Turneringen har så smått dragit igång men jag märker direkt att det nya upplägget med 48 lag urholkar intresset en gnutta – och då är vi inne på farliga stigar och vandrar. Alla matcher drar inte som man vill. Kanske börjar jag bli gammal, 40 om någon vecka, men förr i tiden spelade de ingen roll om matcherna gick mitt i natten. Det var högtidsstunder. Kanske blir det annorlunda lite senare i turneringen?
VM är inte för alla utan för de bästa lagen - kan jag tycka. Det blir lite, som Granen var inne på i en tidigare blogg, som hockey. Massa matcher och majoriteten går vidare bara för att det ska mjölkas ut pengar. Jag är själv väldigt hockeyintresserad och följer Rögle stenhårt, men tittar knappt på VM just för att det känns utspätt.
I ärlighetens namn var Sverige inte tillräckligt bra för att gå till VM och den lilla glädjen i sammanhanget är väl att vi kom med just på grund av att deltagarländerna ökat i antal.
Av de första matcherna kan jag konstatera att USA verkar bra, att Kanada-Bosnien var en underhållande match, men att inget av de länderna lär gå längre än till åttondelsfinal på sin höjd.
Personligen ser jag mest fram emot att få se Brasilien. Det känns som att VM startar när brassarna börjar slå tunnlar och klackar sig fram.
Sverige mot Tunisien på måndag kväll är naturligtvis en nyckelmatch.
Seger och förutsättningarna för att gå vidare är goda. Oavgjort och det blir snudd på hopplöst och vid förlust kan man nog utgå från att avancemang är kört. För inte tar man fyra pinnar mot Nederländerna och Japan om man förlorar mot Tunisien?
Ett Tunisien som är välorganiserat och har viss individuell spets. Framförallt är det deras kollektiva försvarsspel som lyfts fram och det är just det som klickat i Sverige.
Sätter vi det kollektiva försvarsspelet är grunden lagd. Sedan är det bara att hoppas att Isak och Gyökeres får ett bra samarbete tillsammans. Båda är klasspelare som borde kunna dra nytta av varandra även om de inte spelat massor ihop i skarpt läge.
Att få ett bra resultat mot Tunisien är inte bara avgörande för de teoretiska möjligheterna till avancemang. Resultatet i premiärmatchen påverkar hela gruppens mentalitet. Jag minns själv EM 2012 när vi hade Ukraina i öppningsmatchen. Vid seger där skulle vi ha vettiga chanser att gå vidare, även om det var England och Frankrike med i gruppen. Istället blev det 1-2-förlust och det dödade hela den här goa känslan i gruppen - tron på att man verkligen kan gå långt. Vilket vi inte heller gjorde...
Mycket av införsnacket har handlat om Sveriges kollektiva försvarsspel. Om fembackslinjen. Om det inte får fortsätta att vara lika enkelt att göra mål på oss.
Det gäller naturligtvis fortfarande - men en detalj som jag verkligen hoppas få se i den här matchen är elva spelare med enorma vinnarskallar. Spelare som verkligen markerar i varje liten aktion att de inte hellre vill någonting annat än att vinna,
Sanna elitspelare är nämligen sådana. De vill vinna allt. ALLT!
När jag spelade i HIF:s guldlag var truppen full med spelare som ville vinna allt – hela tiden. Och då menar jag bara inte matcher. Jag tänker på smålagsspel på träningarna, kvadraten på uppvärmningen och kortspel i bussen. Det tävlades i allt och att förlora tog hårt oavsett gren. Adrian Gashi var en enorm vinnarskalle på det sättet och betydde mycket för HIF under många år. Han var delaktig i att bygga upp en vinnarmentalitet i gruppen. En mentalitet som handlar om att övervinna de förutsättningar som råder - inte bara i enskilda matcher. En mentalitet som handlar om att vilja vinna som lag mer än andra lag.
Och när elitspelare som Gashi verkligen vill vinna innebär det ibland spänningar i truppen, vi gnabbades en del själva sinsemellan på träningsplanen, men det var bara en restprodukt i den vinnarskallefabrik som producerade vinnande lag.
Det finns trots allt ingenting negativt med att vinna - även om alla inte håller med mig…
Andra vinnarskallar i landslagssammanhang som sticker ut är Olof Mellberg och Henrik Larsson. Inte minst Larsson hade en förmåga att göra alla spelare runt omkring sig bättre. Den typen av spelare accepterar inte när någon i laget inte ger 100 procent för att vara så väl förberedd som möjligt eller inte ger allt i varje match.
Det sätter en standard på sin omgivning som formade hela min syn på att se på just vinnarskallar. Att kasta en flaska när man är förbannad är någonting annat. Allt handlar om hur man tar en motgång eller en förlust. Att träna som man spelar match. Att bygga en träningsmijö som är både krävande och utvecklande.
Så se nu till att vinn! Det börjar med att verkligen vilja vinna,
