Ottawa Senators framgångssaga fortsätter. Efter den första serien mot Boston Bruins, trodde nog många att det skulle bli svårt att upprepa succén mot det lite starkare New York Rangers. Men trots alla problem som omringar Senators, så lyckas de på något sätt pressa sig till osannolika prestationer. Nu är de i conferencefinal i öst, för tredje gången någonsin, och första gången sedan 2007.

Här ställs de mot Pittsburgh Penguins. Fjolårets mästare, och det laget som måste ses som favoriter nu, sedan de slog ut grundseriens suveräner, Washington Capitals. Och om Penguins är favoriter på papperet, så är nog Senators det lag, av de kvarvarande fyra, som är längst ifrån en Stanley Cup.

Man pratar om att Ottawa Senators har tagit sig igenom en mängd problem, och presterar på ett sätt som snarare lämpar sig för en Hollywoodproduktion. Men även Pittsburgh Penguins har haft problem som de lyckats övervinna, med Kris Letangs frånvaro, Carl Hagelins och Trevor Daleys skador, eller Sidney Crosbys hjärnskakningar.

Två sargade lag med som lyckas prestera till trots, alltså. Men vilka kommer gå till final?

Offensiv:

Här går det inte att säga något annat än Pittsburgh har en edge. Med Crosby och Malkin i slag, samt Phil Kessel och en succéartad Jake Guentzel är det inte många lag som är nära. I backuppsättningen finns dessutom Justin Schultz, som har ersatt Kris Letangs offensiva produktion på ett fint sätt.

Ottawa har självfallet världens bästa back, och kanske bästa spelare i Erik Karlsson, som gjort 13 poäng på 12 matcher och leder lagets offensiv. Men även om han spelar mycket så kan han inte vara på isen hela tiden, bakom honom är det tunt med offensiv. Medan Penguins kan rulla tre målfarliga kedjor, så blir Ottawa klart mer uddlöst under den halvan av matchen som Erik Karlsson inte är på isen. Spelare som Bobby Ryan och Derick Brassard har lyft sig ett snäpp och spelare som Jean-Gabriel Pageau och Clarke MacArthur har spelat över förväntan, men de räcker inte riktigt till i sammanhanget.

Defensiv:

När det gäller defensiven finns det nog inga tvivel om att det har varit Ottawas anledning till succé. Spelarna har underkastat Guy Bouchers system och skapat ett bra försvarsspel. Deras forwards jobbar hårt, och backarna ligger rätt och hela spelidén om att lugna ner spelet funkar. Mot Pittsburgh, speciellt Pittsburgh, kommer det att vara nödvändigt att slå på bromsen, för de bygger så mycket av sitt spel genom att vara snabba genom mittzon och skapa chanser.

Penguins har lyckats förvånansvärt bra med sin defensiv. Trots att de har haft många skador på nyckelspelare, och spenderat ganska mycket tid i egen zon, så lyckas de på sedvanligt Pittsburgh-manér att förädla medelmåttor (nåväl) till bra NHL-spelare.

Coach:

Här är det jämt skägg. Även fast båda coacherna är tämligen renrakade. De har båda lyckats med bedriften att ta sig förbi flera problem på vägen till denna serie. Båda coacherna har fått sina lag att spela efter respektive styrkor, vilket tyder på skicklighet och förståelse.

Pittsburghs Mike Sullivan har gjort det förr, i och med att han vann med Pittsburgh i fjol. Han vet vad som krävs. Guy Bouchers främsta merit i sammanhanget är en conferencefinal med Tampa Bay 2011, där det blev respass efter sju matcher mot Boston Bruins.

Nycklar:

Den främsta nyckeln i serien är förstås om Senators lyckas att sakta ner Penguins och styra spelet till deras föredragna tempo. Då har de en jättechans att störa Penguins, som ju självklart är favoriter på papperet.

En annan stor faktor är special teams. Penguins har ju ett ruggigt bra powerplay, men Ottawas boxplay har faktiskt varit väldigt effektivt under slutspelet. Dessutom spelade Penguins ungefär 20 minuter powerplay mot Senators under deras tre grundseriematcher, men lyckades bara göra ett mål.

Ett tips då? Hmmm. Penguins är ju såklart bättre på nästan alla positioner, men någonting säger mig att Senators inte riktigt har gjort slut på bra matcher. Om det räcker till fyra segrar på sju matcher? Jag tror fasen det, alltså.

Ottawa vinner med 4-3 i matcher.

Vi lever i en tid av förändring, och saker och ting behöver inte vara som de alltid har varit. Det symboliseras inte minst av händelser i årets Stanley Cup. Justin Williams, mannen som lever för slutspel, hade aldrig förlorat en game 7 på sju försök, men misslyckades till slut för Washington Capitals räkning, mot Pittsburgh Penguins. Anaheim Ducks, som har haft ofantligt svårt att vinna sina game 7, lyckades å andra sidan äntligen att göra det när de slog ut Edmonton Oilers och tog sig till conferencefinal.

Där ställs de mot ett Nashville Predators, som gör organisationens första conferencefinal sedan de äntrade ligan för 17 år sedan. En serie som på papperet är väldigt jämn, vilket talar för en tight och intressant kamp om Clarence S. Campbell Bowl. Låt oss ta en titt på några olika punkter.

Offensiv:

När det gäller offensiv genom anfallare, känns det som att Anaheim borde ha en liten fördel. De har Ryan Getzlaf, som dominerar i årets slutspel. Dessutom har de Rickard Rakell och Jakob Silfverberg som öser in mål och en Corey Perry som verkligen har höjt sig, och frångått den katastrofala formen han hade för ett par månader sedan. När de också får en del secondary scoring från spelare som Nick Ritchie eller Nate Thompson har de flera hot som Nashville får se upp med.

Nashvilles offensiv styrs snarare genom deras backar, även om de självklart har en del vapen framåt, främst i form av kedjan med Forsberg, Johansen och Arvidsson. I deras topp-5, poängmässigt, återfinns inte mindre än tre backar, vilket säger någonting om deras sätt att spela offensiv genom deras backar. För det gäller inte bara assist, som kunde inneburit att backarna skickar upp pucken och att deras forwards gör jobbet. Nej, de två bästa målskyttarna i Nashville detta slutspel är Roman Josi och Ryan Ellis, med fyra mål vardera.

Hur som helst är det på håret, men Anaheim har nog snäppet vassare offensiv än Nashville.

Defensiv:

När det gäller defensiven är det snarare tvärtom. Anaheims forwards, speciellt kedjan med Cogliano, Kesler och Silfverberg, är de som är det främsta vapnet försvarsmässigt, medan det i Nashville i mångt och mycket handlar om backarna, i synnerhet backparet med Ekholm och Subban, som i stort utsträckning kommer att matchas mot Getzlaf.

Målvaktsfrågan är intressant. Pekka Rinne har varit en mur under slutspelet, och spelat som aldrig förr, medan John Gibson stundtals har sett svajig ut. Kan Pekka Rinne hålla i? Nja. Om det är något lag som har en chans att rå på Rinne, så är det nog Anaheim Ducks. De har den typen av spelare som gillar att röra sig runt motståndarmålvakten och både störa och lura. Exempel på sådana spelare är Ryan Kesler och Corey Perry.

Gibson då? Ja, för att Ducks ska ha en chans att gå vidare krävs nog att han spelar upp sig lite. Faktum är dock att endast fyra av de nitton mål han har släppt in under slutspelet har varit från motståndarlagets backar, och endast två av dessa kan kallas för “backmål”, av typen skott från blå. Så frågan är om Gibson är extra bra mot backar? Eller har han bara inte mött Nashvilles backar än?

I och med Rinnes form, blir det en liten fördel till Nashville här. Men båda lagen är så välbyggda att det ändå är svårt att kalla det ena lagets defensiv bättre än det andras.

Coach:

Två coacher som vunnit Stanley Cup, i form av Randy Carlyle och Peter Laviolette. Åren efter varandra dessutom, 2006 och 2007. Anaheims Carlyle har ofta kritiserats, och inte direkt haft någon lyckad sejour sedan cupvinsten 2007. Men på något sätt så har hans coachning fungerat under årets slutspel, och är en klar uppgradering från Bruce Boudreaus choke-mentalitet. Han är en vinnare.

Laviolette, å andra sidan, är en lite vassare coach, men har också haft problem när det gäller att vara med och slåss om cupen i flera år, sedan han tog Flyers till final år 2010. Dock har han haft ett projekt i den här upplagan av Nashville Predators, som äntligen börja bära frukt. Han kanske äntligen är tillbaka och får visa vilken bra coach han är, egentligen.

I denna kategori blir det oavgjort. Båda har erfarenhet, och båda har visat att de kan vinna även i år.

Nycklarna:

Många har pratat om att Anaheim Ducks har dåliga special teams, alltså powerplay och boxplay, där de ligger i bottenskiktet bland slutspelslagen. Därmed verkar många tycka att de slår ur underläge. Men faktum är att de varit bättre än Nashville i de kategorierna i deras inbördes möten denna säsong. Borde inte detta spela större roll?

Dessutom har Ducks varit det laget som fört matcherna när de har mötts. Inte att förakta. För även om Nashville har en del speed och kan kontra, så gillar de att vara i förarsätet.

Tips:

Eftersom bloggen hade alla rätt i andrarundan har hoppet om en bettingkarriär skjutit i höjden, och hybrisen är på topp.

Ducks tar det här. 4-2 i matcher.

I skrivande stund pågår matchen mellan Nashville och St. Louis, och ställningen är 1-1 i den andra perioden. Hur det går i den matchen vet nog de flesta när de läser det här blogginlägget, men de tre andra matcherna är fortfarande högintressanta ett tag till. Det är en otroligt jämn andra runda av Stanley Cup-slutspelet, där alla matcher har gått till minst match sex, något som varken skedde i fjol eller året innan det.

Och vilka matcher det har varit! Tuffa, intensiva fighter, som inte sällan avgjorts genom dramatiska slutforceringar. Främst bland dem är såklart Anaheim Ducks tre mål på drygt tre minuter i slutskedet av game 5. Otroligt viktigt för dem, eftersom game 5 ger en fin fördel till laget som vinner. De slipper den största pressen i game 6, medan motståndarlaget måste vinna. Anaheim Ducks har alla möjligheter att ta med sig den goda känslan till nattens match i Edmonton. Som Ducks ytterforward Andrew Cogliano sa: – En sådan vinst skapar laganda.

De verkar verkligen mentalt starkare i år, Anaheim. Kanske ligger det något i att Bruce Boudreau aldrig lyckas i slutspel, för rent skicklighetsmässigt borde han vara en vassare coach än Randy Carlyle. Men Carlyle har gjort det förr, vilket uppenbarligen har någon sorts inverkan.

Målvakten John Gibson, som varit ett stort frågetecken, i alla fall för mig, har svajat ibland, men på det stora hela presterat över förväntan. Såklart en nödvändighet om Ducks vill gå långt i slutspelet.

Men det största utropstecknet är självklart Ryan Getzlaf. Folk pratar om att Crosby och McDavid är på en egen nivå, men frågan är om de inte har, åtminstone, tillfälligt besök av Getzlaf och Malkin. Malkin leder poängligan, en poäng före Getzlaf.

Edmonton Oilers såg verkligen oerfarna och osäkra ut i slutet av game 5, när de släppte in tre mål på kort tid. Ett mål kan man släppa in, inget konstigt med det. Men vid det andra målet har de ingen press, och låter Ducks diktera spelet. Inte konstigt att att de släppte in ett till.

Nej, Ducks tar hem det här. I natt.

***

I serien mellan Washington och Pittsburgh spelas sjätte matchen i Pittsburgh, med Pittsburgh i ledningen. Washington Capitals har dominerat matchsserien när det gäller den avancerade statistiken, och är de som för matcherna. Men det spelar ingen roll här. Pittsburgh Penguins är en välcoachad, väloljad maskin, som spelar ett lite avvaktande spel, men slår om med ett enormt tempo och stor frenesi, vilket är lite svårt för Washingtons lite tröga backar.

Med en Malkin i storform, och en Crosby som klarade sig från att missa fler än en match, blir det svårt för Washington. Ska de vinna den här serien, krävs nog att Braden Holtby gör två otroligt bra matcher och max släpper en eller två puckar förbi sig, samt att Bäckis, Oveckhkin och de andra grabbarna lyckas överlista Marc-André Fleury.

På tal om Fleury. Valet att behålla honom känns ganska bra nu, eller hur?

***

På tal om dramatik, förresten. När New York Rangers tog ledningen med sju minuter kvar kändes det över. Inte kunde Ottawa Senators göra det igen? Men en Erik Karlsson, med frakturer i foten, passade till en hjärnskakad Clarke MacArthur, som sköt ett skott, vilket en före detta Rangersspelare i Derrick Brassard tog hand om resterna av, och knövlade in returen. Sedan avgjorde Kyle Turris i övertiden.

På något sätt kan man inte undgå att älska den här upplagan av Ottawa Senators. De har allt från egna killar från trakten, skadade superstjärnor och spelare som varit i helvetet och vänt. Kan de kämpa sig till en conferencefinal? Jag tror det. Redan i morgon.

___

Idag börjar VM i hockey i Köln och Paris, och känslan är att det är fler högprofilerade spelare än på länge, speciellt i Sverige backuppsättning. Väldigt kul såklart, men säkerligen en reaktion på att NHL sa nej till OS. Genom åren har VM varit en sorts uppvisningstävling där vissa spelare på olika sätt spelat till sig en NHL-plats. Antingen har det varit höga draftval som förstärkt uppfattningen om att de är blivande storspelare, som till exempel Mikael Granlund 2011 eller Patrik Laine i fjol. Eller så har det varit spelare som imponerat så pass mycket i tävlingen (och till viss del innan såklart), att de fått chansen i NHL, som schweizaren Damien Brunner som spelade till sig ett kontrakt med Red Wings 2012. Finns det några sådana spelare i år? Vi tar en titt.

Mikko Lehtonen (FIN), HV71

Alla som har följt HV71:s framfart under våren har förstås koll på Lehtonen. Han loggade mest istid av alla HV-spelare i slutspelet och var en bidragande orsak till SM-guldet. En stabil tvågvägsback som nu har bevisat sig i slutsspelssammanhang borde vara eftertraktat för flertalet NHL-klubbar. Han är odraftad, men har utvecklats på ett bra sätt och det finns vissa likheter med Toronto Maple Leafs Nikita Zaitsev, både i utvecklingskurva och spelstil. Det sägs att han i princip är klar för finska topplaget Tappara till nästa säsong, men antagligen har han någon sorts NHL-klausul i kontraktet. Han gör VM-debut i år och visar det sig att han kan prestera även på den nivån, finns nog alla möjligheter att han kan spela i NHL nästa år.

Denis Hollenstein (SUI), Kloten

Precis som Damien Brunner för fem år sedan, så har Denis Hollenstein imponerat i den schweiziska ligan och lyft sitt spel år för år. Han är kapten för Kloten, som inte gjorde någon vidare säsong. Men Hollenstein gjorde en hel del poäng, och har både en kropp och attityd som passar för NHL-spel. Möjligtvis kan han jämföras med en Pierre-Edouard Bellemare, en ledartyp som gjorde en hel del poäng i Europa och Elitserien, men sedan kom till NHL och fick ta en lite mer defensiv roll. Något liknande är inte omöjligt för en Hollenstein, speciellt som NHL-klubbar mer och mer kräver att spelare längre ner i hierarkin även ska kunna bidra med en del poäng.

Clayton Keller (USA), Boston University

USA har en historia av att skicka en intressant mix av spelare, många från NHL, men blandat med en hel del spelare från mindre ligor i Nordamerika. I år är inget undantag, och med i USA:s trupp finns sex spelare från NCAA, den amerikanska universitetsligan. En av dem är 18-årige Clayton Keller, som draftades som nummer sju i fjolårets draft av Arizona Coyotes. Även om han har spelat tre NHL-matcher redan, så får han räknas som en gröngöling på seniornivå. Han gjorde en hel del poäng i NCAA i år, och imponerade även i JVM, där USA vann guld.

Keller är en förhållandevis liten, men skicklig center/ytter, som säkert kommer få en hel del förtroende från lagledningen. Hur det än går för Keller så kommer han troligtvis få chansen att spela i NHL på heltid nästa år, men ett riktigt bra VM säkerställer nog hans plats i Arizona.

Anders Bjork (USA), University of Notre Dame

Precis som Keller är Bjork en amerikan som har spelat bra i NCAA. Han draftades av Boston Bruins 2014, men har ännu inte skrivit på ett kontrakt med dem, trots att han blivit erbjuden det, och det finns en oro i Bruins organisation att Bjork ska göra en “Vesey”, alltså inte skriva på för dem, utan vänta till nästa sommar och välja ett lag fritt. Det finns några anledningar som talar för detta. Först och främst spelar han i ett av de bästa lagen i NCAA, och har chansen att vinna den. Sedan, eftersom NHL inte kommer skicka spelare till OS, finns en stor chans att han skulle kunna spela en stor roll i USA:s OS-lag i Sydkorea, om han stannar i NCAA.

Hur som helst tror jag att Bjork kommer att imponera under VM, och om Bruins kan garantera honom en plats i NHL bredvid David Krejci, tror jag han till slut kommer att ta chansen med Bruins. Vore konstigt om han inte gjorde det, eftersom de förmodligen har den bästa talangpoolen i hela NHL, och säkert kommer kunna utmana inom ett par år.

***

Andra namn som skulle haft en plats här är finske Miro Aaltonen eller ryske Vadim Schipachyov, men de har redan skrivit på för varsin NHL-klubb. Aaltonen, som kommer spela en stor roll i ett decimerat finskt lag, kommer spela för Toronto Maple Leafs nästa år, och ytterligare förbättra deras anfallsbesättning. Schipachyov skrev under gårdagen på ett tvåårskontrakt med Vegas Golden Knights, vilket gör honom till deras första “riktiga” värvning. Ett väldigt intressant och troligtvis bra val av Golden Knights.

Ottawa Senators var illa ute i natt. Med dryga tre minuter kvar av andra matchen i serien mot New York Rangers, låg de under med 5-3. Men det här var inte en kväll som alla andra. Ottawasonen, Jean-Gabriel Pageau, gjorde sitt andra och tredje mål för kvällen innan ordinarie tid var slut. Och som körsbäret, på grädden, på moset, så krönte han kvällen genom att avgöra i den andra övertidsperioden. I omklädningsrummet kallas han för “honey badger” (honungsgrävling). Varför? – Det mest orädda djuret, som inte fruktar någonting. Så beskrev tränaren Guy Boucher, Pageau, efter matchen.

Faktum är att Jean-Gabriel Pageau gjorde tre mål i en slutspelsmatch mot Montreal Canadiens för tre år sedan. Då sa dåvarande tränaren Paul MacLean att de tre broar som leder över Ottawafloden, mellan Ottawa i Ontario och Gatineau i Quebec, borde döpas om till Jean, Gabriel och Pageau. En väldigt symbolisk liknelse, för en fransktalande spelare som vuxit upp i just Gatineau och gjort hela sin karriär i området kring Ottawa.

– Jag har försökt att fly från mina föräldrar, men det har inte gått, förklarade Pageau en gång.

Självfallet har det inte alltid varit Pageaus egna val att stanna. Två gånger har valet kommit från olika drafter. I 2009 års QMJHL-draft valdes han som nummer 125 av Gatineau Olympiques, och i NHL-draften år 2011 valdes han som nummer 96 av Ottawa Senators.

Redan i fjol hade Jean-Gabriel Pageau etablerat sig på en hög nivå. Han spelade alla 82 matcher, gjorde 19 mål och sammanlagt 43 poäng, trots att han i grunden snarare är en defensiv spelare, med klart mer istid i boxplay än powerplay. Men Ottawa Senators läckte bakåt, tog sig inte slutspel och bytte ut coachen Dave Cameron mot den mer defensive, pragmatiske Guy Boucher.

Pageau har under denna säsong varit sämre, sett till offensiv produktion, men han andas Guy Boucher-hockey i sättet han inriktar sig på defensiven i första hand, och deras relation har blivit en succé. Pageau har förbättrat sina tekningar, och hjälpt ett riktigt dåligt boxplay till att bara vara dåligt.

Pageau har själv sagt att han är väldigt stolt över att få förtroende i numerärt underläge, vilket visar på vilken typ av spelare han är.

Alla de egenskaper eller karaktärsdrag som Pageau visar upp är också väldigt typiska för slutspelshockey. Han är rivig och rörlig, tänker försvarsspel i första hand, kan göra mål på flera olika sätt, men framförallt så brinner det i hans ögon. Han har en koppling till området han växte upp i och älskar, till fansen, och på något sätt har han bestämt sig för att ge dem något tillbaka.

Det finns en mängd fantastiska historier runt Ottawa Senators den här säsongen, och många skäl att gilla dem och sympatisera med dem. Craig Andersons fru Nicholles cancer, Clarke MacArthurs problem med hjärnskakningar och Erik Karlssons fötter. Med alla problem de har tagit sig igenom, och med symboler för hopp, som Jean-Gabriel Pageau, är det upplagt för ett hollywoodslut. Kan de leva upp till det?

---------------------

Draftlotteriet ägde rum i natt, och slog rekord. Inget lag, har sedan introduktionen år 1995 hoppat så högt som Philadelphia Flyers gjorde, från plats 13 till plats 2. Dessutom tog sig både New Jersey Devils från plats 5 till plats 1, och Dallas Stars från plats 8 till plats 3. Någonstans trodde man väl ändå att Edmonton skulle dyka upp, trots att de spelar slutspel.

***

Washington Capitals. Inte i år heller alltså. De blir helt sönderåkna av Crosby och hans entourage. Vad kommer hända med Capitals efter denna säsongen?

***

Det ska bli intressant att se hur Anaheim Ducks reagerar till nattens match. 0-2 i matcher på hemmaplan är inte imponerande. Gibson har inte varit jättedålig i mål, men inte heller jättebra. Frågan är om ett byte till Bernier skulle kunna skaka lite liv i Ducks?

Uppenbarligen är jag en rätt värdelös tippare. Men uppenbarligen är ganska många värdelösa tippare, för jag är inte ensam om att floppa. Visst kanske inte många var sämre än 3/8 rätt i förstarundan, och frågan är om jag verkligen borde fortsätta att tippa. Men om inte annat så blir det en slags preview inför serierna, med lite trevligt uppsnack.

En trend i mitt tippande, och en anledning till att det inte gick så bra var en felbedömning av målvakterna. Att Jake Allen skulle ta St. Louis vidare var ingen skräll, med den formen han varit i. Men att Pekka Rinne, Henrik Lundqvist och till viss mån John Gibson/Jonathan Bernier skulle ta sina lag vidare var ett utfall som var mer otroligt. Detta samtidigt som målvakter som Bobrovsky och Price inte alls kom upp i den standard som förväntades. Eller ja, Carey Price prestation får väl anses vara bra, om än inte tillräcklig.

Inför kommande serier gå alltså de flesta lag in med formstarka målvakter, men för att få ett bättre resultat i mina förutsägelser ska jag försöka att undvika att lägga för stor vikt vid dem, och istället fokusera på andra faktorer.

Washington Capitals - Pittsburgh Penguins

Det finns ett ganska stort antal människor som tycker att detta är den rättmätiga finalen, att det är de två bästa lagen som ställs mot varandra. En fullt rimlig åsikt.

Capitals har varit det bästa laget sett över hela säsongen, med ett djup i laget som inget annat lag kan mäta sig med. Men samtidigt skakades de rejält av Toronto i första rundan av slutspelet. Vi har sett det förut, så fort det blir lite press på Washington Capitals så faller de igenom.

Som jag ser det så finns det två möjligheter angående hur Washington reagerar mot Pittsburgh. Antingen så har de kommit över ett mentalt hinder och vinner serien med 4-1 eller 4-2 i matcher. Eller så blir de ännu mer skraja av att de hade svårt för Toronto Maple Leafs för att de nu ställs emot den uppgraderade versionen av dem. Det sättet att spela hockey på, med fart och frenesi, bör göra Pittsburgh till en än större utmaning för Washington. För de är verkligen den typen av lag, men klart bättre än Toronto.

Pittsburgh Penguins har ett stabilt system, inga mentala problem och ett sätt att spela hockey som verkligen inte passar Washington Capitals. Att de saknar sin bästa back i Kris Letang verkar spela mindre roll, för de har en förmåga att få andra spelare att kliva in i nya roller och spela fantastiskt.

Tips: Pittsburgh Penguins vinner med 4-2 i matcher.

Ottawa Senators - New York Rangers

Serien som får alla “advanced stats”-nördar att vrida sig i plågor. De två sämsta slutspelslagen när det gäller puck possession och flera andra siffror. Vilka kommer att föra spelet? New York Rangers har byggt sitt spel på snabba omställningar, men hur kommer det att funka mot Ottawa Senators defensiva, säkerhetstänk? Låter inte så effektivt.

Så Rangers kommer nog vara tvungna att jobba upp sina siffror i Corsi-kolumnen, för att kunna rubba detta Ottawa Senators. Och visst har Rangers truppen för att lyckas med den typen av spel. Med flera tunga forwards, som Nash, Kreider eller Hayes borde det rimligtvis inte vara så svårt att låsa fast pucken i Ottawas zon.

Det ska sägas att Ottawa hade bättre puck possession än självaste Boston i deras serie, men förmodligen är det bara en tillfällighet, och känslan är att Rangers kommer att styra den här serien.

Även om mycket tid kommer att spenderas i Ottawas zon så kommer Erik Karlsson självfallet att få sina chanser, och hela den här seriens avgörande kommer nog att hänga på hur Karlsson presterar. Om Rangers ger honom för mycket yta och för mycket tid så kommer Ottawa ha alla chanser att gå vidare, speciellt eftersom det förmodligen kommer att vara väldigt tighta matcher, där alla mål kommer att kännas enormt viktiga.

Tips: Ottawa vinner med 4-3 i matcher.

Anaheim Ducks - Edmonton Oilers

Finns det något lag i hela NHL som passar Edmonton och Connor McDavid sämre än Anaheim? Knappast. Anaheim Ducks har ett väldigt brett lag, med NHL:s bästa shutdown-kedja, som kommer att ta hand om NHL:s bästa spelare. De har en Ryan Getzlaf som spelar sin bästa hockey på flera år och en Rickard Rakell som gör mål på allt. Dessutom har de en riktigt fin backuppsättning, med ett riktigt bra par i Lindholm-Manson och en spelskicklig Theodore. Lägg till att Fowler och Vatanen kommer att vara tillbaka, om inte till första matchen, så väldigt snart.

Det enda som talar emot Ducks är målvaktsfrågan. Hade den inte funnits, så hade jag haft 4/8 rätt i förstarundans tippning. Personligen är jag fortfarande väldigt osäker när det gäller Ducks målvakter, och om det blir en serie där båda lagens målvakter underpresterar kan Anaheim ligga risigt till, eftersom Edmonton Oilers består av idel skickliga, offensiva spelare.

Som tur är, för Anaheims del, så har de två målvakter som håller hög grundklass, och kan välja den som är bäst för dagen, utan att det spelar för stor roll, både gällande klass och intern konkurrens.

Edmonton kan nog sno åt sig en eller två matcher, med sitt fina försvar och målvakt, samt Connor McDavid, men mer än så är nog att ta i.

Tips: Anaheim vinner med 4-1 i matcher.

Nashville Predators - St. Louis Blues

Den matchserien som blir mest intressant att följa, tycker jag. Här kan det verkligen talas om två målvakter som stått på huvudena och verkligen bevisat att de har på den här nivån att göra. Den stora frågan är om de kommer att fortsätta att prestera?

Om vi räknar med att båda fortsätter eller att båda sjunker i sin prestation, men att de håller en liknande nivå, får nog Nashville Predators ses som favoriter. De har det bredare laget, speciellt på backsidan, och även om St. Louis kanske har den enskilt bäste spelaren i Vladimir Tarasenko, så kommer det nog inte spela sån stor roll.

Vad St. Louis dock gör väldigt bra är att freda framför sitt eget mål, och att på något sätt lyckas förmå sig att stjäla matcher. De var stundtals helt utspelade mot Minnesota Wild, men plockade fram något som är svårt att beskriva, och lyckades vinna. Den x-factorn är nog absolut nödvändig för Blues i denna serie.

Om Blues kan ta serien till sju matcher, kanske de, med sin hemmafördel i den sjunde, kan ta hem serien. Men Preds är nog för starka i år. Speciellt över en hel serie.

Tips: Nashville vinner med 4-2 i matcher.

***