I ett Stanley Cup-slutspel är det ofta tighta, hårda matcher och det avgörs inte sällan på grund av små detaljer. Lagen som lyckas pricka in formen på sina nyckelspelare har därmed bra chanser. Under årets säsong är det flera spelare hos många av de bästa lagen som underpresterat. Nedan följer revansch-femman. Inte nödvändigtvis spelare som varit dåliga, med spelare som måste förbättra sig i ett eventuellt slutspel.

Målvakt: Henrik Lundqvist, New York Rangers

Många gånger har Rangers försökt att vinna Stanley Cup under Henrik Lundqvist-eran. Alla gånger har de misslyckats, och aldrig har väl drömmen känts mer avlägsen. Inte blir det bättre av att Lundqvist har ett av de sämsta åren i sin karriär.

Vi ska vara klara över en sak. Henrik Lundqvist har inte varit dålig. Han har bara varit sämre än tidigare år och det som känns mest oroande är bristen på kontinuitet, något som varit Lundqvists kanske främsta egenskap under hans karriär. Han har blandat bra tidsperioder, med rent av katastrofala sådana, och Rangers backup Antti Raanta har ofta varit den bättre av de två.

Vad som är positivt för alla Rangersfans är att Lundqvists senaste månad har varit den klart bästa denna säsong, och formen kanske är på väg inför slutspelet.

För Rangers innebär en Lundqvist i form allt. Utan honom finns inte en chans att de kan vinna Stanley Cup, speciellt med det spel som de spelar, där de ofta utelämnar sin målvakt och behöver en stabil sådan.

Vänsterback: Jake Muzzin, Los Angeles Kings

Kings näst viktigaste back, efter stjärnan och Norris Trophy-vinnaren Drew Doughty har haft sin sämsta säsong på flera år, och bidragit till att Kings för närvarande inte ens ligger på slutspelsplats.

Under säsongen 2013-2014 slog Muzzin igenom med dunder och brak och bildade med Doughty ett av de bästa backparen i ligan. De vann Stanley Cup. Succén fortsatte under nästkommande säsong, men efter att Kings missat slutspel skiljde coachen Daryl Sutter på Muzzin och Doughty.

Tillsammans med sin nya partner Alec Martinez gick det också bra för Muzzin. Kings gjorde en bra säsong och Muzzin togs ut till Kanadas World Cup-trupp. Kanske den tuffaste platsen att ta sig in i hockey, Kanadas backuppsättning.

Men i år har Muzzin både blivit klart sämre poängmässigt, och har sin klart sämsta plus/minus-statistik i karriären, -21. Om Kings går till slutspel och vill ha något att säga till om, krävs nog en förbättring från Muzzins sida.

Högerback: Anton Strålman, Tampa Bay Lightning

Anton Strålman gör sin klart sämsta säsong sedan han kom till Tampa Bay Lightning för tre säsonger sedan. VIsst, han har haft en del skadeproblem, men det tar inte bort det faktum presterat dåligt poängmässigt, och att han fått mindre offensivt ansvar i ett Tampa som skriker efter en högerskjutande powerplay-back säger en hel del. Poängmässigt går det att förklara en del med att han normalt har en Steven Stamkos vid vänstra tekningscirkeln, som ger honom en del gratisassist, men kan Strålman verkligen vara så beroende av Stamkos?

Tampa är på g och som bloggen har advocerat vid flera tillfällen är känslan att de går till slutspel. Fortfarande känns också beslutet att byta bort Mark Streit konstigt. Där fanns en powerplay-specialist som kunde hjälpt dem. Istället för de lita till att antingen Steven Stamkos kommer tillbaka, eller att Anton Strålman skärper sig.

Center: Anze Kopitar, Los Angeles Kings

Likt Jake Muzzin har Anze Kopitar bidragit till att Kings har en medelmåttig säsong. Normalt sett är de visserligen inte ett lag för grundserien, utan mer av ett slutspelslag, och där personifierar Kopitar verkligen de attributen. Han är stor, tung och bra över hela isen. Precis vad som normalt sett behövs i de tighta slutspelsmatcherna.

Kopitar har bara gjort nio mål i år. Och han är -8. Jämför detta med i fjol när han slutade på en trettondeplats i poängligan med 25 mål och +34 i plus/minus.

Som kapten och van vid att behöva prestera i slutspel är det självfallet väldigt viktigt för Kings att Kopitar kommer igång.

Vänsterforward: Carl Hagelin, Pittsburgh Penguins

Ser vi till slutspelssuccén som Hagelin hade tillsammans med Nick Bonino och Phil Kessel förra året så lämnar årets säsong mycket att önska från den speedige, svenske yttern. Han är endast på plats 13 i Penguins interna poängliga och är, speciellt målmässigt, bra mycket sämre än vanligt. Detta trots att han även denna säsong spelat merparten med Kessel och Bonino.

Pittsburgh Penguins är ju självfallet en av de absolut största favoriterna, Hagelins dåliga säsong till trots. Han är inte en av de allra viktigaste spelarna för de regerande mästarna, men ser man till förra årets slutspel, var “HBK”-kedjan en vital del i framgångarna, och utan den blir det svårare att upprepa segern detta år.

Högerforward: Corey Perry, Anaheim Ducks

Om Carl Hagelin har en dålig säsong målmässigt, så är Corey Perry ett snäpp värre.

• 2013-2014 35 mål i 5-mot-5.

• 2014-2015 29 mål i 5-mot-5.

• 2015-2016 22 mål i 5-mot-5.

• 2016-2017, hittills, 9 mål i 5-mot-5.

Både Corey Perry och Ryan Getzlaf hade inledningsvis dåliga säsonger, men Getzlaf har lyckats vända på steken till viss del. Perry har inte lyckats med det. Normalt sett är hans styrka att spela tätt intill motståndarnas mål, hitta ytor och sniffa fram målchanser som knappt finns. Men i år har inte det där riktiga skärpan eller målnäsan funnits där.

Anaheim Ducks har ändå gjort en bra säsong, mycket på grund av en av de bästa kedjorna i NHL, den bestående av Silfverberg, Kesler och Cogliano, men tänk vad en Perry i gammal god form skulle kunna tillföra detta lag. Enormt mycket.

Femton matcher, ungefär. Det är vad som återstår av årets grundserie. Rekordjämt i öst, lite mer tydliga signaler i väst. Hur kommer slutspelsracet att sluta? Nedan följer bloggens tips kring Eastern Conference och vilka lag runt strecket som lyckas ta sig till slutspel.

De lag som känns mer eller mindre klara är Washington Capitals, Pittsburgh Penguins, Columbus Blue Jackets, New York Rangers, och Montreal Canadiens. Efter dem är det jämt, men klart gynnsammare läge för lagen från Atlantic division, som har fler platser att spela om. Ställningen ser för tillfället ut såhär:

Metropolitan:

1. Capitals 95 poäng

2. Penguins 90 poäng

3. Blue Jackets 90 poäng

Atlantic:

1. Canadiens 84 poäng

2. Senators 80 poäng, (17 matcher kvar)

3. Bruins 76 poäng, (15)

Wild Card:

1. Rangers 88 poäng

2. Islanders 73 poäng, (17)

3. Maple Leafs 72 poäng, (17)

4. Flyers 70 poäng, (17)

5. Lightning 69 poäng, (17)

6. Panthers 69 poäng, (17)

Ottawa Senators

Ottawa Senators har förmodligen störst chans att ta sig till slutspel av dessa lag. De ligger bra med i Atlantic divisions topp och förutom Bruins så måste minst ett lag till från deras division ta sig förbi dem. De har alltså klar fördel av att spela i den svagare divisionen.

Dessutom har de byggt ett fungerande system under Guy Boucher och ser inte ut att falla igenom inom en snar framtid. Craig Anderson fortsätter att storspela, Dion Phaneuf är bättre än på många år och de har Erik Karlssons namn i laguppställningen. Nä, att Ottawa missar slutspel är för otroligt.

Tips: Tar sig till slutspel

Boston Bruins

Här är det lite knepigare. Boston Bruins har färst matcher kvar av alla lag i slutspelsracet, och många av de återstående matcherna spelas mot divisionsrivaler (bland annat dubbla möten med Lightning och Senators). Fördelen är att nio av de sista femton matcherna är på hemmaplan.

En sak som talar för Bruins är formen. Efter att de sparkade Claude Julien för en tid sedan har Bruce Cassidy fått ordning på grejorna och Bruins har visat upp ett bättre spel under senaste månaden, med bland annat en 6-1-vinst mot Red Wings igår.

Dessutom har Patrice Bergeron börjat producera poäng, efter en halvhyfsad första halva av säsongen, poängmässigt. Visst har han varit lika bra som vanligt när det gäller possession eller andra underliggande siffror, men det är glädjande och viktigt för Bruins att han även producerar framåt.

Dom: Tar sista Wild card-platsen.

New York Islanders

Likt Boston har New York Islanders fått ett lyft efter att de bytte ut Jack Capuano mot Doug Weight. Dock har formen avtagit, och senaste månaden är inte lika bra som månaden innan. Poängproduktionen har sjunkit och Islanders boxplay strular lite.

De har tio av de sjutton sista matcherna på bortaplan, men dock ett lite lättare spelschema på papperet än många av de andra lagen på slutspelsjakt.

Med tanke på hur tight det är runt strecket och att laget med bäst form förmodligen kommer att vara det lag som kniper den sista wild card platsen ser det svårt ut för Islanders.

Dom: Missar slutspel

Toronto Maple Leafs

Ett lag som väldigt få trodde skulle vara med och slåss om slutspelsplats redan i år. Men Auston Matthews, Mitch Marner och William Nylander har visat att de är mer än bara framtidsspelare och gjort Maple Leafs till ett underhållande och frejdigt lag. Tillsammans med Mike Babcock förstås.

Men kan det räcka hela vägen till slutspel? Självfallet finns möjligheten, även om det blir tufft.

Maple Leafs har under våren haft ett av de tuffaste spelscheman i hela ligan, och det blir inte bättre. Många och svåra matcher, bland annat två mot Lightning och Panthers som är i samma sits. Kommer den unga kärnan av spelare att klara av den mängden 4-poängsmatcher? Tveksamt.

Dom: Missar slutspel

Philadelphia Flyers

När Flyers hade sin fina rad av vinster i slutet av 2016 var det nog många som trodde att problemen var lösta. Steve Mason spelade bra i mål, powerplayet fungerade som det skulle och allt var frid och fröjd. Men under hela 2017 har Flyers haft väldigt svårt, speciellt när det gäller målskytte. Bortsett från senast, när det gjorde sex mål på Sabres så har de under 2017 49 mål på 26 matcher, vilket är direkt uselt. På något sätt har de ändå lyckats att hänga på och skapat sig själva en möjlighet att gå till slutspel.

De har ett helt ok spelschema kvar, med övervägande antalet matcher på hemmaplan. Men med den form Flyers har visat under 2017 kommer det bli svårt att lyckas smyga sig in på slutspelsplats, och de får sikta på att ta nya tag nästa år.

Dom: Missar slutspel

Tampa Bay Lightning

Med en Steven Stamkos som snart är tillbaka, en bra form, och många återstående hemmamatcher, ligger Tampa Bay bra till i slutspelsracet. Dessutom har de flera möten mot rivaler i racet, och med tanke på att de har ett bättre lag än de andra så borde det vara till Tampas fördel.

Många har hyllat Steve Yzermans insats under trade deadline, men jag kan fortfarande inte förstå varför. Visst, att byta bort Filppula var nödvändigt och skickligt. Men att sedan byta bort Mark Streit mot ett fjärdeval? Enda anledningen skulle vara att han gett upp säsongen. Men varför skulle han ha gjort det? Vet han inte att han har ett bättre lag än de andra, och att det inte alls är många poäng till slutspelsplats? Verkar inte så.

Trots detta så tror jag att Tampa Bay Lightning kommer att ta sig till slutspel. De kommer gå vinnande ur dubbelmöten med både Bruins och Maple Leafs och till slut landa på en tredjeplats i Atlantic division.

Dom: Tar sig till slutspel.

Florida Panthers

Halvknackig form, och ett svårt spelschema. Nä, det är inte mycket som talar för att Panthers skulle ta sig till slutspel. Det skulle i så fall vara att de fått igång sina special teams, speciellt powerplay, som var komplett värdelöst under hösten.

Alexander Barkov har varit kanon efter hans skada, som höll honom borta under hela januari, och hjälpt powerplay.

Men det lär inte räcka till slutspel, med många lag före och flera lag i bättre form.

Dom: Missar slutspel.

Tips till sluttabell:

Metropolitan:

1. Capitals

2. Penguins

3. Blue Jackets

Atlantic:

1. Canadiens

2. Senators

3. Lightning

Wild Card:

1. Rangers

2. Bruins

Första slutspelsrundan skulle se ut på följande sätt:

Capitals - Bruins

Canadiens - Rangers

Penguins - Blue Jackets

Senators - Lightning

Rubriken är lite missvisande. Det är klart att Claude Giroux fortfarande är en bra hockeyspelare, men faktum är att han inte alls spelar på samma nivå som han gjorde för 3-4 år sedan.

Powerplay, tekningar och 3-mot-3 i övertid. I dessa sammanhang är Claude Giroux fortfarande en klasspelare och en av ligans absolut främsta. Men det är också de enda kategorierna där han fortfarande håller den höga klassen.

Sedan säsongen 2011-2012 när han gjorde sin hittills bästa säsong poängmässigt, med 93 poäng och en tredjeplats i poängligan, har han haft en relativt stadig nedgång. I år har han sitt klart sämsta år i NHL sedan han etablerade sig som Flyers förstacenter säsongen 2010-2011.

EVP = Poäng i fem-mot-fem.

CF% = Antal skottförsök för laget i förhållande till emot laget när Giroux är på isen.

GF60 = Antal mål laget gör per 60 minuter när Giroux är på isen.

GF% = Antal mål i för laget i förhållande till antal mål emot laget när Giroux är på isen.

SCF% = Antal målchanser för laget i förhållande till antal målchanser emot laget när Giroux är på isen.

Rel.CF% = Girouxs Corsi i föhållande till sina lagkamrater.

PDO = Lagets räddningsprocent + skottprocent när Giroux är på isen.

ZSR = Zonstartsratio.

Dessa siffror illustrerar verkligen hur Claude Girouxs utveckling sett ut över de senaste åren. Vad ligger till grunden för detta? Låt oss titta på de stora förändringarna kring Giroux de senaste åren.

Coachen

Under de första, framgångsrika åren, där Flyers bland annat gick till Stanley Cup-final och Claude Giroux gjorde sin säsong med 93 poäng, hette coachen Peter Laviolette. En offensiv coach som gav Giroux verktygen för att lyckas poängmässigt, men också förtroendet att spela mycket i alla situationer. Under dessa år var Giroux en tvåvägsspelare av högsta klass.

Under nästa coach, den mer defensive Craig Berube, fick Giroux paradoxalt nog mer offensivt ansvar. Han slutade matchas i boxplay på samma sätt och fick fler offensiva zonstarter. Men konstigt nog var det också under Berube som Giroux började att dala i sin poängproduktion.

Många trodde nog att det skulle bli bättre, när den mer ungdomlige och entusiastiske Dave Hakstol tog över tränarsysslan inför fjolårssäsongen, men det blev snarare sämre. Och vad som kunde ses som en tillfällig nedgång för ett par säsonger sedan blir för varje dag mer likt en trend.

“C”

När det stod klart att Chris Pronger inte längre kunde spela behövde Philadelphia Flyers en ny kapten, och valet föll helt naturligt på Claude Giroux. Men det känns som att det just här skedde något. Ett paradigmskifte i Claude Girouxs mindset. Istället för att vara lite rivig och oförutsägbar, med mjuka handleder och en x-factor, blev han mer konservativ, som om det var ett krav för att vara en kapten. Han har känts mer ovillig att forechecka, allmänt nonchalant, och mer kontrollerad än instinktiv. Bara för att man blir kapten behöver man inte försöka anamma en spelstil á la Getzlaf eller Thornton. De har helt andra kvalitéer. På något sätt tror Giroux att kaptensbindeln innebär att han måste bära hela laget genom överblick och kontroll, när han egentligen borde leda genom exempel.

Förväntningar

Philadelphia Flyers har under nästan hela sin existens varit ett lag som velat fightas i toppen och ofta tagit kortsiktiga beslut för att kunna göra så. Men under lönetakseran är kortsiktighet inte en rimlig lösning och många lag i den situationen som Flyers varit i har tvingats att lägga om sin strategi. Det har varit en svår förändring för Flyers fans och media. Under de senaste åren, speciellt under Ron Hextall, har man fokuserat mer på framtiden, vilket har inneburit sämre resultat och ett par missade slutspel. Det är inte lätt att vara ansiktet utåt för ett lag med höga krav men små medel. Claude Giroux har därför haft en, troligtvis, övermäktig uppgift och helt enkelt inte klarat av den.

Under hans tidigare år var det lättare. Laget var bättre, djupare och Giroux slapp bära det tunga ansvaret.

Vad händer nu?

Det är väldigt sällsynt att toppspelare droppar av i den åldern Claude Giroux är i. Man kanske kan argumentera för att spelare som Jason Spezza eller Vincent Lecavalier till viss del gjorde det, men ofta är det något som sker lite senare.

Personligen tror jag inte att Giroux är en sämre spelare, rent skicklighetsmässigt, och skulle han spela andrafiol, utan ett C på bröstet, bakom en Crosby, Tavares eller Stamkos, tror jag att han skulle ha en reell chans att vinna Art Ross Trophy.

Men i ett lag där Sean Couturier inte har lyckats nå sin potential, eller Brayden Schenn inte klarat av att spela center på en hög nivå, har det blivit svårt för Giroux. Flyers har en hel del framtid i sin organisation och det är först om 2-3 år de ska ha chansen börja utmana på riktigt. Vad de saknar i sin pool av framtidslöften är dock en riktigt bra center, som kan komplettera Giroux. Visst är German Rubtsov och Mikhail Vorobyev väldigt intressanta och har potential att bli bra NHL-spelare, men de är inte riktigt high-end.

Det ska bli intressant att se hur införskaffandet av Valtteri Filppula påverkar Giroux. Filppula är en väldigt bra spelare fem-mot-fem och har gjort fler poäng än någon annan Flyer i den spelformen i år. Kanske kan han ta lite fokus från kaptenen och ge honom chansen att spela upp sig?

En lite lugnare deadline än vanligt. Men absolut inte utan intressanta händelser. Speciellt under den sista timmen, när Mark Streit först skeppades till Tampa, för att väldigt kort därefter hamna i Pittsburgh. Här följer en snabbanalys av de senaste dagarnas största trejder.

Till Washington Capitals: Kevin Shattenkirk, Phoenix Copley.

Till St. Louis Blues: Zach Sanford, Brad Malone, val i förstarundan 2017, villkorligt val i andrarundan 2019.

Snacka om grädde på moset! NHL:s bästa lag plockade in den hetaste och mest eftertraktade “rental-spelaren”. Var det nödvändigt? Troligtvis inte. Var det bra för laget? Absolut. I Shattenkirk får Capitals en offensiv back av högsta klass och han kommer kliva in på John Carlsons plats i Washingtons första powerplay-uppställning. Hans sju mål i den spelformen den här säsongen är ett lyft från Carlsons ett. I förlängningen leder det också till att Carlson kan vara fräschare och fokusera sina krafter på boxplay, där han är en viktig kugge.

Vad får Blues ut av trejden då? Ganska bra betalt ändå. Visst kan man argumentera för att man skulle behålla honom, men skulle Blues inte ta sig till slutspel hade det sett oerhört dumt ut att inte utnyttja Shattenkirks värde. Sen kan man också argumentera för att man skulle trejdat Shattenkirk till ett lag som inte riktigt var i topp av tabellen eller en av favoriterna till Stanley Cup, för att förbättra sina chanser att få ett tidigare draftval. Men på det stora hela var det nog en bra trejd för båda lagen.

Vinnare av trejden: Båda.

Till Minnesota Wild: Martin Hanzal, Ryan White, val i fjärderundan 2017.

Till Arizona Coyotes: Grayson Downing, val i förstarundan 2017, val i andrarundan 2018, villkorligt val i fjärderundan 2019.

Minnesota Wild menar allvar i år. Inte mer än rätt förstås, med den säsongen de har haft, samt några åldrande spelare. Lägg därtill att de förmodligen kommer förlora en bra back till Las Vegas i sommar, och satsningen blir än mer självklar.

Martin Hanzal passar perfekt in i Wild. Han ger ett djup på centerpositionen som de har saknat, och kommer att avlasta Mikko Koivu på ett föredömligt sätt. Att de även får in en riktig gnidare i Ryan White ska inte underskattas.

Arizonas unge general manager John Chayka fortsätter sin renovering av laget och hoppas att få ordning på grejorna snart. Han hade inget annat val än att trejda Martin Hanzal, och fick, likt Blues, bra betalt för honom.

Vinnare av trejden: Båda.

Till Los Angeles Kings: Ben Bishop, val i femterundan 2017.

Till Tampa Bay Lightning: Peter Budaj, Erik Cernak, val i sjunderundan 2017, villkorligt val 2017.

En konstig trejd. Är Kings osäkra på Jonathan Quicks hälsotillstånd? Tycker Tampa att Erik Cernak är bra? Många frågor, få svar. Visst, Ben Bishop är en kanonmålvakt när han är i slag. I år har han varit lite sämre, men är fortfarande att räkna med. Så från Kings håll finns en viss tanke, även om Budaj har skött det bra i Quicks frånvaro. Men vad gör Tampa? Budaj är en nedgradering. Cernak kommer inte bli något, sanna mina ord. De kanske inte kunde få bättre betalt för Bishop, men varför inte behålla honom då?

Vinnare av trejden: Kings.

Till Ottawa Senators: Alexandre Burrows.

Till Vancouver Canucks: Jonathan Dalén.

Vad gör Ottawa Senators? Inte bara byter bort sin framtid, utan skriver även nytt tvåårskontrakt med Burrows. Har de fått storhetsvansinne och tror att de har en rimlig chans att vinna i år? Baserat på deras trupp och deras framtidslöften är deras fönster snarare mellan 2020 och året Erik Karlsson lägger av. Inte nu. Därför känns det helt orimligt att skicka en stor talang i Dalén mot en 35-årig Burrows. Många har redan dragit paralleller till Erat-Forsberg-trejden. Inte alls en orimlig jämförelse.

Vinnare av trejden: Canucks.

Till Florida Panthers: Thomas Vanek

Till Detroit Red Wings: Dylan McIlrath, val i tredjerundan 2017.

Detta känns som en väldigt billig affär för Panthers. I Vanek får man en spelare som med rätt förutsättningar kan vara hur bra som helst. En spelare med x-factor. Dylan McIlrath har inget värde längre, och ett tredjerundaval är bra, men inte något speciellt. Trodde att intresset skulle vara så pass stort att priset skulle bli högre.

Vinnare av trejden: Panthers.

Till Los Angeles Kings: Jarome Iginla.

Till Colorado Avalanche: Villkorligt val i fjärderundan 2018.

Kul för Iginla att återförenas med Darryl Sutter och få en rimlig chans att vinna en Stanley Cup, i vad som troligt är Iginlas sista säsong i NHL. Kings behöver hjälp i powerplay, och det är där Iginla skulle kunna påverka laget. Han är knappast en fem-mot-fem-spelare längre, han är klart trögare och svagare än under hans peak, men som expert i offensiva situationer är han användbar.

Vinnare av trejden: Båda.

Till Tampa Bay Lightning: Mark Streit.

Till Philadelphia Flyers: Valtteri Filppula, val i fjärderundan 2017, villkorligt val i sjunderundan 2017.

Ron Hextall strikes again. Det är svårt att hitta några direkt dåliga val från Ron Hextalls sida under hans år som general manager i Flyers. Samma sak kan man säga om Lightnings GM Steve Yzerman. Föga förvånande är det då att båda lyckas komma ut ur en trejd med klart förbättrade situationer för sina lag. Hextall och Flyers får in ett par draftval och en etablerad center som kan hjälpa dem i år och framför allt nästa år. Dessutom är det inte osannolikt att Streit återvänder till Philadelphia i sommar för en mindre peng. Han har hintat om det.

Yzerman blev av med en stor lönepost i Filppula, vilket innebär att han kan skriva nytt kontrakt med flera nyckelspelare i sommar. Dessutom fick han in rutin och powerplay-kraft i Streit, något som Tampa verkligen behöver.

Vinnare av trejden: Båda.

Till Pittsburgh Penguins: Mark Streit

Till Tampa Bay Lightning: Val i fjärderundan.

Det här är konstigare. Varför skulle Tampa inte vilja utnyttja Streit? Är ett fjärdeval värt det? Borde inte Streit vara värd mer för Tampa i detta slutspel? Känns verkligen som att Yzerman har gjort ett förhastat val.

Vinnare av trejden: Penguins.

Ni vet hur det är. Man sitter och gör lite research kring vad som skapar ett framgångsrikt boxplay och imponeras av New Jersey Devils fantastiska säsong 2011-2012 där de hade 89,6%. Det är rekord sedan NHL började mäta den statistiken säsongen 87-88. Sen, helt plötsligt, stöter man på något eller någon, och ser en trend, ett mönster.

Min första tanke var att skriva om Carolina Hurricanes boxplay denna säsong, som har varit kanon. Tyvärr så hade det inlägget passat bättre för en månad sedan, för då var Hurricanes överlägsna i den kategorin. Nu har de planat ut lite. Så istället för att peka på vad som gjort dem till ett topplag gällande spel i numerärt underläge i år, tänkte jag att det skulle vara mer intressant att se vad som skett under ett längre perspektiv.

Från att ha varit ett av mitten-/bottenlag har Carolina Hurricanes de senaste tre åren varit ett av ligans bästa lag i numerärt underläge. Varför? I den här fasen av researchen stöter man på assisterande coachen, Steve Smith. Ett okänt namn för yngre lekmän som en annan, men troligtvis ett välkänt namn för de lite mer bevandrade.

Smith var del av Gretzkys Oilers på 1980-talet, och vid sidan av Paul Coffey, kanske Oilers viktigaste back under de stora åren. Han har vunnit tre Stanley Cup, men är ändå kanske mest känd för sitt snöpliga självmål i sjunde och avgörande matchen mot Calgary Flames i slutspelet 1986, vilket ledde till att Oilers åkte ur slutspelet och missade chansen att vinna en tredje raka Stanley Cup.

Det var bara NHL-match nummer 69 för den 23-årige Smith, och han var ångerfull efter matchen. Men det spelade ingen roll. Kritiken mot honom visste inga gränser i hockeytokiga Edmonton och den lokala pressen slet honom i stycken. Men hans lagkamrater backade upp honom. Wayne Gretzky ska till och med ha sagt att den som pekar finger åt Smiths håll borde kolla i spegeln.

Året efter tog Edmonton Oilers återigen hem Stanley Cup och den första som Wayne Gretzky gav bucklan till efter att han själv lyft den var just Steve Smith. Symboliskt.

Sedan 2014 är Steve Smith alltså assisterande tränare och ansvarig för backarna hos Carolina Hurricanes. Han anställdes av Ron Francis med tanken att han skulle hjälpa en ung backuppsättning att klara av spel på NHL-nivå och mycket av den fina utvecklingen som spelare som Jaccob Slavin, Brett Pesce och Noah Hanifin haft, kan förmodligen tillskrivas Smith.

Han tror själv att händelsen i slutspelet 1986 lärde honom mycket mer än man kan föreställa sig om hur förödmjukelse känns, och att han på grund av den är en mer ödmjuk människa idag.

– Från den dagen har jag uppriktigt hejat på människor. Jag vill inte att någon ska misslyckas, sa han.

Smith har under sin tid hos Carolina fått väldigt mycket beröm, både av spelarna och huvudtränaren Bill Peters. Han är känd för att vara väldigt noggrann med sin videogenomgång av kommande moståndarlags powerplay, men också för sitt sätt att instruera och tydliggöra. Bill Peters har betonat vikten av ett bra boxplay, speciellt med tanke på att Hurricanes inte har den vassaste offensiven.

– Tänk om vi hade haft ett medelbra eller rent av dåligt boxplay? Vad skulle det innebära? Vi skulle vara illa ute, speciellt med tanke på hur svårt vi haft att göra mål, sa Peters.

Men här kan man tänka: Visst, Hurricanes boxplay har blivit bättre, men det kanske har andra anledningar än Steve Smith? Då tittar man på Smiths tidigare jobb, som assisterande coach och boxplayansvarig i Edmonton Oilers.

Visst, första säsongen var inte bra, men det kanske kan ursäktas med att det var Smiths första år i den rollen. Men sedan förbättrades Edmontons boxplay markant. Och dessutom blev det sämre så fort Smith lämnade. Slumpen?

Titta på hans siffror med Hurricanes.

Även här är trenden tydlig. Smith har en positiv inverkan på sina lags boxplay.

I Edmonton utvecklade Smith både Jeff Petry och Justin Schultz till NHL-spelare, och båda stämmer in i hans hyllningskör. De pekar specifikt på sättet han låter unga spelare göra misstag utan att göra en stor sak av det, och hans förmåga att lära dem släppa misstagen och fokusera på nästa uppgift.

Smith själv menar att misstag är något som sker varje kväll, annars hade det blivit 0-0 i varje match. Så det handlar om att visa vägen för spelarna, men de måste själva göra det stora jobbet att förbättra de små detaljerna.

Om Smiths framgångar med boxplay och hans förmåga att utveckla unga spelare fortsätter, kan vi nog räkna med att Carolina Hurricanes kommer ha en stabil defensiv och en äckligt bra backuppsättning inom ett par år. För talangen finns. Det gäller bara att förädla den.

Källa: ABC News

Likt en panter som obemärkt smyger sig på ett byte har Ottawa Senators passerat genom årets NHL-säsong, och har nu en legitim chans att vinna Atlantic division. Något inte många trodde var möjligt, eftersom Senators under de senaste åren knappast varit ett topplag, och snarare blivit sämre på papperet.

Ottawa Senators ledning valde att tydligt visa målet med säsongen redan när den förra avslutades. Man bytte ut coach Dave Camerons ungdomliga, optimistiska charm mot Guy Bouchers mer realistiska och pragmatiska hållning och också en Mika Zibanejad, som var på gränsen till en offensiv stjärna, mot en äldre, men kanske mer mentalt stark ledare i Derick Brassard. Man blev helt enkelt mer kortsiktiga i sitt lagbygge och satsade på årets säsong.

Det målet kan man säga har uppnåtts.

För Ottawa Senators har blivit ett bättre lag, rent poängmässigt. Man spelar en mer cynisk hockey, vilket ofta funkar i det korta loppet, med en coach som kan implementera ett stabilt system och en målvakt som kan stjäla matcher.

Några nycklar till Senators framgångar.

• Målvaktsspelet. Det klassiska sättet att mäta bra målvaktsspel, med en stabil målvakt som har över 90% i alla matcher, med några nollor här och där, är inte vad som gjort Senators målvaktsspel bra. Istället handlar det om att välja sina tillfällen. Många av lagets vinster har kommit i matcher med väldigt få mål, där både Craig Anderson och Mike Condon har haft förmågan att stjäla matcher åt dem. När det sedan blivit matcher där de har släppt in några mål har det generellt sett varit så att det runnit iväg och de har släppt in fem, sex eller sju mål. Räddningsprocenten för målvakterna har därför varit väldigt spridd från match till match.

• Dion Phaneuf. Visst, han har inte blivit mycket bättre än han var i Toronto, men såhär ett år efter trejden till Ottawa, har han funnit sin roll med Cody Ceci i andra backparet och givit stabilitet till Senators backuppsättning. Känslan när man ser hans statistiska siffror är att han är mindre aggressiv och mer samlad. Hans tacklingar per match är klart färre, men också hans brytningar. Alla faktorer pekar på att Phaneuf passar bra i Bouchers spelsystem i en roll där han inte behöver vara en ledande back. Han är fortfarande överbetald såklart, men hans kontrakt ser inte alls lika dålig ut som det gjorde för ett år sedan.

• Boxplay. Också en sak som går hand i hand med hela Senators plan för säsongen. Med en mer praktisk inställning och defensivt tänk skulle det vara förvånande om spel i numerärt underläge skulle bli sämre. Här syns också Senators bredd bland forwards, där spelare som Chris Kelly, Tom Pyatt och Jean-Gabriel Pageau dragit ett stort lass och låtit andra spelare som Mark Stone och Kyle Turris koncentrera sig på offensiva uppgifter.

Men är det hållbart i längden? Experter talar om att Ottawa har en del tur och att de snart kommer att visa sina rätta färger. Och visst kan man förstå de synpunkterna. Inkonsekventa lag, utan ett tydligt och bra grundspel, är mer sårbara för dålig form eller liknande. Men just denna säsong känns det som att Corsi korrelerar sämre med tabellplacering än på länge.

Något som talar för att Ottawa kanske kommer att ha en sämre period framöver är skadorna på nyckelspelarna Mark Stone och Bobby Ryan. Stone är förhoppningsvis tillbaka snart, men Ryan är borta i en månad ungefär. Med deras skador kan många av de mål som stjäl matcher åt Senators försvinna.

Frågan är också om detta spel behöver vara hållbart i längden? Personligen tror jag att det är en välplanerad strategi från ledningen att fokusera kortsiktigt för tillfället. Varför? För att Ottawa Senators har en av de bästa talangbankerna i hela NHL. Med spelare som Thomas Chabot, Logan Brown, Colin White och Jonathan Dahlén på ingång kommer Ottawa nog vara att räkna med under de kommande åren. Men istället för att vara ett dåligt lag som bara väntar på att bli bättre kunde man byta bort Zibanejad för en “quick-fix” i form av Brassard, göra en bra säsong och ersätta Zibanejad från de egna leden när tiden är inne.

Skulle Ottawa Senators få in ytterligare någon forward för att spetsa till laget inför slutspelet kan de, med Guy Bouchers taktiska skicklighet, vara en dark horse i vår.

***

Michael Stone trejdades här om dagen från Arizona till Calgary för ett tredjeval i draften och ytterligare ett femteval om Calgary skulle skriva nytt kontrakt med Stone. Billigt, kan tyckas. Men, precis som alltid påläste Jonathan Willis skrev, kanske det finns anledning att tro att Stone uppfattas som bättre än vad han egentligen är.

***

Det är fortfarande väldigt svårt att få grepp om Eastern Conference. Vilka går till slutspel? Kanske blir det en väldigt lugn trade deadline från lagen i öst. Ingen vill byta bort sin framtid och sedan missa slutspel.

***

Nu kommer Tampa, och bloggens förutsägelse från förra veckan känns mer rimlig än någonsin. När Twitter dessutom fylls av bilder på en Steven Stamkos på is är det snarare svårt att tro att Tampa skulle kunna missa slutspel.