Igår slog St. Louis Blues ut Minnesota Wild i Stanley Cup-slutspelet genom ett övertidsmål av Magnus Pääjärvi. En skräll enligt de flesta, men mycket som hände under slutet av grundserien hintade om just detta. St. Louis Blues har varit ett av NHL:s bästa lag sedan februari och verkligen lyckats få ordning på grejorna. Men hur har det gått till?

Låt oss gå tillbaka till 20 januari. Läget i St. Louis Blues var hopplöst. Jake Allen hade bytts ut tre matcher i följd och lämnades hemma när laget åkte till Winnipeg för match dagen efter. Dåvarande huvudtränaren Ken Hitchcock beskrev Allen som mentalt låst. General manager Doug Armstrong verkade inte så orolig och kallade det för en “reset”. Men bakom charaden hade Doug Armstrong all rätt att vara orolig. Hur vanligt är det att ett lag lämnar en frisk förstemålvakt på hemmaplan inför en road trip? Vad sänder det för signaler?

Allens ersättare i Winnipeg blev Phoenix Copley, som släppte fem puckar bakom sig när laget förlorade.

Vid det här laget låg St. Louis Blues precis kring slutspelsstrecket, och goda råd var dyra. De räddades av bra special teams, men utan en bra målvakt skulle det inte gå vägen.

Doug Armstrong hade fått väldigt mycket kritik för sättet han hanterade fjolårets säsong, där han valde att behålla både David Backes och Troy Brouwer för att göra en satsning på Stanley Cup, men sedermera tvingas att släppa dem båda gratis. Oförtjänt kritik till stor del, eftersom de trots allt tog sig till final i Western Conference.

Inför årets slutspel stod Armstrong inför flera liknande val som i fjol, om än lite svårare. Kevin Shattenkirk och Patrik Berglund hade utgående kontrakt. Jake Allen fungerade inte. Skulle en trejd med Tampa vara möjlig? Shattenkirk mot Bishop? Skulle Blues verkligen satsa på Stanley Cup i år? Eller skulle de trejda både Berglund och Shattenkirk och börja om till nästa säsong?

Det första Armstrong gjorde var att sparkade sin gode vän Ken Hitchcock. Hitchcock är en tränare som är väldigt reserverad gentemot sina spelare, vilket uppenbarligen inte fungerade med Jake Allen. Och eftersom Allen hade varit omöjlig att trejda med tanke på kontraktet han har skrivit på, så var den enda rimliga lösningen att låta Hitchcock gå. Något som var planerat till efter säsongen i vilket fall, då nye coachen Mike Yeo redan “gick lärling” under Hitchcock.

Nästa steg var att rädda Jake Allens säsong. Assisterande general manager, den legendariske målvakten, Martin Brodeur, tog klivet ner från kontoret och in på isen för att coacha Jake Allen.

Och vilken skillnad det blev. Sedan februari har Jake Allen varit NHL:s bästa målvakt.

Sedan kom frågan kring Patrik Berglund och Kevin Shattenkirk. Skulle Blues satsa och var Jake Allen i tillräckligt bra form för att en Stanley Cup var en rimlig tanke? Doug Armstrong gjorde en kompromiss. Skrev nytt med Berglund och skickade Shattenkirk till Washington. Shattenkirk var ändå förlorad, vilket gjorde den trejden lättare att svälja.

Dessutom blev St. Louis ett tightare lag i och med att Shattenkirk lämnade. Visst, de tappade en av de absolut bästa powerplaybackarna i NHL, men de vann i spelet framför eget mål. Shattenkirks defensiv är visserligen underskattad, men när Robert Bortuzzo fick ökad speltid ändrades karaktären på St. Louis defensiv och de blev klart bättre på att freda sitt eget mål. I slutspelshockey är detta en nödvändig egenskap.

För varje match som gick i serien med Minnesota Wild, blev Bruce Boudreau lite mer röd i ansiktet. Han kunde inte förstå vad som hände. Wild var ofta det laget som förde spelet och skapade chanserna. För en gångs skull hade Boudreau till och med en målvakt som presterade på en rimlig nivå. Ändå lyckades han inte bräcka Jake Allen och St. Louis.

***

I nästa runda väntar Nashville Predators för St. Louis Blues. En enorm utmaning, men också en liknande utmaning som Minnesota Wild var. Ett djupt lag, med en bra målvakt. Räkna med en het match i matchen mellan Jake Allen och Pekka Rinne.

***

Bloggens tippande går sådär. Om Ottawa slår ut Boston ikväll så ligger resultatet på 2/7. Och då återstår Washington, som väl borde slå ut Toronto till slut? Eller?

***

Jaha. Tre serier i förstarundan är över, och när vi räknar samman bloggens tips på vilka som skulle vinna, är den siffran noll. Zero. Och i natt lär väl Ottawa slå ut Boston också. Inte för att det är något tråkigt egentligen, Guy Bouchers “defensiva” hockey går verkligen hem hos mig. Men 0 av 3 rätt, and counting. Inte bra.

Till mitt försvar var det inte många experter som trodde att Nashville Predators skulle slå ut Chicago Blackhawks. Speciellt inte med 4-0 i matcher.

Egentligen var Chicago inte mycket sämre än Nashville. Men de hade enormt svårt att göra mål på en återfödd Pekka Rinne. Inför serien var det ett stort frågetecken, där många trodde att Nashville hade chansen att slå ut Chicago, men att målvaktsspelet till syvende och sist skulle fälla avgörandet i Chicagos favör. Och frågan var ju snarare om Rinne skulle bänkas till förmån för Jusse Saros.

Istället stoppade han 123 av 126 skott, och visade att han fortfarande kan.

Chicago Blackhawks gjorde ett(!) mål i spel fem-mot-fem, genom Patrick Kane, som sköt 23 skott över de fyra matcherna. Ganska dålig utdelning. Marian Hossa gjorde inte ett enda mål på 15 skott.

Inför slutspelet lyftes Chicago fram som en favorit att ta hem det i år igen, för fjärde gången på åtta år, men istället åkte de ut i förstarundan för andra året i rad. Vad innebär detta för Chicago? Är deras dagar som contenders räknade?

Det finns mycket som talar för det. De har ett åldrande lag, men främst har de inget utrymme att göra något, på grund av deras höga löner och långa kontrakt med sina spelare. Crawford, Keith, Seabrook, Hjalmarsson, Kane, Toews, Anisimov, Hossa, Panarin och Krüger är en väldigt bra kärna, men en kärna på klar nedgång. Och dessutom är alla dessa kontrakterade för minst tre år till, samtidigt som alla utom Krüger har någon sorts klausul i sitt kontrakt som innebär att de inte kan trejdas utan medgivande.

Chicagos general manager, Stan Bowman, har en specialitet i sin arsenal, där han varje säsong hittar guldkorn på minimumlön. Något som har varit vitalt för Blackhawks överlevnad. Men de skriver ofta på korta kontrakt, och den typen av spelare (exempelvis Richard Panik) får ofta bättre förslag från andra lag så fort kontraktet är utgånget. De senaste åren har vissa spelare även gått med på en lägre lön för att få spela för just Chicago och få chansen att vinna cupen. Det lär nog inte hända längre.

***

Det andra laget som blev svepta var Calgary Flames, och även här handlar det om målvaktsspel, men inte bra sådant. Brian Elliott tog St. Louis Blues till conferencefinal i fjol, men i år har han haft svårt. I serien mot Anaheim Ducks startade han alla matcher, men blev utbytt i den fjärde. En räddningsprocent på 88 blankt blev hans facit. Någonstans, minns inte var, hörde jag en expert beskriva Elliott på ungefär följande sätt: Han är bra när han vet att han inte är nummer ett, utan får gå in och rädda upp situationer. Precis som i Blues. Han visste att han inte skulle vara där för evigt och att de satsade på Jake Allen i det långa perspektivet. Då kunde han prestera. Så fort han var den målvakten som skulle vara nummer ett så floppade han.

Samtidigt är Anaheim Ducks väldigt imponerande. Ryan Getzlaf dominerar, precis som Kesler, Silfverberg, Rakell och flera andra. Shea Theodore verkar ha snörat på sig Cam Fowlers skridskor och Corey Perry kanske har lite krut kvar ändå.

Visst har John Gibson som väntat vacklat lite. Men när det skedde klev Jonathan Bernier in och spikade igen. Borde han inte få chansen som nummer i fortsättningen?

***

Den sista serien som är avgjord för tillfället är Penguins-Blue Jackets. Inte förvånande att Penguins vann egentligen, även om jag tippade Blue Jackets. De har, precis som Chicago har haft, en förmåga att hitta spelare som snabbt kan lära sig systemet och gå in och vara väldigt bra NHL-spelare på väldigt kort tid. Senast i raden är Jake Guentzel, som i sina 40 första NHL-matcher gjorde 16 mål och 33 poäng. I slutspelet har han gjort fem mål på fem matcher.

Sedan har de självklart de stora kanonerna. Malkin, med elva poäng på fem matcher, och Sidney Crosby, som äntligen bröt förbannelsen och gjorde, inte bara ett, utan två mål mot Brandon Dubinskys lag i ett slutspel.

Vad som funkade så bra för Columbus under grundserien var som bortblåst. De hade ingen direkt offensiv att tala om, och deras powerplay var dåligt. Dessutom var deras stjärnmålvakt, tillika den troliga Vezina Trophy-vinnaren, Sergei Bobrovsky, inte alls på samma nivå. Han har till och med sämst räddningsprocent i fem-mot-fem av alla målvakter i slutspelet. Vad det beror på är svårt att säga, men han har även tidigare haft svårt i slutspelssammanhang.

Nej, det enda positiva som kom ur den här serien är väl att Sverige förhoppningsvis får två förstärkningar till VM, i form av Alexander Wennberg och William Karlsson. På forwardssidan ser Sverige lite tunt ut, speciellt om man jämför med backarna, som kommer vara VM:s bästa på papperet. Wennberg skulle vara guld värd för Sveriges powerplay, där det just nu verkligen saknas tunga namn.

I natt är det dags för första matcherna i årets Stanley Cup. Här följer fortsättningen på föregående inlägg, med slutspelstipset för Western Conference, samt bloggens tips för vilka som till slut tar hem det och vem som får Conn Smythe Trophy, priset för slutspelets mest värdefulle spelare.

Chicago Blackhawks (1:a i Central) - Nashville Predators (Wild Card 2)

Inbördes möten: Chicago har vunnit fyra av fem möten den här säsongen.

Kommentar: Återigen har Stan Bowman lyckats att bygga en Stanley Cup-utmanare, trots att han som vanligt förlorat spelare med anledning av lönetaket. Det är Chicago och Pittsburgh som varje år lyckas med att stoppa in vem som helst i laguppställningen och få dem att anpassa sig och utvecklas. I år har spelare som Richard Panik, Ryan Hartman och Nick Schmaltz, alla hjälpt Chicago att bibehålla sin plats i toppen.

De går självklart in med favoritskapet mot Nashville Predators, speciellt i och med övertaget mot dem i grundserien, men det är långt ifrån klart. Predators har ett väldigt bra lag, med en riktigt djup och skicklig backuppsättning. De är byggda bakifrån och många av deras mål har kommit direkt eller indirekt från deras försvarspelare.

Det stora frågetecknet för Nashville har under de senaste åren varit Pekka Rinne i målet. De har Jusse Saros på gång bakom Rinne, och kanske är han redan bättre. Men Nashville kommer garanterat att starta Rinne mot Chicago, och faktum är att han spelat upp sig en hel del på slutet.

Ett annat frågetecken är det svaga bortaspelet. Nashville är sämst av alla slutspelslag på bortaplan, och eftersom de inte kommer ha hemmais i någon av de eventuella slutspelsrundorna så är det något som måste förbättras.

De två första matcherna spelas i United Center i Chicago, och ska Nashville ha någon chans bör de nog vinna minst en av de matcherna. Det är väldigt svårt att sia om det här, men jag går på Chicagos erfarenhet och high-end-spelare.

Tips: Chicago vinner med 4-3 i matcher.

Anaheim Ducks (1:a i Pacific) - Calgary Flames (Wild Card 1)

Inbördes möten: Anaheim har vunnit fyra av fem möten den här säsongen.

Kommentar: Här är Anaheim storfavoriter. De är i storform, och en pånyttfödd Ryan Getzlaf har verkligen börjat prestera i rätt läge. Dessutom har Jonathan Bernier spelat som aldrig förr under den senaste tiden, vilket gör att Ducks har ett val mellan två bra målvakter. Men det är också precis här det kan falla ihop. Tillsammans har Jonathan Bernier och John Gibson spelat sju slutspelsmatcher. Gibson har inte heller varit bra i sina slutspelsmatcher och bänkades i fjol. Ytterligare en sak som talar emot Anaheim är Cam Fowlers skada. Han kommer förmodligen missa hela serien. Dock har Anaheim ett av ligans absolut bästa backpar i Hampus Lindholm och Josh Manson, som tillsammans ligger högt i många statistiska rankingar.

Calgary har gjort en väldigt bra säsong, och speciellt backparet med Mark Giordano och Dougie Hamilton har varit exceptionellt bra. De saknar dock storlek och lite edge framåt, och får i mångt och mycket förlita sig på att deras kedja med Tkachuk-Backlund-Frolik klarar av att vara bättre än sin motsvarighet i Anaheim, Cogliano-Kesler-Silfverberg, när det gäller att stänga ner motståndarnas bästa spelare. Dessutom är inte heller Calgarys målvaktsspel på sistone något att hänga i julgranen, men Brian Elliott har visat under tidigare slutspel att han kan prestera när det gäller.

Egentligen två ganska lika lag. Båda har bra backar, med ett statistiskt kanonpar var. De har en av ligans bästa shutdown-kedjor var, och båda har målvakter som kan vara hur bra som helst, men också hur dåliga som helst. Det kommer avgöras mellan Calgarys speed gentemot Anaheims tyngd, och vilket lag som har bäst målvaktsspel. Om Gibson/Bernier presterar, kommer Anaheim förmodligen att plocka hem detta ganska enkelt. Men jag har mina tvivel och chansar på att Calgary lyckas sno åt sig den här serien.

Tips: Calgary vinner med 4-2 i matcher.

Minnesota Wild (2:a i Central) - St. Louis Blues (3:a i Central)

Inbördes möten: St. Louis har vunnit tre av fem möten den här säsongen.

Kommentar: Hade slutspelet börjat i januari hade Minnesota Wild tveklöst varit favoriter, och det hade nästan varit troligt att de skulle vinna serien med 4-0 i matcher. Men mycket har hänt sen dess, och St. Louis Blues har under Minnesotas forne coach, Mike Yeo, varit ett av ligans bästa lag.

Det är intressant. För St. Louis var inte ett dåligt lag innan Yeo tog över, men de hade katastrofalt målvaktsspel. Men på något sätt har Jake Allen lyft sitt spel senaste månaderna och blivit en av ligans formstarkaste målvakter. Samtidigt har Minnesotas Devan Dubnyk, första halvans kanske bästa målvakt, tappat helt. I ett tidigare blogginlägg tog jag upp att Minnesota skulle kunna vara en utmanare till Stanley Cup, om de har bra målvaktsspel. Men utan det så är de klart sårbara.

St. Louis har också den enskilt bäste spelaren i denna serie, och det kan göra hela skillnaden. Vladimir Tarasenko har senaste månaderna lyft sig ett snäpp och är en av ligans kanske fem bästa forwards för tillfället.

Med tanke på Devan Dubnyks dåliga form så tror jag att St. Louis tar hem det.

Tips: St. Louis vinner med 4-2 i matcher.

Edmonton Oilers (2:a i Pacific) - San Jose Sharks (3:a i Pacific)

Inbördes möten: Edmonton har vunnit tre av fem möten den här säsongen.

Kommentar: Kan San José Sharks stoppa Connor McDavid? Det kommer vara fokuset den här serien. Och allt hänger på det. För Edmonton är ett helt annat lag med Connor McDavid på isen än utan.

Sharks är självfallet ett bättre lag i grunden än vad Edmonton är, men de har spelat mycket hockey under det senaste året, med tanke på att de gick till final i fjol. Det slitaget, plus att de har en rätt hög snittålder, håller på att ta ut sin rätt, och Sharks har varit rent utsagt dåliga under senaste månaden. Dessutom är både Joe Thornton och fjolårets poängkung i slutspelet, Logan Couture, skadade. Förhoppningsvis är Thornton tillbaka till första matchen, men det är inte säkert. Couture kommer förmodligen missa åtminstone en match.

Jag har haft stora förhoppningar på Sharks under året, och trott att de skulle gå långt i år. Men med den senaste månaden i åtanke, har jag ändrat uppfattning. Oilers, med McDavid i spetsen, kommer att ta hem det här, tämligen enkelt.

Tips: Edmonton vinner med 4-1 i matcher.

Så till det stora tipset. Vilka vinner?

Washington vinner över Chicago i finalen. Standardtips, jag vet. Men det var svårt att se något annat hända. Det är möjligtvis om St. Louis får ihop allt och Jake Allen spikar igen. Då kanske de kan ta Chicago i en andrarunda och skrälla sig in i en final. Eller om Connor McDavid får ett ryck och på egen hand lyckas pressa fram sitt Oilers. Men Washington Capitals ser för starka ut i år, för vilket lag som än går till final från väst.

Conn Smythe Trophy går till Alex Ovechkin.

Äntligen är det dags! Årets höjdpunkt är här. Stanley Cup-slutspelet, som är peaken av sport. I två månader kommer trötta, slitna spelare ge allt varje kväll för att ta hem pokalen. Det kommer bli tighta matcher, floppar och succéer. Men vem står för vad? Och vilka vinner? Nedan följer bloggens tips för första rundan av slutspelet i Eastern Conference.

Washington Capitals (1:a i Metro) - Toronto Maple Leafs (Wild Card 2)

Inbördes möten: Washington har vunnit två av tre möten den här säsongen.

Kommentar: Nu måste det väl ändå vara dags för Washington Capitals? I flera år har de haft ett av de absolut bästa lagen, men alltid floppat när det blivit dags för slutspel. Men det känns faktiskt lite annorlunda nu (även om man säger så varje år). De har haft en enormt bra secondary scoring, de har “tweakat” sitt powerplay genom att ta in Kevin Shattenkirk, och de har två väldigt bra målvakter.

Toronto Maple Leafs har gjort en enormt bra säsong, med tanke på det unga och oerfarna laget de har. Jag hörde någonstans att i hela Torontos laguppställning var det bara åtta spelare som gjort fler NHL-matcher än William Nylander. Det säger något om hur dåligt med erfarenhet det finns i Maple Leafs.

Jag har svårt att se hur Maple Leafs ska kunna utmana Capitals. De kanske kan sno åt sig en match på ren ungdomlig optimism, men mer än så känns nog orimligt. Visst, Mike Babcock är en skicklig coach och Nazem Kadri har varit väldigt bra på att plocka bort motståndarnas bästa spelare, men även om Kadri kan hålla Bäckström stången så finns Evgeni Kuznetsov bakom honom. Och bakom honom finns Jay Beagle och Lars Eller med 17 respektive 13 mål i år. Nej, Washington är för starka.

Tips: 4-1 i matcher till Washington Capitals.

Montreal Canadiens (1:a i Atlantic) - New York Rangers (Wild Card 1)

Inbördes möten: Montreal har vunnit alla tre möten denna säsong.

Kommentar: New York Rangers tog till slut inte fler poäng än Montreal Canadiens i årets NHL, även om det länge såg ut så. Så kritiken mot systemet med wild card har inte längre samma tyngd eftersom det blev hemmafördel för laget med flest poäng. Skämt åsido så finns det självfallet problem med systemet, även om det löste sig i detta fall.

Här är Montreal favoriter i nästan alla kategorier, vilket är lite överraskande för mig. Men tittar man på corsi, form på målvakter eller inbördes möten, alltså saker som ofta påverkar en slutspelsserie, så är Canadiens konstant före Rangers.

Dock har Montreals coach Claude Julien haft problem med Rangers de senaste åren när han var i Boston, vilket kan vara en faktor som spelar roll. Dessutom har Julien, likt Michel Therrien innan honom, inte riktigt lyckas få igång Alex Galchenyuk, vilket kan vara skillnaden mellan flopp och succé.

Henrik Lundqvist kommer säkerligen starta serien för New York Rangers, men faktum är att Rangers förmodligen skulle ha större chans med Antti Raanta mellan stolparna. Tyvärr, men Henrik Lundqvist är inte den han en gång var.

Om Raanta står majoriteten av matcherna tror jag att Rangers har en chans att matcha Montreal Canadiens, men med tanke på att det troligtvis inte är fallet tror jag att Canadiens plockar hem detta tämligen enkelt.

Tips: Montreal vinner med 4-2 i matcher.

Pittsburgh Penguins (2:a i Metro) - Columbus Blue Jackets (3:a i Metro)

Inbördes möten: Lagen har vunnit två matcher var. Alla vinster kom på hemmaplan.

Kommentar: Kanske det mest spännande serien av alla. Fjolårets vinnare mot årets succélag. Kommer Pittsburgh att höja sig ett snäpp och köra över Columbus eller kommer Sergei Bobrovsky stänga igen?

Detta är en väldigt svårtippad serie. Självklart är Pittsburgh favoriter, men de har en del jobbiga skador. Kris Letang är borta hela slutspelet, Malkin, Hagelin och Kunitz kommer förmodligen missa en eller två matcher. Daley och Mättä är precis tillbaka från skador.

Sedan finns den klassiska rivaliteten mellan Sidney Crosby och Brandon Dubinsky. Dubinsky har en förmåga att komma in under skinnet på Crosby, och faktum är att Crosby inte gjort ett enda mål i de elva slutspelsmatcherna som de två har mötts.

Vad som kommer avgöra serien är hur bra Sergei Bobrovsky är. Utgår vi från att han på egen hand åtminstone kan stjäla två matcher, så känns det som att Columbus är favoriter, för vi har sett hur de kan explodera målmässigt.

Tips: Columbus vinner med 4-2 i matcher.

Ottawa Senators (2:a i Atlantic) - Boston Bruins (3:a i Atlantic)

Inbördes möten: Ottawa har vunnit alla fyra möten under säsongen.

Kommentar: Detta är kanske den mest svårtippade serien i slutspelet. Ottawa har vunnit alla fyra möten den här säsongen, de har en coach, i Guy Boucher, som är pragmatisk och spelar en defensiv hockey som kommer att passa bra i slutspelet. Samtidigt är Boston ligans bästa lag när det gäller possession och får de bara igång Tuukka Rask kan de gå hur långt som helst.

Boston Bruins har, sedan de bytte tränare i början av året, varit ett helt annat lag. Deras fina defensiv och deras possession-spel behölls, men helt plötsligt började de göra mål på löpande band. Och det är precis vad som kommer avgöra den här serien. Ottawa kommer inte göra fler än tre mål någon match, om ens det. Det kommer alltså handla om hur få mål Ottawa släpper in, och med tanke på att Boston kommer att sätta en fruktansvärd press på dem, blir det svårt att hålla defensiven uppe under så många matcher.

Tips: Boston vinner med 4-2 i matcher.

I år har vi sett prov på flera intressanta formändringar under perioden efter trade deadline. Anaheim Ducks har, med Jonathan Bernier i spetsen, gått fram som en ångvält i Pacific division, likaså har St. Louis Blues varit kanonbra sedan tränarbytet i februari. På andra sidan av spektrat finns bland annat San José Sharks, som verkligen haft en svacka senaste tiden.

Ofta känns det som att lag som är i form blir lite extra haussade inför ett slutspel. Hur vanligt är det inte att någon expert tippar vinnare i förstarundan med anledningen att “de har bra form”? Men hur ofta går det egentligen bättre för lag som haft en formtopp i grundseriens sista månad?

En undersökning av de senaste fem årens tabell från trade deadline till grundseriens slut visar intressanta siffror. Bland annat att:

• Bara två av de senaste fem åren har vinnaren av Stanley Cup varit topp-5 under säsongens sista veckor. Pittsburgh Penguins, som var etta i fjol, och Chicago Blackhawks, som var trea år 2013. De andra vinnarna har varit på plats 7 (Kings, 2012), 6 (Kings, 2014), respektive 17 (Blackhawks, 2015).

• Av de 25 lag som varit topp-5 i tabellen under de senaste fem åren har endast 12 tagit sig vidare från förstarundan.

• Minst två lag som varit topp-5 under säsongens sista veckor har åkt ur i förstarundan varje år, under de senaste fem åren.

Generellt sett verkar det alltså varit svårt för lag som är i form att bibehålla denna när slutspelet startat. I alla fall i förhållande till hur uppsnackade de brukar bli.

En annan, kanske mer intressant, iakttagelse är att det inte finns något direkt samband mellan de lag som “formtoppade” sig in på slutspelsplats och att åka ut i förstarundan. För dessa lag är ju i allmänhet sämre på papperet, och därmed kanske det vore rimligt att de går på pumpen mot bättre, stabilare lag i slutspelet. Precis som Ottawa Senators gjorde 2015 eller Philadelphia Flyers gjorde i fjol.

Men fenomenet att ha bra form och åka i förstarundan gäller även lag som varit med i toppen genom hela säsongen i ungefär samma utsträckning. Exempel på detta är bland annat Anaheim Ducks i fjol, eller Pittsburgh Penguins 2012.

Vad innebär då detta för den nuvarande säsongen?

De fem slutspelslag med bäst form är St. Louis Blues, Anaheim Ducks, Washington Capitals, Pittsburgh Penguins och Toronto Maple Leafs. (De tre sista kan ändras i och med nattens avslutande matcher.)

Här finns alltså två lag som varit i toppen under hela säsongen, i form av Capitals och Penguins, men också tre lag som varit tvungna att toppa formen för att ta sig in.

Om tidigare säsonger ska gälla som indikatorer på vad som kommer att hända innebär det alltså att minst två av dessa lag åker i förstarundan, och troligtvis ett av Penguins och Capitals. Kanske låter otroligt, men samtidigt något som uppenbarligen sker relativt frekvent.

Självklart finns det många andra anledningar till att vissa lag med bra form går bra, och andra dåligt. Men statistiken har ändå varit hygglig stabil och är inte en helt oäven vägvisare.

Hur går det då för ett lag som San José Sharks, som under hela säsongen ansetts vara en av favoriterna, men har en väldigt dålig period för tillfället? De ligger 22:a i tabellen sedan trade deadline, och faktum är att Boston Bruins år 2013 var 21:a i samma tabell, men tog sig till final. Ett unikum under de senaste fem åren, men det visar ändå att Sharks har chansen, om de tar sig samman och lyckas knäcka Connor McDavid (troligtvis möts Sharks och Oilers i förstarundan).

Nu är det snart dags att summera säsongen, och något som alltid väcker intresse och skapar spekulationer är de individuella priserna. Även om de inte presenteras förrän i sommar på NHL Awards i Las Vegas så är det dags för journalister och general managers att rösta fram respektive priser för grundseriens insatser. Vilka är favoriter? Och vilka utmanar i de olika kategorierna? Efter halva säsongen gjorde bloggen en förutsägelse, och skillnaden i detta tips är faktiskt inte jättestor.

Art Ross Trophy, alltså priset till vinnaren av poängligan, är så gott som avgjord Om inte något väldigt osannolikt sker så vinner Connor McDavid ganska komfortabelt. Här tippade bloggen i halvtid att Crosby skulle ta sig förbi, men den unge Edmonton Oilers-kaptenen har varit omutbar i toppen.

Likaså är det i princip klart att Sidney Crosby tar hem Maurice Richard Trophy, som ligans bäste målskytt.

Calder Memorial Trophy

Det är längesedan NHL hade så många rookies som betytt så mycket för deras respektive lag. Självklart är Auston Matthews ett typexempel på detta då han accelererat Maple Leafs rebuild och, nästan chockerande, lett dem till slutspel (inte klart i skrivande stund). Andra exempel är Patrik Laine i Winnipeg Jets, Matt Murray i Pittsburgh Penguins eller Zach Werenski i Columbus Blue Jackets. Sen finns ett tiotal till som har spelat betydande roller i sina lag.

Till syvende och sist handlar det ändå om Matthews och Laine. De har båda ett osannolikt målsnitt på 0,5 mål per match, vilket i modern tid endast matchas av Crosby och Ovechkins rookiesäsonger 05-06. På tal om Crosby och Ovechkin så är ju Matthews/Laine-duellen närmast en spegelbild av deras duell för 11 år sedan. Ingen originell teori, utan något många självfallet noterat. Det är centern med ledaregenskaper som skjuter left och leder sitt lag mot den lite mer flashiga högerskjutande snipern. Visst, Ovechkin och Crosby gjorde ungefär 20 poäng fler än vad Matthews och Laine gjort, men det var en annan tid. Fler mål gjordes i ligan och de två äldre herrarna snittade ungefär tre minuter mer i istid per match.

Då vann den högerskjutande snipern. Men nu vinner den vänsterskjutande centern. Verkar rättvist.

Vinnare i halvtid: Auston Matthews, Toronto Maple Leafs

Vinnare vid fulltid: Auston Matthews, Toronto Maple Leafs

Vezina Trophy

Det är många målvakter som haft perioder under denna säsong när de varit riktigt bra. Carey Price inledning, Devan Dubnyks första halva, Braden Holtbys nästan hela säsong. Men egentligen finns det bara två målvakter som verkligen burit sitt lag över hela säsongen, Sergei Bobrovsky och Cam Talbot.

Många hyllar Connor McDavid, och rättmätigt så. Men bakom all den där flashen finns NHL:s kanske störste arbetshäst i Cam Talbot. Han har spelat 72 matcher, överlägset flest i ligan, och verkligen hjälpt ett Oilers som fortfarande är ganska ungt och osäkert. En värdig vinnare om NHL:s general managers (som röstar fram detta pris) väljer honom. Vad som talar emot är hans siffror, som inte är lika starka som många andras, och det kommer nog fälla avgörandet.

Till förmån för Sergei Bobrovsky. Han har spelat 62 matcher i säsongens stora överraskningslag, Columbus Blue Jackets och många gånger räddat ett offensivt spelande lag. Med 93,3 i räddningsprocent och en goals against average på 2,02 är han statistiskt överlägsen.

Vinnare i halvtid: Sergei Bobrovsky, Columbus Blue Jackets

Vinnare vid fulltid: Sergei Bobrovsky, Columbus Blue Jackets

James Norris Trophy

Här är det spännande, och kanske ett av de mest omtalade och debatterade priserna. I halvtid såg Brent Burns ut att gå mot en säker seger, men två svenskar har tagit sig närmre och närmre för varje vecka och med Sharks dåliga spel senaste månaden har Burns lämnat lite dålig eftersmak, och traditionellt har prestationer senare under säsongen spelat större roll för utgången av sådana här priser.

De två svenskarna som utmanar om priset är inte oväntat Erik Karlsson och Victor Hedman. Båda två har haft fantastiska säsonger, och verkligen varit exceptionella under våren när deras lag behövt dem som bäst. Men av de båda är det ändå Karlsson som drar det längsta strået. Han spelar i ett sämre lag och är viktigare. Dessutom tar sig Ottawa till slutspel, till skillnad från Tampa (troligtvis).

Så det handlar om Burns mot Karlsson. Burns 29 mål den här säsongen är bara slaget av en spelare under de senaste 20 säsongerna, Mike Green 08-09. 29 mål från en back är enormt och kommer väga tungt i röstningen. Men Erik Karlsson har verkligen utvecklat sitt spel i år och blivit mer komplett än någonsin. Han gör inte bara poäng, utan leder även statistiken över blockerade skott. Dessutom tycker nog många som röstar att Karlsson orättvist förlorade trofén i fjol, vilket kan leda till en del sympatiröster.

Det kommer att vara på håret, men jag tror att Burns tar det till slut.

Vinnare i halvtid: Brent Burns, San José Sharks

Vinnare vid fulltid: Brent Burns, San José Sharks

Frank J. Selke Trophy

Oväntat många tyckare verkar avskriva Patrice Bergeron från Selke Trophy, vilket är smått oförståeligt. Bergeron är som vanligt i toppen av alla defensiva siffror, och ingen annan är på den nivån överlag. Många hävdar att poängproduktion är en viktig del för trofén och att han gjort för få poäng, och visst, under första halvan var han under isen gällande mål och assist, men han har spottat upp sig rejält. Andra namn som rättmätigt nämns i sammanhanget, exempelvis Mikko Koivu, Ryan Kesler eller Mikael Backlund, ligger inom fem poäng från Bergeron.

Vinnare i halvtid: Patrice Bergeron, Boston Bruins

Vinnare vid fulltid: Patrice Bergeron, Boston Bruins

Hart Memorial Trophy

Om Norris Trophy var svår att förutse är det kanske ännu svårare här, för Norris handlade i stort sett om två namn. Här finns många fler. McDavid och Crosby är såklart i förarsätet, men bakom dem finns många namn som förtjänar seriöst övervägande. Sergei Bobrovsky är en, Brad Marchand en annan. Sen finns backar som Erik Karlsson eller Brent Burns.

Men normalt sett går priset till en forward, och det står förmodligen mellan McDavid och Crosby. Världens två bästa spelare. Det är inte mycket som skiljer dem åt. McDavid har fler poäng, Crosby har fler mål och färre matcher.

Till slut kommer de att avgöras genom att McDavid är mycket viktigare för Edmonton än vad Crosby är för Pittsburgh. Edmonton Oilers utan Connor McDavid är inte i närheten av ett slutspelslag, medan Pittsburgh skulle vara ett topplag, kanske inte en contender, även utan Crosby.

Vinnare i halvtid: Connor McDavid, Edmonton Oilers

Vinnare vid fulltid: Connor McDavid, Edmonton Oilers