Djurgården kommer inte att vinna SM-guld 2026, konstaterar jag efter deras 1–1-match borta mot IFK Göteborg.

Blåvitt var klart bättre i första halvlek och Djurgården i andra.
DIF hade två ramträffar och var nära ett avgörande, men över lag tycker jag att de inte varit lika självklara på sistone. De har vunnit några knappa segrar i höst och man kan säga att de samlat ihop till både dagens poängtapp och det de hade mot Örgryte i helgen.

Göteborg–Djurgården var i alla fall en bra fotbollsmatch mellan två bra lag.
Man får åter igen konstatera att Göteborg är på ett helt annat ställe än vad de var för några månader sedan.

Jag har tidigare skrivit att Djurgårdens målskytt i matchen, Bo Hegland, är Allsvenskans bäste spelare.
Det står jag fast vid, om man ser till hela säsongen.
Men just nu är Blåvitts Sam Larsson bättre. Hemvändaren spelar på en helt egen nivå. Dessutom märks det att han tagit med sig sin erfarenhet från alla år i utlandet, i hur han beter sig på planen och leder detta Göteborg.

Det syntes också efter Nino Zugeljs skandalösa firande av lagets 1–0-mål.
26-åringen är ju utlånad till Blåvitt från just Djurgården, men firade målet provocerande framför bortafansen på Gamla Ullevi.
Hål i huvudet, säger jag – men det intressanta var hur Sam Larsson hanterade situationen. Han agerade omedelbart och gick fram och tog bort Zugelj från situationen.
Så beter sig en ledare.

******

Västerås och Malmö FF vann mot Degerfors respektive Halmstad med 3–0.
Ganska väntat.

Sead Haksabanovic gjorde ett snyggt mål för MFF mot sin gamla klubb, men mitt starkaste intryck från de här här två matcherna är hur illa det ser ut för Degerfors.
De ser eländiga ut. Man gör inte riktigt jobbet fullt ut.

Det är en sak att förlora matcher, men sättet Degerfors förlorar på just nu är extremt illavarslande. I nedflyttningsstriden kan ju dessutom målskillnaden bli en viktig del. Nu har de 0–7 över de två senaste matcherna.

******

På torsdagskvällen är det dags för höstens match, kanske hela säsongens match, i svensk fotboll.
Hammarby mot Sirius.
Det blir en fantastisk match att titta på.

Sirius leder Allsvenskan med sex poängs marginal och vissa säger att den största pressen ligger på Hammarby här.
Jag är dock helt övertygad om att den ligger på Sirius.
Sirius har allt, eller i alla fall ett SM-guld, att förlora.

I slutet av sommaren förlorade Sirius tre matcher i rad och Hammarby åt upp en stor del av Sirius försprång – som mest var det tolv poäng.
Men Sirius slog tillbaka och efter 23 omgångar var de elva poäng före Bajen igen.
Nu har försprånget krympt igen efter att Sirius tagit en poäng på två matcher. Jag tror att den här matchen blir avgörande för vart SM-guldet hamnar.

Jag har hela tiden trott att Sirius skulle lösa detta, men förlorar de nu är serieledningen nere i tre poäng, med fyra matcher kvar att spela.
I ett sådant läge hävdar jag att Hammarby också kommer att ta guldet.

En avgörande faktor kan bli Sirius skada på Jesper Uneken. Sedan Robbie Ure lämnade i somras har de ingen riktig nia när inte Uneken är med.
19-årige Åke Andersson startade på topp mot AIK senast (1–2). Han har framtiden för sig, men har gått från bänken i IFK Norrköping till att spela från start i det serieledande laget i Allsvenskan – det steget är stort.

Det är möjligt att tränare Andreas Engelmark väljer att sätta Joakim Persson på topp här. Den skadedrabbade spelaren har gjort en del mål och assist på sistone och skulle passa bra på topp i en match där Sirius lär ligga på kontringar.

Isak Bjerkebo är ett annat alternativ, men när han spelat längst fram har Sirius splittrat sin starka vänsterkant. Å andra sidan har han inte varit så bra i de senaste matcherna, så att flytta upp honom på topp kanske skulle kunna ge honom någon form av injektion.

Något som talar emot Hammarby?
Ja.
Bajen har inte lyckats vinna de stora matcherna i år – fyra Stockholmsderbyn, cupfinalen mot Mjällby och Europamatchen mot Rakow.

Å andra sidan har de helt enkelt varit oerhört bra i höst.
Jag tror att Hammarby vinner med 2–1. Ni förstår vad det innebär.

*******

Nästan lika intressant som Hammarby–Sirius blir matchen Örgryte och Mjällby, som jag nämnde i måndagens blogginlägg.
Framför allt om man gillar ångestmatcher…
Detta är en ren och skär sådan för Mjällby.
En riktig rysare.
Mjällby har som sagt kvar att möta tre av bottenkonkurrenterna, men det är också matcher där de har allt att förlora. 

Mjällby fortsätter att förlora – 0–2 hemma mot Hammarby i helgen. 
När jag såg matchen tänkte jag mycket på skillnaden mot de två senaste säsongerna. 
Då körde Mjällby över Hammarby på Strandvallen. 
Nu är de ett lag i spillror. 

Intrycket var att Mjällby hade bestämt sig från minut ett: Att enda chansen att göra mål skulle vara på kontring. 
Det är förvånande att se vad som kan hända med ett lag som drivit matcher i två års tid. 

Det går att förstå varför Mjällby hade den här passiva approachen. De ligger i botten och har haft det jobbigt. 
Det är klart att de gjorde rätt i att prioritera försvarsspelet – men man måste ge det chansen, inte lämna över initiativet direkt. 
MAIF hade spelat i Europa tre dagar tidigare och hade kanske inte kunnat ”köra” i 90 minuter. Men under de första 20-30 minuterna hade de tryck i benen, då kunde de försökt ta tag i matchen. 

Istället blev Mjällby passiva, medan Hammarby är experter på återerövringsspelet. Bajens ”defensiv i offensiv” är många gånger helt magisk. 

Det är fascinerande hur mycket självförtroende hos individuella spelare påverkar ett helt lags självförtroende. 
Medan ett annat av sommarens krislag, IFK Göteborg, värvade in Sam Larsson och Alexander Simmelhack och flyttade upp Oliver Månsson, misslyckades Mjällby med sina nyförvärv. 

Jag har hela tiden trott och sagt att Mjällby ska lösa det allsvenska kontraktet, men nu börjar jag faktiskt bli osäker... 
De vann cuptiteln i maj månad. Sedan dess har de bara vunnit en enda allsvensk match!
Det som ändå talar för dem är att de har avgörandet i egna händer – och matcher mot flera bottenkonkurrenter kvar att spela. 
Men detta kan å andra sidan bli en nackdel om de skulle fortsätta förlora…

Och då har jag inte nämnt Conference League-spelet. Torsdagsmatcher i Europa är så klart mycket splittrande när de kämpar för att hålla sig kvar. 
Om jag vore tränare Andreas Brännsträm hade jag nog mer eller mindre vaskat de kommande matcherna mot bosniska Borac och kazakiska Kairat. Europaspelet sliter på de spelare som Mjällby behöver hålla friska – som exempelvis Jacob Bergström. 

******

Efter helgens omgång är Mjällby fortsatt tre poäng ovanför kvalplatsen (Degerfors).  
Men lagen på nedflyttningsplats närmade sig.
Ned till jumbon Halmstad skiljer nu bara sex poäng efter att de vände och vann borta mot Västerås (2–1).
Och Örgryte är bara fyra poäng bakom– tänk att de hämtade upp 0–2-underläge till 2–2 borta mot Djurgården!

Jag hade räknat ut ÖIS och HBK.
Trodde att Örgryte sålt den allsvenska platsen med Noah Christoffersson, men den bilden är helt reviderad efter Djurgårdsmatchen och derbysegern mot GAIS!

Halmstads vinst i Västerås var visserligen lite av ett rån efter att de inte skapat något alls under första timmen. Men de har sett bättre ut sedan Stuart Baxter tog över. 
Hussein Carneil avgjorde snyggt  för dem – det var ju för sådana aktioner som de tog in honom. 

******

Tänk hur viktig den här veckan som kommer blir för Mjällby. 
Nu väntar först ÖIS på torsdag och sedan Kalmar på måndag. 
De har varit med om mycket under de senaste två åren, men den press som väntar de här spelarna nu… 
Den liknar ingenting annat!

******

Till sist ser jag fram emot tisdagens match mellan AIK och Elfsborg. 
AIK har varit i en formsvacka, men tog en stark seger borta mot Sirius. 
Kan de visa stabilitet i två matcher i följd, mot ett starkt Elfsborg?

På fredag kväll spelar Malmö FF borta mot IF Elfsborg i Allsvenskan.
Tänk att för bara ett och ett halvt år sedan, så pratade man om MFF som stora favoriter i alla allsvenska matcher de spelade.

Nu är det annorlunda. I den här matchen är femteplacerade Elfsborg given favorit – sett till hur de presterat under säsongen, framför allt sedan i somras. De har varit en av seriens bästa lag, samtidigt som MFF svajat i sina prestationer.

MFF vann Allsvenskan åtta gånger på tolv år från 2013 till 2024.
Jag var en av dem som tidigt sa att det inte går att köpa ett SM-guld i Sverige. Inte ens när MFF:s ekonomiska övertag var som störst. Vi har inte kommit till den nivå där det gått att köpa spelare från de hyllor som gör att du kan ”säkra” ett guld.
MFF köpte dock spelare med höga övergångssummor och då kan det gå snabbt åt fel håll när man missar på några rekryteringar.
Idag behöver andra klubbar titta på vad MFF gjorde för att bli överlägsna i Sverige – och se hur man kan minimera risken för att själva gå samma väg som Malmö gjorde därefter.

Malmös framgångar byggde på Europaspel.
Ungefär: ”Placera dig högt upp i Allsvenskan, gå ut i Europa, tjäna pengar och bygg laget starkare.”
Det gjorde de förbannat bra.

Men sedan började klubbar som IFK Norrköping, Djurgården, Hammarby och Sirius att köpa in unga spelare som de förädlade och sålde.
Kortsiktigt blev de lagen sämre och inte lika slagkraftiga i kampen mot MFF, men långsiktigt byggde de en organisation och kassa. Snart tävlade de på samma villkor som Malmö FF.

Den förändringen i sin strategi har MFF också börjat göra, men den tar tid.
Att vända skutan tar tid, med den ekonomiska kostym som MFF har.
Med facit i hand kan vi i alla fall säga att MFF skulle föryngrat tidigare, samtidigt som man haft oflyt med skador – hade Pontus Jansson varit hel hade man kanske kunnat utmana i toppen i år, trots allt.

Tittar man på MFF:s startelva mot Häcken senast (0–1), så innehöll den en blandning av etablerade stjärnor (Olsen, Stryger, Gregersen, Haksabanovic och Busanello) och unga talanger (Pålsson, Lundbergh, Skogmar, Höög och Gudjohnsen).
Den blandningen är inte fel, men de unga är ännu inte tillräckligt bra för att MFF ska vara ett topplag – ingen av dessa är någon ny Sebastian Nanasi eller Hugo Larsson.
Den av de yngre som jag själv tror mest på är Oscar Sjöstrand – som dess värre är korsbandsskadad.

I halvtid kastade MFF in Anders Christiansen och det är bara att lyfta på hatten för hans insats, även om hans snygga mål blev bortdömt (ett bra exempel på ett fall där Gaute Helstrup nog haft nytta av ett förverkligande av förslaget om coach’s challenge, som jag skrivit om tidigare i bloggen).
När AC är frisk och på spelhumör, så håller han fortfarande.
Vi kan inte sticka under stol med att han är till åren kommen och har sin skadehistorik – men när han väl spelar, gör han det på högsta allsvenska nivå!

******

På fredag spelar även Västerås mot Halmstad. Ett intressant test för VSK och hur långt de kommit mot att etablera sig i övre mitten av Allsvenskan.
Lyckas VSK bara ”städa av” tabelljumbon på hemmaplan?

******

På söndag är det dags för ännu ett Göteborgsderby. Den här gången är det GAIS mot IFK Göteborg och det återstår att se om GAIS är på bättre spelhumör nu än i förra omgången mot Örgryte (2–4). Då såg det nämligen trött ut.
Kanske behöver de ett sådant här derby för att tända till i sitt ganska ospännande tabelläge?

******

Allsvenskan går nu in i en intressant fas.
Den kommande tiodagarsperioder innehåller tre omgångar. Nu är det sex omgångar kvar att spela – om tio dagar är det hälften så många.
Snart vet vi mycket mer om hur allt kommer att sluta.
Spännande!

Västerås vann mot Mjällby och ligger sexa i Allsvenskan med sex omgångar kvar att spela.
Hand upp den som trodde det för något år sedan, eller ens inför den här säsongen.

Många svenska klubbar kan lära mycket av detta Västerås SK.
2021 tog Kalle Karlsson över som huvudtränare i klubben, som då inte spelat i högsta serien sedan 1997. Alexander Rubin blev assisterande.
Då var de en klubb som nätt och jämnt etablerat sig i Superettan efter sju år i Division 1 (2012-18).

Sedan dess har Västerås utveckling varit enorm.
De har gjort så mycket rätt.

VSK gick till sist upp i Allsvenskan till säsongen 2024. Då skulle de ha kunnat investera kortsiktigt i spelartruppen för att klara sig kvar.

Istället valde de att använda pengarna de fick när de gick upp till att utveckla organisationen. Att bygga klubben starkare för att hålla på allsvensk nivå över tid.
De investerade i faciliteterna och stärkte organisationen kring laget.
De åkte ur direkt, men vann Superettan förra året och nu är de på övre halvan av högsta serien.

Många elitklubbar – mindre såväl som större – kan lära sig mycket av exemplet Västerås.
Det är enkelt att prata om att bygga en fotbollsklubb långsiktigt, men bevisligen svårare att göra i praktiken.

Samtidigt som Västerås ligger sexa i Allsvenskan sitter klubbar som Örebro SK och Helsingborgs IF fast i Superettan.
Två klubbar som vid olika tidpunkter valt att satsa hårt på kortsiktiga spelarvärvningar och som försökt ta genvägar till framgång.

Västerås lärde sig också av 2024-säsongen rent spelmässigt.
2024 spelade de ofta bra och ”skulle inte åkt ut”, sett till hur mycket målchanser de skapade.
Nu har de behållit mycket av sin spelstil och spelar fortfarande med man-man-markering – men de har mer balans idag, de är mer stabila.
Även när de inte ”har dagen”, kan de kriga till sig en vinst på ren organisation och trygghet.

De har dessutom mer spets i år.
2024 hade de visserligen Ibrahim Diabate där framme – men han började inte göra många mål förrän han gick till GAIS.
Jag trodde att de skulle få problem när målkungen Mikkel Ladefoged såldes i somras, men istället har Axel Taonsa blommat ut som nia. Nu sänkte Taonsa Mjällby.

******

Hammarbys vinst borta mot Halmstad satt långt inne. Noah Persson segermålet (1–0) i 91:a minuten på en retur som släpptes av målvakt Tim Rönning.

Rönnings ingripande har blivit omdiskuterat, men frågan är vad han skulle gjort istället.
För mig är svaret tydligt.
Det var bra fart i skottet från Nahir Besara. Bollen studsade, men studsen kom så tidigt att den i sig inte borde varit något problem.
Problemet var att Rönning försökte greppa en boll utan att ha marken som stöd. Att greppa en boll som studsar upp 30 centimeter från marken kan vara smått omöjligt när det är vått i gräset och handskarna blöta.
För mig skulle han motat den bollen direkt ut till ett inkast, i sämsta fall till en hörna – inte försökt greppa den.

I övrigt gjorde Rönning en bra match, även om Hammarby inte skapade våldsamt mycket chanser.
Nu kostade misstaget en poäng, men jag tror i och för sig inte att det spelar någon större roll för Halmstad – de åker med största säkerhet ur oavsett vilket.

******

Frågan är om Örgryte åker ur. Att de plötsligt skulle göra fyra mål på GAIS (4–2) såg jag inte komma.
De har varit så trubbiga framåt på sistone. Anfallsspelet har sett förfärligt ut.
Nu spelade de med tre man på centrala mittfältet och på topp axlade Liam Andersson sålde Noah Christofferssons roll. Viktor Ekblom hoppade in och gjorde två mål.
Detta mot ett GAIS som inför omgången hade släppt in minst antal mål i serien och som även har starka defensiva underliggande siffror.
Imponerande, ÖIS!

******

Till sist: Jag blev glad när Sirius fick en hörna mot Elfsborg.
Inte därför att de gjorde mål på den, utan för att den tillkom för att målvakt Isak Pettersson höll i bollen för länge (längre än de tillåtna åtta sekunderna).
Jag gillar att den regeln kommit till. Den sätter mer fart i spelet och gör att det lönar sig mindre att försöka fuska bort tid.

Många var förundrade när IFK Göteborg sparkade tränare Stefan Billborn i juli och lät assisterande tränaren Joachim Björklund ta över.
Jag såg själv inte att Björklund hade den höjd i sig, som han visat på sistone.
Björklund har visat att man kan gå från assisterande till huvudtränare och få det att fungera.

Björklund har stabiliserat IFK Göteborg. De har fem raka segrar och efter ännu en usel vår, har det vänt uppåt.
Förra året lyfte de hela vägen till en fjärdeplats, men så bra tror jag inte att det går 2026 – det är helt enkelt inte lika många topplag som underpresterar i år som förra året.

Utöver tränarbytet, har två spelare gjort stor skillnad för Blåvitt.
Sam Larsson kom hem från Turkiet i somras, tolv år efter att han lämnade Göteborg. Han har varit det största utropstecknet.
Oliver Månsson, 17, har kommit upp från egna led med en liknande känsla.
I en grupp som mår dåligt är det viktigt att använda sommarfönstret till att få in spelare med självförtroende.
Det gjorde Göteborg med de här två.
Månsson värvades inte utifrån och har så klart inte Larssons Europaerfarenhet, men han kom in med känslan av att allt är på topp.
Spelare som inte går med böjda huvuden och tycker att allt är tråkigt, kan göra lag mentalt starkare.
Även rent fotbollsmässigt har Månsson och Larsson har gjort de andra spelarna bättre. På det har man tagit in lyckade nyförvärv som Alexander Simmelhack och Nino Zugelj.

Sam Larsson minns jag för övrigt som en lurig och svår spelare med fin högerfot, både från matcher när vi mötte honom med HIF och från min tid i Nederländerna, då han spelade för Heerenveen.
Han är en lyckad hemvändare, vilket ju inte direkt alla som kommit hem till Blåvitt på senare år blivit.

Jag gillar att han kom hem lite tidigare i karriären – han är ”bara” 33. Då vet man att man har några år kvar. Det är skillnad mot när man kommer vid 36 och nästan är slut.
Tittar man på Sam Larssons bakgrund ser man också att han spelat många matcher de flesta säsonger utomlands.
Det säger något om att han hållit en ganska bra nivå hela tiden.

Nu jagar Göteborg sjätte raka segern och de möter AIK borta.
Man vet inte vad man får med AIK, men det är nog ett bra läge för Blåvitt att möta dem efter deras 5–6-förlust mot BP.

******

Helgens hetaste match? Om du hade frågat min kompis Niklas Jarelind på TV4 och Fans Corner, hade han direkt svarat Degerfors IF–Kalmar FF – kampen om att undvika kvalplatsen.
Själv är jag inte lika fascinerad av rena ångestmöten, men det är klart att det blir en spännande match.

Man kan ju tycka att Degerfors är favoriter. De har vunnit två av sina tre senaste hemmamatcher och var inte helt oävna i den tredje, mot Hammarby. En stor förändring mot tidigare i år, då de ofta haft svårt på just hemmaplan.

Kalmar å sin sida, har inte gjort mål i Allsvenskan sedan den 9 augusti! De har fem raka förluster, men jag ändå att de varit minst lika bra som motståndarna i de flesta av matcherna.
Som mot Malmö FF i måndags.

Det Kalmar saknar är en Mileta Rajovic eller Deniz Hümmet. De är två tidigare Kalmarspelare som hade behövts i år – med en riktig målskytt hade de inte legat på negativ kvalplats. Då hade de inte hamnat i en måstematch mot Degerfors i omgång 24.
Nu var Vilmer Tyrén bra mot MFF och hade han gjort mål där hade jag väl inte låtit så här, men än så länge har de inte visat sig ha den där anfallaren som gör nio-tio mål i Allsvenskan.

I Kalmar var Charles Sagoe Jr också vass mot MFF. För honom handlar det mycket om att komma i spel. Jag minns till exempel mötet med Hammarby i somras, då han inte alls syntes till. Det var därför att motståndarna såg till att han inte kom med i matchen, att de hittade Kalmars svagheter i uppspelsfasen.
Den delen av Kalmars spel har blivit bättre sedan Carl Gustafsson kommit igång ordentligt på mittfältet efter sin långa frånvaro. Han är jätteviktig för att en sådan som Sagoe Jr, eller Marius Söderbäck, ska sättas i spel.

Degerfors var sämre än Mjällby senast (1–1), men gjorde annars en OK bortamatch.
Det som talar för dem i ångestmatchen stavas till stor del erfarenhet från tidigare år, från liknande situationer.
Degerfors brukar ju bli bättre på hösten.

******

Jag konstaterar till sist att Superettan är fylld av spännande matcher den här omgången.

Tvåan Falkenbergs FF möter femman Landskrona BoIS i ett toppmöte – kanske BoIS sista chans att slå sig in i striden om en direktplats uppåt.

Ljungskile och Brage möts i botten och formsvaga Helsingborgs IF möter topplaget Varberg borta. I omgången därpå möter HIF just Ljungskile, hemma.
Mycket kommer att avgöras i de här matcherna.

Dessutom möter redan allsvenskt klara IFK Norrköping nästjumbon Örebro SK. Kalle Holmberg ställs mot sitt gamla lag.
Norrköping lär inte vila på hanen även om de blev klara för Allsvenskan i tisdags. Här finns mycket rivalitet.
Dessutom har krisande ÖSK precis bytt tränare, vilket gör matchen än mer intressant.