Åtta omgångar återstår av Allsvenskan.
Som jag ser det är det tydligt att bottenstriden står mellan de fem klubbarna längst ned.
Förra året såg IFK Norrköping länge ut att ha säkrat kontraktet, men förlorade sina sex sista matcher, halkade ned på kvalplatsen i den sista omgången och åkte sedan ur.
Men jag ser inte att tian GAIS eller elvan Brommapojkarna riskerar att göra något liknande. 
BP ser för bra ut. Och GAIS har visat sig alldeles för starka, trots allt elände med långtidsskador.

Så låt oss fokusera på de fem lägst placerade lagen.

Tabelläget i Allsvenskans botten med åtta omgångar kvar:

10. GAIS; 30 poäng
11. Brommapojkarna, 27 poäng
12. Mjällby. 22 poäng
13. Kalmar, 19 poäng
--
14. Degerfors. 19 poäng
--
15. Örgryte. 15 poäng
16. Halmstad, 14 poäng

Jag börjar med att vara lite djärv (?) och tacka Halmstad för fyra säsonger i rad i Allsvenskan.
Gillar Halmstad som klubb och har alltid tyckt att de ska vara ett allsvenskt lag, men deras läge är mycket tufft.
De har sett bättre ut spelmässigt på sistone och tränare Stuart Baxter har gett HBK chansen.
Men de hamnade för långt efter under våren.

Nu i höst har de ett klart bättre lag än i början av säsongen.
Tittar man på schemat blir man dock mörkrädd: De behöver ta in fem poäng på Degerfors eller Kalmar, men ska möta sex av seriens topp sju-lag i de sex nästkommande matcherna!
Ser man till spelschemat är det över för Halmstad.

******

Även Örgryte får det mycket svårt.
Det var en bonus för dem när de skrällde och slog Norrköping i kvalet i vintras. Sedan tycker jag att de gjorde rätt när man tog pengarna som avancemanget gav och satsade vidare på det man påbörjat – att bygga en starkare klubb långsiktigt.
De gjorde inte någon engångssatsning på att hålla sig kvar, utan har suttit lugnt i båten.
Det kommer att visa sig vara bra för dem på sikt, men i år räcker det inte för att hålla sig kvar.
De sålde sin bästa spelare i Noah Christoffersson och med det gick en stor del av chansen att stanna kvar förlorad.

Utan att skryta så såg jag just Halmstad och Örgryte som de två största nedflyttningskandidaterna inför säsongen. Det är de två på pappret svagaste lagen på pappret som ser ut att åka direkt ur.

******

Degerfors ligger på kvalplatsen – de har alltid varit runt strecken sedan de bröt sin långa frånvaro från Allsvenskan 2021.
De har åkt ur en gång sedan dess (2023), men brukar oftast lösa det och jag tror att de gör det igen.  

Degen har en fördel i just det, att de är vana vid att vara i den här situationen.
De har sett bättre ut efter sommaruppehållet. Länge var deras hemmafacit horribelt, men de vann mot både IFK Göteborg (3–0) och Halmstad (2–0) och gjorde en till stora delar bra match mot Hammarby senast (0–1).

I sommar fick de in intressant offensiv spets i form av Noah Milleskog och Karim Boutera.
En viktig sak är också att de börjat spela med två riktiga forwards där framme (senast Dijan Vukojevic och Boutera).
I våras byggde Degerfors ofta självförtroende åt motståndarna genom att vara felbalanserade och spela med mittfältare på anfallspositioner.

******

Istället för Degerfors, tror jag att det blir Kalmar som tvingas kvala i höst.
De har ju sin dåliga formkurva, som jag skrivit om tidigare här i bloggen.
Kalmar har varit en jojo prestationsmässigt i år. De spelade väldigt bra under försommaren och fick resultaten med sig, men det är oroväckande hur det sett ut på sistone.
0–5 mot Häcken precis före uppehållet.
Det är inte bra.

Försäljningen av Charlie Rosenqvist har inte hjälpt heller. Klubben är i behov av intäkter och behövde sälja – dessutom ville han själv gärna gå till Djurgården.
Men han var tillsammans med Charles Sagoe Jr Kalmars stora hot framåt.

Kalmar har Malmö FF borta i omstarten efter landslagsuppehållet och därefter Degerfors borta. Där snackar vi nyckelmatch – men den tror jag att Degen vinner.
Över lag har Degerfors det bästa spelschemat av bottenlagen.

Det ska nämnas att Örgryte också har ett intressant schema. ÖIS har bland annat kvar att möta Mjällby borta, Kalmar hemma och Degerfors borta. De två sistnämnda matcherna är Örgrytes avslutande.
Problemet är att det antagligen redan är kört för ÖIS då.

******

Mjällby har några poängs marginal ned till kvalstrecket och jag tror att regerande mästarna löser kontraktet efter det som faktiskt varit en katastrofsäsong.

Sedan var det ju en rejäl snyting (0–3) de åkte på senast mot GAIS. Hade de vunnit den matchen, efter två kryss i Andreas Brännströms två första matcher som tränare, hade läget känts bra nu.
Nu blev det två poäng på Brännströms tre första matcher – inte jättekul. 

Mjällby har ännu inte fått så bra träff på de unga spelare som kommit in, som Mads Enggård och Villum Dalsgaard.
Däremot har de tagit in viktig rutin i amerikanen Ian Hoffman och Ali Youssef – två spelare som ytterligare talar för att de håller avståndet till strecken.

En faktor som talar för Mjällby är spelschemat, som ser klart överkomligt ut. De har kvar att möta alla fyra bottenkonkurrenter.
En annan sådan faktor är att de ska spela Conference League i höst. Det tror jag faktiskt kan vara en fördel i bottenstriden – MAIF kommer att kunna komma in i högre matchtempo och ta med sig det in i Allsvenskan.

Fem omgångar kvar i Superettan.
Fem lag slåss om två platser i Allsvenskan och två kvalplatser.

Eller, nja…
Fyra lag slåss om en plats i Allsvenskan.
IFK Norrköping är ju redan klara för uppflyttning, eller hur?

Tabelläget i Superettans topp med fem omgångar kvar:
1. IFK Norrköping, 55 poäng
2. Falkenbergs FF, 45 poäng
--
3. Varbergs BoIS, 44 poäng
4. Östersunds FK, 43 poäng
--
5. Landskrona BoIS, 40 poäng
6. Sandvikens IF, 37 poäng

Jag har redan tagit ut saker och ting i förskott här i bloggen. I förra veckan gratulerade jag ju IFK Norrköping till uppflyttningen.
Matematiskt kan det faktiskt bli klart redan i nästa omgång, den femte sista, om Norrköping slår jumbon GIF Sundsvall samtidigt som Falkenbergs FF förlorar borta mot IFK Värnamo och Varberg och Östersund spelar oavgjort. Annars lär det säkras i omgången efteråt.

Norrköping inledde säsongen lite svajigt – efter storsegern mot Värnamo i premiären slog de Ljungskile, men förlorade sedan tre matcher i rad.
Sedan dess har de bara förlorat en av 20 matcher!

Ofta säger man att ”en bra start är viktigt”, men att Norrköping rest sig på det sättet tyder på styrka i kollektivet.
Christoffer ”Totte” Nyman stannade kvar efter nedflyttningen. Nu leder han skytteligan och han har varit ett hjärta i succésäsongen. Här bör även Alexander Fransson, en annan spelare som var med och vann SM-guld 2015, nämnas. Mittfältaren har inte spelat så många minuter som Norrköping kanske önskat, men man behöver rutin och erfarenhet också. Bara att en sådan spelare finns i gruppen, kan vara guld värt.

Annars har Norrköping en av Superettans yngsta trupper. Spelare som Elias Jemal och Noel Sernelius har visat framfötterna. Jag tycker att Peking ser ut att ha en bra mix i laget för att återetablera sig i Allsvenskan.

Försvarsspelet är en annan sak som sticker ut – med 16 insläppta mål är man överlägset tätast i serien. Unge målvakten Theo Krantz har tagit en plats som jag trodde var vikt för guldmålvakten från 2015, David Mitov Nilsson. I backlinjen har Anton Eriksson, Aleksander Opsahl och Moutaz Neffati varit klippor.

Det kommer att finnas anledning till att återkomma till IFK Norrköping här i bloggen – inför deras allsvenska medverkan 2027.

******

Falkenbergs FF ligger tvåa. Min gamla lagkamrat Christoffer Andersson gör sitt femte år som tränare. Jag tycker att han verkar ha tagit de saker som gjorde honom till en bra spelare och applicerat dem på sina spelare.
”Chrisse” vet hur man organiserar ett försvarsspel och hur man sätter ihop strukturer. Falkenberg är jobbiga att möta, de har kollektivet i centrum och sedan har de spetsat det med individuell kvalitet.

De har varit duktiga på att hitta målskyttar i lägre divisioner. Albin Andersson, värvad från Division 3, skuggar Nyman i skytteligatoppen.
Falkenberg var lite grand inne i en svacka för ett par veckor sedan då de förlorade två matcher i rad, men verkar ha krigat sig tillbaka igen.

Exemplet FFF visar att kontinuitet är en framgångsfaktor, efter fem år med Christoffer Andersson. Resan från Ettan till Superettans topp är spännande.
Det är lättare att få den tiden i en lite mindre klubb som Falkenberg. Det finns andra förutsättningar att jobba långsiktigt där än i vissa andra lag.

Sedan tror jag att Chrisse är redo för nästa steg även om Falkenberg inte går upp i år.
Gränsen för hur länge man ska vara i samma klubb går nog någonstans vid fem år. Man behöver något nytt ibland, både som klubb och som tränare.

******

Hallandsgrannarna Varbergs BoIS jagar Falkenberg, en poäng bakom. Precis som tidigare upplagor är det här ett huvudstarkt lag som är vassa på fasta situationer.
De har kvar att möta både Östersund och Landskrona och har kanske nytta av erfarenheten från alla år de krigade sig kvar i Allsvenskan (2020-23). De har trots allt kvar en del spelare som var med på den tiden, som Albin Winbo, Erion Sadiku, Hampus Zackrisson och Joakim Lindner.
Och Diego Alfonsi – som gjorde comeback efter ett års skadefrånvaro nyligen och premiärmålade mot Brage senast. Det här är en hårt jobbande och målfarlig forward som kan bli tungan på vågen i slutstriden.

******

I nästa omgång möter Varberg Östersund och i Jämtland har jag mina favoriter till att ta andraplatsen.
ÖFK släpper in väldigt få mål. Den starka defensiven bygger framgång och de har inte förlorat sedan i juni – även om det blivit lite för många kryss på slutet.
De kryddar organisationen med många skickliga spelare. Dennis Widgren och Curtis Edwards var med och spelade Europa League när det begav sig för snart tio år sedan. Det finns även hög kvalitet i namn som den store anfallaren Jabir Abdihakim Ali och wingbacken Yannick Adjoumani.

Det ska sägas att ÖFK har kvar en svår match mot Norrköping borta. Antagligen är dock Peking redan matematiskt klara för uppflyttning när den matchen spelas i näst sista omgången.

******

Landskrona BoIS ligger femma, tre poäng bakom ÖFK.
Efter att BoIS förlorade derbyt mot HIF räknade jag bort dem ur toppstriden.
För att det kan vara så mentalt påfrestande att förlora så som de gjorde, på stopptid.
Men tänk så fel man kan ha när man tror en massa grejor om människor och sport.
Efter derbyt har de vunnit två matcher övertygande, med målskillnaden 8–1. Det är väldigt starkt. BoIS är i allra högsta grad inblandade igen.

Landskrona har dessutom kvar att möta både Falkenberg och Varberg och dessutom ska Östersund och Varberg mötas – i de flesta scenarier räcker fem raka segrar till en kvalplats.
Som så ofta är defensiven en framgångsfaktor. Kontinuiteten i backlinjen med Gustaf Bruzelius, Andreas Murbeck, Tobias Karlsson och Gustaf Westström har bidragit till att BoIS släppt in tredje minst antal mål i Superettan.
Där framme har Mathias Andreasen kommit igång starkt – ännu en gång har en svensk klubb hittat en stark centerforward i danska lägre divisioner. Andreasen hämtades från Næstved, precis som exempelvis Mileta Rajovic gjorde till Kalmar för några år sedan.

Den klarast lysande stjärnan är Constantino Capotondi. Man såg att han hade något redan i Gefle där han gjorde en del poäng, men i Landskrona har han inte fått det att blomstra på det här sättet förrän i år.
Han är en poängmaskin, en spelare med en spets och kvalitet som avgör fotbollsmatcher i alla serier.

******

Så hur går det i slutändan?
Norrköping och Östersund går upp i Allsvenskan.
Falkenberg och Landskrona tar kvalplatserna.

Jag såg inte Kalmars 0–5 hemma mot Häcken komma. De hade visserligen tre raka 0–1-förluster inför, men det var i matcher där man kunde säga att de förtjänade mer.
Nu blev det istället ett haveri.

Sitter Kalmar-tränaren Toni Koskela löst?
Hade du frågat mig inför matchen, hade jag sagt nej. Kalmar är ungefär där man förväntade sig inför säsongen – indragna i streckstriden med 19 poäng efter 22 matcher.
Deras problem är att de byggt upp förväntningarna till något mer. De har rent spelmässigt förtjänat fler poäng, men det spelar ingen roll när man hamnar i ett mentalt spel som går åt fel håll. Om inte tränarna kan få spelarna att prestera bättre, kan ett byte vara enda utvägen.

Nu väntar ett nästan tre veckor långt landslagsuppehåll. Jag avundas inte Kalmar-spelarna som går in i det efter att ha förlorat med 5–0 hemma.
Utifrån min egen erfarenhet vet jag att spelarnas lediga dagar i sådana här lägen i princip blir förstörda. Man går bara väntar bara på nästa match. Det blir ett jobbigt läge mentalt.
För hela livet och träningsvardagen blir något helt annat när man vinner sista matchen före ett uppehåll.
Man känner sig så mycket bättre när man är på stan, är ute och äter middag, tränar, och så vidare.

******

Kalmar var dock inte bottenstridens enda förlorare i den här omgången – alla lag från plats 11 till 15 förlorade ju – BP, Mjällby, Kalmar, Degerfors och Örgryte.
Det stora undantaget, den stora vinnaren, är istället jumbon Halmstad.

De 2–1-vann mot AIK på Örjans vall och det går inte att vara förvånad.
Det är något speciellt med HBK:s hemmamatcher mot Stockholmslag.
Detta var deras fjärde vinst hemma mot AIK på de fem senaste mötena.
De har tre raka mot Djurgården hemma.
De har två raka mot Hammarby och före det några oavgjorda.

Jag har inget svar på varför det är så här, men den här statistiken är otroligt fascinerande.

I matchen hade AIK ganska mycket boll, men båda lagen skapade chanser. Halmstads Tim Rönning, som jag kritiserade i förra veckans blogg, gjorde flera bra räddningar. Till sist avgjorde Malte Persson med en av matchens sista sparkar.

Det är fortfarande en bra bit upp till nedflyttningsstrecket för Halmstad (fyra poäng), men de kan känna ett litet hopp över uppehållet.
Jag tycker att de generellt sett bättre ut under de senaste fem-sex matcherna. De har börjat ta lite fler poäng, de sitter ihop lite mer och har lite bättre passningsspel.
Det var helt rätt beslut av Halmstad att satsa vidare på Stuart Baxter säsongen ut. Det är svårt att hitta mer kompetenta tränare i deras situation.

Vill också nämna Joel Allansson på Halmstads mittfält. Han är en av få spelare som är kvar sedan Magnus Haglund-eran och han ÄR HBK för mig med sitt hårda arbete på mitten.
Allansson går i bräschen för att laget ska hålla sig kvar. Han är inte lagkapten, men känns som en.

Ytterbacken André Boman är en annan sådan spelare. Du vet vad du får av honom. Han är bara 24, men det känns som att han är 34.
Åker Halmstad ur, vilket jag ändå tror, lär Boman spela i ett annat allsvenskt lag nästa år – eller utomlands. Så bra är han.

******

En tydlig parallell till Halmstad hittar vi i Superettan.
Ingen av lagen på plats 12-15 (Ljungskile, Norrby, Örebro och Brage) vann sina matcher i helgen, men det gjorde jumbon GIF Sundsvall.
De låg under med 0–2 mot Ljungskile och även de mest optimistiska giffarna hade väl räknat in spel i Ettan nästa år.
Men de vände och vann och nu är de ”bara” fem poäng bakom ÖSK ovanför strecket.
Räcker det?
Nja, men jag konstaterar också att de tagit tre av sina sex segrar i år på de senaste fem omgångarna.
Efter uppehållet spelar de borta mot seriens dominanter IFK Norrköping, som då kan ha chansen att säkra sin allsvenska biljett (beroende på hur det går för Varberg och Falkenberg i omgången).
Vinner Sundsvall den matchen, snackar vi årets skräll i svensk elitfotboll!

******

Till sist vill jag berömma Almira Spahic, den assisterande domaren i Degerfors–Hammarby.

Degerfors hade gjort en bra första halvlek hemma mot Bajen, men hamnade i underläge efter en målvaktstavla.
Hammarby lyckades dock inte få in något andra mål och då blev det som så ofta – spännande på slutet.
När Degerfors låg på för en kvittering på stopptid, lyckades Nikolai Skuseth nicka in bollen i mål.
Spahic höll dock upp sin flagga direkt. Bortdömt mål.
Daniel Sundgren var omedelbart ute hos henne och visade sitt missnöje – men TV-reprisen visade att domslutet var helt korrekt.

När domarna gör fel i offside-situationer är vi på dem direkt med kritiken och därför är det viktigt att vi också ger beröm när de gör rätt.
Bra jobb, Almira Spahic!

När Graham Potter på onsdagen presenterade en svensk landslagstrupp för första gången efter sommarens VM, fanns Kristoffer Nordfeldt inte med.
Det framstod som att målvakten blivit petad. Men när Nordfeldt själv fick uttala sig på onsdagskvällen, efter AIK:s 1–1-match mot Mjällby, framgick det att han själv beslutat sig för att sluta i landslaget.

Det här borde landslaget och Nordfeldt kommunicerat ut tillsammans, före Potters presskonferens. Nu blev nyheten att han petats – inte ett tack för lång och trogen tjänst.

Kristoffer Nordfeldt har hunnit bli 37 år och det är fullt rimligt att han inte längre är en del av landslaget. Han har haft en jättefin landslagskarriär på så sätt att han oftast varit andra eller tredje hjulet – men hanterat den typen av roll med bravur.
Det behövs olika typer av människor i olika roller och Nordfeldt har varit viktig för landslaget, dels som stöd till förstamålvakten, dels med sin rutin och sitt lugn.

Nordfeldt landslagsdebuterade redan 2011.
Genom åren har han fått mycket kritik bara för att han över huvud taget blivit uttagen till landslaget, men den kritiken det är ju ändå inte han som ska ha, oavsett vad man tycker om saken.
Det är förbundskaptenen som tar ut landslaget…

Men Norfeldt har tagit sig igenom det och i sommar fick han till sist också spela en huvudroll efter alla år som stöttepelare.
Det var hans fina kvalinsats i våras som tog Sverige till VM. När turneringen började var han också förstemålvakt.
Ett fint slut på landslagskarriären.

Den här säsongen har varit en av Nordfeldts bästa i karriären. Det visade han på nytt när AIK spelade 1–1 hemma mot Mjällby. Även om AIK dominerade matchen, tvingades Nordfeldt göra flera viktiga räddningar – inte minst en otrolig sådan med ena handen, vid ställningen 0–0.

*****

När vi snackar målvakter och AIK–Mjällby måste vi också nämna Robin Wallinder, som fått förtroendet att stå i MAIF:s mål i två matcher under nye tränaren Andreas Brännström.
Mot AIK var han suverän.

Mjällbys första vecka med Brännström summeras i två 1–1-matcher, mot Häcken och AIK.
Det är starkt.

De jobbade stenhårt i de här två matcherna och framför allt jobbar de sig till marginaler och poäng. På så sätt börjar man återuppbygga det raserade självförtroendet, vilket kommer att behövas under säsongens nio sista matcher.
Mjällby har prioriterat resultat och defensivt spel – och de förstår att de behöver göra det.
Tabelläget är fortfarande inte lugnande – de har tre poäng ned till kvalplatsen. Matchen mot GAIS i helgen, den sista före landslagsuppehållet, blir jätteviktig.
Det skulle betyda mycket för dem att gå in i uppehållet med en bra känsla, istället för två-tre veckors ångest.
Ett bra resultat mot GAIS skulle göra att man kan träna i lugn och ro under uppehållet och sätta spelidén med Brännström.

För AIK:s del vidhåller jag att de gör en otrolig säsong, sett till alla skador de haft. Jag har aldrig tillhört dem som trott att de skulle kunna blanda sig i striden om Europaplatserna, men de har ju faktiskt häng på fjärdeplatsen.

******

I den där kampen om fjärdeplatsen blir helgens match mellan Västerås och Malmö FF viktig.
MFF ser allt bättre ut, men det Västerås gjorde mot AIK senast (4–1) var ett enormt styrkebesked. Malmö har varit bättre borta än hemma i år, men det här blir en tuff uppgift för dem.
Jag ser VSK–MFF som en helt öppen match. Det kan mycket väl bli Västerås som vinner och i så fall går de om MFF.
Det hade nog ingen trott i våras…

******

Sirius och Hammarby jagar vidare mot guldet i helgen och båda möter lag från andra änden av tabellen.
Sirius har Örgryte borta och Hammarby har Degerfors borta.
Där ser jag Bajens uppgift som den svårare.

ÖIS saknar, som jag skrivit tidigare, Noah Christoffersson och hans kontringshot. Den matchen ska Sirius städa av.

Degerfors ser däremot allt bättre ut.
De hotade Sirius senast och borde gjort minst ett mål (Sirius vann 2–0).
Dessutom har Hammarby faktiskt bara vunnit tre bortamatcher på hela säsongen!

”Dubbla drömmål”.
Exakt så skrev såväl Aftonbladet som SVT och Fotbollskanalen i sina rubriker efter IFK Göteborgs 2–1-vinst mot Halmstads BK i helgen.
Jo, visst var Sam Larssons frispark och Felix Erikssons rökare bra skott – men själv satt jag vid bägge målen i soffan och tänkte att ”den där ska målvakten ta”.

Målvakten Tim Rönning har varit en av HBK:s bästa spelare den här säsongen, men här bjöd han Blåvitt på två mål.
Så enkelt är det.

Sam Larsson-frisparken var bra. Bollen vobblade lite grand, vilket alltid gör det svårt för målvakten. Men den gick också in i målvaktens hörna och det är Rönnings uppgift att ta skotten som kommer dit. Det var Rönning som styrde upp bollen i krysset med ena handen – bollen gick på mål ungefär en meter in mot mitten av målet.
När jag tränar målvakterna i Vejby IF:s olika ungdomslag trycker jag alltid på vikten att få med sig två händer. Det gör att chansen att träffa bollen är större.
Farten på bollen var så hög att Rönning försökte rädda med en hand, men hade han fått upp två händer, hade det kanske inte blivit något ”drömmål”

På Erikssons skott fick Rönning däremot upp båda händerna, men bollen fladdarade och han behövde korrigera placeringen av händerna. Jag har inte sett någon repris på skottet bakifrån, men det såg ut som att den gick mellan händerna. Ett exempel på hur dagens vobblande bollar kan ställa till det för målvakterna.

Jag gillade dock det faktum att Felix Eriksson sköt det där skottet.
På senare år har ju andelen distansskott i Allsvenskan minskat och det har gått inflation i idén att man ska passa sig från egen målvakt hela vägen till motståndarens mål.
När jag var ung (det börjar bli länge sedan) talade man istället om att man måste skjuta i tid, om inte annat för att döda anfallen och inte skapa läge för kontringar. Tankesättet må vara omodernt, men inte fel och distansskotten kommer dessutom med ”synergieffekter”.

Mot Göteborg spelade Halmstad ett lågt försvarsspel. Distansskotten kan då bli ett verktyg för ett lag som Blåvitt att locka upp motståndarna. När de där skotten börjar komma, säger nämligen målvakten till sina backar att ”ni måste kliva tidigare, de där skotten från distans vill jag inte behöva ta hand om”. Då går backarna upp lite tidigare, vilket gör att det anfallande laget får chansen att sticka in bollar bakom backlinjen.

Är distansskotten på väg tillbaka?
Jag vet inte, men jag hoppas i alla fall att det blir så snart.

******

Som jag var inne på i förra bloggen, blev det svårt för Örgryte borta mot MFF (4–1 till hemmalaget).
Det var kanske inte tidernas mest djärva förutsägelse, men man såg hur ÖIS saknade den sålde Noah Christoffersson och hans djupledsspel.
Att ersättaren Viktor Ekblom tvingades utgå skadad gjorde inte saken bättre, men det påverkade samtidigt inte matchutgången.

******

AIK. 1–4 hemma mot Västerås. Vad hände där?
Jag tycker att AIK gjort en hel del bra prestationer efter sommaren. Men också en del kämpainsatser som lett till seger, men där både statistiken och ögat sagt att laget varit sämre än motståndarna. Då har de ofta räddats av Kristoffer Nordfeldt, som jag tycker varit Allsvenskans bäste målvakt.

Nu blev det lite ketchupeffekt åt andra hållet mot VSK. De fick tillbaka lite av det flyt de haft i en del andra matcher.
Samtidigt är det bara att lyfta på hatten för VSK, som fortsätter att övertyga.
I det laget gillade jag framför allt Jens Magnusson (ängelholmare, det gillar vi!), som gjorde ett av målen, och långe mittbacken Philip Bonde.

******

Till sist.
Christoffer ”Totte” Nyman – vilken hjälte.
Han blev nyligen IFK Norrköpings bäste målskytt i seriespel någonsin – han passerade Henry ”Putte” Källgren, som öste in mål på 50-talet.

Jag har både mött Nyman och spelat tillsammans med honom i landslaget. Alla kan se att han är en mycket bra avslutare och så, men jag vill även hålla fram att han är en härlig människa.
Han kan vara sur och arg på planen som alla andra, men han uppträder alltid med stor respekt. Han är en gentleman.
Det säger en del att trots att han är både bra och en profil för sin klubb, så är han ingen spelare som ogillas av motståndarfans. Alla har gott att säga om Christoffer Nyman och det är det bästa betyg man kan få.

I helgen blev det ingen vinst för Norrköping. Ett defensivt Oddevold lyckades hålla 0–0 på PlatinumCars Arena.
Men sådant får man räkna med ibland. Peking har nu tio raka utan förlust och mer än allt annat imponerar stabiliteten bakåt.
Sex omgångar återstår, men med en gigantisk serieledning vågar jag redan nu slå fast:
Välkommen tillbaka till Allsvenskan, Totte Nyman.
Välkomna tillbaka, IFK Norrköping.

Efter 50 dagar vann krislaget Helsingborgs IF igen – 2–1 i derbyt borta mot Landskrona BoIS efter ett sent avgörande på stopptid.
Derbyn är fascinerande. Ingen förväntade sig på förhand att HIF skulle vinna.
Det låter som en klyscha, men derbyn är speciella. Den kan kännas så givet att ett lag ska vinna – men så blir det på ett helt annat sätt när väl bollen sätts i spel.

AIK är ett bra exempel på det, hur de ofta slagit Hammarby och Djurgården på senare år, trots att konkurrenterna varit högre upp i tabellen.
För AIK:s del är det något de byggt upp över tid. De har haft många riktiga derbyspelare på senare år, som Anton Salétros, Sotirios Papadopoulos och Alexander Milosevic – och har byggt nya som exempelvis Dino Besirovic.

I derbyna mellan HIF och BoIS är det dock BoIS som historiskt brukat överprestera. HIF:s seger i förrgår var den andra på åtta möten sedan man ramlade ur Allsvenskan 2022.
Jag minns när vi ledde Allsvenskan med HIF våren 2011 och åkte ned till Landskrona, som då spelade i Superettan.
Vi hade stora problem den gången, trots att vi, med all respekt, borde varit tio gånger bättre. Det krävdes förlängning för att vi skulle vinna (4–2).

I förrgår var det HIF som såg bättre ut än vad någon kunnat tro.
Jag såg dem mot Sandviken i lördags – det såg illa ut då.
Att de skulle göra en klockren försvarsinsats mot ett offensivt BoIS var överraskande.
Kanske betydde det något att en ”AIK:are” som Mikael Stahre kom in på bänken?
Den nye tränaren vet i alla fall vilka knappar han ska trycka på. Han byggde en mental tro på att det skulle kunna gå vägen för HIF.

******

Strax före att Adam Akimey avgjorde derbyt på nick efter en hörna i den 94:e minuten, hade HIF ett gyllene frisparksläge några minuter utanför straffområdet.
Danske frisparksspecialisten Marcus Gudmann gjorde sin första match på länge och tog hand om bollen.

Jag reagerade hemma i soffan när jag såg att HIF bara ställde upp Gudmann, en högerskytt, vid bollen.
Det gjorde det betydligt lättare för BoIS målvakt Marcus Pettersson att det inte stod en vänsterskytt där också – jag vet inte om ni noterat det, men det är ganska sällan som man ser att det bara står en spelare vid bollen.
Vet man som målvakt att det med säkerhet blir en högerfotad spelare som skjuter, kan man ”tjuva” lite grand och lägga lite mer tyngd på vänsterbenet.
Om HIF även hade ställt en vänsterskytt, typ Simon Bengtsson vid bollen, hade Pettersson tvingats ta hänsyn till det. Då hade det varit lättare för Gudmann att dra in den i främre hörnet.

Nu blev det till sist en ganska enkel räddning för Pettersson, även om frisparken var bra slagen.

******

Jag påminns för övrigt om HIF år 2010-11 igen. Då hade vi två fruktansvärt bra frisparksskyttar – Christoffer Andersson med högran och Alexander Gerndt med vänstran.
Det var INTE enkelt för målvakterna att hantera!

******

Idag spelas första matchen i Andreas Brännströms återkomst som Mjällby-tränare.
Det blir intressant att se vilka förändringar han gör borta mot Häcken. Får vi ett rakare spelande Mjällby nu när kontraktet ska säkras?

******

Känslan är lite grand att Örgryte sålde sin allsvenska plats när de sålde anfallaren Noah Christoffersson till Schweiz – förståelig försäljning, men så är det.
ÖIS är fyra poäng under nedflyttningsstrecket och behöver egentligen vinna borta mot Malmö FF på söndag.
Det låter svårt, men faktum är att MFF bara vunnit tre av sina tio hemmamatcher i år.
Jag tycker dock att MFF börjat se allt bättre ut på hemmaplan. Mot AIK i måndags (0–0) skyddade de ytan bakom sig lite bättre än tidigare. Med nyförvärvet Stian Gregersen i backlinjen kommer försvarsspelet lite ”av sig själv”. De kändes inte alls ihåliga bakåt.

Malmö fick en stor smäll mot Djurgården tredje senast (0–3), tog med sig den erfarenheten in i Sirius-matchen näst senast (1–0) och byggde vidare på det mot AIK.
Gregersen och även Mayckel Lahdo ger MFF spets som de inte haft innan.
Jag ser därmed inte riktigt hur ÖIS ska kunna störa MFF.