I helgen drar Allsvenskan igång igen. Tack för det. 
Åtta omgångar återstår och det är dags att titta på läget i toppstriden. 

Tabelläget i Allsvenskans topp med åtta omgångar kvar:

1. Sirius, 51 poäng
2. Hammarby, 43 poäng
3. Djurgården, 41 poäng
4. Elfsborg, 37 poäng
5. Häcken, 36 poäng
6. Västerås, 35 poäng
7. Malmö FF, 33 poäng
8. AIK, 33 poäng
9. IFK Göteborg, 32 poäng

Om vi med toppstrid snackar om lagen som slåss om SM-guld och Europaplatser, väljer jag att dra strecket efter Häcken. 

Visst har Västerås gjort det strålande, men det är inget lag som ska nå Europa. 

MFF och AIK tycker jag är för ojämna, även om saker och ting nu ser bättre ut i Malmö. 
MFF blir topp 3 2027, men inte i år. 

IFK Göteborg ser bättre ut än förra året då de till sist blev fyra, men de har för många lag att gå om för att bli topp 3 eller topp 4. 

Så vi fokuserar på topp 5. 

******

Häcken ligger femma och jag kan avslöja att de även kommer att sluta femma.
När Häcken har sina bästa dagar är de riktigt bra. Då kan de hota och slå vilket lag som helst. 
Men de har också djupa dalar – framför allt efter transferfönstret då de sålde Silas Andersen och Amor Layouni. På sistone har de börjat fylla hålen, men de har hamnat för långt efter. 

Det här med att Häcken är ojämna är ju för övrigt ett återkommande tema sedan många år – med undantag för guldsäsongen 2022. 
I år har de dock inte släppt in så många mål som under en del säsonger (just nu sjätte lägst antal insläppta). Supermeriterade Etrit Berisha har kommit in mellan stolparna och sprider stabilitet och trygghet. Han är tyvärr skadebenägen – med honom på planen från start hade säsongen kunnat bli annorlunda. 

******

Björn Hamberg behövde lite tid för att sätta sin prägel på Elfsborg. 
I början av säsongen fick de inte spelet att stämma och när prestationerna väl kom, dröjde det ett tag innan de bra resultaten kom på regelbunden basis. 
Det hjälpte säkert inte att han var borta med svenska landslaget veckorna före seriestarten och under VM. 
Men sett till de senaste månaderna, är Elfsborg ett av Allsvenskans bästa lag – med förlusten mot Brommapojkarna som enda plumpen. 

Hamberg har helt enkelt gjort det förbannat bra. Han har byggt vidare på Elfsborgs styrka i att vara starka bakåt, samtidigt som han förändrat dem från att vara ett kontringslag till att driva matcherna mer. 
Deras spel utvecklas hela tiden, men när man inte har sin dag, har man det där funktionella försvarsspelet att falla tillbaka på.
På innermittfältet har Simon Olsson och Julius Magnusson sett bra ut ihop.  I backlinjen har Thomas Isherwood, som hämtades från AIK i vintras, överraskat mig positivt.
Jag hävdar att Elfsborg är någon riktigt bra värvning från att vara ett riktigt topplag 2027. 

******

I många matcher har Djurgården varit brutalt bra och mer eller mindre kört över motståndare. De hade dock länge problemet att de inte klarade av att vinna tre matcher i rad, vilket gjorde att de halkade efter i tabellen hela tiden. De gick på minor med jämna mellanrum.
Men före förlusten mot starka Elfsborg senast, hade DIF fått ihop fem vinster i rad. 

Två av Allsvenskans klart bästa spelare i mittfältaren Bo Hegland och anfallaren Kristian Lien är två stora anledningar till formtoppen. 
Jag skulle nog säga att Hegland är hela seriens allra bäste spelare. 

Problemet för Djurgården är att de är väldigt beroende av tre spelare för sitt anfallsspel. Plockar motståndarna bort Hegland, tar man också bort Lien.
Den tredje spelaren jag tänker på är målvakten Jacob Rinne. Han är vital i hur han sätter igång anfallen. Man såg hans betydelse mot Malmö FF, då MFF stängde ned Rinne under de första 20 minuterna. När MFF sedan inte längre lyckades göra det, fick Djurgården ett grepp om matchen igen, tack vare Rinnes vänsterfot. 

Man kan säga att Djurgårdens styrka är deras svaghet – de skulle behöva bredda sitt anfallsspel lite grand. 
De värvade yttern Charlie Rosenqvist dyrt från Kalmar i somras, men han har inte spelat så mycket ännu. Kanske kan han bli ytterligare en injektion i höst, som gör att anfallet blir lite bredare än under Hegland och Lien?

Till sist konstaterar jag att Djurgården släppt in näst minst antal mål. Jacob Une (är inte lagkapten, men agerar som lagkapten) och Miro Tenho har varit bra som mittbackar i höst. 
Bakom dem har Rinne fått förtroendet att stå varje match – vilket gjort honom bättre än tidigare. 

******

Hammarby är seriens bästa lag.
De gör många mål och släpper in få.
Men de ligger ändå bara tvåa.

Under Henrik Rydströms ledning har de nått mycket höga höjder i höst. Ett tag kändes det som att de var på väg ikapp Sirius, men så kom förlusten mot AIK och den oavgjorda matchen mot Örgryte. 
Det var två märkliga poängtapp – för Hammarby var klart bättre i båda matcherna och förtjänade verkligen att vinna. 
Mot AIK (fjärde senast) skapade de chanser för att vinna med 4–1, men förlorade med 2–3 – där kan man visserligen tala om att de skulle varit bättre på att sätta chanserna och haft bättre försvarsspel.

Klart är i alla fall att Rydström fått fart på laget. 
Han fick igång Amin Boudri på ett imponerande sätt innan han skadade sig. 
Rydström tog även det kontroversiella beslutet att peta lagkapten Nahir Besara – kanske den spelare som betytt mest för sitt allsvenska lag på senare år. Men i och med att laget presterade så bra ändå, har det inte blivit mycket snack om att petningen inte var rätt beslut.

Som jag antydde ovan, tror jag inte att Hammarby kommer ikapp Sirius.
De har kvar att möta dem hemma på Tele2 Arena, vilket gör att min poddkollega Alexander Axén hävdar att Bajen redan vunnit den matchen och att avståndet mellan lagen redan nu är fem poäng.
Men jag väljer att läsa vad som står i tabellen. 
Där är Hammarby åtta poäng bakom…

******

…Sirius är därmed klara favoriter. 
De har kommit tillbaka starkt efter sin svacka, där de bara tog en poäng på fyra matcher. 
Efter den har de slagit Västerås, Degerfors och Örgryte – matcher de normalt ”ska” vinna, men det ska ju göras också. 

De tre vinsterna togs inte på ett jätteimponerande sätt, spelmässigt. 
Men det förändrade läget – istället för att gå på landslagsuppehåll med Hammarby flåsande i nacken, kom ledigheten i ett skönt läge, utan ångest. 
Dessutom har defensiven på sistone känts bättre igen – efter att man tidigare i höst sett svajigare ut än tidigare, både från målvakt och försvar. 
De här tre segrarna kommer att bidra mycket till att Sirius lyft pokalen när vi summerar Allsvenskan 2026. 

Robbie Ure lämnade som bekant, men det var viktigt för Sirius att ersättaren Jesper Uneken kom in på topp – det gick sämre när han var skadad och Isak Bjerkebo fick vikariera som central anfallare. 
Uneken är en nia som gör skillnad på många sätt. Han ger lite av samma känsla som Sirius tidigare succéanfallare Wessam Abou Ali, Yousef Salech och Ure.

Samtidigt har Unekens ankomst gjort att Sirius brutala vänsterkant återförenats, då Bjerkebo spelar på sin rätta position. Yttern Bjerkebo och vänsterbacken Oscar Krusnell låg bakom mycket av Ures framgångar och nu blir de nyckelspelarna i säsongsavslutningen. 

Det är landslagsuppehåll.
Vad gör en gammal målvakt då? Tja, varför inte passa på att ranka Allsvenskans bästa målvakter?

Till att börja med vill jag säga att det viktigaste för mig när jag rankar målvakter är just att de är bra på att agera målvakt.
När jag själv var aktiv var det många som berömde mitt spel med fötterna. Det är så klart inte oviktigt, men allra tyngst väger de rena målvaktsegenskaperna.
Det var hård konkurrens om fjärde- och femteplatsen på min lista och flera starka kandidater hamnade utanför listan (jag nämner några längst ned i inlägget).

5. Elis Jäger, Västerås SK

I början av säsongen var jag inte superimponerad av Elis Jäger, men ju längre säsongen gått, desto bättre har han blivit.
Utvecklingen har varit snabb – kanske har han flyttat upp ytterligare någon placering på en sådan här ranking när säsongen är över.
Förra året i Superettan spelade 21-åringen bara när Anton Fagerström var skadad. Detta är första året som förstemålvakt sedan han kom till VSK från Nyköpings BIS i Division 2.
Västerås har lyft i tabellen i höst och Jäger är en stor del i det. Han har storlek (194 centimeter lång) och styrka och är även tekniskt skicklig. Få målvakter är mer formstarka just nu.

4. Isak Pettersson, IF Elfsborg

Isak Pettersson kom tillbaka till svensk fotboll från Toulouse 2024 och under större delen av den tiden har jag inte varit så imponerad av honom.
När han slog igenom i IFK Norrköping i slutet av 2010-talet var det många som såg honom som en framtida landslagsmålvakt, men jag såg inte heller den höjden då.
Pettersson har fortfarande ett problem i sin längd (181 centimeter), men på sistone har han blommat ut till en toppmålvakt i Allsvenskan.

Pettersson är OK med fötterna och har en fin vänsterfot, men det är betydelsen för laget som gör att han är med i min topp 5.
Han har betytt otroligt mycket för Elfsborg i år och gjort många viktiga räddningar, som gett laget möjlighet att vinna matcher.

3. Mergim Krasniqi, GAIS

För mig är Krasniqi given i topp 3 och jag kan avslöja att jag hade svårt att bestämma vem av han och listans tvåa som skulle stå högst.
GAIS fick klara sig utan Krasniqi i början av säsongen och vann ingen av de fem första matcherna.
Sedan kom han tillbaka – och då vann de.
Det var visserligen virrigt i GAIS i början av säsongen och att det sedan gick bättre handlar inte bara om målvakten, men Krasniqi gav backlinjen lugn och stabilitet. De fick en sista utpost att lita på.
Sedan har han kryddat den tryggheten med emellanåt otroliga räddningar, som hjälpt GAIS åtskilliga gånger i år.

Mergim Krasniqi är brutal på linjen och har bra frånskjut – en ganska komplett målvakt som utvecklat sitt spel i luften. Han är duktig på att läsa spelet och bra i en-mot-en-situationer.

2. Jacob Rinne, Djurgården

Jag brukar bråka med Alexander Axén om vikten av att ha en uttalad förstemålvakt – Axén tycker att man kan ha två förstemålvakter och låta den som har bäst form stå.
Själv vet jag att det inte är så enkelt… Det är viktigt att känna förtroendet från tränarstaben och lagkamraterna och det bygger man genom att spela varje vecka. När man känner att man har råd att göra en sämre match ibland och ändå vet att man får spela nästa match i alla fall.

Jacob Rinné har haft en strålande säsong och bevisar min tes. I år har han fått förtroendet och blivit bättre.
Han har räddat bollar, men är också ett stort offensivt vapen för Djurgården.
Många lag talar om hur man ska stänga ned Rinnes vänsterfot. Det säger en del om Djurgården, men också hur viktig han blivit.

1. Kristoffer Nordfeldt, AIK

När man bedömer målvakter är det ibland lätt att man bara tittar på vilka räddningar de gjort. Där fastnar jag, som många andra, ibland.
Och visst har Kristoffer Nordfeldt haft mycket att göra i år och tvingats göra många viktiga räddningar, men framför allt har han varit stabil och gjort få misstag.
Den miss jag minns är i derbyt mot Hammarby, där han gav bort ett mål före paus.
Man brukar säga att när en målvakt gör ett misstag i en match, så kommer man bara att komma ihåg just det – men Nordfeldt motbevisade det i derbyt. Han var så dominant i övrigt och hjälpte AIK till segern.
Utan Nordfeldt hade AIK legat risigt till i tabellen.

Jag har spelat med Kristoffer Nordfeldt i många år, i både A-landslaget och U21-landslaget, och kan säga att jag aldrig tränat med en målvakt som har hans explosivitet.
Den syns i upphoppen, men framför allt i hur han trycker iväg för att nå ut till stolparna. Han har ett brutalt frånskjut.
Visst har han tappat det lite grand på slutet – konstigt vore annars vid 37 års ålder – men det är fortfarande mycket bra.
Vad gäller fötterna så har Nordfeldt vad jag kallar en Premier League-spark. Eller hästspark, om man så vill. Han kan sätta en boll på 75 meter bakom motståndarnas backlinje.

******

När jag betraktar listan tänker jag på hur viktig åldern är för en målvakt. Jäger är bara 21, men de andra jag valde är 37, 34, 33 och 29.
Att man utsätts för olika situationer år efter år, är särskilt betydelsefullt på målvaktspositionen. Erfarenhet och rutin väger tungt.

Det ser man också när jag ser vilka målvakter som hamnade precis utanför listan.
Robin Olsen (Malmö FF) tycker jag har kommit tillbaka starkt efter en tuff höst förra året och ser bättre och bättre ut. Det är inte omöjligt att tänka sig att 36-åringen blir Allsvenskans bäste nästa år.
Warner Hahn (Hammarby) har varit den bäste i serien om man ser till den senaste tre-fyra-årsperioden. I år har han dock varit svagare, utan att ha varit dålig.
Vill även nämna de lite yngre målvakterna Leo Cavallius (Brommapojkarna) och David Celic (Sirius). Celic hade definitivt varit med om listan gjorts i somras. Han tappade formen under början av hösten, men verkar vara på väg tillbaka igen. 

Åtta omgångar återstår av Allsvenskan.
Som jag ser det är det tydligt att bottenstriden står mellan de fem klubbarna längst ned.
Förra året såg IFK Norrköping länge ut att ha säkrat kontraktet, men förlorade sina sex sista matcher, halkade ned på kvalplatsen i den sista omgången och åkte sedan ur.
Men jag ser inte att tian GAIS eller elvan Brommapojkarna riskerar att göra något liknande. 
BP ser för bra ut. Och GAIS har visat sig alldeles för starka, trots allt elände med långtidsskador.

Så låt oss fokusera på de fem lägst placerade lagen.

Tabelläget i Allsvenskans botten med åtta omgångar kvar:

10. GAIS; 30 poäng
11. Brommapojkarna, 27 poäng
12. Mjällby. 22 poäng
13. Kalmar, 19 poäng
--
14. Degerfors. 19 poäng
--
15. Örgryte. 15 poäng
16. Halmstad, 14 poäng

Jag börjar med att vara lite djärv (?) och tacka Halmstad för fyra säsonger i rad i Allsvenskan.
Gillar Halmstad som klubb och har alltid tyckt att de ska vara ett allsvenskt lag, men deras läge är mycket tufft.
De har sett bättre ut spelmässigt på sistone och tränare Stuart Baxter har gett HBK chansen.
Men de hamnade för långt efter under våren.

Nu i höst har de ett klart bättre lag än i början av säsongen.
Tittar man på schemat blir man dock mörkrädd: De behöver ta in fem poäng på Degerfors eller Kalmar, men ska möta sex av seriens topp sju-lag i de sex nästkommande matcherna!
Ser man till spelschemat är det över för Halmstad.

******

Även Örgryte får det mycket svårt.
Det var en bonus för dem när de skrällde och slog Norrköping i kvalet i vintras. Sedan tycker jag att de gjorde rätt när man tog pengarna som avancemanget gav och satsade vidare på det man påbörjat – att bygga en starkare klubb långsiktigt.
De gjorde inte någon engångssatsning på att hålla sig kvar, utan har suttit lugnt i båten.
Det kommer att visa sig vara bra för dem på sikt, men i år räcker det inte för att hålla sig kvar.
De sålde sin bästa spelare i Noah Christoffersson och med det gick en stor del av chansen att stanna kvar förlorad.

Utan att skryta så såg jag just Halmstad och Örgryte som de två största nedflyttningskandidaterna inför säsongen. Det är de två på pappret svagaste lagen på pappret som ser ut att åka direkt ur.

******

Degerfors ligger på kvalplatsen – de har alltid varit runt strecken sedan de bröt sin långa frånvaro från Allsvenskan 2021.
De har åkt ur en gång sedan dess (2023), men brukar oftast lösa det och jag tror att de gör det igen.  

Degen har en fördel i just det, att de är vana vid att vara i den här situationen.
De har sett bättre ut efter sommaruppehållet. Länge var deras hemmafacit horribelt, men de vann mot både IFK Göteborg (3–0) och Halmstad (2–0) och gjorde en till stora delar bra match mot Hammarby senast (0–1).

I sommar fick de in intressant offensiv spets i form av Noah Milleskog och Karim Boutera.
En viktig sak är också att de börjat spela med två riktiga forwards där framme (senast Dijan Vukojevic och Boutera).
I våras byggde Degerfors ofta självförtroende åt motståndarna genom att vara felbalanserade och spela med mittfältare på anfallspositioner.

******

Istället för Degerfors, tror jag att det blir Kalmar som tvingas kvala i höst.
De har ju sin dåliga formkurva, som jag skrivit om tidigare här i bloggen.
Kalmar har varit en jojo prestationsmässigt i år. De spelade väldigt bra under försommaren och fick resultaten med sig, men det är oroväckande hur det sett ut på sistone.
0–5 mot Häcken precis före uppehållet.
Det är inte bra.

Försäljningen av Charlie Rosenqvist har inte hjälpt heller. Klubben är i behov av intäkter och behövde sälja – dessutom ville han själv gärna gå till Djurgården.
Men han var tillsammans med Charles Sagoe Jr Kalmars stora hot framåt.

Kalmar har Malmö FF borta i omstarten efter landslagsuppehållet och därefter Degerfors borta. Där snackar vi nyckelmatch – men den tror jag att Degen vinner.
Över lag har Degerfors det bästa spelschemat av bottenlagen.

Det ska nämnas att Örgryte också har ett intressant schema. ÖIS har bland annat kvar att möta Mjällby borta, Kalmar hemma och Degerfors borta. De två sistnämnda matcherna är Örgrytes avslutande.
Problemet är att det antagligen redan är kört för ÖIS då.

******

Mjällby har några poängs marginal ned till kvalstrecket och jag tror att regerande mästarna löser kontraktet efter det som faktiskt varit en katastrofsäsong.

Sedan var det ju en rejäl snyting (0–3) de åkte på senast mot GAIS. Hade de vunnit den matchen, efter två kryss i Andreas Brännströms två första matcher som tränare, hade läget känts bra nu.
Nu blev det två poäng på Brännströms tre första matcher – inte jättekul. 

Mjällby har ännu inte fått så bra träff på de unga spelare som kommit in, som Mads Enggård och Villum Dalsgaard.
Däremot har de tagit in viktig rutin i amerikanen Ian Hoffman och Ali Youssef – två spelare som ytterligare talar för att de håller avståndet till strecken.

En faktor som talar för Mjällby är spelschemat, som ser klart överkomligt ut. De har kvar att möta alla fyra bottenkonkurrenter.
En annan sådan faktor är att de ska spela Conference League i höst. Det tror jag faktiskt kan vara en fördel i bottenstriden – MAIF kommer att kunna komma in i högre matchtempo och ta med sig det in i Allsvenskan.

Fem omgångar kvar i Superettan.
Fem lag slåss om två platser i Allsvenskan och två kvalplatser.

Eller, nja…
Fyra lag slåss om en plats i Allsvenskan.
IFK Norrköping är ju redan klara för uppflyttning, eller hur?

Tabelläget i Superettans topp med fem omgångar kvar:
1. IFK Norrköping, 55 poäng
2. Falkenbergs FF, 45 poäng
--
3. Varbergs BoIS, 44 poäng
4. Östersunds FK, 43 poäng
--
5. Landskrona BoIS, 40 poäng
6. Sandvikens IF, 37 poäng

Jag har redan tagit ut saker och ting i förskott här i bloggen. I förra veckan gratulerade jag ju IFK Norrköping till uppflyttningen.
Matematiskt kan det faktiskt bli klart redan i nästa omgång, den femte sista, om Norrköping slår jumbon GIF Sundsvall samtidigt som Falkenbergs FF förlorar borta mot IFK Värnamo och Varberg och Östersund spelar oavgjort. Annars lär det säkras i omgången efteråt.

Norrköping inledde säsongen lite svajigt – efter storsegern mot Värnamo i premiären slog de Ljungskile, men förlorade sedan tre matcher i rad.
Sedan dess har de bara förlorat en av 20 matcher!

Ofta säger man att ”en bra start är viktigt”, men att Norrköping rest sig på det sättet tyder på styrka i kollektivet.
Christoffer ”Totte” Nyman stannade kvar efter nedflyttningen. Nu leder han skytteligan och han har varit ett hjärta i succésäsongen. Här bör även Alexander Fransson, en annan spelare som var med och vann SM-guld 2015, nämnas. Mittfältaren har inte spelat så många minuter som Norrköping kanske önskat, men man behöver rutin och erfarenhet också. Bara att en sådan spelare finns i gruppen, kan vara guld värt.

Annars har Norrköping en av Superettans yngsta trupper. Spelare som Elias Jemal och Noel Sernelius har visat framfötterna. Jag tycker att Peking ser ut att ha en bra mix i laget för att återetablera sig i Allsvenskan.

Försvarsspelet är en annan sak som sticker ut – med 16 insläppta mål är man överlägset tätast i serien. Unge målvakten Theo Krantz har tagit en plats som jag trodde var vikt för guldmålvakten från 2015, David Mitov Nilsson. I backlinjen har Anton Eriksson, Aleksander Opsahl och Moutaz Neffati varit klippor.

Det kommer att finnas anledning till att återkomma till IFK Norrköping här i bloggen – inför deras allsvenska medverkan 2027.

******

Falkenbergs FF ligger tvåa. Min gamla lagkamrat Christoffer Andersson gör sitt femte år som tränare. Jag tycker att han verkar ha tagit de saker som gjorde honom till en bra spelare och applicerat dem på sina spelare.
”Chrisse” vet hur man organiserar ett försvarsspel och hur man sätter ihop strukturer. Falkenberg är jobbiga att möta, de har kollektivet i centrum och sedan har de spetsat det med individuell kvalitet.

De har varit duktiga på att hitta målskyttar i lägre divisioner. Albin Andersson, värvad från Division 3, skuggar Nyman i skytteligatoppen.
Falkenberg var lite grand inne i en svacka för ett par veckor sedan då de förlorade två matcher i rad, men verkar ha krigat sig tillbaka igen.

Exemplet FFF visar att kontinuitet är en framgångsfaktor, efter fem år med Christoffer Andersson. Resan från Ettan till Superettans topp är spännande.
Det är lättare att få den tiden i en lite mindre klubb som Falkenberg. Det finns andra förutsättningar att jobba långsiktigt där än i vissa andra lag.

Sedan tror jag att Chrisse är redo för nästa steg även om Falkenberg inte går upp i år.
Gränsen för hur länge man ska vara i samma klubb går nog någonstans vid fem år. Man behöver något nytt ibland, både som klubb och som tränare.

******

Hallandsgrannarna Varbergs BoIS jagar Falkenberg, en poäng bakom. Precis som tidigare upplagor är det här ett huvudstarkt lag som är vassa på fasta situationer.
De har kvar att möta både Östersund och Landskrona och har kanske nytta av erfarenheten från alla år de krigade sig kvar i Allsvenskan (2020-23). De har trots allt kvar en del spelare som var med på den tiden, som Albin Winbo, Erion Sadiku, Hampus Zackrisson och Joakim Lindner.
Och Diego Alfonsi – som gjorde comeback efter ett års skadefrånvaro nyligen och premiärmålade mot Brage senast. Det här är en hårt jobbande och målfarlig forward som kan bli tungan på vågen i slutstriden.

******

I nästa omgång möter Varberg Östersund och i Jämtland har jag mina favoriter till att ta andraplatsen.
ÖFK släpper in väldigt få mål. Den starka defensiven bygger framgång och de har inte förlorat sedan i juni – även om det blivit lite för många kryss på slutet.
De kryddar organisationen med många skickliga spelare. Dennis Widgren och Curtis Edwards var med och spelade Europa League när det begav sig för snart tio år sedan. Det finns även hög kvalitet i namn som den store anfallaren Jabir Abdihakim Ali och wingbacken Yannick Adjoumani.

Det ska sägas att ÖFK har kvar en svår match mot Norrköping borta. Antagligen är dock Peking redan matematiskt klara för uppflyttning när den matchen spelas i näst sista omgången.

******

Landskrona BoIS ligger femma, tre poäng bakom ÖFK.
Efter att BoIS förlorade derbyt mot HIF räknade jag bort dem ur toppstriden.
För att det kan vara så mentalt påfrestande att förlora så som de gjorde, på stopptid.
Men tänk så fel man kan ha när man tror en massa grejor om människor och sport.
Efter derbyt har de vunnit två matcher övertygande, med målskillnaden 8–1. Det är väldigt starkt. BoIS är i allra högsta grad inblandade igen.

Landskrona har dessutom kvar att möta både Falkenberg och Varberg och dessutom ska Östersund och Varberg mötas – i de flesta scenarier räcker fem raka segrar till en kvalplats.
Som så ofta är defensiven en framgångsfaktor. Kontinuiteten i backlinjen med Gustaf Bruzelius, Andreas Murbeck, Tobias Karlsson och Gustaf Westström har bidragit till att BoIS släppt in tredje minst antal mål i Superettan.
Där framme har Mathias Andreasen kommit igång starkt – ännu en gång har en svensk klubb hittat en stark centerforward i danska lägre divisioner. Andreasen hämtades från Næstved, precis som exempelvis Mileta Rajovic gjorde till Kalmar för några år sedan.

Den klarast lysande stjärnan är Constantino Capotondi. Man såg att han hade något redan i Gefle där han gjorde en del poäng, men i Landskrona har han inte fått det att blomstra på det här sättet förrän i år.
Han är en poängmaskin, en spelare med en spets och kvalitet som avgör fotbollsmatcher i alla serier.

******

Så hur går det i slutändan?
Norrköping och Östersund går upp i Allsvenskan.
Falkenberg och Landskrona tar kvalplatserna.

Jag såg inte Kalmars 0–5 hemma mot Häcken komma. De hade visserligen tre raka 0–1-förluster inför, men det var i matcher där man kunde säga att de förtjänade mer.
Nu blev det istället ett haveri.

Sitter Kalmar-tränaren Toni Koskela löst?
Hade du frågat mig inför matchen, hade jag sagt nej. Kalmar är ungefär där man förväntade sig inför säsongen – indragna i streckstriden med 19 poäng efter 22 matcher.
Deras problem är att de byggt upp förväntningarna till något mer. De har rent spelmässigt förtjänat fler poäng, men det spelar ingen roll när man hamnar i ett mentalt spel som går åt fel håll. Om inte tränarna kan få spelarna att prestera bättre, kan ett byte vara enda utvägen.

Nu väntar ett nästan tre veckor långt landslagsuppehåll. Jag avundas inte Kalmar-spelarna som går in i det efter att ha förlorat med 5–0 hemma.
Utifrån min egen erfarenhet vet jag att spelarnas lediga dagar i sådana här lägen i princip blir förstörda. Man går bara väntar bara på nästa match. Det blir ett jobbigt läge mentalt.
För hela livet och träningsvardagen blir något helt annat när man vinner sista matchen före ett uppehåll.
Man känner sig så mycket bättre när man är på stan, är ute och äter middag, tränar, och så vidare.

******

Kalmar var dock inte bottenstridens enda förlorare i den här omgången – alla lag från plats 11 till 15 förlorade ju – BP, Mjällby, Kalmar, Degerfors och Örgryte.
Det stora undantaget, den stora vinnaren, är istället jumbon Halmstad.

De 2–1-vann mot AIK på Örjans vall och det går inte att vara förvånad.
Det är något speciellt med HBK:s hemmamatcher mot Stockholmslag.
Detta var deras fjärde vinst hemma mot AIK på de fem senaste mötena.
De har tre raka mot Djurgården hemma.
De har två raka mot Hammarby och före det några oavgjorda.

Jag har inget svar på varför det är så här, men den här statistiken är otroligt fascinerande.

I matchen hade AIK ganska mycket boll, men båda lagen skapade chanser. Halmstads Tim Rönning, som jag kritiserade i förra veckans blogg, gjorde flera bra räddningar. Till sist avgjorde Malte Persson med en av matchens sista sparkar.

Det är fortfarande en bra bit upp till nedflyttningsstrecket för Halmstad (fyra poäng), men de kan känna ett litet hopp över uppehållet.
Jag tycker att de generellt sett bättre ut under de senaste fem-sex matcherna. De har börjat ta lite fler poäng, de sitter ihop lite mer och har lite bättre passningsspel.
Det var helt rätt beslut av Halmstad att satsa vidare på Stuart Baxter säsongen ut. Det är svårt att hitta mer kompetenta tränare i deras situation.

Vill också nämna Joel Allansson på Halmstads mittfält. Han är en av få spelare som är kvar sedan Magnus Haglund-eran och han ÄR HBK för mig med sitt hårda arbete på mitten.
Allansson går i bräschen för att laget ska hålla sig kvar. Han är inte lagkapten, men känns som en.

Ytterbacken André Boman är en annan sådan spelare. Du vet vad du får av honom. Han är bara 24, men det känns som att han är 34.
Åker Halmstad ur, vilket jag ändå tror, lär Boman spela i ett annat allsvenskt lag nästa år – eller utomlands. Så bra är han.

******

En tydlig parallell till Halmstad hittar vi i Superettan.
Ingen av lagen på plats 12-15 (Ljungskile, Norrby, Örebro och Brage) vann sina matcher i helgen, men det gjorde jumbon GIF Sundsvall.
De låg under med 0–2 mot Ljungskile och även de mest optimistiska giffarna hade väl räknat in spel i Ettan nästa år.
Men de vände och vann och nu är de ”bara” fem poäng bakom ÖSK ovanför strecket.
Räcker det?
Nja, men jag konstaterar också att de tagit tre av sina sex segrar i år på de senaste fem omgångarna.
Efter uppehållet spelar de borta mot seriens dominanter IFK Norrköping, som då kan ha chansen att säkra sin allsvenska biljett (beroende på hur det går för Varberg och Falkenberg i omgången).
Vinner Sundsvall den matchen, snackar vi årets skräll i svensk elitfotboll!

******

Till sist vill jag berömma Almira Spahic, den assisterande domaren i Degerfors–Hammarby.

Degerfors hade gjort en bra första halvlek hemma mot Bajen, men hamnade i underläge efter en målvaktstavla.
Hammarby lyckades dock inte få in något andra mål och då blev det som så ofta – spännande på slutet.
När Degerfors låg på för en kvittering på stopptid, lyckades Nikolai Skuseth nicka in bollen i mål.
Spahic höll dock upp sin flagga direkt. Bortdömt mål.
Daniel Sundgren var omedelbart ute hos henne och visade sitt missnöje – men TV-reprisen visade att domslutet var helt korrekt.

När domarna gör fel i offside-situationer är vi på dem direkt med kritiken och därför är det viktigt att vi också ger beröm när de gör rätt.
Bra jobb, Almira Spahic!

När Graham Potter på onsdagen presenterade en svensk landslagstrupp för första gången efter sommarens VM, fanns Kristoffer Nordfeldt inte med.
Det framstod som att målvakten blivit petad. Men när Nordfeldt själv fick uttala sig på onsdagskvällen, efter AIK:s 1–1-match mot Mjällby, framgick det att han själv beslutat sig för att sluta i landslaget.

Det här borde landslaget och Nordfeldt kommunicerat ut tillsammans, före Potters presskonferens. Nu blev nyheten att han petats – inte ett tack för lång och trogen tjänst.

Kristoffer Nordfeldt har hunnit bli 37 år och det är fullt rimligt att han inte längre är en del av landslaget. Han har haft en jättefin landslagskarriär på så sätt att han oftast varit andra eller tredje hjulet – men hanterat den typen av roll med bravur.
Det behövs olika typer av människor i olika roller och Nordfeldt har varit viktig för landslaget, dels som stöd till förstamålvakten, dels med sin rutin och sitt lugn.

Nordfeldt landslagsdebuterade redan 2011.
Genom åren har han fått mycket kritik bara för att han över huvud taget blivit uttagen till landslaget, men den kritiken det är ju ändå inte han som ska ha, oavsett vad man tycker om saken.
Det är förbundskaptenen som tar ut landslaget…

Men Norfeldt har tagit sig igenom det och i sommar fick han till sist också spela en huvudroll efter alla år som stöttepelare.
Det var hans fina kvalinsats i våras som tog Sverige till VM. När turneringen började var han också förstemålvakt.
Ett fint slut på landslagskarriären.

Den här säsongen har varit en av Nordfeldts bästa i karriären. Det visade han på nytt när AIK spelade 1–1 hemma mot Mjällby. Även om AIK dominerade matchen, tvingades Nordfeldt göra flera viktiga räddningar – inte minst en otrolig sådan med ena handen, vid ställningen 0–0.

*****

När vi snackar målvakter och AIK–Mjällby måste vi också nämna Robin Wallinder, som fått förtroendet att stå i MAIF:s mål i två matcher under nye tränaren Andreas Brännström.
Mot AIK var han suverän.

Mjällbys första vecka med Brännström summeras i två 1–1-matcher, mot Häcken och AIK.
Det är starkt.

De jobbade stenhårt i de här två matcherna och framför allt jobbar de sig till marginaler och poäng. På så sätt börjar man återuppbygga det raserade självförtroendet, vilket kommer att behövas under säsongens nio sista matcher.
Mjällby har prioriterat resultat och defensivt spel – och de förstår att de behöver göra det.
Tabelläget är fortfarande inte lugnande – de har tre poäng ned till kvalplatsen. Matchen mot GAIS i helgen, den sista före landslagsuppehållet, blir jätteviktig.
Det skulle betyda mycket för dem att gå in i uppehållet med en bra känsla, istället för två-tre veckors ångest.
Ett bra resultat mot GAIS skulle göra att man kan träna i lugn och ro under uppehållet och sätta spelidén med Brännström.

För AIK:s del vidhåller jag att de gör en otrolig säsong, sett till alla skador de haft. Jag har aldrig tillhört dem som trott att de skulle kunna blanda sig i striden om Europaplatserna, men de har ju faktiskt häng på fjärdeplatsen.

******

I den där kampen om fjärdeplatsen blir helgens match mellan Västerås och Malmö FF viktig.
MFF ser allt bättre ut, men det Västerås gjorde mot AIK senast (4–1) var ett enormt styrkebesked. Malmö har varit bättre borta än hemma i år, men det här blir en tuff uppgift för dem.
Jag ser VSK–MFF som en helt öppen match. Det kan mycket väl bli Västerås som vinner och i så fall går de om MFF.
Det hade nog ingen trott i våras…

******

Sirius och Hammarby jagar vidare mot guldet i helgen och båda möter lag från andra änden av tabellen.
Sirius har Örgryte borta och Hammarby har Degerfors borta.
Där ser jag Bajens uppgift som den svårare.

ÖIS saknar, som jag skrivit tidigare, Noah Christoffersson och hans kontringshot. Den matchen ska Sirius städa av.

Degerfors ser däremot allt bättre ut.
De hotade Sirius senast och borde gjort minst ett mål (Sirius vann 2–0).
Dessutom har Hammarby faktiskt bara vunnit tre bortamatcher på hela säsongen!