Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 29.
- Carvalhal säsongens Clement
De flesta har koll på historien. Förra säsongen var ett svagt Swansea snubblande nära nedflyttning, en managerkarusell med såväl italienske Guidolin som amerikanske Bradley var på väg att snurra Swansea raka vägen ner till The Championship. Sedan kom Paul Clement in i januari, ersatte sparkade Bradley och räddade Swansea. Liknande scenario är nu på väg att upprepas. Denna gång med Carlos Carvalhal i huvudrollen.
Efter att Clement inte lyckats upprätthålla klubbledningens förtroende, med en tung start på säsongen, fick han sparken dagarna innan jul. Dagarna efter var det istället portugisiske Carlos Carvalhal - nyligen sparkad från Championship-baserade Sheffield Wednesday - som fick uppdraget att rädda Swansea från nedflyttning. Och det ser han ju faktiskt ut att göra. Nio omgångar senare har Swansea gått från jumbo till mittenlag, endast förlorat två matcher och tagit några riktigt tunga skalper. Som den mot Liverpool, som den mot Arsenal. Och som den mot West Ham i helgen där de enkelt viftade bort de gästande såpbubblorna med 4 - 1.
Det är lätt att dra kopplingar till förra säsongens bedrift. Hur laget bytte manager, hur laget därefter skärpte till sig och räddade säsongen. Det är förstås såväl imponerande som kul att se. Samtidigt gör det ju att Carvalhal även nästa säsong kommer sitta med ett frågetecken över sitt huvud. Är han bara här och gör samma sak som Clement? Är Carvalhal bara en man på rätt plats nu men inte sedan? Vi får väl se, tiden får helt enkelt utvisa. Det som dock är klart här och nu är att Carvalhal gjort exakt vad han blev anställd för att göra.
- Karius täpper Liverpools lucka
Här är en mening som många Liverpool-supportrar nog inte hade räknat med för ett par månader sedan: Loris Karius övertygar som Liverpools förstemålvakt. För så är det verkligen. Efter att Liverpool i flera år har gapat efter en ny målvakt, en stabil sista utpost som man kan lita på, är det nämligen Karius som nu - efter konkurrens med Simon Mignolet - har befäst målvaktsplatsen. Dessutom med den äran.
Ursprungligen var det i segern mot Manchester City som Karius fick chansen. Redan på förhand hade Jürgen Klopp sagt att detta var Karius chans, leverans nu och han var uttalat förstaval. Huruvida han tog den var dock inte helt självklart, en insats där han gjorde såväl misstag som okej ingripanden. Men för Klopp var det godkänt, Karius fick nytt förtroende och har stått kvar sedan dess.
Den match som jag däremot tycker var den stora vändningen för Karius var en annan stormatch, nämligen den mot Tottenham och framför allt en viss straffsituation. Efter en omtalad incident var det ju Harry Kane som fick chansen att trycka in en straff i slutminuterna, men som Karius räddade. Sedan dess har Karius känts stabil, imponerat och stundtals gjort några riktigt fina ingripanden. Som i helgen då han stod för en vass parad mot Newcastle i en match som Liverpool till slut vann med 2 - 0.
Man kan fortfarande tycka att Karius inte är på den allra högsta nivån, det är han ju inte heller. Men för mig är det tydligt att Karius inte bara har tagit chansen han nu har fått, utan att han även tagit över målvaktströjan av Mignolet permanent. Sedan är frågan om han även har spikat den långsiktigt, ifall det nu är tysken som är Liverpools nummer ett. Och det går ju att diskutera. Men ett steg i just den riktningen har han åtminstone tagit.
- Brighton ett stort steg närmare nytt kontrakt
Brightons säsong har tillhört de mer svårbedömda. Efter att nykomligen från söder inlett säsongen ljummet, förluster, oavgjorda resultat och segrar om vartannat, såg de ut som ett utpräglat lag för mitten av tabellen. Sedan kom november, december och januari, månader då resultaten började svikta. När Brighton gick in i februari gjorde man det således som ett frågetecken, var de plötsligt på väg ner i en nedflyttningsstrid? Svaret nu, en knapp månad senare? Nej, det är de nog inte.
Brighton inledde februari med att stabilt besegra West Ham. Ett fint resultat som följdes upp med ett kryss mot Stoke. Det oavgjorda tecknet där var dock bara ett mellansteg, förra helgen vann de starkt mot Swansea med 4 - 1 innan de denna helg stod för ytterligare en stor seger: 2 - 1 hemma mot Arsenal, ett mål av viktige mittbacken Lewis Dunk och ett av stekhete anfallaren Glenn Murray, när Brighton vann igen.
När slutsignalen gick mot Arsenal var det vilda glädjescener som utspelades på Amex Stadium, och jag förstår varför. Segern betydde ju inte bara att de för första gången denna säsong tagit två segrar i rad, det betydde även ett betydande steg i tabellen. Med de tre poängen de tog denna omgång har de nu skapat sig ett avstånd på sju poäng ner till strecket, ett avstånd som faktiskt känns rätt bekvämt. För även om allt så klart fortfarande kan hända så är det trots allt allt färre matcher som står kvar, med det allt färre lag som räknas med i nedflyttningskampen. Till den hör ju fortfarande lag som Crystal Palace, som Southampton och Newcastle. Det gör de i högsta grad. Brighton däremot, de börjar jag snart räkna med i Premier League även nästa säsong.
- Europa League förändrar inte Arsenals säsong
Då var vi här igen. Groundhog Day à la Arsenal, all over again. Efter att Arsenal förlorat Ligacupfinalen mot Manchester City med 3 - 0 förra helgen, upprepat bedriften mot samma motstånd hemma på Emirates Stadium i Premier League i torsdags, var det en kritiserad Arsène Wenger och ett pressat Arsenal som gick till kamp. Denna gång mot Brighton, i Brighton. Ja, eller kamp och kamp. Med facit på hand var det ju inte mycket till kamp som Arsenal bjöd upp till.
Som nämnt i förra punkten var det hemmalaget Brighton som gick segrande ur striden. Efter att en allt mer ålderstigen Petr Cech redan i den sjunde minuten förlorat en hörnduell mot Shane Duffy, på så sätt gett Lewis Dunk öppet mål att trycka in bollen i, var det omedelbart uppförsbacke för Wenger att rulla kanonerna längs. Och inte blev den backen planare då Shkodran Mustafi knappa 20 minuter senare även han förlorade en luftduell, i sin tur mot Glenn Murray som nickade in 2 - 0. Förlusten var ett faktum, även om Pierre-Emerick Aubameyang vinklade in det som skulle bli ett tröstmål strax innan paus.
Det var inte många veckor sedan som jag fick skriva om "Nya Arsenals" succéstart. Då hade de värvat Henrikh Mkhitaryan och Pierre-Emerick Aubameyang, krossade Everton och förhoppningarna var att de skulle ta avstamp mot en fin vår. Men så har det ju inte alls blivit. Sedan dess har tre raka förluster följt i ligan, en i Ligacupfinalen och dessutom en mot Östersunds FK i Europa League. Det har gjort att det enda lilla hopp som tidigare fanns om en Champions League-plats nu är borta, nu återstår bara genvägen via titeln i Europa League. Men frågan är om det skulle vara tillräckligt? Oavsett om de skulle klara av att härma Manchester United, till att börja med passera Milan och sedan gå hela vägen (vilket jag absolut inte tror att de gör) - betyder det att Arsenals säsong är godkänd? Betyder det att Wenger och laget går till semester med hedern i behåll?
För mig skulle det inte göra det, enligt mig förändrar det inte den utveckling som klubben Arsenal återfinner sig i. Den har pågått för länge, alldeles för länge. För mig är Arsenals säsong oavsett en Europa League-titel inte godkänd, det förändrar inte att Arsène Wenger måste gå och laget byggas om. Jag orkar nämligen inte med samma dag igen, det kan inte fortsätta en säsong till. Inte Groundhog Day återigen.
- Vad var det där, Chelsea?
Som ni märker är vi numera inne i den period av säsongen då saker och ting börjar närma sig slutet, då positioner i tabellen börjar ta form. Vi ser det med Brighton som går mot nytt kontrakt, vi ser det med Arsenal vars säsong går mot en fullständig flopp. Och så ser vi det i Chelsea, de regerande mästarna som nu försatt sig i en rejält prekär sits. I helgen mötte de Manchester City, en match de i och med förlusten mot Manchester United förra helgen mer eller mindre var tvungna att vinna, åtminstone ta poäng i, för att hänga på kampen om Champions League. Om de tog chansen? Nej, City vann med 1 - 0. Men mest förvånande var att Chelsea inte ens gav matchen ett ärligt försök.
Den mest talande sekvensen spelades upp i den 75:e matchminuten. Vid ställningen 1 - 0 till Manchester City tappade Willian bollen i mitten av planen, ställde sig och klagade på domaren utan resultat. Samtidigt fortsatte City att rulla boll, korta passningar mellan varandra inom en radie på några meter - utan att en enda Chelsea-spelare rörde på fötterna. Så pågick det i nästan en halv minut, bland annat fick David Silva stå stilla med bollen medan Cesc Fàbregas - stående på nästintill armlängds avstånd - vandrade några steg emot honom utan att ens göra ett försök att ta bollen. Det går utan att säga: Chelsea förlorade utan några rabalder, varken mindre eller större.
Chelseas inställning har så klart skapat en hel del rubriker i efterhand. Var det Antonio Contes uttalade taktik att inte gå till anfall? Var det ett försök av spelarna att visa sitt missnöje med sin manager? Eller något helt annat? Oavsett vilket var det för mig ofattbart att Chelsea inte gjorde ett minsta lilla försök att kvittera eller vända matchen, inte ens när matchen gick mot sitt slut. Chelsea var som sagt i stort behov av poängen, nu står de istället med fem poäng upp till topp fyra och en tuff Champions League-åttondel mot Barcelona på schemat. Just nu pekar således mycket på en säsong i besvikelsens tecken, utanför topp fyra och ut i Champions League. I värsta fall är det insatsen mot Manchester City som kommer prägla avgörandet av säsongen.
@LoHagerfelth
