Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 22.

• Mittbackarna räddade vingklippt Liverpool

Inför Liverpools match mot Burnley fick supportrarna ett par tunga besked. Både Mohamed Salah och Philippe Coutinho saknades, skadade båda två. För Liverpool var det såklart två rejäla avbräck, lagets två bästa och formstarkaste spelare borta. Dessutom vilades Roberto Firmino. Hur skulle offensiven, borta mot ett försvarsstarkt Burnley, då fungera? Svaret skulle bli så där.

Offensiven flöt nämligen inte alls på lika bra som vanligt. Unge Dominic Solanke hittade inte rätt, nyligen friskförklarade Adam Lallana av naturliga skäl inte i topptrim. Då formsvage Sadio Mané ändå lyckades trycka in 1 - 0 kvitterade Burnley och matchen gick mot ett inte helt ologiskt kryss. Sedan vann mittbackarna matchen för Liverpool, Dejan Lovren vann nickduellen på en frispark på tilläggstid och bollen gick mot Burnleys bortre stolpe. Där klev Klavan fram och nickade in segermålet.

Att just Lovren och Klavan avgjorde matchen var på många sätt typiskt. Mittbackspositionen i Liverpool har ju varit under luppen under en längre tid, just de två har kritiserats hårt och för att lösa problemet har Liverpool nu gjort Virgil Van Dijk till historiens dyraste back. Klart att Lovren assisterar och Klavan nätar när Van Dijk tittar på! Vi får väl se om det på något sätt ger någon av dem en chans att spela till sig en plats bredvid Van Dijk under den stundande våren.

• Sparken en tidsfråga del 1: Hughes

Stoke har som bekant en usel höst bakom sig. Blott fem segrar under 21 matcher, varav den senaste 0 - 5 mot Chelsea, gjorde att managern Mark Hughes var pressad inför veckans match mot Newcastle. En bottenmatch mot en direkt konkurrent. Men Stoke lyckades inte plocka någon seger.

I den förra matchen mot Chelsea fick Hughes hård kritik för att han ställt upp med ett svagare lag, det för att vila spelare till matchen mot Newcastle. Rätt eller fel, bästa lag stod oavsett på benen i måndags. Men det gav ändå inte resultat. En rätt tam match slutade med endast en målskytt, Ayoze Pérez, som med kvarten kvar gav Newcastle segern.

Hughes position i Stoke har varit ifrågasatt en längre tid, men nu är han nog mer pressad än någonsin. Klubbens utveckling de senaste åren har pekat stadigt neråt och nu återfinns de under strecket. Att Stoke skulle få en tuff säsong var inte oväntat, inte av den anledning jag nyss nämnde. Men det betyder inte att Hughes svaga insats är befogad, tvärtom. Det är Hughes som är anledningen till att Stoke fumlar i mörker. Att walesaren inom en snar framtid får sparken ser jag som självklart.

• Dags att hylla Lingard

Manchester Uniteds form har inte varit underhållande att följa. Inför veckans match mot Everton hade United tre raka kryss, dessförinnan även en förlust i Ligacupen, vilket ökat kritiken mot José Mourinho. Kritiken har varit befogad, inte minst bristen på offensiv utveckling. Under Mourinho är det få av spelarna som har tagit kliv framåt. Med undantag för åtminstone en: Jesse Lingard.

Lingard har de senaste månaderna prickat in en jäkla form. Efter att han inlett säsongen på bänken har den offensive mittfältaren tagit över en startplats, gjorde två viktiga mål mot Swansea i cupen innan han senare gjorde samma sak mot Arsenal i ligan. Den formen har han sedan dess upprätthållit och mot Everton gjorde Lingard ytterligare ett mål, hans sjätte på de nio senaste matcherna, när United tog en efterlängtad seger.

Denna form har fått flera kritiker att undra. Handlar detta om omgivningens svaghet eller om Lingards styrka? Engelsmannen har nämligen fått en hel del kritik genom åren för att inte vara tillräckligt bra för en klubb som Manchester United. Men nu motbevisar han ju kritik efter kritik, de senaste månaderna har han varit lagets främsta spelare. Det är dags att hylla Lingard för den form han visar.

• Sparken en tidsfråga del 2: Pellegrino

Southampton är ytterligare ett lag som underpresterat rejält denna säsong. Totalt fyra segrar hittills är svagt, uppenbart dåligt och under förväntan. När Southampton mötte Crystal Palace i tisdags var managern Mauricio Pellegrino därför oerhört pressad, en seger var ett måste. Men resultattecknet skrevs tvärtom.

Det började dock bra för Southampton. Redan i den 17:e minuten var Shane Long framme, tryckte in Jeremy Pieds markinlägg i det högra hörnet. På så sätt fick Long inte enbart revansch för den enorma miss han stod för redan i minut ett, utan släckte även den långa måltorka som han med 34 raka matcher utan mål var djupt fast i. Men det hjälpte alltså inte. I den andra halvleken gjorde James McArthur och Luka Milivojević varsitt mål när Crystal Palace vann matchen.

Om pressen på Pellegrino var stor innan matchen är frågan vad den är nu? Supportrarna har sedan länge tröttnat på argentinaren som sedan anställningen i somras har misslyckats grovt. De anfallsproblem som han ärvde av Claude Puel, som var hans uppgift att lösa, har snarare förvärrats medan försvaret dessutom har kollapsat. Likt Hughes är jag förvånad om Pellegrino behåller jobbet särskilt länge till.

• Moratas missar börjar bli ett problem

Förra omgångens hängmatch mellan Tottenham och West Ham - som spelades i går kväll och som jag därför valt att inkludera i denna omgång - får ursäkta. Men onsdagens match mellan Arsenal och Chelsea var med facit på hand omgångens främsta Londonderby. Stormötet på Emirates Stadium hade allt, storspelande målvakter, svagt försvarsspel och dramatiska vändningar. Dessutom hade den individuella insatser som målglade Marcos Alonso och Jack Wilsheres fortsatta form. Men matchen, som för övrigt slutade 2 - 2, hade även en spansk anfallare som rejäl syndabock.

Álvaro Morata kom till Chelsea i somras och gjorde tidigt tungt avtryck. Under sina sex första ligamatcher gjorde han sex mål och fick supportrarna att glömma Diego Costa. Men även om fler mål har gjorts, sammanlagt tio i ligan, börjar Moratas missar bli allt fler, dessutom förödande. Sett till de senaste åtta matcherna har Morata dragit iväg 28 skott, i form av mål har det gett två. Mot Arsenal stod han för ett par ödesdigra missar, två frilägen som han borde ha utnyttjat, vilket i längden gjorde att Chelsea inte vann matchen.

Som helhet rullar Chelsea på otroligt bra just nu, det skrev jag om efter helgen. Men Moratas missar börjar bli ett problem som Antonio Conte måste ta ställning till. Att Morata missar grova lägen är inte bra, att Contes enda alternativ därefter är en oönskad Michy Batshuayi hjälper inte heller. Kanske är detta bara tillfälligt, kanske det enbart sitter i självförtroendet. Men fortsätter Morata att missa dessa chanser kommer det förr eller senare att kosta Chelsea mer en två poäng mot Arsenal.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 21.

• Sen vändning blev drömöppning för Carvalhal

För knappt två veckor sedan valde Swansea att sparka managern Paul Clement. Beslutet var inte speciellt oväntat, Swansea hade endast vunnit tre av de 18 ligamatcherna och var jumbo. Istället tog kultspelaren Leon Britton tillfälligt över ratten, ledde laget genom ett kryss mot Crystal Palace och storförlust mot Liverpool. Men inför helgens match mot Watford var den nye tränaren klar i form av Carlos Carvalhal, nyligen sparkad av Championship-klubben Sheffield Wednesday. Två dagar senare visade sig portugisen få en perfekt start på sitt nya jobb.

Det började dock inte speciellt bra. Watford, även de i kraftigt behov av poäng, öppnade matchen starkt och satte 1 - 0 redan i den tionde minuten signerat André Carrillo. Därefter höll sig resultatet så gott som hela matchen, lagen bjöd på en jämn matchbild. Sedan tickade klockan upp till den 85:e minuten, Watfords inbytte striker Andre Gray spelades fri med Łukasz Fabiański och borde ha avgjort - men sköt rakt på polacken. Minuten efter anföll Swansea skickade in ett inlägg från högerkanten som Oliver McBurnie nickade ner till Andre Ayew. Ghananen kvitterade och fem minuter senare skickade Luciano Narsingh in segermålet från närhåll.

Segern gav såklart upphov till stort Swansea-jubel, inte minst för Carvalhal. De tre poängen var ett efterlängtat tillskott för "Svanarna". Samtidigt var segern, även om det kom via en sen vändning, inte orättvis då Swansea stundtals visade upp goda tendenser. Dock behövs fler sådana för Swansea och Carvalhal om nedflyttningszonen ska undvikas.

• Styrka av Conte att vända säsongen

Det var inte länge sedan som olyckskorparna svävade ovanför Stamford Bridge. Under slutet av september och hela oktober var Chelsea inne i en svacka som innehöll både förlust mot Manchester City och mot Crystal Palace liksom oavgjort mot Arsenal. Därtill åkte Londonklubben till Rom och åkte på storstryk, 3 - 0, av Roma i Champions League. Då sades Chelsea ligga illa till och stämningen i laget sades brista. Det gick till och med så långt att Antonio Conte sades riskera sparken. Men sedan den tunga förlusten i Rom har resultaten bytt tecken.

Efter de två nämnda förlusterna mot Manchester City respektive Crystal Palace, plus Roma-krossen, gick Chelsea nämligen obesegrade i sju raka matcher varav sex segrar. Sedan åkte Chelsea på en överraskande förlust mot West Ham, men har därefter fem raka matcher utan förlust. Av dem fyra segrar, bland annat den i lördags mot Stoke med hela 5 - 0. En rad starkt inspirerad av den starka defensiv som hållit åtta nollor på de tolv senaste ligamatcherna.

För detta bör Antonio Conte få mer beröm än vad han fått. Medan flera av de pressade tränarna denna säsong inte har lyckats vända sina trender, istället många fått sparken, har italienaren ignorerat pressen och lyft Chelsea från svackan upp till den andraplats i Premier League som de tog över i och med segern denna helg. För mig är detta ett tecken på starkt ledarskap från den entusiastiske italienaren.

• Mkhitaryans framtid under Mourinho ruinerad

Henrikh Mkhitaryan har inte alls lyckats denna säsong. Visserligen öppnade han hösten lysande, bjöd på fem assist på de tre första matcherna. Men sedan dess har han fallit ut ur elvan, bort från truppen. Sedan han startade mot Chelsea 5 november fick armeniern inte starta en enda match på över en och en halv månad och fick därtill endast en handfull inhopp av José Mourinho - tills denna helg. Mot Southampton fick Mkhitaryan äntligen en ny chans från start. Resultatet? Fiasko.

Mkhitaryans kväll präglades av misslyckade inlägg. Utpositionerad som vänsterytter av Mourinho kom han runt på sin kant ett antal gånger, framför allt i den första halvleken, men slog så gott som samtliga av dem långt över, förbi eller för långt, med sin vänster. Till slut tröttnade Mourinho och bytte i den 65:e minuten ut Mkhitaryan och skickade in Anthony Martial.

För Mkhitaryan var denna insats inte bara bedrövlig, det var även direkt förödande. Armeniern har efter den tunga perioden förstås ryktats bort, nu när januarifönstret öppnar, och denna bortkastade chans kan i värsta fall ha varit spiken i kistan.

Men det finns ju även en andra sida att ta hänsyn till, det vill säga Mourinho. För även om Mkhitaryans insats var alldeles för dålig måste det understrykas att Mourinho inte direkt underlättar hans prestationer, dels genom att rasera Mkhitaryans självförtroende och genom att sedan placera honom ur position. Att den offensiva mittfältaren Mkhitaryans uppgift ska vara att komma runt på vänsterkanten för att sedan skicka inlägg med sin vänsterfot är bara fel. Han ska spela centralt i banan, med uppgift att kombinera passningar. Det är det han är bra på, den typ av förmåga som han är ensam i Manchester Uniteds trupp om att besitta. Så felet är inte enbart Mkhitaryans, det är även Mourinhos. Under portugisens ledning är Mkhitaryans framtid i klubben så gott som ruinerad.

• Stor dramatik när Palace bröt Citys segersvit

Inför nyårsaftonens match mellan Manchester City och Crystal Palace på Selhurst Park hade City inte förlorat en enda match i ligan. Istället har City ångat på genom hela hösten och den inledande vintern genom att vinna, match efter match, och endast tappat poäng en enda gång. I omgång två, mot Everton. Sedan dess hade City vunnit 18 raka matcher och var med det endast en seger ifrån att tangera det europeiska rekord som Bayern München satt säsongen 2013/14 (gissa vem som var deras tränare då? Just det, Pep Guardiola). Seger mot Crystal Palace skulle således vara statistisk betydelsefull.

Men den segern blev det ingenting av.

Matchen i London dominerades inte oväntat av City, men gästerna hade problem att bryta igenom Crystal Palace försvar. Raheem Sterling, Leroy Sané och Kyle Walker - alla försökte de komma runt på kanterna och bryta dödläget men misslyckades. Istället kom Crystal Palace till och med genom på några kontringar och medan klockan tickade mot 90 minuter stod sig ställningen 0 - 0. Sedan stack Wilfried Zaha ifrån City försvaret, in i straffområdet och fälldes av Sterling. Straff för Palace i den 90:e minuten, drömläge att spräcka Citys obesegrade säsong. Fram klev Luka Milivojević, som vanligt - och missade. Ederson räddade straffen och en poäng för City. Men faktum är ändå att den andra sviten, segersviten på 18 matcher, bröts av Crystal Palace.

För Roy Hodgson var detta ytterligare en fjäder i hatten. När Crystal Palace mötte Manchester City i september var laget i en djup kris, klar jumbo med fem raka förluster på de fem första matcherna och inte ett enda mål framåt. Den krisen förvärrades enbart då genom att City vann med 5 - 0. Därifrån har Crystal Palace dock gått en lång väg, hade inför gårdagens match endast tre förluster på de 13 senaste matcherna och har lämnat nedflyttningszonen. Den här poängen, och den starka insats som krävdes för att hålla City stången för blott andra gången denna säsongen, visade tydligt hur långt Crystal Palace har kommit sedan september.

• Ny skadeperiod för tårögd Jesus

Förutom resultatet präglades den spännande matchen mellan Crystal Palace och Manchester City tyvärr av skador. Bland annat fick Crystal Palaces kapten Scott Dann lämna planen, utburen på bår, medan Citys stjärnmittfältare Kevin De Bruyne bryskt kapades ner av Jason Puncheon i slutet av matchen vilket gjorde att även belgaren fick bäras ut på bår. Däremellan fick dessutom Gabriel Jesus gå ut skadad.

Den brasilianske anfallaren gick till att börja med ner till marken i den elfte minuten. Han tappade balansen, landade olyckligt och benen vek sig. Jesus valde dock att fortsätta spela, i närmare tio minuter. Sedan la han sig ner i gräset, märkte att det inte skulle gå medan läkarna tog sig in på planen. De ledde sedermera ut en gråtande Jesus från planen och ner mot omklädningsrummet.

Jag förstår Jesus tårar. Sedan han kom till Manchester City för ett år sedan har Jesus på kort tid redan dragits med ett par skador, framför allt den fotskada som höll honom borta i princip hela våren. Nu, efter en lyckas höst, tvingas han återvända till rehabrummet i vad Guardiola i en första rapport efter matchen uppskattade som närmare två månader. Förhoppningsvis kommer Jesus tillbaka så fort som möjligt, att rehaben går snabbt och smidigt. Ytterligare några skador och det riskerar nämligen bli ett problem för hans utveckling.

Året går mot sitt slut, nästa ska snart börja. Men innan det ska året 2017 vederbörligt sammanfattas. Här kommer därför mitt "Årets lag" 2017.

Uppställning: 4 - 3 - 3

Målvakt: David De Gea (Manchester United)

Spanjoren var en av tre målvakter nominerade till Ballon d'Or, och även om det sist och slutligen var hans italienske kollega Buffon som med sin tredjeplats var närmast guldet tycker jag att De Gea har varit lite vassare i år. I våras tog han hem Europa League med Manchester United, men framför allt är det denna höst (då Buffon till slut, sakta men säkert, verkar fasas ut) som De Gea har visat upp ett ohyggligt högt målvaktspel med klassräddningar var och varannan vecka. Har - enligt mig - tagit över positionen som världens bästa målvakt.

Höger ytterback: Dani Carvajal (Real Madrid)

Real Madrid gick återigen hela vägen i Champions League, första klubb att vinna turneringen två år i rad. Delaktig i den prestationen var bland annat högerbacken Carvajal som från sin kant bland annat stod för fem assist. Frånvarande i närmare två månader denna höst på grund av hjärtproblem, men har nu återvänt till planen. Det tackar fotbollen för.

Mittback: Milan Škriniar (Sampdoria/Inter)

Jämfört med övriga namn i denna elva lite av en uppstickare, men jag tycker att Škriniar förtjänar en plats. Den 22-årige slovaken har framför allt gjort sig ett namn denna höst där han efter flytten till Inter varit kanske världens bästa mittback och definitivt en nyckelfaktor till Inters stabila höst. Värvad för cirka 20 miljoner euro i somras? Ett lysande kap av Inter.

Mittback: Sergio Ramos (Real Madrid)

Har inte varit lika lyckad denna höst, men i våras var det Ramos som i flera matcher bar Real Madrid mot såväl La Liga-titeln som Champions League-bucklan. Kapten för det Real Madrid som än så länge besitter tronen som världens främsta klubblag.

Vänster ytterback: Marcelo (Real Madrid)

Tredje av fyra backar från Real Madrid, men så blir det när man tar hem alla tunga titlar som går att vinna. Marcelo har varit en av världens bästa ytterbackar i flera år, men detta år kan ha varit det år då brassen ryckte ifrån konkurrenterna. Fullständigt lysande i våras.

Defensiv mittfältare: Casemiro (Real Madrid)

Med all den offensiva kraft som Real Madrid skickar fram är ett defensivt ankare ett måste, och i den rollen har Casemiro verkligen växt ut till en världsspelare. Inte vad man såg komma för ett par år sedan då han lånades ut till Porto, men är numera en vital del av Real Madrids mittfält.

Central mittfältare: Luka Modrić (Real Madrid)

Kroaten har haft ett hektiskt år utanför planen. Främst handlar det om anklagelser för att vara inblandad i Zdravko Mamić kontroversiella affärer i Dinamo Zagrab, något som svartmålat hans rykte hemma i Kroatien. Men på planen, i Real Madrid, har Modrić fortsatt varit briljant. Toppade sin fantastiska vår med en klassinsats i Champions League-finalen mot Juventus.

Central mittfältare: Kevin De Bruyne (Manchester City)

Manchester City har denna höst varit världens kanske bästa lag. Fortsatt obesegrade, 19 av 20 möjliga segrar i Premier League. Fenomenalt och en nyckel i den sviten är i allra högsta grad De Bruyne. Förra säsongen stod belgaren sammanlagt för 19 assist och sju mål. Med halva säsongen spelad 2017/18 står han redan på tolv assist respektive sju mål. Klass.

Höger anfallare: Lionel Messi (Barcelona)

Som vanligt en sanslöst bra säsong förra säsongen, men fick se sig besegrad i de tyngsta titelstriderna. Besvikelse över det? Nja. Istället har Messi växlat upp ytterligare en nivå i höst, tagit ett ännu större ansvar utan Neymar och dessutom på egen hand skickat ett pressat Argentina till VM. Går mot ytterligare en utomjordisk säsong.

Vänster anfallare: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)

Inte alltid den som spelar den vackraste fotbollen, inte alltid den som hittar rätt. Men när allting till slut ska avgöras är det ändå Cristiano Ronaldo som står som segrare. Sköt Champions League-titeln till Real Madrid, bar klubben till en efterlängtad ligatitel och vann sin femte Ballon d'Or. Den evige vinnaren.

Central anfallare: Harry Kane (Tottenham Hotspur)

Slog så sent som på Boxing Day fast sin plats i världseliten. Genom att göra ett hattrick mot Southampton - hans åttonde hattrick bara i år - gick han med sina 56 mål om Messi som den som gjort flest mål alla tävlingar inräknade detta kalenderår och slog samtidigt nytt rekord för antal Premier League-mål under ett år. Världens just nu bästa nia.

Tränare: Zinedine Zidane (Real Madrid)

I tuff konkurrens med Pep Guardiola väljer jag Zidane i denna kategori. Guardiola är visserligen världens just nu bästa tränare och har en fenomenal höst bakom sig. Men Zidanes vår går inte att förbise. Förde Real Madrid till klubbens första ligatitel på fem år och fastställde klubbens europeiska dominans genom att göra Real Madrid till den första klubben att försvara sin Champions League-titel. Denna höst inte lika bra för Zidane, men har ändå sett till att vinna ytterligare pokaler i form av bland annat VM för klubblag.

Bänk:

Gianluigi Buffon (Juventus)

Giorgio Chiellini (Juventus)

N'Golo Kanté (Chelsea)

Toni Kroos (Real Madrid)

Kylian Mbappé (Monaco/Paris Saint-Germain)

Neymar (Barcelona/Paris Saint-Germain)

Robert Lewandowski (Bayern München)

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 20.

• Kane bör nomineras bland de absolut bästa

Jag har ju skrivit om honom så många gånger, även om det nu börjar vara ett tag sedan. Anledningen till det är att han varit aningen ur form, om än i Kane-mått mätt. För den nivå Harry Kane håller är otroligt hög. Det bevisade han återigen, slog till och med fast, på Boxing Day.

Förutsättningarna inför Tottenhams match mot Southampton var att Kane stod jämsides med Alan Shearer för antalet Premier League-mål under ett kalenderår. Samtidigt var han endast ett mål ifrån Lionel Messis totala antal mål under 2017. Med ett mål mot Southampton skulle Kane således slå Shearers rekord, med två skulle han även gå om Messi. Resultatet? Tre mål, ett åttonde hattrick för året och totalt 56 mål 2017.

Att Kane är en av världens bästa spelare borde det inte råda några tvivel om, ändå nämns hans namn sällan när diskussionerna om världens bästa spelare drar igång. Anledningen till det är självklart att Kane spelar för Tottenham och inte vinner några titlar, även för att hans stjärnstatus inte är den samma som de största namnen. Men borde det krävas? Jag tycker inte det, i år har Kane bevisat att han bör nämnas bland de absolut bästa. Lyckas han upprätthålla samma nivå även nästa år bör han således hållas högt när Ballon d'Or nomineringarna inleds.

• Utdömd Arnautović bär sitt West Ham

Värvad från Stoke i somras för klubbrekordsumma, men Marko Arnautović motsvarade inte pengarna under hösten. Under sina första elva Premier League-matcher gjorde österrikaren inte ett enda mål, inte en enda assist och var spelmässigt direkt dålig. Istället färgades hans höst röd utav den onödiga utvisning han drog på sig i omgång två och han kritiserades hårt som en floppvärvning.

Men denna månad har hans säsong totalt bytt riktning.

Det började med målet mot Chelsea i början av december. Arnautović första mål för säsongen, samtidigt det enda målet när West Ham tog en viktig seger. Ökat självförtroende av det? Troligtvis. Fyra ligamatcher senare har yttern gjort ytterligare fyra mål, varav två mot Bournemouth denna omgång.

Denna uppryckning har inte minst varit oerhört viktig för West Ham. Korrelationen mellan Arnautovićs form och West Hams resultatförbättring är tydlig, endast en förlust på de fyra matcherna sedan Chelsea-segern vilket har lyft krisande West Ham uppåt i tabellen. Positivt för klubben, positivt för spelaren. För West Ham är det därför vitalt att Arnautović - vars karriär präglats av höga toppar och låga dalar - lyckas upprätthålla denna topp så länge som möjligt.

• Mourinhos och Manchester Uniteds stora problem

Efter 2 - 2 borta mot Leicester skulle Manchester United revanschera sig hemma mot Burnley. Seger var det förväntade, även om Burnley imponerat hela säsongen. Men så blev det inte. Istället misslyckades United totalt, låg under med 2 - 0 i halvtid och gick mot en förlust. Till slut räddades dock en pinne av Jesse Lingard, inbytt i halvtid mot en underpresterande Zlatan Ibrahimović, som gjorde två mål varav det sista på tilläggstid. Men det målade enbart lite glädje över vad som var ytterligare en svag insats från Manchester United.

José Mourinho har inte lyckats sätta ett offensivt grundspel. Det har jag kritiserat, flera gånger, i olika forum. Med en och en halv säsong spelad har portugisen fortfarande inte satt ett offensivt tänk, något som fungerar och som löser upp försvar. Det blev återigen tydligt mot Burnley då vapnet, som så ofta, blev att skicka in inlägg i hopp om att bollarna skulle trilla in. Denna gång gjorde de det, två gånger. Men det räckte ändå inte till seger.

Att detta är Manchester Uniteds stora problem är för mig uppenbart. Utan någon tydlig anfallsidé, som inte enbart är beroende av individuella prestationer, kommer man inte långt. Framför allt utvecklas laget och klubben inte. En anledning till att Mourinho inte har gjort sig en karriär som långsiktig lagutvecklare? Troligtvis. Istället bygger han lag som på kort sikt vinner stora titlar, som vinner ligan. Frågan är dock om han kommer att lyckas med det i Manchester United.

• Liverpools offensiv visade upp sin briljans

Liverpool löper inte alltid på utan snesteg, men när de gör det löper de ofta i en sjujäkla fart. När offensiven sitter så kan det trilla in både ett, två, tre och fyra mål i motståndarnas kasse. Eller som mot Swansea på Boxing Day då fem bollar skickades in bakom Łukasz Fabiański.

Showen sattes igång av Philippe Coutinho. Brassen, som under december månad hade gjort totalt sex mål innan matchen, skruvade redan i den sjätte minuten in öppningsmålet. Efter det var det dags för Roberto Firmino, assisterad av en Coutinho-frispark, sedan tryckte sig unge Trent Alexander-Arnold fram och gjorde sitt första Premier League-mål, Firmino sitt andra framspelad av Mohamed Salah innan Alex Oxlade-Chamberlain skickade in matchens sista mål.

Swansea-krossen visade ännu en gång hur vass Liverpools offensiv är. Denna gång var det framför allt Coutinho som glänste, som hade stor show. Men vid sidan av honom var Firmino återigen het med två nya mål medan Mohamed Salah denna gång fick nöja sig med två assist istället för mål.

Med det sagt återstår dock samma frågetecken. Nu gäller det som bekant att Klopp lyckas styra upp försvaret där bakom. Vi får väl se om nyinköpte Virgil Van Dijk, för över 800 miljoner kronor, visar sig vara en bricka som klubben har saknat.

• Wilsheres form måste noteras

Det känns som i går, men det börjar vara ett antal år sedan en tonårig Jack Wilshere slog igenom. Arsenal-mittfältaren gjorde framför allt avtryck i Champions League-åttondelsfinalen mot Barcelona 2011, stod då för en insats i klass med Xavi och Iniesta. Sedan kom skadeproblemen, utvecklingen avtog och så sent som förra säsongen lånades Wilshere ut till Bournemouth. Då var det nog många som såg Wilsheres karriär på den absoluta toppen gå mot sitt slut, hade Wilshere ens en framtid i Arsenal? Men nu, efter att han återvänt till klubben, har han börjat visa upp sig igen.

Wilshere har egentligen hela säsongen tillhört reservlistan. Den speltid han fått har främst varit i cuperna, Europa League och Carabao Cup. Innan december hade Wilshere spelat blott fyra Premier League-matcher, samtliga inhopp. Men den situationen har nu alltså förändrats.

Egentligen kan man peka ut Europa League-matchen mot BATE Borisov som en brytpunkt för Wilshere. I den matchen, tidigt i december, gjorde han såväl mål som assist. Efter den insatsen följde ett inhopp mot Southampton innan han fick sin första Premier League-start för säsongen mot West Ham och stod för en ny imponerande insats. Sedan dess har Wilshere startat varje match, liksom den i går mot Crystal Palace där Wilshere - med bland annat en utsökt assist till Alexis Sánchez andra mål - var matchens bästa spelare i 3 - 2-segern.

Det intressanta nu är om Wilshere kan behålla den här formen. Mycket beror förstås på att undvika skador, det är ju de som har satt så många käppar i hans utveckling. Men säg att Wilshere lyckas hålla sig skadefri, säg att han lyckas upprätthålla formen. Hur viktig kan han inte bli för Arsenal då, åtminstone den här säsongen? 25 år gammal kan Wilsheres karriär fortfarande väckas till liv.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 19.

• Upprepade genomklappningar kostar Liverpool

"Vi borde ha gjort fyra-fem mål" och "Vi förtjänade att vinna i dag". Det var vad Liverpools manager Jürgen Klopp betonade efter matchen mot Arsenal i fredags. Matchen hade slutat 3 - 3, det efter att Liverpool haft ledningen med 2 - 0 men tappat den till 2 - 3 på fem minuter. Det var förstås inte bra, men samtidigt sådant som kan hända. Problemet? Att detta ju inte var första gången som denna visa sjöngs av Liverpool.

Ska vi bara se till Premier League har det skett fyra gånger. Alltså att Liverpool haft ledningen och kontrollerat matchen, men sedan ändå tappa greppet och poäng. Därtill kan vi dock även lägga till Champions League där två av gruppspelsmatcherna utvecklades så, inte minst 3 - 0-ledningen mot Sevilla som slutade 3 - 3.

Att Liverpool inte lyckas stänga matcherna är inte längre en slump, det är ett mönster. Och det kostar dessutom värdefulla poäng. Därför kan Klopp inte längre skylla på att "vi borde ha vunnit", den bortförklaringen fungerar inte när det sker flera gånger.

Så vad beror denna oförmåga på, okunskapen i att stänga matcher? Handlar det om mental svaghet, individuella misstag, eller helt enkelt om det allmänt svaga försvaret som blottas? Sanningen lär väl vara en kombination, men oavsett är det något som Klopp måste inse som ett problem. Annars lär det aldrig förbättras.

• Måste kunna se den andra sidan, Wenger

I den andra ringhörnan fick Arsène Wenger efter 3 - 3-matchen diskutera matchbild. Bland annat togs det faktum att just matcherna mellan Arsenal och Liverpool har en tendens att bli målglada historier upp. Wenger valde att analysera det som två lag med fantastiska offensiver, två lag med starka anfall. Men följdfrågan om det kan bero på svagt försvarsspel gav ett mer intressant svar: "Låt oss hylla den offensiva fotbollen, det är det som publiken vill se."

På ett sätt har Wenger förstås en poäng, men på många andra punkter är det här som den stora anledningen till att Wenger inte lyckas utveckla Arsenal ligger. För visst är det kul med målrika matcher och det är inte konstigt att Wenger uppskattar den sidan då han är en förespråkare av offensiv fotboll. Men försvaret då, Wenger? Du kan väl inte bara ignorera att den bakomliggande anledningen till de målglada matcherna mellan Arsenal och Liverpool beror på dåligt försvarsspel, för det gör de. Så även den i fredags. Flera av de sex målen berodde på dåligt försvarsspel.

Egentligen är det ju lönlöst att jag tar upp detta, Wenger kommer ju inte att ändra sig. Svaret han gav i intervjun efter matchen sade så mycket om hans ställning i frågan. Men för supportrarnas skull skulle jag hoppas att han åtminstone lyssnade på kritiken, kunde se den andra sidan och se tre mål bakåt som ett problem även om tre framåt även är bra. För om han nu vill förbättra Arsenal Football Club - vilket jag antar att han vill då han fortfarande sitter vid styret - är det den insikten han måste åta.

• Vem tar över Swansea?

Swanseas säsong har gått rakt ner i träsket. Tre segrar på de 18 omgångarna inför helgen hade inte enbart gjort att Swansea var jumbo inför gårdagens match, det hade även gjort att managern Paul Clement fått sparken på förhand. För Swansea betydde det att den forne spelaren Leon Britton ledde laget mot Crystal Palace.

För Swansea såg det länge ut att bli ytterligare en förlust. Bortalaget Crystal Palace - som själva var jumbo för inte allt för länge sedan - dominerade spelet, kom till chanserna och fick även med sig ledningen. Från straffpunkten satte nämligen Luka Milivojević 1 - 0 efter timmen spelad. Till slut skulle Swansea ändå få med sig en välkommen poäng då inhopparen Jordan Ayew med ett starkt inhopp såg till att kvittera med ett distansskott för Swansea.

Men den stora frågan efter denna match var ju oberoende av resultatet. Att Britton är en tillfällig lösning är ingen hemlighet och jakten på Clements ersättare bör redan vara igång. Det har talats om Pulis, vissa har öppnat för Van Gaal. Själv tycker jag att det var fel av Swansea, trots svaga resultat, att sparka Clement. Dels för att Clement i våras visade kompetens och räddade klubben från nedflyttning, men framför allt för att det återigen pekar på en svag ledning som nu har sparkat tre managers på mindre än ett år. Vi får väl se om nästa herre, vem det nu blir, får ett långsiktigt arbete i klubben.

• Dele Allis första stora test

Tottenhams Dele Alli har fått en kanonstart på sin karriär. Sedan han flyttade från MK Dons till Spurs 2015 tog den unge mittfältaren snabbt en startplats i laget, därefter började han leverera poäng. 28 ligamål de första två säsongerna i Premier League höjde rösterna för Alli som ett underbarn. Men denna säsong har Alli inte alls hittat rätt.

Med 19 omgångar spelade har Allis facit inte imponerat. Tre mål och två assist på sina 18 spelade ligamatcher är i sig sämre än förväntat, men även spelmässigt har han svikit. Och det kanske har gett mentala konsekvenser? De senaste matcherna har fokus på Alli nämligen landat i hans fula tackling på Kevin De Bruyne i förra omgången och liknande incidenter tidigare. I går blev han utbuad av Burnley-publiken hela matchen då han hade filmat till sig en straff tidigt i matchen.

För mig känns det som att detta är Allis första stora test. De två första säsongerna har allting rullat på lysande och han har pekats ut som Englands nästa stjärna. Denna säsong har det inte alls sett ut så. Klarar Alli av att slå tillbaka, växla upp nu när hans form dalat och låta spelet tala? Det måste han klara om han ska ta nästa steg.

• En nedflyttningskamp för halva ligan

19 omgångar är spelade, julafton är här. Med det har vi redan halva säsongen avklarad och andra halvlek av säsongen börjar snart att spelas. Så hur har ligan utvecklat sig, hur ser tabellen ut? Ja i toppen kan vi ju redan tilldela Manchester City titeln. Men i botten, där ser det ut att bli en berg-och-delbana utan dess like.

Det räcker med att räkna antalet poäng mellan jumbon Swansea och tian Watford. Avståndet dem emellan är nämligen nio poäng, tre segrar med andra ord. Det mellan hela den undre halvan. Räknat från nedflyttningsstrecket upp till Watford är det dessutom tre poäng färre.

Det betyder att vi har tio av tjugo lag poängmässigt indragna i en möjlig bottenstrid. I verkligheten kommer det ju inte att bli så, vissa av lagen kommer skjuta ifrån. Men faktum är att samtliga riskerar det motsatta, några svaga resultat och krisen står vid dörren. Det har inte minst präglat hösten där kris och kaos i flera klubbar har betytt nödbromsen och managerskifte. Så här långt är det sex klubbar som sparkat sin manager, ovannämnda Swansea senast i raden. Med tanke på hur tabellen ser ut, hur plötsligt krisen i diverse klubbar är total, lär vi få se ytterligare några lediga jobb innan våren är över.

Serieledning, målkalas och fortfarande obesegrade. Men runt Barcelonas starka höst är det intern kris i klubben medan regionen fortsatt är splittrad. Vad ligger i fokus när Barcelona tar sig an El Clásico?

Är det möjligt att leda ligan, vara obesegrade - och ändå gå under radarn?

Det är åtminstone den känsla som omgärdar Barcelona inför dagens El Clásico. Inför matchen - som aningen oortodoxt spelas mitt på dagen - leder Barcelona La Liga med sex poäng ner till Atlético Madrid, har fortfarande inte förlorat en enda match och har en målskillnad på 35 plus. Ska vi dessutom jämföra tabellen med Real Madrid är avståndet - visserligen med en match mer spelad - uppe i hela elva poäng.

Således kanske Barcelonas prestation borde ha uppmärksammats mer, de har ju på många sätt stått för en fantastisk höst. Lionel Messis roll som ledargestalt har ökat, nyförvärvet av Paulinho har gått från hånat till hyllat och Luis Suárez har efter den inledande måltorkan dessutom hittat målet igen. Ändå känns det som att fokus inte har legat på den imponerande säsongen.

Rättelse: Ändå ÄR det så att fokus inte har legat på den imponerande säsongen.

"Barça förtjänar mycket bättre"

Reaktionerna efter matchen sade allt. Barcelona hade nyss förlorat den spanska Supercupen, 1 - 5 sammanlagt, mot Real Madrid. Talangen Marco Asensio hade tagit mötet med storm, hade såväl gjort 3 - 1 på Camp Nou som ett drömmål på Santiago Bernabéu. Då Real Madrid ett par månader tidigare hade vunnit såväl ligan som Champions League lyftes de efter denna utklassning till skyarna.

Samtidigt sågades Barcelona längs fotknölarna, hånades för sin insats och dömdes ut. Real Madrid sades redan ha säkrat titeln.

Framför allt var det Barcelonas klubbledning som fick kritik. Från supportrar, från omvärlden. Men även från de egna leden efter att sportchefen Pep Segura pekat ut mittbacken Gerard Pique för hans självmål i det första mötet.

– Vi förlorade inte på grund av Gerard Piques misstag och att ha någon från styrelsen peka ut det hjälper inte. Det är inte det bästa sättet att uttrycka sig och än mindre då det kommer inifrån klubben, riktat mot en spelare, sa mittfältaren Sergio Busquets efter den första matchen.

Men den stora kritiken, redan före cupmötet, kom i samband med försäljnigen av Neymar. Superstjärnan hade bestämt sig för att lämna klubben, Paris lockade i norr och 2,2 miljarder kronor senare var han klar för PSG.

Tappet av brassen, som i sinom tid skulle efterträda Lionel Messi, fick dels kritik från egna led, Busquets en av dem som efterlyste förstärkningar. Men framför allt var det hela den pajkastning mellan de åtskilja parterna som väckte uppmärksamhet.

– När jag kom dit startade allting bra, men sedan... Det finns direktörer i Barcelona som inte borde vara där. Jag är väldigt besviken på dem. Jag hade fyra bra år där, men Barça förtjänar mycket bättre, sa Neymar i augusti.

Den kritiken tog ledningen som en attack. Efter det drog styrelsen, med presidenten Josep Maria Bartomeu i spetsen, snabbt fram sköldarna, slängde tillbaka kritiken och anklagade Neymar för att ha agerat felaktigt i samband med övergången. Neymar svarade via Instagram att Barcelonas president "är ett skämt", Barcelona valde i sin tur att stämma spelaren.

Den såpan är fortfarande inte helt avklarad och vem som har rätt är mycket oklart. Men ska vi fråga Dani Alves, även han före detta Barcelonabrasse numera i PSG, är det nog tydligt vilken sida han står på.

– Barcelonas styrelse visade mig ingen respekt innan jag flyttade förra sommaren. Det är vad jag känner och inget kommer att förändra det.

Förtroendeomröstning och självständighetsval

Barcelonas sommar formades såldes av den affären. Därefter följde en desperat jakt på ersättare, landade till slut på unge Ousmane Dembélé från Borussia Dortmund. Det hjälpte dock föga då Barcelonas sommar ändå kritiserades hårt.

Det gjorde snart att Bartomeus avgång krävdes. Dels från supportrarna som var missnöjda med styret, dels från klubbens medlemmar som inte gav honom sitt förtroende. När en av styrelsemedlemmarna, Augusti Benedito, i september ansökte om en missförtroendeomröstning gentemot Bartomeu sattes de interna striderna på sin spets.

"Nu är inte rätt tillfälle att göra detta och från vår sida tror vi att denna typ av händelser passar bättre för slutet av en säsong, när en utvärdering, både av det sportsliga och av ledningen, kan göras. Inte när tävlingen nyss har påbörjats.", meddelade Jordi Cardoner, klubbens så kallade "vice president of social area".

I samma väva gick Bartomeu ut och menade att det inte fanns någon anledning till en missförtroendeomröstning, varken sportsligt eller ekonomiskt. Samtidigt började Benedito samla in signaturer för att få igenom en omröstning, något han till slut inte lyckades med då antalet signaturer landade på 12 504 inför deadline 27 september, knappa 4 000 färre än vad som skulle ha behövts.

Efter det menade Benedito att inget nytt försök var planerat.

– Nej, vi planerar inte en ny missförtroendeomröstning eftersom det är en stor ansträngning, även ekonomiskt. Men jag skulle inte vara överraskad om någon annan gjorde det för samma anledningar kvarstår.

Denna kris har dock under hösten växlats ut. Förtroendeomröstning i klubben har blivit självständighetsval i regionen. Det har tagit fokus, även från FC Barcelona. Bland annat har flera av spelarna tagit ställning i frågan. Framför allt Gerard Pique som tårögd sade sig villig att avsluta landslagskarriären då den spanska polisen ingrep mot demonstranter i samband med den första omröstningen. Självständighetsjakten, som denna höst har gjorts konkret, har även inverkat på det sportsliga där den mest konkreta konsekvensen var när Barcelona tvingades spela mot Las Palmas inför tomma hemmaläktare.

Splittringen i Katalonien är inte heller löst än, långt ifrån. Så sent som i förrgår vandrade katalanerna till valurnorna, igen. Förra gången röstade katalanerna för självständighet, men den spanska regimen stod emot och utlyste nyval. I går visade resultatet på fortsatt splittring bland folket.

"Har tagit beslut som inte varit omtyckta"

Men mitt i allt detta har prestationerna på planen ändå klaffat. Barcelonas nye tränare Ernesto Valverde tog över efter avgående Luis Enrique, lyckades redan från start med sju raka segrar innan de kryssade mot Atlético Madrid. Det sistnämnda resultatet har ändå varit ett av få poängtapp när Barcelona gått obesegrade hela hösten.

Men en annan anledning till att fokus har dragits från Barcelona är att allt ljus har landat på Real Madrid. De regerande mästarna har i stället gått motsatt riktning, det som skulle bli en enkel ligatitel och en tredje rak Champions League-triumf har blivit underprestation och ifrågasättande rubriker. Med de där elva poängen upp till Barcelona har dagens match rubricerats som en måstematch för "Los Blancos".

Omvända positioner, med andra ord, när El Clásico går av stapeln på Santiago Bernabéu i dag. Blott fyra månader sedan botten var nådd är Barcelona i toppen och jagar titeln.

Så är alla problem runt omkring därmed förbi, alla blickar framåt medan sid- och backspeglarna vinklats bort?

Knappast, men det är åtminstone vad Bartomeu önskade i klubbens årliga julhälsning häromveckan.

"Det har varit ett intensivt år både ur ett sportsligt perspektiv och ur en social synpunkt.", inledde Bartomeu.

"Vi vet att vi har tagit en del beslut som inte har varit omtyckta, men trots alla dessa svårigheter har ledningen alltid försökt att göra saker och ting med känsla och lugn. Det har funnits problem som Luis Enriques uttåg, Valverdes intåg, försäljningen av Neymar, kontraktsförlängningen av vissa spelare och frågan (som fortfarande är aktuell) angående Kataloniens självständighet."

"(Likväl,) Barcelona fortsätter att växa som varumärke, som familj och som klubb. Vi är medvetna om att vi för närvarande lever i ett tillstånd av kris. Förhoppningsvis kommer vi ha ett bättre 2018 än 2017."

Källor: Marca, Sport, fcbarcelona.com, Independent, AS, Goal