• Hem
  • Lo Hägerfelth
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 6

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 6.

  • Guardiolas bitar faller på plats 

Kevin De Bruyne, David Silva, Bernardo Silva, Raheem Sterling, Leroy Sané, Sergio Agüero, Gabriel Jesus... Med en snabb blick på Manchester Citys trupp inför säsongen kunde man se det komma, en offensiv snudd på omöjlig att stoppa. Men skulle Pep Guardiola få ihop bygget även på planen? Efter sex omgångar börjar svaret på frågan vara självklart.

Manchester City är för stunden inne i en sanslös form. 5 - 0 mot Liverpool för två omgångar sedan, däremellan krossades Feyenoord med 4 - 0 i Champions League innan Watford åkte på 6 - 0-däng. Med de resultaten i åtanke var det ingen högoddsare att hopplösa Crystal Palace skulle få stryk denna helg, 5 - 0 skrevs slutsiffrorna när Citys offensiv än en gång briljerade.

För Guardiola är det egentligen bara att njuta. För tillfället har han inte enbart Agüero och Jesus i slag, även yttrarna Sterling och Sané - som båda hade lekstuga mot Palace - har nått varsin formtopp. Där bakom slår David Silva och Kevin De Bruyne assist efter assist. Bitarna börjar minst sagt falla på plats.

  • Pogbas frånvaro tydlig i United 

På den andra sidan Manchester, den röda delen, fortsätter United att vinna. I helgen reste de röda djävlarna till Southampton, besegrade änglarna och är fortsatt obesegrade. Men denna helg fungerade inte spelet lika väl som tidigare, mycket på grund av Paul Pogbas frånvaro.

Pogba utgick skadad i Champions League-mötet med Basel här om veckan och är borta på obestämd tid. Fransmannen har hittills varit lysande, dominerat mittfältet och lett vägen för United. Allt det saknades när han nu var borta mot Southampton. Istället tilläts hemmalaget dominera matchen, speciellt i andra halvlek där Uniteds mittfält blev utspelat.

För Mourinho börjar Pogbas skada vara oroväckande. Någon självklar ersättare finns inte, varken Marouane Fellaini eller Ander Herrera är på samma nivå, ingen av dem är kapabla att plocka upp hans taktpinne. Det märktes mot Southampton och kommer troligtvis så även göra de matcher som Pogba kommer att missa. Nu är det Mourinhos uppgift att lindra hans frånvaro.

  • Silvas utmaning att införa kontinuitet 

Watford har under säsongsinledningen flugit aningen under radarn. Med tre segrar, två oavgjorda och en förlust (det mot formtoppade City) ligger Watford på sjätteplats, strax bakom fem av de allra största och före Arsenal. En inledning som fått managarn Marco Silva att lovordas.

Silva - anställd av Watford efter sin lyckade vår med Hull - har sannerligen satt en fin prägel på sitt nya lag. I sommar värvade han klokt, in kom bland annat lovande Nathaniel Chalobah från Chelsea, anfallaren Andre Gray från Burnley och brassetalangen Richarlison från Fluminense. De två sistnämnda var t.ex. Watfords målskyttar när de i helgen besegrade Swansea med 2 - 1 på Liberty Stadium.

Men för mig är Silvas utmaning med Watford inte detta, att inleda säsongen imponerande. Watford har under båda sina säsonger i Premier League sedan uppflyttningen 2015 haft en tendens att spela rätt bra under säsongens första månader, där ta poäng och hållas kvar. Sedan har Watford rasat ihop under våren.

För mig är det snarare där som Marco Silvas utmaning ligger. Kan han få Watford att prestera över en hel säsong? Materialet har funnits där tidigare, men inte lyckats få ut den maximala kapaciteten. Är Silva rätt man för att förändra den statistiken? Personligen tror jag att han är det.

  • Coutinho inledde resan tillbaka mot supportrarnas hjärtan 

De flesta har koll på sommarens historier. Phillipe Coutinho, Liverpools stjärna och kreatör, sågs länge som Neymars ersättare i Barcelona och sades även vara klar för en flytt. Det mesta pekade dessutom på att även han själv ville gå, inte minst då han ska ha lämnat in en transferbegäran. Men nu är sommaren förbi och Coutinho är kvar på Anfield.

Med detta har Coutinho - efter att ha inlett säsongen utanför truppen och startelvan (skadad eller inte) - börjat kravla sig tillbaka in i laget. Mot Burnley förra veckan startade han och gjorde så även denna omgång mot Leicester. På King Power Stadium visade brassen dessutom upp sina kvalitéer, assisterade Mohamed Salah för 1 - 0 och skruvade själv in 2 - 0 på frispark när Liverpool till slut vann med 3 - 2.

Att Coutinho ska tillhöra startelvan är uppenbart, inte minst efter hans insats mot Leicester. Men hur snabbt väljer Liverpool-supportrarna att förlåta hans vilja att lämna klubben? Kan de hålla honom lika nära hjärtat som innan? Det är också en resa som Coutinho, med en prestation som denna, nu har inlett. Hur lång den blir är det bara supportrarna som kan avgöra.

  • Gareth Barry sprang förbi Ryan Giggs 

Så var ett rekord brutet, men varken av Cristiano Ronaldo eller Lionel Messi som rekordslagarna brukar heta. Nej, denna gång var det Gareth Barry som skrev in sig i historieböckerna och blev den spelare som gjort flest Premier League-framträdanden genom tiderna.

Den historiska matchen ägde rum igår måndag. Då mötte Barrys West Bromwich Arsenal på bortaplan, en viktig match framför allt för efterhalkande Arsenal som även vann matchen. Men allting handlade ändå om Barry, som dagen till ära bar kaptensbindeln för West Bromwich när han gjorde sin 633:e Premier League-match och passerade Ryan Giggs.

Jämfört med Giggs har Barry inte blivit, och kommer inte heller att bli, en spelare som förknippas med stora titlar. När Barrys karriär till slut ska summeras görs det snarare med över tio år i Aston Villa, några framgångsår i storsatsande Manchester City och därifrån vidare till Everton och nu West Bromwich. Barry är och var en lojal spelare, en hårt kämpande mittfältare. Det är som det - och som den spelare med flest Premier League-matcher någonsin - som Barry kommer att minnas.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Sarris Napoli på väg mot titeln?

Fem matcher, fem imponerande segrar. Napoli har inlett säsongen utmärkt och leder efter fem omgångar Serie A. Nu frågar sig hela Italien: Är det äntligen dags för Napoli att återta Scudetton?

För staden Neapel betyder den italienska ligatiteln något utöver det vanliga. Senast Napoli vann ligan var för 27 år sedan, säsongen 1989/90, då de lett av en viss Diego Maradona lyfte sin andra Scudetto genom tiderna, samtidigt deras andra på tre år då den första spelades hem 1986/87.

Napolis dåtida framgångar var inte enbart historia för klubben, det var också ett statement under det dåvarande politiska tidevarvet. Runt de åren skördade det separatistiska, anti-syditalienska, partiet Lega Nord framsteg vilket gjorde Napolis första ligatitel -87 även till en symboliskt viktig titel för södra Italien. Det är även från den tiden som Napolis "vi-mot-dem"-anda härstammar, från den tiden då Maradona i samband med VM 1990 bad napolitanarna att hålla på Argentina istället för värdnationen eftersom "Neapel alltid hade marginaliserats av övriga Italien".

Den tiden var Napolis framgångsera, några gyllene år för fotbollen i staden. Men sedan dess har Scudettoskåpet ekat tomt i Neapel.

Efter ligatiteln 1990 drogs Napoli allt längre ner i tabellen. Maradona hade stängts av för doping, spelade därefter inte mer för klubben som föll ur Serie A 96/97. Trots att Napoli återvände till Serie A tre år senare gjorde man det endast för en säsong - sedan föll man tillbaka ner till Serie B och kort därefter, 2004, gick klubben i konkurs.

Under de tretton år som sedan dess har passerat har Napoli hunnit med att återuppstå som Napoli Soccer, återställas till SSC Napoli och återvända till Serie A-toppen. Men titeln, den i Neapel så efterlängtade Scudetton, har de inte lyckats ta tillbaka då Milan, Inter och framför allt Juventus har lagt beslag på pokalen och målat den i norditalienska färger. Samtidigt har Napoli-supportrarnas längtan efter en ny ligatitel med varje år som gått blivit allt mer desperat.

Men ni vet ju hur ordspråket låter, den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge. Så som Napoli har inlett denna säsong kanske Neapels väntan snart kan vara över.

Formad i staden

Vi börjar vår resa mot nutid i juni 2015. Napolis spanske tränare Rafael Benítez hade nyligen fått erbjudandet att ta över Real Madrid, hans Real Madrid, vilket förstås var ett alldeles för stort uppdrag för den i Madrid födde Benítez att avböja.

– Det är en stor dag för mig eftersom jag är hemma igen, sa en rörd Benítez vid sin presentation i Madrid.

Det kanske var ödet eller så var det bara ett medvetet sammanträffande. Men när Napoli i sin tur inledde jakten på spanjorens arvtagare föll även deras val på en förlorad son. Född i Neapel - men vid tre års ålder flyttad med familjen till Figline Valdarano i Toscana - var Napoli det naturliga favoritlaget för en ung Maurizio Sarri.

– Det var naturligt att hålla på laget från den stad jag föddes i. När jag var liten var jag den ende i Figline Valdarano som höll på Napoli, alla andra barn höll på stora klubbar som Juventus, Inter, Milan eller grannklubben Fiorentina, har Sarri berättat.

Själv blev Sarri aldrig något fotbollsproffs. Efter några år på amatörnivå gav han sig istället in på tränarspåret, började på låg division 6-nivå i Toscana medan han studerade ekonomi och jobbade på bank vid sidan av. Tillslut, efter åtta olika klubbar utspritt över femton år, blev det dock fotboll för hela slanten.

Avstamp Empoli

Det första stora steget mot den högsta nivån tog Sarri när han 2005 för första gången tog över en Serie B-klubb i Pescara. Därefter tog han bland annat över ytterligare en Serie B-klubb genom Arezzo - då som efterträdare till den sparkade Antonio Conte - innan han 2012 utsågs till ny tränare för Empoli. Två år senare ledde han "Azzurri" till Serie A där Sarri mot alla odds även lyckades behålla Empoli i högstaligan.

Sarris framgångar med Empoli kom således att väcka Napolis intresse varefter klubbpresidenten Aurelio Di Laurentiis utsåg Sarri till Benítez ersättare och 56-åringen blev därmed tränare för klubben i hans hjärta.

– Jag kommer inte att använda mig av klyschor som "en dröm som går i uppfyllelse", men jag kan med säkerhet säga att ifall han fick välja klubb så skulle det ha varit Napoli. Han tvekade aldrig över att acceptera Napolis erbjudande eftersom det var en chans man bara får en gång i livet, sa Sarris agent Alessandro Pellegrini till PiuEnne i samband med Sarris presentation.

Sarri må ha varit oerfaren, Serie A-säsongen med Empoli var trots allt hans första i den italienska högstaligan. Men i Sarri fick Napoli en tränare som gjort sig känd som en grovjobbare och snillrik taktiker. I Sarri förväntades Napoli få organisation, men framför allt en flödande och njutbar anfallsfotboll att beskåda. Två år senare är det få som är besvikna.

Sarri inledde sin Napoli-sejour med att säsongen 2015/16 leda Napoli till en meriterande andraplats, nio poäng bakom Juventus men med ett spel som lovade gott redan då. Säsongen efter - förra säsongen - följde Napoli sedan upp med en tredjeplats, det utan skyttekungen Gonzalo Higuaín som gått till de återigen obevekliga Juventus. Än en gång imponerade "Partenopei" med sin spelstil utan att nå hela vägen.

Besvikelse över två missade titelchanser? Inte speciellt. I år spirar optimismen istället mer än någonsin tidigare.

"Spelar som om det vore Playstation"

Medan Juventus spenderade sommaren med att tappa Leonardo Bonucci till Milan, ett Milan som i sin tur satsat stort, har Sarris lagbygge fortsatt att utvecklas. Till skillnad från förra sommaren fick Napoli behålla i stort sätt hela truppen och med säsongen inledd har de redan visat framfötterna. Med den omskolade anfallaren Dries Mertens som skyttekung, finliraren Lorenzo Insigne som kreatör och kapten Marek Hamšík som härförare har Napoli vunnit samtliga fem seriematcher så här långt, gjort hela 19 mål framåt och endast släppt in tre bakåt. Samtidigt har Napolis briljanta anfallsspel hyllats unisont, precis som förut. Men skillnaden från tidigare år är ändå påtaglig. Nu används "Napoli" och "titelfavoriter" i samma mening.

– Efter att i tio år ha varit förälskad i Guardiolas Barcelona har jag återigen hittat ett lag som påminner mig om dem: Napoli. En del av deras spelare spelar som om det vore Playstation, sa den förre Napoli- och Juventusspelaren Jose Alfatini till Corriere dello Serra här om dagen och jämförde samtidigt Napoli och Juventus.

– Juve? För tillfället består de enbart av Dybala.

Med det lyfte Alfatini fram Napoli som en minst lika stora titelfavorit som Juventus, och visst har han en poäng. För även om Juventus precis som Napoli har inlett säsongen med idel segrar är det inte ett lika självskrivet Juventus som tidigare säsonger, frågetecken kring försvaret och formen på en del spelare vilket redan inför säsongen höjde röster i Napolis favör. Från den syditalienska klubbens håll var även De Laurentiis - trots att han som napolitanare i grunden besitter en djupt rotad vidskeplighet - tydlig med Napolis intentioner denna säsong.

– Folk brukar alltid säga åt mig att inte använda ordet "Scudetto" eftersom det skulle bringa otur, men vi spelar för att vinna, sa klubbpresidenten till Radio Kiss Kiss i somras och tryckte sedan på napolitanarnas vilja att nå toppen.

– Fotboll är fundamentalt för oss napolitanare, vi vill alltid ha mer. Neapel ska vara en protagonist i Italien och i världen.

27 långa år har gått, men Napoli har kanske aldrig varit så nära en ny ligatitel som de nu tippas vara. Efter att ha tagit en stabil 3 - 1-skalp mot Lazio i veckan, av många på förhand ansett som Napolis första stora test, leder Napoli Serie A och Sarri fick självklart därefter frågan om en annalkande ligatitel. Tränaren - som hade fått en evig plats i napolitanarnas hjärtan ifall drömmen skulle visa sig bli verklighet - valde dock att låta frågan passera för att besvaras en annan dag.

– Scudetton? Jag är ledsen, men det är sent och jag måste gå och lägga mig. Imorgon har vi träning och i helgen är det dags för en ny match.

Den matchen spelas ikväll, borta mot SPAL, när Napoli fortsätter jakten på den efterlängtade titeln.


Källor: uefa.com, ESPN, footballitalia, Gazzetta dello Sport

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 5

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 5.

  • Ingen smekmånad för Roy Hodgson

Efter noll poäng, noll mål framåt och sju insläppta bakåt, fick Frank De Boer sparken av Crystal Palace. Beslutet blev snabbt kritiserat, så även av mig förra veckan och kort därefter fick Roy Hodgson ta över posten. Men den förre förbundskaptenen fick även han genast smaka på förlustens sälta.

För helgens motstånd stod Southampton hemma på Selhurst Park. Redan efter fem minuter gjorde Steven Davis 0 - 1-målet - vad som även visade sig bli segermålet - medam Crystal Palace återigen misslyckades med att göra mål.

På presskonferensen efteråt satt en besviken Hodgson och spådde tuffa tider, och vem kan klandra honom. Uppkommande matcher för Crystal Palace stavas i tur och ordning Manchester City, Manchester United och Chelsea. Ligans för stunden etta, tvåa och trea. Således är det inte alls omöjligt att Hodgsons "örnar" står på noll poäng och sist i tabellen även om en månad. Något som Crystal Palace i detta läge egentligen inte har råd med.

  • Mario Lemina Southamptons nya stjärna

Southampton hade inlett säsongen ojämnt. Inför helgens omgång hade "änglarna" endast en seger i bagaget, en sistaminuten-straffseger mot West Ham. Övriga resultat var två 0 - 0-matcher och en förlust. Således blev de tre poäng som Southampton som ovannämnt plockade hem mot krisande Crystal Palace än viktigare. Nyckeln i matchen hette Mario Lemina.

Värvad från Juventus i sommar var det få som lös upp Lemina, bland alla andra rekordsummor var ca 18 miljoner pund för en roterande mittfältare från Juventus mindre spektakulär. Men gabonesen har redan visat sig vara ett potentiellt fynd, speciellt mot Crystal Palace där han var en gigant på det centrala mittfältet och såväl vann boll som agerade kreativt nav.

Som vanligt ska en bra insats alltid ses i sitt sammanhang, många matcher återstår och kvalité avgörs över tid. Men så som Lemina har inlett säsongen är han redan en nyckelspelare för Southampton. Fortsätter han så här lär större klubbar snart vara framme och nosa.

  • Citys titeldoftande radarpar 

Sergio Agüero eller Gabriel Jesus - Vem skulle Pep Guardiola välja? Det var frågan som många ställde sig inför säsongen. Efter vårens slutspurt - där argentinaren plötsligt fick se sig petad av den framfusige brassetalangen - var det också Agüeros plats i laget som var osäker och rykten placerade till och med honom i andra klubbar. Men anfallsfrågan har nu fått ett svar, ett lyckligt sådant för båda parter. Pep har nämligen spelat med båda två. Och resultatet har blivit succé.

Ett starkt bevis på det sistnämnda var helgens 6 - 0-kross av Watford. Både Agüero och Jesus startade, precis som de gjorde med gott resultat förra veckan mot Liverpool. Mot Watford gjorde Agüero först två mål, sedan Jesus ett assisterat av sin anfallspartner. Tillsammans har de med det gjort nio ligamål på dessa fem omgångar och gör därmed Manchester Uniteds Romelu Lukaku sällskap i skytteligatoppen.

Guardiolas nykomponerade duo har således redan fått perfekt utdelning. Agüero och Jesus gör inte enbart mål, de assisterar och kompletterar dessutom varandra utomordentligt. Ett anfallspar som kommer att bära City långt i år, kanske hela vägen till titeln. Inget annat lag kan nämligen ställa upp med ett lika starkt anfallshot som det City nu har i Agüero och Jesus.

  • Lascelles växer ut till Newcastles ledarfigur 

Han har tidigare fått utstå kritik, själv också kritiserat klubben och laget. Den franske mittbacken Jamaal Lascelles har sedan flytten från Nottingham Forest till Newcastle United inte alltid varit en lyckad spelare på St. James Park och trots att han förra säsongen tog över kaptensbindeln har han ifrågasatts inte minst av de egna fansen och började inte helt ologiskt säsongen utanför startelvan. Men de senaste matcherna har Lascelles växlat upp.

Lascelles nivåhöjning tog egentligen avstamp förra helgen. Då blev han matchvinnare mot Swansea, nickade in segermålet i Wales på hörna. Men inte nog med det. Samma procedur inträffade denna omgång då han nickade in segermålet mot Stoke, återigen på hörna. Därtill har han lett försvarslinjen med den äran och blivit matchvinnare två gånger om.

Efter detta har Lascelles fått välförtjänta lovord. Supportrar har dragit tillbaka kritiken och rykten om kontraktsförlängning har satt fart. Det inte alls oförtjänt. De senaste matcherna har den 23-årige fransmannen verkligen burit upp kaptensbindeln, på ett sett han tidigare inte gjort och visat vägen för det Newcastle som nyligen kritiserades och krisstämplades. Nu är "Skatorna" istället uppe i tre raka segrar. Det kan Newcastle tacka Lascelles för, en växande ledstjärna för laget.

  • Ett steg fram för Arsenal 

Med återkommande bakslag mot de största konkurrenterna - ett nyligt sådant mot Liverpool - kom Arsenal till helgens Londonderby mot Chelsea nederlagstippade. Visst, de hade besegrat både Bournemouth och Köln däremellan. Men detta var Arsenals stora test sedan förnedringen på Anfield. Hur skulle de klara av ett Chelsea som i sin tur börjat få igång maskineriet? Med facit på hand motbevisade Arsenal många kritiker.

För även om matchen på Stamford Bridge slutade mållös var det en poäng med mersmak för gästerna. Efter en stark inledning av Chelsea var det Arsenal som tog över allt mer, kunde och borde även ha nätat innan matchbilden i den andra halvleken jämnade ut sig. Men framför allt var det den inställning och det kompakta försvarsspel som Arsenal visade upp som imponerade. Allt som de inte visade upp i 0 - 4-förlusten mot Liverpool, det som kritiken mot Wengers lag främst har riktats mot, var förändrat.

Varför det var så denna gång är svårt att säga. Kanske hade Wenger några väl valda ord att säga inför matchen, kanske hade den envise fransmannen äntligen lagt extra fokus på defensiven. Hur som helst var det positivt för framtiden, något som ifall samma inställning visas upp i längden kan ge dem flera poäng mot topplagen. Igår räckte det i alla fall till ett stabilt resultat mot Chelsea.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Från krigszon till Champions League: Qarabağ bryter ny azerisk mark

Ikväll börjar Champions League-gruppspelet. In träder stora hästar som Barcelona, Manchester United och Bayern München. Men in rider också "Ryttarna" - Qarabağ FK. Årets historiska debutanter som inte enbart representerar Azerbajdzjan, utan ett helt folkslag på flykt från krig.

De var playoff-omgångens stora skräll. Efter 1 - 0 på hemmaplan hade Qarabağ FK, de azeriska mästarna, åkt till norden för att ta sig an den danska motsvarigheten FC Köpenhamn. FCK var såklart favorit. Trots underläget var det danskarna som rättmätigt hade oddsen på sin sida, de som skulle ta sig till sitt andra Champions League-gruppspel i rad och femte totalt. Men Qarabağ överraskade på Parken, förlorade med 2 - 1 i Köpenhamn men avancerade tack vare sitt bortamål.

Därefter var euforin genuin. I och med segern blev Qarabağ historiska, efter att i tur och ordning ha slagit ut georgiska Samtredia, moldaviska Sheriff Tiraspol och till sist FC Köpenhamn säkrade Qarabağ sin första Champions League-biljett någonsin. I samma ögonblick blev de också den första klubben från Azerbajdzjan att kvalificera sig.

Eller ja - Azerbajdzjan och Azerbajdzjan. Frågar ni armenierna tillhör Qarabağ FK nog egentligen ett annat land.

En situation utan lösning

Vi befinner oss i Sovjetunionen, under 1910-talets andra halva. Närmare bestämt åren efter den ryska revolutionen och i landområdet Nagorno-Karabach. I och med att det ryska kejsardömet hade upplösts hade den Transkaukasiska republiken - inkluderat av de nu självständiga länderna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan - nyligen formats och Nagorno-Karabach en del av det. Det skulle dock inte dröja speciellt länge innan de olika folkslagen skulle drabba samman och separeras.

Med det kom den infekterade frågan om Nagorno-Karabach att ta form. Till vem tillhörde området egentligen? I ena ringhörnan ställde sig Armenien, i den andra Azerbajdzjan och utlöste en konflikt som än idag - trots att Nagorno-Karabach sedan i år är en självständig (dock ej erkänd) stat - inte är fullständigt löst. Istället har de blodiga krigen folkslagen emellan genom åren utlöst varandra, det stora under 1990-talets början som beräknats ha tagit över 30 000 liv och totalt ska miljontals ha skickats iväg på flykt.

Det är också under den här perioden som Qarabağ FK:s hemstad, Ağdam, kommer in i bilden.

Beläget i den östra delen av Nagorno-Karabach blev Ağdam ett offer för kriget. I juli 1993 ockuperade armeniska styrkor staden, tvingade befolkningen att fly och ödelade därefter hela området för att avskräcka ett möjligt återtagande från azerisk sida. Ağdam blev därmed den spökstad som den idag är känd för att vara, även kallad för "Kaukasus Hiroshima".

Detta tvingade förstås även det lokala fotbollslaget att överge staden. Den azeriska klubben fick se såväl sin hemmaarena sönderbombad som sin före detta tränare - då i form av militärledare - springa över en mina och sprängas i luften. Samtidigt flydde klubben 150 km österut till huvudstaden Baku där de än idag är baserade.

Mot den europeiska eliten

Qarabağ FK var redan innan flykten en framstående klubb i Azerbajdzjan, vann faktiskt ligan samma år. Men det är under de senaste åren som klubben har utvecklats till den främsta. Åren efter flytten till Baku upplevde klubben ekonomiska problem, genomgick och överlevde dem tack vare sponsorstöd innan de under 2000-talet har utvecklats till landets ledande klubb. Mycket tack vare de nämnda sponsorerna, främst det statligt backade aktiebolaget Intersun som skjutit in pengar. Men också tack vare tränaren Gurban Gurbanov.

Den före detta azeriska fotbollsstjärnan med 63 landskamper och elva olika klubbar på sitt spelar-CV hade endast ett tränarår i Neftchi Baku i ryggen när han 2008 tog över Qarabağ. Men 36-åringen gjorde sig genast ett tränarnamn i Azerbajdzjan. Redan under Gurbanovs debutsäsong vann Qarabağ den inhemska cupen och några år senare, 2013/14, vann de även ligan. Sedan dess har Qarabağ vunnit ytterligare tre raka ligatitlar och har via den spelstil som Gurbanov introducerat jämförts med Barcelonas tiki-taka.

Men det är inte den dominanta ställningen som klubben numera erhåller i den azeriska ligan som gjort att omvärlden har fått upp ögonen för Qarabağ. Det är framgångarna i Europa som nu gjort att de satt avtryck.

Med Gurbanov vid bänken har Qarabağ nämligen gått från klarhet till klarhet i Europaspelet. 2009 gick klubben hela vägen till Europa League-playoff, men förlorade där mot Twente. Upprepade bedriften året efter, men föll även då på målsnöret bestående av Borussia Dortmund. Qarabağ föll sedan även en tredje gång i playoff-omgången, 2013, mot Eintracht Frankfurt innan de tillslut fick sin välförtjänta revansch och avancerade till Europa League-gruppspelet 2014 genom att passera bekanta Twente. Därmed blev Qarabağ den andra azeriska klubben någonsin att kvalificera sig för Europa League.

Väl i gruppspelet åkte Qarabağ ut, trots några fina resultat som 0 - 0 hemma mot italienska Inter. Men ingen tår fälld för det. Efter det gick Qarabağ till gruppspelet även 2015 och så även 2016. Men såklart går ingen av de framgångarna upp mot årets resultat, nästa steg mot Europatoppen, när de nu blir den första klubben att representera Azerbajdzjan i Champions League-gruppspelet. Och som om det inte vore nog med det lottades debutanterna i en av de tuffaste grupperna bestående av Chelsea, Atlético Madrid och Roma.

Hästarna från Karabach

Men Qarabağ representerar ju mer än enbart Azerbajdzjan. Det är inte en slump att klubben kallas för "Atlılar", "Ryttarna", och att två hästar pryder klubbens emblem. Det är en anspelning på den hästras som har sitt ursprung i Karabach. När de ikväll travar in på Stamford Bridge för att lystra till hymnen representerar de därför ett helt folkslag, kriget i Nagorno-Karabach och alla som genom flera årtionden tvingats fly.

Något som även Azerbajdzjans president Ilham Aliyev belyste när han för tre veckor sedan välkomnade laget hem från Danmark och segern mot FC Köpenhamn.

– Jag gratulerar er alla helhjärtat till denna seger. Qarabağ FK är döpt efter Karabach, laget representerar Ağdam som är ockuperat. Så er seger är väldigt viktig. Detta är inte enbart en seger för sporten, utan även för vår stat. Detta visar än en gång att det azeriska folket aldrig kommer att acceptera ockupationen, inledde Aliyev innan han riktade orden mot det våldsamma fyradagars-krig som ägde rum i Nagorno-Karabach förra året i vilket Azerbajdzjan återtog delar av området.

– Vi når framgångar både på slagfältet och på idrottsplanen. På samma sätt som våra heroiska militärer frigjorde delar av det av Armenien ockuperade området i april förra året. Det azeriska folket har nu återvänt till det frigjorda området, nu vävas den azeriska flaggan där precis som ni lyfte den azeriska flaggan för fotbollen igår. Jag är säker på att varje patriotisk azerisk medborgare och miljontals av de bosatta utomlands jublade åt er seger. Vi är stolta över att ett azeriskt lag - speciellt ett lag som representerar namnet Karabach - nu rankas som ett av de starkaste i lagen i Europa.


Källor: Amnestypress, New York Times, The Guardian, news.az, azernews.az, Jerusalem Post, ESPN, BBC, apa.az

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 4

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 4.

  • Manés kort avgjorde för City

Det var den första matchen för omgången, samtidigt den stora höjdpunkten för helgen. Jürgen Klopps Liverpool reste till Etihad Stadium för att ta sig an Pep Guardiolas Manchester City. Två formstarka lag, två obesegrade klubbar och förväntningarna på en spännande match var stora. Men matchen kom att avgöras efter redan efter 37 minuter då Sadio Mané blev utvisad.

På en djupledsboll från Joël Matip löpte Liverpool-stjärnan för att nå bollen och göra mål, men City-målvakten Ederson löpte även han ut för att rädda situationen. Båda kom fram samtidigt, Ederson nickade undan bollen. Mané i sin tur, som hade sträckt ut foten för att nå bollen, träffade Ederson i ansiktet med sina dobbar. Farligt spel och solklart rött kort.

Vid den tidpunkten hade Sergio Agüero redan rundat Mignolet och placerat in 1 - 0. Med en man mera spelade City ut Liverpool, Kevin De Bruyne och co. hade lekstuga. Tillslut blev resultatet hela 5 - 0 på Etihad efter två mål av Gabriel Jesus och två mål av inhoppande Leroy Sané.

Man kan tycka att Liverpool borde ha gjort det bättre, försvarat sig ännu noggrannare med en man mindre. Men Liverpools brister avslöjades något enormt av City. När dessutom deras bästa spelare, deras största (och kanske enda) hot framåt blev utvisad, var vägen tillbaka helt enkelt för lång.

  • Everton en bra bit från toppen

På förhand handlade allting om Wayne Rooney, hans rattfylla och skandalrubrikerna efter det. Men efteråt låg fokus på matchen, Tottenhams kross av hemmalaget när slutresultatet skrevs 3 - 0. Mest av allt landade blickarna på Evertons urusla insats.

Ronald Koemans mannar hade nämligen ingenting att sätta emot Tottenham. Harry Kane gjorde 1 - 0, släckte sin måltorka innan han även satte 3 - 0 i andra halvlek. Däremellan hade Christian Eriksen även tryckt in 2 - 0 och Tottenham haft bud på fler. Spurs var överlägsna på alla plan och kunde ha vunnit med ännu större siffror när Evertons försvar såg ut som ett bottenlag.

För mig var detta ett bevis på att Everton - trots sommarens storsatsning - fortfarande är en bra bit efter konkurrenterna. Under säsongsinledningen har de redan mött Manchester City, blev utspelade trots att de fick med sig en poäng. Därefter ställdes de mot Chelsea och förlorade med 3 - 0 innan samma resultat nu alltså upprepades mot Tottenham. Tydliga siffror, tunga förluster. Tecken på att Everton nog ännu ett år får göra upp om sjundeplatsen.

  • Morata bevisar sin förmåga

Han var inte förstavalet i sommar, men när Chelseas värvning av Romelu Lukaku gick i stöpet föll valet på Álvaro Morata. Spanjoren hade med sig fin statistik från både Juventus och Real Madrid, men frågetecknen över Morata fanns ändå där. Som en spelare som hittills varit andraval i sin karriär - skulle han kunna ersätta Diego Costa? Efter fyra omgångar är det allt mer som tyder på det.

60 miljoners-mannen har redan hittat nätet, det flera gånger om. I premiären hoppade han in och nickade in ett tröstmål i förlusten mot Burnley. En mållös omgång mot Tottenham senare gjorde han även mål mot Everton, även det på nick, innan han i helgen satte sitt tredje mål för säsongen mot Leicester. På nick? Förstås.

Kritiken har således redan tystnat. Morata har på kort tid visat sin kapacitet och gör redan nu viktiga mål för Chelsea. Kan han fortsätta med det är det få som kommer att sakna Diego Costa.

  • Välkommen målskörd för Brighton

Nykomlingen från söder har haft en tung inledning på säsongen. 2 - 0-förlust mot Manchester City i premiären - tillika Premier League-debuten - var i och för sig inte oväntat och 2 - 0-förlust i nästa omgång mot Leicester var inte heller ett fiaskostämplande resultat. Men det spel som Brighton visade upp var inte lovande för en nykomling, speciellt avsaknaden på anfallsidéer och mål var tydliga brister vilket blev än tydligare när Brighton även spelade 0 - 0 mot Watford. Var Brighton redan på väg neråt? När transferfönstret sedan stängde och Brighton inte hade lyckats värva en anfallare såg situationen dyster ut.

Men denna helg kom någon form av vändning. Brighton tog emot West Bromwich hemma på The Amex, behövde göra mål och vinna matchen. Det gjorde de med bravur då nyförvärvet Pascal Gross gjorde både ett och två mål innan Tomer Hemed satte matchens tredje. Hemmasupportrarna gick förståeligt bananas, detta var Brightons första tre mål i Premier League någonsin och skulle även leda till deras första seger.

Slutresultatet skrevs till slut 3 - 1, James Morrison tilläts reducera och snygga till siffrorna för West Bromwich. Det var dock inget som förstörde hemmafesten i Brighton. I lördags fick de äntligen göra mål, dessutom vinna och spela fotboll som lovade gott. Nu gäller det för Brighton att ta med sig detta momentum in i framtiden.

  • Svag ledning gav De Boer sparken

När Frank De Boer anställdes i juni var planen tydlig. Enligt ägaren Steve Parish, mannen som anställt holländaren, ville Crystal Palace efter år av osäkerhet få stabilitet, de ville ha en långsiktig manager. Dessutom var planen att De Boer skulle utveckla Crystal Palace spel och göra det mer attraktivt. 77 dagar och 4 ligamatcher senare får De Boer sparken.

Helgens 1 - 0-förlust mot Burnley blev därmed droppen som fick bägaren att rinna över för De Boer. Crystal Palace hade innan det förlorat alla sina tre matcher, inte gjort ett enda mål och den holländske managern - innan det kommen från 85 dagar i Inter - hade från dag ett ifrågasatts. Således var det inte direkt någon överraskning när beslutet bekräftades under måndagen.

Men då ska man ju komma ihåg vad Parish sa vid anställningen. På vilket sätt är det långsiktigt att ge De Boer fyra matcher, den kortvarigaste matchperioden för en Premier League-manager någonsin? På vilket sätt är det logiskt att han på fyra matcher ska kunna utveckla Crystal Palace spel, det med en trupp han inte hunnit forma som han vill? Det är det som jag inte får ihop, det är det som få förstår. Frågan är om ens Steve Parish själv fattar hur han tänkte från första början.

Dela inlägg: