PASSERAD GRÄNS

Det är söndag kväll och lite drygt ett dygn sedan Adi Aganovic satte pipan i munnen och blåste av matchen. En match som är bland det värsta jag upplevt, och faktiskt bland det mest pinsamma jag upplevt. Att förlora är en sak, att släppa in billiga mål är en sak. Men igår passerades faktiskt en gräns för vad som är värdigt. Att släppa in sex(!!) mål hemma mot BP på en halvlek är såklart ovärdigt och respektlöst mot oss supportrar och borde definitivt tas på allvar av såväl spelare som ledare. Såhär får det faktiskt inte se ut. 

Att AIK bygger om, sparar in pengar och har vridit den spelmässiga identiteten ÄR förmildrande omständigheter. Eller åtminstone förklaringar till vissa dikeskörningar. Men gårdagen var något annat. Vi har alltså aldrig förlorat en tävlingsmatch mot BP, och jag kände mig relativt trygg i att vi inte skulle göra det igår heller. Ack så fel jag hade. Men även om det som sagt finns omständigheter och förutsättningar som påverkar, så finns det inga ursäkter i världen som kan plåstra om det vi tvingas se igår. 

AIK:s stora sorgebarn den här säsongen har varit försvarsspelet. Det har i perioder krävts noll och ingenting från motståndarna för att både skapa chanser från ingenting, men främst att göra mål på AIK. Den kollektiva kollaps och hönsgård som vi sett stundtals i år, allra tydligast igår, måste såklart dels kunna riktas mot José Riveiro. Vår spanske tränare har fått enormt mycket kärlek i år, med all rätt enligt mig. Och här gäller det att ha två tankar i huvudet samtidigt. Svårt för många. Men försök. Jag är oerhört imponerad över mycket som José har gjort. Han har tagit beställningen från klubben på allvar, satt kortsiktighet åt sidan och varit enormt modig vilket också gett oss höjdpunkter vi kommer minnas länge. På det har han skapat ett klimat som får spelarna att trivas på jobbet. Bara en sån sak. MEN, han ska såklart också ha en släng av sleven att vi släpper in sex mål mot BP. Man får kritisera både spelare och ledare, även fast de också gjort mycket bra under året. Men nu måste faktiskt José få ordning på defensiven så gott det går. 

Men om vi ska titta på defensiven då. Visst, José behöver hitta en bättre balans. Ett centralt mittfält som skyddar backlinjen bättre. Men gårdagen var en smärtsam påminnelse. Den där backlinjen tillhör den absoluta botten av Allsvenskan. Andra halvlek på vår högra sida av förvarslinjen, med danskarna Sebastian Hausner och Mads Tychosen är bland det sämsta jag någonsin sett i AIK. Försvarsspelet vid majoriteten av BP:s mål är så dåligt att jag saknar ord. Jag hoppas att båda spelarna har spelat klart för i år. Här går faktiskt min gräns. Kribben stod som en kona på målen, Matthys ser bedrövlig ut och Eskil Edh orkar jag inte ens kommentera. Visst, man ska hålla sig från att gå på enskilda spelare när ett helt lag såklart havererar, men backlinjens insats igår går inte att försvara på något sätt.

Mer än så orkar jag faktiskt inte skriva om sportsliga detaljer. Det finns såklart något i att Sixten kommer in och gör två mål, att vi faktiskt går från 1-5 till 5-5. Men det blir inte ens sekundärt. Det blir obetydligt. Tyvärr.

Så vad innebär förlusten egentligen då? Ingenting alls men också allt. Resultat och tabellmässigt är 2026 en parentes oavsett. Min inställning inför säsongen var tydlig - bli inte indragen i en bottenstrid. Det har vi redan klarat av. Och vi supportrar har i stora delar förstått var vi är och vad vi måste göra. Det är något jag själv välkomnar, men att släppa in sex mål hemma mot BP är på en nivå som blir väldigt mycket jobbigare än att bara förlora en fotbollsmatch. Så vad vill jag med allt detta? Ska alla avgå? Ska vi kasta allt i papperskorgen? Gå tillbaka till gamla AIK igen? Givetvis inte. Och det är en stor skillnad i att vara (med all rätta) rosenrasande på gårdagens insats och att börja gapa om sakerna ovan. AIK måste, oavsett hur arga vi supportrar är efter enskilda plattfall, orka stå starka i tron på att det vi påbörjat kommer att bli bra. Allt annat vore hål i huvudet.

Jag har faktiskt haft väldigt roligt stora delar av den här säsongen. Vi har fått några segrar som varit enorma, och jag har haft enklare att skaka av mig förlusterna i år än i vanliga fall. Men den här var provocerande tung, givet att det var BP på andra sidan och hur allt blev. Jag hoppas att både spelare och ledare rannsakar sig själva, tittar sig själva i spegeln och faktiskt tar tillbaka lite värdighet. För gårdagen var just ovärdig. I nästa match möter vi IFK Göteborg. Det vore ett väldigt, väldigt bra tillfälle för AIK att vakna till liv igen. Om inte annat för mitt blodtrycks skull.

Veckans Tjerna: Iskrigarna! 

Veckans Durmaz: AIK Fotboll. 

Tack för ordet. 

/Spången