en minst sagt imponerande säsong. Med blott sex matcher kvar av säsongen, och hela åtta poäng ner till Djurgårn på andraplats, känner säkert många att det redan är klart. 

Men sjukare saker har hänt i såväl Allsvenskan som den internationella fotbollen. Jag minns pandemisäsongen när Norrköping stormade fram och gick på sommaruppehåll med fler poäng än så. Visst, det var fler matcher kvar då. Men vi har sett lag få guldfrossa förr. Kan det hända igen? Absolut. Och det gör mig livrädd. Sirius schema är tufft. Man har både Djurgården och Hammarby kvar att möta. På det Kalmar borta på gräs, och IFK Göteborg även det på bortaplan. Klart tuffast schema av topptrion. 

Givet vilka två lag det är som jagar är lördagens match speciell på många sätt. Och innan några lustigkurrar till antagonister blir 275:a på bollen och drar ett skämt i stil med: “Haha, ni förlorar ju oavsett”. Ja, det är det tydlig favorit på. Men detta är Allsvenskan. AIK har varit betydligt större underdogs den här säsongen och vunnit. Vi stod över 7,00x pengarna både mot Djurgården och Hammarby, och vi minns alla hur det gick. I skrivande stund står AIK någonstans runt 4,80 att vinna. Sirius runt 1,60. Så den typen av skämt undanbedes. 

Så nu till den här textens poäng. Jag tycker att AIK ska lägga sig på lördag. Eller lägga sig och lägga sig. Förlora matchen bara. Som sagt är det favorit på att styrkeförhållandena mellan lagen är så pass stor som den är att Sirius slår oss. Men det är såklart långt ifrån givet. För AIK:s del betyder den här matchen vadå..? Visst, vi skulle må bra av att vinna en match igen. Göra en bra prestation och få lite ny arbetsro och tro på processen. Men för tabellen? För säsongen? För 2027 och framåt? Väldigt lite. För mig, och här betonar jag mig då jag bara pratar för mig själv och vad jag i mitt supporterskap tycker är viktigt, får inte Djurgården eller Hammarby vinna guld. Lika självklar som min kärlek för AIK är, lika självklar och viktig är min avsky för nyss nämnda klubbar. Bara tanken av att se blåränderna göra en historisk upphämtning, och gå runt med ett vidrigt leende en hel vinter får mig får mig att vilja kräkas. 

Är det favorit på att Sirius löser det även om AIK på något sätt skulle vinna på lördag? Ja. Men den risken är jag inte beredd att ta. För vadå? Att AIK eventuellt kan bli sexa? Jag kan faktiskt inte förstå hur man kan ta det före. Då finns argumentet om sportens grund, respekten för fotbollen osv. Man ska alltid göra sitt bästa och tävla. Det fick man lära sig som barn. Jag fick dock också lära mig som barn att Djurgårdens IF har vi inte mycket till övers för i vår familj. Det är faktiskt betydligt viktigare i detta fallet. 

Och detta vore inte direkt något historiskt. Den här typen av resonemang sker hela tiden givetvis. När det dessutom är en säsong där vi inte behöver titta nedåt gör det hela ännu enklare. Jag förstår (nåja) och respekterar att alla inte håller med mig. Några kanske tycker jag är galen. Då får det vara så. Jag unnar Djurgården precis noll och ingenting. Det hoppas jag spelarna har med sig på lördag. Förlust där, sen får vi gärna avsluta säsongen 2026 snyggt, för att sedan blicka mot nästa säsong och ett starkare AIK. 

Veckans Tjerna: Den Svarta Massan! I veckan gick nyheten ut att AIK Fotboll ansökt om ett nytt lån, tydligt öronmärkt för den mycket efterlängtade träningsanläggningen. Detta kommer vara ett enormt lyft för hela klubben. Är ni inte andelsägare redan? Blir det idag Länk hittar ni HÄR!

Veckans Durmaz: Agentjidder. Jag är så förbannat trött på den den världen. Rätt eller fel i veckans snackis som Expressen skrev om får väl att tycka vad de vill om. Jag orkar bara inte med mer dystra rubriker på ämnet kopplat till AIK. Jag hoppas man har koll här. 

Tack för ordet. 

/Spången 

I takt med att hösten tar ytterligare grepp om Sverige och inte minst Stockholm ökar också det väldigt svenska kring svensk fotboll. Serier ska avgöras, pressen ökar och klubbar vidtar drastiska åtgärder i jakten på såväl nytt kontrakt som någon form av hopp. Senast i raden: Örebro SK. 

Ingen har säkert missat att Rikard Norling tog över klubben inför säsongen, och trots ett 2025 där laget kvalade sig kvar mot HTFF/IK Frej var det tippat i någon form av toppstrid i år. Så har det inte blivit och klassiska ÖSK slåss igen för att klara sig kvar i Superettan. Ovärdigt för en klubb som Örebro givetvis, och i veckan fick också Rikard sparken från klubben. Med fyra(!) omgångar kvar. När det precis varit ett uppehåll! Det är inte bara AIK som fattar märkliga beslut med märklig tajmning med jämna mellanrum… 

Varför skriver jag om detta? Kopplingen till AIK idag är väl kanske vag. Men Rikard Norling är också RIkard Norling. För mig blev det bara ännu en påminnelse om att dagens fotboll är och har blivit något annat än den jag förälskade mig i. På gott och ont ska ju sägas, och jag har ju verkligen förespråkat att AIK måste acceptera och följa med utvecklingen. Ett nödvändigt ont för att vara konkurrenskraftig i dagens fotboll. Och Rikard är väl på många sätt en symbol för det som varit. Och därför känner jag att det passade bra att skriva några rader om honom. För er som lyssnat på min podd Testa Stör vet ni om hur jag högaktar Rikard. Sättet han för sig, sättet han alltid pratat om AIK och vad han åstadkommit. Det är få tränare, om någon, som uträttat det han gjort och för det har han såklart min eviga respekt. Men det gör också lite ont i mig att se att hans fotboll uppenbarligen är en del av dåtiden. Han tillbringade ju ett par säsongen i FC Stockholm som varje år misslyckades att ta det projektet till Superettan. De stormar nu mot samma serie med en annan tränare. Tufft i Norrköping. Tufft i Örebro. Skitsamma. Jag älskar Rikard alldeles oavsett. 

För att bli lite personlig minns jag när han kom tillbaka till AIK den andra vändan i klubben under våren 2016. Åren som väntade var mina mest aktiva som supporter. Jag åkte på det mesta, var även då aktiv i min supportergrupp och gjorde mycket annat ideellt arbete. Parallellt började jag också min “mediala” bana. Jag plockades in i Radio Råsunda bland annat, och tvingades balansera dessa roller. Jag minns då hur en AIK-anställd ringde mig och förklarade att Rikard inte längre kände sig 100% bekväm med att jag närvarade på de möten som vi i supportergrupperna har kontinuerligt med klubben. Initialt blev jag ganska stött av beskedet, litar inte Rikard på mig? Tror han att jag ska läcka saker som sägs i förtroende? Men det var ju så han var. Och är tror jag. Han har en förmåga att ibland se spöken mitt på ljusa dagen, men jag vet visste också att han inte menade något illa. Han gjorde bara vad han trodde var bäst för AIK där och då, även om jag tror att han kanske håller med om att det där var lite väl drastiskt. 

Men sparkningen från ÖSK nu blev en påminnelse om att fotbollen är något annat. Personer som Rikard blir allt mer sällsynta, och det tycker jag är förbannat tråkigt. Jag hoppas att han kan hitta något nytt jobb där hans värme, humor och erfarenhet kommer till sin rätt. 

Vilka “riktiga” AIK-nyheter har vi från veckan då? Vi har ju faktiskt fått en ny VD. Christer Abrahamsson tar över rollen från Fredrik Söderberg och kommer senast från svenska innebandyförbundet. Dessförinnan var han nästan fem år i IK Sirius, och har således varit med och byggt upp den klubb som stormar mot SM-guldet. Jag tycker att han gav ett bra intryck i intervjun i AIK+, men har också såklart i min yrkesroll sett till att höra mig för med folk som tidigare arbetat med honom. Responsen är väldigt, väldigt bra. Alla personer jag pratat med bekräftar att detta är en oerhört kompetent och bra person. Lovande. Men jobbet ska göras. Oavsett vad - varmt välkommen till paradiset Christer!

Slutligen ska vi blicka mot lördag. Jag har så gott som det går släppt debaclet mot BP och börjat blicka framåt. En bra bit över 30 000 biljetter har sålts, Blåvitt kommer upp med en bra siffra och det är årets sista stormöte. Det kommer krävas en jävla insats av oss, både på planen och läktaren, för att ta en trepoängare. Glädjande nog är skadeläget bättre än på väldigt länge, och jag hoppas på en rad förändringar. 

Min startelva? 
Kribben
Edh, Tomas, Olofsson, Bergquist 
Wilson, Abdi
Ayari, Hove, Assadi 
Carlstand 

Vill man höra mer uppsnack inför matchen har vi precis släppt ett nytt avsnitt i Testa Stör. Så fick jag det sagt. 

Veckans Tjerna: Charlie Pavey! Äntligen tillbaka i full träning, och givet hur våra ytterbackar sett ut är det minst sagt efterlängtat. Vem kunde tro att en skada på Charlie Pavey skulle vara ett så stort avbräck som det varit? Men oavsett vad, jävligt fint att ha Charlie tillbaka! Gnagare! 

Veckans Durmaz: Anonyma twitterkonton. 

Det är söndag kväll och lite drygt ett dygn sedan Adi Aganovic satte pipan i munnen och blåste av matchen. En match som är bland det värsta jag upplevt, och faktiskt bland det mest pinsamma jag upplevt. Att förlora är en sak, att släppa in billiga mål är en sak. Men igår passerades faktiskt en gräns för vad som är värdigt. Att släppa in sex(!!) mål hemma mot BP på en halvlek är såklart ovärdigt och respektlöst mot oss supportrar och borde definitivt tas på allvar av såväl spelare som ledare. Såhär får det faktiskt inte se ut. 

Att AIK bygger om, sparar in pengar och har vridit den spelmässiga identiteten ÄR förmildrande omständigheter. Eller åtminstone förklaringar till vissa dikeskörningar. Men gårdagen var något annat. Vi har alltså aldrig förlorat en tävlingsmatch mot BP, och jag kände mig relativt trygg i att vi inte skulle göra det igår heller. Ack så fel jag hade. Men även om det som sagt finns omständigheter och förutsättningar som påverkar, så finns det inga ursäkter i världen som kan plåstra om det vi tvingas se igår. 

AIK:s stora sorgebarn den här säsongen har varit försvarsspelet. Det har i perioder krävts noll och ingenting från motståndarna för att både skapa chanser från ingenting, men främst att göra mål på AIK. Den kollektiva kollaps och hönsgård som vi sett stundtals i år, allra tydligast igår, måste såklart dels kunna riktas mot José Riveiro. Vår spanske tränare har fått enormt mycket kärlek i år, med all rätt enligt mig. Och här gäller det att ha två tankar i huvudet samtidigt. Svårt för många. Men försök. Jag är oerhört imponerad över mycket som José har gjort. Han har tagit beställningen från klubben på allvar, satt kortsiktighet åt sidan och varit enormt modig vilket också gett oss höjdpunkter vi kommer minnas länge. På det har han skapat ett klimat som får spelarna att trivas på jobbet. Bara en sån sak. MEN, han ska såklart också ha en släng av sleven att vi släpper in sex mål mot BP. Man får kritisera både spelare och ledare, även fast de också gjort mycket bra under året. Men nu måste faktiskt José få ordning på defensiven så gott det går. 

Men om vi ska titta på defensiven då. Visst, José behöver hitta en bättre balans. Ett centralt mittfält som skyddar backlinjen bättre. Men gårdagen var en smärtsam påminnelse. Den där backlinjen tillhör den absoluta botten av Allsvenskan. Andra halvlek på vår högra sida av förvarslinjen, med danskarna Sebastian Hausner och Mads Tychosen är bland det sämsta jag någonsin sett i AIK. Försvarsspelet vid majoriteten av BP:s mål är så dåligt att jag saknar ord. Jag hoppas att båda spelarna har spelat klart för i år. Här går faktiskt min gräns. Kribben stod som en kona på målen, Matthys ser bedrövlig ut och Eskil Edh orkar jag inte ens kommentera. Visst, man ska hålla sig från att gå på enskilda spelare när ett helt lag såklart havererar, men backlinjens insats igår går inte att försvara på något sätt.

Mer än så orkar jag faktiskt inte skriva om sportsliga detaljer. Det finns såklart något i att Sixten kommer in och gör två mål, att vi faktiskt går från 1-5 till 5-5. Men det blir inte ens sekundärt. Det blir obetydligt. Tyvärr.

Så vad innebär förlusten egentligen då? Ingenting alls men också allt. Resultat och tabellmässigt är 2026 en parentes oavsett. Min inställning inför säsongen var tydlig - bli inte indragen i en bottenstrid. Det har vi redan klarat av. Och vi supportrar har i stora delar förstått var vi är och vad vi måste göra. Det är något jag själv välkomnar, men att släppa in sex mål hemma mot BP är på en nivå som blir väldigt mycket jobbigare än att bara förlora en fotbollsmatch. Så vad vill jag med allt detta? Ska alla avgå? Ska vi kasta allt i papperskorgen? Gå tillbaka till gamla AIK igen? Givetvis inte. Och det är en stor skillnad i att vara (med all rätta) rosenrasande på gårdagens insats och att börja gapa om sakerna ovan. AIK måste, oavsett hur arga vi supportrar är efter enskilda plattfall, orka stå starka i tron på att det vi påbörjat kommer att bli bra. Allt annat vore hål i huvudet.

Jag har faktiskt haft väldigt roligt stora delar av den här säsongen. Vi har fått några segrar som varit enorma, och jag har haft enklare att skaka av mig förlusterna i år än i vanliga fall. Men den här var provocerande tung, givet att det var BP på andra sidan och hur allt blev. Jag hoppas att både spelare och ledare rannsakar sig själva, tittar sig själva i spegeln och faktiskt tar tillbaka lite värdighet. För gårdagen var just ovärdig. I nästa match möter vi IFK Göteborg. Det vore ett väldigt, väldigt bra tillfälle för AIK att vakna till liv igen. Om inte annat för mitt blodtrycks skull.

Veckans Tjerna: Iskrigarna! 

Veckans Durmaz: AIK Fotboll. 

Tack för ordet. 

/Spången 

Välkomna! 

Jag har saknat att skriva. Det var rätt många år sedan jag skrev texter av den här typen. Även om mitt jobb under många år bestått i att sitta framför datorn, och sedan hoppa in i studion så har det varit av en annan karaktär. Körscheman, frågor till gäster och spaningar från den senaste matchen är något annat. Därför blev jag väldigt glad när Sportbloggare hörde av sig och frågade om jag ville skriva om AIK på deras plattform. 

Bloggar och forum i mångt och mycket bytts ut mot poddar och ordmässigt begränsade sociala plattformar. Här hoppas jag kunna sätta ord mina tankar, åsikter och känslor om AIK, och säkert ibland om sånt som rör Allsvenskan i stort. Vissa kanske då tänker: SKA DU HA EN TILL PLATTFORM NU?! RÄCKER INTE DINA PODDAR? 

En rimlig tanke såklart. Vem fan orkar läsa vad jag tycker också? Inte jag iallafall. Men säkert några av er. Hoppas jag.

Jag ser som sagt fram emot att ha en helt egen blogg där jag i lugn och ro (nåja) kan sätta ord på allt jag nyss skrev. Det kommer inte bli en särskilt nyhetsdriven blogg och än mindre med korta reflektioner av ett resultat hit eller dit. Jag ska försöka hitta lite andra ingångsvinklar och perspektiv än de jag kommer fortsätta prata om i mina poddar, men också det som redan vevats 246 varv på X. 

För er som kanske läser mig för första gången, och inte alls vet vem jag är så heter jag August Spångberg och är AIK:are sedan födseln. Jag är med och driver poddarna Testa Stör och 90MinSvenskan (fd Tuttosvenskan) där jag också pratar om världens vackraste lag och liga. Jag har varit en aktiv AIK-supporter i över 10 år, med flera olika roller i diverse supporterföreningar och supportergrupper. 

Idag har jag två små barn, jobbar lite för mycket och har väl delvis fått nya perspektiv på såväl livet som supporterskapet. Det är väl kanske den största fördelen med att få barn - man tvingas släppa nederlagen snabbare. Tidigare kunde jag älta en förlust i veckor, gå hemma och sura och förpesta ett helt bostadsområde med min närvaro. Och nederlagen har tyvärr varit lite väl många de senaste åren, även om 2026 enligt mig är det bästa och viktigaste AIK-året på väldigt länge. Kanske sedan guldet 2018. Mer om det i kommande texter. 

Denna första text blir mest av en introduktion, för att dels presentera mig själv men också kanske etablera sajten Sportbloggare för många av er där ute. Jag hoppas och tror att det blir en intressant svartgul höst, både här inne men också med vad som sker på och utanför planen. Äntligen är det matchdagsvecka igen efter vad som har känts som ett evighetslångt landslagsuppehåll. BP hemma väntar på lördag där klubben också arrangerar förfest bakom den östra läktaren. Det kommer säkert vara lugnt och städat!

Jag ska snart börja runda av och boarda flyget hem från Florens. En helt otrolig stad som jag varmt kan rekommendera. Det gjorde såklart något extra med mig när jag cirka två timmar in på vistelsen noterade en tavla i en liten butik föreställandes en ung Kurt Hamrin i Fiorentina-tröja. Kurre var för övrigt den första “riktiga” intervjun jag gjorde i någon form av offentlighet en gång i tiden. Martin Wicklin och Björn Enjebo gav mig förtroendet att för Radio Råsundas räkning åka och träffa honom. För det är jag evigt tacksam och många dörrar har öppnats efter det. 

Nog om det. Nu ska jag flyga hem till Sverige, Stockholm och Solna igen. Fylld med energi och en övertygelse att AIK kommer att komma tillbaka. Det gör vi alltid. Vill man nå mig gör man det enklast på twitter eller på mejl, där önskemål, åsikter och annat tacksamt tas emot. 
Och juste. Ingen blogg utan någon form av stående lista med lite spetsiga och humoristiska rubriker. Här kommer mina!

VECKANS TJERNA: Iskrigarna! I brist på fotboll glädjs jag åt AIK hockeys start på säsongen. Inte nödvändigtvis för att jag själv bryr mig särskilt mycket alls längre (tyvärr). Men jag blir glad för alla er AIK:are som stått där år efter år, att det faktiskt verkar vara på riktigt denna gång. 

VECKANS DURMAZ: Hockeyförbundet. Med avsaknad av fotboll får hockeyn båda veckans rubriker. Jag ska villigt erkänna att jag inte följt saken i detalj, men det har alltså utlysts något form av flaggförbud på hockeyn? Vilket totalt vansinne, och trams likt detta är en anledning att jag tappat hoppet om hockey som koncept. Hoppas verkligen klubben fortsätter backa upp sina supportrar här. 

Tack för ordet!

/Spången.