Likt en panter som obemärkt smyger sig på ett byte har Ottawa Senators passerat genom årets NHL-säsong, och har nu en legitim chans att vinna Atlantic division. Något inte många trodde var möjligt, eftersom Senators under de senaste åren knappast varit ett topplag, och snarare blivit sämre på papperet.
Ottawa Senators ledning valde att tydligt visa målet med säsongen redan när den förra avslutades. Man bytte ut coach Dave Camerons ungdomliga, optimistiska charm mot Guy Bouchers mer realistiska och pragmatiska hållning och också en Mika Zibanejad, som var på gränsen till en offensiv stjärna, mot en äldre, men kanske mer mentalt stark ledare i Derick Brassard. Man blev helt enkelt mer kortsiktiga i sitt lagbygge och satsade på årets säsong.
Det målet kan man säga har uppnåtts.
För Ottawa Senators har blivit ett bättre lag, rent poängmässigt. Man spelar en mer cynisk hockey, vilket ofta funkar i det korta loppet, med en coach som kan implementera ett stabilt system och en målvakt som kan stjäla matcher.
Några nycklar till Senators framgångar.
Målvaktsspelet. Det klassiska sättet att mäta bra målvaktsspel, med en stabil målvakt som har över 90% i alla matcher, med några nollor här och där, är inte vad som gjort Senators målvaktsspel bra. Istället handlar det om att välja sina tillfällen. Många av lagets vinster har kommit i matcher med väldigt få mål, där både Craig Anderson och Mike Condon har haft förmågan att stjäla matcher åt dem. När det sedan blivit matcher där de har släppt in några mål har det generellt sett varit så att det runnit iväg och de har släppt in fem, sex eller sju mål. Räddningsprocenten för målvakterna har därför varit väldigt spridd från match till match.
Dion Phaneuf. Visst, han har inte blivit mycket bättre än han var i Toronto, men såhär ett år efter trejden till Ottawa, har han funnit sin roll med Cody Ceci i andra backparet och givit stabilitet till Senators backuppsättning. Känslan när man ser hans statistiska siffror är att han är mindre aggressiv och mer samlad. Hans tacklingar per match är klart färre, men också hans brytningar. Alla faktorer pekar på att Phaneuf passar bra i Bouchers spelsystem i en roll där han inte behöver vara en ledande back. Han är fortfarande överbetald såklart, men hans kontrakt ser inte alls lika dålig ut som det gjorde för ett år sedan.
Boxplay. Också en sak som går hand i hand med hela Senators plan för säsongen. Med en mer praktisk inställning och defensivt tänk skulle det vara förvånande om spel i numerärt underläge skulle bli sämre. Här syns också Senators bredd bland forwards, där spelare som Chris Kelly, Tom Pyatt och Jean-Gabriel Pageau dragit ett stort lass och låtit andra spelare som Mark Stone och Kyle Turris koncentrera sig på offensiva uppgifter.
Men är det hållbart i längden? Experter talar om att Ottawa har en del tur och att de snart kommer att visa sina rätta färger. Och visst kan man förstå de synpunkterna. Inkonsekventa lag, utan ett tydligt och bra grundspel, är mer sårbara för dålig form eller liknande. Men just denna säsong känns det som att Corsi korrelerar sämre med tabellplacering än på länge.
Något som talar för att Ottawa kanske kommer att ha en sämre period framöver är skadorna på nyckelspelarna Mark Stone och Bobby Ryan. Stone är förhoppningsvis tillbaka snart, men Ryan är borta i en månad ungefär. Med deras skador kan många av de mål som stjäl matcher åt Senators försvinna.
Frågan är också om detta spel behöver vara hållbart i längden? Personligen tror jag att det är en välplanerad strategi från ledningen att fokusera kortsiktigt för tillfället. Varför? För att Ottawa Senators har en av de bästa talangbankerna i hela NHL. Med spelare som Thomas Chabot, Logan Brown, Colin White och Jonathan Dahlén på ingång kommer Ottawa nog vara att räkna med under de kommande åren. Men istället för att vara ett dåligt lag som bara väntar på att bli bättre kunde man byta bort Zibanejad för en “quick-fix” i form av Brassard, göra en bra säsong och ersätta Zibanejad från de egna leden när tiden är inne.
Skulle Ottawa Senators få in ytterligare någon forward för att spetsa till laget inför slutspelet kan de, med Guy Bouchers taktiska skicklighet, vara en dark horse i vår.
***
Michael Stone trejdades här om dagen från Arizona till Calgary för ett tredjeval i draften och ytterligare ett femteval om Calgary skulle skriva nytt kontrakt med Stone. Billigt, kan tyckas. Men, precis som alltid påläste Jonathan Willis skrev, kanske det finns anledning att tro att Stone uppfattas som bättre än vad han egentligen är.
***
Det är fortfarande väldigt svårt att få grepp om Eastern Conference. Vilka går till slutspel? Kanske blir det en väldigt lugn trade deadline från lagen i öst. Ingen vill byta bort sin framtid och sedan missa slutspel.
***
Nu kommer Tampa, och bloggens förutsägelse från förra veckan känns mer rimlig än någonsin. När Twitter dessutom fylls av bilder på en Steven Stamkos på is är det snarare svårt att tro att Tampa skulle kunna missa slutspel.
@jakewegous
