• Hem
  • Lo Hägerfelth
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 35

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 35.

  • Hughtons jobb grymt i skymundan 

En ovanligt lång omgång inleddes redan för en vecka sedan. På grund av FA-cupspel i helgen spelades nämligen en handfull matcher under veckan, helt enkelt för att inte krocka med cupen. Först ut var således Brighton och Tottenham som ställdes mot varandra förra veckan. En match som med facit i hand kom att vara mest positiv för Brighton.

Visserligen var det ett motstånd som inte hade något att spela för. Tottenham har i praktiken redan säkrat en topp-fyraposition, har åkt ur Champions League och nu även ur FA-cupen. Men det gjorde inte Brightons insats mindre stabil. Efter en mållös första halvlek var det nämligen en match hemma på Amex Stadium som slutade 1 - 1, efter mål av Harry Kane (jo, faktiskt) innan poängspelaren Pascal Gross kvitterade från straffpunkten. Således delad pott och ett nytt fint resultat för Brighton.

När man nu så småningom ska sammanfatta Brightons säsong är det en man som jag tycker man ska vända blicken mot: managern Chris Hughton. Hughton är inte mannen som gör störst väsen av sig, inte den som med någon spydig kommentar drar uppmärksamhet från media, inte heller den som med sin charm lockar folk. Men Hughton har i skymundan gjort ett riktigt bra jobb med Brighton. Med små medel, en rätt tunn trupp och utan några upphaussade spetsvärvningar inför säsongen, har han lett laget mot vad som ser ut att bli en stabil mittenplacering under deras första år i ligan. Det är imponerande, ett gediget jobb. Något som borde uppmärksammas betydligt mer än vad det hittills har gjorts.

  • Danny Ings tillbaka i protokollet

Den avslutande delen av Liverpools Premier League-säsong är ganska lam. Med semifinalerna mot Roma i kikaren - och en CL-plats till nästa säsong i princip säkrad - är det på CL som fokus ligger. Det påverkar så klart Jürgen Klopps laguttagningar då han i derbyt mot Everton inför CL-kvarten mot Manchester City valde att rotera kraftigt och så även i helgens match mot West Bromwich. På gott och ont, resultatet i båda matcherna har varit oavgjort, 2 - 2 mot West Brom senast. Men visst ger det även guldkorn. Som Danny Ings stora jubel i lördags. 

Danny Ings kom till Liverpool sommaren 2015. Då var han het, elva mål för Burnley säsongen innan gjorde att den då 22-årige anfallaren från Winchester gick mot en lovande framtid. Men sedan kom skadorna. I oktober 2015 - under Jürgen Klopps första träning med laget - drog Ings korsbandet och missade i princip hela säsongen. Ett år senare var det dags igen, i oktober 2016 skadade han knäet och missade resten av den säsongen också. Dessa skador har mer eller mindre ruinerat Ings utveckling, gjort att han nästan har glömts bort. Men mot West Brom fick han äntligen något att glädjas över igen. Efter att han startat sin första Premier League-match sedan oktober 2015 mot Everton - mot just Everton här om veckan - tog det bara fyra minuter mot West Brom innan Ings gjorde mål. Hans första sedan den nämnda matchen mot Everton i oktober 2015.

Glädjen gick inte att ta miste på. Matchen i sig betydde som sagt inte särdeles mycket för Liverpool, inte för tabellen eller för Klopp. Men för Ings var detta en match han kommer minnas länge. Lättnaden över att få göra mål igen, efter två och ett halvt år utan jubel. Detta var givetvis inget som Ings själv erkände i intervjun efter matchen, då han fick frågan om han var glad eller besviken och sa sig vara besviken över tappade poäng. Men visst kunde man urskilja ett litet - men ack så tydligt - leende i ena mungipan. Och vem kan klandra honom för det? Han har trots allt lyckats ta sig tillbaka från sin skada och in i protokollet. 

  • Gracias gärning svår att bedöma

En annan klubb som inte har särdeles mycket att spela för längre är Watford. "The Hornets" har sedan ett rätt bra tag mer eller mindre säkrat ett nytt kontrakt och sitter hyfsat stabilt mitt i tabellen. Därför en säsong som speciellt under våren gått under radarn. Men det finns ju en intressant utvärdering som så småningom ska göras och som även den gått lite obemärkt förbi. Hur har Javi Gracia egentligen skött sitt jobb under våren i Watford?

De flesta minns säkert soppan kring Marco Silva. Den portugisiske managern inledde säsongen starkt med Watford, endast en förlust på de åtta första matcherna och såg ut att få en lovande första säsong i klubben. Men med det kom rykten om Everton och därefter en dalande formkurva. Plötsligt var Silva sparkad, på grund av fokus på fel saker, medan Javi Gracia ersatte honom vid rodret. Facit sedan dess? Elva matcher, totalt tre segrar och för närvarande - med helgens 0 - 0 mot Crystal Palace medräknat - sex raka utan seger. Så när säsongen nu går mot sitt slut är det svårt att bedöma Gracias jobb. Dels för resultaten, som spretar åt alla håll. Men även spelmässigt är det inte särskilt mycket som har förändrats.

Frågan som många nu ställer sig är om Gracia är tänkt som en långsiktig lösning. När spanjoren anställdes i januari var det med ett kontrakt på 18 månader, således även över nästa säsong. Men samtidigt är det välkänt att Watford inte brukar satsa långsiktigt på tränare, snarare själva erkänt att de gör tvärtom. Det i kombination med en rätt intetsägande vår gör hans framtid oviss. Men truppen verkar han åtminstone ha med sig, bland annat gick Christian Kabasele ut och backade Gracia för att stanna nästa säsong. Som helhet är det nog också det som är det troliga.

  • Seger i premiären av Wengers avskedsturné

När Arsène Wengers avsked kungjordes i fredags var det med blandade känslor bland supportrarna. Glädje, nu fick de äntligen det de har velat så länge. Men samtidigt ledsamhet över att en trotjänare och klubblegendar snart kommer att lämna. Snabbt därefter började det även sippra ut rapporter om att det de facto handlade om en avskedning, att Wenger hade fått som ultimatum att lämna självmant för att han annars skulle ha fått sparken. Oklart hur det egentligen står till, men att hans tid går mot sitt slut är i alla fall säkert då Wengers avskedsturné nu har inletts. Till att börja med hemma mot West Ham i söndags.

Matchen i sig var egentligen inte mycket att orda om. Efter en mållös, rätt tråkig, första halvlek var det Nacho Monreal som gjorde 1 - 0 för Arsenal, det innan Marko Arnautović smackade in kvitteringen. Resultatet slutade dock ändå i Arsenals favör då Aaron Ramsey gav hemmalaget ledningen och Alexandre Lacazette med två mål punkterat matchen. Men detta var förstås bara en bisats i matchens inramning.

Följt från tv:n var det svårt att avgöra stämningen på Emirates Stadium. Var det högljudda hyllningar eller var det lugnt som en vanlig eftermiddag? Var det överhuvudtaget någon skillnad från innan? Detta var åtminstone inget som sken igenom rutan, men rapporter efteråt pekade ändå på en del fina tribut. Skyltar som lovordade Wenger, sånger som tackade fransmannen för hans period. Förhoppningsvis är det något som det blir än mer av under resterande del av Wengers avskedsturné.

  • City firade titeln med målkalas

På något sätt blev slutet på Manchester Citys säsong lite av en pyspunka. Efter snack om en möjlig jackpott, med titlar på alla håll och kanter, blev det till slut tidiga uttåg i såväl FA-cupen som Champions League. Titel i Ligacupen, visst. Men nog förväntade man sig ändå lite mer spänning för City i maj än vad det nu kommer att bli. Nåväl, en fin säsong ändå. I söndags fick "The Citizens" åtminstone fira Premier League-titeln med den första av fem matcher som klara mästare, inför sina hemmaläktare. Och visst såg de till att det blev fest.

Söndagens motståndare Swansea hade aldrig någon chans. Efter att Manchester City hade vandrat in till motståndarnas applåder tog det bara tolv minuter innan David Silva prickade in 1 - 0 bakom Łukasz Fabiański och ytterligare fyra innan Raheem Sterling gjorde 2 - 0. Efter det slog Kevin De Bruyne till med ett distansskott i bortre gaveln och Bernardo Silva rakade in en straffretur innan Gabriel Jesus nickade in matchens sista mål. 5 - 0 på tavlan och mästarklass från City gav en bekväm eftermiddag på Etihad.

Efter matchen stormade supportrarna in på planen för att fira titeln. Bilder av glädje, minnen för supportrarna. Och runt det är det väl egentligen inte så mycket mer att orda om. Den enda frågan som på något sätt kvarstår är väl om City kommer att slappna av nu när titeln är säkrad, varva ner och tillåta sig själva jogga av? Baserat på helgen pekar dock det mesta på det motsatta.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Dags att hylla Arsène Wenger

Då var det över, snart är han Out. Efter att Arsenal meddelat att Arsène Wenger till slut kommer att lämna klubben gör han det egentligen för sent, från en klubb i behov av förändring. De initiala reaktionerna bör dock enbart vara lovord.

22 säsonger. 7942 dagar. 1192 matcher.

När beskedet om Arsène Wengers avsked dundrade ut under fredagen var det de siffrorna som slog mig först. Så många säsonger han har vart i Arsenal. Så många dagar han har spenderat i klubben. Så ofantligt många matcher han har lett laget.

I dagens fotboll är det omänskligt.

Att säga att Wenger har gjort avtryck i Arsenal vore en underdrift. Sedan fransmannen kom till klubben 1996 och debuterade vid bänken mot Blackburn Rovers har Arsenal samlat in 17 titlar: Tre ligatitlar, sju FA-cuppokaler och sju Community Shield-sköldar. Det är mer än 1/3 av alla klubbens titlar genom tiderna.

Ändå är det inte i fysiskt format som Wenger har satt sin största prägel på klubben.

Wengers betydelse sträcker sig i grund och botten längre än enbart till Arsenal. Blickar vi tillbaka, tills då han kom till England, så har vi en nytänkande tränare som faktiskt var kraftigt ifrågasatt. Vem är det här? En helt okänd fransman som kallats in från japanska Nagoya Grampus? Vad ska han kunna lära oss engelsmän om fotboll? Väldigt mycket, skulle det visa sig. När Wenger nu lämnar, 22 år senare, beskrivs han som en pionjär till vad Premier League nu har kommit att bli.

Men så klart är det inom klubbens väggar som hans största stämpel är lagd. Som sagt titlar, men framför allt auran. Det är sedan flera år tillbaka en obekräftad sanning vad Arsenal står för, en attraktiv fotboll, grundad i offensiv flärd och en vilja att spela fin fotboll. Visst har det på senare år gjort att defensiven har lidit, alldeles för mycket. Men samtidigt är det just det som flera av spelarna värvade på senare år har påpekat som en nyckel, betydelsen av Arsenals image som ett finspelande lag och vad den betydde för deras vilja att komma till klubben. Bakom den bilden står Wenger. I mångt och mycket är det han som har byggt klubben, från Highbury till Emirates och till vad Arsenal är idag.

På senare år har den bilden av Wenger ju som bekant förändrats. Under de senaste säsongerna har det blivit allt tydligare att Arsenal är i behov av förändring, en ny riktning. Laget har kört fast, de tunga titlarna har lyst med sin frånvaro och tabellpositionerna har gradvis försämrats. Det var dags för ett skifte, det var dags för Wenger att lämna. Även om han nu gör det några år för sent.

Det sist nämnda kommer tyvärr att prägla hans eftermäle. I idrottsvärlden är det bekant att man aldrig är bättre än sin senaste match, sin prestation eller insats. Och detta gäller ju så klart även tränare. De flesta kommer tyvärr att komma ihåg Wengers karriär med en bitter eftersmak, tränaren som inte lämnade laget i tid. Även om det finns en viss charm i just det - drivkraften och viljan att trots allt vända skutan och skriva om sitt slutkapitel - så är det det som kommer att ske. Det var vad Wenger borde ha gjort.

Men just i denna stund är vi inte där, nu är det är dags att ge honom en ovation. Under den ovannämnda perioden har plakaten och protesterna ökat, bland såväl supportrar som utomstående följare har det grälats högljutt om huruvida Wenger ska vara In eller om han de facto ska vara Out. Men nu när dagen som alla (okej, nästan alla) har väntat på är här då är det enbart läge att unisont hylla. För allt det Wenger har gjort för Arsenal, allt han har gjort för England. Ja, faktiskt för hela fotbollen.

Förhoppningsvis är även den sidan av historien något som få kommer att glömma.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 34

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 34.

  • Tapp som kan betyda nedflyttning

Mark Hughes har inte fått någon vacker start på sitt jobb i Southampton. Inför helgen hade han hunnit med två ligamatcher, mot West Ham och mot Arsenal, innan Chelsea väntade denna omgång. Resultaten i de två första matcherna var båda negativa, 3 - 0 mot West Ham och 3 - 2 mot Arsenal. Lägg till 3 - 0-förlust mot Newcastle innan dess och nedflyttningshotade Southampton hade redan tre raka förluster inför avspark mot Chelsea. 90 minuter plus tilläggstid senare var den siffran uppe i fyra. Även om allting ju såg ut att gå så bra.

Den första timmen av matchen var det ett Southampton som visade att de behövde poäng. Medan gästande Chelsea tvärtom såg oerhört loja ut, klara med sin säsong, såg Southampton till att ta ledningen på St. Mary's Stadium redan i den 21:a minuten genom Dušan Tadić. När debuterande Jan Bednarek dessutom tryckte in 2 - 0 i den 60:e minuten såg Southampton ut att gå mot sin första seger sedan 3 februari. Men icke. Efter det andra målet vaknade Chelsea, bytte in supersub Olivier Giroud och vände matchen. 2 - 1 Giroud, 2 - 2 Hazard, 2 - 3 Giroud. Inom loppet av åtta minuter tappade Southampton alla tre poängen.

Att tappa en 2 - 0-ledning är ju i sig tungt, men just denna gång kan det ha varit förödande för Southampton. I och med detta resultat tappade Southampton nämligen mark i botten, det eftersom Swansea, Crystal Palace och Huddersfield alla tre tog viktiga poäng. Nu är situationen därför riktigt prekär, fem matcher kvar och fem poäng upp. Det återstår att se om Southampton lyckas vända detta, de har ju trots allt börjat göra lite mål. Det finns dock en stor risk att just denna match med facit i hand kommer bli omgången som puttade Southampton ur Premier League.

  • Milivojević och Zaha bär Crystal Palace

Helgens match var väldigt viktig för Crystal Palace. Inte nog med att M23-rivalen Brighton stod för motståndet, poängen var tvungna att droppa in för att ta sig uppåt i tabellen. Blott tre poäng ner till nedflyttningsplats var det ett måste. Och så blev det ju också, om än med aningen darr på ribban. Mycket tack vare Luka Milivojević och Wilfried Zaha.

De två mittfältarna tog tag i matchen redan från första början. Redan i den femte minuten var det Milivojević som efter en hörna skickade in bollen mot mål, en boll som via målvakten Matthew Ryan studsade fram längs mållinjen där Zaha dök upp och petade in 1 - 0. Men det var inte det sista målet de två samarbetade fram, efter ett mål var per lag lyfte Milivojević fram bollen till Zaha på djupet som nickade in 3 - 1 i vad som blev 3 - 2 till slut.

Detta var dock långt i från första matchen som Milivojević och Zaha har varit Crystal Palace nyckelspelare. Totalt har Milivojević gjort tolv mål (nio från straffpunkten) medan Zaha har stått för sju, dessutom väldigt viktiga mål. Men de betyder ju mer än så. Tillsammans är det de två som leder laget, de som leder med exempel och framför allt Zaha som är en nivå över sina lagkamrater. För Crystal Palace är det bara att tacka, de två är de som ser ut att rädda ett nytt kontrakt. Det är de två som bär detta Crystal Palace.

  • Det nya - stabila - Liverpool

Vilken månad april har kommit att bli för Liverpool. Först besegrade de Manchester City hemma i Champions League, fullbordade sedan avancemanget och lottades mot Roma i semifinal. En lottning i deras favör, betydligt gynnsammare än Bayern München och Real Madrid. Men även i ligan har de seglat fram, på ett sätt som de inte riktigt har gjort förut. Något som exemplifierades genom helgens match hemma mot Bournemouth.

Egenskapen jag talar om är stabilitet, något som inte har varit en egenskap associerad med Liverpool under Jürgen Klopp. Så sent som i början av säsongen var det snarare en nackdel som i kombination med svagt försvarsspel gjorde att Klopps jobb i Liverpool ifrågasattes, till och med så mycket att en del började tala om hans avgång. Men nu, framspolat till idag, är läget helt annorlunda. Nu varierar Liverpool inte dundersegrar med bottennapp, inte seger mot Arsenal dag ett och poängtapp mot Watford dag två. Nej. Nu vinner Liverpool mot Manchester City dag ett och så även mot Bournemouth dag två.

Mycket av detta beror på ett förbättrat försvarsspel. Som jag tog upp som punkt redan i februari, efter matchen mot Tottenham, så har Van Dijk redan nu skapat en säkrare backlinje, något som ger effekt både framåt och bakåt. Det är nog en del i det nya Liverpool, ett förbättrat Liverpool. För det är min kontenta. Liverpool har denna vår tagit ett steg till nästa nivå, vilket syns i såväl Premier League som Champions League. En nivå som nästa år bör ta dem närmare titeln. 

  • Arsenal riskerar sjätteplatsen

Söndagens första match stod mellan två formstarka lag. Hemmalaget Newcastle med tre raka segrar i ryggen, bortalaget Arsenal likaså. Således en oviss match där ingendera egentligen behövde poängen. Men det ena laget tog ändå hand om alla tre, Newcastle fortsatte sviten med 2 - 1 på St. James' Park medan Rafa Benítez fick nya lovord. Honom berömde jag dock förra helgen, nyckeln till Newcastles framgång. Denna gång väljer jag istället att fokusera på Arsenal som nu riskerar att tappa sjätteplatsen.

Plats nummer sex har sedan länge varit öronmärkt för Arsenal. Sedan tåget mot Champions League har passerat, med Chelsea som den enda utmanaren, har Arsenal joggat fram i ingenmansland på den sista direktplatsen till Europa League. Men nu är även den platsen på allvar hotad. Dels för att de själva förlorade, men även för att Burnley fortsätter att ånga på. I helgen tog Burnley sin femte raka seger genom 2 - 1 mot Leicester.

Att Burnley skulle kunna passera Arsenal har jag varit inne på tidigare, men nämnde även då att Arsenal är klar favorit. Men nu är det faktiskt inte lika säkert längre. För medan Burnley fortsätter att imponera har Arsenal sedan ett bra tag tillbaka zoomat ut från Premier League, lagt allt fokus på Europa League där de nu har lottats mot Atlético Madrid i semifinal. Vi får väl se hur det går där, där får Atlético trots allt ses som klar favorit. Samtidigt får vi se hur det påverkar utgången i ligan.

  • Grattis Manchester City - mästare 2017/18

Då var det äntligen matematiskt avklarat. Då Manchester City vann mot Tottenham i lördags, då Manchester United förlorade mot West Bromwich i söndags, står det nu klart att Manchester City är engelska ligamästare säsongen 2017/18. Och vad är då inte bättre på plats än ett stort grattis till de ljusblåa mästarna?

Vad är det som gör Manchester City till mästare 2017/18? Det är frågan man brukar försöka reda ut vid den här stunden. I år är det dock nog så enkelt att de har varit överlägset bäst. De har vunnit 28 av sina 33 matcher. De har gjort flest mål. De har släppt in minst mål. De har ligans bäst spelande lag. De har ligans bredaste trupp. Och på de flesta positioner har de även ligans bästa spelare. Men framför allt har de ju ligans bästa manager. I grund och botten är denna titel vunnen av Pep Guardiola.

Det som nu blir intressant att följa är hur Manchester City lyckas följa upp denna säsong. Kan de vara lika dominanta en säsong till? Det spontana svaret är ju ja, detta borde ju logiskt sett vara starten på en City-dominans över en hyfsat lång tid. Men då ska man även komma ihåg historien. Senast ett lag vann Premier League två säsonger i rad är faktiskt nio år sedan, då Sir Alex Fergusons Manchester United vann tre år i rad. Så enkelt är det inte att upprepa sin bedrift. Vi får väl se om Manchester City är laget att bryta den trenden.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Niko Kovač - ett oprövat men intressant val

Det skulle bli Nagelsmann, sedan skulle det bli Tuchel. När Bayern München nu presenterat sin egentliga ersättare till Carlo Ancelotti blev det ingendera. Istället är det Niko Kovač som blir tvungen att motbevisa frågetecken innan han ens har inlett jobbet.

Alla visste att det bara var tillfälligt. Då relationen mellan Carlo Ancelotti och Bayern München hade börjat gnissla, spelare som Arjen Robben och Robert Lewandowski sades missnöjda, blev förlusten mot PSG i Champions League droppen. In kallades Jupp Heynckes, för fjärde gången i den dåmera avslutade tränarkarriären.

– Jag skulle inte ha återvänt till någon annan klubb i världen, men Bayern München är en kärleksaffär för mig, sa 72-åringen till klubbens hemsida vid presentationen.

Men som sagt visste alla att det bara var en tillfällig lösning. Resten av säsongen, det var avtalet. Så även om Heynckes var klar - och visade sig göra en ny succésäsong med Bayern - så följde ryktena om Bayerns nästa tränare med hela tiden. Vem skulle bli Ancelottis egentliga ersättare?

Länge var det två personer som var de självklara favoriterna. Unge Julian Nagelsmann var efter en imponerande säsong med Hoffenheim hela världens främsta tränarlöfte och Tysklands nye gunstling. Med Bayerns sedan tidigare kända intresse i bakhuvudet var Nagelsmann en logisk favorit. Vid sidan av honom tippades även Thomas Tuchel, Borussia Dortmunds före detta tränare, som en tänkbar lösning. Om ett tredje alternativ skulle nämnas var det Ralph Hasenhüttle i RB Leipzig.

Men nu står det klart att det inte blir någondera. Igår offentliggjorde Bayern München Niko Kovač som deras nye tränare.

Ryktena om Kovač har visserligen existerat. Kroaten - som under sina två år i Eintracht Frankfurt har gjort ett imponerande jobb, tagit klubben från nedflyttningshot till Champions League-jakt - nämndes bland annat som "en perfekt tränare för Bayern München" av mittbacken Jérôme Boateng tidigare i år.

Men någon tippad favorit var han aldrig. Inte blev han ett hetare alternativ då han upprepade gånger har förnekat någon kontakt med Bayern München.

– Det finns ingen kontakt med Bayern överhuvudtaget. Det garanterar jag till 100 procent. Jag förblir i Eintrach Frankfurt även nästa år, jag är under kontrakt till 2019.  Jag är lycklig här, sa Kovač i en intervju med Kicker i januari.

Men som de flesta nog vet är situationer något som kan förändras, avtal kan man köpas ut från. Det är precis vad som nu står klart. 46-årige Niko Kovač på ett treårigt kontrakt i München från och med nästa säsong. Med sig tar han lillebror Robert.

– Han jobbar hårt, är innovativ, vältalig och lever för fotbollen. Han är en bra man-manager också. Jag tror att Bayern har gjort ett utmärkt val genom att ta in honom, sa Heynckes till Bundesliga.com om anställningen.

De initiala reaktionerna på valet har i första hand varit skeptiska. "Han är för oerfaren, han har inte vad som krävs i en klubb som Bayern München". Och det finns så klart fog för frågetecknen. Kovač kom till Frankfurt efter att han fått sparken från det kroatiska landslaget, där han med facit i hand misslyckades med att övertyga, och även om han gjort det fantastiskt bra i Frankfurt är det ju både en och två och tre nivåer under kraven på Bayern München. Klarar han av den pressen?

En annan, relaterad, fråga man kan ställa sig är om Kovač kan bygga det spel som krävs i en toppklubb som Bayern. I Eintracht har han nått stor framgång främst baserat på att han byggt ett sammansvetsat lag, en svårbesegrad motståndare för varje Bundesligalag. Att Eintracht bara har lyckats göra tre eller fler mål i tre av säsongens 29 matcher säger en del om laget. Inget problem i sig, inte i en klubb som Eintracht. Men i Bayern München är kraven högre.

Men samtidigt tror jag inte att man ska döma ut Kovač redan nu. Visserligen har han en hel del att bevisa, men det han har gjort i Eintracht förtjänade chansen på nästa nivå. Bayern må kanske vara något steg för mycket på en och samma gång, men varför inte ge det ett försök?

Det som Bayern själva var noga med att betona i samband med offentliggörandet var Kovač historia i klubben. Den före detta mittfältaren, framför allt i Hertha Berlin, spelade för Bayern 2001-2003 och "känner ledningen" i klubben och känner till "klubbens strukturer och DNA". Kanske visar det sig vara den fördel som de vill att det ska vara?

Med detta vill jag någonstans landa i att inte dra för stora slutsatser innan det ens har börjat. Efter att han gjort det bra i Frankfurt, efter att han fått lovord av hela Tyskland, bör han åtminstone få chansen att göra sig själv rättvisa. Kanske visar det sig att Kovač är helt rätt man för jobbet, kanske visar han sig vara en fullträff även om han inte förväntades ta över.

Det enda vi kan säga just ju är att Kovač resa i München blir intressant att följa.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Wolves omdebatterade projekt mot lyckat resultat

Tillbaka mot toppen, vargarna ylar igen. I Wolverhampton Wanderers ser man positivt på den säsong som är på väg att ta dem tillbaka till Premier League, en resa såväl övertygande som förväntad. Men i de andra delarna av The Championship är man dock mer skeptisk till hur allting har gått till.

När Wolverhampton Wanderers mötte Cardiff i fredags var det en tydlig seriefinal som stod på spel. Som etta med sex poäng ner till tvåan Cardiff, men med en match mer spelad, var detta en match som i mångt och mycket kunde avgöra Wolves slutspurt av säsongen. Seger och ett bestämt avstamp mot serieseger, förlust och risken att missa direktuppflyttning skulle faktisk vara kvar.

Det sist nämnda blev det dock inte speciellt mycket av. Efter en sanslös avslutning på matchen - där Cardiff missade två straffar i rad på tilläggstid - vann Wolves seriefinalen och tog ett stort steg mot såväl serieseger som den uppflyttning till Premier League som de kan säkra denna vecka.

Att hela avbytarbänken, med tränaren Nuno i spetsen, glädjerusade in på planen sade en del om poängens betydelse. Även om motståndartränaren Neil Warnock skapade rubriker genom att visa sin ilska över att Nuno inte skakat hans hand.

– Jag ber om ursäkt, men jag hoppas samtidigt att alla förstår att det är väldigt svårt att kontrollera sina känslor efter en avslutning som den där, förklarade Nuno efteråt.

Nej, det kanske man kan förstå. Så nära som klubben nu är att återvända till Premier League efter sex år.

Samtidigt är nog inte alla lika glada över att resultatet gick Wolverhamptons väg. Till exempel Leeds-ägaren Andrea Radrizzani som efter deras förlust mot Wolves i mars twittrade ut följande uttalande:

– Vi har våra egna problem, men vi borde spela i en rättvis tävling. Olagligt och orättvist tillåts ett lag ägt av en fond med aktier i den största spelaragenturen få uppenbara fördelar, där europeiska toppklubbar ger dem spelare med köpoption... Något som övriga 23 klubbar inte kan göra.

"Handlar inte enbart om en person"

För att ta sig an detta ämne så måste vi börja i juli 2016. Vid den tidpunkten hade Wolves avslutat en säsongen på 14:e plats i Championship, deras andra säsong efter uppflyttning från League One. Då genomförde det kinesiska företaget Fosun International köpet av klubben, för 45 miljoner pund. Nu skulle Wolves tillbaka till toppen.

– Fotboll är under enorm utveckling i Kina och, så klart, så är det Englands nationalsport. Som en del av vår strategi är det logiskt att köpa en stor fotbollsklubb, förkunnade Jeff Shi, numera klubbens ordförande.

– Vårt mål är kristallklart: Vi kommer att göra vårt bästa för att hjälpa Wolves tillbaka till Premier League så fort som möjligt och för att stanna där. Vi tror att klubben och supportrarna hör hemma i toppen av den engelska fotbollen och att ta oss dit är vår första och högsta prioritet.

Så långt inget nytt, så här brukar det ju låta i fotbollsvärlden nuförtiden. Men det som stack ut var Fosuns koppling till agenten Jorge Mendes, mest känd som agent för bland annat Cristiano Ronaldo och José Mourinho. I form av affärspartnerskap sägs det att Mendes spelade en central roll i Fosuns köp av Wolves, till så stor del att det ska ha varit han som hjälpte till att peka ut klubben som passande mål för Fosuns pengar.

Problemet? Att det är olagligt att en agent basar över en klubbs värvningar. Något som inte minst kom på tal då Wolves anställde Nuno - med Mendes som agent - som ny tränare för klubben förra sommaren.

– Jag vill verkligen lugna all oro för vi har varit tydliga med att Jorge (Mendes) är en person som är bekant med klubben och bekant med ägarna, han har varit en vän och en koppling till Fosun ett bra tag. Men vår rekryteringsprocess och strategi sträcker sig betydligt längre än till en agentur. Det handlar inte enbart om en person, sa klubbdirektören Laurie Dalrymple till klubbens hemsida då.

Men mycket pekar faktiskt åt det andra hållet. Redan sommaren innan, 2016, värvade Wolves bland annat Hélder Costa från Benfica för nytt klubbrekord och talangfulle Ivan Cavaleiro från Monaco. Båda kopplade till Mendes, direkt respektive indirekt. Men mest uppmärksammat blev förra sommarens storvärvning av Rúben Neves från Porto, en 20-årig talang jagad av flera av Europas största klubbar. Totalt uppskattas cirka hälften av alla värvningar de senaste 18 månaderna vara kopplade till Mendes, även om det inte är bekräftat att så är fallet.

"Är faktiskt riktigt patetiskt"

Detta har så klart legat som ett täcke över hela Championship-säsongen. Wolverhampton har mer eller mindre toppat ligan hela säsongen, från de tre raka segrarna de första tre matcherna, via tretton raka matcher utan förlust i höstas, till fredagens tunga seger mot Cardiff. Dominans är nog ordet vi söker.

Men som sagt har denna framgångsvåg under de senaste månaderna gjort att konkurrenternas kritik har väckts till liv. Till exempel har flera av Championship-klubbarna - med Leeds, Aston Villa och dagens motståndare Derby i täten - satt press på ligaförbundet (EFL) och fotbollsförbundet (FA) att granska Mendes inflytande i Wolverhampton.

– Utifrån tolkningen av FA:s regelverk skulle jag uppmana FA och EFL att överväga huruvida Mr. Mendes i verkligheten påverkar Wolves policy eller lagets eller spelarnas prestationer i matcher och/eller tävlingar väsentligt, menade en högt uppsatt person i en av klubbarna och fortsatte:

– Medan jag accepterar att en agent - så som Mr. Mendes - kan försöka påverka en klubb på så sätt att den behåller en av hens klienter, betyder det samtidigt att ju större antal klienter en klubb har kontrakterat desto större är agentens inflytande över den klubben. Dessutom, utöver denna generella princip, existerar det i detta specifika fall en kommersiell relation mellan Fosun och GestiFute (Mendes agentfirma).

Huruvida någon granskning av Mendes roll i Wolves kommer att göras står än så länge oklart. Samtidigt som det finns frågetecken kring klubbens ekonomi, så klart påverkat av de dyra värvningarna, och ifall de kommer att klara Uefas Financial Fair Play-regler.

Däremot har flera parter från Wolves sida kommenterat Mendes-situationen genom att kraftigt dementera några olagligheter.

– Vi vet vad hur det står till, vi vet att det inte är något som går till på fel sätt, menade försvararen Matt Doherty.

– En del av det som de klagar över är faktiskt riktigt patetiskt. Klubbarna som snackar är de som halkat efter, de gör vad som helst för att vi ska bli av med några poäng. Men vi har låtit vårt spel tala. Till och med Neil Warnock (Cardiff-tränaren) gick ut och stöttade oss. Och han om någon skulle man tro skulle ha allra störst intresse i frågan.

"Jag bryr mig inte"

Inför dagens match mot Derby har detta så klart varit ett diskussionsämne. Som en av klubbarna som sägs stå i främsta ledet gällande granskningen mot Wolves fick Derby-tränaren Gary Rowett inte helt oväntat frågan om Mendes på presskonferensen inför matchen. Rowett valde dock att förhålla sig neutralt.

– Så länge inte någon visar upp något som är fel så är det enda de dragit fördel av några riktigt bra värvningar, menade Rowett.

– Förstås. När man har en relation till Jorge Mendes, med den kvalité som de då kan få in, kommer det så klart att hjälpa till. Men på sätt och vis har alla klubbar den möjligheten att försöka bygga de relationerna. De har värvat några riktigt bra spelare, men vi har sett tidigare i denna division att lag har värvat några riktigt bra spelare men inte har lyckats svetsa ihop dem och skapa den synergi som gör att man vinner matcher.

– Så det du måste göra, oavsett om du har spelare som Rúben Neves som spelade i Champions League i tidig ålder, är att jobba med dem och bygga prestationer. Det tycker jag att deras manager har gjort väldigt bra.

På brinken till uppflyttning är det nog något som Nuno och hela Wolves håller med om. Efter att han tidigare i karriären lett lilla Rio Ave till sitt första Europa League-gruppspel någonsin och därefter lett Valencia till Champions League anlände Nuno till Wolverhampton med en mer misslyckad sejour i Porto bakom sig. Nu tyder dock allting på att hans karriär är på rätt köl igen, mot ett omedelbart framgångsår i Championship och spel i Premier League nästa år.

Huruvida hans och klubbens kopplingar till Mendes lägger en skugga över de framstegen vill han dock inte beröra.

– Jag vet inte och jag bryr mig inte, sa Nuno när han tidigare fick frågan om Mendes inflytande.

– Det är inte mitt problem. Mitt jobb är att förbereda laget. (Jag har haft en relation till Jorge) i 25 år. Om klubbarna hävdar att EFL... Vi får helt enkelt se vad de har att säga, det är inte min sak att oroa mig för dessa saker. Mitt enda fokus ligger på att förbereda laget för nästa match.

Källor: The Telegraph, expressandstar.com, The Guardian, wolves.co.uk, Birmingham Mail, Derby Telegraph, Shropshire Star

Dela inlägg: