Januarifönstret 2018 är stängt, äntligen eller alldeles för tidigt beroende på synvinkel. Men stängt är det och då är det ju dags för en sammanfattning. Här är därför tio intressanta övergångar, i kronologisk ordning, som jag tycker är värda att lyfta.

Virgil Van Dijk (Southampton till Liverpool)

Som väntat blev Virgil Van Dijks övergång bort från Southampton klar detta fönster. Frågan var egentligen enbart vilken av de stora klubbarna som skulle vinna dragkampen och till slut var det ändå ganska väntat att det var Liverpool som såg till att rycka med mest kraft. För cirka 800 miljoner kronor blev Van Dijk historiens dyraste mittback innan fönstret ens hade öppnat.

För Liverpool var värvningen av Van Dijk efterlängtad. Kanske inte mest på grund av holländarens kvalité, utan för lagets skriande behov av en mittback. Jürgen Klopp har inte lyckats sätta sitt försvarsspel och inte är uppgiften enklare då spelarkvalitén saknas. Nu fick de in en ansedd mittback med ledaregenskaper som bör kunna styra försvaret. Dock oklart om det räcker för att lösa hela det problem som Liverpools försvar utgör.

Ross Barkley (Everton till Chelsea)

Ross Barkleys karriär har gått i rejält stå. Efter att han slog igenom som tonårig supertalang i Everton har utvecklingen stannat av, en del på grund av skador en del på grund av fel tränare för hans bästa. Men kanske även på grund av motivationsbrist? Barkley har varit tydlig med att han har velat ta nästa steg, till en större klubb, vilket han till slut - om än något år för sent - nu fick. För drygt 165 miljoner kronor värvade Chelsea den offensive mittfältaren till Stamford Bridge.

I England fick övergången mest fokus på grund av den låga transfersumman. Barkley var ju egentligen på väg till Chelsea redan i somras, då för runt 350 miljoner kronor, men övergången avbröts i sista stund. Nu genomfördes den, fyra månader senare, för cirka 200 miljoner mindre. En anledning till det var dock att Barkleys kontrakt var utgående, Barkleys framtid utanför Everton dessutom redan spikad. Så då var summan till slut ett mindre hinder och Barkley en Chelsea-spelare. Återstår att se ifall detta var den flytt som återupplivar talangens utveckling eller om han förblir en rotationsbricka i Chelseas bygge.

Philippe Coutinho (Liverpool till Barcelona)

Ytterligare en övergång som var väntad, ytterligare en som i första hand slutförde de förhandlingar som hade inletts i somras. Men Phillippe Coutinhos övergång till Barcelona gav inte mindre eko för det. För cirka 1,5 miljarder kronor - historiens tredje dyraste övergång - släppte Liverpool taget om sin stjärna och tillät honom uppfylla sin dröm.

För Barcelona var detta på sätt och vis den riktiga kontringen på Neymar-förlusten i somras. Visserligen värvades Ousmane Dembélé som Neymars ersättare, men i form av status var Coutinho en mer rättmätig avlösare. I praktiken blir han dock inte en rak ersättare, under Ernesto Valverde har Barcelona förändrat formationen en aning och spelar nu främst med en mittfältsdiamant. Således har Coutinho snarare pekats ut som Andrés Iniestas tronarvinge, vilket låter ganska logiskt. När det skiftet ska äga rum - och hur det då faller ut - blir intressant att följa.

Yerry Mina (Palmeiras till Barcelona)

I skymundan av Coutinho genomförde Barcelona en annan värvning. Från brasilianska Palmeiras värvades den colombianske mittbacken Yerry Mina för runt 120 miljoner kronor. Men även om det mesta av rampljuset riktades mot Coutinho så var värvningen av Mina viktig på ett annat sätt.

Barcelona har länge saknat kvalité i mittbacksleden. Framåt har katalanerna ju alltid levererat, centralt på mittfältet historiskt sett likaså. Men i försvaret har en mittback länge saknats, egentligen sedan Carles Puyols dagar och speciellt för bredden. Med Javier Mascherano skickad till Habei China Fortune behövdes en till mittback bakom Gerard Pique och Samuel Umtiti och i längden framför den förstnämnde vars karriärtopp börjar ha passerat bäst före datum. Där fyller Mina ett hål och på längre sikt kan 23-åringen från Guachené bli en riktigt bra värvning för Barça.

Robin Van Persie (Fenerbache till Feyenoord)

Rotterdamsonen Robin Van Persie har haft en lysande karriär. 34-åringen minns kanske mest från sina åtta år i Arsenal, kanske bäst från sina två i Manchester United. I England sammanlagt blev det en FA-cuptitel med Arsenal, en ligatitel med Manchester United och två raka skytteligasegrar totalt. Därefter bar det av till turkiska Fenerbache för anfallaren med över 100 landskamper. Men denna vinter tog utlandsresan slut. Efter 14 år återvänder Van Persie till Holland, dessutom till hemstaden Rotterdam. Under detta fönster återvände Van Persie till Feyenoord.

Feyenoord var klubben som Van Persie slog igenom i. Van Persie anlände till Feyenoord som 16-åring, från Excelsior, och blev i Feyenoord en omtalad talang i Europa. A-lagsdebut som 17-åring, var med och vann Uefacupen 2002 och gjorde åtta ligamål under sin första hela säsong. Dock slog relationen med tränaren Bert Van Marwijk snett och Van Persie såldes till Arsenal. Därefter tog karriären fart och blev till slut otroligt lyckad. Nu får den ett slut i samma klubb som den inleddes. Sportsligt kanske inte den mest spektakulära värvningen, men vackert likaså.

Alexis Sánchez / Henrikh Mkhitaryan (Arsenal till Manchester United / Manchester United till Arsenal)

Raka byten mellan klubbar är ingen vanlig syn, speciellt inte i den absoluta toppen. Bäst minns man kanske Zlatan Ibrahimović och Samuel Eto'os klubbyte mellan Inter och Barcelona, men i övrigt är det väldigt få. Dock var bytet mellan Alexis Sánchez och Henrikh Mkhitaryan på många sätt ett såväl logiskt som bra byte för både Manchester United och Arsenal.

Att Sánchez skulle lämna Arsenal var väntat. Manchester City var på väg att värva chilenaren med det utgående kontraktet redan i somras, gjorde det inte och allt pekade på att de skulle göra det denna vinter i stället. Sedan kom lokalrivalen United emellan, erbjöd ett bättre avtal och fick en ny nummer sju. En statusvärvning för Manchester United.

Samtidigt gick Mkhitaryan åt andra hållet och Arsenal ska nog inte misströsta för det. Armeniern hittade inte vägen ut ur José Mourinhos frysbox och att han skulle lämna var ganska väntat, men det betyder inte att han saknar kvalité. I Arsenal är det mycket möjligt att Mkhitaryan lyfter igen, speciellt om han får en mer central roll i laget. På så sätt blir det inte enbart intressant att följa Sánchez fortsatta resa i Manchester utan även Mkhitaryans utveckling i London.

Pietro Pellegri (Genoa till Monaco)

Pietro Pellegris framtid skulle ju ligga i Genoa. Den lokala produkten var inte enbart talangfull, anfallarens pappa både supporter och lagledare i klubben och såväl pappans som sonens egen dröm var att Pietro skulle spela för Genoa, det var det uttalade målet. Och det fick han ju även göra, redan som 15-åring debuterade Pellegri för Genoa och blev med det den delat yngste spelaren att någonsin spela i Serie A. Som den talang han är var det såklart flertalet storklubbar som jagade honom, inte minst då han gjorde mål i Francesco Tottis avskedsmatch. Till slut blev det dock - för min del aningen överraskande - Monaco som vann kampen denna vinter.

Monaco är kända som en välfungerande plantskola. Två färska exempel är Anthony Martial och Kylian Mbappé som båda kom till klubben som tonåringar och lämnade för dyra summor. Förhoppningarna i Monaco är förstås att Pellegri ska gå liknande väg till mötes, nu värvad för runt 200 miljoner kronor och om ett par år för minst ett antal gånger så mycket mer. Och det är ju inte en helt ologisk utsikt. Det blir helt enkelt intressant att följa 16-åringens framtid i furstendömet.

Aymeric Laporte (Athletic Bilbao till Manchester City)

Manchester City ryktades hela fönstret vilja ha en mittback och framför allt var det ju Virgil Van Dijk som sades ligga på radarn. Men holländaren gick till Liverpool och City fick vända blicken någon annanstans. Till slut, under fönstrets sista dygn, landade ögonen i Baskien, på Athletic Bilbao och Aymeric Laporte. Och frågan är om det - oavsett om City verkligen var med i kampen om Van Dijk - inte var ett bättre val?

Laporte har länge setts som en av världens största mittbackslöften. Fransmannen med baskiska rötter anlände redan som 16-åring till Athletic Bilbaos ungdomsverksamhet och debuterade för A-laget två år senare. Efter några imponerande säsonger följde rykten om Manchester United, Real Madrid och Barcelona. Men någon övergång blev aldrig av och nu är det istället Manchester City som knep 23-årige Laportes signatur för utköpsklausulen på 650 miljoner kronor. En positionssäker mittback med sina bästa år framför sig, en fin värvning enbart det. Det som Pep Guardiola dock lär vara mest glad över är Laportes fina passningsfot som mycket väl kan frodas under Guardiolas ledning.

Iñgo Martinez (Real Sociedad till Athletic Bilbao)

För Athletic Bilbao betydde dock försäljningen av Aymeric Laporte ett tungt avbräck, speciellt med tanke på klubbens policy. Athletic värvar nämligen enbart spelare med baskiska rötter, något som förstås är såväl beundransvärt och imponerande med tanke på den höga nivå de år efter år ändå håller. Men samtidigt innebär det ju en väldigt tunn urvalsbas för nyförvärv. Men denna gång lyckades Athletic snabbt hitta en ersättare, en fullgod sådan i form av Iñgo Martinez från Real Sociedad för utköpsklausulen på 320 miljoner kronor. Men inte en helt okomplicerad övergång ändå.

Att gå från San Sebastián-klubben Real Sociedad till Bilbao-klubben Athletic är såklart en känslig övergång att göra. Att Martinez därtill har spelat i princip hela karriären i Real Sociedad, är framtagen ur den egna akademin, har varit en ledargestalt för klubben och sagt att han aldrig skulle kunna spela för Athletic gör ju inte saken bättre. Nu väljer han ändå flytten till regionsrivalen i stället för att gå till någon av de största klubbarna som tidigare har jagat honom. Det blir intressant att se hur reaktionerna ter sig när lagen möts på Anoeta 28 april.

Pierre-Emerick Aubameyang (Borussia Dortmund till Arsenal)

Ett ovanligt händelserikt januarifönster avslutades med ytterligare några stora värvningar på Deadline Day och inte minst handlade det om en anfallarkarusell mellan tre olika klubbar: Chelsea, Borussia Dortmund och Arsenal. Alla tre jagade en anfallare och frågan var om karusellen skulle hinna genomföras. Och det gjorde den ju till slut med relativt god marginal. Olivier Giroud gick från Arsenal till Chelsea och Michy Batshuayi gick på lån från Chelsea till Borussia Dortmund. Det för att möjliggöra den stora smällkaramellen: Pierre-Emerick Aubameyang från Borussia Dortmund till Arsenal för runt 620 miljoner kronor.

Att Aubameyang skulle lämna Borussia Dortmund har länge känts som en tidsfråga. Gabonesen har de senaste fönstren visat sin vilja att flytta vidare och i somras såg det länge ut att bli antingen en av Europas största giganter eller Kinas pengar. Det blev det inget av och i stället har Aubameyang ägnat hösten åt att ömsöm göra mål ömsöm strejka sig bort. Till slut fick han så sin övergång och det var Arsenal som klev fram för att ersätta Alexis Sánchez stjärnstatus.

Värvningen av Aubameyang avslutade på många sätt detta vinterfönster och vi får väl helt enkelt se om Aubameyangs fart får fart på Arsenal. Att supportrarna är spända är befogat, Aubameyang har tillhört världens främsta anfallare de sensate åren och vann Bundesligas skytteliga förra säsongen. Men var ska han få plats? Som anfallare, antingen bredvid eller i stället för, sommarens profilvärvningen Alexandre Lacazette eller som ytter där han egentligen inte hör hemma? Ett pussel som återstår att se hur Arsène Wenger väljer att lösa.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 25.

• Ayews form lyfter Swansea

Vilken pangstart han har fått, Carlos Carvalhal. Sedan portugisen tog över Swansea har walesarna vunnit mot Watford, visserligen förlorat mot Tottenham därefter men sedan plockat poäng mot Newcastle och segrat mot Liverpool. Denna omgång toppade Swansea ytterligare formen genom att säkert besegra Arsenal med 3 - 1 på hemmaplan. Bakom segern stod - återigen - Jordan Ayew.

Ayew öppnade säsongen likt hela Swansea, det vill säga svagt. Under hösten gjorde han endast ett mål i ligan och prestationerna vid sidan av målprotokollet imponerade inte heller. Men de senaste matcherna - sedan Paul Clement fick sparken - har Ayew hittat formen, hade inför denna omgång gjort tre mål på de sex senaste matcherna. Mot Arsenal gjorde han såväl 2 - 1-målet efter Petr Cechs misstag och låg även bakom Sam Clucas 3 - 1-mål i slutet. På detta sätt har Ayew varit en betydande faktor i att Swansea tagit kliv uppåt i tabellen.

När Jordan Ayew kom till Swansea för ett år sedan kändes värvningen på ett sätt lite väl "lättscoutad". Jordan skulle nämligen ersätta storebror André som halvåret tidigare hade flyttat från Swansea till West Ham (och i går återvände till Swansea). Men Jordan har inte lyckats nå samma nivå som sin storebror, åtminstone inte hittills. Detta kanske nu är på väg att förändras? I så fall mycket välkommet för Swansea.

• Usel prestation i skuggan av transferljus

Arsenals vecka har handlat mycket om transfers. Här om veckan skickade man iväg Alexis Sánchez till Manchester United och fick Henrikh Mkhitaryan i stället. I går, på deadline day, kom dock den stora kanonen då Pierre-Emerick Aubameyang köptes in från Borussia Dortmund för klubbrekordsumma och dessutom sägs Mesut Özil efter många om och men ha förlängt kontraktet. Mycket positivt runt Arsenal, kan man säga. Nästan så att man glömmer bort att de även stod för en usel insats på själva planen.

Förra omgången var lite av ett "håll-käften"-resultat av Arsenal. Efter att Arsenal kryssat mot West Bromwich, kryssat mot Chelsea, åkt ut ur FA-cupen och förlorat mot Bournemouth hade Arsenals domedag skrivits. Sedan vann de mot Crystal Palace med 4 - 1 och tystade alltså kritikerna. Men så kom då denna omgång och Swansea borta. En usel insats och en ödesdiger målvaktstavla av Petr Cech senare hade Arsenal förlorat mot jumbon med 3 - 1, välförtjänt dessutom går inte att komma ifrån.

Frågan är vad som vägde tyngre denna veckoomgång, fotbollsinsatsen eller transferframgångarna? Logiskt sätt är det ju matchen, men jag förstår ju att supportrarna väljer att fokusera på det glada. Förhoppningarna nu är ju att Aubameyang ska vara en injektion som gör att Arsenal undviker dessa djupdyk. Jag har dock mina farhågor om att det kommer krävas mer än så för att vända hela klubbens riktning.

• Chelsea omgångens stora flopp

Likt Arsenal - och många andra - handlade denna omgång om såväl transfers som fotboll för Chelsea. Under tisdagen bekräftade Chelsea värvningen av ytterbacken Emerson från Roma och i går såg man även till att lösa Olivier Giroud från Arsenal medan Michy Batshuayi skickades på lån till Borussia Dortmund. Men liksom Arsenal var det fotbollsmässiga resultatet negativt för Chelsea, dessutom i form av ett rejält magplask.

Utan avstängde Álvaro Morata, utan utlånade Michy Batshuayi och utan nytillkomne Olivier Giroud tog Chelsea sig an Bournemouth hemma på Stamford Bridge. Ett aningen spetslöst anfall kunde man förutspå och så blev det också, men att även försvaret skulle svika var aningen oväntat. Efter en mållös första halvlek gjorde Bournemouth nämligen tre snabba mål i den andra halvleken, först Callum Wilson, sedan Junior Stanislas och till sist Nathan Aké när Bournemouth tog hem alla tre poäng.

0 - 3-resultatet på Stamford Bridge var omgångens absolut största skräll, men samtidigt omgångens stora flopp. Med all respekt för Bournemouth ska Chelsea helt enkelt inte förlora denna match. Men det gjorde de, gav med det ytterligare en plump i en redan formsvag resultatrad med endast en seger på de fyra senaste ligamatcherna. Förhoppningsvis är detta en väckarklocka för Chelsea som annars går en tuff vår tillmötes.

• Walcott-succé i helblå tröja

Theo Walcotts Arsenal-karriär blev aldrig riktigt som förväntat. Värvad som en 16-årig supertalang med England för sina fötter blev det till slut fler försök än slutprodukt, mer "denna-säsong-ska-bli-min-säsong" än att faktiskt ta fart. Tolv år senare lämnade Walcott så Arsenal denna vinter för Everton, för ett sista ryck. Och visst har det börjat bra.

Walcotts debut skedde i den förra omgången. Då mötte Everton West Bromwich, spelade 1 - 1 och för Walcotts del resulterade det i assist till målet. En okej start, men än bättre blev det i går. Hemma mot Leicester var det Walcott-show när yttern gjorde såväl 1 - 0 som 2 - 0 i den första halvleken när Everton vann med 2 - 1.

Så, till den stora frågan: Är det nu det äntligen lyfter för Theo Walcott? Nej, skämt åsido så var detta ett mycket välkommet resultat för Everton. Inför matchen hade de sex raka matcher utan seger, varav tre förluster, vilket återigen satt lite press på laget. Den pressen lättades lite nu, tack vare Walcott. För såväl Walcotts som Evertons skull får vi väl hoppas att hans formtopp håller i sig så länge som möjligt denna gång.

• Fler frågor än svar efter Sánchez debut

Efter debuten mot Yeovil Town i FA-cupen var det så dags för Alexis Sánchez första Premier League-match för Manchester United. När Manchester United ställdes mot Tottenham på Wembley i går var alla ögon därför riktade mot honom när matchen satte igång. Hur skulle det gå? Vilka tendenser skulle vi få se? Och kanske framför allt hur skulle José Mourinho ställa upp? 90 minuter plus tilläggstid senare står jag kvar med fler frågor än svar.

När värvningen av Sánchez var klar var jag försiktigt optimistisk. En bra värvning för Manchester United, absolut. Men var skulle han spela? Skulle Mourinho spela honom till vänster och flytta en formstark Martial? Skulle han spela honom centralt och flytta på en formstark Lingard? Eller till höger där han egentligen inte vill spela? Mot Tottenham - liksom mot Yeovil - var svaret till en början ute till vänster. Samtidigt flyttades Martial till höger och Lingard stannade kvar i mitten. Men det gick sådär, en okej inledning för Sánchez personligen men en negativ konsekvens för Martial. Dessutom tryckte Tottenham in två mål och försvårade hela Uniteds situation. Till den andra halvleken förändrade Mourinho således uppställningen, Martial till vänster, Sánchez centralt och Lingard till höger. Det resulterade i en intetsägande halvlek.

För mig pekade inte enbart insatsen på en del frågetecken, även det faktum att Mourinho förändrade formationen under matchens gång antydde för min del på att han inte riktigt verkar ha uppställningen klar för sig. Vem ska spela var, hur och när? Det var de frågorna jag ställde mig när värvningen var klar här om veckan och det är frågor som enbart förstärktes i gårdagens 2 - 0-förlust mot Tottenham. Vi får väl se om dessa frågor får några svar med tidens gång.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 24.

• Seger direkt för Lamberts Stoke

Det var ingen lätt uppgift som Paul Lambert fick i handen. Då han för en vecka sedan presenterades som Stokes nye manager, ersättare till sparkade Mark Hughes, var det för ett lag i en smärre kris. Stoke hade inte enbart förlorat sju av de tolv senaste matcherna, de hade dessutom stora problem såväl framåt som bakåt och låg under nedflyttningsstrecket. Inte blev det bättre när Lambert förra veckan inledde sin sejour med att se sitt nya lag förlora, mot Manchester United, medan han själv såg på från läktaren. Men redan denna helg fick Lambert en positiv start.

I sin första match vid rodret tog Lambert sig an Huddersfield på hemmaplan. I efterhand kan det kanske vara värt att understryka motståndarnas svaga form, men det tar inte ifrån ett viktigt resultat för Stoke. Hemmalaget gjorde nämligen 1 - 0 genom Joe Allen tidigt i andra halvlek innan Mame Biram Diouf fastslog slutresultatet 2 - 0 cirka kvarten senare.

Vid sidlinjen hymlade Lambert inte med sin glädje. Vid båda målen kunde man se hur den nye managern hoppade upp i luften i segerjubel och i intervjun efter matchen var han full av lovord till sina spelare. Och visst har han anledning till det, med denna seger tog han omedelbart Stoke upp över strecket. Men samtidigt kommer betydligt fler segrar vara nödvändigt för att Lambert ska kunna unna sig lättnad.

• Martial befäster sin startplats

Rashford eller Martial, Martial eller Rashford. Så har så gott som hela säsongen sett ut på Manchester Uniteds vänsterkant. De två talangfulla yttrarna/anfallarna har fått göra upp om positionen till vänster och José Mourinho har mer eller mindre gett dem varannan match från start, inhopp i de andra, med liten fördel Rashford. Men den platsen har nu börjat befästas av Martial.

Medan Marcus Rashford är inne i en formsvacka har Anthony Martial nämligen hittat en motsatt formkurva. När Manchester United mötte Everton på nyårsdagen startade fransmannen och gjorde öppningsmålet i segermatchen. Efter det har han startat båda ligamatcherna sedan dess, mot Stoke förra helgen och denna helg mot Burnley. I båda gjorde han mål, mot Burnley dessutom det enda vilket gjorde honom till matchhjälte.

Med denna form känns det därför som att Martial håller på att ta över startplatsen till vänster, åtminstone för den närmaste framtiden. Med Alexis Sánchez på ingång från Arsenal och Rashford hack i häl kommer han nog få kämpa om den platsen. Men konstigt vore väl annars i en klubb som Manchester United.

• Sparka Silva - rätt eller fel?

Efter en utmärkt höst har Watfords form svängt spikrakt neråt. Inför helgens match hade laget endast en seger på tio matcher, totalt sju förluster dessutom. När Leicester sedan såg till att besegra Watford i lördags fortsatte således den svaga formen. Men att Marco Silva skulle få sparken - vilket han fick dagen efter - kom ändå som en överraskning.

Reaktionerna på beslutet har varit väldigt tudelade. Från kretsarna utanför klubben har det varit många negativa kommentarer, hur kan Watford sparka en tränare av Marco Silvas kaliber, som hade inlett säsongen så bra med Watford? Men om man följer reaktionerna från klubbens supportrar har det varit en enorm majoritet som velat se Silva sparkad redan ett bra tag tillbaka. Varför? Anledningen grundar sig i Evertons tidigare intresse för Silva.

Liverpool-klubben ville nämligen anställa Silva som ersättare till Ronald Koeman i oktober. Då såg Watford till att behålla Silva, varför skulle de inte det då de nyss anställt honom och han inlett så bra? Således fortsatte Silvas resa med Watford medan Everton plockade Sam Allardyce istället. Men sedan dess har Watfords form dalat och när Watford nu sparkade Silva gjorde man det genom att indirekt beskylla Everton för att deras intresse hade raderat Silvas fokus på Watford. Det är också av den anledningen som supportrarna velat ha bort honom, de har ansett att Silva inte har velat vara kvar i klubben.

Utan större insikt är det svårt att säga vad som stämmer och inte. Men om Watfords version stämmer så finns det ju såklart en logik i att sparka Silva. Men samtidigt kan man ju fråga sig hur de tänkte när Evertons intresse dök upp. Om Silva nu så gärna ville lämna, borde inte Watford ha insett denna utveckling redan då? Oavsett rätt eller fel så blir det intressant att se om Javi Gracia - som presenterades som ersättare samma kväll - kan få ordning på Watford.

• Tottenhams säsong inför ett vägskäl

Tottenham var inför helgens omgång inne i en riktigt bra form. Visserligen hade de tappat två poäng hemma mot West Ham tidigare i januari, men i den senaste matchen utklassade de Everton med 4 - 0 och även innan West Ham-matchen hade de tre raka segrar. Med det hade de börjat klättra i tabellen igen, det efter en sämre novembermånad som gjort att de tappat i ligan. Men i helgen blev det ett nytt tyngre resultat.

För söndagens motstånd stod Southampton. "The Saints" var i sin tur i en än mer prekär sits där de i och med Stokes ovannämnda seger nu hade trillat ner under nedflyttningsstrecket. Således behövde även de en vinst, i så fall deras första sedan november. Men det blev det inget av, inte för Southampton men inte heller för Spurs. 1 - 1 slutade matchen när Davinson Sánchez stod för ett självmål och Harry Kane för kvitteringen.

I och med det resultatet blev Tottenhams situation plötsligt aningen mer utsatt. Samtidigt som flera av konkurrenterna vann sina matcher visar schemat nu nämligen tre tuffa matcher i följd, mot Manchester United, Liverpool och Arsenal i tur och ordning. Och vore inte det nog väntar även åttondelsfinal mot Juventus i Champions League. Känslan nu är därför att Tottenham står inför ett betydande vägskäl, en rad förluster här och säsongen kan i värsta fall vara över. Men och andra sidan kan ett par fina skalper nu vara exakt det som skickar Tottenham iväg mot toppen. Vi får väl se vad domen är om si så där en månad.

• Liverpool nere på jorden igen

Förra helgen flög Liverpool på moln. Genom att besegra Manchester City i en galen historia, en match som slutade 4 - 3 på Anfield, satte de inte bara stopp för Citys obesegrade svit, de förlängde även sin egen förlustfria rad till 14 raka ligamatcher. Läge för ett Jürgen Klopp-leende modell större, men veckan senare suddade Swansea ut hans glada min.

I omgångens sista match ställdes Liverpool nämligen mot Swansea. Walesarna, för dagen hemmalag, kom till matchen som klar jumbo och medan samtliga av de tre närmaste bottenlagen tog poäng var Swansea såklart även de i behov av det samma. Och visst såg de till att ta dem, dessutom tre till antalet. Alfie Mawson blev matchens enda målskytt då han tog tillvara på en misslyckad nickrensning från ligadebuterande Virgil Van Dijk, satte 1 - 0-målet som efter en stark försvarsinsats i andra halvlek gav segern till Swansea.

Med det gick Liverpool från seger mot ligans främsta lag till förlust mot ligans jumbo. Man skulle kunna säga att detta var typiskt Liverpool, att gå från ytterlighet till ytterlighet på en vecka. Man skulle dessutom kunna göra det med fog. Men med tanke på den långdragna form de inför denna förlust visade är det nog lite väl hårt att döma Liverpool allt för kritiskt. Dock var resultatet en stor besvikelse i kampen om toppen.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 23.

• Pardews första seger

1 - 0 på hörna, 2 - 0 på hörna. Att Tony Pulis inte är kvar var svårt att se när West Bromwich vann mot Brighton i helgen. Det var nämligen betoning på fasta situationer och styrka i luften som gav West Brom segern, mittbackarna Jonny Evans och Craig Dawson som gjorde målen. Mindre överraskande metod, således. Men själva resultatet var det som stack ut.

Segern var nämligen West Broms första ligavinst sedan 19 augusti. Sedan dess har 20 raka matcher passerat - hälften oavgjorda, hälften förluster - medan managern Pulis som sagt har fått sparken. Samtidigt innebar det Alan Pardews första PL-seger med nya klubben på det nionde försöket.

De tre poäng som således droppade in var oerhört viktiga för laget. West Brom ligger sedan länge under nedflyttningsstrecket och har inte sett ut att vara på väg uppåt. I det hänseendet gav dessa poäng ingen omedelbar verkan, West Brom ligger kvar som nästjumbo under strecket. Men det minskade åtminstone avståndet och gav nytt självförtroende i laget. Huruvida det räcker i längden återstår dock att se.

• Omedelbar debut för Cenk Tosun

Det är mer vanligt än ovanligt att nyförvärv får börja en sejour i en ny klubb på bänken. För att skynda långsamt, låta den nya spelaren vänja sig vid omgivningen genom att fasas in. Så var det inte för Cenk Tosun. Den turkiske anfallaren skickades rakt in i Evertons startelva mot Tottenham.

Värvningen av Tosun har varit efterlängtad för Everton. Bristen på en anfallare har varit tydlig efter att Romelu Lukaku såldes till Manchester United och i somras lyckades Ronald Koeman inte hitta en ersättare. Visserligen kom Wayne Rooney, men hans roll är mer släpande, och unge Dominic Calvert-Lewin har fått större förtroende än vad hans utveckling egentligen skulle må bra av. Anfallsproblemet har även varit tydligt hela hösten, såväl under Koeman som under Sam Allardyce. Tanken är att Tosun ska lösa problemet.

Själva debuten då? Helt okej, några fina aktioner och några mindre misstag, innan han blev utbytt efter en timme. Dock var denna match en svår debut för Tosun, Tottenham körde trots allt över Everton med 4 - 0 på Wembley. Det intressanta blir att se hur Tosun - med ett fint facit från Besiktas i ryggen - kommer att utvecklas under våren.

• Vart är Arsenal på väg?

Det stora samtalsämnet i matchen mellan Bournemouth och Arsenal skrevs redan innan avspark. Arsène Wenger hade valt att inte ta ut Alexis Sánchez i matchtruppen, inte ens ta med honom på resan, vilket såklart skapade rubriker. Anledningen var också självklar. I och med att Sánchez kontrakt går ut i sommar har det mest känts som en tidsfråga innan chilenaren lämnar och då transferfönstret nu har anlänt har allt mer pekat på en flytt redan nu, antingen till Manchester City eller Manchester United (trots att Wenger tidigare avfärdat en sådan försäljning). Då Wenger valde att inte ta med Sánchez till Bournemouth togs det som en bekräftelse på att flytten kommer att hända, mycket möjligt denna vecka. Men matchen som följde gav än mer bekymmer för Arsenal.

Förutom Sánchez saknades även Mesut Özil. Tysken, som även han sitter med ett utgående kontrakt, saknades i sin tur på grund av en knäskada. Utan de två storstjärnorna var det dock ett ganska dystert Arsenal som tog sig an Bournemouth, fantasilöst, men som till slut lyckades göra 0 - 1 genom Hector Bellerín. Det hjälpte dock föga då Bournemouth vände matchen, resultatet och vann med 2 - 1 på Vitality Stadium.

Domen mot Arsenal har efteråt varit stenhård, som den sig nog bör. Förlusten gör att Arsenal nu har halkat efter ännu mer i toppen med hela åtta poäng upp till Champions League-platserna. Att klubbens bästa spelare därtill kommer att lämna, kanske deras näst bästa likaså, gör att klubbens framtiden känns oerhört oviss. Vem kommer de att ersätta Sánchez med? Vad gör de om de - som de förmodligen kommer att göra - missar Champions League igen och vad betyder det för klubbens status? Och så den eviga Wenger-frågan på det. Jag undrar: Vart är Arsenal på väg?

• Citys förlustfria svit bruten!

22 matcher. Så lång blev Manchester Citys rad utan förluster i Premier League. Under dessa 22 matcher tog City bland annat 18 raka vinster, gjorde 64 mål och hade släppt in minst antal mål av alla. Att de med det dragit upp en klyfta som i praktiken redan har säkrat ligatiteln säger sig självt. Men nu - i söndags - kom så förlusten till slut. Mot Liverpool, på Anfield, i vad som nog var säsongens bästa match hittills.

Matchen kom att utveckla sig i bästa tänkbara Klopp-anda. Liverpool öppnade matchen starkt och gjorde välförtjänt även öppningsmålet i matchen. Målskytt blev Alex Oxlade-Chamberlain. Men City kom tillbaka, som så ofta innan. Leroy Sané fick en vacker krossboll mot sin vänsterkant, tog ner den och fintade bort ytterbacken Joe Gomez i en och samma bröstnedtagning innan han vrickade sig förbi två försvarare i samma rörelse och tryckte in kvitteringen. Bara detta en stark första halvlek. Men det skulle bli ännu värre.

Liverpool öppnade likt den första halvleken den andra halvleken i högsta fart, uppskruvat ytterligare ett antal varv. Och det gav utdelning. Under loppet av knappt tio minuter lobbade Roberto Firmino in 2 - 1, Sadio Mané dunkade in 3 - 1 i krysset och Mohamed Salah utnyttjade Edersons misslyckade utspark genom att lyfta in 4 - 1. Ett resultat av ett fantastiskt presspel, liksom ett panikslaget City-försvar. Anfield i extas och matchen avgjord - sedan höll City på att vända matchen. 4 - 2 och 4 - 3 han City göra i slutet av matchen innan allting kokades ner till en City-frispark i den sista minuten där Sergio Agüero - visserligen i vad som visade sig vara offside - så när nickade in kvitteringen.

Att Citys svit var på väg mot ett slut har varit uppenbart för de som följt laget de senaste månaderna. För även om resultaten har fortsatt att droppa in har spelet - speciellt de senaste matcherna - sakta med säkert blivit lite sämre, trötta ben och hjärnor kanske tagit ut sin rätt. Till slut blev alltså 4 - 3 på Anfield det resultat som satte stopp för den omutliga maskinen. Att motorn nu skulle vara sönder är dock uteslutet att tänka.

• Förlust för Stoke inför Lamberts ögon

Efter sju förluster på de tio senaste ligamatcherna - toppat av uttåg i FA-cupen mot League Two-laget Coventry - fick Mark Hughes som väntat sparken av Stoke. Under walesaren har klubben sedan länge tappat tråden, gått bakåt i utvecklingen och ligger numera under nedflyttningsstrecket. Så beslutet var på tiden. Inför gårdagens match mot Manchester United presenterades sedan ersättaren Paul Lambert, senast från en misslyckad sejour i Championship och Wolverhampton. Han satt på läktaren när Stoke mötte United.

Någon trevlig tillställning fick Lambert dock inte bevittna. Ur Stoke-vinkel, det vill säga. För Manchester United spelade ut gästerna, Paul Pogba dominerade när United gjorde såväl 1 - 0, 2 - 0 och 3 - 0 genom Valencia, Martial och Lukaku. Stoke utgjorde i sin tur inte något vidare hot framåt och bakåt var de ingen utmaning för hemmalaget. Därmed förblev Stoke nedflyttningszonen trogen.

För Lambert ligger nu ett stort jobb framför fötterna. Stoke har verkligen inte sett bra ut denna säsong och även om klubben har några spelare som på egen hand kan stå för fina prestationer (läs Shaqiri) så räcker det sällan i längden. Om Lambert - utan några större meriter på CV:et - är rätt man för jobbet återstår att se, men för mig har han en hel del att bevisa.

Den var väntad, vi alla såg den komma. Men det gör inte Philippe Coutinhos övergång till Barcelona mindre anmärkningsvärd. Det gör inte heller att frågan om Liverpools bristande dragningskraft kan undvikas.

Det var hans dröm.

Det var så som Jürgen Klopp förklarade att Philippe Coutinho, Liverpools största stjärna, i går lämnade klubben för Barcelona.

"Det är ingen hemlighet att Philippe har velat få igenom den här övergången sedan juli, då Barcelona för första gången visade sitt intresse. Philippe var öppen med mig, ägarna och till och med sina lagkamrater att detta var en övergång han desperat ville få igenom", berättade Klopp för Liverpools hemsida.

"Trots det lyckades vi behålla spelaren här förbi sommarfönstret, med förhoppningen att vi skulle kunna övertala honom att stanna och vara en del av vad vi försöker göra. Jag kan säga till Liverpool-supportrarna att vi, som klubb, har gjort allting i vår makt för att övertyga Philippe att det var lika attraktivt att förbli en del av LFC som att flytta till Spanien, men han är 100 procent säker på att hans - och hans familjs - framtid tillhör Barcelona."

Klopps meddelande till supportrarna var betydligt längre än så, han fortsatte med att tacka Coutinho för hans tid i klubben och så vidare. Men även om det var ett ärligt och väldigt fint avsked av brassen - som i och med övergångssumman på runt 160 miljoner euro nu är historiens tredje dyraste spelare - måste orden även analyseras för vad de samtidigt är.

Ett erkännande för var Liverpools ställning i fotbollens näringskedja numera ligger.

Coutinho inte den första

Att många år har gått sedan Liverpool senast vann den engelska ligan är ingen hemlighet, snarare påminns klubbens supportrar om just det stup i kvarten. Att Liverpool trots det är en av Englands, och världens, största klubbar är ändå utan tvivel.

Men så har det som sagt inte sett ut de senaste åren, speciellt inte sedan den senaste Champions League-titeln. Istället har det blivit allt tydligare att Liverpool har tappat sin största glans, de senaste elva säsongerna har Liverpool endast vunnit en titel, Ligacupen.

Sådant påverkar klubbens status.

Framför allt påverkar det ekonomiskt. Färre prispengar, sämre köpkraft, svårare att vinna. Spiralen neråt är svår att bryta om den pågår länge.

Men en annan följdeffekt, egentligen i symbios med den ovannämnda delen, är klubbens dragningskraft. Vilken typ av spelare som klubben lockar, vilken nivå av spelare som klubben kan ställa siktet på. Vilka spelare som ser klubben som sin dröm.

Den ställningen tyder tyvärr mycket på att Liverpool har tappat, statusen som gör att de största stjärnorna väljer att stanna. Under de senaste åren har vi exempel som Fernando Torres, Luis Suárez och Raheem Sterling. Philippe Coutinho är således långt ifrån den första att flytta.

Ett dilemma som måste lösas

Detta är förstås något som Liverpool är medvetna om. I sitt Coutinho-avsked var detta även en underliggande fråga som berördes av Jürgen Klopp. Som han sig bör betonade han vikten av att fortsätta framåt.

Och så är det ju, det är viktigt. Att lämna det gamla i det förflutna. Men samtidigt kan man inte blint ignorera situationen, speciellt inte då det redan har hänt upprepade gånger. Då kommer liknande situationer återkomma även i framtiden och den försämrade status som man vill höja bli omöjlig att lyfta.

Så vad kan Liverpool göra för att förändra sin verklighet?

Det enkla svaret är ju att vinna titlar. Dilemmat att det dels är jäkligt svårt och kräver extra mycket då klubben har landat i denna statusspiral. För även om Klopp betonar att klubben alltid går vidare när stjärnorna lämnar är just det en nyckel till att faktiskt vinna en titel igen, att de lyckas behålla sina största stjärnor.

Det är tyvärr det som måste till, ett dilemma som måste lösas. Annars kommer Liverpool nog aldrig att återta sin egentliga plats i näringskedjan.

Han slog igenom som Englands nya Rooney, den som skulle bli landets stora stjärna. Så har det inte blivit. När Ross Barkley nu byter till Chelsea är känslan att hans framtid avgörs i denna flytt.

Vägen till fotbollstoppen är sällan spikrak. Ofta åker man på skadeproblem, tappar formen i fel läge eller förs samman med fel tränare. Oavsett faktorer är den utvecklingen dock alltid omöjlig att förutspå. Inte minst för unga talanger som slår igenom i ung ålder, det finns det otaliga exempel på.

Ett aktuellt sådant exempel är Ross Barkley. För ett par år sedan var hans framtida stjärnstatus spikad och han var en blivande nyckelspelare för England.

Nu, efter övergången till Chelsea, är känslan att han befinner sig i ett vägskäl i karriären.

"Inte sett en sådan talang som Ross"

Ross Barkley är urtypen av en klassisk Everton-produkt. Han är född i Liverpool, anslöt till klubbens välrenommerade akademi i ung ålder och tog sig snabbt upp genom klubbsystemet. Ansedd som ett superlöfte förväntades han debutera redan som 16-åring, bröt dock oturligt benet i en U19-landskamp och fick skjuta upp debuten. Den drog dock inte ut på tiden, som 17-åring i augusti 2011, då han genast imponerade trots förlust mot QPR.

– Ross borde vara stolt över sättet han spelade på i dag, sättet som han tog ansvar med bollen. Han var fantastisk, sa Everton-managern David Moyes efter matchen.

Att förväntningarna kring Barkley efter det sköt i höjden var inte speciellt oväntat, det är trots allt England vi pratar om. Men denna gång verkade optimismen verkligen befogad. Med en genombrottskraft, dynamik och kreativitet som få i hans ålder jämfördes han genast med Steven Gerrard och utsågs - i och med klubbkopplingen - till den nye Wayne Rooney.

– Mikel Arteta sitter på bänken på grund av Ross Barkley. Han är ung, men han kommer att bli en av de bästa spelarna som vi någonsin kommer att få se i detta land, förkunnade den före detta Arsenal-försvararen Martin Keown medan lagkamraten och dåvarande Everton-stjärnan Tim Cahill utsåg Barkley till den största talangen han någonsin sett.

– Ross Barkley är en speciell talang. Han har haft otur med skador men han är en enorm spelare med en fantastisk attityd till fotboll, sa Cahill.

– Han är så mogen för sin ålder och jag tror att han kommer att bli en massiv tillgång för Everton och (staden) Liverpool de närmaste åren. Jag har haft turen att spela med några fantastiska spelare under min karriär, men jag tror inte att jag har sett en sådan talang som Ross.

Efter den första säsongen i Evertons A-lag skickades Barkley ut på lån. Först till Sheffield Wednesday, sedan till Leeds United. Efter en säsong på resande fot återvände den offensive mittfältaren till Goodison Park - och gjorde succé. Totalt blev det 38 matcher och sju mål för Everton, kallades dessutom upp till det engelska A-landslaget, medan lovorden fortsatte att hagla.

Barkleys säsong resulterade till slut i nominering till "Årets spelare" i Premier League, därefter en uttagning till VM i Brasilien där han bland annat fick ett inhopp mot Italien och fick spela hela matchen mot Costa Rica. Detta blott 20 år gammal.

Men efter den säsongen har Barkleys karriär sakta men säkert stagnerat.

"Inte en talang längre"

Följande säsong präglades för Barkleys del av att försöka motsvara de förväntningar som nu hade satts på honom. Det lyckades sådär, när säsongen 2014/15 var över hade Barkley endast gjort två mål på hela säsongen medan ett underpresterande Everton landade på undre halvan av tabellen. Nästa säsong slog Barkley tillbaka, gjorde tolv mål för Everton och två för England.

Men förra säsongen gick återigen i besvikelsens tecken för Barkley som redan tidigt under hösten kritiserades av managern Ronald Koeman. Bland annat byttes Barkley ut redan i halvtid mot Sunderland.

– Det fanns en orsak till att byta ut Ross i halvtid eftersom han inte spelade bra, han förlorade många bollar och spelare av den kvalitén kan inte förlora den typen av bollar, sa Koeman efteråt.

– Vi analyserade matchen, som alltid, och hade individuella samtal. Jag hade det med Ross och han måste förbättra sig.

Liknande uttalanden visade sig bli återkommande. Koeman var bevisligen inte nöjd med Barkley och när Everton mötte Manchester City i oktober förvisades Barkley till bänken. Där fick han sitta hela matchen.

– Han är ung, men han är inte så ung eftersom han har spelat för A-laget i fyra år. Det betyder att du inte längre är en talang och att du behöver visa vad du går för, sa Koeman då.

För Barkley var det diskussioner som stämplade resten av säsongen, även om han under våren förbättrade formen. Samtidigt blev det under säsongens gång allt tydligare att Barkley började planera för en framtid utanför Goodison Park då han satt med ett utgående kontrakt.

Till slut, efter säsongen, bekräftade Koeman Barkleys framtid.

– Hans situation är inte särskilt svår. Vi gav honom ett väldigt bra erbjudande för att skriva på ett nytt kontrakt. Han avböjde kontraktet och sa åt mig att han letar efter en ny utmaning.

Vart tar Barkleys karriär vägen härifrån?

Således förväntades Barkley säljas i somras, men situationen blev krångligare än så. Det var nämligen få av de större klubbarna som visade något större intresse, rykten om en rotationsroll i Tottenham Hotspur var länge det enda konkreta. Sedan dök ett Chelsea - i desperat jakt på truppbredd - plötsligt upp under transferfönstrets sista veckor, bestämde sig för att värva Barkley och tog in honom för läkarundersökning på deadline day. Men det hela slutade oväntat med att Barkley lämnade läkarundersökningen i London och återvände till Everton.

Anledningen till det sades vara den ljumskskada han satt med, att det skulle ha lett till en underkänd undersökning. Men det förnekade Barkley genom sociala medier. Såväl underkänd undersökning som en undersökning över huvudtaget.

– Tvärtemot vad flera rapporter i media skriver genomgick jag inte någon läkarundersökning med någon klubb vid något tillfälle. Jag bestämde mig helt enkelt för att det, på grund av min skada, skulle vara bäst att göra ett beslut om min framtid och överväga alla mina alternativ i januari när jag är i fullt skick, skrev Barkley.

Oavsett historien så blev den övergången, Barkley till Chelsea, klar i går. Londonklubben betalade en rapporterad summa på 15 miljoner pund för den nu 24-årige Barkleys tjänster. Samtidigt har Everton-supportrarna hälsat honom farväl med glädje, främst riktat mot sättet han lämnade klubben, medan en del ifrågasätter övergångens genomförande då transfersumman har sjunkit med runt 20 miljoner pund sedan i somras.

Befogad kritik eller inte, för mig är det en annan fråga som är mer relevant att ställa.

Vart tar Ross Barkleys karriär vägen härifrån?

Det går på många sätt att argumentera för att denna övergång kommer ologiskt. Framför allt eftersom Barkleys karriär gått i stå, att denna övergång borde ha ägt rum efter den där genombrottssäsongen 2013/14 istället. Då skulle det ha varit betydligt mer snack kring värvningen, då talades det om betydligt större summor. Nu har denna värvning nästintill gått under radarn.

Ser vi till utvecklingen räcker det med att se till hans speltid. Med 24 år fyllda är det nu mer än ett och ett halvt år sedan Barkley senast spelade för England, ett inhopp i en träningsmatch mot Australien. För att hitta hans senaste start får vi skrolla tillbaka tiden ytterligare ett halvår, då han i en träningsmatch mot Frankrike fick knappt 80 minuters speltid. Samtidigt har han - mycket på grund av skadan - inte spelat en enda minut för Everton denna säsong. Mer än en rotationsplats i Chelsea skulle därför överraska.

Men och andra sidan kan denna övergång vara exakt det som Barkley behöver. Som han själv sa i somras var han på jakt efter en ny utmaning, att ta nästa steg i karriären. Och det behövs - verkligen. För Barkley, för England. Kanske är detta är just den nytändning som Ross Barkley behöver?

Det blir intressant att följa, om han klarar av den högre nivån. För det är nu han måste ta nästa steg i utvecklingen.

Annars riskerar hans karriär att förbli en besvikelse.