De har varit en del av Bundesliga sedan starten, den enda klubben som aldrig fallit ur. Men efter flera säsonger av balanserande på strecket pekar allting nu mot att HSV gör sin första säsong utanför ligan nästa säsong. Förlust mot Mainz idag och det sista hoppet kan vara på väg att slockna.

Det kan vara en av idrottsvärldens mest kända klockor. Åtminstone är den det i fotbollssammanhang, även om den inte är rund till formen.

Klockan jag pratar om är så klart det evigt tickande "uhret" i Hamburg. Den digitala klockan, uppsatt i Volksparkstadion, som visar hur länge HSV har spelat i Bundesliga. Och det är länge, de facto hela tiden. HSV är nämligen den enda klubben som har spelat i Bundesliga sedan starten 1963. Således tickar klockan nu på, med 54 år, 191 dagar och ständigt ökande timmar, minuter och sekunder.

Fram tills nu, det vill säga. Inför dagens match mellan HSV och Mainz 04 pekar nämligen allting på att klockan snart kommer att stanna.

Förutsättningar som få

HSV har sedan lång tid tillbaka tillhört Tysklands främsta klubbar. 1923 blev klubben tyska mästare för första gången och 95 år senare är de med sin ena stjärna på bröstet en av blott sex klubbar som tilldelats stjärnstatus. Sett ur ett internationellt perspektiv besitter HSV dessutom en titel i Cupvinnarcupen och en i Champions League.

Att HSV har varit och fortfarande är en stor klubb i Tyskland är egentligen väldigt logiskt. Ser vi geografiskt är Hamburg Tysklands näst största stad, är en av hela Europas viktigaste hamnstäder, är en av Tysklands största turiststäder och har landets högsta BNP per capita. En välmående stad som förstås ger avslag på stadens fotbollslag.

Eller åtminstone borde det göra det. För det senaste decenniet har resultaten varit långt ifrån den position som de egentligen borde ha.

Efter att HSV spelat Champions League-gruppspel säsongen 2006/07 har de gradvis dalat i tabellen. Från kamp om Europaspel via mittenriket raka vägen ner till ett regelrätt bottenlag. Efter att de fyra år i rad balanserat på nedflyttningsstrecket - två år i rad räddat sitt skinn genom nedflyttningskval och de senaste två åren lyckats rädda kontraktet under de sista omgångarna - sitter HSV denna säsong sämre till än någonsin tidigare, som delad jumbo med endast 17 poäng. Efter förra helgens derbyförlust mot Werder Bremen betyder det att de inför dagens match mot Mainz har sju poäng upp till just Mainz på kvalplatsen, åtta till säker mark. En seger därför ett absolut måste, om ens det räcker.

Så hur har HSV landat i denna situation?

En klubbledning ur led

Mycket handlar - som så ofta - om en otroligt svag klubbledning. I mångt och mycket började det med att danske Frank Arnesen bytte Chelsea mot HSV våren 2011, med ett gott rykte i ryggen blev han sportchef och skulle visa Hamburg vägen tillbaka till Europa men ledde istället klubben allt längre ifrån. Två år senare lämnade han klubben "i samråd" och ytterligare fem år senare är HSV inne på sin fjärde sportchef i rad. Samtidigt har tolv olika herrar varit huvudtränare för laget de senaste tio åren, ytterligare fyra dessutom som intermin. Lägg till att två av dem dessutom kommit och gått i två olika omgångar och vi har 16 tränarskiften under perioden.

Med detta har så klart även ett uselt truppbygge tagit form. In har kortsiktiga lösningar och dyra värvningar som inte hållit måttet kommit, ut har spelare gått billigt. Ja, ni förstår nog vartåt det lutar: En ohållbar spiral, såväl sportsligt som ekonomiskt, som satt klubben HSV i fullständigt kaos.

Nu börjar många undra om det inte helt enkelt är lika bra att klubben åker ner i 2. Bundesliga för ett rejält stålbad.

– Det är totalt nonsens. En nedflyttning skulle enbart vara en katastrof för HSV, menade dock Rafael Van Der Vaart, den före detta HSV-spelaren som numera spelar för FC Midtjylland, i en intervju med Sport1.

– Men oavsett vad som händer måste klubben omorganisera sig totalt. De senaste åren har dyra spelare värvats in gång på gång, men det har inte hjälpt. Den nuvarande truppen är för dålig. Man behöver en nystart med unga, hungriga spelare.

"Kommer jaga er genom staden"

Frågan är dock i vilken division den nödvändiga nystarten i så fall kommer äga rum. Att något extraordinärt måste till denna gång vet alla runt HSV om, så dåligt som laget just nu spelar och framför allt måste de börja göra mål. Under de senaste elva matcherna har HSV endast gjort fem mål, något som gjort att de inte vunnit en enda av matcherna under samma period.

Att matchen mot Mainz är livsviktig är således ingen hemlighet för Bernd Hollerbach, tränaren som ersatte sparkade Markus Gisdol för mindre än två veckor sedan men som redan lever med avskedningsspekulationer omkring sig.

– Jag försöker få spelarna att fokusera, det är mitt jobb. När jag accepterade tränaruppdraget var jag medveten om att det skulle bli tufft. Men vi har allting i våra egna händer. På lördag har vi chansen att knappa in tre poäng och ta oss uppåt i nedflyttningszonen, förklarade Hollerbach på presskonferensen inför matchen.

Ja, hoppet är ju visserligen det sista som överger en. Så ge upp ska HSV ju inte göra. Dock är det allt flera som börjar se vartåt det barkar för klubben, "die Rothosen" eller "der Dinosaurier" som de även kallas. För bland supportrarna har frustrationen sedan länge tagit över.

Det gav sig inte minst uttryck i samband med hemmaförlusten mot Bayer Leverkusen för ett par veckor sedan, då en stor banderoll med ett tydligt budskap vecklades ut på Volksparkstadion i Hamburg:

"Innan klockan stannat kommer vi jaga er genom staden!".

Snart kanske jakten kan börja.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 28.

• Pellegrino balanserar på en skör tråd

Southampton sitter i en tuff sits. Efter att änglarna från södra England förlorade mot Liverpool förra helgen återfanns klubben under nedflyttningsstrecket, förankrat i en kamp de sedan länge är en del av. Inför denna omgångens match borta mot Burnley var det därför en manager, Mauricio Pellegrino, i stort behov av poäng. Och det fick han ju till slut, om än inte så många som han hade velat.

Som helhet var matchen inte mycket att skryta med. En tajt match med få riktigt heta chanser fick till slut ett öppningsmål signerat Burnley då Ashley Barnes stångade in såväl boll som sig själv i mål. 1 - 0 på Turf Moor, en ställning som såg ut att bli resultatet. Men i den 90:e minuten skickade inhopparen Josh Sims in ett inlägg från straffområdets högra kant, på plats i boxen nickade Guido Carrillo ner bollen till Manolo Gabbiadini som tryckte in kvitteringen. 1 - 1 och en delad poängskörd.

Det oavgjorda resultatet var på sitt sätt typiskt för Southampton. På de sex senaste ligamatcherna har Southampton fyra kryss, sett över hela säsongen tolv. Och kanske är det det som gör att pressade Pellegrino fortfarande sitter kvar. För supportrarna har han emot sig, spelet likaså. Och egentligen har han ju även resultaten då Southampton har ynka en seger på de senaste 15 matcherna. Men förmågan att åtminstone få med sig en poäng här och där gör ändå att han får med sig någonting, att Southampton efter helgen kravlade sig upp över strecket. Men byt ut några av de oavgjorda resultaten mot förluster och jag är säker på att han hade fått sparken. Vi får väl se hur länge till som Pellegrino lyckas balansera på denna lina bestående av oavgjorda resultat.

• Bekvämt Burnley lär tappa mark

I samma match som den nyss nämnda fanns det dock en uppenbar förlorare. Burnley hade ju segern i handen, fram till den 89:e minuten såg de ut att vinna. Sedan gjorde alltså Gabbiadini mål och Burnley misslyckades att vinna. Återigen, måste vi nog dessutom säga. 1 - 1 mot Southampton var nämligen Burnleys elfte raka ligamatch utan seger.

Denna resultatsvacka började faktiskt redan 16 december. Efter att de tagit två raka segrar - 1 - 0 mot Watford, 1 - 0 mot Stoke - hade Burnley klättrat så högt upp i tabellen att de utmanade om en Champions League-plats. Det var imponerande, för det fick de välförtjänta lovord. Men sedan kom 0 - 0 mot Brighton, 0 - 3 mot Tottenham och ytterligare nio matcher senare har Burnley alltså inte vunnit under 2018.

Vad detta betyder för Burnley är egentligen väldigt lite. Tack vare sin starka höst har Burnley säkrat kontraktet, tre poäng till och de har de 40 poäng som brukar gestaltas som den magiska gränsen. Men samtidigt har denna bekväma tabellposition bevisligen betytt en resultatrad i negativ bemärkelse och känslan är att den är här för att stanna. Därför kommer jag inte vara överraskad om Burnley - fortfarande kvar som sjua - så småningom börjar tappa placeringar i tabellen.

• West Brom sågas av

Nedflyttningskampen i Premier League är tuffare än på många år. När halva säsongen var spelad skrev jag om hur bokstavligen halva ligan var involverade, från dåvarande jumbon Swansea till tian Watford där det skilde blott nio poäng. Det jämna läget är nu, nio omgångar senare, fortfarande aktuellt, åtminstone i stort. Sist i tabellen återfinns nämligen West Bromwich Albion som nu börjar bli avsågade.

Inför helgens omgång hade West Brom tre segrar - på hela säsongen. Lägg därtill att två av dem spelades hem under omgång ett och två och du förstår hur Albions säsong har sett ut. Den tredje och senaste segern kom 13 januari, hemma mot Brighton. Sedan dess är det fem raka matcher utan seger, fyra raka förluster varav den senaste i helgen hemma mot dåvarande näst jumbon Huddersfield. Det gör att West Brom nu har sex poäng upp till närmaste konkurrent (Stoke), sju upp till strecket.

Hur West Brom ska klara sig nu vette tusan. Klubben har redan bytt tränare en gång, Alan Pardew har (inte helt oväntat) misslyckats med laget. Inför helgens match valde klubben dessutom att sparka ordförande och VD i ett försök att väcka laget. Vad det ska hjälpa i längden är oklart, på kortsikt ännu mindre. Istället är frågan om något överhuvudtaget kommer att rädda West Brom från en kommande säsong i The Championship.

• Dele Alli riskerar sitt rykte

Dele Alli ses som en av världens största talanger. Sedan han säsongen 2015/16 debuterade för Tottenham, började göra avtryck för att göra en ännu bättre säsong 2016/17, har 21-åringen snabbt pekats ut som Englands framtid, som en större talang än Frank Lampard och Steven Gerrard. Men denna säsong har inte gått lika bra, varken spelmässigt eller gällande poäng. Men det har jag redan behandlat, det är inte det som just nu är snacket kring Alli. Istället är det hans benägenhet att filma som nu präglar hans säsong.

Gestaltningen som filmare har Alli blivit applicerad på senare tid. Mycket på grund av de försök han stod för mot Liverpool, då han även blev varnad för filmning. Men redan innan den matchen har han stått för liknande incidenter. Som exempel blev han redan i höstas varnad för filmning mot Huddersfield och mot Burnley 23 december blev han utbuad efter att han filmat till sig en straff. När Tottenham mötte Crystal Palace denna omgång var det återigen filmningar som präglade hans eftermiddag, två situationer där han la sig lätt. Denna gång resulterade det varken i kort eller straff, däremot i burop och nedlåtande sånger från läktarna.

Det sist nämnda är något som bör börja oroa. Denna säsong har Alli börjat filma snarare än prestera, något som varken uppskattas eller har gått obemärkt förbi i England. Nu har situationen till och med dragits så långt att Tottenham-managern Mauricio Pochettino var tvungen att gå till Allis försvar, att be folk att inte skapa honom ett rykte som filmare. Och jag förstår var han kommer ifrån. För det är just det som Alli riskerar göra just nu, att skapa sig ett negativt rykte som filmare i England. Men frågan är nog inte om det är folk som håller på att skapa honom det ryktet, snarare borde kanske Alli se sig själv i spegeln.

• Fördel United i CL-kampen

Helgens omgång avslutades med helgens höjdpunkt. Manchester United mot Chelsea på Old Trafford, en kamp om Champions League-platserna där ingendera lag hade råd att förlora. Men det gjorde det ena, efter några om och men. Till slut var det nämligen hemmalaget Manchester United som stod som segrare.

Det som på förhand handlade om en kamp mellan José Mourinho och Antonio Conte, en duell som trappats upp efter diverse presskonferenser med hånande uttalanden, blev snabbt en match om fotboll. Efter en jämn inledning på matchen var det Chelsea som öppnade målskyttet, Willian som på en kontring utnyttjade Uniteds svaga försvarsspel och dunkade in 1 - 0 bakom David De Gea. Men resultatet skulle svänga, Romelu Lukaku kvitterade med sitt första mål mot ett topp sex-lag för säsongen och inhoppande Jesse Lingard fastställde vändningen. 2 - 1 slutade således matchen där Mourinho vann kampen.

För tabellen var detta ett tungt resultat för Chelsea. Förlust för dem betydde att de var de enda av toppkonkurrenterna som förlorade poäng. Men samtidigt var det ett kanonresultat för Manchester United, som pressat efter några svaga resultat - som senaste mot Newcastle - riskerade att tappa greppet om den andraplats som de nu fick behålla. Välbehövlig framgång, med andra ord. Med Liverpool och Tottenham på framfart får vi dock se hur länge till den ställningen står sig.

Ett Champions League-slutspel med blott ett lag, en liga där klubbarna tappar mark. När Bayern München ställs mot Besiktas ikväll gör man det som favorit. Men samtidigt är stora frågor kring tysk fotbolls framtid återigen på tapeten.

Det är lätt att fastna vid Champions League-finalen 2013. Då gjorde Bayern München och Borussia Dortmund upp om Europas finaste trofé, en heltysk final på Wembley som resulterade i förlängning och ett matchvinnande mål av Arjen Robben. Väl kämpat Dortmund, men nu var Bayern München äntligen kungar av Europa igen.

Vid den tidpunkten var tysk fotboll på rask frammarsch. På många sätt var den finalen höjdpunkten, en match som visade att tysk fotboll var som starkast i Europa. Och det var inte ologisk. Runt de åren var det Tyskland som producerade toppspelare efter toppspelare, landslaget som började ta över tronen från Spanien och tränarskolan som dränktes i lovord. Vad gör Tyskland rätt som inte alla andra gör?

Men inför kvällens Champions League-spel går tysk fotboll in som ett frågetecken. Ikväll gör Bayern München entré i slutspelet mot Besiktas, ett möte de såklart bör och lär vinna över två matcher. Men samtidigt är Bayern München det enda tyska laget kvar i turneringen efter gruppspelet, något som inte har hänt sedan säsongen 2008/09.

Det har fått frågor att väckas såväl runt som inuti den tyska fotbollen. Utifrån frågar sig fotbollsvärlden vart Tyskland är på väg, om det bara är en tillfällighet eller ett tecken på något större. Inifrån frågar man sig vad som gått fel, vad som behöver göras för att ta tillbaka sin ställning.

Senast i skottgluggen? Att avskaffa 51-procentsregeln.

"Måste inleda en ärlig diskussion"

Här i Sverige är 51-procentsregeln en välkänd bekantskap. Regeln som i korthet innebär att en enskild investerare eller ett företag inte får äga mer än 49 procent av en klubb, för att på så sätt behålla majoriteten av klubben supporterägd och undvika oligarker som tar över klubbarna. Den regeln har vi här i Sverige, den regeln har de även i Tyskland. Men när det kommer till övriga toppligor är den regeln inte i rullning.

Bland de tyska supportrarna är regeln en grundsten. Dels för att de såklart vill behålla kontrollen över sina respektive klubbar, för att de inte vill ha en kommersialiserad fotboll och bland annat behålla de låga biljettpriser som regeln möjliggör. Att en klubb som RB Leipzig - ägd av Red Bull men som genom att kringgå regelverket får finnas - har fått utstå så mycket hat som de gjort visar hur hårt supportrarna håller vid denna regel.

Men o andra sidan har det sina konsekvenser. Sådant som gör att förbundet nu har öppnat för en förändring, en möjlig avskaffning av regeln. Det var åtminstone det som kommunicerades av den tyska fotbollsligans (DFL) VD, Christian Seifert, i slutet av förra veckan. En fråga som återigen väcktes till liv efter att affärsmannen, tillika Hannover 96:s klubbordförande, Martin Kind - en uttalad motståndare till 51-procentsregeln - lämnat in en ansökan om att få göra ett undantag i regeln efter att han delägt klubben i 20 år (enligt reglerna kan man som delägare efter 20 år ansöka om ett undantag, vilket bl.a. Bayer Leverkusen och Wolfsburg är exempel på).

– Vi måste inleda en ärlig diskussion om 51-procentsregeln. Vi måste åtminstone reda ut huruvida det finns en väg emellan de två ytterligheterna, att behålla marknaden som den är eller ta bort den och öppna upp marknaden helt och hållet, sa Seifert till Financial Times.

Anledningen till att DFL överväger att avskaffa regeln - medan flera av ligans toppklubbar som Bayern München och Borussia Dortmund redan har uttalat sig för en avskaffning - är uppenbar. För även om det är självklart att regeln har sina fördelar är nackdelarna lika tydliga. Då klubbarna till minst 51 procent ägs av supportrarna gör det att klubbarnas ekonomiska muskler lider, de kan inte locka spelare med höga löner och kan inte punga ut de stora transfersummorna som behövs idag. Följdeffekten av det är att intresset för ligan minskar, att de bästa spelarna inte går till Bundesliga, vilket i sin tur påverkar publikintresset från utlandet. Summa summarum betyder det att de tyska klubbarna inte kan konkurrera med de europeiska toppklubbarna på samma villkor, inte minst med de engelska. Det är det som regelns motståndare vill förändra.

Så - med säsongens tyska Champions League-besvikelser i minnet - är det inte konstigt att frågan lyfts, kanske till och med ett måste att det görs.

Men är det rätt väg att gå?

Kan bli ett avgörande vägval

Att en avskaffning av regeln skulle gynna de tyska toppklubbarnas europeiska konkurrens är mycket troligt. Om tillåtet skulle det med stor sannolikhet inte dröja särdeles länge innan klubbar som Bayern München, Borussia Dortmund och Schalke 04 köptes upp av rika affärsmän, vilket skulle ge dem ekonomiska muskler de inte tidigare haft. Plötsligt skulle den tyska fotbollen mycket väl kunna vara en stor spelpjäs på transfermarknaden igen och med tiden även sportsligt i Europa.

Men samtidigt är det ju inte bland storklubbarna som motståndet mot detta möjliga beslut i huvudsak ligger, utan hos de mindre klubbarna. Där befarar man att klyftan mellan redan dominanta Bayern München och övriga ligan ska bli ännu större medan avståndet upp till klubbarna strax bakom Bayern München även den skulle påverkas. Och visst har de fog för den oron, att stora investerare ska ge sig in i klubbar som Mainz 05 och Augsburg är ju trots allt betydligt mindre än att de skulle ge sig in i de största föreningarna. Samtidigt kan man undra om ligans status inte redan är på den nivån och att en avskaffning av regeln skulle vara en möjlighet för de mindre klubbarna att kunna bryta den barriären.

Men med det sagt är det ju i grunden hos supportrarna som motståndet ligger. Som tidigare nämnt tillhör Tyskland det land med de lägsta biljettpriserna i förhållande till ligans kvalité, något som gör att läktarna ständigt är fyllda och publiksnitten bland de bästa i världen. Den tyska läktarkulturen är välkänd, uppskattad och hyllad - men den befaras inte förbli det ifall 51-procentsregeln avskaffas.

Dessutom är många kritiska kring huruvida rika ägare verkligen skulle hjälpa, att de kanske snarare skulle tjälpa. För visst är det så att många klubbar, framför allt de största, har dragit fördel av rika ägare, lex Manchester City eller PSG. Men samtidigt finns flera exempel på motsatsen, där klubbar körts i botten av inkompetenta ägare. Är det risken de tyska klubbarna vill ta, klubbar som idag mår ekonomiskt bra? Absolut inte, om du frågar supportrarna.

Det finns alltså flera vinklar och ståndpunkter när detta beslut ska debatteras, men att det kan vara ett avgörande vägval för den tyska fotbollen går inte att frångå. I och med att världsfotbollen med stormsteg är på väg mot en fullständig kommersialisering kan det med tiden vara ett måste för den tyska fotbollen att gå den vägen, att haka på utvecklingen för att kunna konkurrera i Europa. Men är det det alla vill? Kvar finns de som istället vill välja den andra vägen, att behålla den supporterbaserade fotbollen och kärnan hos medlemmarna. Även om man riskerar att halka efter i Europa.

Vilken väg som är den rätta är dock omöjlig att besvara, det behöver ju inte ens finnas något rätt eller fel. Kanske är det så att frågan är förhastad, baserad för mycket på de senaste sportsliga resultaten och att den tyska fotbollen snart slår tillbaka? Kanske det inte ens är där problemet ligger utan någon annanstans i systemet? Eller så är det just det som måste förändras.

Oavsett vilket så lär detta förbli en debatt värd att följa, en debatt som inte heller kommer att försvinna. För motståndare och förespråkare kommer det alltid att finnas.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 27.

• Tottenham med fart ur tuffa schemat

När Tottenham spelade oavgjort mot Southampton för några veckor sedan stod lagets säsong i ett vägskäl. Det var så jag formulerade min punkt efter den matchen, för efter det följde tre raka ligamatcher mot Manchester United hemma, Liverpool borta och Arsenal hemma. Tre svaga resultat och den Champions League-plats som i och med Southampton-krysset var på väg att glida iväg skulle mer eller mindre vara borta, tre starka resultat däremot och Tottenham kunde skickas upp mot toppen. Så, efter helgens North London Derby mot Arsenal - dags för utvärdering. Betyg? MVG.

Efter att Manchester United enkelt avfärdats med 2 - 0 och ett omdebatterat 2 - 2-resultat spelats hem mot Liverpool lyckades nämligen Tottenham med att besegra Arsenal med 1 - 0. Visserligen kunde inhoppande Alexandre Lacazette ha kvitterat i slutet, men Tottenham dominerade matchen - speciellt den andra halvleken - och borde ha vunnit med större siffror. Men 1 - 0 gav oavsett de poäng som Tottenham behövde och som så ofta i de tidigare derbyna var det Harry Kane som avgjorde.

Med detta resultat har Tottenham - precis som resonerat - skjutit sig själva närmare toppen igen. Numera är de blott sex poäng efter andraplacerade Manchester United, två efter Liverpool och en efter Chelsea. Men framför allt är ju atmosfären kring Tottenham återigen positiv. Med sju av nio möjliga poäng, mot tre direkta konkurrenter, går Tottenham in i våren med fart istället för att halka efter. Kanske till och med sådan fart att Juventus får se upp när Champions League återvänder till Turin ikväll?

• Izquierdo Brightons joker

När José Izquierdo värvades av nykomlingen Brighton i somras var det för en klubbrekordsumma. För runt 13,5 miljoner pund skulle den colombianske yttern från Club Brügge vara den x-faktor i offensiven som Brighton redan då var i skriande behov av. Men så blev det inte riktigt. Under sina 16 första matcher för klubben gjorde Izquierdo endast två mål och spelet lämnade även en del att önska. När Brighton sedan har börjat falla i tabellen har managern Chris Hughton eftersökt en joker, som kan rädda klubben från omedelbar nedflyttning, och gav sig bl.a. ut på marknaden och värvade yttern Jürgen Locadia från PSV, för en ny rekordsumma. Vi får väl se hur användbar han blir, men redan nu har en möjlig joker klivit fram: José Izquierdo.

Egentligen gjorde colombianen redan på nyårsdagen en stark insats. Med två assist mot Bournemouth var han den som hjälpte Brighton till ett kryss. Dock föll prestationerna ner i matcherna efter det, visserligen för att en av matcherna var mot Chelsea. Men förra helgen såg Izquierdo till att briljera då han med ett drömmål mot West Ham hjälpte Brighton till seger. Den insatsen förlängde han med ytterligare ett drömmål denna helg, denna gång mot Stoke, då han via två snabba väggpass och ett par finter tog sig hela vägen in i straffområdet och tryckte in sitt andra mål på två matcher.

Tyvärr räckte inte den insatsen till en seger. Stoke lyckades tack vare Xherdan Shaqiri (även han formstark) kvittera och rädda en poäng. Men för Brightons del är det oavsett positivt att Izquierdo nu verkar hitta rätt, att han ser ut att ha acklimatiserat sig till Premier League. För det behöver de, en x-faktor som med sin snabbhet och avighet bryter mönster. För att vinna matcher, för att undvika nedflyttning. Tillsammans med Pascal Gross assist och Glen Murrays mål kommer jokern Izquierdo i så fall spela en viktig roll för Brighton denna vår.

• Oumar Niasse befäster anfallsplatsen

När Everton värvade Cenk Tosun i januari var det en välkommen värvning. Liverpool-klubben hade hela hösten saknat en anfallare, en som gör de mål som Everton behövde men inte hade i truppen. Därför värvades Tosun, för att lösa problemet. Men efter att han fått starta mot Tottenham i första matchen, liksom mot West Bromwich matchen efter, har han fått se sig petad i tre raka matcher. Istället är det Oumar Niasse som börjar göra startplatsen till sin egen.

Skiftet från Tosun till Niasse tydliggjordes redan i den ovannämnda matchen mot West Bromwich. I den matchen blev Niasse inbytt mot Tosun, ställningen 0 - 1 när senegalesen med sitt mål räddade en poäng för Everton. Därefter har han fått starta samtliga tre matcher, inklusive helgens mot Crystal Palace där han med ett mål och en assist visade vägen till 3 - 1-segern.

På många sätt är det oväntat att det är just Niasse som nu är Evertons förstaval. Inför säsongen var Niasse inte ens medräknad i truppen av Ronald Koeman, han skulle säljas men blev det inte. Sedan fick han ju chansen, tog den och har behållt sin plats i laget även under Sam Allardyce, så starkt att han alltså petar storförvärvet Tosun. Vi får väl se om han fortsatt behåller den resten av säsongen.

• Show à la Agüero/De Bruyne - men Fernandinhos betydelse ska inte underskattas

Manchester Citys titeltåg ångar på. Efter en liten missräkning borta mot Burnley förra helgen återvände City till segerspåret denna omgång via en bekväm 5 - 1-seger hemma mot Leicester. För segerregisserandet stod Sergio Agüero, fyramålsskytten som såväl vinklade, chippade som dundrade in mål för skojs skull. Tillsammans med Kevin De Bruyne som stod för tre assist fick han enorma lovord efter matchen, som sig bör. Men efter denna match vill jag passa på att lyfta en annan spelare också, nämligen Fernandinho.

Det defensiva mittfältsankaret har gjort en otroligt fin säsong så här långt, men inte riktigt fått den cred han förtjänar. För medan Raheem Sterling, Sergio Agüero, Kevin De Bruyne, David Silva, Leroy Sané osv. har hyllats stort och fortsätter att leverera så gör Fernandinho ett ovärderligt jobb, inte minst i det höga presspelet. Han står nämligen rätt, blockerar motståndarnas passningsvägar och är redan innan motståndarna lyckats kontra uppe i rygg på deras spelfördelare och bryter på så sätt deras kontring innan den ens har börjat. Det är så brassen har agerat hela hösten, hela vintern och även mot Leicester.

Att Fernandinho inte fått den beröm han förtjänat beror förstås till stor del på hans position. Defensiva mittfältare tenderar att landa i skymundan, det är ju de offensiva spelarna som gör målen och backarna som vinner de uppmärksammade tacklingarna. Men en bra defensiv mittfältare är ofta en nyckelspelare i laget, den som tillåter de övriga att briljera. En sådan spelare är Fernandinho, även om han då och då bjuder på några klockrena drömmål är det det osynliga spelet som han bidrar med match efter match. Och det bör även hyllas.

• Pogbas felaktiga roll måste lösas

Paul Pogbas position i José Mourinhos lagbygge har varit på tapeten ett bra tag. I regel har fransmannen spelat som en av två mer defensiva mittfältare i Manchester United, såväl förra säsongen som denna, vilket egentligen inte är hans bästa position. Denna säsong har han trots det spelat hyfsat i den positionen, men verkligen dominerat de gånger han fått spela i den mer framskjutna mittfältsrollen. Det sist nämnda fick han göra såväl i början av säsongen som i ett antal matcher under jul/nyårshelgen och överöstes båda perioderna med beröm. Men nu är han tillbaka i en av de defensiva rollerna och det märks i hans prestationer.

Förra helgen blev det stor uppmärksamhet kring Pogba. Efter en svag insats mot Tottenham, i den defensiva rollen, valde nämligen Mourinho att bänka Pogba mot Huddersfield. En petning eller rotation, vem vet egentligen. Men mot Newcastle denna helg var Pogba tillbaka i startelvan, tillbaka på det defensiva mittfältet - och underpresterade igen. Resultatet blev Pogba utbytt efter knappa timmen och dessutom förlust med 0 - 1 då Matt Ritchie gjorde matchens enda mål på St. James' Park.

Att Pogbas svaga insatser beror på den felaktiga positionen är uppenbart, åtminstone för mig. Att Pogba gör sig bäst i ett tremannamittfält, som en mer offensiv pjäs, är väldokumenterat från hans tid i Juventus liksom i de matcher han fått en sådan roll i United. Ändå väljer Mourinho att konstant spela honom ur position. Varför vet jag inte, hur han tänker förstår jag inte. Men det jag vet är att Pogba måste få spela i sin rätta roll. För Manchester Uniteds skull, men även för hans egen. Just nu riskerar Pogba faktiskt att slösa bort sin utveckling på grund av Mourinho.

Hon har jämfört sin uppväxt med en krigszon och har en bakgrund fylld av kontroverser. Idag är Hope Solo en av åtta kandidater i det amerikanska fotbollsförbundets ordförandeval som avgörs imorgon. Med det vill hon ta över den organisation som hon de senaste åren har varit i offentlig konflikt med.

"Det har alltid handlat om pengar. Men frågan som vi måste ställa oss själva är denna: Varför gör en ‘lönsam’ ideell organisation med miljontals dollar till sitt förfogande inte världens mest älskade sport tillgänglig för alla?”

Det var en fråga som Hope Solo - före detta landslagsmålvakt för USA med över 200 landskamper, ett VM-guld och två OS-guld - ställde sig den 8 december. Med den frågan offentliggjorde Solo att hon skulle ställa upp som kandidat i det amerikanska fotbollsförbundets (USSF) ordförandeval, som ersättare till den avgående ordföranden Sunil Gulati. Ett val som avgörs imorgon.

Men att Solo skulle ställa upp i valet var en stor överraskning. Så stor att när magasinet Sports Illustrated i oktober 2017 listade totalt 28 kandidater, allt från bekräftade alternativ till egenformulerade utmanare, inkluderade namn som ex-spelaren Landon Donovan och ex-presidentkandidaten Mitt Romney. Men ingen Hope Solo.

Det hindrade dock inte 36-åriga Solo från att kandidera. Med fokus på en mer jämställd ungdomsidrott liksom bättre förutsättningar för damer motiverade hon sin lämplighet via ett långt meddelande på Facebook, poängterade sin långa karriär inom fotbollen och inom landslaget för att landa i uppoffringar.

– Jag vet exakt vad som behövs göras inom den amerikanska fotbollen, jag vet exakt hur det ska göras och jag besitter modet för att få det gjort. Jag har alltid varit villig att uppoffra för det jag tror på och jag tror inte att det finns någon bättre uppoffring än att kämpa för jämställda möjligheter, integritet och ärlighet, speciellt i en organisation som USSF som skulle kunna ge så mycket mer till våra samhällen runt om i staten, skrev Solo.

Solos meddelande togs emot med glädje bland många, kommentarer som enkla "lycka till, hoppas du blir vald" till mer entusiastiska "OMG!!! Jag är SÅ, SÅ stolt över min drottning" droppade in.

Men samtidigt dömdes hennes chanser ut med omedelbar verkan, många tog till och med hennes kandidatur som ett skämt.

Sett till hennes kontroversiella bakgrund var det nog ett självklart brev på posten.

"Opålitlig som bäst och kriminell som värst"

Historien om Hope Solo började bokstavligen i ett fängelse. Hennes pappa Jeffrey John avtjänade nämligen fängelsestraff för förskingring när hans fru Judy besökte honom och nio månader senare föddes Hope. Förskingringsbrottet bakom Jeffrey John - vars namn Hope egentligen inte fick reda på förrän flera år senare - var dock inte den enda gången som han gick emot lagen.

Bland annat anklagades han för mord när Hope gick i collage och han stal med jämna mellanrum såväl pengar som värdesaker från den egna familjen. Den incident som dock var närmast Hope ägde rum när hon var sju år, efter att Jeffrey John och Judy skiljts, och pappan meddelat Judy att han skulle ta med Hope och hennes storebror Marcus till en basebollmatch. Kruxet? Att det inte var det som var den egentliga tanken, att det istället visade sig bli en tre timmars bilfärd från hemstaden Richland till Seattle där Jeffrey höll Hope och Marcus kidnappade innan polisen arresterade honom några dagar senare.

Allt detta berättade Hope Solo om i sin biografi som släpptes sommaren 2012.

– Han var opålitlig som bäst och kriminell som värst, skrev Solo om sin pappa, trots allt med visst vemod.

– Det är komplicerat, att veta hur mycket smärta min pappa förorsakade i mitt liv och i andras som jag älskar, och ändå känna kärlek för honom i mitt hjärta. Oavsett vad han gjorde så var han min pappa, han hjälpte till att göra mig till den jag är. Han överöste mig med kärlek, han visste bara inte hur man är en make eller en pappa eller en ansvarsfull medlem av samhället.

Pappan var dock inte det enda orosmolnet under Hopes uppväxt. Hennes mamma hade dessutom alkoholproblem och nämnde brodern Marcus satte sig själv återkommande i trubbel i skolan. Det vid sidan om att han tog syskonbråken till en ny nivå hemma, där han enligt Hope bland annat kastade dartpilar och sköt med luftgevär mot henne på daglig basis.

– (Vårt hem) var ett slagfält, en krigszon av skrik, svordomar och respektlöshet. Kaos var normen. Vi knuffades och slogs och sparkades och klöste och skrek förolämpningar till varandras ansikten. Han gjorde mig illa, han gjorde saker jag älskade illa. Jag försökte ge tillbaka. Med ord och med mina nävar. Jag kallade honom fet och dum och vilka elaka saker jag än kunde komma att tänka på, berättade Solo.

Trots det var Hopes relation till brodern likt den till hennes pappa, komplicerad men på sitt sätt nära. "Vi kunde slåss med varandra, men våndas dem som försökte bråka med oss", som hon själv beskrev relationen. Och gällande hennes pappa var det ju även han som introducerade henne till fotboll, sporten hon senare skulle bli en av hela världens främsta målvakter inom.

Men vid sidan av de sportsliga framgångarna la denna uppväxt kanske även indirekt grunden till vad som senare skulle prägla hennes liv.

Från misshandel till fegis-attack

Problemen utanför planen tog ursprungligen fart hösten 2012, då involverat pojkvännen Jerramy Stevens. Stevens - före detta amerikansk fotbollsspelare i NFL - hade redan innan deras relation ett fläckfyllt förflutet, med såväl utredning för sexuella övergrepp (senare nedlagd) och fängelsestraff för överfall på brottsregistret. I november 2012 gick det så över till Solo då han - strax innan deras planerade bröllop - arresterades för misstänkt misshandel av Solo. En diskussion om var paret skulle bo efter bröllopet som ska ha slutat i slagsmål när Marcus ringde nödnumret 911.

Stevens frikändes dock i brist på bevis och bara ett par dagar senare gifte sig Stevens och Solo ändå.

– Jag är lycklig. Jag är lyckligt gift. Jag skulle aldrig stödja våld i hemmet, sa Solo efteråt och förnekade att Stevens skulle ha slagit henne.

Men mindre än två år senare var det dags igen, denna gång involverat Solo och hennes halvsysters son. Ett besök hemma hos halvsystern i juni 2014 utvecklades nämligen i samband med alkohol till ett rejält slagsmål mellan Solo och den då 17-årige systersonen och slutade med ett nödsamtal från systersonen till polisen.

– Hope Solo håller på att bli galen; hon misshandlar för helvete folk, vi behöver hjälp, ska sonen ha sagt.

– Hon tog tag i hans huvud och fortsatte att dunka honom i en cementvägg om och om igen. Jag kom bakifrån och försökte dra loss henne för att få bort henne från min son. När hon sedan släppte honom började hon slå mig i ansiktet om och om igen, har halvsystern förklarat i efterhand.

Hur själva slagsmålet egentligen gick till står trots det oklart än idag. Å ena sidan pekar både halvsystern som systersonen på Solo, att hon vid berusat tillstånd gick till angrepp. Å andra sidan menar Solo själv att det egentligen var hon som blev misshandlad, slagen med en sopkvast och att hon är oskyldig. När det kommer till själva domen står även den fortfarande i limbo.

Här skulle man kunna tro att kontroverserna tar slut, men vi har fortfarande ett par kvar. Som när Stevens vintern 2015 körde rattfull med Solo i sätet bredvid vilket gav henne en avstängning från det amerikanska landslaget i 30 dagar.

Men det är inte någon av dessa incidenter som är den kanske största anledningen till att Solo anses chanslös imorgon. Den incidenten handlar istället om fotboll och inkluderar Sverige.

"Gjorde sig av med en motståndare"

De flesta kanske minns den. Straffläggningen i OS 2016 mellan Sverige och USA. Den resulterade ju som bekant i en firad seger för Sverige, Lisa Dahlkvist som segerskytt och sedermera ett hyllat silver i Rio. Men Solos handskbyte, i ett försök att få Dahlkvist ur balans, var det få som missade, varken i Sverige eller USA. När Solo efter matchen kallade svenskorna för “ett gäng fegisar” bröt helvetet löst, även om "attacken" egentligen var en sansad kritik riktad mot den defensiva taktik som Sverige hade använt. Det ansåg dock inte USSF som efter uttalandet valde att stänga av Solo i sex månader och samtidigt bryta hennes kontrakt med landslaget.

Men vänta nu - sex månader? Och ett upprivet kontrakt? Var det oerhört hårda straffet faktiskt baserat på ordvalet “fegis”?

Svaret är nej, det var inte därför. Åtminstone inte enligt Solo.

– Att bokstavligen tillhöra laget i 17 år och sedan bli behandlad på detta sättet… Inte överraskande från USSF, om jag ska vara ärlig, uttalade sig Solo efteråt.

– Det känns som att jag knuffas åt sidan, för det kan inte bero på mina prestationer. Det kan inte bero på någonting förutom att de inte gillar mig. För de vet om att jag har kämpat så hårt för jämställda löner.

Solos engagemang för lika löner för damer och herrar sträcker sig flera år tillbaka i tiden. Året då hon för första gången gick till offentligt angrepp mot löneskillnaderna var i samband med USA:s VM-guld 2015, då hon själv var med och vaktade buren. Prispengarna för guldet visade sig nämligen bli cirka 15 miljoner kronor - 265 miljoner mindre än vad de tyska herrarna fick för sitt VM-guld året innan. Och för att ta en annan rak jämförelse, ännu närmare till hands, så visade siffror från 2015 att USA:s herrlandslag tjänade uppemot fyra gånger så mycket som damerna, det trots att damernas inkomster till förbundet var runt 160 miljoner mer än vad herrarna tillförde.

– Siffrorna talar för sig själva. Vi är det bästa laget i världen, vi har tre VM-guld, fyra OS-guld och herrlandslaget tjänar mer bara genom att dyka upp än vad vi gör genom att vinna stora mästerskap, sa Solo i samband med att hon och fyra av hennes landslagskamrater fyllde i ett officiellt klagomål riktat mot USSF inför OS 2016.

Denna kamp mot förbundet fortsatte Solo att stå upp för, dock utan resultat. Det enda det ledde till enligt Solo var alltså ett indirekt farväl till landslaget efter fegis-incidenten i Rio.

– Låt oss kalla det för vad det är, vilket är en avskedning. Det var en uppsägning av mitt kontrakt med omedelbar verkan och avgång. Till media sa de att det var en avstängning eftersom det såg bättre ut. Men jag fick sparken. Jag fick sparken för vad de säger var för ordet “fegis”, men i verkligheten gjorde de sig av med en motståndare i kampen för jämställda löner.

"Kunde inte längre titta på"

När Solo fick sin dom på sex månaders “avstängning” sa hon att hon tänkte återvända till landslaget, hon sa att karriären inte var över. Knappt ett och ett halvt år senare pekar allt på det motsatta då hon varken har spelat för landslag eller klubblag sedan dess.

Istället ställer hon alltså nu upp i USSF:s ordförandeval och gör det med fokus på jämställdhet. När det kommer till lönerna, men även när det kommer till vad som i USA kallas för “pay to play”-systemet där enorma årskostnader krävs för att ungdomar ens ska få chansen att träna i ett elitprogram. Ett system som indirekt sållar bort de mindre förmögna familjerna och ger dem betydligt sämre förutsättningar för att lyckas.

– Systemet har satts upp för att diskriminera och förbise ojämna förutsättningar på grund av en arrogant tro på att USA besitter världens bästa atleter och att vi därför kan komma undan med att inte ha de bästa fotbollsspelarna i världen. Det är en föråldrad och smärtsamt uppenbar verklighet som landslagen för närvarande står inför, skrev Solo i sitt Facebook-uttalande med en indirekt hänvisning till den VM-plats i Ryssland som herrlandslaget gick miste om.

Med denna fokuspunkt som grund valde Solo därför att skicka in ytterligare ett formellt klagomål till USSF i januari. I det menade Solo att förbundet försummar ungdomsfotbollens utveckling för att själva tjäna pengar istället. Ett problem som såklart är en del av hennes valkampanj, men som hon redan innan själva valet valde att hugga mot. Enligt egen utsago kunde hon helt enkelt inte vänta så länge med en så akut fråga.

– Jag anslöt till USSF:s ordförandeval eftersom jag inte längre kunde titta på när förbundet åsidosätter sitt ansvar till folket som det skapades för att tjäna. Som spelare upplevde jag USSF:s “förtjänst före framsteg”-inställning i mer än 20 år och under denna kampanj har jag spenderat otaliga timmar på att tala med folk i varje nivå av sporten som alla säger samma sak: förbundet har svikit dem, skrev Solo på sin hemsida.

Inför morgondagens val är den allmänna åsikten dock att Solos chans att vinna är minimal, om den ens existerar. När ESPN i veckan satte procentsatser på var och en av de åtta kandidaternas vinstmöjligheter listades Solo som delad jumbo, med mindre än en procents segerchans. Anledningen är dock ganska uppenbar. Solos konflikter med förbundet förväntas inte direkt vara någon fördel då rösterna - fördelade över representanter från ungdoms-, senior- och proffsfotbollen runt om i staten liksom före detta ordföranden, hedersmedlemmar och det så kallade “Athelets Council” - ska räknas. Hennes kontroversiella bakgrund gör att den generella bilden av Hope Solo anses negativ.

Men på plats i CBS morgonstudio för ett par veckor sedan menade Solo själv att hon inte är chanslös, trots sin konflikt med det förbund hon nu vill bli den första kvinnan att leda.

– Jag har ett stort stöd bland de olika staternas förbund, bland ungdomsfotbollen och bland seniorfotbollen. Det är flera olika delegationer som röstar, inte bara styrelsemedlemmarna i förbundet, inte bara det nuvarande styret. Fotboll är viktigt för många och många har rösträtt i detta val, sa Solo innan hon fick den naturliga följdfrågan:

Många ser dig som en bra atlet, men inte som en bra förebild med tanke på det som hänt utanför planen. Vad säger du till dem?

– Jag har sagt en del saker som har gjort folk obekväma, jag har inte alltid varit politisk korrekt. Men för att få igenom en förändring så måste du kunna ta dig igenom motgångar. Några av de främsta globala ledarna som jag har träffat har klarat av att göra det och har hittat ett bättre sätt att leda, förklarade Solo.

– Så ja, jag har gått igenom en del utanför planen. Men det har enbart gjort mig till en bättre ledare och en bättre människa. Jag är färdig med att ursäkta mig för dem, jag har lärt mig av dem och jag tycker det är viktigt att vi alla gör det på det sättet.

Källor: New York Times, Sports Illustrated, ESPN, Daily Mail, Business Insider, Yahoo Sports, The Guardian, The Seattle Times, Heavy., The Nation, CBS, New York Post

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 26.

• En svår vår väntar Huddersfield

Huddersfield är inne i en katastrofalt dålig form. Den senaste segern tog nykomlingarna 16 december, då mot Watford, och ett par omgångar innan dess hade de även besegrat Brighton. Men de två vinsterna är också de enda två som David Wagners mannar har tagit de senaste 15 omgångarna. Huddersfield är numera inne i åtta raka matcher utan seger, varav fem raka förluster. Den senaste i lördagens match mot Manchester United.

Att Huddersfield skulle åka till Old Trafford och ta poäng var i och för sig inte förväntat, och så blev det ju inte heller. Även om Huddersfield lyckades hålla stången i 55 minuter var det främst tack vare hemmalagets bristande kreativitet och när Romelu Lukaku tryckte in ledningsmålet var det i praktiken över. När Alexis Sánchez 13 minuter senare satte 2 - 0 på sin egen straffretur, chilenarens första mål för klubben, var det bara för att fastställa resultatet.

Men även om poäng inte var att vänta går det inte att undvika den kritiska sits som Huddersfield faktiskt sitter i nu. Efter att de inlett säsongen starkt, två raka segrar på de första två matcherna, har Huddersfield rasat i tabellen och är i och med helgens förlust under nedflyttningsstrecket, näst sist i ligan. Att den fart som nykomlingar brukar ha i början nu har tagit slut för Huddersfield är uppenbart, nu väntar i stället en vår där varje poäng är av betydelse. Frågan är om Huddersfield klarar av att vända uppåt igen? Själv är jag mycket tveksam.

• Mahrez ett självförvållat problem för Leicester

Leicesters helg slutade i en poäng hemma mot Swansea. Efter att Jamie Vardy gett "Rävarna" en tidig ledning var det Leicester som fortsatte att ånga på och borde ha avgjort matchen. Men det gjorde de inte, i stället var det Federico Fernández som nickade in kvitteringen och slutresultatet 1 - 1 på King Power Stadium. Men själva matchen var ju egentligen en bisats i Leicesters helg, ja egentligen hela veckan. Allting handlade ju om Riyad Mahrez som inte kom till spel.

Anledningen till att Mahrez inte spelade, inte ens var med i truppen, har sitt ursprung i januarifönstrets sista dygn. Under transferfönstrets slutraka valde nämligen Mahrez att lämna in en transferbegäran till Leicester, ett försök att tvinga igenom en övergång till Manchester City. Men någon övergång blev det aldrig av, Leicester struntade i Mahrez vilja och behöll honom i klubben. Efter det har Mahrez bevisligen lackat ur totalt och bojkottar just nu lagets samlingar.

Mahrez beteende är såklart inte okej, att klubben sägs ha straffat honom med böter är inte konstigt. Men det är inte svårt att förstå Mahrez. Sedan den där magiska säsongen 2015/16, då Leicester vann ligan och Mahrez utsågs till ligans bästa spelare, har Mahrez vid flera transferfönster i rad visat sin vilja att lämna men till slut gått med på att stanna då klubben nekat alla bud. När han då har presterat som han gjort, varit lagets i särklass bästa spelare denna höst och varit grunden till att Leicester klättrat upp i tabellen, och än en gång ber om att få ta nästa steg i sin utveckling måste klubben låta honom gå. Annars blir det som det nu har blivit, klubbens största stjärna i bojkott och ett stort orosmoln över ett annars välfungerande lag. Det problemet har Leicester nu skapat, något de inte behövde göra. Nu sitter de med ett problem som med stor sannolikhet kommer att hänga med resten av säsongen.

• Dundersucce för "Nya Arsenal"

Januari var en hektisk månad för Arsenal. Dels handlade det om Alexis Sánchez, hans kontraktssituation som var tvungen att lösas. Dels handlade det om Mesut Özil, även hans kontrakt i samma sits. Vid sidan av dem var säsongen på väg mot kollisionskurs då konkurrenterna börjat dra ifrån. Sedan kom februari, transferfönstret stängde och Arsenal hade rätt ut frågetecknen utanför planen. Sánchez ut, liksom Olivier Giroud och Theo Walcott. In däremot Henrikh Mkhitaryan och Pierre-Emerick Aubameyang medan Özil förlängde kontraktet. Således var det ett på många sätt nytt Arsenal som tog sig an helgens omgång. Everton hemma, höga förväntningar. 90 minuter senare kan vi konstatera att Arsenal motsvarade dem.

Det dröjde nämligen inte mer än sex minuter, sedan öppnade Aaron Ramsey målskyttet. Uppbyggnaden till målet visade även den på positiva tendenser då det var Aubameyang som vinklade fram bollen till Henrikh Mkhitaryan som i sin tur spelade fram Ramsey. Men det tog inte stopp där, sannerligen inte. Ytterligare åtta minuter senare forcerade Laurent Koscielny in 2 - 0 på hörna, fem minuter efter det utökade Ramsey från distans och innan halvtid hann dessutom Aubameyang chippa in sitt debutmål. I den andra halvleken spelade Arsenal sedan av matchen, släppte in ett tröstmål av Everton innan Ramsey fullbordade såväl sitt hattrick som slutresultatet 5 - 1.

Resultatet var inte det minsta oförtjänt, snarare på gränsen till i underkant och en perfekt start för den nystart som detta ändå markerar för Arsenal. För även om Evertons försvar kanske inte bjöd upp till något vidare motstånd var det en mycket fin prestation av Arsenal som var huvudorsaken till resultatet. Att Aubameyang genast hittade nätet, att Ramsey gjorde hattrick i mål och Mkhitaryan hattrick i assist... Det fanns så mycket positivt för Arsenal denna omgång. En match gör såklart inte allt, Arsenal är plötsligt inte ligans bästa lag och alla frågetecken är inte utsuddade direkt (hur ska Arsène Wenger få in bänkade Alexandre Lacazette i elvan, till exempel?). Men efter denna insats måste ändå denna succéstart för "Nya Arsenal" hyllas. Att det kommer bli intressant att följa Arsenals utveckling från och med nu är bara att konstatera.

• Straffen till trots - Van Dijks effekt lovar redan gott

Söndagens - och hela omgångens - stora höjdarmatch spelades denna helg på Anfield. Ett Liverpool - med en komfortabel seger mot Huddersfield i ryggen - tog sig an Tottenham - i sin tur med en komfortabel seger mot Manchester United i bagaget - i ett toppmöte om Champions League-platserna. Förväntningarna var som alltid stora, när Liverpool möter topplag på Anfield brukar det ju hända saker. Och inte blev vi besvikna denna gång heller då ett par galna sista tio minuter bjöd på en straffmiss av Harry Kane, drömmål av såväl Victor Wanyama som Mohamed Salah, innan Kane fick en ny - omdiskuterad - chans från straffpunkten i matchens sista minut och skrev slutresultatet 2 - 2. Efteråt har domaren Jonathan Moss fått mycket fokus, var de två straffarna han valde att tilldela Tottenham rätt eller fel? Det låter jag dock var och en få avgöra på egen hand, jag är nämligen inte helt säker själv. I stället väljer jag att lyfta en annan person: Virgil Van Dijk.

Van Dijk var visserligen den som orsakade den andra straffen och således gjorde att Liverpool gick miste om segern, men med undantag för den incidenten tycker jag att Van Dijk gjorde en riktigt bra insats. Holländaren, värvad till klubben i januari, var en klippa i försvaret, styrde och ställde samtidigt som han dominerade luftspelet och fördelade bollar. Helt enkelt det han köptes in för att göra. Men enligt mig var följdeffekten av det dessutom att en stabilitet, ovanligt Liverpools försvar, infann sig i ledet. Såväl Dejan Lovren som målvakten Lorius Karius, båda ständigt kritiserade, kändes mer säkra med Van Dijk bredvid sig.

Fram till matchens sista minuter var Liverpools försvar därför stabilt och såg ut att gå mot segern. Nu blev det inte så, ett sinnessjukt slut signerat Anfield skrev en annan historia. Men det tycker jag inte tar ifrån Liverpool en riktigt bra försvarsinsats, och framför allt Van Dijks roll i laget. Detta var hans blott andra ligastart för Liverpool, några till i cuperna. Men jag tycker att han redan har föranlett en effekt, tendenser som lovar gott. Kan han fortsätta i denna stil, och även få utdelning i form av segrar, så finns det kanske ett visst hopp för Liverpools försvar trots allt.

• En förlust som luktade sparken

På presskonferensen inför Chelseas måndagsmatch mot Watford var det Antonio Conte som stod i fokus. Efter förra omgångens tunga 3 - 0-förlust hemma mot Bournemouth hade pressen ökat på Chelsea-managern vars jobb nu sades sitta löst. Dels för att resultaten gått emot, dels för att Conte själv har varit uppenbart missnöjd. När italienaren därtill på presskonferensen uttryckte sin vilja att stanna i klubben, och även en önskan om ett offentligt statement från klubbens sida till hans undsättning, riktades enbart mer ljus mot honom. Sedan kom matchen, Watford och en ny spik i Contes kista.

Standarden för matchen sattes redan i den 30:e minuten. Då tog Chelsea-mittfältaren Tiémoué Bakayoko sitt andra gula kort, blev utvisad och försatte Chelsea i numerärt underläge. Runt tio minuter senare tilldelades Watford straff efter att Thibaut Courtois fällt Gerard Delofeu och Troy Deeney skickade in 1 - 0 för hemmalaget. Men det stannade inte där. För även om Eden Hazard såg ut att rädda Conte i nöden med sitt 1 - 1-mål med tio minuter kvar slutade matchen i totalt förfall för Chelsea. 2 - 1 gjorde Daryl Janmaat bara ett par minuter efter kvitteringen, 3 - 1 utökade Delofeu till innan Roberto Pereyra sköt in matchens sista mål i Chelseas 4 - 1-förlust mot Watford.

Under matchens gång var det tydligt vem som låg i fokus för förlusten. För varje mål som Watford gjorde i slutet hängde tv-kameran kvar på Antonio Conte några sekunder extra, italienaren vars uttryck skrek "pressad man". Och det är även känslan som hängde kvar vid slutsignalen. Efter denna förlust känns avskedet av Conte väldigt nära, kanske redan denna vecka eller som ryktena säger till och med i dag? Oavsett om det blir nu eller senare känns det dock som att Contes tid i Chelsea är på väg att rinna ut.