Genom att ta Nashville Predators till Stanley Cup-final blev Peter Laviolette den första amerikanske coachen, och den fjärde coachen någonsin, som har fört tre olika lag till den nivån. Det är lätt att bli imponerad av den bedriften, speciellt som “Lavvy” bara har tränat fyra lag, samt att dessa lag inte direkt varit byggda för hans typ av hockey.
Som spelare var Laviolette aldrig någon stjärna. Det blev tolv NHL-matcher för New York Rangers i slutet av 80-talet, och hans största merit är förmodligen att han var kapten för USA:s OS-lag i Lillehammer 1994. Som tränare har han varit mer lyckosam, och ofta beskrivits som en coach som sätter spelarna i första rummet, och förespråkar en offensiv hockey med högt tempo.
Dagens Nashville är egentligen det första lagbygget som verkligen passar Laviolette. Hans tidigare Stanley Cup-finaler har nåtts med lag som byggts kring relativt tröga, gamla spelare. Vilket stödjer tanken om Laviolette som en spelarnas coach, en inspiratör, snarare än en systembyggare. Något som hans tidigare spelare håller med om:
“– Han är så bra på att få spelare att tro att de kan vinna mot vilka som helst. Många av hans snack i periodpauserna gav mig gåshud.” sa Daniel Briere, som var en av nyckelspelarna under Laviolettes år i Flyers.
Rod Brind’Amour, som var kapten i Laviolettes cupvinnande Hurricanes 2006 instämmer i Brieres hyllningar:
“– Han var en coach som man bara älskade att spela för, som fick alla att känna sig inkluderade.”
Brind’Amour hyllade också “Lavvys” fingertoppskänsla. När dåvarande förstamålvakten Martin Gerber hade haft ett par riktigt tuffa matcher i förstarundan 2006, plockade han in just Brind’Amour på sitt kontor och frågade om hur laget skulle reagera på ett eventuellt byte av Gerber till förmån för rookien Cam Ward. Brind’Amour sa att laget skulle stödja honom i vilket fall som helst och resten är historia. Hurricanes vann Stanley Cup och Ward vann Conn Smythe Trophy, som slutspelets mest värdefulla spelare.
Laviolettes sejour i Flyers startade med en Stanley Cup-final redan den första säsongen, och fortsatte med ett par bra säsonger, där serien mot Penguins 2012 var en rejäl höjdpunkt, innan han missade slutspel under den förkortade säsongen, 2012-2013. Det hann bara bli tre matcher för Laviolette under nästkommande säsong, innan han fick sparken av dåvarande general manager Paul Holmgren. Lite snabbt tyckte vissa, inklusive jag själv, men samtidigt var det ganska tydligt att Holmgrens lagbygge inte passade Laviolettes sätt att spela. Laget bestod av många äldre, tröga och tunga spelare, vilka inte gjorde Laviolettes höga tempo rättvisa.
Frågan är hur det hade sett ut om Holmgren hade bytts ut mot den klart mer moderna Ron Hextall tidigare än när det skedde? Hextalls långsiktiga, fräscha sätt att bygga en organisation hade passat som handen i handsken med Laviolettes sätt att spela. Hur bra hade inte spelare som Gostisbehere och Konecny kunnat bli under “Lavvy”? För att inte tala om hur mycket Claude Giroux har gått ner sig sedan åren med Laviolette.
För att sammanfatta. Holmgren gjorde rätt som sparkade Laviolette, men paradoxalt nog hade Flyers varit ett bättre lag idag om Laviolette hade varit kvar.
***
Nu har Laviolettes Predators reducerat i finalen mot Penguins, och med det laget han har, ett lag som verkligen börjar likna något som kan kallas Lavioletteskt, finns alla möjligheter att han ska kunna vända serien, även om Penguins fortfarande är favoriter, och fortfarande är det bättre laget. Speciellt eftersom Ryan Johansen är skadad.
Källa: ESPN
@jakewegous
