Hon har jämfört sin uppväxt med en krigszon och har en bakgrund fylld av kontroverser. Idag är Hope Solo en av åtta kandidater i det amerikanska fotbollsförbundets ordförandeval som avgörs imorgon. Med det vill hon ta över den organisation som hon de senaste åren har varit i offentlig konflikt med.
"Det har alltid handlat om pengar. Men frågan som vi måste ställa oss själva är denna: Varför gör en ‘lönsam’ ideell organisation med miljontals dollar till sitt förfogande inte världens mest älskade sport tillgänglig för alla?”
Det var en fråga som Hope Solo - före detta landslagsmålvakt för USA med över 200 landskamper, ett VM-guld och två OS-guld - ställde sig den 8 december. Med den frågan offentliggjorde Solo att hon skulle ställa upp som kandidat i det amerikanska fotbollsförbundets (USSF) ordförandeval, som ersättare till den avgående ordföranden Sunil Gulati. Ett val som avgörs imorgon.
Men att Solo skulle ställa upp i valet var en stor överraskning. Så stor att när magasinet Sports Illustrated i oktober 2017 listade totalt 28 kandidater, allt från bekräftade alternativ till egenformulerade utmanare, inkluderade namn som ex-spelaren Landon Donovan och ex-presidentkandidaten Mitt Romney. Men ingen Hope Solo.
Det hindrade dock inte 36-åriga Solo från att kandidera. Med fokus på en mer jämställd ungdomsidrott liksom bättre förutsättningar för damer motiverade hon sin lämplighet via ett långt meddelande på Facebook, poängterade sin långa karriär inom fotbollen och inom landslaget för att landa i uppoffringar.
– Jag vet exakt vad som behövs göras inom den amerikanska fotbollen, jag vet exakt hur det ska göras och jag besitter modet för att få det gjort. Jag har alltid varit villig att uppoffra för det jag tror på och jag tror inte att det finns någon bättre uppoffring än att kämpa för jämställda möjligheter, integritet och ärlighet, speciellt i en organisation som USSF som skulle kunna ge så mycket mer till våra samhällen runt om i staten, skrev Solo.
Solos meddelande togs emot med glädje bland många, kommentarer som enkla "lycka till, hoppas du blir vald" till mer entusiastiska "OMG!!! Jag är SÅ, SÅ stolt över min drottning" droppade in.
Men samtidigt dömdes hennes chanser ut med omedelbar verkan, många tog till och med hennes kandidatur som ett skämt.
Sett till hennes kontroversiella bakgrund var det nog ett självklart brev på posten.
"Opålitlig som bäst och kriminell som värst"
Historien om Hope Solo började bokstavligen i ett fängelse. Hennes pappa Jeffrey John avtjänade nämligen fängelsestraff för förskingring när hans fru Judy besökte honom och nio månader senare föddes Hope. Förskingringsbrottet bakom Jeffrey John - vars namn Hope egentligen inte fick reda på förrän flera år senare - var dock inte den enda gången som han gick emot lagen.
Bland annat anklagades han för mord när Hope gick i collage och han stal med jämna mellanrum såväl pengar som värdesaker från den egna familjen. Den incident som dock var närmast Hope ägde rum när hon var sju år, efter att Jeffrey John och Judy skiljts, och pappan meddelat Judy att han skulle ta med Hope och hennes storebror Marcus till en basebollmatch. Kruxet? Att det inte var det som var den egentliga tanken, att det istället visade sig bli en tre timmars bilfärd från hemstaden Richland till Seattle där Jeffrey höll Hope och Marcus kidnappade innan polisen arresterade honom några dagar senare.
Allt detta berättade Hope Solo om i sin biografi som släpptes sommaren 2012.
– Han var opålitlig som bäst och kriminell som värst, skrev Solo om sin pappa, trots allt med visst vemod.
– Det är komplicerat, att veta hur mycket smärta min pappa förorsakade i mitt liv och i andras som jag älskar, och ändå känna kärlek för honom i mitt hjärta. Oavsett vad han gjorde så var han min pappa, han hjälpte till att göra mig till den jag är. Han överöste mig med kärlek, han visste bara inte hur man är en make eller en pappa eller en ansvarsfull medlem av samhället.
Pappan var dock inte det enda orosmolnet under Hopes uppväxt. Hennes mamma hade dessutom alkoholproblem och nämnde brodern Marcus satte sig själv återkommande i trubbel i skolan. Det vid sidan om att han tog syskonbråken till en ny nivå hemma, där han enligt Hope bland annat kastade dartpilar och sköt med luftgevär mot henne på daglig basis.
– (Vårt hem) var ett slagfält, en krigszon av skrik, svordomar och respektlöshet. Kaos var normen. Vi knuffades och slogs och sparkades och klöste och skrek förolämpningar till varandras ansikten. Han gjorde mig illa, han gjorde saker jag älskade illa. Jag försökte ge tillbaka. Med ord och med mina nävar. Jag kallade honom fet och dum och vilka elaka saker jag än kunde komma att tänka på, berättade Solo.
Trots det var Hopes relation till brodern likt den till hennes pappa, komplicerad men på sitt sätt nära. "Vi kunde slåss med varandra, men våndas dem som försökte bråka med oss", som hon själv beskrev relationen. Och gällande hennes pappa var det ju även han som introducerade henne till fotboll, sporten hon senare skulle bli en av hela världens främsta målvakter inom.
Men vid sidan av de sportsliga framgångarna la denna uppväxt kanske även indirekt grunden till vad som senare skulle prägla hennes liv.
Från misshandel till fegis-attack
Problemen utanför planen tog ursprungligen fart hösten 2012, då involverat pojkvännen Jerramy Stevens. Stevens - före detta amerikansk fotbollsspelare i NFL - hade redan innan deras relation ett fläckfyllt förflutet, med såväl utredning för sexuella övergrepp (senare nedlagd) och fängelsestraff för överfall på brottsregistret. I november 2012 gick det så över till Solo då han - strax innan deras planerade bröllop - arresterades för misstänkt misshandel av Solo. En diskussion om var paret skulle bo efter bröllopet som ska ha slutat i slagsmål när Marcus ringde nödnumret 911.
Stevens frikändes dock i brist på bevis och bara ett par dagar senare gifte sig Stevens och Solo ändå.
– Jag är lycklig. Jag är lyckligt gift. Jag skulle aldrig stödja våld i hemmet, sa Solo efteråt och förnekade att Stevens skulle ha slagit henne.
Men mindre än två år senare var det dags igen, denna gång involverat Solo och hennes halvsysters son. Ett besök hemma hos halvsystern i juni 2014 utvecklades nämligen i samband med alkohol till ett rejält slagsmål mellan Solo och den då 17-årige systersonen och slutade med ett nödsamtal från systersonen till polisen.
– Hope Solo håller på att bli galen; hon misshandlar för helvete folk, vi behöver hjälp, ska sonen ha sagt.
– Hon tog tag i hans huvud och fortsatte att dunka honom i en cementvägg om och om igen. Jag kom bakifrån och försökte dra loss henne för att få bort henne från min son. När hon sedan släppte honom började hon slå mig i ansiktet om och om igen, har halvsystern förklarat i efterhand.
Hur själva slagsmålet egentligen gick till står trots det oklart än idag. Å ena sidan pekar både halvsystern som systersonen på Solo, att hon vid berusat tillstånd gick till angrepp. Å andra sidan menar Solo själv att det egentligen var hon som blev misshandlad, slagen med en sopkvast och att hon är oskyldig. När det kommer till själva domen står även den fortfarande i limbo.
Här skulle man kunna tro att kontroverserna tar slut, men vi har fortfarande ett par kvar. Som när Stevens vintern 2015 körde rattfull med Solo i sätet bredvid vilket gav henne en avstängning från det amerikanska landslaget i 30 dagar.
Men det är inte någon av dessa incidenter som är den kanske största anledningen till att Solo anses chanslös imorgon. Den incidenten handlar istället om fotboll och inkluderar Sverige.
"Gjorde sig av med en motståndare"
De flesta kanske minns den. Straffläggningen i OS 2016 mellan Sverige och USA. Den resulterade ju som bekant i en firad seger för Sverige, Lisa Dahlkvist som segerskytt och sedermera ett hyllat silver i Rio. Men Solos handskbyte, i ett försök att få Dahlkvist ur balans, var det få som missade, varken i Sverige eller USA. När Solo efter matchen kallade svenskorna för “ett gäng fegisar” bröt helvetet löst, även om "attacken" egentligen var en sansad kritik riktad mot den defensiva taktik som Sverige hade använt. Det ansåg dock inte USSF som efter uttalandet valde att stänga av Solo i sex månader och samtidigt bryta hennes kontrakt med landslaget.
Men vänta nu - sex månader? Och ett upprivet kontrakt? Var det oerhört hårda straffet faktiskt baserat på ordvalet “fegis”?
Svaret är nej, det var inte därför. Åtminstone inte enligt Solo.
– Att bokstavligen tillhöra laget i 17 år och sedan bli behandlad på detta sättet… Inte överraskande från USSF, om jag ska vara ärlig, uttalade sig Solo efteråt.
– Det känns som att jag knuffas åt sidan, för det kan inte bero på mina prestationer. Det kan inte bero på någonting förutom att de inte gillar mig. För de vet om att jag har kämpat så hårt för jämställda löner.
Solos engagemang för lika löner för damer och herrar sträcker sig flera år tillbaka i tiden. Året då hon för första gången gick till offentligt angrepp mot löneskillnaderna var i samband med USA:s VM-guld 2015, då hon själv var med och vaktade buren. Prispengarna för guldet visade sig nämligen bli cirka 15 miljoner kronor - 265 miljoner mindre än vad de tyska herrarna fick för sitt VM-guld året innan. Och för att ta en annan rak jämförelse, ännu närmare till hands, så visade siffror från 2015 att USA:s herrlandslag tjänade uppemot fyra gånger så mycket som damerna, det trots att damernas inkomster till förbundet var runt 160 miljoner mer än vad herrarna tillförde.
– Siffrorna talar för sig själva. Vi är det bästa laget i världen, vi har tre VM-guld, fyra OS-guld och herrlandslaget tjänar mer bara genom att dyka upp än vad vi gör genom att vinna stora mästerskap, sa Solo i samband med att hon och fyra av hennes landslagskamrater fyllde i ett officiellt klagomål riktat mot USSF inför OS 2016.
Denna kamp mot förbundet fortsatte Solo att stå upp för, dock utan resultat. Det enda det ledde till enligt Solo var alltså ett indirekt farväl till landslaget efter fegis-incidenten i Rio.
– Låt oss kalla det för vad det är, vilket är en avskedning. Det var en uppsägning av mitt kontrakt med omedelbar verkan och avgång. Till media sa de att det var en avstängning eftersom det såg bättre ut. Men jag fick sparken. Jag fick sparken för vad de säger var för ordet “fegis”, men i verkligheten gjorde de sig av med en motståndare i kampen för jämställda löner.
"Kunde inte längre titta på"
När Solo fick sin dom på sex månaders “avstängning” sa hon att hon tänkte återvända till landslaget, hon sa att karriären inte var över. Knappt ett och ett halvt år senare pekar allt på det motsatta då hon varken har spelat för landslag eller klubblag sedan dess.
Istället ställer hon alltså nu upp i USSF:s ordförandeval och gör det med fokus på jämställdhet. När det kommer till lönerna, men även när det kommer till vad som i USA kallas för “pay to play”-systemet där enorma årskostnader krävs för att ungdomar ens ska få chansen att träna i ett elitprogram. Ett system som indirekt sållar bort de mindre förmögna familjerna och ger dem betydligt sämre förutsättningar för att lyckas.
– Systemet har satts upp för att diskriminera och förbise ojämna förutsättningar på grund av en arrogant tro på att USA besitter världens bästa atleter och att vi därför kan komma undan med att inte ha de bästa fotbollsspelarna i världen. Det är en föråldrad och smärtsamt uppenbar verklighet som landslagen för närvarande står inför, skrev Solo i sitt Facebook-uttalande med en indirekt hänvisning till den VM-plats i Ryssland som herrlandslaget gick miste om.
Med denna fokuspunkt som grund valde Solo därför att skicka in ytterligare ett formellt klagomål till USSF i januari. I det menade Solo att förbundet försummar ungdomsfotbollens utveckling för att själva tjäna pengar istället. Ett problem som såklart är en del av hennes valkampanj, men som hon redan innan själva valet valde att hugga mot. Enligt egen utsago kunde hon helt enkelt inte vänta så länge med en så akut fråga.
– Jag anslöt till USSF:s ordförandeval eftersom jag inte längre kunde titta på när förbundet åsidosätter sitt ansvar till folket som det skapades för att tjäna. Som spelare upplevde jag USSF:s “förtjänst före framsteg”-inställning i mer än 20 år och under denna kampanj har jag spenderat otaliga timmar på att tala med folk i varje nivå av sporten som alla säger samma sak: förbundet har svikit dem, skrev Solo på sin hemsida.
Inför morgondagens val är den allmänna åsikten dock att Solos chans att vinna är minimal, om den ens existerar. När ESPN i veckan satte procentsatser på var och en av de åtta kandidaternas vinstmöjligheter listades Solo som delad jumbo, med mindre än en procents segerchans. Anledningen är dock ganska uppenbar. Solos konflikter med förbundet förväntas inte direkt vara någon fördel då rösterna - fördelade över representanter från ungdoms-, senior- och proffsfotbollen runt om i staten liksom före detta ordföranden, hedersmedlemmar och det så kallade “Athelets Council” - ska räknas. Hennes kontroversiella bakgrund gör att den generella bilden av Hope Solo anses negativ.
Men på plats i CBS morgonstudio för ett par veckor sedan menade Solo själv att hon inte är chanslös, trots sin konflikt med det förbund hon nu vill bli den första kvinnan att leda.
– Jag har ett stort stöd bland de olika staternas förbund, bland ungdomsfotbollen och bland seniorfotbollen. Det är flera olika delegationer som röstar, inte bara styrelsemedlemmarna i förbundet, inte bara det nuvarande styret. Fotboll är viktigt för många och många har rösträtt i detta val, sa Solo innan hon fick den naturliga följdfrågan:
Många ser dig som en bra atlet, men inte som en bra förebild med tanke på det som hänt utanför planen. Vad säger du till dem?
– Jag har sagt en del saker som har gjort folk obekväma, jag har inte alltid varit politisk korrekt. Men för att få igenom en förändring så måste du kunna ta dig igenom motgångar. Några av de främsta globala ledarna som jag har träffat har klarat av att göra det och har hittat ett bättre sätt att leda, förklarade Solo.
– Så ja, jag har gått igenom en del utanför planen. Men det har enbart gjort mig till en bättre ledare och en bättre människa. Jag är färdig med att ursäkta mig för dem, jag har lärt mig av dem och jag tycker det är viktigt att vi alla gör det på det sättet.
Källor: New York Times, Sports Illustrated, ESPN, Daily Mail, Business Insider, Yahoo Sports, The Guardian, The Seattle Times, Heavy., The Nation, CBS, New York Post
@LoHagerfelth
