Han var den hetaste spelaren inför trade deadline, men Colorado Avalanche och Joe Sakic var inte nöjda med vad de blev erbjudna i utbyte. Därför valde de att vänta, för att, förmodligen, försöka byta bort honom i sommar. Men sedan trade deadline har Matt Duchene varit en skugga av sitt forna jag och endast producerat en(!) poäng på de senaste tjugo matcherna. Har Joe Sakic gjort ett misstag när han valde att vänta? En sak är i alla fall säker. Duchene har inte höjt sitt bytesvärde.

För att förstå hela situationen kring Matt Duchene måste vi gå tillbaka till sommaren 2014. Colorado Avalanche hade gjort en succéartad säsong och slutade tvåa i Western Conference. Visserligen blev det respass redan i förstarundan, och visserligen kan man hävda att de tog lite fler poäng än vad de förtjänade under grundserien, men samtidigt kändes det som att Colorado Avalanche hade något på gång.

De hade en ung och offensiv kärna, med spelare som Ryan O’Reilly, Matt Duchene, Gabriel Landeskog, Nathan MacKinnon och Paul Stastny. Två år senare var både Ryan O’Reilly och Paul Stastny borta, och Avalanche har aldrig lyckats ersätta dem.

Kvar var ett luftslott. Utåt såg det bra ut, med MacKinnon, Duchene och Landeskog som tydliga offensiva ledarfigurer, men bakom dem fanns, ingenting.

Sedan dess har det gått sämre och sämre för Avalanche. I år är bottennappet. Avalanche saknar dugliga backar, målvaktsspelet är undermåligt och när stjärnor som MacKinnon och Duchene inte räddar laget framåt är det inte konstigt att Avalanche är hopplöst sist i ligan.

Därför började det i höstas ryktas om att Colorado var redo att skicka iväg, inte bara Matt Duchene, men även kaptenen Gabriel Landeskog. Många var chockade över att Avalanche var redo att göra sådana drastiska drag, men vid en närmare titt är det lätt att förstå varför. De är väldigt “top-heavy”, som det heter på nordamerikanska. Det finns väldigt stor talang hos ett fåtal spelare, men bredden är frånvarande.

Att försöka bredda en trupp utan att ge upp några tillgångar är svårt. Visst kan man hitta ett par spelare från Europa, och kanske någon på free agency, men det är inte direkt topp-4-backar eller topp-6-forwards.

I Matt Duchene eller Gabriel Landeskog finns värde nog att få tillbaka både en topp-4-back och en topp-6-forward, plus, kanske, ett hyggligt draftval.

Vad Colorado Avalanche främst behöver är en back för att komplettera Tyson Barrie. Barrie har haft en katastrofal säsong, men förhoppningsvis är det bara tillfälligt och i samband med lagets säsong. Toppbackar i NHL är en dyr bytesvara, vilket också är en anledning till att Duchene och Landeskog varit i ropet.

Men nu har Matt Duchene alltså sänkt sitt värde. Av alla forwards som spelat minst 15 matcher sedan trade deadline är han näst sämst när det gäller poäng per 60 minuter, med sina 0,22. Bara Nate Thompson är sämre, men det beror bara på att han har noll poäng. Skulle han ha spelat lika mycket som Duchene skulle han gissningsvis ha bättre statistik.

Vad beror denna fenomenalt dåliga perioden på? Det är ändå en spelare som varit bofast i Kanadas landslag i turneringar när alla de bästa är med. Faktum är att Matt Duchene har flera gånger förut haft liknande perioder, om än inte lika djupa svackor. Problemet är att de gånger han har spelat ett tiotal matcher utan mål, har han ändå lyckats producera assist och hjälpt laget på det viset. Nu gör han inte ens det.

Kan det vara så att allt snack om en trade fram till deadline gjorde honom inställd på att det skulle bli en sådan? Sedan, när det inte blev så, kanske musten helt enkelt sögs ur honom?

Förmodligen betyder det här två saker.

Ett. Matt Duchene kommer att trejdas i sommar. Joe Sakic inser att Duchene undermedvetet är inställd på detta, och att han aldrig kommer att bli samma spelare han en gång var, om han stannar i Avalanche.

Två. Joe Sakic kommer att behöva släppa Duchene för klart mindre än vad han hoppats, och kanske ångra att han inte lät honom gå vid deadline.

I veckan blev det klart, det sedan länge uppenbara faktum att Detroit Red Wings missar årets slutspel. Deras magiska 25 raka år i slutspel är fjärde bäst i NHL:s historia, fyra år färre än Boston Bruins 29. Men vad händer nu? En organisation som under lång tid har siktat in sig på att vinna Stanley Cup varje säsong måste ställa om, och det kommer ta lång tid.

Problemet för Detroit Red Wings var att de för en tre-fyra år sedan inte insåg att deras skepp seglade åt fel håll. Så istället för att vända om så accelererade man. Först skrev man långa, dyra kontrakt med Jimmy Howard och Jonathan Ericsson. Två spelare som var bra vid tidpunkten, 2013. Men räknade man verkligen med att de skulle vara värda sina kontrakt år 2019?

Det största steget åt fel håll kom dock i somras. Allt pekade på att den upplagan som gjort Detroit så framgångsrika senaste 10-15 åren var slut. Zetterberg, om än fortfarande en kanonspelare (vilket han visat i år), är gammal och förmodligen väldigt snart en spelare som inte kan leda ett lag på samma sätt. Kronwall är slut och Datsyuk har lämnat.

Istället för att inse att det är dags att bygga om så gjorde man det enormt mycket svårare för sig i ett långsiktigt perspektiv. Man slösade nästan 20 miljoner dollar om året i 5-7 år på Danny Dekeyser, Darren Helm, Justin Abdelkader och Frans Nielsen. Inga dussinspelare, men vi snackar ungefär en fjärdedel av Red Wings totala lönekostnader under de kommande 5-7 åren. Om fem år är Helm och Abdelkader 35, Nielsen är 37. Räknar man med att de fortfarande är produktiva spelare då?

På grund av detta blir det väldigt svårt att efterapa en ombyggnation av exempelvis modell Toronto Maple Leafs. I alla fall inom en snar framtid.

Vad ska Detroit Red Wings göra då?

På något sätt måste de försöka bli av med en del löneposter, ganska snart. För redan till sommaren kommer nyckelspelare som Andreas Athanasiou och Tomas Tatar att behöva nya kontrakt. De spelarna går säkert att lösa med den förväntade höjningen av lönetaket, men nästa år kommer nya stora löneökningar, Dylan Larkin och Anthony Mantha.

Vad som är positivt för Detroit Red Wings i sammanhanget är att de ofta haft ett långsiktigt perspektiv gällande sina unga spelare. De har alltid haft styrkan att utveckla hyggliga talanger till bra NHL-spelare och ofta lyckats att hitta bra spelare sent i drafterna.

Vad detta gör i situationen de är i nu är att det skjuter upp löneökningar för spelare, eftersom de sällan är superstjärnor vid 22 års ålder, utan får sina första stora kontrakt senare i karriären. Ett exempel är Dennis Cholowski, som draftades av Red Wings i förra årets förstarunda. Han sägs vara en spelare med väldigt stor potential, men snarare en långsiktig än en kortsiktig sådan. Det betyder att han kan spela ut sitt ingångskontrakt och sedan skriva ett kontrakt på två eller tre år, med en resonabel cap hit, innan han får sitt stora kontrakt vid 25-26 års ålder. Då hinner Red Wings förhoppningsvis frigöra en hel del lönetaksutrymme.

Därför kommer årets draft också ganska lägligt. Detroit kommer ha ett tidigt val och många av spelarna som går i årets draft är snarare långsiktiga i sin potential.

Red Wings kommer därmed förmodligen behöva göra en ombyggnation av sitt lag lite som när man bygger en ny hemsida. Den gamla hemsidan kommer ligga uppe, medan man bygger en ny i bakgrunden. När den är redo byts den gamla ut.

Detta kan faktiskt fungera för Red Wings. Förhoppningsvis är de sådär lagom bra för att behålla intresse kring laget, kanske gå till ett eller två slutspel de kommande fem åren, men ändå drafta utvecklingsbara spelare. Då kommer de kunna ha ett väldigt bra lag om 5-6 år, samt en hel del spelare som tillsammans med draftval går att trejda bort för high-end-spelare.

Om vi leker med en grunduppställning för Red Wings om fem år skulle den kunna se ut så här:

Målvakt:

Petr Mrazek, 30 år

Backar

Cholowski, 24 år - ?

Dekeyser, 32 år - Hicketts, 25 år

Saarijärvi, 25 år - Hronek, 24 år

Forwards

Mantha, 27 år - ? - Larkin, 25 år

Svechenikov, 25 år - Athanasiou, 27 år - Nyquist, 32 år

Tatar, 31 år - Holmström, 26 år - ?

Glendenning, 32 år - Sheahan, 30 år - ?

Fyll på detta med ett par riktigt bra spelare och det ser väldigt intressant ut. Visst är det bara rena spekulationer och säkert helt brist på verklighetsuppfattning, men något åt detta håll skulle vara ett rimligt mål för Red Wings.

***

Kul att NHL bestämde sig för att gå emot lagens general managers och väljer att publicera listorna på vilka spelare som skyddas av respektive organisation i expansionsdraften.

Med en Connor McDavid som dominerar poängligan, och med enorma säsonger från rookies som Auston Matthews och Patrik Laine har Jack Eichel glidit under radarn. Eichel, som valdes tvåa efter McDavid i draften 2015 har, trots att han missade drygt tjugo matcher, tagit sig upp till topp 60 i poängligan, med knappt en poäng per match.

Visst, anledningen till att Eichel har lyckats passera relativt obemärkt genom säsongen är förmodligen hans skada i inledningen av säsongen. Men det är ändå anmärkningsvärt att en så pass bra spelare får så lite utrymme i media. Hade Connor McDavid inte existerat, så hade Jack Eichel varit solklar etta i fjolårets draft. En väldigt bra draftetta dessutom. Men i år har allt handlat om McDavid, Matthews och Laine, men även spelare som Mitch Marner och William Nylander har givits mer plats än Eichel. Det beror säkerligen på att de spelar i Maple Leafs och att hockeyns media i mångt och mycket utgår från Toronto.

Buffalo Sabres skulle ha draftat McDavid, de var sist i tabellen. Men draftlotteriet valde att rädda Edmonton Oilers franchise istället.

Vid den tidpunkten fanns det ändå en hel del experter som ville främställa Eichel och McDavid som nästan likvärdiga, men McDavids första säsong var så pass imponerande att det bevisade vem av dem som var nummer ett.

Men i år har de flesta dubbat rivaliteten mellan McDavid och Matthews som arvtagare till rivaliteten mellan Crosby och Ovechkin. Frågan är om det inte är lite förhastat?

För Jack Eichel har visat att han är att räkna med. Hans 21 mål på 53 matcher är nog med bevis för detta. Visst, Eichel är inte alls samma ledartyp och symbol som Auston Matthews har blivit för Toronto, och även om han är en väldigt bra målskytt så är det svårt att slå Matthews i det avseendet. Men Eichel har en offensiv x-factor som Matthews inte riktigt har. Han har förmågan att göra mer oväntade saker. Matthews är mer tydlig i sitt spel, och har säkert en större chans att utvecklas till en Sidney Crosby, medan Eichel är mer av en Jamie Benn-typ.

***

På tal om McDavid. Han har ryckt ifrån i poängligan och är ohotad i toppen med 87 poäng, sex poäng före Kane och Crosby. Är det klart nu? Rimligtvis är det så. Men bli inte förvånade om Crosby bara bestämmer sig och spottar in 20 pinnar på de sista 10 matcherna.

***

På tal om Crosby. Hans fula slashing på Ottawa Senators Marc Methot var naturligtvis inte mer avsiktlig än någon annan som gör samma rörelse. Så Ottawas ägare Eugene Melnyk kanske borde dämpa sig lite i sin kritik mot Crosby där han lät som ett flyersfan och kallade Crosby en “whiner beyond belief”.

***

På tal om Ottawas ägare Eugene Melnyks mun. Han sade tidigare i veckan att han, olikt Washington Capitals ägare Ted Leonsis, inte tänkte låta sin störste stjärna (Erik Karlsson respektive Alexander Ovechkin) åka till OS om NHL väljer att inte delta. Vågat att gå emot en spelare som är free agent om ett par säsonger. Vad skickar det för signaler?

***

På tal om Ottawa Senators. Kul att de kommer till Sverige och spelar två NHL-matcher mot Colorado Avalanche. Ses i Globen?

***

Bloggen har snackar upp Tampa Bay en hel del under de senaste månaderna, och även om det har varit ett par setbacks den senaste tiden och även om Toronto Maple Leafs har gått förvånansvärt bra står bloggen upp för sitt tips. Tampa till slutspel! Med en Kucherov i storslag så är det absolut fortfarande möjligt att man lyckas passera Islanders och Bruins.

***

Det ryktas om ett par skickliga KHL-ryssar till Las Vegas nästa säsong. Vadim Shipachoyov och Evgeni Dadonov. Kruxet är att de sägs begära stora summor i lön. 5,5 respektive 3,5 miljoner dollar per år.

***

Det finns en viss skillnad på Vegas Golden Knights möjligheter, jämfört med de möjligheterna lag som exempelvis Wild eller Blue Jackets hade. Lönetaket kommer göra gapet mellan Golden Knights och resterande ligan mindre, expansiondraften har bättre villkor den här gången och hockeyns topp har blivit bredare. Vi har gång på gång sett att spelare från Europa eller mindre ligor har kunnat gå in i NHL och göra det bra. Dessutom har Golden Knight ännu inga överbetalda spelare. Kan Golden Knights vara bra redan nästa år?

Solen är på väg upp på västkusten och i Slutspelsstaden skymtas ett gäng gamla indianer, på väg till stadens zoo för att försöka tämja de vilda hajarna, ankorna och andra rovdjur, precis som de gjort så länge de kan minnas. För några år sedan byggde indianerna ett staket högt nog att hålla djuren på plats, men tiden har haft sin gång, för både indianerna och staketet. Snart faller de.

På en bar i en annan del av staden skålar två unga franchisetagare över ett eller två glas öl, samtidigt som de lyssnar på en föredetting till Bluesmusiker. De är förvånade över att deras unga företag lyckats så bra i Slutspelsstaden. “Vem kunde tro att det fanns en marknad för olja här i stan!?” skrattar den ene. “Eller att de inte hade uppfunnit elden!” fortsatte den andre.

Utanför staden har de bannlysta samlats. Bland dem kungarna från förr, med trasiga kronor på sina huvuden. Flera gånger var det de som styrde staden, och skickade ut alla som vägrade att buga. Men någon gång, någonstans, glömde de den långsiktiga planen och förnekade den uppenbara sanningen – det fanns inga söner som kunde ta över.

Först föll den amerikanske kungen och ledaren. Efter honom, den slovakiske. När sedan den slovenske klippan, som burit laget på sina axlar, föll, blev det för mycket. Kungarna var inte längre välkomna i Slutspelsstaden.

För Los Angeles Kings är inte bra längre.

Vad som gjorde dem till ett tvåfaldigt Stanley Cup-vinnande lag under de senaste fem åren är som bortblåst. Anze Kopitar har gjort sin sämsta säsong någonsin, Jake Muzzin har försvunnit och Marian Gaborik är en skugga av sitt forna jag.

Visst, Jonathan Quick har varit skadad, men Peter Budaj var klart godkänd under hans frånvaro, så det finns inget att skylla på där.

Laget har helt enkelt blivit för gammalt.

Självklart kan man påstå att Kings aldrig varit ett lag som är byggt för en grundserie, utan att själva kärnan i deras spel lämpar sig klart bättre för slutspel. De spelar tight, tufft och har en förmåga att lyfta sig i viktiga lägen. Men de har ändå lyckats vara med under grundserien och gett sig själva chansen att bevisa sig under slutspelet. I år är det en helt annan story.

När de sedan valde att satsa på årets säsong, och bytte bort framtid i Erik Cernak (visserligen en ganska medioker spelare), för att få in rutin med Ben Bishop eller bytte ut Dwight King mot en Jarome Iginla som uppenbart är slut, känns det som brist på självinsikt.

Speciellt när kärnan av spelare fortfarande är relativt ung. Anze Kopitar är inte 30 än, Drew Doughty är 27. Toffoli och Pearson är 24 styck. Dessutom har Adrian Kempe, 20, varit lovande.

Dags för Kings att inse vad man är.

Man skulle kunna påstå att Kings spelar en tung hockey, och att framtiden är snabb hockey. Alla experter verkar tycka att framtiden är snabb hockey, och är generellt sett snabba med att kritisera alla beslut som inte verkar för en sådan sorts hockey. Visst finns det trender, och absolut, trenden just nu är att hockeyn blir snabbare och snabbare. Men vem vet var hockeyn är om fem eller tio år?

Med det sagt. För att Kings ska ha någon chans inom de kommande fem åren, när Kopitar och Doughty fortfarande ska föreställa världsspelare krävs att de gör något.

Först, sparka Daryl Sutter. Sutter passar kanon för ett lag som ska pressa hem en Stanley Cup genom hårt arbete och mycket possession. Men Sutter plus Kings har blivit lika med kort sikt. De hade en bra femårsperiod, men istället för att försöka lösa en ny bra femårsperiod försöker de med snabba lösningar, läs Iginla eller Bishop. Sutter har nått sitt max med det nuvarande Kings-laget.

Sen, trejda Jeff Carter. Det kanske låter konstigt att trejda lagets bäste spelare. Men faktum är att Kings sitter på flera feta kontrakt som de måste bli av med, exempelvis Gaborik och Brown. Carters kontrakt är någon kanske villig att ta, med tanke på kvalitén han fortfarande erbjuder. Kings måste skriva nya kontrakt med Toffoli och Pearson i sommar, och det är klart troligare att Kings får en ny bra femårsperiod med dem än med Carter.

Till sist, satsa på spelare inom organisationen. Det känns inte längre ovanligt att spelare plockas upp från farmarlagen och gör succé. Så sent som för ett par timmar sedan kallade Kings upp sin bäste poängplockare i AHL, Jonny Brodzinski. Han ska tydligen ha ett väldigt vasst handledsskott och det tyder hans 25 mål under säsongen på. Precis den typ av spelare de ska lita på och ge tid.

Under denna säsong har fem tränare fått lämna sina uppdrag hos fem olika NHL-klubbar. Generellt sett har kritiken varit hård mot de general managers som har sparkat sina tränare, och många experter har ansett att de har gjort misstag. Men av alla de fem lag som bytt tränare har inget varit sämre än innan, och tre av lagen har dragit klar fördel av tränarbytet. Självfallet kan detta vara kortsiktiga, tillfälliga succéer, men vad är deras långsiktiga implikationer? Låt oss gå igenom tränarbytena.

Florida Panthers

Bytte Gerard Gallant mot Tom Rowe

Gallant hade många av det gamla gardet på sin sida när hans klassiska coachingstil blev hans fall. Florida Panthers har tagit ett organisationellt beslut att bli pionjärer inom avancerad statistik och under de senaste åren har man anställt analytiker och kunniga inom området. Gallant var med på det till viss del, men sprickan var för stor och Gallant fick, sin fina fjolårssäsong till trots lämna.

Istället klev general managern Tom Rowe själv tillfälligt in som huvudtränare. Men motsägelsefullt har Panthers puck possession sjunkit sedan Tom Rowe tog över. Man har inte heller varit direkt bättre i poängkolumnen. Dock finns flera faktorer som spelar in, till exempel skador och annat, och det är svårt att dra några slutsatser.

Några kortsiktiga effekter är alltså svåra att se, men när det finns en långsiktig plan, så som Panthers analytiska, måste man våga satsa på den. Därför var det förmodligen långsiktigt korrekt att byta ut Gallant. Sedan är ju Tom Rowe en tillfällig lösning han själv och i sommar kommer ett mer passande namn presenteras.

New York Islanders

Bytte Jack Capuano mot Doug Weight

Här ansåg många att det snarare var general manager Garth Snow som var att skylla för Islanders dåliga säsong. Han släppte Kyle Okposo, Frans Nielsen och Matt Martin och ersatte dem med en dyr Andrew Ladd. Inte konstigt att det gick sämre.

Men Doug Weight, som tog över på tillfällig basis, har motbevisat den teorin. Han har lyft en dåligt Islanders till den grad att de helt klart är med i slutspelsdiskussionerna.

Så det kanske inte var Garth Snows fel? Nja, han har fortfarande en del att bevisa, speciellt om Weight bara är en tillfällig succé.

Men är Weight en tillfällig succé? Är han ens tillfällig tränare hos Islanders? Med tanke på vad han gjort med laget förtjänar han att få fortsätta permanent, och jag tror att Garth Snow känner likadant. Visst finns det mer rutinerade tränare tillgängliga. Men Ken Hitchcock är för gammal, Gerard Gallant för “omodern” och Michel Therrien för arg.

St. Louis Blues

Bytte Ken Hitchcock mot Mike Yeo

Det här var en konstig händelse. Att byta ut en coach som man ändå planerade att byta ut i sommar, trots att laget inte varit katastrofdåliga, utan snarare föll på dåligt målvaktsspel, och var med i slutspelsracet. Lite otrevligt mot en sådan legendarisk coach som Hitchcock kan tyckas.

Men Mike Yeo kom in och helt plötsligt förbättrades målvakten Jake Allens spel av någon outgrundlig anledning. Det lyfte hela Blues och de befinner sig i skrivande stund på slutspelsplats.

Mike Yeo är tänkt som det långsiktiga valet i Blues, och även om det var lite fult mot Hitchcock att general manager Doug Armstrong bytte tränare mitt under säsongen, så gav det en kortsiktig effekt också. För även om Blues har tappat Shattenkirk så finns det potential i laget och i ett slutspel kan allting hända.

Boston Bruins

Bytte Claude Julien mot Bruce Cassidy

Vid det här tränarbytet höjde många på ögonbrynen, eftersom välrespekterade Claude Julien rankas av många som en av de absolut bästa tränarna i ligan. Att byta ut honom för att han inte kunnat behålla ett Boston Bruins i toppen av tabellen när det är tydligt att truppens gamla garde är på klar nedgång, kritiserades av många. Boston har en av de mest spännande talangbankerna och kommer förmodligen återigen att vara ett topplag på papperet om några säsonger.

Men inte heller här kan man bortse från det faktum att det blivit en kortsiktig succé. Med tolv vinster på sexton matcher har Bruins under Bruce Cassidy befäst sin slutspelsplats, och många tror att de kan vara en “dark horse” i slaget om Stanley Cup.

Kommer Cassidy få stanna efter denna säsong? Inte omöjligt. Boston har som sagt väldigt mycket potential i sin organisation och behöver någon som kan utveckla dem. Cassidy var coach i Bostons farmarlag mellan 2008-2016 och det kan vara något som talar för att han är tänkt att stanna.

Montreal Canadiens

Bytte ut Michel Therrien mot Claude Julien

Att Michel Therrien skulle behöva lämna Montreal har känts som en självklarhet under en längre period. Och det verkar som att anledningen till att han aldrig gjorde det var att Canadiens väntade på rätt ersättare. Så fort Julien blev ledig, försvann Therrien.

Visst, Montreal Canadiens låg bra till i tabellen när de sparkade Therrien, men det var lite av ett luftslott. Bortsett från deras inledande succé, med nio raka segrar, har Canadiens inte varit mycket av ett topplag. Därför gjorde de absolut rätt val i att plocka in Julien.

Julien är ingen kortsiktig lösning, men kanske inte heller en långsiktig sådan. Med Subban mot Weber-trejden signalerade Canadiens ledning att det var dags att vinna Stanley Cup inom ett par år. Innan Weber är slut, innan Price har passerat sin prime. Där passar Julien perfekt. Han har vunnit Stanley Cup förut och han vet vad som krävs av en grupp spelare som är i den där perfekta åldern.

Förmodligen är Julien kvar i Montreal ett par, kanske tre säsonger efter denna. Vinner han cupen så kanske han får stanna längre. Vinner han inte så kommer Canadiens kanske att försöka börja om, med en yngre tränare, som fokuserar mer på spelarutveckling i den fas som Canadiens kommer befinna sig i, post Weber och Price.

***

Back-to-back-möte mellan Montreal Canadiens och Ottawa Senators i helgen. Det skiljer en poäng mellan lagen i toppen av Atlantic division, spännande!

Egentligen var det här tänkt att bli ett “varför Minnesota Wild kommer att förlora i första rundan av slutspelet”-inlägg. Det skulle grunda sig i Bruce Boudreaus oförmåga att prestera i slutspel och i att lag som vunnit Stanley Cup under det senaste decenniet ofta har genererat mycket mer offensiv än Wild, i form av skottförsök, eller Corsi For. Men, som brukligt. När man gräver lite djupare, hittar man ofta lite mer, och Minnesota ter sig för mig som en riktigt intressant utmanare.

Låt oss börja med Bruce Boudreau. Under sina åtta slutspel i NHL har han haft bra lag på papperet men inte presterat. Fyra av gångerna har hans lag fått lämna redan i första rundan. Tre av gångerna i andra. Endast en gång har han nått en conferencefinal, för att se sig besegrad av Joel Quennevilles Blackhawks 2015. Av de åtta “Game 7” som han har coachat i Stanley Cup-slutspelet har han vunnit en, med Capitals, mot Rangers 2009. Inte en väldigt smickrande statistik.

Under sin spelarkarriär var han en offensiv center, som gjorde många mål. Detta har han tagit med sig in i sin tränarkarriär, och varje lag som Bruce Boudreau har tagit över, vare sig det är Capitals, Ducks eller Wild, har ökat sin PDO, främst genom att öka sin skottprocent.

PDO är ett lags skottprocent adderat med ett lags räddningsprocent under 5-mot-5. Ligasnittet ligger självfallet på 100, och idén är att lag som är över 100 har haft mer “tur” och troligtvis kommer att närma sig snittet ju längre tid som går. Kritiken är att det finns en mängd skicklighet involverat, och främst lag med bra målvakter har ofta en större chans att bibehålla en hög PDO under en längre tid.

Vad Bruce Boudreau gör är istället att öka sina lags PDO genom att få upp skottprocenten, vilket är mycket mer ovanligt. Hur gör han det? Svårt att svara på. Men ofta sägs det att Boudreau i sitt sätt att coacha hockey försöker att ge sina spelare frihet att skaffa sig bra lägen, men ändå håller dem ansvariga. För mig låter det som att han på det sättet tummar lite på defensiven, ett spel som kräver en bra målvakt. Det har Boudreau verkligen haft i år, i form av Devan Dubnyk.

Till poängen.

Bruce Boudreaus spel har fungerat bra i grundserien, och hans offensiva sätt har skapat en maskin över 82 matcher. Men i slutspelet, där lagen han möter är lite mer försiktiga och lite mer fokuserade på att freda framför sitt eget mål har det gått sämre och en hög PDO spelar mindre roll. Kanske blir det svårare för Boudreaus spelare att hitta de lägen som de hittar i grundserien?

Så är det inte.

Generellt sätt har Boudreaus alla lag fortsatt att ha en hög skottprocent även i slutspelet. Problemet har istället varit att målvaktsspelet har varit undermåligt. Endast i ett slutspel har Boudreau haft en målvakt som presterat på en rimlig nivå i ett Stanley Cup-slutspel. Det var Jonas Hiller, år 2013. Problemet var att Jimmy Howard i Red Wings var ännu bättre och Ducks förlorade serien efter sju matcher.

Så det stora problemet för Bruce Boudreaus lag är inte Bruce Boudreau, åtminstone inte direkt. Det stora problemet är att Boudreaus målvakter är sämre än de andra lagens. Och det känns som en ganska slumpmässig faktor.

Devan Dubnyk

Vilket leder oss in på nästa stora punkt i Minnesota Wild-snacket. Devan Dubnyk har haft en renässans sedan han kom till Wild, vilket bloggen tog upp i höstas, och i år har han varit en av ligans absolut bästa målvakter. Men hans prestationer i slutspelen har varit blandade.

Senast han gjorde en kanonsäsong, för två år sedan, lyckades Wild ta sig vidare från förstarundan genom 4-2 i matcher mot St. Louis Blues, för att sedan åka ut mot Blackhawks i fyra raka. Mot Blues gjorde Dubnyk en klappmatch och släppte in 6 mål på 17 skott. Men i övrigt var han bra i den serien. Mot Blackhawks var Wild för tunna och Dubnyk kunde inte stjäla till sig någon match.

I fjol var Dubnyk sämre under grundserien än för två år sedan, och i slutspelet fick Wild se sig besegrade av ett starkare Dallas. Dubnyk spelade alla matcher.

Säsongen 2014-2015 är kanske den mest jämförbara med årets säsong, eftersom Dubnyk var fantastisk under den grundserien. Skillnaden i år att han har ett bättre lag framför sig.

Det är ungefär samma uppsättning spelare som för två år sedan, men många har tagit både ett och två kliv framåt. Mikael Granlund är fantastisk i år. Nino Niederreiter likaså. För att inte tala om Jason Zucker, eller backparet Suter-Spurgeon. Dessutom har chansningen med Eric Staal lyckats. Lägg därtill att Martin Hanzal breddat centeruppsättningen och att det finns mycket sparkapital i en slutspelserfaren Zach Parise. Om Dubnyk håller i in i slutspelet, finns goda möjligheter för Wild att gå riktigt långt.

Corsi For

Travis Yost på TSN undersökte gemensamma teman hos de lag som vunnit Stanley Cup sedan den avancerade statistiken började användas. Han kom fram till två, räddningsprocent och skottförsök, Corsi For. I räddningsprocent ligger Wild i toppen, check. I Corsi For ligger de på under halvan. Inget lag på undre halvan i den kategorin har vunnit Stanley Cup.

Men spelar det så stor roll för Wild? För i och med att de har så hög skottprocent borde de ändå kunna konkurrera målmässigt? Det intressanta är alltså snarare vad Corsi For gynnar. Är det målproduktion så spelar det nog ingen roll.

Eftersom det är Corsi For vi snackar om, och inte Corsi%, så borde det indikera att det är just målproduktion som är slutmålet.

Minnesota kan utmana

Så. Om Bruce Boudreau äntligen kan få en målvakt som presterar på en hög nivå, och hålla i sitt fina spel från grundserien, finns egentligen ingen anledning till att Wild inte skulle kunna utmana om att får representera väst i en Stanley Cup-final. Visst, de kommer förmodligen åka på sin slutspelsnemesis, Blackhawks, i en eventuell andrarunda, men tar de sig förbi dem så är allt möjligt.