• Hem
  • Lo Hägerfelth
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 27

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 27.

  • Tottenham med fart ur tuffa schemat

När Tottenham spelade oavgjort mot Southampton för några veckor sedan stod lagets säsong i ett vägskäl. Det var så jag formulerade min punkt efter den matchen, för efter det följde tre raka ligamatcher mot Manchester United hemma, Liverpool borta och Arsenal hemma. Tre svaga resultat och den Champions League-plats som i och med Southampton-krysset var på väg att glida iväg skulle mer eller mindre vara borta, tre starka resultat däremot och Tottenham kunde skickas upp mot toppen. Så, efter helgens North London Derby mot Arsenal - dags för utvärdering. Betyg? MVG.

Efter att Manchester United enkelt avfärdats med 2 - 0 och ett omdebatterat 2 - 2-resultat spelats hem mot Liverpool lyckades nämligen Tottenham med att besegra Arsenal med 1 - 0. Visserligen kunde inhoppande Alexandre Lacazette ha kvitterat i slutet, men Tottenham dominerade matchen - speciellt den andra halvleken - och borde ha vunnit med större siffror. Men 1 - 0 gav oavsett de poäng som Tottenham behövde och som så ofta i de tidigare derbyna var det Harry Kane som avgjorde.

Med detta resultat har Tottenham - precis som resonerat - skjutit sig själva närmare toppen igen. Numera är de blott sex poäng efter andraplacerade Manchester United, två efter Liverpool och en efter Chelsea. Men framför allt är ju atmosfären kring Tottenham återigen positiv. Med sju av nio möjliga poäng, mot tre direkta konkurrenter, går Tottenham in i våren med fart istället för att halka efter. Kanske till och med sådan fart att Juventus får se upp när Champions League återvänder till Turin ikväll?

  • Izquierdo Brightons joker

När José Izquierdo värvades av nykomlingen Brighton i somras var det för en klubbrekordsumma. För runt 13,5 miljoner pund skulle den colombianske yttern från Club Brügge vara den x-faktor i offensiven som Brighton redan då var i skriande behov av. Men så blev det inte riktigt. Under sina 16 första matcher för klubben gjorde Izquierdo endast två mål och spelet lämnade även en del att önska. När Brighton sedan har börjat falla i tabellen har managern Chris Hughton eftersökt en joker, som kan rädda klubben från omedelbar nedflyttning, och gav sig bl.a. ut på marknaden och värvade yttern Jürgen Locadia från PSV, för en ny rekordsumma. Vi får väl se hur användbar han blir, men redan nu har en möjlig joker klivit fram: José Izquierdo.

Egentligen gjorde colombianen redan på nyårsdagen en stark insats. Med två assist mot Bournemouth var han den som hjälpte Brighton till ett kryss. Dock föll prestationerna ner i matcherna efter det, visserligen för att en av matcherna var mot Chelsea. Men förra helgen såg Izquierdo till att briljera då han med ett drömmål mot West Ham hjälpte Brighton till seger. Den insatsen förlängde han med ytterligare ett drömmål denna helg, denna gång mot Stoke, då han via två snabba väggpass och ett par finter tog sig hela vägen in i straffområdet och tryckte in sitt andra mål på två matcher.

Tyvärr räckte inte den insatsen till en seger. Stoke lyckades tack vare Xherdan Shaqiri (även han formstark) kvittera och rädda en poäng. Men för Brightons del är det oavsett positivt att Izquierdo nu verkar hitta rätt, att han ser ut att ha acklimatiserat sig till Premier League. För det behöver de, en x-faktor som med sin snabbhet och avighet bryter mönster. För att vinna matcher, för att undvika nedflyttning. Tillsammans med Pascal Gross assist och Glen Murrays mål kommer jokern Izquierdo i så fall spela en viktig roll för Brighton denna vår.

  • Oumar Niasse befäster anfallsplatsen

När Everton värvade Cenk Tosun i januari var det en välkommen värvning. Liverpool-klubben hade hela hösten saknat en anfallare, en som gör de mål som Everton behövde men inte hade i truppen. Därför värvades Tosun, för att lösa problemet. Men efter att han fått starta mot Tottenham i första matchen, liksom mot West Bromwich matchen efter, har han fått se sig petad i tre raka matcher. Istället är det Oumar Niasse som börjar göra startplatsen till sin egen.

Skiftet från Tosun till Niasse tydliggjordes redan i den ovannämnda matchen mot West Bromwich. I den matchen blev Niasse inbytt mot Tosun, ställningen 0 - 1 när senegalesen med sitt mål räddade en poäng för Everton. Därefter har han fått starta samtliga tre matcher, inklusive helgens mot Crystal Palace där han med ett mål och en assist visade vägen till 3 - 1-segern.

På många sätt är det oväntat att det är just Niasse som nu är Evertons förstaval. Inför säsongen var Niasse inte ens medräknad i truppen av Ronald Koeman, han skulle säljas men blev det inte. Sedan fick han ju chansen, tog den och har behållt sin plats i laget även under Sam Allardyce, så starkt att han alltså petar storförvärvet Tosun. Vi får väl se om han fortsatt behåller den resten av säsongen.

  • Show à la Agüero/De Bruyne - men Fernandinhos betydelse ska inte underskattas

Manchester Citys titeltåg ångar på. Efter en liten missräkning borta mot Burnley förra helgen återvände City till segerspåret denna omgång via en bekväm 5 - 1-seger hemma mot Leicester. För segerregisserandet stod Sergio Agüero, fyramålsskytten som såväl vinklade, chippade som dundrade in mål för skojs skull. Tillsammans med Kevin De Bruyne som stod för tre assist fick han enorma lovord efter matchen, som sig bör. Men efter denna match vill jag passa på att lyfta en annan spelare också, nämligen Fernandinho.

Det defensiva mittfältsankaret har gjort en otroligt fin säsong så här långt, men inte riktigt fått den cred han förtjänar. För medan Raheem Sterling, Sergio Agüero, Kevin De Bruyne, David Silva, Leroy Sané osv. har hyllats stort och fortsätter att leverera så gör Fernandinho ett ovärderligt jobb, inte minst i det höga presspelet. Han står nämligen rätt, blockerar motståndarnas passningsvägar och är redan innan motståndarna lyckats kontra uppe i rygg på deras spelfördelare och bryter på så sätt deras kontring innan den ens har börjat. Det är så brassen har agerat hela hösten, hela vintern och även mot Leicester.

Att Fernandinho inte fått den beröm han förtjänat beror förstås till stor del på hans position. Defensiva mittfältare tenderar att landa i skymundan, det är ju de offensiva spelarna som gör målen och backarna som vinner de uppmärksammade tacklingarna. Men en bra defensiv mittfältare är ofta en nyckelspelare i laget, den som tillåter de övriga att briljera. En sådan spelare är Fernandinho, även om han då och då bjuder på några klockrena drömmål är det det osynliga spelet som han bidrar med match efter match. Och det bör även hyllas.

  • Pogbas felaktiga roll måste lösas

Paul Pogbas position i José Mourinhos lagbygge har varit på tapeten ett bra tag. I regel har fransmannen spelat som en av två mer defensiva mittfältare i Manchester United, såväl förra säsongen som denna, vilket egentligen inte är hans bästa position. Denna säsong har han trots det spelat hyfsat i den positionen, men verkligen dominerat de gånger han fått spela i den mer framskjutna mittfältsrollen. Det sist nämnda fick han göra såväl i början av säsongen som i ett antal matcher under jul/nyårshelgen och överöstes båda perioderna med beröm. Men nu är han tillbaka i en av de defensiva rollerna och det märks i hans prestationer.

Förra helgen blev det stor uppmärksamhet kring Pogba. Efter en svag insats mot Tottenham, i den defensiva rollen, valde nämligen Mourinho att bänka Pogba mot Huddersfield. En petning eller rotation, vem vet egentligen. Men mot Newcastle denna helg var Pogba tillbaka i startelvan, tillbaka på det defensiva mittfältet - och underpresterade igen. Resultatet blev Pogba utbytt efter knappa timmen och dessutom förlust med 0 - 1 då Matt Ritchie gjorde matchens enda mål på St. James' Park.

Att Pogbas svaga insatser beror på den felaktiga positionen är uppenbart, åtminstone för mig. Att Pogba gör sig bäst i ett tremannamittfält, som en mer offensiv pjäs, är väldokumenterat från hans tid i Juventus liksom i de matcher han fått en sådan roll i United. Ändå väljer Mourinho att konstant spela honom ur position. Varför vet jag inte, hur han tänker förstår jag inte. Men det jag vet är att Pogba måste få spela i sin rätta roll. För Manchester Uniteds skull, men även för hans egen. Just nu riskerar Pogba faktiskt att slösa bort sin utveckling på grund av Mourinho.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Nytänkande förkämpe eller kontroversiellt problem - Hope Solo går till val som omdebatterad kandidat

Hon har jämfört sin uppväxt med en krigszon och har en bakgrund fylld av kontroverser. Idag är Hope Solo en av åtta kandidater i det amerikanska fotbollsförbundets ordförandeval som avgörs imorgon. Med det vill hon ta över den organisation som hon de senaste åren har varit i offentlig konflikt med.

"Det har alltid handlat om pengar. Men frågan som vi måste ställa oss själva är denna: Varför gör en ‘lönsam’ ideell organisation med miljontals dollar till sitt förfogande inte världens mest älskade sport tillgänglig för alla?”

Det var en fråga som Hope Solo - före detta landslagsmålvakt för USA med över 200 landskamper, ett VM-guld och två OS-guld - ställde sig den 8 december. Med den frågan offentliggjorde Solo att hon skulle ställa upp som kandidat i det amerikanska fotbollsförbundets (USSF) ordförandeval, som ersättare till den avgående ordföranden Sunil Gulati. Ett val som avgörs imorgon. 

Men att Solo skulle ställa upp i valet var en stor överraskning. Så stor att när magasinet Sports Illustrated i oktober 2017 listade totalt 28 kandidater, allt från bekräftade alternativ till egenformulerade utmanare, inkluderade namn som ex-spelaren Landon Donovan och ex-presidentkandidaten Mitt Romney. Men ingen Hope Solo.

Det hindrade dock inte 36-åriga Solo från att kandidera. Med fokus på en mer jämställd ungdomsidrott liksom bättre förutsättningar för damer motiverade hon sin lämplighet via ett långt meddelande på Facebook, poängterade sin långa karriär inom fotbollen och inom landslaget för att landa i uppoffringar.

– Jag vet exakt vad som behövs göras inom den amerikanska fotbollen, jag vet exakt hur det ska göras och jag besitter modet för att få det gjort. Jag har alltid varit villig att uppoffra för det jag tror på och jag tror inte att det finns någon bättre uppoffring än att kämpa för jämställda möjligheter, integritet och ärlighet, speciellt i en organisation som USSF som skulle kunna ge så mycket mer till våra samhällen runt om i staten, skrev Solo.

Solos meddelande togs emot med glädje bland många, kommentarer som enkla "lycka till, hoppas du blir vald" till mer entusiastiska "OMG!!! Jag är SÅ, SÅ stolt över min drottning" droppade in.

Men samtidigt dömdes hennes chanser ut med omedelbar verkan, många tog till och med hennes kandidatur som ett skämt.

Sett till hennes kontroversiella bakgrund var det nog ett självklart brev på posten.

"Opålitlig som bäst och kriminell som värst"

Historien om Hope Solo började bokstavligen i ett fängelse. Hennes pappa Jeffrey John avtjänade nämligen fängelsestraff för förskingring när hans fru Judy besökte honom och nio månader senare föddes Hope. Förskingringsbrottet bakom Jeffrey John - vars namn Hope egentligen inte fick reda på förrän flera år senare - var dock inte den enda gången som han gick emot lagen.

Bland annat anklagades han för mord när Hope gick i collage och han stal med jämna mellanrum såväl pengar som värdesaker från den egna familjen. Den incident som dock var närmast Hope ägde rum när hon var sju år, efter att Jeffrey John och Judy skiljts, och pappan meddelat Judy att han skulle ta med Hope och hennes storebror Marcus till en basebollmatch. Kruxet? Att det inte var det som var den egentliga tanken, att det istället visade sig bli en tre timmars bilfärd från hemstaden Richland till Seattle där Jeffrey höll Hope och Marcus kidnappade innan polisen arresterade honom några dagar senare.

Allt detta berättade Hope Solo om i sin biografi som släpptes sommaren 2012.

– Han var opålitlig som bäst och kriminell som värst, skrev Solo om sin pappa, trots allt med visst vemod.

– Det är komplicerat, att veta hur mycket smärta min pappa förorsakade i mitt liv och i andras som jag älskar, och ändå känna kärlek för honom i mitt hjärta. Oavsett vad han gjorde så var han min pappa, han hjälpte till att göra mig till den jag är. Han överöste mig med kärlek, han visste bara inte hur man är en make eller en pappa eller en ansvarsfull medlem av samhället.

Pappan var dock inte det enda orosmolnet under Hopes uppväxt. Hennes mamma hade dessutom alkoholproblem och nämnde brodern Marcus satte sig själv återkommande i trubbel i skolan. Det vid sidan om att han tog syskonbråken till en ny nivå hemma, där han enligt Hope bland annat kastade dartpilar och sköt med luftgevär mot henne på daglig basis.

– (Vårt hem) var ett slagfält, en krigszon av skrik, svordomar och respektlöshet. Kaos var normen. Vi knuffades och slogs och sparkades och klöste och skrek förolämpningar till varandras ansikten. Han gjorde mig illa, han gjorde saker jag älskade illa. Jag försökte ge tillbaka. Med ord och med mina nävar. Jag kallade honom fet och dum och vilka elaka saker jag än kunde komma att tänka på, berättade Solo.

Trots det var Hopes relation till brodern likt den till hennes pappa, komplicerad men på sitt sätt nära. "Vi kunde slåss med varandra, men våndas dem som försökte bråka med oss", som hon själv beskrev relationen. Och gällande hennes pappa var det ju även han som introducerade henne till fotboll, sporten hon senare skulle bli en av hela världens främsta målvakter inom.

Men vid sidan av de sportsliga framgångarna la denna uppväxt kanske även indirekt grunden till vad som senare skulle prägla hennes liv.

Från misshandel till fegis-attack

Problemen utanför planen tog ursprungligen fart hösten 2012, då involverat pojkvännen Jerramy Stevens. Stevens - före detta amerikansk fotbollsspelare i NFL - hade redan innan deras relation ett fläckfyllt förflutet, med såväl utredning för sexuella övergrepp (senare nedlagd) och fängelsestraff för överfall på brottsregistret. I november 2012 gick det så över till Solo då han - strax innan deras planerade bröllop - arresterades för misstänkt misshandel av Solo. En diskussion om var paret skulle bo efter bröllopet som ska ha slutat i slagsmål när Marcus ringde nödnumret 911.

Stevens frikändes dock i brist på bevis och bara ett par dagar senare gifte sig Stevens och Solo ändå.

– Jag är lycklig. Jag är lyckligt gift. Jag skulle aldrig stödja våld i hemmet, sa Solo efteråt och förnekade att Stevens skulle ha slagit henne.

Men mindre än två år senare var det dags igen, denna gång involverat Solo och hennes halvsysters son. Ett besök hemma hos halvsystern i juni 2014 utvecklades nämligen i samband med alkohol till ett rejält slagsmål mellan Solo och den då 17-årige systersonen och slutade med ett nödsamtal från systersonen till polisen.

– Hope Solo håller på att bli galen; hon misshandlar för helvete folk, vi behöver hjälp, ska sonen ha sagt.

– Hon tog tag i hans huvud och fortsatte att dunka honom i en cementvägg om och om igen. Jag kom bakifrån och försökte dra loss henne för att få bort henne från min son. När hon sedan släppte honom började hon slå mig i ansiktet om och om igen, har halvsystern förklarat i efterhand.

Hur själva slagsmålet egentligen gick till står trots det oklart än idag. Å ena sidan pekar både halvsystern som systersonen på Solo, att hon vid berusat tillstånd gick till angrepp. Å andra sidan menar Solo själv att det egentligen var hon som blev misshandlad, slagen med en sopkvast och att hon är oskyldig. När det kommer till själva domen står även den fortfarande i limbo.

Här skulle man kunna tro att kontroverserna tar slut, men vi har fortfarande ett par kvar. Som när Stevens vintern 2015 körde rattfull med Solo i sätet bredvid vilket gav henne en avstängning från det amerikanska landslaget i 30 dagar.

Men det är inte någon av dessa incidenter som är den kanske största anledningen till att Solo anses chanslös imorgon. Den incidenten handlar istället om fotboll och inkluderar Sverige.

"Gjorde sig av med en motståndare"

De flesta kanske minns den. Straffläggningen i OS 2016 mellan Sverige och USA. Den resulterade ju som bekant i en firad seger för Sverige, Lisa Dahlkvist som segerskytt och sedermera ett hyllat silver i Rio. Men Solos handskbyte, i ett försök att få Dahlkvist ur balans, var det få som missade, varken i Sverige eller USA. När Solo efter matchen kallade svenskorna för “ett gäng fegisar” bröt helvetet löst, även om "attacken" egentligen var en sansad kritik riktad mot den defensiva taktik som Sverige hade använt. Det ansåg dock inte USSF som efter uttalandet valde att stänga av Solo i sex månader och samtidigt bryta hennes kontrakt med landslaget.

Men vänta nu - sex månader? Och ett upprivet kontrakt? Var det oerhört hårda straffet faktiskt baserat på ordvalet “fegis”?

Svaret är nej, det var inte därför. Åtminstone inte enligt Solo.

– Att bokstavligen tillhöra laget i 17 år och sedan bli behandlad på detta sättet… Inte överraskande från USSF, om jag ska vara ärlig, uttalade sig Solo efteråt.

– Det känns som att jag knuffas åt sidan, för det kan inte bero på mina prestationer. Det kan inte bero på någonting förutom att de inte gillar mig. För de vet om att jag har kämpat så hårt för jämställda löner.

Solos engagemang för lika löner för damer och herrar sträcker sig flera år tillbaka i tiden. Året då hon för första gången gick till offentligt angrepp mot löneskillnaderna var i samband med USA:s VM-guld 2015, då hon själv var med och vaktade buren. Prispengarna för guldet visade sig nämligen bli cirka 15 miljoner kronor - 265 miljoner mindre än vad de tyska herrarna fick för sitt VM-guld året innan. Och för att ta en annan rak jämförelse, ännu närmare till hands, så visade siffror från 2015 att USA:s herrlandslag tjänade uppemot fyra gånger så mycket som damerna, det trots att damernas inkomster till förbundet var runt 160 miljoner mer än vad herrarna tillförde.

– Siffrorna talar för sig själva. Vi är det bästa laget i världen, vi har tre VM-guld, fyra OS-guld och herrlandslaget tjänar mer bara genom att dyka upp än vad vi gör genom att vinna stora mästerskap, sa Solo i samband med att hon och fyra av hennes landslagskamrater fyllde i ett officiellt klagomål riktat mot USSF inför OS 2016.

Denna kamp mot förbundet fortsatte Solo att stå upp för, dock utan resultat. Det enda det ledde till enligt Solo var alltså ett indirekt farväl till landslaget efter fegis-incidenten i Rio.

– Låt oss kalla det för vad det är, vilket är en avskedning. Det var en uppsägning av mitt kontrakt med omedelbar verkan och avgång. Till media sa de att det var en avstängning eftersom det såg bättre ut. Men jag fick sparken. Jag fick sparken för vad de säger var för ordet “fegis”, men i verkligheten gjorde de sig av med en motståndare i kampen för jämställda löner.

"Kunde inte längre titta på"

När Solo fick sin dom på sex månaders “avstängning” sa hon att hon tänkte återvända till landslaget, hon sa att karriären inte var över. Knappt ett och ett halvt år senare pekar allt på det motsatta då hon varken har spelat för landslag eller klubblag sedan dess.

Istället ställer hon alltså nu upp i USSF:s ordförandeval och gör det med fokus på jämställdhet. När det kommer till lönerna, men även när det kommer till vad som i USA kallas för “pay to play”-systemet där enorma årskostnader krävs för att ungdomar ens ska få chansen att träna i ett elitprogram. Ett system som indirekt sållar bort de mindre förmögna familjerna och ger dem betydligt sämre förutsättningar för att lyckas.

– Systemet har satts upp för att diskriminera och förbise ojämna förutsättningar på grund av en arrogant tro på att USA besitter världens bästa atleter och att vi därför kan komma undan med att inte ha de bästa fotbollsspelarna i världen. Det är en föråldrad och smärtsamt uppenbar verklighet som landslagen för närvarande står inför, skrev Solo i sitt Facebook-uttalande med en indirekt hänvisning till den VM-plats i Ryssland som herrlandslaget gick miste om.

Med denna fokuspunkt som grund valde Solo därför att skicka in ytterligare ett formellt klagomål till USSF i januari. I det menade Solo att förbundet försummar ungdomsfotbollens utveckling för att själva tjäna pengar istället. Ett problem som såklart är en del av hennes valkampanj, men som hon redan innan själva valet valde att hugga mot. Enligt egen utsago kunde hon helt enkelt inte vänta så länge med en så akut fråga.

– Jag anslöt till USSF:s ordförandeval eftersom jag inte längre kunde titta på när förbundet åsidosätter sitt ansvar till folket som det skapades för att tjäna. Som spelare upplevde jag USSF:s “förtjänst före framsteg”-inställning i mer än 20 år och under denna kampanj har jag spenderat otaliga timmar på att tala med folk i varje nivå av sporten som alla säger samma sak: förbundet har svikit dem, skrev Solo på sin hemsida.

Inför morgondagens val är den allmänna åsikten dock att Solos chans att vinna är minimal, om den ens existerar. När ESPN i veckan satte procentsatser på var och en av de åtta kandidaternas vinstmöjligheter listades Solo som delad jumbo, med mindre än en procents segerchans. Anledningen är dock ganska uppenbar. Solos konflikter med förbundet förväntas inte direkt vara någon fördel då rösterna - fördelade över representanter från ungdoms-, senior- och proffsfotbollen runt om i staten liksom före detta ordföranden, hedersmedlemmar och det så kallade “Athelets Council” - ska räknas. Hennes kontroversiella bakgrund gör att den generella bilden av Hope Solo anses negativ. 

Men på plats i CBS morgonstudio för ett par veckor sedan menade Solo själv att hon inte är chanslös, trots sin konflikt med det förbund hon nu vill bli den första kvinnan att leda.

– Jag har ett stort stöd bland de olika staternas förbund, bland ungdomsfotbollen och bland seniorfotbollen. Det är flera olika delegationer som röstar, inte bara styrelsemedlemmarna i förbundet, inte bara det nuvarande styret. Fotboll är viktigt för många och många har rösträtt i detta val, sa Solo innan hon fick den naturliga följdfrågan:

Många ser dig som en bra atlet, men inte som en bra förebild med tanke på det som hänt utanför planen. Vad säger du till dem?

– Jag har sagt en del saker som har gjort folk obekväma, jag har inte alltid varit politisk korrekt. Men för att få igenom en förändring så måste du kunna ta dig igenom motgångar. Några av de främsta globala ledarna som jag har träffat har klarat av att göra det och har hittat ett bättre sätt att leda, förklarade Solo.

– Så ja, jag har gått igenom en del utanför planen. Men det har enbart gjort mig till en bättre ledare och en bättre människa. Jag är färdig med att ursäkta mig för dem, jag har lärt mig av dem och jag tycker det är viktigt att vi alla gör det på det sättet.

Källor: New York Times, Sports Illustrated, ESPN, Daily Mail, Business Insider, Yahoo Sports, The Guardian, The Seattle Times, Heavy., The Nation, CBS, New York Post

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 26

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 26.

  • En svår vår väntar Huddersfield

Huddersfield är inne i en katastrofalt dålig form. Den senaste segern tog nykomlingarna 16 december, då mot Watford, och ett par omgångar innan dess hade de även besegrat Brighton. Men de två vinsterna är också de enda två som David Wagners mannar har tagit de senaste 15 omgångarna. Huddersfield är numera inne i åtta raka matcher utan seger, varav fem raka förluster. Den senaste i lördagens match mot Manchester United.

Att Huddersfield skulle åka till Old Trafford och ta poäng var i och för sig inte förväntat, och så blev det ju inte heller. Även om Huddersfield lyckades hålla stången i 55 minuter var det främst tack vare hemmalagets bristande kreativitet och när Romelu Lukaku tryckte in ledningsmålet var det i praktiken över. När Alexis Sánchez 13 minuter senare satte 2 - 0 på sin egen straffretur, chilenarens första mål för klubben, var det bara för att fastställa resultatet.

Men även om poäng inte var att vänta går det inte att undvika den kritiska sits som Huddersfield faktiskt sitter i nu. Efter att de inlett säsongen starkt, två raka segrar på de första två matcherna, har Huddersfield rasat i tabellen och är i och med helgens förlust under nedflyttningsstrecket, näst sist i ligan. Att den fart som nykomlingar brukar ha i början nu har tagit slut för Huddersfield är uppenbart, nu väntar i stället en vår där varje poäng är av betydelse. Frågan är om Huddersfield klarar av att vända uppåt igen? Själv är jag mycket tveksam.

  • Mahrez ett självförvållat problem för Leicester

Leicesters helg slutade i en poäng hemma mot Swansea. Efter att Jamie Vardy gett "Rävarna" en tidig ledning var det Leicester som fortsatte att ånga på och borde ha avgjort matchen. Men det gjorde de inte, i stället var det Federico Fernández som nickade in kvitteringen och slutresultatet 1 - 1 på King Power Stadium. Men själva matchen var ju egentligen en bisats i Leicesters helg, ja egentligen hela veckan. Allting handlade ju om Riyad Mahrez som inte kom till spel.

Anledningen till att Mahrez inte spelade, inte ens var med i truppen, har sitt ursprung i januarifönstrets sista dygn. Under transferfönstrets slutraka valde nämligen Mahrez att lämna in en transferbegäran till Leicester, ett försök att tvinga igenom en övergång till Manchester City. Men någon övergång blev det aldrig av, Leicester struntade i Mahrez vilja och behöll honom i klubben. Efter det har Mahrez bevisligen lackat ur totalt och bojkottar just nu lagets samlingar.

Mahrez beteende är såklart inte okej, att klubben sägs ha straffat honom med böter är inte konstigt. Men det är inte svårt att förstå Mahrez. Sedan den där magiska säsongen 2015/16, då Leicester vann ligan och Mahrez utsågs till ligans bästa spelare, har Mahrez vid flera transferfönster i rad visat sin vilja att lämna men till slut gått med på att stanna då klubben nekat alla bud. När han då har presterat som han gjort, varit lagets i särklass bästa spelare denna höst och varit grunden till att Leicester klättrat upp i tabellen, och än en gång ber om att få ta nästa steg i sin utveckling måste klubben låta honom gå. Annars blir det som det nu har blivit, klubbens största stjärna i bojkott och ett stort orosmoln över ett annars välfungerande lag. Det problemet har Leicester nu skapat, något de inte behövde göra. Nu sitter de med ett problem som med stor sannolikhet kommer att hänga med resten av säsongen.

  • Dundersucce för "Nya Arsenal"

Januari var en hektisk månad för Arsenal. Dels handlade det om Alexis Sánchez, hans kontraktssituation som var tvungen att lösas. Dels handlade det om Mesut Özil, även hans kontrakt i samma sits. Vid sidan av dem var säsongen på väg mot kollisionskurs då konkurrenterna börjat dra ifrån. Sedan kom februari, transferfönstret stängde och Arsenal hade rätt ut frågetecknen utanför planen. Sánchez ut, liksom Olivier Giroud och Theo Walcott. In däremot Henrikh Mkhitaryan och Pierre-Emerick Aubameyang medan Özil förlängde kontraktet. Således var det ett på många sätt nytt Arsenal som tog sig an helgens omgång. Everton hemma, höga förväntningar. 90 minuter senare kan vi konstatera att Arsenal motsvarade dem.

Det dröjde nämligen inte mer än sex minuter, sedan öppnade Aaron Ramsey målskyttet. Uppbyggnaden till målet visade även den på positiva tendenser då det var Aubameyang som vinklade fram bollen till Henrikh Mkhitaryan som i sin tur spelade fram Ramsey. Men det tog inte stopp där, sannerligen inte. Ytterligare åtta minuter senare forcerade Laurent Koscielny in 2 - 0 på hörna, fem minuter efter det utökade Ramsey från distans och innan halvtid hann dessutom Aubameyang chippa in sitt debutmål. I den andra halvleken spelade Arsenal sedan av matchen, släppte in ett tröstmål av Everton innan Ramsey fullbordade såväl sitt hattrick som slutresultatet 5 - 1.

Resultatet var inte det minsta oförtjänt, snarare på gränsen till i underkant och en perfekt start för den nystart som detta ändå markerar för Arsenal. För även om Evertons försvar kanske inte bjöd upp till något vidare motstånd var det en mycket fin prestation av Arsenal som var huvudorsaken till resultatet. Att Aubameyang genast hittade nätet, att Ramsey gjorde hattrick i mål och Mkhitaryan hattrick i assist... Det fanns så mycket positivt för Arsenal denna omgång. En match gör såklart inte allt, Arsenal är plötsligt inte ligans bästa lag och alla frågetecken är inte utsuddade direkt (hur ska Arsène Wenger få in bänkade Alexandre Lacazette i elvan, till exempel?). Men efter denna insats måste ändå denna succéstart för "Nya Arsenal" hyllas. Att det kommer bli intressant att följa Arsenals utveckling från och med nu är bara att konstatera.

  • Straffen till trots - Van Dijks effekt lovar redan gott

Söndagens - och hela omgångens - stora höjdarmatch spelades denna helg på Anfield. Ett Liverpool - med en komfortabel seger mot Huddersfield i ryggen - tog sig an Tottenham - i sin tur med en komfortabel seger mot Manchester United i bagaget - i ett toppmöte om Champions League-platserna. Förväntningarna var som alltid stora, när Liverpool möter topplag på Anfield brukar det ju hända saker. Och inte blev vi besvikna denna gång heller då ett par galna sista tio minuter bjöd på en straffmiss av Harry Kane, drömmål av såväl Victor Wanyama som Mohamed Salah, innan Kane fick en ny - omdiskuterad - chans från straffpunkten i matchens sista minut och skrev slutresultatet 2 - 2. Efteråt har domaren Jonathan Moss fått mycket fokus, var de två straffarna han valde att tilldela Tottenham rätt eller fel? Det låter jag dock var och en få avgöra på egen hand, jag är nämligen inte helt säker själv. I stället väljer jag att lyfta en annan person: Virgil Van Dijk.

Van Dijk var visserligen den som orsakade den andra straffen och således gjorde att Liverpool gick miste om segern, men med undantag för den incidenten tycker jag att Van Dijk gjorde en riktigt bra insats. Holländaren, värvad till klubben i januari, var en klippa i försvaret, styrde och ställde samtidigt som han dominerade luftspelet och fördelade bollar. Helt enkelt det han köptes in för att göra. Men enligt mig var följdeffekten av det dessutom att en stabilitet, ovanligt Liverpools försvar, infann sig i ledet. Såväl Dejan Lovren som målvakten Lorius Karius, båda ständigt kritiserade, kändes mer säkra med Van Dijk bredvid sig. 

Fram till matchens sista minuter var Liverpools försvar därför stabilt och såg ut att gå mot segern. Nu blev det inte så, ett sinnessjukt slut signerat Anfield skrev en annan historia. Men det tycker jag inte tar ifrån Liverpool en riktigt bra försvarsinsats, och framför allt Van Dijks roll i laget. Detta var hans blott andra ligastart för Liverpool, några till i cuperna. Men jag tycker att han redan har föranlett en effekt, tendenser som lovar gott. Kan han fortsätta i denna stil, och även få utdelning i form av segrar, så finns det kanske ett visst hopp för Liverpools försvar trots allt.

  • En förlust som luktade sparken

På presskonferensen inför Chelseas måndagsmatch mot Watford var det Antonio Conte som stod i fokus. Efter förra omgångens tunga 3 - 0-förlust hemma mot Bournemouth hade pressen ökat på Chelsea-managern vars jobb nu sades sitta löst. Dels för att resultaten gått emot, dels för att Conte själv har varit uppenbart missnöjd. När italienaren därtill på presskonferensen uttryckte sin vilja att stanna i klubben, och även en önskan om ett offentligt statement från klubbens sida till hans undsättning, riktades enbart mer ljus mot honom. Sedan kom matchen, Watford och en ny spik i Contes kista.

Standarden för matchen sattes redan i den 30:e minuten. Då tog Chelsea-mittfältaren Tiémoué Bakayoko sitt andra gula kort, blev utvisad och försatte Chelsea i numerärt underläge. Runt tio minuter senare tilldelades Watford straff efter att Thibaut Courtois fällt Gerard Delofeu och Troy Deeney skickade in 1 - 0 för hemmalaget. Men det stannade inte där. För även om Eden Hazard såg ut att rädda Conte i nöden med sitt 1 - 1-mål med tio minuter kvar slutade matchen i totalt förfall för Chelsea. 2 - 1 gjorde Daryl Janmaat bara ett par minuter efter kvitteringen, 3 - 1 utökade Delofeu till innan Roberto Pereyra sköt in matchens sista mål i Chelseas 4 - 1-förlust mot Watford.

Under matchens gång var det tydligt vem som låg i fokus för förlusten. För varje mål som Watford gjorde i slutet hängde tv-kameran kvar på Antonio Conte några sekunder extra, italienaren vars uttryck skrek "pressad man". Och det är även känslan som hängde kvar vid slutsignalen. Efter denna förlust känns avskedet av Conte väldigt nära, kanske redan denna vecka eller som ryktena säger till och med i dag? Oavsett om det blir nu eller senare känns det dock som att Contes tid i Chelsea är på väg att rinna ut.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Efter Silly Season: Tio intressanta övergångar

Januarifönstret 2018 är stängt, äntligen eller alldeles för tidigt beroende på synvinkel. Men stängt är det och då är det ju dags för en sammanfattning. Här är därför tio intressanta övergångar, i kronologisk ordning, som jag tycker är värda att lyfta.

Virgil Van Dijk (Southampton till Liverpool)

Som väntat blev Virgil Van Dijks övergång bort från Southampton klar detta fönster. Frågan var egentligen enbart vilken av de stora klubbarna som skulle vinna dragkampen och till slut var det ändå ganska väntat att det var Liverpool som såg till att rycka med mest kraft. För cirka 800 miljoner kronor blev Van Dijk historiens dyraste mittback innan fönstret ens hade öppnat.

För Liverpool var värvningen av Van Dijk efterlängtad. Kanske inte mest på grund av holländarens kvalité, utan för lagets skriande behov av en mittback. Jürgen Klopp har inte lyckats sätta sitt försvarsspel och inte är uppgiften enklare då spelarkvalitén saknas. Nu fick de in en ansedd mittback med ledaregenskaper som bör kunna styra försvaret. Dock oklart om det räcker för att lösa hela det problem som Liverpools försvar utgör.

Ross Barkley (Everton till Chelsea)

Ross Barkleys karriär har gått i rejält stå. Efter att han slog igenom som tonårig supertalang i Everton har utvecklingen stannat av, en del på grund av skador en del på grund av fel tränare för hans bästa. Men kanske även på grund av motivationsbrist? Barkley har varit tydlig med att han har velat ta nästa steg, till en större klubb, vilket han till slut - om än något år för sent - nu fick. För drygt 165 miljoner kronor värvade Chelsea den offensive mittfältaren till Stamford Bridge.

I England fick övergången mest fokus på grund av den låga transfersumman. Barkley var ju egentligen på väg till Chelsea redan i somras, då för runt 350 miljoner kronor, men övergången avbröts i sista stund. Nu genomfördes den, fyra månader senare, för cirka 200 miljoner mindre. En anledning till det var dock att Barkleys kontrakt var utgående, Barkleys framtid utanför Everton dessutom redan spikad. Så då var summan till slut ett mindre hinder och Barkley en Chelsea-spelare. Återstår att se ifall detta var den flytt som återupplivar talangens utveckling eller om han förblir en rotationsbricka i Chelseas bygge.

Philippe Coutinho (Liverpool till Barcelona)

Ytterligare en övergång som var väntad, ytterligare en som i första hand slutförde de förhandlingar som hade inletts i somras. Men Phillippe Coutinhos övergång till Barcelona gav inte mindre eko för det. För cirka 1,5 miljarder kronor - historiens tredje dyraste övergång - släppte Liverpool taget om sin stjärna och tillät honom uppfylla sin dröm.

För Barcelona var detta på sätt och vis den riktiga kontringen på Neymar-förlusten i somras. Visserligen värvades Ousmane Dembélé som Neymars ersättare, men i form av status var Coutinho en mer rättmätig avlösare. I praktiken blir han dock inte en rak ersättare, under Ernesto Valverde har Barcelona förändrat formationen en aning och spelar nu främst med en mittfältsdiamant. Således har Coutinho snarare pekats ut som Andrés Iniestas tronarvinge, vilket låter ganska logiskt. När det skiftet ska äga rum - och hur det då faller ut - blir intressant att följa.

Yerry Mina (Palmeiras till Barcelona)

I skymundan av Coutinho genomförde Barcelona en annan värvning. Från brasilianska Palmeiras värvades den colombianske mittbacken Yerry Mina för runt 120 miljoner kronor. Men även om det mesta av rampljuset riktades mot Coutinho så var värvningen av Mina viktig på ett annat sätt.

Barcelona har länge saknat kvalité i mittbacksleden. Framåt har katalanerna ju alltid levererat, centralt på mittfältet historiskt sett likaså. Men i försvaret har en mittback länge saknats, egentligen sedan Carles Puyols dagar och speciellt för bredden. Med Javier Mascherano skickad till Habei China Fortune behövdes en till mittback bakom Gerard Pique och Samuel Umtiti och i längden framför den förstnämnde vars karriärtopp börjar ha passerat bäst före datum. Där fyller Mina ett hål och på längre sikt kan 23-åringen från Guachené bli en riktigt bra värvning för Barça.

Robin Van Persie (Fenerbache till Feyenoord)

Rotterdamsonen Robin Van Persie har haft en lysande karriär. 34-åringen minns kanske mest från sina åtta år i Arsenal, kanske bäst från sina två i Manchester United. I England sammanlagt blev det en FA-cuptitel med Arsenal, en ligatitel med Manchester United och två raka skytteligasegrar totalt. Därefter bar det av till turkiska Fenerbache för anfallaren med över 100 landskamper. Men denna vinter tog utlandsresan slut. Efter 14 år återvänder Van Persie till Holland, dessutom till hemstaden Rotterdam. Under detta fönster återvände Van Persie till Feyenoord.

Feyenoord var klubben som Van Persie slog igenom i. Van Persie anlände till Feyenoord som 16-åring, från Excelsior, och blev i Feyenoord en omtalad talang i Europa. A-lagsdebut som 17-åring, var med och vann Uefacupen 2002 och gjorde åtta ligamål under sin första hela säsong. Dock slog relationen med tränaren Bert Van Marwijk snett och Van Persie såldes till Arsenal. Därefter tog karriären fart och blev till slut otroligt lyckad. Nu får den ett slut i samma klubb som den inleddes. Sportsligt kanske inte den mest spektakulära värvningen, men vackert likaså.

Alexis Sánchez / Henrikh Mkhitaryan (Arsenal till Manchester United / Manchester United till Arsenal)

Raka byten mellan klubbar är ingen vanlig syn, speciellt inte i den absoluta toppen. Bäst minns man kanske Zlatan Ibrahimović och Samuel Eto'os klubbyte mellan Inter och Barcelona, men i övrigt är det väldigt få. Dock var bytet mellan Alexis Sánchez och Henrikh Mkhitaryan på många sätt ett såväl logiskt som bra byte för både Manchester United och Arsenal.

Att Sánchez skulle lämna Arsenal var väntat. Manchester City var på väg att värva chilenaren med det utgående kontraktet redan i somras, gjorde det inte och allt pekade på att de skulle göra det denna vinter i stället. Sedan kom lokalrivalen United emellan, erbjöd ett bättre avtal och fick en ny nummer sju. En statusvärvning för Manchester United.

Samtidigt gick Mkhitaryan åt andra hållet och Arsenal ska nog inte misströsta för det. Armeniern hittade inte vägen ut ur José Mourinhos frysbox och att han skulle lämna var ganska väntat, men det betyder inte att han saknar kvalité. I Arsenal är det mycket möjligt att Mkhitaryan lyfter igen, speciellt om han får en mer central roll i laget. På så sätt blir det inte enbart intressant att följa Sánchez fortsatta resa i Manchester utan även Mkhitaryans utveckling i London.

Pietro Pellegri (Genoa till Monaco)

Pietro Pellegris framtid skulle ju ligga i Genoa. Den lokala produkten var inte enbart talangfull, anfallarens pappa både supporter och lagledare i klubben och såväl pappans som sonens egen dröm var att Pietro skulle spela för Genoa, det var det uttalade målet. Och det fick han ju även göra, redan som 15-åring debuterade Pellegri för Genoa och blev med det den delat yngste spelaren att någonsin spela i Serie A. Som den talang han är var det såklart flertalet storklubbar som jagade honom, inte minst då han gjorde mål i Francesco Tottis avskedsmatch. Till slut blev det dock - för min del aningen överraskande - Monaco som vann kampen denna vinter.

Monaco är kända som en välfungerande plantskola. Två färska exempel är Anthony Martial och Kylian Mbappé som båda kom till klubben som tonåringar och lämnade för dyra summor. Förhoppningarna i Monaco är förstås att Pellegri ska gå liknande väg till mötes, nu värvad för runt 200 miljoner kronor och om ett par år för minst ett antal gånger så mycket mer. Och det är ju inte en helt ologisk utsikt. Det blir helt enkelt intressant att följa 16-åringens framtid i furstendömet.

Aymeric Laporte (Athletic Bilbao till Manchester City)

Manchester City ryktades hela fönstret vilja ha en mittback och framför allt var det ju Virgil Van Dijk som sades ligga på radarn. Men holländaren gick till Liverpool och City fick vända blicken någon annanstans. Till slut, under fönstrets sista dygn, landade ögonen i Baskien, på Athletic Bilbao och Aymeric Laporte. Och frågan är om det - oavsett om City verkligen var med i kampen om Van Dijk - inte var ett bättre val?

Laporte har länge setts som en av världens största mittbackslöften. Fransmannen med baskiska rötter anlände redan som 16-åring till Athletic Bilbaos ungdomsverksamhet och debuterade för A-laget två år senare. Efter några imponerande säsonger följde rykten om Manchester United, Real Madrid och Barcelona. Men någon övergång blev aldrig av och nu är det istället Manchester City som knep 23-årige Laportes signatur för utköpsklausulen på 650 miljoner kronor. En positionssäker mittback med sina bästa år framför sig, en fin värvning enbart det. Det som Pep Guardiola dock lär vara mest glad över är Laportes fina passningsfot som mycket väl kan frodas under Guardiolas ledning.

Iñgo Martinez (Real Sociedad till Athletic Bilbao)

För Athletic Bilbao betydde dock försäljningen av Aymeric Laporte ett tungt avbräck, speciellt med tanke på klubbens policy. Athletic värvar nämligen enbart spelare med baskiska rötter, något som förstås är såväl beundransvärt och imponerande med tanke på den höga nivå de år efter år ändå håller. Men samtidigt innebär det ju en väldigt tunn urvalsbas för nyförvärv. Men denna gång lyckades Athletic snabbt hitta en ersättare, en fullgod sådan i form av Iñgo Martinez från Real Sociedad för utköpsklausulen på 320 miljoner kronor. Men inte en helt okomplicerad övergång ändå.

Att gå från San Sebastián-klubben Real Sociedad till Bilbao-klubben Athletic är såklart en känslig övergång att göra. Att Martinez därtill har spelat i princip hela karriären i Real Sociedad, är framtagen ur den egna akademin, har varit en ledargestalt för klubben och sagt att han aldrig skulle kunna spela för Athletic gör ju inte saken bättre. Nu väljer han ändå flytten till regionsrivalen i stället för att gå till någon av de största klubbarna som tidigare har jagat honom. Det blir intressant att se hur reaktionerna ter sig när lagen möts på Anoeta 28 april.

Pierre-Emerick Aubameyang (Borussia Dortmund till Arsenal)

Ett ovanligt händelserikt januarifönster avslutades med ytterligare några stora värvningar på Deadline Day och inte minst handlade det om en anfallarkarusell mellan tre olika klubbar: Chelsea, Borussia Dortmund och Arsenal. Alla tre jagade en anfallare och frågan var om karusellen skulle hinna genomföras. Och det gjorde den ju till slut med relativt god marginal. Olivier Giroud gick från Arsenal till Chelsea och Michy Batshuayi gick på lån från Chelsea till Borussia Dortmund. Det för att möjliggöra den stora smällkaramellen: Pierre-Emerick Aubameyang från Borussia Dortmund till Arsenal för runt 620 miljoner kronor.

Att Aubameyang skulle lämna Borussia Dortmund har länge känts som en tidsfråga. Gabonesen har de senaste fönstren visat sin vilja att flytta vidare och i somras såg det länge ut att bli antingen en av Europas största giganter eller Kinas pengar. Det blev det inget av och i stället har Aubameyang ägnat hösten åt att ömsöm göra mål ömsöm strejka sig bort. Till slut fick han så sin övergång och det var Arsenal som klev fram för att ersätta Alexis Sánchez stjärnstatus.

Värvningen av Aubameyang avslutade på många sätt detta vinterfönster och vi får väl helt enkelt se om Aubameyangs fart får fart på Arsenal. Att supportrarna är spända är befogat, Aubameyang har tillhört världens främsta anfallare de sensate åren och vann Bundesligas skytteliga förra säsongen. Men var ska han få plats? Som anfallare, antingen bredvid eller i stället för, sommarens profilvärvningen Alexandre Lacazette eller som ytter där han egentligen inte hör hemma? Ett pussel som återstår att se hur Arsène Wenger väljer att lösa.

Dela inlägg:
  • Lo Hägerfelth

Omgångens 5 punkter - Omgång 25

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 25.

  • Ayews form lyfter Swansea

Vilken pangstart han har fått, Carlos Carvalhal. Sedan portugisen tog över Swansea har walesarna vunnit mot Watford, visserligen förlorat mot Tottenham därefter men sedan plockat poäng mot Newcastle och segrat mot Liverpool. Denna omgång toppade Swansea ytterligare formen genom att säkert besegra Arsenal med 3 - 1 på hemmaplan. Bakom segern stod - återigen - Jordan Ayew.

Ayew öppnade säsongen likt hela Swansea, det vill säga svagt. Under hösten gjorde han endast ett mål i ligan och prestationerna vid sidan av målprotokollet imponerade inte heller. Men de senaste matcherna - sedan Paul Clement fick sparken - har Ayew hittat formen, hade inför denna omgång gjort tre mål på de sex senaste matcherna. Mot Arsenal gjorde han såväl 2 - 1-målet efter Petr Cechs misstag och låg även bakom Sam Clucas 3 - 1-mål i slutet. På detta sätt har Ayew varit en betydande faktor i att Swansea tagit kliv uppåt i tabellen.

När Jordan Ayew kom till Swansea för ett år sedan kändes värvningen på ett sätt lite väl "lättscoutad". Jordan skulle nämligen ersätta storebror André som halvåret tidigare hade flyttat från Swansea till West Ham (och i går återvände till Swansea). Men Jordan har inte lyckats nå samma nivå som sin storebror, åtminstone inte hittills. Detta kanske nu är på väg att förändras? I så fall mycket välkommet för Swansea.

  • Usel prestation i skuggan av transferljus

Arsenals vecka har handlat mycket om transfers. Här om veckan skickade man iväg Alexis Sánchez till Manchester United och fick Henrikh Mkhitaryan i stället. I går, på deadline day, kom dock den stora kanonen då Pierre-Emerick Aubameyang köptes in från Borussia Dortmund för klubbrekordsumma och dessutom sägs Mesut Özil efter många om och men ha förlängt kontraktet. Mycket positivt runt Arsenal, kan man säga. Nästan så att man glömmer bort att de även stod för en usel insats på själva planen.

Förra omgången var lite av ett "håll-käften"-resultat av Arsenal. Efter att Arsenal kryssat mot West Bromwich, kryssat mot Chelsea, åkt ut ur FA-cupen och förlorat mot Bournemouth hade Arsenals domedag skrivits. Sedan vann de mot Crystal Palace med 4 - 1 och tystade alltså kritikerna. Men så kom då denna omgång och Swansea borta. En usel insats och en ödesdiger målvaktstavla av Petr Cech senare hade Arsenal förlorat mot jumbon med 3 - 1, välförtjänt dessutom går inte att komma ifrån.

Frågan är vad som vägde tyngre denna veckoomgång, fotbollsinsatsen eller transferframgångarna? Logiskt sätt är det ju matchen, men jag förstår ju att supportrarna väljer att fokusera på det glada. Förhoppningarna nu är ju att Aubameyang ska vara en injektion som gör att Arsenal undviker dessa djupdyk. Jag har dock mina farhågor om att det kommer krävas mer än så för att vända hela klubbens riktning.

  • Chelsea omgångens stora flopp

Likt Arsenal - och många andra - handlade denna omgång om såväl transfers som fotboll för Chelsea. Under tisdagen bekräftade Chelsea värvningen av ytterbacken Emerson från Roma och i går såg man även till att lösa Olivier Giroud från Arsenal medan Michy Batshuayi skickades på lån till Borussia Dortmund. Men liksom Arsenal var det fotbollsmässiga resultatet negativt för Chelsea, dessutom i form av ett rejält magplask.

Utan avstängde Álvaro Morata, utan utlånade Michy Batshuayi och utan nytillkomne Olivier Giroud tog Chelsea sig an Bournemouth hemma på Stamford Bridge. Ett aningen spetslöst anfall kunde man förutspå och så blev det också, men att även försvaret skulle svika var aningen oväntat. Efter en mållös första halvlek gjorde Bournemouth nämligen tre snabba mål i den andra halvleken, först Callum Wilson, sedan Junior Stanislas och till sist Nathan Aké när Bournemouth tog hem alla tre poäng.

0 - 3-resultatet på Stamford Bridge var omgångens absolut största skräll, men samtidigt omgångens stora flopp. Med all respekt för Bournemouth ska Chelsea helt enkelt inte förlora denna match. Men det gjorde de, gav med det ytterligare en plump i en redan formsvag resultatrad med endast en seger på de fyra senaste ligamatcherna. Förhoppningsvis är detta en väckarklocka för Chelsea som annars går en tuff vår tillmötes.

  • Walcott-succé i helblå tröja

Theo Walcotts Arsenal-karriär blev aldrig riktigt som förväntat. Värvad som en 16-årig supertalang med England för sina fötter blev det till slut fler försök än slutprodukt, mer "denna-säsong-ska-bli-min-säsong" än att faktiskt ta fart. Tolv år senare lämnade Walcott så Arsenal denna vinter för Everton, för ett sista ryck. Och visst har det börjat bra.

Walcotts debut skedde i den förra omgången. Då mötte Everton West Bromwich, spelade 1 - 1 och för Walcotts del resulterade det i assist till målet. En okej start, men än bättre blev det i går. Hemma mot Leicester var det Walcott-show när yttern gjorde såväl 1 - 0 som 2 - 0 i den första halvleken när Everton vann med 2 - 1.

Så, till den stora frågan: Är det nu det äntligen lyfter för Theo Walcott? Nej, skämt åsido så var detta ett mycket välkommet resultat för Everton. Inför matchen hade de sex raka matcher utan seger, varav tre förluster, vilket återigen satt lite press på laget. Den pressen lättades lite nu, tack vare Walcott. För såväl Walcotts som Evertons skull får vi väl hoppas att hans formtopp håller i sig så länge som möjligt denna gång.

  • Fler frågor än svar efter Sánchez debut

Efter debuten mot Yeovil Town i FA-cupen var det så dags för Alexis Sánchez första Premier League-match för Manchester United. När Manchester United ställdes mot Tottenham på Wembley i går var alla ögon därför riktade mot honom när matchen satte igång. Hur skulle det gå? Vilka tendenser skulle vi få se? Och kanske framför allt hur skulle José Mourinho ställa upp? 90 minuter plus tilläggstid senare står jag kvar med fler frågor än svar.

När värvningen av Sánchez var klar var jag försiktigt optimistisk. En bra värvning för Manchester United, absolut. Men var skulle han spela? Skulle Mourinho spela honom till vänster och flytta en formstark Martial? Skulle han spela honom centralt och flytta på en formstark Lingard? Eller till höger där han egentligen inte vill spela? Mot Tottenham - liksom mot Yeovil - var svaret till en början ute till vänster. Samtidigt flyttades Martial till höger och Lingard stannade kvar i mitten. Men det gick sådär, en okej inledning för Sánchez personligen men en negativ konsekvens för Martial. Dessutom tryckte Tottenham in två mål och försvårade hela Uniteds situation. Till den andra halvleken förändrade Mourinho således uppställningen, Martial till vänster, Sánchez centralt och Lingard till höger. Det resulterade i en intetsägande halvlek.

För mig pekade inte enbart insatsen på en del frågetecken, även det faktum att Mourinho förändrade formationen under matchens gång antydde för min del på att han inte riktigt verkar ha uppställningen klar för sig. Vem ska spela var, hur och när? Det var de frågorna jag ställde mig när värvningen var klar här om veckan och det är frågor som enbart förstärktes i gårdagens 2 - 0-förlust mot Tottenham. Vi får väl se om dessa frågor får några svar med tidens gång.

Dela inlägg: