Efter Silly Season: Tio intressanta övergångar

Bild från Bildbyrån

Efter Silly Season: Tio intressanta övergångar

Januarifönstret 2018 är stängt, äntligen eller alldeles för tidigt beroende på synvinkel. Men stängt är det och då är det ju dags för en sammanfattning. Här är därför tio intressanta övergångar, i kronologisk ordning, som jag tycker är värda att lyfta.

Virgil Van Dijk (Southampton till Liverpool)

Som väntat blev Virgil Van Dijks övergång bort från Southampton klar detta fönster. Frågan var egentligen enbart vilken av de stora klubbarna som skulle vinna dragkampen och till slut var det ändå ganska väntat att det var Liverpool som såg till att rycka med mest kraft. För cirka 800 miljoner kronor blev Van Dijk historiens dyraste mittback innan fönstret ens hade öppnat.

För Liverpool var värvningen av Van Dijk efterlängtad. Kanske inte mest på grund av holländarens kvalité, utan för lagets skriande behov av en mittback. Jürgen Klopp har inte lyckats sätta sitt försvarsspel och inte är uppgiften enklare då spelarkvalitén saknas. Nu fick de in en ansedd mittback med ledaregenskaper som bör kunna styra försvaret. Dock oklart om det räcker för att lösa hela det problem som Liverpools försvar utgör.

Ross Barkley (Everton till Chelsea)

Ross Barkleys karriär har gått i rejält stå. Efter att han slog igenom som tonårig supertalang i Everton har utvecklingen stannat av, en del på grund av skador en del på grund av fel tränare för hans bästa. Men kanske även på grund av motivationsbrist? Barkley har varit tydlig med att han har velat ta nästa steg, till en större klubb, vilket han till slut - om än något år för sent - nu fick. För drygt 165 miljoner kronor värvade Chelsea den offensive mittfältaren till Stamford Bridge.

I England fick övergången mest fokus på grund av den låga transfersumman. Barkley var ju egentligen på väg till Chelsea redan i somras, då för runt 350 miljoner kronor, men övergången avbröts i sista stund. Nu genomfördes den, fyra månader senare, för cirka 200 miljoner mindre. En anledning till det var dock att Barkleys kontrakt var utgående, Barkleys framtid utanför Everton dessutom redan spikad. Så då var summan till slut ett mindre hinder och Barkley en Chelsea-spelare. Återstår att se ifall detta var den flytt som återupplivar talangens utveckling eller om han förblir en rotationsbricka i Chelseas bygge.

Philippe Coutinho (Liverpool till Barcelona)

Ytterligare en övergång som var väntad, ytterligare en som i första hand slutförde de förhandlingar som hade inletts i somras. Men Phillippe Coutinhos övergång till Barcelona gav inte mindre eko för det. För cirka 1,5 miljarder kronor - historiens tredje dyraste övergång - släppte Liverpool taget om sin stjärna och tillät honom uppfylla sin dröm.

För Barcelona var detta på sätt och vis den riktiga kontringen på Neymar-förlusten i somras. Visserligen värvades Ousmane Dembélé som Neymars ersättare, men i form av status var Coutinho en mer rättmätig avlösare. I praktiken blir han dock inte en rak ersättare, under Ernesto Valverde har Barcelona förändrat formationen en aning och spelar nu främst med en mittfältsdiamant. Således har Coutinho snarare pekats ut som Andrés Iniestas tronarvinge, vilket låter ganska logiskt. När det skiftet ska äga rum - och hur det då faller ut - blir intressant att följa.

Yerry Mina (Palmeiras till Barcelona)

I skymundan av Coutinho genomförde Barcelona en annan värvning. Från brasilianska Palmeiras värvades den colombianske mittbacken Yerry Mina för runt 120 miljoner kronor. Men även om det mesta av rampljuset riktades mot Coutinho så var värvningen av Mina viktig på ett annat sätt.

Barcelona har länge saknat kvalité i mittbacksleden. Framåt har katalanerna ju alltid levererat, centralt på mittfältet historiskt sett likaså. Men i försvaret har en mittback länge saknats, egentligen sedan Carles Puyols dagar och speciellt för bredden. Med Javier Mascherano skickad till Habei China Fortune behövdes en till mittback bakom Gerard Pique och Samuel Umtiti och i längden framför den förstnämnde vars karriärtopp börjar ha passerat bäst före datum. Där fyller Mina ett hål och på längre sikt kan 23-åringen från Guachené bli en riktigt bra värvning för Barça.

Robin Van Persie (Fenerbache till Feyenoord)

Rotterdamsonen Robin Van Persie har haft en lysande karriär. 34-åringen minns kanske mest från sina åtta år i Arsenal, kanske bäst från sina två i Manchester United. I England sammanlagt blev det en FA-cuptitel med Arsenal, en ligatitel med Manchester United och två raka skytteligasegrar totalt. Därefter bar det av till turkiska Fenerbache för anfallaren med över 100 landskamper. Men denna vinter tog utlandsresan slut. Efter 14 år återvänder Van Persie till Holland, dessutom till hemstaden Rotterdam. Under detta fönster återvände Van Persie till Feyenoord.

Feyenoord var klubben som Van Persie slog igenom i. Van Persie anlände till Feyenoord som 16-åring, från Excelsior, och blev i Feyenoord en omtalad talang i Europa. A-lagsdebut som 17-åring, var med och vann Uefacupen 2002 och gjorde åtta ligamål under sin första hela säsong. Dock slog relationen med tränaren Bert Van Marwijk snett och Van Persie såldes till Arsenal. Därefter tog karriären fart och blev till slut otroligt lyckad. Nu får den ett slut i samma klubb som den inleddes. Sportsligt kanske inte den mest spektakulära värvningen, men vackert likaså.

Alexis Sánchez / Henrikh Mkhitaryan (Arsenal till Manchester United / Manchester United till Arsenal)

Raka byten mellan klubbar är ingen vanlig syn, speciellt inte i den absoluta toppen. Bäst minns man kanske Zlatan Ibrahimović och Samuel Eto'os klubbyte mellan Inter och Barcelona, men i övrigt är det väldigt få. Dock var bytet mellan Alexis Sánchez och Henrikh Mkhitaryan på många sätt ett såväl logiskt som bra byte för både Manchester United och Arsenal.

Att Sánchez skulle lämna Arsenal var väntat. Manchester City var på väg att värva chilenaren med det utgående kontraktet redan i somras, gjorde det inte och allt pekade på att de skulle göra det denna vinter i stället. Sedan kom lokalrivalen United emellan, erbjöd ett bättre avtal och fick en ny nummer sju. En statusvärvning för Manchester United.

Samtidigt gick Mkhitaryan åt andra hållet och Arsenal ska nog inte misströsta för det. Armeniern hittade inte vägen ut ur José Mourinhos frysbox och att han skulle lämna var ganska väntat, men det betyder inte att han saknar kvalité. I Arsenal är det mycket möjligt att Mkhitaryan lyfter igen, speciellt om han får en mer central roll i laget. På så sätt blir det inte enbart intressant att följa Sánchez fortsatta resa i Manchester utan även Mkhitaryans utveckling i London.

Pietro Pellegri (Genoa till Monaco)

Pietro Pellegris framtid skulle ju ligga i Genoa. Den lokala produkten var inte enbart talangfull, anfallarens pappa både supporter och lagledare i klubben och såväl pappans som sonens egen dröm var att Pietro skulle spela för Genoa, det var det uttalade målet. Och det fick han ju även göra, redan som 15-åring debuterade Pellegri för Genoa och blev med det den delat yngste spelaren att någonsin spela i Serie A. Som den talang han är var det såklart flertalet storklubbar som jagade honom, inte minst då han gjorde mål i Francesco Tottis avskedsmatch. Till slut blev det dock - för min del aningen överraskande - Monaco som vann kampen denna vinter.

Monaco är kända som en välfungerande plantskola. Två färska exempel är Anthony Martial och Kylian Mbappé som båda kom till klubben som tonåringar och lämnade för dyra summor. Förhoppningarna i Monaco är förstås att Pellegri ska gå liknande väg till mötes, nu värvad för runt 200 miljoner kronor och om ett par år för minst ett antal gånger så mycket mer. Och det är ju inte en helt ologisk utsikt. Det blir helt enkelt intressant att följa 16-åringens framtid i furstendömet.

Aymeric Laporte (Athletic Bilbao till Manchester City)

Manchester City ryktades hela fönstret vilja ha en mittback och framför allt var det ju Virgil Van Dijk som sades ligga på radarn. Men holländaren gick till Liverpool och City fick vända blicken någon annanstans. Till slut, under fönstrets sista dygn, landade ögonen i Baskien, på Athletic Bilbao och Aymeric Laporte. Och frågan är om det - oavsett om City verkligen var med i kampen om Van Dijk - inte var ett bättre val?

Laporte har länge setts som en av världens största mittbackslöften. Fransmannen med baskiska rötter anlände redan som 16-åring till Athletic Bilbaos ungdomsverksamhet och debuterade för A-laget två år senare. Efter några imponerande säsonger följde rykten om Manchester United, Real Madrid och Barcelona. Men någon övergång blev aldrig av och nu är det istället Manchester City som knep 23-årige Laportes signatur för utköpsklausulen på 650 miljoner kronor. En positionssäker mittback med sina bästa år framför sig, en fin värvning enbart det. Det som Pep Guardiola dock lär vara mest glad över är Laportes fina passningsfot som mycket väl kan frodas under Guardiolas ledning.

Iñgo Martinez (Real Sociedad till Athletic Bilbao)

För Athletic Bilbao betydde dock försäljningen av Aymeric Laporte ett tungt avbräck, speciellt med tanke på klubbens policy. Athletic värvar nämligen enbart spelare med baskiska rötter, något som förstås är såväl beundransvärt och imponerande med tanke på den höga nivå de år efter år ändå håller. Men samtidigt innebär det ju en väldigt tunn urvalsbas för nyförvärv. Men denna gång lyckades Athletic snabbt hitta en ersättare, en fullgod sådan i form av Iñgo Martinez från Real Sociedad för utköpsklausulen på 320 miljoner kronor. Men inte en helt okomplicerad övergång ändå.

Att gå från San Sebastián-klubben Real Sociedad till Bilbao-klubben Athletic är såklart en känslig övergång att göra. Att Martinez därtill har spelat i princip hela karriären i Real Sociedad, är framtagen ur den egna akademin, har varit en ledargestalt för klubben och sagt att han aldrig skulle kunna spela för Athletic gör ju inte saken bättre. Nu väljer han ändå flytten till regionsrivalen i stället för att gå till någon av de största klubbarna som tidigare har jagat honom. Det blir intressant att se hur reaktionerna ter sig när lagen möts på Anoeta 28 april.

Pierre-Emerick Aubameyang (Borussia Dortmund till Arsenal)

Ett ovanligt händelserikt januarifönster avslutades med ytterligare några stora värvningar på Deadline Day och inte minst handlade det om en anfallarkarusell mellan tre olika klubbar: Chelsea, Borussia Dortmund och Arsenal. Alla tre jagade en anfallare och frågan var om karusellen skulle hinna genomföras. Och det gjorde den ju till slut med relativt god marginal. Olivier Giroud gick från Arsenal till Chelsea och Michy Batshuayi gick på lån från Chelsea till Borussia Dortmund. Det för att möjliggöra den stora smällkaramellen: Pierre-Emerick Aubameyang från Borussia Dortmund till Arsenal för runt 620 miljoner kronor.

Att Aubameyang skulle lämna Borussia Dortmund har länge känts som en tidsfråga. Gabonesen har de senaste fönstren visat sin vilja att flytta vidare och i somras såg det länge ut att bli antingen en av Europas största giganter eller Kinas pengar. Det blev det inget av och i stället har Aubameyang ägnat hösten åt att ömsöm göra mål ömsöm strejka sig bort. Till slut fick han så sin övergång och det var Arsenal som klev fram för att ersätta Alexis Sánchez stjärnstatus.

Värvningen av Aubameyang avslutade på många sätt detta vinterfönster och vi får väl helt enkelt se om Aubameyangs fart får fart på Arsenal. Att supportrarna är spända är befogat, Aubameyang har tillhört världens främsta anfallare de sensate åren och vann Bundesligas skytteliga förra säsongen. Men var ska han få plats? Som anfallare, antingen bredvid eller i stället för, sommarens profilvärvningen Alexandre Lacazette eller som ytter där han egentligen inte hör hemma? Ett pussel som återstår att se hur Arsène Wenger väljer att lösa.