Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 28.
- Pellegrino balanserar på en skör tråd
Southampton sitter i en tuff sits. Efter att änglarna från södra England förlorade mot Liverpool förra helgen återfanns klubben under nedflyttningsstrecket, förankrat i en kamp de sedan länge är en del av. Inför denna omgångens match borta mot Burnley var det därför en manager, Mauricio Pellegrino, i stort behov av poäng. Och det fick han ju till slut, om än inte så många som han hade velat.
Som helhet var matchen inte mycket att skryta med. En tajt match med få riktigt heta chanser fick till slut ett öppningsmål signerat Burnley då Ashley Barnes stångade in såväl boll som sig själv i mål. 1 - 0 på Turf Moor, en ställning som såg ut att bli resultatet. Men i den 90:e minuten skickade inhopparen Josh Sims in ett inlägg från straffområdets högra kant, på plats i boxen nickade Guido Carrillo ner bollen till Manolo Gabbiadini som tryckte in kvitteringen. 1 - 1 och en delad poängskörd.
Det oavgjorda resultatet var på sitt sätt typiskt för Southampton. På de sex senaste ligamatcherna har Southampton fyra kryss, sett över hela säsongen tolv. Och kanske är det det som gör att pressade Pellegrino fortfarande sitter kvar. För supportrarna har han emot sig, spelet likaså. Och egentligen har han ju även resultaten då Southampton har ynka en seger på de senaste 15 matcherna. Men förmågan att åtminstone få med sig en poäng här och där gör ändå att han får med sig någonting, att Southampton efter helgen kravlade sig upp över strecket. Men byt ut några av de oavgjorda resultaten mot förluster och jag är säker på att han hade fått sparken. Vi får väl se hur länge till som Pellegrino lyckas balansera på denna lina bestående av oavgjorda resultat.
- Bekvämt Burnley lär tappa mark
I samma match som den nyss nämnda fanns det dock en uppenbar förlorare. Burnley hade ju segern i handen, fram till den 89:e minuten såg de ut att vinna. Sedan gjorde alltså Gabbiadini mål och Burnley misslyckades att vinna. Återigen, måste vi nog dessutom säga. 1 - 1 mot Southampton var nämligen Burnleys elfte raka ligamatch utan seger.
Denna resultatsvacka började faktiskt redan 16 december. Efter att de tagit två raka segrar - 1 - 0 mot Watford, 1 - 0 mot Stoke - hade Burnley klättrat så högt upp i tabellen att de utmanade om en Champions League-plats. Det var imponerande, för det fick de välförtjänta lovord. Men sedan kom 0 - 0 mot Brighton, 0 - 3 mot Tottenham och ytterligare nio matcher senare har Burnley alltså inte vunnit under 2018.
Vad detta betyder för Burnley är egentligen väldigt lite. Tack vare sin starka höst har Burnley säkrat kontraktet, tre poäng till och de har de 40 poäng som brukar gestaltas som den magiska gränsen. Men samtidigt har denna bekväma tabellposition bevisligen betytt en resultatrad i negativ bemärkelse och känslan är att den är här för att stanna. Därför kommer jag inte vara överraskad om Burnley - fortfarande kvar som sjua - så småningom börjar tappa placeringar i tabellen.
- West Brom sågas av
Nedflyttningskampen i Premier League är tuffare än på många år. När halva säsongen var spelad skrev jag om hur bokstavligen halva ligan var involverade, från dåvarande jumbon Swansea till tian Watford där det skilde blott nio poäng. Det jämna läget är nu, nio omgångar senare, fortfarande aktuellt, åtminstone i stort. Sist i tabellen återfinns nämligen West Bromwich Albion som nu börjar bli avsågade.
Inför helgens omgång hade West Brom tre segrar - på hela säsongen. Lägg därtill att två av dem spelades hem under omgång ett och två och du förstår hur Albions säsong har sett ut. Den tredje och senaste segern kom 13 januari, hemma mot Brighton. Sedan dess är det fem raka matcher utan seger, fyra raka förluster varav den senaste i helgen hemma mot dåvarande näst jumbon Huddersfield. Det gör att West Brom nu har sex poäng upp till närmaste konkurrent (Stoke), sju upp till strecket.
Hur West Brom ska klara sig nu vette tusan. Klubben har redan bytt tränare en gång, Alan Pardew har (inte helt oväntat) misslyckats med laget. Inför helgens match valde klubben dessutom att sparka ordförande och VD i ett försök att väcka laget. Vad det ska hjälpa i längden är oklart, på kortsikt ännu mindre. Istället är frågan om något överhuvudtaget kommer att rädda West Brom från en kommande säsong i The Championship.
- Dele Alli riskerar sitt rykte
Dele Alli ses som en av världens största talanger. Sedan han säsongen 2015/16 debuterade för Tottenham, började göra avtryck för att göra en ännu bättre säsong 2016/17, har 21-åringen snabbt pekats ut som Englands framtid, som en större talang än Frank Lampard och Steven Gerrard. Men denna säsong har inte gått lika bra, varken spelmässigt eller gällande poäng. Men det har jag redan behandlat, det är inte det som just nu är snacket kring Alli. Istället är det hans benägenhet att filma som nu präglar hans säsong.
Gestaltningen som filmare har Alli blivit applicerad på senare tid. Mycket på grund av de försök han stod för mot Liverpool, då han även blev varnad för filmning. Men redan innan den matchen har han stått för liknande incidenter. Som exempel blev han redan i höstas varnad för filmning mot Huddersfield och mot Burnley 23 december blev han utbuad efter att han filmat till sig en straff. När Tottenham mötte Crystal Palace denna omgång var det återigen filmningar som präglade hans eftermiddag, två situationer där han la sig lätt. Denna gång resulterade det varken i kort eller straff, däremot i burop och nedlåtande sånger från läktarna.
Det sist nämnda är något som bör börja oroa. Denna säsong har Alli börjat filma snarare än prestera, något som varken uppskattas eller har gått obemärkt förbi i England. Nu har situationen till och med dragits så långt att Tottenham-managern Mauricio Pochettino var tvungen att gå till Allis försvar, att be folk att inte skapa honom ett rykte som filmare. Och jag förstår var han kommer ifrån. För det är just det som Alli riskerar göra just nu, att skapa sig ett negativt rykte som filmare i England. Men frågan är nog inte om det är folk som håller på att skapa honom det ryktet, snarare borde kanske Alli se sig själv i spegeln.
- Fördel United i CL-kampen
Helgens omgång avslutades med helgens höjdpunkt. Manchester United mot Chelsea på Old Trafford, en kamp om Champions League-platserna där ingendera lag hade råd att förlora. Men det gjorde det ena, efter några om och men. Till slut var det nämligen hemmalaget Manchester United som stod som segrare.
Det som på förhand handlade om en kamp mellan José Mourinho och Antonio Conte, en duell som trappats upp efter diverse presskonferenser med hånande uttalanden, blev snabbt en match om fotboll. Efter en jämn inledning på matchen var det Chelsea som öppnade målskyttet, Willian som på en kontring utnyttjade Uniteds svaga försvarsspel och dunkade in 1 - 0 bakom David De Gea. Men resultatet skulle svänga, Romelu Lukaku kvitterade med sitt första mål mot ett topp sex-lag för säsongen och inhoppande Jesse Lingard fastställde vändningen. 2 - 1 slutade således matchen där Mourinho vann kampen.
För tabellen var detta ett tungt resultat för Chelsea. Förlust för dem betydde att de var de enda av toppkonkurrenterna som förlorade poäng. Men samtidigt var det ett kanonresultat för Manchester United, som pressat efter några svaga resultat - som senaste mot Newcastle - riskerade att tappa greppet om den andraplats som de nu fick behålla. Välbehövlig framgång, med andra ord. Med Liverpool och Tottenham på framfart får vi dock se hur länge till den ställningen står sig.
@LoHagerfelth
