Genom att ta Nashville Predators till Stanley Cup-final blev Peter Laviolette den första amerikanske coachen, och den fjärde coachen någonsin, som har fört tre olika lag till den nivån. Det är lätt att bli imponerad av den bedriften, speciellt som “Lavvy” bara har tränat fyra lag, samt att dessa lag inte direkt varit byggda för hans typ av hockey.

Som spelare var Laviolette aldrig någon stjärna. Det blev tolv NHL-matcher för New York Rangers i slutet av 80-talet, och hans största merit är förmodligen att han var kapten för USA:s OS-lag i Lillehammer 1994. Som tränare har han varit mer lyckosam, och ofta beskrivits som en coach som sätter spelarna i första rummet, och förespråkar en offensiv hockey med högt tempo.

Dagens Nashville är egentligen det första lagbygget som verkligen passar Laviolette. Hans tidigare Stanley Cup-finaler har nåtts med lag som byggts kring relativt tröga, gamla spelare. Vilket stödjer tanken om Laviolette som en spelarnas coach, en inspiratör, snarare än en systembyggare. Något som hans tidigare spelare håller med om:

“– Han är så bra på att få spelare att tro att de kan vinna mot vilka som helst. Många av hans snack i periodpauserna gav mig gåshud.” sa Daniel Briere, som var en av nyckelspelarna under Laviolettes år i Flyers.

Rod Brind’Amour, som var kapten i Laviolettes cupvinnande Hurricanes 2006 instämmer i Brieres hyllningar:

“– Han var en coach som man bara älskade att spela för, som fick alla att känna sig inkluderade.”

Brind’Amour hyllade också “Lavvys” fingertoppskänsla. När dåvarande förstamålvakten Martin Gerber hade haft ett par riktigt tuffa matcher i förstarundan 2006, plockade han in just Brind’Amour på sitt kontor och frågade om hur laget skulle reagera på ett eventuellt byte av Gerber till förmån för rookien Cam Ward. Brind’Amour sa att laget skulle stödja honom i vilket fall som helst och resten är historia. Hurricanes vann Stanley Cup och Ward vann Conn Smythe Trophy, som slutspelets mest värdefulla spelare.

Laviolettes sejour i Flyers startade med en Stanley Cup-final redan den första säsongen, och fortsatte med ett par bra säsonger, där serien mot Penguins 2012 var en rejäl höjdpunkt, innan han missade slutspel under den förkortade säsongen, 2012-2013. Det hann bara bli tre matcher för Laviolette under nästkommande säsong, innan han fick sparken av dåvarande general manager Paul Holmgren. Lite snabbt tyckte vissa, inklusive jag själv, men samtidigt var det ganska tydligt att Holmgrens lagbygge inte passade Laviolettes sätt att spela. Laget bestod av många äldre, tröga och tunga spelare, vilka inte gjorde Laviolettes höga tempo rättvisa.

Frågan är hur det hade sett ut om Holmgren hade bytts ut mot den klart mer moderna Ron Hextall tidigare än när det skedde? Hextalls långsiktiga, fräscha sätt att bygga en organisation hade passat som handen i handsken med Laviolettes sätt att spela. Hur bra hade inte spelare som Gostisbehere och Konecny kunnat bli under “Lavvy”? För att inte tala om hur mycket Claude Giroux har gått ner sig sedan åren med Laviolette.

För att sammanfatta. Holmgren gjorde rätt som sparkade Laviolette, men paradoxalt nog hade Flyers varit ett bättre lag idag om Laviolette hade varit kvar.

***

Nu har Laviolettes Predators reducerat i finalen mot Penguins, och med det laget han har, ett lag som verkligen börjar likna något som kan kallas Lavioletteskt, finns alla möjligheter att han ska kunna vända serien, även om Penguins fortfarande är favoriter, och fortfarande är det bättre laget. Speciellt eftersom Ryan Johansen är skadad.

Källa: ESPN

I fjol trejdade Montreal Canadiens P.K Subban till Nashville Predators, bara två dagar innan Subbans no-trade-klausul trädde i kraft. Hade de väntat dessa två dagar hade det sannolikt varit svårare att trejda Subban, eftersom han själv hade haft en del makt över sitt eget öde. I sommar är det flera spelare som har liknande klausuler som är på väg att aktiveras. Några av dem är viktiga spelare för sina lag och kommer stanna i vilket fall. Men några kanske kommer skickas iväg inom en snar framtid, för att undvika framtida problem.

Trolig trejd

Marcus Krüger, Chicago Blackhawks

Ett lag som verkligen ligger illa till gällande lönetaket är Chicago Blackhawks. De har under nästan ett decennium haft ett slagkraftigt lag, och vunnit tre Stanley Cup under de senaste åtta åren. Nyckeln till detta har varit att de ständigt lyckats att arbeta sig runt lönetaket, genom att byta ut spelare vid rätt tillfälle, med rätt ersättare.

Just i år har de dock ett mer prekärt läge än normalt. I skrivande stund har de en uppskattad lönetaksträff på över 4,5 miljoner dollar högre än tillåtet. Detta beror på att Artemi Panarin skrivit på ett nytt, dyrt kontrakt som har sin start från kommande säsong.

Det betyder att de måste göra sig av med ett par spelare, och den som bäst passar det ändamålet är Marcus Krüger. Han har en lönetaksträff på över tre miljoner i ytterligare två säsonger, och för tillfället ingen klausul som hindrar en trejd. Det kan dock ändras, för vid kommande månadsskifte aktiveras en modifierad no-trade-klausul, där Krüger får lista sju lag som han inte kan bytas till. Detta begränsar självfallet Blackhawks möjligheter att trejda honom, vilket förmodligen innebär att han lämnar innan juli månad.

Möjliga trejder

Chris Tanev, Vancouver Canucks

Vancouver Canucks är i en rebuild. Det har de äntligen erkänt, efter att ha förnekat det faktumet länge. De kommer inte att kunna utmana inom en relativt lång framtid, minst 4-5 år. Sedinarna har ett år kvar på kontraktet och kommer inte vinna en Stanley Cup med Canucks.

De har en del spelare på gång, med målvakten Thatcher Demko, backen Olli Juolevi och forwards som Bo Horvat, Jonathan Dahlén och Brock Boeser. Men bortsett från Horvat så är ingen av dessa etablerade på NHL-nivå.

De kommande tre åren kommer därför handla om att skapa och utveckla en kärna som kan hjälpa Canucks under en tioårsperiod. I det läget kan 27-årige Chris Tanev vara överflödig. Han är just nu en bra spelare i sin prime, har en rimlig lön och kan hjälpa ett topplag redan nu, snarare än att stanna och vara för gammal för Vancouver Canucks år som contender.

Hans klausul som aktiveras i sommar, innebär att han kan säga nej till åtta lag. OM Canucks vill trejda honom, så är det därför dags att göra det innan den nya klausulen.

Derek Stepan, New York Rangers

New York Rangers förstacenter, Derek Stepan, får den första juli en full no-trade-klausul, som innebär att han själv väljer sitt eget öde för två år framåt. Efter det har han två år till med en modifierad klausul där han kan välja bort femton lag. Stepan har en hög lön, som han inte riktigt har matchat spelmässigt, även om han varit en bra spelare för Rangers under många år.

Om Rangers vill trejda honom är det dags att passa på, för annars lär man sitta med hans 6,5 miljoner i fyra år till, vilket leder till en hel del begränsningar, ekonomiskt, under den tiden.

Det har talats om att Stepan skulle kunna vara ett utbyte mot den högerskjutande back som Rangers länge har skrikit efter. En sådan skulle kunna vara Justin Faulk från Carolina Hurricanes, något det talats en del om. Hurricanes har en backuppsättning som är på gång, och även om Justin Faulk är deras kanske bästa back just nu, så är han inte tabu på bytesmarknaden. Kan de få in en forward som producerar är det inte omöjligt att han lämnar. Därför passar en trejd mellan dessa två lag och spelare ganska bra. Kommer en sådan att ske? Nja, det ska fortfarande mycket till, även om det ser bra ut på papperet.

Osannolika trejder

T.J Brodie, Calgary Flames

Brodie är en av de bästa backarna i Flames, och det är väldigt osannolikt att de kommer att byta bort honom, även om han har en klausul som kickar in till sommaren. Detaljerna i klausulens utformning är inte offentliga, men lär vara rätt omfattande. Brodie har tre år kvar på kontraktet och kommer att vara en av Flames ledande backar under de åren.

Jared Spurgeon, Minnesota Wild

Spurgeon har tagit ett enormt kliv under årets säsong. Även om han tidigare också varit väldigt bra, så har han tagit platsen bredvid Ryan Suter, och gjort det med bravur. Han har fått stort förtroende i alla spelformer och gjorde sin bästa säsong i karriären, poängmässigt. Därför gör det ingenting att han får en klausul till sommaren som innebär att han kan välja bort tjugo av ligans lag. För hans kontrakt går ut om tre år, och det finns inget som tyder på att hans värde för laget skulle minska under dessa år.

Offensiv mot defensiv. Erfarenhet mot entusiasm. Penguins mot Predators. Äntligen är Stanley Cup-finalen här. Även om det betyder att det som bäst återstår sju matcher av NHL-säsongen och att det snart är dags att vänta fyra månader innan nästa säsong är igång, är det en nödvändig kulmen på en lång, tuff säsong.

Och visst känns det som en värdig final? Grundserien är en lång, enformig motorväg till slutspelet, men väl där betyder varje match allt. Pittsburgh Penguins var kanon under säsongen, och har varit kanon ända sedan Mike Sullivan tog över under fjolårssäsongen. De har styrt förbi och igenom skador och svårigheter, både i grundseriespelet och i slutspelet. Ingen utmaning har varit för svår. Varken årets mest offensivt överraskande lag, Columbus Blue Jackets, det bästa, tyngsta laget, i form av Washington Capitals, eller det mest defensiva och solskenshistoriska Ottawa Senators har lyckats rubba ett skadeskjutet Pens i detta slutspel.

Nashville Predators, var inte bland de allra bästa under grundserien, men har visat att man har spelare som är bäst när det gäller. Ofta uträknade målvakten Pekka Rinne har varit fantastisk, och skämt ut alla de som förespråkat arvtagaren och landsmannen Juuse Saros. Deras backar har dominerat och det har stundtals sett ut som att truppen innehåller minst fyra förstabackar. När dessutom kometer som Viktor Arvidsson och Filip Forsberg producerar på ett bra sätt även under slutspelet har Preda haft de ingredienser som krävs.

Men nu är det alltså dags för ett avgörande. De avgörande nycklarna är som följer:

Centerdjupet vs. backdjupet

Den stora styrkan hos Pittsburgh Penguins är deras djup på centerpositionen. Med Crosby, Malkin, Bonino och Cullen har de två toppcentrar och två spelare som har hittat sina roller och balanserar ut laget på ett väldigt bra sätt. I detta avseende är de överlägset Nashville Predators, speciellt med anledning av att Preds toppcenter Ryan Johansen kommer att missa hela finalserien. Istället kommer den oerfarne, men för tillfället högpresterande, Colton Sissons att, åtminstone inledningsvis, agera förstacenter. Dessutom har kaptenen Mike Fisher haft en hel del skador, vilket kan vara problematiskt, med tanke på att Predators är det laget under slutspelet som haft flest tekningar i egen zon av alla. Utan en bra tekare och ledare som Fisher är det inte en bra situation att vara i. Räkna med att Penguins kommer att dumpa in pucken bakom Predators backar, för att antingen skrinna om dem och få kontroll över pucken, eller få till en tekning i Rinnes zon.

Vad har då Predators som kan utmana denna fördel hos Penguins? De har två backpar som spelar enormt mycket, och i alla utsatta situationer. Nästan all offensiv som Predators skapar går via det puckskickliga försvaret. Om de hittar ett sätt att utmanövrera Penguins forwards, skapa sig yta och därmed få tid att lägga passningar på sina egna forwards kan de bli riktigt farliga.

Men det kommer att vara vitalt att vinna många av de tekningar som kommer att ske i Predators zon.

Målvakter

Slutspelets hittills bästa målvakt är Pekka Rinne. Hans återfödelse har varit en fröjd att skåda, och har verkligen hjälpt Predators. Eller ja, “hjälpt” är nog en underdrift. Han har sjunkit lite i kvalité för varje omgång i slutspelet, rent statistiskt, men det behöver inte betyda något. Det ska dock tilläggas att Rinne har riktigt dålig statistik mot just Penguins. Endast en vinst på åtta försök har han mäktat med över karriären.

I Penguins mål kommer med all sannolikhet Matt Murray att få förtroendet från start, trots Marc-André Fleurys fantastiska spel i de första rundorna. Så fort Fleury skakade lite fanns det ingen tvekan från Mike Sullivan i båset. Han gav fjolårshjälten Murray chansen, till många experters förvåning. Men det betalade sig, och Murray tog Pens till final i år igen. Det måste vara en enorm trygghet för Penguins att ha Fleury som back-up om något skulle ske med Murray.

Troligtvis kommer vi att få se en relativt jämn fight mellan dessa målvakter. Rinne kommer nog få jobba mer och stoppa fler skott, men Murray kommer ha en del chanser av hög kvalitet mot sig också, från Forsberg, Arvidsson och de övriga Predatorsspelarna.

Tips

Förmodligen kommer en stor del av serien utspelas i Predators zon. Penguins är mer rutinerade, de är bättre på att teka, och de har offensiva kanoner som kommer att få sina chanser. Det är så mycket som talar för dem.

Det enda som inte gör det är att Nashville Predators har en så pass formstark målvakt i form av Pekka Rinne, och en backuppsättning som sannolikt är NHL:s bästa. Om Rinne kan stjäla två matcher, och vara helt ok under resterande matcher, samtidigt som backarna klarar att spela sig ur zon och ge deras forwards chanser finns en möjlighet att Preds tar detta. Men det låter ganska långsökt.

Pens vinner i fem matcher.

I natt åkte Anaheim Ducks ur Stanley Cup-slutspelet, mot ett Nashville Predators som går som tåget. Ducks har gjort en väldigt fin vår och med en återfödd Ryan Getzlaf fanns absolut hopp om att lyfta Stanleyn i år. Det var två jämna lag som möttes, men Predators klarade frånvaron av Ryan Johansen bättre än vad Ducks klarade frånvaron av John Gibson och Rickard Rakell.

Nu står Ducks inför en hel del tuffa beslut. Fönstret för den nuvarande stommen håller så smått på att stängas, i och med att Getzlaf, Perry och Kesler blir äldre, och har alla visat, ibland små, ibland stora tecken på att de håller på att bli sämre.

Men ännu håller de, och därmed borde Ducks vara ett lag som fortfarande kan utmana i ett par år till.

Dessutom har John Gibson, viss osäkerhet till trots, i det stora hela, gjort en väldigt bra säsong och vunnit nödvändig slutspelserfarenhet.

Den stora frågan inför nästa säsong är: Hur hanterar man expansionsdraften? Eftersom Anaheim har en av de bredaste trupperna riskerar de att förlora en väldigt värdefull spelare. Eller, riskerar. Snarare kommer.

Om vi bryter ner frågan handlar det om följande saker.

• Väljer man att skydda sju forwards och därmed förlora en bra back?

• Eller väljer man att skydda fyra backar, och därmed förlora en bra forward?

• Hur gör man med Kevin Bieksa, som på grund av sin No Movement-klausul (NMC) måste skyddas i expansionsdraften? Hans öde blir en nyckel i hela operationen.

• Kommer de trejda en back?

Fyra forwards kommer med all säkerhet att skyddas. Det handlar om Getzlaf, Perry och Kesler, som alla har NMC. Dessutom kommer man att skydda Rickard Rakell. I ett scenario där man vill skydda fyra backar innebär det att både Andrew Cogliano och Jakob Silfverberg skulle bli exponerade och valbara för Vegas Golden Knights.

Väljer man istället att skydda sju forwards och därmed säkra både Cogliano och Silfverberg, kan man bara skydda tre backar. VIlket med nuvarande trupp och klausuler skulle innebära att man måste skydda Kevin Bieksa. De övriga två platserna skulle behöva fyllas av två av följande fyra: Hampus Lindholm, Cam Fowler, Sami Vatanen och Josh Manson. Rimligtvis skulle man då välja att skydda Lindholm och Fowler och sannolikt förlora Vatanen till Golden Knights. Inte alls kul.

Här kommer Kevin Bieksa in. Han kan själv välja att ta bort, eller “waiva”, sin klausul och därmed kunna bli exponerad i expansionsdraften, vilket självklart skulle vara värdefullt för Ducks.

Varför skulle han göra det frågar ni? Han har ett år kvar på kontraktet och trivs förmodligen med livet i Kalifornien.

Anledningarna kan vara flera. För det första skulle det uppfattas som en lojal sak att göra. Han skulle vinna respekt hos lagledningen. Förmodligen ganska riskfritt också, eftersom Vegas med stor sannolikhet inte skulle välja honom.

Den andra anledningen skulle kunna vara för att undvika att bli utköpt. Skulle han bli det har han självklart valet att välja en ny klubb efter eget tycke. Men som en Anaheim-spelare bor han på en attraktiv plats och har en bra chans att slåss om Stanley Cup under sitt sista år. Dessutom skulle hans fyra miljoner dollar i lön endast bli 2,6 miljoner dollar efter ett utköp.

Anaheim Ducks ledning vill nog helst undvika att köpa ut Bieksa, för hans 35+-kontrakt innebär att laget inte får någon lättnad gällande hans lönetaksträff, utan den skulle fortsatt vara fyra miljoner under kommande säsong. Skulle Anaheim köpa ut Bieksa skulle det alltså endast vara för att inte behöva skydda honom i expansionsdraften.

Med alla dessa fakta känns det som att Bieksa kommer att waiva sin klausul, men att Duck I värsta fall får köpa ut honom och ta den smällen. Hur som helst så kommer han nog inte att behöva skyddas i draften.

Men då återstår ändå frågan om man skyddar sju forwards och offrar Josh Manson eller om man skyddar fyra backar och offrar Jakob Silfverberg (Känns som ett klart rimligare val än Cogliano för Vegas)?

Från flera olika experter och medier har jag hört att de vill skydda Manson, eller att de tror att Ducks vill det, snarare än att skydda Silfverberg. Detta är bortom mig, och jag kan inte greppa det riktigt. Visst, Manson är en väldigt bra back som har funnit en del kemi med Hampus Lindholm och det skulle vara tråkigt att förlora honom.

Men att offra en av NHL:s bästa defensiva forwards som gjort nästan en poäng per match i sin slutspelskarriär känns helt orimligt. H-E-L-T O-R-I-M-L-I-G-T.

Det tror jag också att Ducks ledning inser och därmed kommer Josh Manson inte att vara en Anaheim Duck nästa säsong. Om de inte väljer att trejda Cam Fowler förstås, men efter hans säsong känns det som att de vill behålla honom.

Frågan blir därmed hur Ducks står sig nästa säsong, med en åldrande stomme, men en hyggligt genomförd expansionsdraft.

Förmodligen ganska bra. De har en del talanger som är redo att ta klivet upp, vissa har redan spelat en del NHL denna säsongen, exempelvis Brandon Montour. Han kanske inte har gjort det största avtrycket, men har fått en hel del lovord. Andra spelare som är på gång är de höga draftvalen Sam Steel och Max Jones, som båda är väldigt lovande.

Det återstår att se hur Ducks kommer att klara sig, men om de går relativt helskinnade ur sommarens bravader kan de nog utmana nästa år.

För ett par veckor sedan stod det klart att Dallas Stars bytt till sig stjärnmålvakten Ben Bishop. De lyckades att kontraktera honom under de kommande sex åren, med en lön precis under 5-miljonersstrecket. Även om sex år kan vara en chansning, så ryktades det att Bishop ville ha över sex miljoner för att stanna i Tampa Bay, vilket skulle innebära att Dallas Stars har gjort ett kap lönemässigt.

Införskaffandet av Ben Bishop handlar verkligen om att ta itu med ett återkommande problem. Sett över de tre senaste säsongerna har Dallas Stars varit näst bäst i ligan på att göra mål, men näst sämst i ligan när det gäller insläppta mål. Bara hopplösa Arizona är sämre. Det hela nådde sin kulmen under årets säsong, när inte ens Jamie Benn och Tyler Seguin orkade kompensera för de insläppta målen, som de lyckades göra säsongen innan. Ett Dallas som borde kunnat utmana om Stanley Cup, missade därmed slutspel.

Med Bishop i laguppställningen har Dallas nu tre välbetalda målvakter, vilket självfallet inte är hållbart. Om man vill utmana om Stanley Cup krävs allt löneutrymme man kan skaffa sig. Både Antti Niemi och Kari Lehtonen har dock bara ett år kvar, vilket underlättar för en potentiell deal med Vegas Golden Knights, där Dallas kan erbjuda ett draftval för att Vegas ska plocka en av dessa målvakter. För Vegas låter detta inte orimligt. Ponera att de satsar på en Philipp Grubauer som förstemålvakt. Att då ha antingen Lehtonen eller Niemi som backup i en säsong är en ganska bra deal, speciellt som Dallas inte direkt kommer att ha ett överflöd av skickliga spelare att erbjuda Vegas i expansionsdraften i övrigt.

Stars får hoppas att en sådan lösning är möjlig, för de måste hitta något sätt att bli av med en målvakt, annars ligger de ganska illa till.

Men Ben Bishop är inte en lösning på allt, backuppsättningen underpresterade under årets säsong och är minst lika mycket att skylla som målvakterna. Här finns John Klingberg, en offensiv virtuos, men med vissa defensiva brister. Samma sak med Julius Honka. Här finns också mer defensiva backar som inte riktigt nått sin potential, i Jamie Oleksiak eller Stephen Johns. De sistnämnda kommer med all sannolikhet att trivas bättre under nye, mer defensivt lagde, coachen Ken Hitchcock och därmed möjligen ta ytterligare ett kliv i sin utveckling. Mellan dessa backar finns den som kanske kan kallas Dallas bäste, eller i alla fall mest stabile, back i fjol, Esa Lindell.

Lindell har potential, men att räkna med att han ska bli en ledande NHL-back är nog långsökt. Snarare kommer han nog bilda ett riktigt stabilt andra backpar tillsammans med Julius Honka. Därmed finns ett behov av en ny stabil back som kan logga många minuter, på John Klingbergs vänstra sida.

Med tanke på Dallas lyckosamma draftlotteri, där de tilldelades tredjevalet i årets draft finns en möjlighet att förstärka på backsidan. Blickarna lär riktas mot Minnesota Wild och Anaheim Ducks, eller rent av Nashville Predators, som alla har stora problem inför expansionsdraften, där de riskerar att förlora någon av sina duktiga backar. Dallas Stars tredjeval skulle kunna vara en smart väg ut för dessa lag, även om det egentligen är ett för lågt pris för en Hampus Lindholm, Jonas Brodin eller Mattias Ekholm. I alla fall den förstnämnda.

För Dallas Stars skulle en sådan trejd vara guld värd. För tredjevalet hjälper dem inte att vinna under Seguin och Benns prime eller Jason Spezzas sista bra 2-3 år. Det gör däremot en bra back.

För att svara på frågan. Ben Bishop kan inte rädda Dallas Stars prime på egen hand. Så bra är han inte. Men han hjälper dem en hel del på traven, och med en bra back till så är Stars verkligen att räkna med under de kommande säsongerna. Speciellt om Ken Hitchcock lyckas med uppgiften att förädla de unga backarna och bygga ett bra system.

De senaste tre åren har varje år kallats “året”. Det året som NHL:s kanske bästa lag på papperet, Washington Capitals, ska ta klivet från att vara ett lag som lyckas i grundserien, till ett lag som lyckas i slutspelet. Men inget av dessa år, eller sedan 1998, har laget lyckats att ta sig längre än till andra rundan. Hur kan det komma sig? Vad gör att det är så stor skillnad mellan grundserie och slutspel?

Eftersom detta har pågått under en så pass lång tid är det svårt att fortfarande kalla det för slump, eller tillfälligheter. Det handlar trots allt inte om enskilda matcher, utan om över 10 slutspelsmatcher år efter år. Årets Capitals kan, med tanke på införskaffandet av Kevin Shattenkirk vid trade deadline, möjligtvis kallas den bästa upplagan de någonsin haft, och peaken i deras lagbygge. För till sommaren riskerar Capitals att förlora en hel del nyckelspelare, när många av de spelare vars kontrakt går ut, kräver en löneökning. Det sades också av general manager Brian MacLellan inför fjolårssäsongen, att de hade ett fönster på två säsonger där de skulle vinna, innan kontraktssituationen blev för svår. Men nu är dessa två år förbi, utan en Stanley Cup.

Ovechkin

I ett försök att leta anledningar till lagets förmåga att leverera i slutspelen, är det lätt att blicka mot Alexander Ovechkin. Storstjärnans prestationer under hans år i NHL har gjort honom till en av ligans bästa målskyttar genom tiderna, men på något underligt sätt vill det sig inte för honom i slutspelen. I alla fall inte de senaste åren. Hans skottprocent under de senaste åren har varit klart sämre i slutspelet än under grundserien. I slutet av 00-talet hade han ett par bra slutspel, poängmässigt, där han även hade en hög skottprocent, men då hade han Bruce Boudreau som coach, och Boudreau har en noterbar förmåga att öka sina spelares skottprocent.

Vill man vara lite mer noggrann och jämföra med andra ledande spelare är det faktiskt så att både Sidney Crosby och Evgeni Malkin har liknande trender, att deras skottprocent droppar när det är dags för slutspel. Men de bidrar med så mycket annat, har fler strängar på sin lyra så att säga. Ovechkin är klart mer beroende av ett fungerande målskytte.

Nej, Ovechkin är, eller har blivit, en så kallad “choker”. När det verkligen har behövts så har han misslyckats med att leverera vad som krävs av honom. Att han dessutom har ett “C” på bröstet ger känslan att underprestationer spelar större roll.

Spelsystem och tränare

Men att se till bara Ovechkin vore att ta det för lättvindigt. När Barry Trotz tog över efter de hårda åren med Adam Oates, så fick laget verkligen ett lyft. Han plockade upp Caps ur träsket och skapade en vinstmaskin, vilket syns tydligt på lagets poängproduktion de senaste åren.

I Nashville Predators gjorde Barry Trotz sig känd som en coach med defensivt fokus, vilket gjorde honom till en logisk rekrytering för Capitals. Med den offensiva kunskapen som redan fanns i truppen var det en stabil systembyggare som krävdes för att rå bot på den knackiga defensiven.

Men Barry Trotz är inte en vinnare, uppenbarligen. Han har, likt de senaste tjugo årens Capitals, inte tagit sig längre än en andrarunda. Visst, han har haft ett Nashville som inte varit i närheten av deras nuvarande nivå, men ändå ett Nashville med en Pekka Rinne och Shea Weber under sina bästa år.

Trotz kom till Washington i en tid när han behövdes. Men frågan är om han har fyllt sin funktion, byggt en stabil grund, men är överflödig? Vad som har saknats under alla dessa år kanske är en beprövad vinnare, låt oss säga Darryl Sutter?

Vad händer nu?

Det är hur som helst väldigt otroligt att Barry Trotz skulle få kicken. Fokus ligger på att utmana igen nästa år, med nuvarande stomme. Men det finns en hel del frågetecken som behöver rätas ut. Vilka av alla kommande free agents ska man behålla? För Washington Capitals kommer inte ha råd att behålla alla. Vem går till Vegas? Kommer man göra en deal med dem?

Det har spekulerats i att Vegas är intresserade av Philipp Grubauer, som aldrig kommer bli förstemålvakt i Capitals. Hans kontrakt går ut, men rättigheterna kommer att tillhöra Capitals. Washington skulle kunna komma överens med Vegas om att trejda Grubauers rättigheter i utbyte mot att de lämnar vissa spelare i expansionsdraften. Eller rent av tar Brooks Orpik, som skulle kunna vara nyttig för Vegas, men äter mycket lön i Washington.

Skulle man lyckas göra sig av med Orpik, så har man en del pengar att spendera. Men det gäller att lägga dem på rätt saker.

Spelare som Evgeni Kuznetsov, TJ Oshie, André Burakovsky och Dmitry Orlov borde vara högt upp på prioritetslistan. Dessutom vill man säkert skriva nytt med Nate Schmidt och Daniel Winnik. Dessa spelare kommer självfallet att kräva en hel del lönetaksutrymme, vilket kan innebära att en Karl Alzner kommer bli svår att behålla. Kevin Shattenkirk känns nästan borträknad, med tanke på hans potentiella lön i förhållande till både spelartyp och förmodad ovilja att stanna.

Men ska man skriva kontrakt med alla dessa? Är det inte just de här spelarna som aldrig presterar när det gäller? Borde det inte vara dags att ändra karaktären på laget?

Det är ett lag fullt av spelare som tappar när det är dags för slutspel. Kuznetsov har inte presterat i ett enda slutspel i sitt liv, Marcus Johansson har ofta dippat så fort grundserien är över, och likaså Tom Wilson.

Talangmässigt är det ingen tvekan om att Washington Capitals har ett fantastiskt lag, men vad spelar det för roll om de inte vinner?

Det kanske låter drastiskt, men vad de verkligen behöver är att förändra lagets mentala status, och det enklaste kanske är att byta ut några av de skickliga spelarna mot spelare som är beprövade i slutspelssammanhang. Eller mot egna, unga spelare som ännu inte formats av förlorarkulturen i Capitals organisation. Exempelvis Jakub Vrana, Jonas Siegenthaler eller Madison Bowey.

Det ska bli väldigt intressant att se hur situationen utvecklar sig för Washington Capitals. För någonting kommer att hända. Någonting måste hända.