Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 26.
- En svår vår väntar Huddersfield
Huddersfield är inne i en katastrofalt dålig form. Den senaste segern tog nykomlingarna 16 december, då mot Watford, och ett par omgångar innan dess hade de även besegrat Brighton. Men de två vinsterna är också de enda två som David Wagners mannar har tagit de senaste 15 omgångarna. Huddersfield är numera inne i åtta raka matcher utan seger, varav fem raka förluster. Den senaste i lördagens match mot Manchester United.
Att Huddersfield skulle åka till Old Trafford och ta poäng var i och för sig inte förväntat, och så blev det ju inte heller. Även om Huddersfield lyckades hålla stången i 55 minuter var det främst tack vare hemmalagets bristande kreativitet och när Romelu Lukaku tryckte in ledningsmålet var det i praktiken över. När Alexis Sánchez 13 minuter senare satte 2 - 0 på sin egen straffretur, chilenarens första mål för klubben, var det bara för att fastställa resultatet.
Men även om poäng inte var att vänta går det inte att undvika den kritiska sits som Huddersfield faktiskt sitter i nu. Efter att de inlett säsongen starkt, två raka segrar på de första två matcherna, har Huddersfield rasat i tabellen och är i och med helgens förlust under nedflyttningsstrecket, näst sist i ligan. Att den fart som nykomlingar brukar ha i början nu har tagit slut för Huddersfield är uppenbart, nu väntar i stället en vår där varje poäng är av betydelse. Frågan är om Huddersfield klarar av att vända uppåt igen? Själv är jag mycket tveksam.
- Mahrez ett självförvållat problem för Leicester
Leicesters helg slutade i en poäng hemma mot Swansea. Efter att Jamie Vardy gett "Rävarna" en tidig ledning var det Leicester som fortsatte att ånga på och borde ha avgjort matchen. Men det gjorde de inte, i stället var det Federico Fernández som nickade in kvitteringen och slutresultatet 1 - 1 på King Power Stadium. Men själva matchen var ju egentligen en bisats i Leicesters helg, ja egentligen hela veckan. Allting handlade ju om Riyad Mahrez som inte kom till spel.
Anledningen till att Mahrez inte spelade, inte ens var med i truppen, har sitt ursprung i januarifönstrets sista dygn. Under transferfönstrets slutraka valde nämligen Mahrez att lämna in en transferbegäran till Leicester, ett försök att tvinga igenom en övergång till Manchester City. Men någon övergång blev det aldrig av, Leicester struntade i Mahrez vilja och behöll honom i klubben. Efter det har Mahrez bevisligen lackat ur totalt och bojkottar just nu lagets samlingar.
Mahrez beteende är såklart inte okej, att klubben sägs ha straffat honom med böter är inte konstigt. Men det är inte svårt att förstå Mahrez. Sedan den där magiska säsongen 2015/16, då Leicester vann ligan och Mahrez utsågs till ligans bästa spelare, har Mahrez vid flera transferfönster i rad visat sin vilja att lämna men till slut gått med på att stanna då klubben nekat alla bud. När han då har presterat som han gjort, varit lagets i särklass bästa spelare denna höst och varit grunden till att Leicester klättrat upp i tabellen, och än en gång ber om att få ta nästa steg i sin utveckling måste klubben låta honom gå. Annars blir det som det nu har blivit, klubbens största stjärna i bojkott och ett stort orosmoln över ett annars välfungerande lag. Det problemet har Leicester nu skapat, något de inte behövde göra. Nu sitter de med ett problem som med stor sannolikhet kommer att hänga med resten av säsongen.
- Dundersucce för "Nya Arsenal"
Januari var en hektisk månad för Arsenal. Dels handlade det om Alexis Sánchez, hans kontraktssituation som var tvungen att lösas. Dels handlade det om Mesut Özil, även hans kontrakt i samma sits. Vid sidan av dem var säsongen på väg mot kollisionskurs då konkurrenterna börjat dra ifrån. Sedan kom februari, transferfönstret stängde och Arsenal hade rätt ut frågetecknen utanför planen. Sánchez ut, liksom Olivier Giroud och Theo Walcott. In däremot Henrikh Mkhitaryan och Pierre-Emerick Aubameyang medan Özil förlängde kontraktet. Således var det ett på många sätt nytt Arsenal som tog sig an helgens omgång. Everton hemma, höga förväntningar. 90 minuter senare kan vi konstatera att Arsenal motsvarade dem.
Det dröjde nämligen inte mer än sex minuter, sedan öppnade Aaron Ramsey målskyttet. Uppbyggnaden till målet visade även den på positiva tendenser då det var Aubameyang som vinklade fram bollen till Henrikh Mkhitaryan som i sin tur spelade fram Ramsey. Men det tog inte stopp där, sannerligen inte. Ytterligare åtta minuter senare forcerade Laurent Koscielny in 2 - 0 på hörna, fem minuter efter det utökade Ramsey från distans och innan halvtid hann dessutom Aubameyang chippa in sitt debutmål. I den andra halvleken spelade Arsenal sedan av matchen, släppte in ett tröstmål av Everton innan Ramsey fullbordade såväl sitt hattrick som slutresultatet 5 - 1.
Resultatet var inte det minsta oförtjänt, snarare på gränsen till i underkant och en perfekt start för den nystart som detta ändå markerar för Arsenal. För även om Evertons försvar kanske inte bjöd upp till något vidare motstånd var det en mycket fin prestation av Arsenal som var huvudorsaken till resultatet. Att Aubameyang genast hittade nätet, att Ramsey gjorde hattrick i mål och Mkhitaryan hattrick i assist... Det fanns så mycket positivt för Arsenal denna omgång. En match gör såklart inte allt, Arsenal är plötsligt inte ligans bästa lag och alla frågetecken är inte utsuddade direkt (hur ska Arsène Wenger få in bänkade Alexandre Lacazette i elvan, till exempel?). Men efter denna insats måste ändå denna succéstart för "Nya Arsenal" hyllas. Att det kommer bli intressant att följa Arsenals utveckling från och med nu är bara att konstatera.
- Straffen till trots - Van Dijks effekt lovar redan gott
Söndagens - och hela omgångens - stora höjdarmatch spelades denna helg på Anfield. Ett Liverpool - med en komfortabel seger mot Huddersfield i ryggen - tog sig an Tottenham - i sin tur med en komfortabel seger mot Manchester United i bagaget - i ett toppmöte om Champions League-platserna. Förväntningarna var som alltid stora, när Liverpool möter topplag på Anfield brukar det ju hända saker. Och inte blev vi besvikna denna gång heller då ett par galna sista tio minuter bjöd på en straffmiss av Harry Kane, drömmål av såväl Victor Wanyama som Mohamed Salah, innan Kane fick en ny - omdiskuterad - chans från straffpunkten i matchens sista minut och skrev slutresultatet 2 - 2. Efteråt har domaren Jonathan Moss fått mycket fokus, var de två straffarna han valde att tilldela Tottenham rätt eller fel? Det låter jag dock var och en få avgöra på egen hand, jag är nämligen inte helt säker själv. I stället väljer jag att lyfta en annan person: Virgil Van Dijk.
Van Dijk var visserligen den som orsakade den andra straffen och således gjorde att Liverpool gick miste om segern, men med undantag för den incidenten tycker jag att Van Dijk gjorde en riktigt bra insats. Holländaren, värvad till klubben i januari, var en klippa i försvaret, styrde och ställde samtidigt som han dominerade luftspelet och fördelade bollar. Helt enkelt det han köptes in för att göra. Men enligt mig var följdeffekten av det dessutom att en stabilitet, ovanligt Liverpools försvar, infann sig i ledet. Såväl Dejan Lovren som målvakten Lorius Karius, båda ständigt kritiserade, kändes mer säkra med Van Dijk bredvid sig.
Fram till matchens sista minuter var Liverpools försvar därför stabilt och såg ut att gå mot segern. Nu blev det inte så, ett sinnessjukt slut signerat Anfield skrev en annan historia. Men det tycker jag inte tar ifrån Liverpool en riktigt bra försvarsinsats, och framför allt Van Dijks roll i laget. Detta var hans blott andra ligastart för Liverpool, några till i cuperna. Men jag tycker att han redan har föranlett en effekt, tendenser som lovar gott. Kan han fortsätta i denna stil, och även få utdelning i form av segrar, så finns det kanske ett visst hopp för Liverpools försvar trots allt.
- En förlust som luktade sparken
På presskonferensen inför Chelseas måndagsmatch mot Watford var det Antonio Conte som stod i fokus. Efter förra omgångens tunga 3 - 0-förlust hemma mot Bournemouth hade pressen ökat på Chelsea-managern vars jobb nu sades sitta löst. Dels för att resultaten gått emot, dels för att Conte själv har varit uppenbart missnöjd. När italienaren därtill på presskonferensen uttryckte sin vilja att stanna i klubben, och även en önskan om ett offentligt statement från klubbens sida till hans undsättning, riktades enbart mer ljus mot honom. Sedan kom matchen, Watford och en ny spik i Contes kista.
Standarden för matchen sattes redan i den 30:e minuten. Då tog Chelsea-mittfältaren Tiémoué Bakayoko sitt andra gula kort, blev utvisad och försatte Chelsea i numerärt underläge. Runt tio minuter senare tilldelades Watford straff efter att Thibaut Courtois fällt Gerard Delofeu och Troy Deeney skickade in 1 - 0 för hemmalaget. Men det stannade inte där. För även om Eden Hazard såg ut att rädda Conte i nöden med sitt 1 - 1-mål med tio minuter kvar slutade matchen i totalt förfall för Chelsea. 2 - 1 gjorde Daryl Janmaat bara ett par minuter efter kvitteringen, 3 - 1 utökade Delofeu till innan Roberto Pereyra sköt in matchens sista mål i Chelseas 4 - 1-förlust mot Watford.
Under matchens gång var det tydligt vem som låg i fokus för förlusten. För varje mål som Watford gjorde i slutet hängde tv-kameran kvar på Antonio Conte några sekunder extra, italienaren vars uttryck skrek "pressad man". Och det är även känslan som hängde kvar vid slutsignalen. Efter denna förlust känns avskedet av Conte väldigt nära, kanske redan denna vecka eller som ryktena säger till och med i dag? Oavsett om det blir nu eller senare känns det dock som att Contes tid i Chelsea är på väg att rinna ut.
@LoHagerfelth
