Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 32.

• Lukakus form förtjänar större eko

Matchen mot Swansea spelade egentligen mindre roll för Manchester United. Medan United i praktiken har säkrat en Champions League-plats har Swansea fortfarande ett nedflyttningshot hängande över sig och var i behov av poäng. Men det blev det inga av, United såg till att döda matchen på 20 minuter. Den första av målskyttarna var Romelu Lukaku, den andra Alexis Sánchez, när United vann med 2 - 0. För den först nämnde skytten var det ytterligare ett mål i raden.

Det räcker med en titt över Lukakus statistik för att imponeras. I den senaste matchen, innan landslagsuppehållet, var det han som skickade United vidare i FA-cupen och innan det var det han som gjorde Uniteds tröstmål mot Sevilla i Champions League. Även i ligan har Lukaku fint facit, med Swansea-målet som det tredje på fyra matcher. Totalt var detta hans 100:e Premier League-mål i karriären och hans 15:e för säsongen.

Det var inte länge sedan som han kritiserades hårt. När Romelu Lukaku gick mållös under sen höst/tidig vinter och allmänt hade svårt att få spelet att stämma. Då hette det att Lukaku var för dålig för Manchester United, att han inte hade vad som krävdes. Men nu har han hittat formen, har gjort elva mål på 15 matcher. Det bör uppmärksammas, ge större eko. Så här långt har det ännu inte gjort det trots att målformen är tillbaka.

• Tung debut för Mark Hughes

På förhand var det en nyckelmatch för omgången. West Ham mot Southampton, på London Stadium. Ett ångestmöte sent in i säsongen. Medan West Ham har präglats av kaos den senaste tiden, föranlett av deras senaste hemmamatch där tumultartade scener bröt ut, hade Southampton till slut valt att agera och sparka Mauricio Pellegrino. Anställd för att rädda Southampton från nedflyttning blev Mark Hughes, sparkad från Stoke tidigare under säsongen. Men inte fick Hughes någon smekmånad på det nya jobbet.

Det märktes att West Ham var taggade för revansch. Efter förra matchens kalabalik och krisrubriker var det West Ham som öppnade matchen i högsta fart och som bara behövde en halvlek för att avgöra matchen. 1 - 0 gjorde inlånade João Mário efter en knapp kvart, 2 - 0 gjorde Marko Arnautović kort därefter. Till sist var det 3 - 0 som blev slutresultatet efter att Arnautović dunkat in 3 - 0 med en volley strax innan halvtid.

Segern var förstås oerhört skön för West Ham, men för Southampton och Hughes var det snudd på det värsta som kunde hända. Utklassade, krossade och chanslösa i en match som på förhand sågs som en nyckelmatch för säsongen. Så klart är inget kört, även om Southampton fortfarande är kvar under strecket så är det sju matcher kvar och blott två poäng upp till Crystal Palace. Men det är redan nu - efter hans första ligamatch i klubben - tydligt att Hughes har en tuff uppgift framför sig.

• Duo Wood-Barnes levererar för Burnley

Burnley har gjort en fantastisk säsong. Redan efter ett par månader in på säsongen stod det klart att Burnley, nedflyttningstippade på förhand (som nästjumbo av mig), skulle klara kontraktet och det med den äran. Något som nu, 31 matcher in i säsongen, inte har förändrats. Den största delen i det har förstås Sean Dyche, managern som gör ett lysande jobb. Men två herrar som även har en stor del i Burnleys succé är Chris Wood och Ashley Barnes.

På många sätt är Wood och Barnes Burnley personifierat. Burnleys två anfallare är i grunden rätt begränsade, inga tekniska lirare och inga spelare som gjort anspråk på större klubbar (snarare tvärtom). Men i Dyches Burnley passar de perfekt och levererar därefter. Denna säsong har de två tungviktarna sammanlagt dunkat in 15 ligamål av de blott 29 mål som Burnley har gjort. Ser vi till de senaste matcherna har de varit än mer betydelsefulla då de tillsammans har gjort samtliga sju mål som laget har gjort de tre senaste matcherna, i helgen ett mål var i 2 - 1-segern mot West Bromwich.

Woods och Barnes målskytte gör samtidigt att Burnley kan se uppåt i tabellen. Som sjua, best of the rest, jagar Burnley Arsenal och en Europa League-plats till nästa säsong - och är faktiskt inom rimligt avstånd. Fem poäng, sju matcher kvar. Kanske kan Burnley stå för en makalös skräll, även om Arsenal är självklar favorit? I så fall är det Wood och Barnes som måste fortsätta att leverera.

• David Silva vårens man i City

Det är svårt att hitta ord när det kommer till Manchester City. Otroligt, fantastiskt, lysande och formidabelt - alla har de redan använts. I praktiken är det ju inte konstigt, Manchester City går ju mot ett nytt poängrekord i Premier League och på vägen har de flesta spelare redan hyllats. Raheem Sterling, Leroy Sané, Kevin De Bruyne... ja, även underskattade Fernandinho har jag redan gett beröm. Men en som gått lite under radarn - såväl bland mina punkter som i den stora massan - är David Silva. Efter helgens match mot Everton är det dags att hylla spanjoren.

Egentligen har Silva ju varit en nyckelspelare hela säsongen, men det är nu under den senaste perioden som han verkligen har varit avgörande. Med början i Ligacupfinalen mot Arsenal, där han med ett mål var en del i segern, har Silva radat upp poäng. Mot Arsenal i ligamatchen därefter, mot Chelsea efter det och Stoke innan landslagsuppehållet. Med sina två assist i 3 - 0-segern mot Everton är Silva nu uppe i tre mål och tre assist på de fyra senaste ligamatcherna.

Silvas säsong - framför allt vinter - har varit tung på en helt annat nivå. Vid sidan av planen har han tvingats handskas med sin nyfödde son, Mateo, som föddes i förtid i december och som behövt behandling sedan dess. Det har gjort att Silva frekvent har flugit hem till Spanien för att hjälpa sin fru, samtidigt som det har tagit mental energi. Men nu - lagom till våren - börjar situationen förhoppningsvis ljusna, Silva har tidigare berättat att Mateo börjat må bättre. Något som till synes även ger resultat för 32-årige Silva ute på planen.

• Dele Alli avgjorde CL-kampen

Söndagens stora match utspelades på Stamford Bridge. Londonderbyt mellan Chelsea och Tottenham handlade om två lag på varsin sida om topp fyra-strecket, med fördelen hos gästande Spurs. Så mycket stod på spel, framför allt för Chelsea som verkligen inte fick förlora. Förlust och Tottenham skulle i praktiken säkra CL-platsen. Men tyvärr, för Chelseas del, var det precis det som skedde då Dele Alli blev matchhjälte för Tottenham.

Alli har haft en tung säsong, något jag tidigare har jag skrivit om. Det har varit underprestationer, det har varit för många filmningar och så sent som i veckan riktade den engelske förbundskaptenen Gareth Southgate pressande ord mot Alli om att inte ska ta en startplats i VM för given. Läge att steppa upp då, i ett viktigt derby mot Chelsea? Absolut. Efter att Christian Eriksen kvitterat Álvaro Moratas ledningsmål i den första halvleken var det Alli som med två mål i den andra halvleken, ett oerhört vackert 1 - 2-mål med en stilren nedtagning och 1 - 3 med ett mer oortodoxt "tråkla-in-bollen-i-öppet-mål"-mål. Seger för Tottenham således, klubbens första på Stamford Bridge på 28 år.

I och med denna poängfördelning är tabellen nu väldigt tydlig inför ligans sista omgångar. Tottenham på fjärdeplatsen, Chelsea femma åtta poäng efter. Det avståndet är ett rejält glapp, något som Tottenham med all sannolikhet inte kommer att tappa. Således var det Alli som i och med gårdagens två mål avgjorde kampen om Champions League.

Landslagsuppehållet är över och spelarna har återvänt till sina klubblag. Med det går den europeiska ligasäsongen in i sitt slutskede, slutspurten där allting ska avgöras. Här kommer därför en genomgång av toppen och botten i de fem toppligorna inför våren 2018.

Förutsättningar Europaspel (förändrade för CL och EL inför nästa säsong):

• Fyra lag direkt till CL: Spanien, Tyskland, England, Italien
• Två lag direkt till CL, ett till kval: Frankrike
• Två lag direkt från samtliga fem ligor till EL
• Inhemska cupvinnare till EL. Om cupvinnaren kvalificerat sig för Europaspel via ligan går en kvalplats till följande lag i ligatabellen

Spanien

Titeln:

Den spanska titelstriden är redan avgjord. När Barcelona besegrade den närmaste konkurrenten Atlético Madrid för en månad sedan, när Lionel Messi som så ofta avgjorde, gjorde det att titeln i praktiken skickades till Katalonien. Elva poäng är nämligen ett avstånd som Barcelona - fortfarande obesegrade - inte kommer att tappa.

Champions League:

Även bakom Barcelona är kampen om Champions League redan avgjord. Atlético Madrid, Real Madrid och Valencia går alla tre mot Europas finrum. Här är det bara placeringarna de tre klubbarna emellan som ska avgöras, vilken Madrid-klubb slutar främst och hur bra visar sig Valencias fina säsong bli? Med ett försprång på fyra poäng ner till Real och fem till Valencia ligger favören hos Atlético.

Europa League:

När det kommer till Europa League-platserna är kampen desto jämnare. Villareal på femteplats och Sevilla på sjätteplats lär båda klara sig, även om Sevilla fortfarande har Champions League-spelet i åtanke. Men nykomlingen Girona och finspelande Real Betis hotar bakifrån, två poäng bakom Sevilla och fyra bakom Villareal kämpar de i första hand om kvalplatsen (eftersom Barcelona och Sevilla möts i cupfinalen). Men fortsätter Girona och Real Betis att ta poäng ska tränarna Javier Calleja Revilla och Vincenzo Montella nog inte slappna av uppe på de två direktplatserna.

Nedflyttning:

För fem år sedan spelade de kvartsfinal i Champions League, nu kommer de flyttas ner till Segunda División. Málagas säsong har sedan länge varit över och kustlaget är solklar jumbo i tabellen. Tack och hej, säger vi därför till Málaga i La Liga. Men även framför Málaga är de två nedflyttningspositionerna allt mer klara. Clarence Seedorf har - kanske inte helt oväntat - misslyckats med att lyfta Deportivo La Coruña och har än så länge inte vunnit en match sedan han tog över laget. Med matcher mot fem av ligans topp sex-lag kvar lär Deportivo flyttas ner.

Med det står det sista laget under strecket - Las Palmas - kvar. Klubben från Gran Canaria överraskade förra säsongen, men har inte hittat rätt i år. Med sex poäng upp till Levante på den sista säkra positionen måste poängen trilla in, det snabbt. Bortamatchen mot just Levante om en vecka kommer bli en nyckelmatch för säsongen.

Tyskland

Titeln:

Visst blev det Bayern trots allt. Med ett avstånd på 17 poäng ner till tvåan Schalke 04 har Bayern München, trots en ljummen säsongsinledning, avfärdat konkurrenterna återigen. Deras sjätte raka ligatitel är således på ingång, deras 27:e totalt. Några omgångar till och den är även matematiskt säkrad.

Champions League:

Om titelstriden brukar vara lam så brukar kampen om Champions League vara desto jämnare i Bundesliga, och så även i år. Som tabellen ser ut just nu är det Schalke 04 som leder racet, Borussia Dortmund strax bakom och överraskningen Eintracht Frankfurt som är fyra. Men tätt bakom följer Bayer Leverkusen, RB Leipzig och möjligtvis även Hoffenheim. Mitt tips lyder ändå att Schalke 04 och Borussia Dortmund behåller ställningarna medan RB Leipzig tar tillbaka en av platserna.

Europa League:

Av logiska skäl är det samma lag som är involverade i Europa League-kampen som i Champions League-fajten. Till följd av mitt CL-tips så tror jag här att Eintracht Frankfurt och Bayer Leverkusen tar direktplatserna, även om Hoffenheim i bästa fall kan kan överraska. De sist nämnda får dock i första hand sikta på kvalplatsen, i kamp med formstarka Stuttgart och Dieter Heckings Borussia Mönchengladbach.

Nedflyttning:

Segerlösa i de 16 första matcherna och självklar jumbo, men FC Köln har faktiskt ryckt upp sig sedan tränarskiftet. Plötsligt har Köln klättrat uppåt i tabellen och har faktiskt en liten chans att rädda kontraktet. Med fem poäng upp till Mainz 05 på nedflyttningskval och Wolfsburg på den sista säkra positionen är loppet inte kört. Dock är det troliga att Köln flyttas ner, medan Mainz och Wolfsburg går en tät kamp för att undvika nedflyttningskval.

Men det mest krisande laget hittar vi ju sist i tabellen. HSV, inne på sin tredje tränare för säsongen, har inte vunnit en enda match sedan 26 november. Nu pekar allting därför mot klubbens första nedflyttning från Bundesliga och att klockan till slut stannar i Hamburg.

England

Titeln:

Liksom i Spanien och Tyskland - och även i Frankrike - är titelstriden avgjord i England. Obevekliga Manchester City har endast förlorat en match, vunnit 26 av 30 matcher och sitter på en målskillnad på plus 65 mål. Med det är det bara en tidsfråga innan titeln målas ljusblå, kanske redan nästa helg då de om resultaten går vägen kan säkra titeln i och med derbyt mot Manchester United. Då eller senare, spelar dock egentligen mindre roll. Manchester City och Pep Guardiola är mästare i England 2018.

Champions League:

Här väntar däremot en jämnare historia. Tvåan Manchester United har i och med några viktiga segrar mot Chelsea och Liverpool dragit upp ett välkommet avstånd ner till femteplatsen och går mot Champions League. Men vilka tar de två platserna bakom? Som det ser ut nu är det Liverpool och Tottenham som bör ta biljetterna, bakom jagar Chelsea. Med fem poäng de två sist nämnda lagen emellan kommer söndagens derby mellan just Chelsea och Tottenham därför bli en rysare.

Europa League:

Här är de två direktplatserna så gott som säkrade. De som missar en CL-plats av de ovan nämnda, som det ser ut nu Chelsea, spelar Europa League. Därtill väntar en ny torsdags-säsong för Arsenal om de inte går hela vägen i år. Den tredje platsen, kvalplatsen, står mellan Burnley, Leicester och Everton.

Nedflyttning:

Premier League-säsongens mest intressanta följetång, den otroligt jämna nedflyttningsstriden, är fortfarande lika intressant. Visserligen är West Bromwich avsågat, tio poäng upp kommer Birmingham-klubben återvända till The Championship efter sju raka säsonger i Premier League. Men vilka två klubbar som gör dem sällskap är kanske mer svårtippat än någonsin. Just nu har vi Stoke och Southampton under strecket, men ett helt koppel av klubbar - West Ham, Crystal Palace, Huddersfield, Swansea, Newcastle och kanske även Brighton - ligger alla i riskzonen. Ska jag trots det tippa så tror jag strecket drar ner Stoke och Huddersfield, men även Southampton och West Ham är två heta kandidater.

Italien

Titeln:

Den enda titelstrid som lever, och som den lever! Med nio matcher kvar är avståndet två poäng mellan ettan Juventus och tvåan Napoli, de två lag som det har stått mellan i princip hela säsongen. De senaste veckorna är det Juventus som har tagit täten, men samtidigt har de regerande mästarna Champions League-kvart mot Real Madrid i åtanke medan Napoli har allt fokus på ligan och sin första titel sedan 1990. Vill du ha titelspänning är det således Serie A du ska följa, en spänning som lär hålla i sig in i det sista.

Champions League:

Även när det kommer till Champions League-platserna har vi dramatik att vänta i Italien. Juventus och Napoli är klara, men bakom dem har vi Roma och Inter före Lazio och Milan. Av dessa fyra är det Roma som ligger bäst till, trea och med fem poäng ner till Lazio. Inter ligger däremot aningen risigt till, efter att ha övertygat stort i höstas riskerar de nu att tappa sin CL-plats till Lazio eller Milan, igång skakade av Gennaro Gattuso. Personligen tror jag ändå på Inter i slutändan.

Europa League:

När det kommer till Europa League lär det bli en tröstväg för de två som bommar CL. De närmaste utmanarna heter Sampdoria och Atalanta, båda sex poäng bakom Milan. De två - tillsammans med Fiorentina och möjligtvis Torino - får istället fokusera på kvalplatsen.

Nedflyttning:

De gjorde ett försök, men var alltid ett par nummer för små. Nykomlingen Benevento har så här långt kammat ihop blott tio poäng och har således 15 upp till strecket. Klar jumbo och raka vägen tillbaka till Serie B för "häxorna".

Men ovanför Benevento är det desto jämnare. För tillfället är det Hellas Verona och Crotone som ligger under strecket, men SPAL, Chievo, Sassuolo och Cagliari är även involverade. Ett poäng från Crotone upp till SPAL och Chievo, tre till Sassuolo och fem till Cagliari öppnar för ytterligare en spännande del av den italienska tabellen. Vad jag tror? Att samma tre som befinner sig under strecket just nu även gör det i maj.

Frankrike

Titeln:

Den mest självklara favoriten av dem allla, Paris Saint-Germain, gjorde ingen besviken. Liksom Bayern München i Tyskland leder PSG Ligue 1 med 17 poäng och har i praktiken säkrat titeln. Klubbens femte raka ligatitel, sammanlagt deras sjunde. Uttåget i CL-åttondelsfinalen mot Real Madrid gör ändå PSG:s säsong till en besvikelse.

Champions League:

Som överlägsen tvåa är Monaco så gott som klara för Champions League, men bakom monegaskerna är det en jämn duell som väntar mellan Marseille och Lyon. De två rivalerna, de två Olympique-klubbarna, möttes i ett hett möte innan landslagsuppehållet, en match som Lyon vann efter att Memphis Depay avgjort sent. Viktiga poäng för Lyon, verkligen. Inför slutspurten skiljer det därmed endast två poäng upp till trean Marseille.

Europa League:

Här är förloraren av Marseille och Lyon klar för Europa League. Så långt före är de resten. Men bakom dem handlar det om en rad klubbar som kan ta sig till Europa League. Främst har vi Rennes, femma i tabellen. De utmanas i sin tur främst av Nantes, Montpellier och Nice. Ett av de fyra lagen kommer med all sannolikhet att ta den andra EL-platsen. Resten får hoppas att PSG vinner cupen.

Nedflyttning:

Likt flera av ligorna har vi även i Frankrike ett avhängt lag och en i övrigt spännande bottenstrid. I Frankrike heter den avsågade klubben Metz, den vinröda klubben som fick en alldeles för svår andra säsong. Lagen som däremot står inför en nagelbitare till vår är desto fler.

Lille, Troyes, Toulouse, Amiens, Strasbourg... Matematiskt skulle vi egentligen kunna räkna in nästan halva ligan. Men där någonstans drar jag strecket, Lille som nästjumbo och Strasbourg på plats 15. Avståndet mellan de två klubbarna är nu fyra poäng, fem lag inom det avståndet. Det är hugget som stucket vilka två som följer med Metz ner till Ligue 2.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 31.

• Äntligen seger för Crystal Palace

Helgens Premier League-omgång präglades av FA-cupen och endast fyra av de ursprungliga tio matcherna spelades. Dessa fyra matcher spelades samtliga under lördagen, fyra matcher som så klart agerar urvalspool för denna omgångens 5 punkter. För inte sätter cupen stopp för några punkter, nejdå. Här kommer istället första punkten, om ett av de fyra lagen som vann igår. Laget jag refererar till är Crystal Palace som tog en väldigt viktig seger.

Inför lördagens match mot Huddersfield var Crystal Palace inne i en mycket tuff period. Sju raka matcher utan seger, fyra raka förluster. Den negativa sviten gjorde att Palace låg under strecket och behövde poäng. Något de fick då Huddersfield, även de nedflyttningshotade, besegrades med 2 - 0 på bortaplan. Målskyttar blev James Tomkins på hörna och Luka Milivojević på straff.

Crystal Palaces seger satte inte bara stopp för den segerlösa raden. De tre poäng som Londonklubben tog gav dem även en skjuts uppåt i tabellen, upp över nedflyttningsstrecket. Det var så klart glädjande, med sju matcher kvar är det alltid bra att hitta ett momentum. Samtidigt har jag redan från dag ett tyckt att Crystal Palace är för bra för att åka ur. Även ur den synvinkeln var detta ett välkommet steg för Palace.

• Dags att räkna bort West Brom

Om det är något lag som ligger risigt till så är det West Bromwich. Tre segrar på 30 matcher, varav två de första två omgångarna, har gjort att Birminghamklubben rasar mot en nedflyttning. Det var läget inför matchen mot Bournemouth där en seger var ett absolut måste. Men så blev det inte, även om det först såg ut att bli det.

Det var nämligen West Bromwich som öppnade målskyttet. Efter en mållös första halvlek var det Jay Rodriguez, framnickad av Salomón Rondón, som tryckte in 0 - 1 på Vitality Stadium och en viktig ledning. Kanske fanns det en chans trots allt? Men sedan - med kvarten kvar - kvitterade Bournemouth, ett skott av Jordon Ibe som målvakten Ben Foster lite väl enkelt släppte in. När Junior Stanislas sedan klev fram för en frispark, med två minuter kvar, och skruvade in segermålet var det nattsvart och ny förlust för West Bromwich.

Inför matchen mot Bournemouth försökte Alan Pardew vara positiv. På presskonferensen talade West Bromwich-managern om hopp, om att matcher i Premier League aldrig är över förens de är över och att en enda seger skulle kunna förändra hela situationen. Och visst har han rätt, åtminstone delvis. Även om West Bromwich sedan ett bra tag återfinns som jumbo, en väldigt tydlig sådan, finns det alltid hopp så länge den sista spiken inte är slagen. Frågan är dock om inte resultatet mot Bournemouth åtminstone var den näst sista spiken i den kistan. Med tio poäng upp till strecket är det nog senast nu dags att räkna bort West Bromwich.

• Cenk Tosun har kommit igång

Han kom till Everton med stora förhoppningar. Cenk Tosun, invärvad från Besiktas i januari, hade skickat turkarna till åttondelsfinal i Champions League och var en erkänd målskytt. Kunde han tillföra mål till ett Everton i behov av just mål? Kunde han fylla det hål som Everton hade? Ett par månader senare, efter lördagens match mot Stoke, börjar svaret vara positivt.

Tosun började dock sin tid i England på bänken. Efter att han genast debuterat mot Tottenham var det Oumar Niasse som istället levererade, som gjorde viktiga mål för Everton och tog över anfallsplatsen. Då såg det ut att bli en tuffare inkörningsperiod för Tosun, kanske skulle han vara tvungen att vänta tills nästa säsong? Men nu har Tosun börjat hitta rätt, det första målet gjorde han mot Burnley för två veckor sedan, det andra mot Brighton förra veckan. När Tosun igår gjorde två mål för Everton mot Stoke innebar det därför inte bara en 2 - 1-seger för laget, utan även hans fjärde mål på tre matcher.

Att Tosun nu har kommit igång är så klart välkommet för Everton. Visserligen betyder det inte särdeles mycket för denna säsong, efter att de i höstas riskerade nedflyttning sitter de numera stabilt i mitten och har ett säkrat kontrakt. Men Tosun kommer ju vara kvar även nästa säsong, en säsong då Everton förväntas prestera betydligt bättre än vad de gjort i år. Att Tosun då har fått denna vår på sig att acklimatisera sig, och nu även ser ut att ha gjort det, kan därför komma att vara värdefullt i längden.

• Svårbedömt Stoke får det oerhört svårt

När Paul Lambert tog över Stoke i januari var uppdraget tydligt: Undvik nedflyttning. Efter en riktigt svag höst, med fem segrar på 22 matcher, hade managern Mark Hughes fått sparken och laget var i behov av en nytändning. Och det fick de ju, redan i Lamberts första match vann Stoke mot Huddersfield. Kortlivad uppryckning, skulle det dock visa sig. Två månader senare är Stoke ett stort frågetecken i nedflyttningsstriden.

Sedan den där segern mot Huddersfield har Lamberts Stoke inte vunnit en enda match. Kryss mot Watford och förlust mot Bournemouth följdes upp av tre raka kryss. Sedan förlorade Stoke som väntat mot Manchester City i måndags, David Silva dominerade och sköt Stoke i sank. Början på denna vecka som avslutades med en ny förlust hemma mot Everton igår. Mitt i den snöstorm som präglade Britannia Stadium (och stora delar av hela England) var det nämligen som tidigare nämnt Cenk Tosun som avgjorde matchen till Evertons favör.

Resultatet sätter Stoke i en svårbedömd sits. Ser vi enbart till resultaten ser det ju inte helt omöjligt ut, fyra oavgjorda och tre knappa förluster på de sju senaste matcherna kunde vara värre, tre poäng upp till strecket likaså. Men i det här läget av säsongen är det endast segrar som räknas för Stoke, näst sist i ligan måste de hitta rätt nu. Känslan säger mig dock att Lambert - med Arsenal, Tottenham och Liverpool kvar på schemat - kommer få det oerhört svårt att klara av det uppdrag som han tilldelades i januari.

• Sensationell Salah rusar mot skytteligatiteln

Egentligen har jag skrivit alldeles för lite om Mohamed Salah. Jag skrev om honom i höstas, spikade då fast honom som säsongens värvning. Men mycket mer än så har jag inte tillägnat honom och det egentligen bara av en enda orsak, att han har förvandlat formtoppen till permanent klass. Sedan jag skrev om Salah senast har egyptiern nämligen bara fortsatt att leverera, något som gör att varje presentation i sig inte sticker ut. Men efter gårdagens match mot Watford måste Salah lyftas, en match där Salah dominerade hela tillställningen.

Det skulle inte dröja mer än fyra minuter innan Salah öppnade målkontot. Framspelad av Sadio Mané tog Salah sig fram från högerkanten, drev in mot mål och fintade bort allt motstånd innan han placerade in öppningsmålet. Men målkalaset tog ju inte stopp där. 2 - 0 satte Salah strax innan halvtid, framspelad av Andrew Robertson. 3 - 0 gjorde han inte själv, men han assisterade Roberto Firmino med ett välavvägt inlägg. 4 - 0 lirkade han in efter att han vrickat bort tre försvarare och 5 - 0 avslutade han till sist med att trycka in en retur. Fyra mål, en assist och ytterligare en högkvalitativ dag på jobbet.

Salahs säsong är helt otrolig, något som det räcker med att kolla på skytteligan för att se. Med dessa fyra mål har Salah nu gjort 28 ligamål och rycker med det ifrån Harry Kane i toppen, Kane som dessutom nu går skadad. Med det i bakhuvudet är det därför Salah som går mot en skytteligatitel, åtminstone är han solklar favorit. Vi får väl helt enkelt se om han vinner, seger där och en smått sensationell debutsäsong i Liverpool skulle vara fullbordad. Ett säsongsbetyg som Mohamed Salah oavsett vilket ändå kommer att tilldelas.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 30.

• Rashford skillnaden när United segrade

Helgen öppnade med omgångens största match: Manchester United - Liverpool på Old Trafford. Rivalmötet handlade på förhand om en kamp om andraplatsen, där Manchester United på förhand var två poäng före Liverpool. Och den ordningen höll sig även efter matchen, om än med utökat avstånd. Manchester United, lett av Marcus Rashford, gick nämligen segrande ur mötet.

20-åringen, född och uppvuxen i Manchester, hade inför matchen inte startat en enda ligamatch under 2018. I stället har han efter årsskiftet fått infinna sig en roll som inhoppare, ett mångsidigt val för José Mourinho att slänga in när det behövs. Men nu var han alltså tillbaka i startelvan och hade omedelbar effekt. I 13:e minuten rann han igenom efter en Lukaku-skarv, fintade sig förbi Trent Alexander-Arnold och dunkade distinkt in 1 - 0. Tio minuter senare utökade han dessutom ledningen, skickade in 2 - 0 med ett liknande avslut. Det gav United arbetsro, gav Mourinho exakt den matchbild han ville ha. Därifrån kunde portugisen nämligen visa upp sig i sitt esse - den taktiska matchcoachningen vid ledning - och styra United till en 2 - 1-seger mot Liverpool.

Vad segern betyder för de respektive rivalerna återstår att se. För United betydde segern ett stort steg mot Champions League-plats nästa år, för Rashford därtill en välkommen självförtroendeboost. För Liverpool däremot var det en förlust som betydde förlorad tredjeplats, en halvöppnad CL-kamp för Chelsea att ta sig tillbaka in i. Mitt personliga tips är dock att denna förlust inte kommer att avgöra Liverpools säsong. De är för bra för att denna missräkning ska förändra deras framtid.

• Kenedy tungan på Newcastles viktiga våg

Lördagens möte mellan Newcastle United och Southampton var en klassisk sexpoängsmatch mellan två nedflyttningskandidater. Newcastle strax ovanför strecket, Southampton likaså en poäng efter skatorna. Båda således i stort behov av seger, en skjuts uppåt i tabellen och med facit i hand var det också ett lag som tog chansen. Hemma på St. James' Park var det nämligen Newcastle som gick segrande ur kampen.

Om Rashford var segerskytt i förra punkten så var Kenedy regissör i denna seger. Den 22-årige brassen - inlånad från Chelsea - fick en flygande start i norr med en assist i sin debut, men har sedan dess inte gett laget någon större effekt. Tills nu. Mot Southampton var det Kenedy som redan i den första minuten öppnade målskyttet, med ett fint avslut föranlett av en fin långboll av Jonjo Shelvey och akrobatisk bröstnedtagning av Kenedy själv. Sedan var det även han som satte 2 - 0, vackert framspelad av Dwight Gayle, när Newcastle till slut vann med 3 - 0.

Segern var som sagt oerhört viktig för Newcastle. Med dessa tre poäng drog de upp ett avstånd på fem poäng ner till nedflyttningsstrecket, ett litet men förhållandevis stort försprång. Med åtta omgångar kvar betyder det att Newcastle nu är närmare mitten än botten, sitter på en relativt stabil 13:e plats i tabellen. Inte för att ropa hej, men nu pekar mycket på att Newcastle förlänger kontraktet i Premier League.

• Till slut - Pellegrino sparkad

För Southampton blev dock förlusten mot Newcastle en oerhört tung förlust. 0 - 3-förlust var inte bara ett nytt svagt resultat, besvikelsen förstärktes även av den insats som laget stod för. Håglös, tafatt och på inga sätt den prestation som krävdes. Med en poäng ovanför nedflyttningsstrecket ligger Southampton därför väldigt risigt till, vilket till slut fick klubbledningen att agera. I går kväll fick managern Mauricio Pellegrino nämligen sparken av klubben.

Det är inte många veckor sedan jag senast skrev om Pellegrino. Då handlade det om att Pellegrino balanserade på en skör tråd, räddat av de flertaliga kryss hans lag trots allt lyckats kamma hem. Några förluster och jag förväntade mig dock en avskedning. Och det fick vi ju nu. Bakom sig lämnar Pellegrino ett jobb där han misslyckats totalt, där han misslyckats med att sätta någon prägel överhuvudtaget på sitt lag. Man kan lugnt säga att avskedningen var efterlängtad bland supportrarna.

Den stora frågan nu är dock vem som ska rädda skeppet. Att sparka Pellegrino nu är ju egentligen i senaste laget, med åtta matcher kvar ska en ny tränare komma in och måste genast sätta sin prägel på laget. Men o andra sidan var det nog nödvändigt, utan att sparka Pellegrino hade risken för en nedflyttning varit stor. Vi får väl se om hans ersättare lyckas måla över den risken.

• Kaos i West Ham i helt fel läge

West Ham är inne i en kritisk period. Efter att Londonklubben i december/januari ryckt upp sig, med Marko Arnautović som härförare, har allt vad form heter försvunnit, de senaste fem ligamatcherna har West Ham bara vunnit en match. Resterande matcher har de förlorat stort, Brighton, Liverpool och Swansea har alla kört över dem. När West Ham sedan förlorade med 0 - 3 hemma mot Burnley i lördags var krisen ett faktum. Något som utmynnade i skandalscener på London Stadium.

För det första har vi det som skedde på planen. Flertalet supportrar intog nämligen gräsmattan, en som kaptenen Mark Noble försökte brotta bort från planen och en annan som sprang med en hörnflagga som trofé över planen i ett försök att sticka ner den i mittcirkeln. Samtidigt gick säkerhetspersonal omkring, utan att kunna sätta stopp för kaoset.

Men den stora grejen var ändå det som skedde på läktarna. Medan matchen pågick, medan folk sprang in på planen, samlade sig en stor massa av West Ham-anhängarna nedanför direktörsplatserna med ryggen mot planen och sina ursinniga ansikten riktade rakt upp mot klubbens ägare, David Sullivan och David Gold, som satt och betraktade spektaklet. Efter en stund fördes de två bort från sina platser och in i säkerhet eftersom stämningen ansågs för fientlig.

Man kan lugnt säga att scenerna skapade rubriker i England, men egentligen har detta varit en känsla bland supporterled som legat och puttrat under lång tid. Redan inför matchen mot Burnley fanns planer på att marschera i protest mot Sullivan och Gold, en marsch som inte blev av. I stället fick alltså raseriet sitt utryck inne på arenan där matchen blev ett tecken på det stora missnöje som West Ham-supportrarna besitter.

Anledningen till detta utbredda missnöje är mångfacetterad, men grunden ligger i flytten från Boleyn Ground. När West Ham flyttade ut från sin klassiska hemmaarena 2016, rev stadion och flyttade till London Stadium, gjorde man det med stora lovord från ägarna, om hur framtiden skulle se ut sportsligt och hur arenan skulle vara en del i det. Så har det inte blivit, London Stadium har i stället blivit en symbol för ett West Ham utan riktning.

Vad denna match kommer betyda för West Hams vår återstår att se, men det går inte att komma ifrån att detta kommer i helt fel läge av säsongen. Med tre poäng ner till nedflyttningsplatserna, med den formkurva som bara pekar neråt och så detta kaos på det... Med åtta matcher kvar är känslan att West Ham inte kommer hitta rätt särskilt snabbt, tvärtom. Snarare är det troligt att denna negativa spiral i och runt klubben bara fortsätter. Och om så är fallet, om de fortsätter neråt. Då är risken stor att West Ham inte spelar i Premier League nästa säsong. Vi får väl se hur supportrarna agerar i ett sådant scenario.

• Berömvärd upprättelse för Petr Čech

Inför söndagens match mot Watford var det ett Arsenal som kom till match i stort behov av seger. Inte för deras tabellposition, där är Champions League-platserna sedan länge utom räckhåll. Nej, en seger var ett krav för att återfå någon form av tro från supportrarna. Arsenal hade inför matchen tre raka förluster i ligan och totalt två segrar sedan årsskiftet. Det är för dåligt, inte godkänt för en klubb som Arsenal. Så när Arsenal vann mot Watford med 3 - 0 var det mer av en lättnad än något annat, en liten upprättelse för hela laget. Och kanske framför allt för Petr Čech.

Čech har varit ett av Arsenals många problem denna säsong. Den tjeckiske målvakten har denna säsong varit en skugga av sitt forna jag, har faktiskt tillhört en av hela ligans sämre målvakter och stått för en handfull ödesdigra misstag. Senast så sent som förra omgången, då han stod för två tavlor som ledde till förlust. Men mot Watford visade han upp en bättre sida. Framför allt räddade han en straff när han höll sin 200:e Premier League-nolla i karriären och utsågs till matchens spelare.

Efter en match och milstolpe som denna ska 35-åringen så klart berömmas. Även om det är tydligt att Čechs karriär går mot sitt slut så ska samma karriär hyllas. Sett över de senaste 14 åren har Čech varit en av Premier Leagues bästa målvakter, en grundsten i Roman Abramovich tidiga framgångar med Chelsea. En omgång som denna är det värt att minnas, värt att lyfta. Vilken otroligt bra målvakt Petr Čech har varit i Premier League.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 29.

• Carvalhal säsongens Clement

De flesta har koll på historien. Förra säsongen var ett svagt Swansea snubblande nära nedflyttning, en managerkarusell med såväl italienske Guidolin som amerikanske Bradley var på väg att snurra Swansea raka vägen ner till The Championship. Sedan kom Paul Clement in i januari, ersatte sparkade Bradley och räddade Swansea. Liknande scenario är nu på väg att upprepas. Denna gång med Carlos Carvalhal i huvudrollen.

Efter att Clement inte lyckats upprätthålla klubbledningens förtroende, med en tung start på säsongen, fick han sparken dagarna innan jul. Dagarna efter var det istället portugisiske Carlos Carvalhal - nyligen sparkad från Championship-baserade Sheffield Wednesday - som fick uppdraget att rädda Swansea från nedflyttning. Och det ser han ju faktiskt ut att göra. Nio omgångar senare har Swansea gått från jumbo till mittenlag, endast förlorat två matcher och tagit några riktigt tunga skalper. Som den mot Liverpool, som den mot Arsenal. Och som den mot West Ham i helgen där de enkelt viftade bort de gästande såpbubblorna med 4 - 1.

Det är lätt att dra kopplingar till förra säsongens bedrift. Hur laget bytte manager, hur laget därefter skärpte till sig och räddade säsongen. Det är förstås såväl imponerande som kul att se. Samtidigt gör det ju att Carvalhal även nästa säsong kommer sitta med ett frågetecken över sitt huvud. Är han bara här och gör samma sak som Clement? Är Carvalhal bara en man på rätt plats nu men inte sedan? Vi får väl se, tiden får helt enkelt utvisa. Det som dock är klart här och nu är att Carvalhal gjort exakt vad han blev anställd för att göra.

• Karius täpper Liverpools lucka

Här är en mening som många Liverpool-supportrar nog inte hade räknat med för ett par månader sedan: Loris Karius övertygar som Liverpools förstemålvakt. För så är det verkligen. Efter att Liverpool i flera år har gapat efter en ny målvakt, en stabil sista utpost som man kan lita på, är det nämligen Karius som nu - efter konkurrens med Simon Mignolet - har befäst målvaktsplatsen. Dessutom med den äran.

Ursprungligen var det i segern mot Manchester City som Karius fick chansen. Redan på förhand hade Jürgen Klopp sagt att detta var Karius chans, leverans nu och han var uttalat förstaval. Huruvida han tog den var dock inte helt självklart, en insats där han gjorde såväl misstag som okej ingripanden. Men för Klopp var det godkänt, Karius fick nytt förtroende och har stått kvar sedan dess.

Den match som jag däremot tycker var den stora vändningen för Karius var en annan stormatch, nämligen den mot Tottenham och framför allt en viss straffsituation. Efter en omtalad incident var det ju Harry Kane som fick chansen att trycka in en straff i slutminuterna, men som Karius räddade. Sedan dess har Karius känts stabil, imponerat och stundtals gjort några riktigt fina ingripanden. Som i helgen då han stod för en vass parad mot Newcastle i en match som Liverpool till slut vann med 2 - 0.

Man kan fortfarande tycka att Karius inte är på den allra högsta nivån, det är han ju inte heller. Men för mig är det tydligt att Karius inte bara har tagit chansen han nu har fått, utan att han även tagit över målvaktströjan av Mignolet permanent. Sedan är frågan om han även har spikat den långsiktigt, ifall det nu är tysken som är Liverpools nummer ett. Och det går ju att diskutera. Men ett steg i just den riktningen har han åtminstone tagit.

• Brighton ett stort steg närmare nytt kontrakt

Brightons säsong har tillhört de mer svårbedömda. Efter att nykomligen från söder inlett säsongen ljummet, förluster, oavgjorda resultat och segrar om vartannat, såg de ut som ett utpräglat lag för mitten av tabellen. Sedan kom november, december och januari, månader då resultaten började svikta. När Brighton gick in i februari gjorde man det således som ett frågetecken, var de plötsligt på väg ner i en nedflyttningsstrid? Svaret nu, en knapp månad senare? Nej, det är de nog inte.

Brighton inledde februari med att stabilt besegra West Ham. Ett fint resultat som följdes upp med ett kryss mot Stoke. Det oavgjorda tecknet där var dock bara ett mellansteg, förra helgen vann de starkt mot Swansea med 4 - 1 innan de denna helg stod för ytterligare en stor seger: 2 - 1 hemma mot Arsenal, ett mål av viktige mittbacken Lewis Dunk och ett av stekhete anfallaren Glenn Murray, när Brighton vann igen.

När slutsignalen gick mot Arsenal var det vilda glädjescener som utspelades på Amex Stadium, och jag förstår varför. Segern betydde ju inte bara att de för första gången denna säsong tagit två segrar i rad, det betydde även ett betydande steg i tabellen. Med de tre poängen de tog denna omgång har de nu skapat sig ett avstånd på sju poäng ner till strecket, ett avstånd som faktiskt känns rätt bekvämt. För även om allt så klart fortfarande kan hända så är det trots allt allt färre matcher som står kvar, med det allt färre lag som räknas med i nedflyttningskampen. Till den hör ju fortfarande lag som Crystal Palace, som Southampton och Newcastle. Det gör de i högsta grad. Brighton däremot, de börjar jag snart räkna med i Premier League även nästa säsong.

• Europa League förändrar inte Arsenals säsong

Då var vi här igen. Groundhog Day à la Arsenal, all over again. Efter att Arsenal förlorat Ligacupfinalen mot Manchester City med 3 - 0 förra helgen, upprepat bedriften mot samma motstånd hemma på Emirates Stadium i Premier League i torsdags, var det en kritiserad Arsène Wenger och ett pressat Arsenal som gick till kamp. Denna gång mot Brighton, i Brighton. Ja, eller kamp och kamp. Med facit på hand var det ju inte mycket till kamp som Arsenal bjöd upp till.

Som nämnt i förra punkten var det hemmalaget Brighton som gick segrande ur striden. Efter att en allt mer ålderstigen Petr Cech redan i den sjunde minuten förlorat en hörnduell mot Shane Duffy, på så sätt gett Lewis Dunk öppet mål att trycka in bollen i, var det omedelbart uppförsbacke för Wenger att rulla kanonerna längs. Och inte blev den backen planare då Shkodran Mustafi knappa 20 minuter senare även han förlorade en luftduell, i sin tur mot Glenn Murray som nickade in 2 - 0. Förlusten var ett faktum, även om Pierre-Emerick Aubameyang vinklade in det som skulle bli ett tröstmål strax innan paus.

Det var inte många veckor sedan som jag fick skriva om "Nya Arsenals" succéstart. Då hade de värvat Henrikh Mkhitaryan och Pierre-Emerick Aubameyang, krossade Everton och förhoppningarna var att de skulle ta avstamp mot en fin vår. Men så har det ju inte alls blivit. Sedan dess har tre raka förluster följt i ligan, en i Ligacupfinalen och dessutom en mot Östersunds FK i Europa League. Det har gjort att det enda lilla hopp som tidigare fanns om en Champions League-plats nu är borta, nu återstår bara genvägen via titeln i Europa League. Men frågan är om det skulle vara tillräckligt? Oavsett om de skulle klara av att härma Manchester United, till att börja med passera Milan och sedan gå hela vägen (vilket jag absolut inte tror att de gör) - betyder det att Arsenals säsong är godkänd? Betyder det att Wenger och laget går till semester med hedern i behåll?

För mig skulle det inte göra det, enligt mig förändrar det inte den utveckling som klubben Arsenal återfinner sig i. Den har pågått för länge, alldeles för länge. För mig är Arsenals säsong oavsett en Europa League-titel inte godkänd, det förändrar inte att Arsène Wenger måste gå och laget byggas om. Jag orkar nämligen inte med samma dag igen, det kan inte fortsätta en säsong till. Inte Groundhog Day återigen.

• Vad var det där, Chelsea?

Som ni märker är vi numera inne i den period av säsongen då saker och ting börjar närma sig slutet, då positioner i tabellen börjar ta form. Vi ser det med Brighton som går mot nytt kontrakt, vi ser det med Arsenal vars säsong går mot en fullständig flopp. Och så ser vi det i Chelsea, de regerande mästarna som nu försatt sig i en rejält prekär sits. I helgen mötte de Manchester City, en match de i och med förlusten mot Manchester United förra helgen mer eller mindre var tvungna att vinna, åtminstone ta poäng i, för att hänga på kampen om Champions League. Om de tog chansen? Nej, City vann med 1 - 0. Men mest förvånande var att Chelsea inte ens gav matchen ett ärligt försök.

Den mest talande sekvensen spelades upp i den 75:e matchminuten. Vid ställningen 1 - 0 till Manchester City tappade Willian bollen i mitten av planen, ställde sig och klagade på domaren utan resultat. Samtidigt fortsatte City att rulla boll, korta passningar mellan varandra inom en radie på några meter - utan att en enda Chelsea-spelare rörde på fötterna. Så pågick det i nästan en halv minut, bland annat fick David Silva stå stilla med bollen medan Cesc Fàbregas - stående på nästintill armlängds avstånd - vandrade några steg emot honom utan att ens göra ett försök att ta bollen. Det går utan att säga: Chelsea förlorade utan några rabalder, varken mindre eller större.

Chelseas inställning har så klart skapat en hel del rubriker i efterhand. Var det Antonio Contes uttalade taktik att inte gå till anfall? Var det ett försök av spelarna att visa sitt missnöje med sin manager? Eller något helt annat? Oavsett vilket var det för mig ofattbart att Chelsea inte gjorde ett minsta lilla försök att kvittera eller vända matchen, inte ens när matchen gick mot sitt slut. Chelsea var som sagt i stort behov av poängen, nu står de istället med fem poäng upp till topp fyra och en tuff Champions League-åttondel mot Barcelona på schemat. Just nu pekar således mycket på en säsong i besvikelsens tecken, utanför topp fyra och ut i Champions League. I värsta fall är det insatsen mot Manchester City som kommer prägla avgörandet av säsongen.

Från stängd till öppen, från ett lag till två. Är det dit den spanska titelstriden är på väg? Svaret kan vi få idag då ett formtoppat Atlético Madrid gästar Barcelona.

La Liga var ju avgjord.

Det var vad vi alla trodde. Med Real Madrid som säsongens stora besvikelse, med Barcelona som överlägsna serieledare, pekade allt på en blåröd titel. Tillbaka där den hör hemma, om du frågar katalanerna.

I stort är läget fortfarande så. Det är Barcelona som leder, Real Madrid som halkat efter. Men de senaste veckorna har en alternativ lösning tagit form. Barcelona har nämligen slarvat bort ett gäng poäng, tre oavgjorda resultat mot Espanyol, Getafe och senast Las Palmas. Det har bjudit in Atlético Madrid till dans.

Atlético Madrid går nämligen som tåget just nu. Med sex raka segrar, nio mål på de senaste två matcherna och endast elva insläppta mål på hela ligasäsongen, har de närmat sig Barça i toppen. Så pass mycket att de inför dagens match lagen emellan kan minska avståndet till ynka två poäng.

Frågan är därför befogad, den måste ställas:

Är vi plötsligt på väg mot en vidöppen titelstrid?

Tung höst vänder uppåt

Det är inte länge sedan som frågetecknen kring Atlético var många. När "Los Colchoneros" i höstas genomgick Champions League-gruppspelet med blott en seger, således skickades ut av Roma och Chelsea, var det en säsong i gungning. Samtidigt var det en ligahöst präglad av bekymmer, visserligen obesegrade men där offensiven inte riktigt höll. Framför allt var det Antoine Griezmann som inte fungerade som han skulle då målen lös med sin frånvaro.

– Han är en spelare som har gett oss dåliga vanor, för han är spelaren som alltid löser lagets offensiva problem. När han gör mål har laget en stor chans att vinna. Men när han inte gör mål blir det självklart svårare, sa tränaren Diego Simeone då.

Vart Atlético Madrids säsong var på väg var då väldigt ovisst. Griezmann presterade inte, omgärdades istället av flyttrykten medan laget skulle återfinnas i Europa League. Kanske hade den korta men framgångsrika period - där en La Liga-titel och två Champions League-finaler förgyllde klubben - nu passerat?

Kanske inte, trots allt. Ett par månader senare är jakten på Barcelona alltså upp tagen.

Costa-effekten

Vad denna vändning har berott på är inte självklar, men mycket går faktiskt att härleda till januari. Då rann nämligen det transferförbud som omgärdat klubben ut, Atlético Madrid fick värva igen. Med det kom Vitolo in från Las Palmas, en spelare de gjort klart med redan i somras. Men framför allt var det ju Diego Costa som återvände till klubben.

Man vet aldrig riktigt vad man får av Costa - samtidigt som man vet exakt vad man får. Redan i sin ligadebut mot Getafe såg han till att göra mål, fira med publiken och således dra på sig sin andra varning. Mål och utvisning på samma gång, den ultimata Costa-sekvensen.

Men att Costa varit en betydande boost för laget är utom all tvivel. Sättet han drar till sig uppmärksamhet, sättet som han får igång sina medspelare. Det har gett hela laget ett lyft. Inte minst Griezmann som sedan Costas ankomst är inne i en sanslös form, med totalt 13 mål sedan dess. Av dem dessutom sju de senaste två matcherna.

– Costas närvaro har inte enbart förbättrat Griezmann, utan hela laget. Med sin envishet, sitt mod och vad han tillför laget, sa Simeone efter den senaste segern, 4 - 0 mot Leganés.

Svårt - men inte omöjligt

Detta sammanfattat betyder att det är ett formtoppat Atlético som intar Camp Nou idag. Medan Barcelona som sagt börjat hacka lite grann har Atlético växlat upp. Samtidigt är Barcelona "tvungna" att dubblera sitt fokus, såväl på La Liga som Champions League. En fördel som Atlético Madrid - visserligen kvar i Europa League - mycket väl kan dra fördel av.

En rödvit seger idag och frågan är om inte Atlético Madrid plötsligt sitter i det mentala förarsätet, för en titel framför såväl Barcelona som Real Madrid, för andra gången på fem år.

Åtminstone ger de sig själva chansen i så fall.

– Det är inte omöjligt att vinna La Liga. Det är inte omöjligt, eftersom vi har gjort det förr. Men det är väldigt svårt, svarade Simeone när han inför matchen fick frågan om Atléticos titelchanser.

– Vad vi vill göra är att nå de sista fem matcherna av säsongen med en chans. Kan vi göra det, då har vi en möjlighet.