• Hem
  • Lo Hägerfelth
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 12

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 12.

  • Tottenhams svaghet borta mot konkurrenterna

Helgens Premier League-omgång öppnade med North London Derby. Arsenal och Tottenham möttes på Emirates Stadium där styrkeförhållandet de senaste säsongerna har svängt över till vitt. Men vit seger blev det inte denna gång då hemmalaget Arsenal gick segrande ur striden. Tottenhams försvar skakade, inte minst på grund av Toby Alderweirelds frånvaro, vilket gjorde att Shkodran Mustafi och Alexis Sánchez målade norra London rött. För Tottenham visar detta dock på en större svaghet än ett dystert resultat i helgen.

Tottenhams brist på resultat borta mot de stora klubbarna har nämligen visat sig vara en återkommande trend. Förutom förlusten mot Arsenal i lördags hade Spurs ju förlorat mot Manchester United på Old Trafford här om veckan, säsongens två bortamatcher mot storlagen. Sedan Mauricio Pochettino tog över klubben för snart tre och en halv säsong sedan har Tottenham endast vunnit 1 av de totalt 17 ligamatcherna på bortaplan mot de övriga topp 6-lagen (Arsenal, Chelsea, Manchester United, Manchester City, Liverpool). Den statistiken börjar vara oroväckande att se på.

Vad dessa svaga resultat borta mot de stora lagen beror på är desto svårare att peka ut. Det är inte så att Spurs har en medveten taktik att backa hem i de matcherna (likt ett visst Manchester United under José Mourinho), det är inte heller så att det enbart har handlat om otur. Kanske det bara är den enkla kombinationen bra lag på sin egen hemmaplan som ställer till det? Oavsett vad så måste detta facit förbättras för Tottenham. Denna poängskörd räcker nämligen inte till ifall klubben, nu eller i framtiden, vill vinna Premier League.

  • Chelseas kross blev droppen för Pulis

När West Bromwich ställdes mot Chelsea hemma på Hawthorns i lördags var det en pressad Tony Pulis som stod vid sidlinjen. Inför matchen hade West Brom nio raka utan seger, tre förluster i rad. Sett till förra säsongens vår hade laget endast vunnit tre matcher på sina 23 senaste ligamatcher. Mot Chelsea blev det inte bättre, enbart sämre när West Brom krossades med 4–0 och sitter nu strax ovanför nedflyttningsstrecket. Det blev droppen för Tony Pulis som fick sparken i går.

Pulis har länge varit en oönskad man på Hawthorns. Visserligen har han fått med sig resultat, men supportrarna har inte gillat det de har sett på planen. Den defensiva inställningen, de längre bollarna och fokus på fasta situationer. Det var inte något supportrarna ville se. Men i och med att resultaten kom var de tvungna att ta det med god ro. Tills nu. När resultaten inte heller har kommit har det inte funnit mycket att försvara av ledningen längre. Således var valet att sparka Pulis såväl väntat som oundvikligt.

Frågan nu är vart West Bromwich tar vägen. Klubben har sedan sommaren 2016 en ny kinesisk ägare som vill framåt, det var de inte på väg med Pulis. Men då är det viktigt att man tar in rätt man istället. Inte något i Allardyce- eller Pardew-anda, likt West Ham gjort med David Moyes (som för övrigt fick en usel start på sitt nya jobb med förlust mot Watford direkt). Snarare något mer ambitiöst. Vi får väl se hur West Brom ser på sin framtid.

  • Salah sommarens bästa värvning

För Liverpool handlade helgens omgång om ett hemmamöte med Southampton. Ett Liverpool i behov av poäng för att haka på toppen. Och det skulle visa sig bli en enkel seger när 3–0 skrevs som slutsiffror efter ett mål av Philipe Coutinho, men framför allt var det ju Mohamed Salahs två mål som ledde till segern.

Den vindsnabbe egyptiern har gjort en sensationellt bra första höst i Liverpool. Inför helgens match hade han stått för sju mål i ligan, därtill två assist. Lägg därtill en handfull mål i Champions League och ett straffmål som skickade Egypten till VM så har du en höst som få kan jämföras med. Helgens två mål mot Southampton skickade dessutom Salah upp i skytteligaledning.

Med en tredjedel av säsongen spelad är det därför läge att fastslå Salah som sommarens bästa värvning. Visst har Romelu Lukaku gjort en fullt godkänd start i Manchester United, Álvaro Morata likaså medan spelare som Richarlison i Watford och Pascal Gross i Brighton fortsatt gör det riktigt bra. Men jag ser ingen som kan jämföras med Salah. Att han skulle göra det bra i ett Klopp-spelande Liverpool var i och för sig inte svårt att gissa, det förväntade jag mig att han skulle göra åtminstone över tid. Men så här bra som han nu har inlett kunde nog inte många förutspå. För Liverpool-supportrarna är det enbart att njuta.

  • Wilsons hattrick oerhört välkommet för Bournemouth

Bournemouths svaga inledning har jag skrivit om förut. En vinst på de åtta första omgångarna gjorde att Bournemouth länge låg under strecket, att Eddie Howe för första gången var lite pressad. Men på de senaste omgångarna har Bournemouth ryckt upp sig, fått med sig två utav tre möjliga segrar och tagit sig upp över strecket. Ännu bättre blev det när ännu en trepoängare spelades hem i lördags, dessutom med ytterligare ett glädjebesked på köpet i form av Callum Wilson.

Wilson var Bournemouths store skyttekung när de flyttades upp från The Championship 2015 och tanken var att han skulle vara det även i Premier League. Men oturen har varit framme, rejält. Efter en knapp månad in på den första säsongen gick korsbandet av, nästan hela säsongen spolades bort. Ännu värre blev det när han även förra säsongen, i februari, drog korsbandet igen och återigen fick se resten av säsongen från sidan. Så jäkla synd, inte minst för Wilson. Men även för Bournemouth som fått klara sig utan sin bästa anfallare så otroligt länge. Förhoppningsvis är han nu tillbaka för att stanna.

För mot Huddersfield i helgen gjorde Wilson sitt första Premier League-mål för säsongen, följde upp det med ett till - och ett till. Wilson avlutade alltså matchen med ett hattrick när Bournemouth tog en stark 4–0-seger och ett viktigt kliv uppåt i tabellen. Om Wilson får stanna kvar på planen är risken att Bournemouth ska flyttas ner dessutom betydligt mindre.

  • Zlatan i all ära - Pogbas comeback den största nyheten

Han var tillbaka! Efter sju månader på sjukstugan, korsbandsskadad, var Zlatan Ibrahimović äntligen tillbaka på fotbollsplanen. Inhoppet gjorde han i den 75:e minuten, inbytt när Manchester United vann mot Newcastle United med 4–1 på Old Trafford. Efteråt hyllades han, inte minst i svenska medier, vilket han också bör göras. Zlatans återkomst är välkommen för United. Men egentligen var det ju en annan spelares återkomst som var betydligt större och viktigare för laget.

I samma väva som Zlatans återkomst meddelades av José Mourinho var det nämligen även dags för Paul Pogba att återkomma från sin skada. Pogbas frånvaro har varit fruktansvärt påtaglig för United, som sedan han skadade sig i september har tappat allt spel och inte har spelat bra över huvud taget. Det är inte konstigt. Pogba är nämligen på en helt annan nivå än de andra mittfältarna i laget, han är den som dirigerar, kontrollerar och för hela matchbilden för United. Det gjorde han i säsongens första fyra matcher, det har han inte kunnat göra de senaste två månaderna. När han var tillbaka mot Newcastle blev Pogbas inflytande än mer märkbar när han förutom att föra hela matchen stod för en assist, ett mål och blev rättmätigt utsedd till matchens spelare.

För Manchester United är Pogbas återkomst vital. Om Manchester United ska ha den minsta chans att närma sig Manchester City måste Pogba vara på planen, skadefri och i form. Så viktig är han. Huruvida det är positivt för United att vara så beroende av en spelare som de är är dock en fråga som borde ge José Mourinho en del att tänka över.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Lazios serbiska juvel: "Sergej är speciell"

Född med idrottsgener och framtiden vid fötterna. Inför kvällens derby mellan Roma och Lazio är Sergej Milinković-Savić, 22, redan en lysande stjärna. – Det räckte att se Sergej på planen i tio minuter under en träning med Vojvodinas ungdomslag för att se hans enorma potential, menar agenten Mateja Kezman.

Inför årets Serie A-säsong var förväntningarna stora. I Milano satsade Milan med nya ägare stort och Inters anställning av Luciano Spalletti ökade genast deras chanser. I Neapel hade Maurizio Sarris Napoli tagit ytterligare kliv, behållit sin trupp och tippades utmana de obevekliga mästarna Juventus på riktigt. Dessutom återfanns Roma, utan Francesco Totti men med "Monchi", kvar i leken.

Det var dessa klubbar som nämndes i titelstriden, en italiensk toppkamp som såg ut att bli mer delikat än på flera år. Knappa tre månader in på säsongen är det mycket som stämmer med förväntningarna. I den otroligt jämna toppen leder nämligen Napoli som charmat hela Europa. Bakom jagar Juventus med en briljant Paulo Dybala och ett defensivt stabilt Inter.

Men sedan kommer en klubb som de flesta inte hade räknat med, alternativt glömt bort. Inför kvällens Romderby är det Lazio som ligger fyra, en poäng före Roma.

Lazio har imponerat stort. I anfallet har Ciro Immobile återuppstått till den skyttekung han var i Torino innan tiden i Borussia Dortmund och Sevilla och på bänken ser Simone Inzaghi allt mer ut att vara en man för stora dåd. De två har hyllats unisont.

Samtidigt är det en tredje man som tagit kliv, en som redan inför kvällens Derby della Capitale har en historia av att agera derbyhjälte. När de två Romklubbarna möttes i cupen förra säsongen var det nämligen han som skickade ut Roma med två mål i dubbelmötet.

Den 22-årige mittfältaren Sergej Milinković-Savić börjar redan nämnas bland de största.

Fotboll och basket i generna

Sergej Milinković-Savić föddes för att bli atlet. Hans mamma, Milijana Savić, var basketspelare i forna Jugoslavien och hans pappa, Nikola Milinković, var fotbollsspelare. Gener att brås på, minsann. Att hans lillebror Vanja även blev fotbollsspelare var kanske inte konstigt.

– Jag vet inte om sporten finns i våra gener, men jag måste säga att jag har befunnit mig i en väldigt tävlingsinriktad miljö sedan jag var väldigt ung. Jag valde fotboll eftersom jag hade en vana av att titta på när pappa spelade snarare än mamma. Men jag älskar basket, när jag har tid brukar jag spela det också, har Sergej berättat.

Eftersom hans pappa spelade i katalanska Lleida var det där som Sergej föddes. Därifrån följde familjens vägar med faderns karriärsval, från Spanien via Portugal till Österrike. Det var också i österrikiska Grazer som Sergej tog sina första fotbollssteg innan pappa lade ner karriären och familjen flyttade hem till Serbien.

Där tog ungdomskarriären fart för båda bröderna Milinković-Savić. Först i Novi Sad, sedan i FK Vojvodina.

"Hans typ försöker ibland att skippa löpträningen"

I Vojvodina sågs båda som lovande talanger, Vanja som målvakt och Sergej som mittfältare. Även om den sist nämnde inte alltid fick högsta betyg av Vojvodinas ungdomstränare. Sergej sågs nämligen som aningen lat.

– Spelare av hans typ försöker ibland att skippa löpträningen, vilket också han gjorde. Under försäsongsträningen på vintern, när alla spelare löpte runt planen, så lyckades Sergej gömma sig bakom ett träd för att sedan ansluta efter två-tre varv. Han var väldigt påhittig och det är fortfarande hans starkaste karaktärsdrag, berättar Milan Kosanović, koordinator för Vojvodinas ungdomslag och ledare i det serbiska U21-landslaget, som dock även såg Sergejs stora talang.

– Varje tränare som tränade honom var medveten om hans talang. 2012 bestämde jag mig för att göra ett helhets test. Inte enbart på fysiska attribut, utan även på förmågan att röra sig och hitta tomma ytor. Han fick det bästa resultatet av alla atleter av alla sporter (basket, volleyboll, handboll, osv.) som hade gjort testet före honom. När det kom till att orientera sig till tomma ytor såg han lösningen innan någon av oss andra kunde se den.

Raka vägen till toppen

Sergejs fotbollstalang gav resultat redan i tidig ålder. Medan lillebror Vanjas karriär har gått via Manchester Uniteds akademi, där han inte fick något arbetstillstånd och idag istället återfinns på Torinos bänk, tog Sergej snabbt steget upp till Vojvodinas U19-lag, vann två raka mästarskapstitlar med dem medan han togs ut i de serbiska U-landslagen. Även där nådde han framgångar i form av EM-guld med U19-laget 2013 och VM-guld med U20-laget 2015.

Däremellan hann en 18-årig Sergej dock med att flytta till belgiska Genk sommaren 2014. En klubb som med spelare som Kevin De Bruyne, Thibaut Courtois och Christian Benteke har gjort sig känd för sin talangproduktion.

I Sergej Milinković-Savić fick Genk en ny succétalang att skicka vidare. Trots ett femårigt avtal med belgarna dröjde det endast en säsong, dessutom fem mål på 24 matcher, innan italienska Lazio snodde honom för 9 miljoner euro i kamp med Fiorentina.

– Att flytta till Genk var en nyckel för min utveckling. Den belgiska fotbollen är tuff och fysiskt krävande. Aggressiviteten, kampen, luftduellerna... Det finns en massa starka spelare där och därför är den ligan perfekt för unga spelare att tuffa till sig och utvecklas i, menar Sergej.

Värderas till 100 miljoner euro

Tre år senare har Sergejs unga karriär redan skjutit fart mot nya höjder. Serben tog redan under sin första säsongen en fast plats på Lazios centrala mittfält, utvecklade det förra säsongen genom att med fyra ligamål och sju assist bli en viktig poängspelare.

Denna höst har han tagit ytterligare kliv och dominerar numera de italienska fotbollsplanerna för Simone Inzaghis Lazio likt en viss Paul Pogba gjorde för Juventus. 

– Det räckte att se Sergej på planen i tio minuter under en träning med Vojvodinas ungdomslag för att se hans enorma potential, menar den forne anfallaren, idag Sergejs agent, Mateja Kezman.

– Sergej är speciell. Han kombinerar styrka, snabbhet och teknik. Han är en topptalang och han behöver en klubb som Lazio och en tränare som Inzaghi som får ut maximalt av honom.

Att intresset för Milinković-Savić har cirkulerar är inte det minsta oväntat. De klubbar som nu sägs mest intresserade är de två Manchester-klubbarna medan allt från Juventus till Real Madrid nämns även de. Mest konkreta var dock Liverpool som la ett bud på 25 miljoner euro för serben i somras.

Men det budet förkastades inte oväntat omedelbart av Lazio. Sergejs värde uppskattas ju idag ligga närmare 100 miljoner euro.

– Det har varit många intressen från flera klubbar, som de i Madrid, i Manchester och Milano. Men han vill vara glad, vill fortsätta att utvecklas och bli en av de bästa i sin position. Det är svårt att se honom lämna Lazio, säger Kezman.

Det återstår dock att se hur länge Lazio kan undvika de allra största klubbarnas budgivning. Med denna fart, redan en av Serie A:s främsta mittfältare, har Milinković-Savić av allt att döma världen vid sina fötter - och är fortfarande endast 22 år gammal.

En drömvärvning för de flesta lag. Enligt PSG:s före detta sportchef Leonardo - idag tränare för turiska Antalyaspor - borde det vara det för alla.

– Om jag var sportchef i vilken europeisk toppklubb som helst just nu skulle den första spelaren jag skulle köpa vara Sergej Milinković-Savić.


Källor: FourFourTwo, Mozzartsport, FIFA.com, Lalaziosiamonoi.it, Football Italia, Tuttosport

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 11

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 11.

  • Stopptidsjubel tog Bournemouth över strecket

Eddie Howe's Bournemouth har inlett säsongen överraskande svagt. Efter att den lilla klubben från sydkusten presterat över sina förutsättningar förra säsongen och slutat på övre halvan inledde Bournemouth med fyra raka förluster, vann endast en av de åtta första matcherna och låg förankrat i botten av tabellen. Men de senaste matcherna har "The Cherries" fått en del att le över igen.

För ett par veckor sedan vann Bournemouth nämligen mot Stoke, en viktig seger för självförtroendet. Förra helgen åkte de dock på en ny förlust, om än en hedersam sådan mot Chelsea, men i lördags fick de återigen med sig alla tre poäng när de gästade Newcastle på St. James' Park. Det efter att mittbacken Steve Cook nickat in matchens enda mål på hörna, på tilläggstid. Målet resulterade i stort jubel hos bortalaget Bournemouth. Tack vare det målet vann de nämligen inte enbart matchen, de tog sig även upp över nedflyttningsstrecket.

Men den viktiga segern till trots ska man ju förstås understryka att nedflyttningshotet inte är över. Segern mot Newcastle satt ju som sagt långt inne och som matchbilden såg ut skulle ett kryss kanske varit det rättmätiga. Men vem bryr sig om det just nu? Inte Bournemouth i alla fall. Med denna seger i ryggen fortsätter de framåt mot ett nytt kontrakt.

  • Murray löser Brightons anfallsbrist

Inför säsongen var det största frågetecknet kring nykomlingen Brighton Hove & Albion deras målskytte. Visst, de köpte in många spelare i somras. Slog även klubbrekord ett par vändor. Men det var främst på andra positioner. Var var den där målskytten som skulle skjuta klubben till ett förlängt Premier League-kontrakt? Kanske fanns han trots allt i truppen.

För efter att Brighton mycket riktigt haft stora problem med målskyttet under säsongens inledning har en av lagets anfallare nu klivit fram: Glenn Murray. Den 34-årige anfallaren började med att göra två mål i segermatchen mot West Ham för ett par veckor sedan, följde upp det med ytterligare ett poängräddande mål i 1 - 1-matchen mot Southampton förra helgen. Denna vecka var Murray framme igen, stötte in matchens enda mål mot Swansea med knät när Brighton tog en ny seger.

Att Murray skulle vara den som gjorde målen var kanske inte helt oväntat, men ändå aningen förvånande. 34-årige Murray har genom åren gjort en hel del mål för bland annat Crystal Palace och gjorde även en hel del för Brighton i Championship förra säsongen. Men 34 år är trots allt 34 år. Inte skulle väl Murray spela någon större roll i årets Brighton? Det trodde i alla fall inte jag. Men fortsätter Murray så här blir jag ju snart tvungen att revidera min uppfattning.

  • Burnley redan ett säkert kort 

Inför säsongen tippade jag Burnley som jumbo. Japp, jumbo, sist av alla. Jag trodde att det som så ofta skulle bli ett tufft andra år för Burnley sedan uppflyttningen och att konkurrensen skulle slå ut dem. Elva omgångar senare måste jag nog sträcka upp händerna och bekänna min missbedömning av Burnley.

"The Clarets" har nämligen varit ett av höstens utropstecken. Kanske inte spelmässigt, men gällande resultat. De har tagit sina 1 - 0-segrar, hållit sina nollor och plockat poäng. Plötsligt återfinns Burnley på plats nummer sju, bakom de sex stora.

Managern Sean Dyche har gjort ett utomordentligt jobb för klubben. Den arbetsmentalitet och inställning han utstrålar är i exakt samklang med sitt lags genomförande. Allting kring klubben skriker svårslaget och 1 - 0-segrande. Är det vackert? Nej. Är det underhållande? Absolut inte. Men är det effektivt för ett begränsat lag som Burnley? Väldigt.

Av den anledningen kan jag med största möjliga sannolikhet redan nu erkänna att jag hade fel om Burnley. De kommer knappast flyttas ner, absolut inte bli jumbo. Snarare har Burnley redan säkrat ett nytt kontrakt. Det är enligt mig imponerande.

  • Det räcker nu West Ham - Bilić måste gå 

Ett enda stort suck spred sig på London Stadium i lördags. Visst, hemmalaget West Ham var inne i en rejäl formsvacka, pressen på laget som inlett säsongen under all kritik var redan enorm. Läge att då visa attityden att vilja rycka upp sig hemma mot Liverpool? Snarare tvärtom.

West Ham hade nämligen inte en chans. Liverpool - lett av Mohamed Salah i främsta ledet - vann komfortabelt, utan att anstränga sig nämnvärt och åkte hem med en enkel 4 - 1-seger. En fin seger för ett Liverpool i poängbehov. Men var var motståndet? Inte fanns det på London Stadium åtminstone.

När slutsignalen gick gick mina tankar till förra säsongens storförlust mot Arsenal. December, mer eller mindre ett år sedan, var det ett West Ham tyngt av en katastrofal säsongsinledning som krossades med 1-5 på London Stadium och känslan var att den oerhört pressade managern Slaven Bilić skulle få sparken där och då. Så blev det inte. Istället ryckte West Ham upp sig kort därefter och lyckades rädda vad som gick att rädda. Men nu är vi här igen. Denna säsong kanske ännu sämre.

På dessa elva inledande omgångar har West Ham endast vunnit två, sitter efter helgen på nedflyttningsplats och det går inte att säga att det inte är välförtjänt. West Ham är inte bättre än så här, inte under Bilić, och kommer inte att bli det heller. Det finns bara ett sätt för West Ham att förbättras och det är genom att byta tränare. Det måste klubbledningen inse, det måste de göra nu. Bilić måste lämna klubben.

  • Citys titel att förlora 

Söndagens stormatcher var det alla såg fram emot. På Etihad Stadium skulle Manchester City först ställas mot Arsenal, därefter Chelsea mot Manchester United på Stamford Bridge. Två viktiga bataljer, på många sätt. För mig handlade det om en fingervisning om styrkeförhållandena i ligan där Manchester City gick på knock.

För medan Chelsea vann mot Manchester United, föranlett av den så ofta effektiva kombinationen Azpilicueta-Morata, vann Manchester City mot Arsenal bekvämt. Visst kan en del fokusera på det offsidemål som City gjorde alternativt den straff som de fick innan det, Arsène Wenger i högsta grad en av dem. Men det var liksom inte där som matchen avgjordes. Detta var från minut ett Citys match att vinna och det gjorde de utan att anstränga sig nämnvärt.

Dessa resultat i kombination betyder att City nu har dragit ifrån. Ner från City är det numera åtta poäng, på andra plats sitter Manchester United följt av Tottenham och Chelsea. Åtta poäng - det behöver inte vara ett stort avstånd. Men i detta fall är det verkligen det. Med det försprånget har City - som dessutom är en nivå bättre än de andra - skapat sig en rejäl grund att ta avstamp ifrån samtidigt som övriga konkurrenter alla har sina diverse problem att handskas med. Just nu ser jag därför inget hinder för City. Premier League 2017/18 är redan deras titel att förlora.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 10

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 10.

  • Spetslöst Tottenham saknade Kane 

José Mourinho ville inte prata om honom, men Harry Kanes frånvaro var det stora samtalsämnet inför lördagens stormöte mellan tvåan Manchester United och trean Tottenham Hotspur. Hur skulle gästande Tottenham klara sig utan Kane, lagets stjärnanfallare som innan han åkte på den skada som nu höll honom borta var i toppform? Svaret skulle bli påtagligt under matchen.

Utan Kane saknade Tottenham nämligen såväl en uppspelspunkt som ett anfallshot. I engelsmannens plats hade Mauricio Pochettino valt att placera Heung Min Son, yttern som varit en nyttig spelare för Tottenham på denna position tidigare. Men just det faktum att Son egentligen är ytter blev märkbart i denna match. Sydkoreanen är snabb, teknisk och vass när han kommer rättvänd. Men mot Manchester United krävs en högre nivå, som en felvänd anfallare och som kan delta bättre i passningsspelet. Det är inte Sons styrka, det - liksom det mesta andra - är Kane lysande på.

Att Tottenham inte lyckades göra mål var därför inte förvånande. Tottenham saknade ett rejält anfallshot, de saknade någon som kunde kliva fram och avgöra på egen hand. De saknade helt enkelt Harry Kane. När Manchester United dessutom lyckades få in segermålet i slutet av matchen gjorde det att Tottenham åkte på en tung förlust i toppen av tabellen.

  • David föll mot Jürgen

Om Harry Kane var den enskilda fokuspunkten inför Manchester United - Tottenham var fokuspunkten i matchen mellan Liverpool och Huddersfield tudelad. Det handlade om Jürgen Klopp mot David Wagner. De två tyska tränarna har en långt gången historia tillsammans, från ungdomskompisar till lagkamrater vidare till kollegor och marskalkuppdrag osv. De känner helt enkelt varandra utan och innan. Nu möttes de på Anfield när Klopps Liverpool tog emot Wagners nykomlingar Huddersfield.

Men själva matchen blev ju inte särskilt spännande sist och slutligen. Liverpool vann komfortabelt - trots straffmiss av Mohamed Salah - då Daniel Sturridge, Roberto Firmino och Georginio Wijnaldum gjorde varsina mål. 3 - 0 speglade matchbilden rätt väl när Liverpool tog en bekväm, men även väldigt viktig, seger.

Samtidigt var resultatet en ganska given utgång. All heder åt Huddersfield, men det material som Klopp besitter ska ju såklart besegra det som Wagner sitter med. Således var förutsättningarna i kompiskampen ojämn, fördelen låg från start hos Jürgen Klopp. Det såg nog Wagner till att påpeka när Klopp ringde efter matchen för att skryta.

  • Hazards form ett måste för Chelsea 

Chelsea är inne i en tyngre period. Förluster mot Manchester City och Crystal Palace, plus kryss mot Roma i Champions League, gjorde att vändningen och med det segern mot Watford förra helgen var ett måste för Antonio Conte. Men den släppte inte all press från hans axlar. Inför lördagens match mot bottenkrigande Bournemouth var en ny seger ett krav.

Men Londonklubben hade trots full kontroll svårt att få hål på "The Cherries". Pedro sköt över, Álvaro Morata både förbi och rakt på den före detta Chelsea-reserven Asmir Begović. Samtidigt höll Bournemouth relativt tätt. Tills Eden Hazard klev fram, rann igenom på en kontring och dunkade in segermålet i 1 - 0-segern.

Hazard har haft en krånglig start på säsongen. Förra säsongens i min mening bästa spelare inledde de första matcherna skadad, fasades in i slutet av september för att börja starta matcher på allvar i oktober. Hans första matcher slutade dock i förluster, de ovannämnda mot Manchester City och Crystal Palace. Hazard själv saknade matchform, fullt naturligt. Men de senaste veckorna har belgaren börjat varva igång. Mot Roma gjorde han två mål, mot Watford en assist och nu avgjorde han matchen.

Denna gryende form hos Hazard kunde inte vara mer välkommen för Chelsea. Medan laget som helhet tappat i form, Morata en av individerna, har Chelsea tappat poäng. Nu stegar Hazard upp och avgör matcher igen, vilket är en absolut nödvändighet att han fortsätter att göra om Chelsea ska hänga på Manchester-klubbarna i toppen.

  • Dags att ifrågasätta Fraser Forster 

Southamptons målvakt Fraser Forster har varit en av ligans främsta burväktare i flera säsonger. Sedan 29-åringen kom till sydkusten från Celtic 2014 har han stått för flertalet imponerande insatser och dessutom tagit sig in i det engelska landslaget på vägen. Men på senare tid har formen svajat och under denna säsongsinledning har Forster verkligen underpresterat och har nu stått för flera tabbar i rad.

Den första uppmärksammade tabben stod Forster för redan i slutet av september. Mot Manchester United släppte han ut en retur rakt i gapet på Romelu Lukaku som avgjorde matchen. Två matcher senare stod han återigen för en bottenprestation mot Newcastle då han stod för två tavlor, en där han reagerade alldeles för långsamt och den andra med ytterligare en retur rakt i motståndarens gap. Ytterligare två matcher senare, det vill säga denna helg, gjorde han ytterligare en tabbe när Brightons Glenn Murrey nickade in kvitteringsmålet, men där Forster återigen var alldeles för långsam att reagera. Det märkliga med dessa tabbar är att Forster vanligtvis har en av sina styrkor i just reaktionsförmågan, något som i kombination med hans storlek i vissa matcher gjort honom till en levande mur. Så alltså inte längre.

Men om Forster på senare tid varit långsam i reaktionerna har Southampton-supportrarna varit desto snabbare att reagera. Efter helgens match, som slutade 1–1, vill allt flera se honom petad. Tränaren Mauricio Pellegrino har i sin tur försvarat sin målvakt, inte på något sätt oväntat då det är hans ansvar. Men fortsätter Forsters svaga prestationer är frågan om han kan ignorera supportrarnas krav mycket längre.

  • Nya tränare i olika riktningar

Söndagens match mellan Leicester och Everton präglades av nya toner. Båda lagen hade sedan den förra Premier League-omgången bytt manager, Leicester hade anställt Claude Puel, Everton satt med interimtränaren David Unsworth. Båda var i behov av en fin start. Men bara den ena fick med sig ett bra resultat: Claude Puel.

Leicester spelade nämligen mer eller mindre ut gästande Everton i den första halvleken. 1 - 0 gjorde Jamie Vardy efter en kontring, 2 - 0 gjorde Demarai Grey via Jonjoe Kennys ben. Ett resultat som även blev det slutgiltiga, ett resultat som för Puel förstås var en perfekt debut. Den förre Southampton-managern fick ut såväl resultat som en handfull individuella styrkebesked.

Men för Unsworth var det desto dystrare. Everton har egentligen ett betydligt starkare material än vad de nu visar upp. Nu sitter de kvar under nedflyttningsstrecket och det går inte att säga att det inte är en rättmätig position. Det går inte att understryka nog hur kritiskt det är att Everton hittar holländarens efterträdare, fort, och att de ser till att plocka rätt man för jobbet. Med andra ord inte Sam Allardyce eller Sean Dyche.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 9

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 9.

  • Upprättning för Michy Batshuayi

Michy Batshuayi har fått mycket kritik den senaste tiden. Med Álvaro Morata skadad har belgaren blivit tvungen att kliva fram, en efterlängtad chans för talangen dessutom - men har inte övertygat. I förra omgångens förlustmatch mot Crystal Palace blev han dessutom utbytt i förtid, avlastad av yttern Pedro, då han inte åstadkom vad Conte ville. Att han därefter inledde helgens match mot Watford på bänken var därför ingen överraskning. Men denna gång skulle Batshuayi få sista ordet.

Inför helgens match var Chelsea och Antonio Conte pressat. De två förlusterna i rad, mot Manchester City och senast alltså mot Crystal Palace, hade väckt pressen till liv. När Watford därtill såg till att vända ett tidigt underläge till 1–2 på Stamford Bridge såg Conte ovanligt sammanbiten ut. Dags att agera. Ut gick återvändande - men denna gång misslyckade - Morata. In kom Batshuayi, kvitterade till 2–2 tio minuter senare och punkterade även matchen till 4–2 på tilläggstid.

När slutsignalen ljöd var det en märkbart lättad Conte som zoomades in, denna seger var oerhört viktig för italienaren. Men denna match var minst lika skön för Batshuayi som med sina två mål återfick såväl självförtroende som någon form av upprättelse. Mot Watford visade belgaren att han har en uppgift i Chelsea att tillföra.

  • Mardröm Lindelöf i riktiga debuten

Manchester United var inför lördagens match mot Huddersfield obesegrade och hade framför allt övertygat i defensiven. Mittbacksparet Bailly-Jones hade fått mycket beröm och i sju av åtta matcher hade inga mål släppts in. Det imponerande försvaret hade också gjort att nyförvärvet Victor Nilsson Lindelöf fått se sig bänkad, men mot Huddersfield fick han plötsligt chansen då Eric Bailly sedan tidigare var skadad samtidigt som Phil Jones (vem annars?) gick sönder i den 23:e minuten. In byttes svensken som - förutom sin ynka minut mot Liverpool - gjorde sin debut i Premier League. Men den efterlängtade chansen utvecklades till en mardröm.

Redan efter fem minuter med Lindelöf på planen åkte United på bakslag. Juan Mata tappade bollen centralt, Huddersfield med Tom Ince i spetsen kontrade, fintade svensken innan Aaron Mooy sköt in ledningsmålet på David De Geas retur. Inget mål som Lindelöf kunde belastas för, Mata var huvudförbrytaren. Men ytterligare fem minuter senare stod Lindelöf för en rejäl tavla när han nickade hål i luften. Gratischansen utnyttjade anfallaren Laurent Depoitre till fullo och satte 2–0 bakom De Gea. Matchen på John Smith's Stadium slutade till slut i säsongens första förlust för United. 2–1 blev resultatet och efteråt har Lindelöf fått enorm kritik riktad mot sig, och annat kan inte sägas att det var förtjänt.

Med det har Lindelöf nu fått en oerhört tung start på sin tid i Man United. I England har han redan dömts ut och stämplats som en flopp. Personligen tycker jag det är alldeles för långt att gå, visst en tung start men det var bara första riktiga chansen. Lindelöf har fortfarande alla chanser att utvecklas i den röda tröjan. Men en lång uppförsbacke har han redan nu försatt sig i.

  • Seger direkt för interim-lett Leicester

Förra veckans kryss mot West Bromwich var droppen som fick bägaren att rinna över. Endast en seger på de första åtta matcherna fick Leicester City att agera och managern Craig Shakespeare fick sparken. Enligt mig var det aningen oförtjänt, Leicester har - som jag tidigare skrivit - spelat bättre än vad resultaten har givit. Hur som helst - nu valde Leicester att sparka Claudio Ranieris ersättare. Precis som senast fick lagets assisterande tränare - Michael Appleton - ta över jobbet som interimtränare.

Med de förutsättningarna tog Leicester sig an helgens motstånd i form Swansea på bortaplan. En seger var behovet för båda lagen, men det var de managerlösa gästerna som tog alla poängen när Riyad Mahrez och Shinji Okazaki gjorde varsitt mål i 2–1-segern.

De tre poängen var förstås sköna för Leicester, det var deras första seger sedan 19 augusti. Men den riktiga frågan för klubben återstår fortfarande i form av Shakespears ersättare. Efter denna vinst lyfter vissa redan Appleton som en kandidat, en tankegång som förstås är nära till hands på grund av Shakespeares liknande resa. Men det är förstås ingen långsiktig lösning. Istället får vi nog vänta på vad Leicester har för andra alternativ i bakfickan som de väljer att plocka fram inom en snar framtid.

  • Tack och godnatt Ronald Koeman?

Oj vad ifrågasatt han är just nu, Ronald Koeman. Inför söndagens match mot Arsenal hade Everton endast två vinster, istället fyra förluster på de sex senaste matcherna. När resultaten i Europa League dessutom har varit idel svaga - den senaste förlusten mot Lyon i torsdags dessutom slutade i mörka rubriker genom slagsmål med involverad publik - är krisen i Everton fastslagen. Koeman i sin tur sades redan inför matchen vara en "dead man walking". Inte skulle söndagens resultat ge honom större skäl att överleva.

För även om Everton såg till att öppna målskyttet genom Wayne Rooney var det ett totalt utspelat Liverpool-lag som blev krossade av Arsenal. Nacho Monreal, Mesut Özil, Alexandre Lacazette och Aaron Ramsey gjorde alla varsitt mål innan Oumar Niasse till synes gjorde matchens sista mål. Men Everton fick inte ens det sista jublet då Alexis Sánchez fastslog 5–2-resultatet på Goodison Park.

Efter varje mål zoomades förstås Koeman och den på läktaren sittande klubbordföranden Bill Kenwright. Minerna var minst sagt bistra, Kenwright tog sig inte minst för ansiktet vid Sánchez sista mål. Men framför allt fick jag ett intyck av en uppgiven Koeman, en holländare som nu mer än någonsin såg ut att vara körd i botten. För mig är det nu bara en tidsfråga innan Koeman får sparken, han kommer inte att lyckas vända det här. Jag skulle inte vara förvånad om beslutet kommer redan idag.

  • Usel Lovren ansiktet för ett större problem 

Premier League-helgen avslutades i bästa slag då Tottenham och Liverpool drabbade samman på Wembley. Båda lagen kom till matchen med Champions League-spel i ryggen, Tottenham med ett kryss på Santiago Bernabéu, Liverpool med en 7–0-kross i Slovenien. Men i ligan hade de sistnämnda en helt annan uppladdning än Spurs. Endast en seger på de fem senaste matcherna gjorde att pressen låg på Jürgen Klopp. Men återigen blev det en rejäl besvikelse för Liverpool. Syndabock i vad som blev en tung 4–1-förlust? Dejan Lovren.

Den kroatiske mittbacken har på inga sätt haft en bra säsong. Sedan tidigare är hans aktier svaga och fansen har genom åren hånat hans kvalitéer. Men nu nådde Lovren något av en ny lägsta nivå, var direkt involverad i flera misstag varav det allra största det som skulle leda till 0–2 i baken. Ett totalt missbedömt upphopp för att nicka undan en längre boll gav Harry Kane öppen gata längs kanten, varefter skyttekungen spelade fram Heung-Min Son till målet. En kvart senare valde Klopp att byta ut Lovren och flytta in ytterbacken Joe Gomez i hans ställe.

Men Lovrens svaga insats är förstås bara en del av något ännu större: Liverpools försvarsproblem. Även efter att Lovren gick ut släppte Liverpool in mål, gånger två, och har fortsatt gigantiska problem i defensiven. Men det vet vi ju alla sedan tidigare, det var inget nytt. Vi vet fortfarande inte om Klopp är kapabel att lösa försvaret.

Dela inlägg: