Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 18.

• Hodgsons effekt går inte att ignorera

Efter den rekordusla säsongsinledningen har Crystal Palace vaknat. Istället för de där sju första matcherna där de varken tog poäng eller gjorde mål har Londonklubben nu sju raka matcher utan förlust. Det säger en del. Att helgens 3 - 0-seger mot Leicester för första gången tog dem upp över nedflyttningsstrecket säger en andra. Ändå nämns managern Roy Hodgsons inflytande alldeles för lite.

Hodgson tog över Crystal Palace 12 september efter att Frank de Boer fått sparken rekordtidigt. Hodgson inledde med tre raka förluster, fortsatte således deras dystra svit. Men sedan vann han mot Chelsea. Därifrån har utvecklingen pekat rakt uppåt med endast två förluster på de tio matcherna sedan dess. Nu har de dessutom - som sagt - avancerat upp över strecket.

Så varför har Hodgson inte fått den cred han förtjänar? Till stor del tror jag att det beror på hans förflutna tid som engelsk förbundskapten. Egentligen gjorde han inget direkt dunderfiasko, inte totalt sett. Men han förlorade mot Island i EM vilket i England sågs som ett gigantiskt debacle. Det har gjort att hans rykte i England förstörts för alltid. Men det borde det nog inte göra. För även om han aldrig kommer att genomföra några stordåd i England så är det dags att lyfta honom för hans insats med Crystal Palace.

• Watfords säsong svänger neråt?

Höstens utropstecken bland de mindre klubbarna var Watford. Under säsongens första åtta matcher förlorade Watford endast en match, det mot Manchester City. Ytterligare ett par segrar på det och Watford med Marco Silva vid rodret har seglat strax bakom storklubbarna hela hösten - fram tills nu. Nu har resultaten snabbt körts raka vägen ner i botten.

Egentligen började de svaga resultaten redan i oktober. Då förlorade Watford tre raka matcher mot Chelsea, Stoke och Everton. Men två vinster därefter mildrade ändå svackan, tillfälligt. Nu har Watford fem raka matcher utan seger, varav fyra förluster. Den senaste i helgen när nykomlingen Huddersfield körde över Watford med 4 - 1. Abdoulaye Doucourés fantastiska mål var den enda trösten för hemmapubliken på Vicarage Road.

Det gör att frågetecken kring Watford nu måste ställas. Är deras säsong på väg att välta? Om man ser tillbaka i tiden är frågan relevant, på liknande sätt utvecklades Watfords förra säsong då en fin höst slutade i nedflyttningskamp. Samtidigt öppnar det upp den fråga jag ställde angående Marco Silvas uppdrag i Watford redan efter omgång 6. "Kan han få Watford att prestera över en hel säsong?". För som sagt är det det som varit Watfords problem båda säsongerna sedan uppflyttningen, en fin höst men som sedan har klappat ihop. Är Silva mannen att förändra det? Det är hans nya test.

• Arnautović hällde nytt vatten i Hughes tunga bägare

Stokes resultat är dystra att se. Totalt har Stoke vunnit fyra matcher utspritt på hela hösten. Fyra segrar på 18 omgångar säger en del, tio förluster säger ännu mer. Helgens match mot tidigare krisklubben West Ham var bara ytterligare ett tecken på den negativa spiralen.

Snacket under matchen landade snabbt på Marko Arnautović. Österrikaren flyttade till West Ham från Stoke i somras efter att han tydliggjort sin vilja att lämna klubben. Från minut ett valde Stoke-publiken därför att bua ut Arnautović. Men buar högst som tystnar mest. När matchen var över hade West Ham vunnit med 3 - 0 och Arnautović gjort ett av målen, inte minst till hans egna stora jubel. När han sedermera blev utbytt tog han tillfället i akt att besvara den glåpordande publiken.

Det sistnämnda förargade managern Mark Hughes som efteråt menade att Arnautović piskade upp sin forna hemmapublik. Lägg fokus på rätt säker, säger jag. För Hughes har nu försatt sig i en rejält vinglande sits. Stoke-supportrarna har redan ett bra tag vänt sig emot sin manager, resultaten som nu dragit ner dem i nedflyttningsstriden höjt de rösterna ännu mer. När Stoke möter West Bromwich dagen före julafton är pressen på walesaren därför stor, hans bägare fylls allt mer och närmar sig kanten. Förlust mot West Brom och den riskerar att rinna över.

• City bockar av test efter test

Manchester Citys ångvält rullar på. Efter att de besegrade Manchester United i derbyt gick de vidare, vann mot Swansea i veckan och slog därmed rekordet för flest segrar i rad, 15 stycken. Den sviten förlängde City denna helg när Tottenham ställdes mot serieledarna på Etihad Stadium.

Tottenham var egentligen aldrig riktigt nära. Ilkay Gündogan nickade tidigt in ledningsmålet på hörna, en 1 - 0-ställning som höll i sig stora delar av matchen. Sedan bröt fenomenale Kevin De Bruyne sig loss, skaffade sig skottläge från straffområdets vänstra sida och dunkade in 2 - 0 med vänstern. Där och då avgjordes matchen, resultatet utökades ytterligare till 4 - 1. Det enda tröstmålet fick Christian Eriksen skjuta in på tilläggstid.

Detta är förstås inte första gången jag hyllar City, jag har redan sagt att ligan är avgjord. Men det Manchester City gör är så sjukt imponerande. Innan den här matchen hade Pep Guardiolas lagbygge redan besegrat samtliga av övriga topp sex konkurrenter, i och med Tottenham klarade City av den sista rivalen och fixade ytterligare ett test. Ska vi vara ärliga börjar Citys ångvält nu ha slut på test att bocka av.

• Sigurðsson sänkte jumbon Swansea

Everton har vänt den negativa trenden. Efter att krisen för en månad sedan nådde en ny botten, 4 - 1-förlust mot Southampton, har Everton inte förlorat en enda match och istället vunnit fyra av de fem matcherna. Den senaste igår då Swansea avfärdades på Goodison Park. Matchvinnare? Forne Swansea stjärnan Gylfi Sigurðsson.

Den isländske mittfältaren har inte rosat marknaden sedan flytten till Everton i somras. Förutom ett par drömmål, ett i Europa League och ett i den ovannämnda förlusten mot Southampton, har Sigurðsson inte alls gjort skäl för den halva miljarden han köptes för. Men den senaste tiden har han börjat komma igång, två mål och två assist de sex matcherna innan denna omgång ett tecken på det. Den formen fortsatte han lägligt igår genom att skruva in 2 - 1-målet i 3 - 1-segern då forna arbetsgivaren Swansea var på besök.

Kul för Sigurðsson såklart. Han visade återigen att släkten är värst. Men för Swansea var förlusten i sig ytterligare ett tungt bakslag. Walesarna är numera klar jumbo i Premier League, har fortsatta problem med målskyttet och läcker även bakåt. Managern Paul Clement har sedan en tid tillbaka börjat ifrågasättas, men har än så länge haft klubbens stöd. Frågan är dock hur länge till de vågar behålla den tilltron.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 17.

• Hur långt kan detta Burnley egentligen nå?

Burnley är Premier League-säsongens stora utropstecken. Redan i den första omgången överraskade det tippade bottenlaget genom att besegra de regerande mästarna Chelsea, kryssade kort därefter mot både Tottenham och Liverpool. Nu har 17 omgångar gått, resultaten har fortsatt att komma och i tisdags vann de igen, denna gång mot Stoke. Det gjorde att Burnley nådde ytterligare en ny nivå.

Direkt efter segern tog Burnley nämligen över fjärdeplatsen, det vill säga en Champions League-plats. Den visade sig visserligen bli tillfällig då Tottenham vann igår liksom Liverpool tog en poäng. Det gör att Burnley halkade ner ett par steg igen, men slutade ändå omgången en position högre än innan då de gick om Arsenal som inte lyckades besegra West Ham.

Jag har tidigare att hyllat Burnley, laget och Sean Dyche. Men då var det för att jag hade tippat dem under strecket, att de hade motbevisat mig och skulle hänga kvar. Men nu måste man lyfta nya frågor kring Burnley, hur långt kan de gå? Nu är de sexa, på samma poäng som en Champions League-plats och fortsätter att prestera. Så högt lär de ju till slut inte landa, då är det bara sjukt. Men som det ser ut nu kommer de åtminstone att ta en plats på övre halvan. Bara det skulle ge säsongen högsta betyg.

• Tung förlust för Pellegrino

Mauricio Pellegrino har inte haft den inledning på sin Southampton-sejour som han hade hoppats. På dessa 17 omgångar har den argentinske managern endast lett sitt lag till fyra segrar, två på de tio senaste vilket gör att de sitter på undre halvan av tabellen. Den senaste förlusten kom igår, 1 - 4 mot Leicester. Vad som gjorde saken värre? Claude Puel på motståndarbänken.

Puel var manager för Southampton förra säsongen. Fransmannen kom då in för att efterträda Ronald Koeman och upprätthålla den position strax under toppen som de haft de senaste åren. Och det lyckades han med. Men i Southampton finns det även ett krav då bra offensiv fotboll, vilket fransmannen ansågs misslyckas med. Det ledde till sparken efter säsongen och in kom Pellegrino. För Puel bar det istället av till Leicester under hösten då "Rävarna" plötsligt blev i behov av tränare. Knappa två månader senare är Leicester mycket formstarkt, som jag skrivit tidigare mycket tack vare Riyad Mahrez. När Puel återvända till St. Marys Stadium igår fick han således även en form av revansch.

Men för Pellegrino var det alltså en helt annan saga. Southamptons svaga insatser har inte helt oväntat medfört kritik, ifrågasättande och redan krav på tränarens avgång. Att han nu förlorade stort mot klubbens forne manager kastade ytterligare ved i brasan. Vi får väl se om Pellegrino lyckas vända trenden innan det är för sent.

• Newcastle i desperat behov av klarhet

Ett annat lag som inte har fått ut det som de har velat är Newcastle United. Rafael Benítez mannar inledde säsongen svagt, fick sedan igång maskineriet, men har nu återvänt ner mot bottnen. I och med gårdagens förlust mot Everton, 0 - 1, har Newcastle nu sju förluster på de åtta senaste matcherna. Den åttonde är dessutom ett kryss. Svag rad, minst sagt. Men det är uppenbart att det alla går och väntar på sker utanför planen.

För ett par månader sedan meddelade ägaren Mike Ashley att han satt klubben till salu. Reaktionen bland supportrarna var enstämmig, lika som väntad. Jubel och klang var tonen när beskedet kom. Ashley har varit hatad på St. James' Park - eller Sports Direct Arena som den ju heter via just Ashley - i princip sedan övertagandet. Efter ägarens besked har hela klubben därför gått och väntat på en slutlig försäljning. Men affärerna har än så länge inte klaffat och de negativa resultaten har följt parallellt med väntan.

För Newcastle är det därför nu av högsta vikt att klubben får klarhet i situationen. Affärskvinnan Amanda Staveley har länge sagts vara nära ett avtal runt 300 miljoner pund, senast inför matchen mot Everton sades de vara överens. För Newcastles del får vi väl hoppas att det stämmer. För som det är just nu känns det som att hela klubben endast går och väntar på att något ska hända.

• Stukat självförtroende tydligt hos Lukaku

Romelu Lukaku har haft ett par tunga veckor. Sedan den fina säsongsinledningen han stod för har formen sviktat och en tydlig måltorka uppstått. Endast ett ligamål på de senaste nio matcherna inför gårdagen hade inte bara gett honom tung kritik, den späddes även på i helgens derby då han stod för ett ödesdigert försvarsmisstag som gav Manchester City segern. Skönt då att han fick göra mål igår, då Manchester United besegrade Bournemouth med 1 - 0. Men i samband med målet blev hans formsvacka än mer tydlig.

Istället för att fira målet, visa upp en lättnad över att han gjort mål, var det nämligen en märkbart besviken Lukaku som valde att inte fira målet. Istället var han nedstämd och vandrade mot mitten medan lagkamraterna gratulerade honom.

Scenen kan såklart analyseras på olika sätt, det har den redan gjorts. Men för mig var det ett tydligt tecken på att Lukakus självförtroende har fått sig en rejäl törn. Om det är kritiken eller en inre besvikelse efter några svaga insatser som ligger som grund är oklart, troligtvis en blandning. Oavsett vilket behöver Lukaku nog få göra ett par mål i rad för att lyfta självförtroendet tillbaka till rätt nivå.

• Formstark Son del i Tottenhams uppåtgående form

Efter fyra raka matcher utan seger har Tottenhams form återvänt till vinnarspåret. I helgen vann Spurs hemma mot Stoke med 5 - 1 och igår vann de igen, denna gång hemma mot Brighton med 2 - 0. Det gör att Londonklubben återigen har klättrat upp till topp fyra. En som stått bakom vändningen? Heung Min Son.

I form av ytter är sydkoreanen egentligen inte den som ska stå för Tottenhams mål. Vanligtvis är det Harry Kane som spottar in dem, Dele Alli och Christian Eriksen som kliver fram då och då. Men Son har även sina formtoppar och en av dem är nu. Redan i den oavgjorda matchen mot Watford för två och en halv vecka sedan var det Son som räddade en poäng för Spurs, gjorde därefter ytterligare ett mål i Champions League innan han stod för ett av de fem målen mot Stoke. Igår fyllde han på protokollet ytterligare med 2 - 0-målet mot Brighton.

Sons form är förstås välkommen för Tottenham. Harry Kane har visserligen gjort ett par mål, men är inte alls lika formstark nu som för ett par månader sedan. Det var en anledning till lagets nyliga poängtapp, lika mycket som han har en roll i att laget nu har vänt raden. Men Son är även han en viktig del i denna uppåtgående form.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 16.

• Ett stort frågetecken över Harts karriär

West Ham öppnade helgen med hemmaderby mot Chelsea och förväntades förlora. Istället gjorde Marko Arnautović sitt första mål för säsongen, gav David Moyes sin första seger och omgångens stora skräll. Men den mest intressanta fokuspunkten landade ändå inte på planen, utan på bänken. Där satt nämligen Joe Hart och fick se sitt lag vinna.

Hart lånades in från Manchester City inför säsongen men har inte motsvarat förväntningarna. Den engelske landslagsmålvakten släppte in 30 mål på de 14 första ligamatcherna, flest av alla målvakter i ligan och har dessutom stått för en del tavlor. Kanske då en oväntad välsignelse att West Ham mötte Manchester City förra helgen, en match som Hart i form av utlånad från City inte fick spela. Istället ersatte Adrián honom i buren, gjorde en strålande insats och fick nytt förtroende mot Chelsea där han höll nollan.

För West Ham var detta naturligtvis väldigt positivt, nu har de en målvakt som presterar. Men vad händer med Joe Hart från och med nu? För han lär inte ta tillbaka målvaktsposten på ett tag, inte om inte Adrián står för någon dundertabbe. Risken är således stor att Hart sitter på bänken länge, mycket möjligt resten av säsongen. Och det är inte vad han behöver. Inte efter att han skickats ut från Manchester City, inte efter att Torino varit missnöjda med honom förra säsongen. Frågan är vart Harts karriär är på väg.

• Straffsumparen Benteke i blåsväder

Crystal Palace inledde säsongen rekordsvagt, tog inte en enda poäng under de första sju omgångarna och gjorde inte heller ett enda mål. Sedan kom segern mot Chelsea och sammanlagt har Crystal Palace faktiskt bara förlorat två av de åtta senaste matcherna. Men samtidigt har de bara vunnit en. Således en hel drös av oavgjorda resultat varav det senaste i helgen i form av 2 - 2 mot Bournemouth. Men Palace hade ju alla möjligheter att vinna då de fick en straff på tilläggstid.

Men istället för mål och tre poäng blev straffen den stora fokuspunkten efter matchen. Ja, eller snarare vem som slog den. Det var nämligen Christian Benteke som sköt och missade. Men egentligen var det inte han - som dessutom är inne i en rejäl måltorka - som skulle ta den. Ordinarie straffskytt i Crystal Palace är nämligen Luka Milivojević, som dessutom hade satt en straff tidigare i matchen. Han skulle även ta den andra, men Benteke ignorerade ordningen.

Reaktionerna efteråt sade egentligen allt. Redan i samband med straffen kunde man se hur Milivojević, samtidigt som straffen slogs, stod stilla vid straffområdskanten med händerna vid sidorna och såg på. När Benteke sedan missade stod serben kvar en bra stund och bara tittade. Därtill var managern Roy Hodgson indirekt rasande i intervjun efter matchen. Vi får väl se vilka konsekvenser som väntar för Benteke.

• Austin kliver fram för Southampton

Southampton har haft ett välkänt problem i form av målskyttet. Det gällde redan från våren av förra säsongen, det togs med under denna höst. Med åtta mål på de första tolv matcherna var målskyttet ett uppenbart problem, främst föranlett av att anfallare som Shane Long och Manolo Gabbiadini inte har producerat. Då blir det inte många mål. Men på de senaste matcherna har de fått fram en formstark skytt i Charlie Austin.

Austin har sedan flytten från Queens Park Rangers vintern 2016 främst fått se sig bortvald. Det har varit andra anfallare som har prioriterats, de två ovannämnda två av dem. Det gav Austin blott sju ligamatcher och ett mål under den första våren, 16 matcher med sex mål förra säsongen. Liknande visa denna höst. Men i och med de andra anfallarnas formsvackor har Austin de senaste matcherna fått större förtroende och tackat för det. Mot Everton för två veckor sedan fick Austin sin första start för säsongen och gjorde två mål i 4 - 1-segern. Efter att han bänkats i förlusten mot Manchester City däremellan fick han en ny start mot Bournemouth förra helgen, gjorde mål igen och fick även starta mot Arsenal igår. 1 - 1 blev resultatet och målskytt för Southampton blev Austin.

Med detta sagt är målskyttet fortfarande ett frågetecken för Southampton, 16 mål på 16 matcher är trots allt inte jättebra. Men nu har de åtminstone fått fram en anfallare som gör mål. Och det är ju bra. Det är alltid en förutsättning för att det ska bli flera mål i framtiden.

• Krisen över - men är det så här som Everton ska utvecklas?

Efter en kaotisk säsongsinledning har Everton ryckt upp sig. Sedan Merseysideklubben till slut gjorde klart med Ronald Koemans ersättare i Sam Allardyce har Everton vunnit mot West Ham - visserligen utan Allardyce vid sidlinjen - och följt upp det med 2 - 0-seger mot Huddersfield. Igår lyckades de även ta en poäng i derbyt mot Liverpool. Det har lugnat ner situationen, lyft Everton upp till tia i tabellen. Men vid sidan av resultaten finns det frågetecken kring taktiken.

Evertons taktik under gårdagens derby var tydlig. Det handlade om att ligga lågt, skicka bort och när de fåtaliga fasta situationerna åstadkoms skulle det ge målchanser. Det var så poäng skulle vinnas och det gjorde det ju också. Efter att ha varit totalt chanslösa hela matchen och även släppt in 1 - 0 fick Everton en omdiskuterad straff i slutet av matchen. Wayne Rooney klev fram, gjorde mål och fastställde 1 - 1 på Anfield.

Att detta var taktiken var i och för sig inte överraskande, det är ju Sam Allardyce som står vid sidlinjen. Så här har han spelat hela sin karriär. Men då har han haft mindre lag, nu är detta Everton. Och även om de har inlett under all kritik har de i grund i botten ett material som är bättre än ligga lågt-rensa-chansa. Målsättningen är också högre än så egentligen. Så är det så här som de nu kommer ta sig framåt? Förhoppningsvis är det inte det som är tanken, det tyder det 18 månaders kontrakt som Allardyce erbjöds ändå på. Men personligen tycker jag fortfarande att någon mer ambitiös anställning skulle ha varit bättre redan från första början.

• Jackpot och knockout Manchester City

Allting gick Manchester Citys väg på förhand. Inför deras egna match mot tvåan Manchester United hade Chelsea förlorat, Arsenal spelat oavgjort och Liverpool oavgjort de med. Den enda toppklubben som förutom Manchesterklubbarna hade vunnit sin match var Tottenham, från början längst ner i rangordningen. Således var derbyt upplagt för jackpot till vinnaren, det vill säga Manchester City.

Själva matchen var ju inte deras bästa insats, långt ifrån. Men det säger nog mer om höjden på de tidigare insatserna än gårdagens. Igår räckte det med två fasta situationer och två försvarsmisstag av Manchester United. Sedan vann City bortamatchen med 2 - 1 och gick segrande ur derbyt.

Efter omgångens poängutdelning betyder detta alltså att Manchester City leder ligan med elva poäng ner till Manchester United. Därtill är det ytterligare tre poäng till Chelsea och sammanlagt 16 till Liverpool. I ärlighetens namn var ligan redan innan omgången Citys att förlora, det har jag skrivit förut. Men nu är det med största sannolikhet fastslaget. Manchester City kommer att vinna Premier League.

Sebastian Giovinco lämnade Juventus och gav sig av till MLS. Karriären på den största scenen över? Kanske. Men ett arv som en av Nordamerikas bästa spelare genom tiderna smäller högt det med. I kväll är positionen som den allra främsta kanske inom räckhåll när Giovinco ska ställa historien tillrätta.

Varför välja bort Juventus för Toronto?

Det var frågan som fotbollspubliken frågade sig i januari 2015. Frågan handlade om Sebastian Giovinco, då 27-årig offensiv mittfältare i Juventus. "Atommyran" - som han kallas efter sin längd på 1,63 cm och sin extrema snabbhet - hade sedan unga dagar setts som en av Italiens största talanger, hade inte riktigt lyckats få ut potentialen och satt på bristande speltid. Men han tillhörde trots allt Italiens ledande klubb och hade gjort 21 a-landskamper.

Varför skulle han välja bort Juventus för Toronto? Att flytta till MLS var ju något man gjorde när karriären var på väg mot pension, som bland annat David Beckham och Thierry Henry tidigare hade gjort. Var det enbart för pengarna?

Två och ett halvt år senare - inför kvällens MLS-final - är frågan en helt annan.

Är Giovinco den bästa spelaren i MLS:s historia?

"Jag minns att det var väldigt kallt"

Uppladdningen inför Giovincos ankomst till Toronto hade gått i lovordens tecken. Värvningen av Giovinco sågs som en sensation och en milstolpe i MLS:s historia. Nu flyttade äntligen en spelare på toppen av sin karriär till ligan, nu skulle flera följa.

Samtidigt var det en stor värvning för Toronto FC. Klubben, grundad 2005, hade aldrig lyckats kvalificera sig för MLS-slutspelet. Nu gjorde kanadensarna en satsning för att förändra sin framtid.

– I dag markerar en väldigt speciell dag för Toronto FC med tillskottet av Sebastian Giovinco. Seba är på toppen av sin karriär och han har valt att ansluta till Toronto FC och MLS under en tid då flera av världens toppklubbar jagade honom. Vi är väldigt glada över att få in en fantastisk spelare till Toronto FC, för vår klubb och för våra fans.", sa Toronto FC:s General Manager Tim Bezbatchenko i ett uttalande.

Sedan landade även huvudpersonen själv i Kanada.

– Första gången jag anlände i Toronto var i februari 2015. Det jag minns bäst av den dagen var att det var väldigt kallt.

Den inledande kylan växlade dock snabbt över till en stekhet italienare. Giovinco tog som väntat snabbt en plats i laget, ökade sedan takten med att göra ett par mål. Först ett mot Chicago Fire, sedan två mot FC Dallas. När 17 omgångar var spelade och sommaren 2015 hade anlänt hade Giovinco redan gjort elva mål.

– Jag var stum, sa lagkamraten Jonathan Osorio efter att Giovinco gjort tre av Torontos fyra mål i 4 - 4-matchen mot New York City.

– Han är rolig att titta på till och med när du själv är på planen men att få spela med honom är en ära, fyllde nästa lagkamrat, Daniel Lovitz, i med

När säsongen 2015 var över hade Giovinco gjort 22 mål och 13 assist, slog därmed poängrekord i MLS samtidigt som Toronto tog sig till klubbens första slutspel någonsin. Dessutom tog han storslam på den slutliga galan då han bland annat utsågs till säsongens MVP.

Men i MLS-slutspelet åkte Toronto ut redan i första utslagsrundan, besegrade av Montreal Impact.

Chans till revansch

Debutsäsongen var dock endast inledningen på en resa som på många sätt kan avslutas i kväll. Förra säsongen tog Toronto ytterligare ett kliv i utvecklingen genom att ta sig till MLS-final, återigen tack vare Giovincos poängskörd, men förlorade finalen mot Seattle Sounders efter straffläggning. Själv utgick Giovinco under förlängningen, kramp som gjorde att han missade straffavgörandet.

Nästan på dagen ett år senare får Toronto och Giovinco en ny chans. En ny final, mot samma Seattle. Denna gång efter en säsong där Toronto har dominerat såväl sin konferens som slutspelet. De har legat etta hela säsongen.

Poängkung? Giovinco.

– Om jag ska vara ärlig hade jag den där känslan ett par dagar innan. Jag vet inte, det var något som sa mig att saker och ting inte skulle gå vår väg, berättar Giovinco om förra årets final inför kvällens chans till revansch.

– Jag försökte ta bort den där känslan under matchdagen. Vi hade vår chans, men vi tog den inte. Men jag är inte klar. Jag frågade mig själv vad som hade hänt om jag inte hade bytts ut för kramper, jag frågade mig själv vad som hade hänt om jag hade gjort det här och det där. Men i slutändan förändras inget, oavsett om du har vunnit eller förlorat måste du titta framåt. Vi har gjort små förändringar och det här är något vi måste göra. Det är den sista pusselbiten och jag tror att vi är väldigt nära.

Inför denna final har det talats väldigt mycket om den korte italienaren från Turin. Frågan som har lyfts är om Giovinco är den bästa spelaren i MLS:s historia. Och det är ju inte en felaktig fråga att ställa, inte med det facit han har. Under de tre säsongerna som gått har han dominerat ligan, han har stått för mål som tillhör en annan nivå och satt frisparkar som gett eko över Atlanten.

På många sätt är det enda som han - som enligt egen utsago inte brukar prata med sina lagkamrater inför en match - saknar den sista pusselbiten.

– Egentligen tror jag inte att jag pratar mycket med någon. Kanske är det en fråga om språk. Men jag tror också att det finns de som pratar i omklädningsrummet, precis som det finns de som går ut på planen och låter fötterna prata. Del Piero var väldigt mycket så. Och när jag inte talar lyssnar jag. Lyssnar på våra fans. Jag ska vara ärlig, jag förstår fortfarande inte många av deras sånger. Men jag vet när de sjunger mitt namn. Jag känner det, berättar Giovinco.

– Kalla vår säsong vad du vill: comeback, försoning. Vi har varit etta hela året och är inte nöjda. Efter varje seger slutade vi fira och fortsatte framåt. Och det kommer vi göra tills vi tar en titel till Toronto.

Källor: Eurosport.it, Goal, Sportsnet

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 15.

• Formstark Shaqiri lyfter Stoke

Redan på förhand var Stokes säsong oviss. Klubben hade släppt stjärnnamn som Marko Arnatović och den allmänna känslan var att Stoke hade stagnerat och nu var på väg att dala. Och så har det även sett ut under säsongsinledningen. Tre segrar på de tio första omgångarna innebar hot om en nedflyttningsstrid för Stoke. Så är det fortfarande, men på de senaste omgångarna har laget fått ett litet lyft, inte minst tack vare en formstark Xherdan Shaqiri.

De senaste fem omgångarna har den korte schweizaren med de kraftfulla axlarna toppat formen. Med mål mot Leicester City, Crystal Palace och i lördags mot Swansea har han gjort tre mål på de fem senaste matcherna, dessutom två assist. I form av poäng för Stoke har det inneburit fem vilket, främst tack vare helgens seger, gör att Stoke tagit ett kliv uppåt i mittenträsket.

Segern mot Swansea var extra viktig. Pressen på managern Mark Hughes har med de svaga resultaten börjat öka, rättmätigt bör det även påpekas. Men den lättade lite nu. Det är dock tydligt att Shaqiris alltjämt oregelbundna form blir allt viktigare för laget.

• Mahrez form nyckeln i Puels framgång

Leicester City inledde säsongen med en seger på åtta matcher. Det var inte resultaten som laget behövde, speciellt inte Craig Shakespeare som fick sparken efter det. Istället har Claude Puel vandrat in på King Power Stadium och har lett laget till tre segrar och två oavgjorda på sex matcher. Den enda förlusten mot Manchester City. Den raden har även lyft Leicester upp till övre halvan. En viktig pjäs i denna utveckling är Riyad Mahrez.

Den kvicke algeriern inledde säsongen osynligt. Visserligen stod han för två assist i de två första matcherna, men det var även i då som Leicester vann sin enda seger under starten. Sedan blev det inga fler direkta poäng på fem matcher. Men sedan tränarbytet har Mahrez form skjutit fart igen. Sedan Shakespeare fick sparken har yttern gjort två mål och tre assist på sju matcher, varav det ena målet i segern mot Tottenham i veckan och den ena assisten till det mål som gav Leicester 1 - 0-segern mot Burnley i helgen.

Att Mahrez form och Leicesters uppryckning korrelerar är ingen slump. Algeriern är fortsatt klubbens store stjärna och den som har en högre nivå i sig. Frågan är hur länge till Leicester kan vifta bort intresset från klubbar som Roma och Arsenal innan Mahrez till slut väljer att ta saken i egna händer.

• 0 - 0 med mersmak i Pardews debut

Tio raka utan seger, fyra raka förluster och totalt blott tre segrar på de 24 senaste ligamatcherna. Sedan fick Tony Pulis sparken av West Bromwich. Beslutet var väntat, så dåligt som "The Baggies" spelat var det dags. Övertog gjorde Gary Megson tillfälligt, tog två poäng på två matcher, innan han gav över taktpinnen till Alan Pardew inför helgens match mot Crystal Palace - Pardew senaste arbetsgivare. För West Bromwich gav det en poäng med mersmak.

För även om Pardew resultatet sade 0 - 0-kryss visar statistik positivt. Det var nämligen hemmalaget West Brom som förde matchen, med 20 skott varav sex på mål hade de mer än dubbelt så mycket avslutsstatistik som sina motståndare. Statistiken visar även att West Brom hade en hel del bollinnehav på motståndarnas planhalva, vilket drastiskt skiljer sig åt från hur det generellt såg ut under Pulis.

En fin debut för Pardew, med andra ord. Men det avgörande är hur det kommer att se ut i framtiden. Pardew brukar nämligen få en inledande effekt på sina lag, där han får dem att spela en rätt bra fotboll. Sedan går det utför och det rejält. Av den anledningen skulle jag som supporter inte vara alltför optimistisk redan nu.

• Officiellt: De Gea världens bästa målvakt

Det går med fog att argumentera för att de var förtjänta av mer. Arsenal hade inte enbart ett överflöd av bollinnehav, de fick även rad på rad med slutprodukter med totalt 19 skott varav 15 på mål. Arsenal spelade en lysande fotboll - men de förlorade, 1 - 3. I vägen för 14 av de 15 skotten stod nämligen David De Gea.

En signifikativ sekvens för spanjorens makalösa insats var den dubbelchans som Arsenal skapade i andra halvlek. Innan dess hade Lacazette tryckt in 1 - 2 reduceringen, omarkerad från tre meter, och nu fick fransmannen ytterligare en av sina chanser. Med fri skottvinkel inifrån straffområdet sköt han lågt, mot den vänstra stolpen. Det borde ha gått in. Men De Gea reflexräddade. Dock gick returen ut rakt i gapet på framstörtande Alexis Sánchez, senaste då borde det ha blivit mål. Men De Gea fotparerade. Lacazette och Sánchez, publiken och åskådarna - alla gapade.

Den dubbelräddningen var dock endast två av alla de nämnda 14. Det var De Gea som räddade matchen för sitt Manchester United, som istället kunde kontra in 1 - 3-målet och punktera matchen.

Efteråt har alla - ALLA - hyllat De Gea. Var detta den bästa målvaktsinsatsen någonsin? Frågan har åtminstone varit upp till diskussion. Men enligt mig är det anmärkningsvärda att just De Gea har stått för nästintill lika makalösa insatser tidigare, detta var inte första gången han stod för otroliga räddningar. För mig säger det mycket, allra mest. Enligt mig fastställde denna insats David De Geas ställning som världens bästa målvakt.

• Framsteg - men ny förlust för West Ham

David Moyes har inte fått någon enkel start på sin tid i West Ham. Sedan han tog över klubben efter sparkade Slaven Bilić för en knapp månad sedan har West Ham förlorat mot Watford, spelat oavgjort mot Leicester City och spelats ut av Everton. Krisen som redan var djup har enbart blivit djupare. Sedan ställdes de mot obesegrade Manchester City igår.

Förhoppningarna på en seger var förstås väldigt få. Försvaret har varit ett av ligans sämsta denna höst, anfallet har inte heller varit bra. Tvärtom i City då som redan spurtar mot titeln. Kunde det sluta i något annat än storförlust? Jo, det kunde det. För West Ham lyckades göra första målet, försvarade sig ovanligt engagerat och lyckades trots kvittering av Nicholás Otamendi hålla emot Citys enorma press hyfsat väl - fram tills matchens sista minuter. Med mindre än tio minuter kvar lyfte Kevin De Bruyne in bollen i boxen, mot den framlöpande David Silva som vinklade in segermålet.

West Ham fick därmed nöja sig med att fira ett stort framsteg. Men vad hjälper det egentligen när de ändå förlorade? En del stärkt självförtroendet, förstås. Men det kan snabbt sänkas igen. I nästa omgång ställs West Ham nämligen mot Chelsea, därefter väntar Arsenal. Moyes lär få vänta på sin första seger ett tag till.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 14.

• Tottenham spelade bort sig från titelstriden

För ett par veckor sedan såg Tottenham ut som Manchester Citys stora utmanare. Under en månads tid, mellan 23 september till 23 oktober, vann Tottenham match efter match. Samtidigt gick de starkt i Champions League och allting så ut att gå på räls. Men nu har läget förändrats.

Sedan den 23 oktober har ytterligare en månad passerat, men istället för segrar har de gått i förlustens tecken. För även om det har gått bra i Champions League har Tottenham förlorat tre av fem matcher i Premier League, varav den senaste i tisdags genom 2 - 1-förlust mot Leicester. Det har nu satt Tottenham i en betydligt mer prekär sits. Plötsligt ligger Tottenham sjua i tabellen, plötsligt är avståndet upp till City 16 poäng.

Så är det kört nu? Är hela säsongen förbi? Det beror nog på vad målsättningen var och är. Kampen om topp fyra är förstås inte över, fyra poäng upp till Arsenal på närmaste CL-plats kan Tottenham snabbt kapa även om de just nu är inne i en svacka. Men titeln, hoppet om att rå på City. De chanserna är med största sannolikhet nu förbi.

• Mållöst möte i Premier Leagues första M23 derby

Det är inte en rivalitet som många vet om, men det så kallade M23 derbyt mellan Brighton Hove & Albion och Crystal Palace är ju en grej. Ursprunget till rivaliteten, även om avståndet mellan klubbarna är runt 50 mil, har sitt diffusa ursprung i 70-talets konkurrenssituation klubbarna emellan då båda var på väg uppåt i seriesystemet.

Droppen som dock ska ha fått den välkända bägaren att rinna över var en FA-cupmatch mellan lagen 1976. Då Crystal Palace - efter fyra omspel - vann mötet, men där Brighton dels hade fått ett mål bortdömt, dels även ett straffmål bortdömt och omslagen för att missas. Komplicerad rivalitet, jag håller med. Men idag är M23 derbyt så hett att Crystal Palace-stjärna, tillika lokaluppvuxne, Wilfried Zaha inför mötet sa att hans hat för Brighton uppnådde en 11:a på en 10-gradig skala. I och med Brightons debutsäsong i Premier League var tisdagens möte dessutom det första på högsta nivån.

Resultatet? 0 - 0. Båda lagen hade sina chanser, inte minst Crystal Palace som fick se Brightons Mathew Ryan stå för ett par riktigt fina räddningar. Det gör att framför allt Crystal Palace, fortsatt jumbo, lär vara besvikna över resultatet.

• Alla blickar nu riktade mot Lukaku

Han började ju så bra. Under sina åtta första matcher gjorde Romelu Lukaku sju mål, en handfull baljor till i Champions League, vilket gav honom en lysande start i rött. Men sedan dess har Manchester United-anfallarens form sviktat.

På de sju senaste ligamatcherna har Lukaku nämligen endast gjort ett mål. Delvis mot topplagen, motstånd han visserligen fått kritik för att han inte gjort tillräckligt med mål mot tidigare heller. Men det har delvis berott på svag leverans och en defensiv inställning av Mourinho. Men nu står han även för svaga insatser i övrigt, missar chanser han brukar göra mål på. Senast i tisdags då Lukaku missade ett par guldlägen mot Watford, det i ett läge där 4 - 2-matchen redan var avgjord.

Det ställer nu alla strålkastarljus på Lukaku. Vid sidan har Zlatan Ibrahimović återkomst inte gått någon förbi, något som utifrån ställer ytterligare frågetecken kring Lukaku. Är det dags att peta den kraftfulle belgaren? Vi får väl se hur Mourinho tänker. På lördag kväll ställs Manchester United borta mot Arsenal.

• Rooney med hattrick - nu tar Allardyce över

Det ena laget med endast tre segrar, sparkad tränare och strax ovanför strecket. Det andra med med blott två segrar, sparkad tränare och under strecket. Det var ett regelrätt ångestmöte när Everton tog emot West Ham på Goodison Park. Uppladdningen för hemmalaget var dessutom än tydligare då Sam Allardyce samma eftermiddag hade presenterats som ny manager. Han satt på läktaren för att se David Unsworth leda sitt blivande lag mot seger.

För seger blev det - med marginal. Wayne Rooney blev stor segerregissör när han med ett hattrick - en egen straffretur, en invinkling och ett vristskott från halva plan - stod bakom Evertons 4 - 0-vinst mot katastrofala West Ham. Oerhört viktiga poäng för krisande Everton, en väldigt glad David Unsworth i avskedsmatchen och en glatt applåderande "Big Sam" på läktaren.

Gårdagskvällens tre poäng blev således en perfekt start för Allardyce innan han ens hade inlett jobbet. Nu tar han över med en skjuts i rätt riktning, men mer behöver nu följa. För Evertons tuffa sits är långt ifrån över. Återstår att se ifall Allardyce är rätt man att lyfta dem ur träsket.

• Sterling till undsättning - igen

Manchester City var på väg mot ett oväntat poängtapp. Hemma mot Southampton hade Kevin De Bruyne gett City ledningen, City hade fortsatt att trycka på efter det. Men Southampton hade kvitterat med kvarten kvar. Där och då såg obevekliga City aningen sårade ut, när matchuret tickade upp till tilläggstid gick de mot sitt andra poängtapp för säsongen. Sedan klev han fram igen - Raheem Sterling.

Sterling har stått för flera viktiga mål denna säsong. Mot Bournemouth i augusti var det han som i den sista tilläggsminuten räddade en seger för City och så sent som i söndags var det han som satte det sena segermålet mot Huddersfield. Nu gjorde han det igen, i den 96:e matchminuten, när han placerade in segermålet från straffområdets utkant och fick Etihad Stadium att explodera.

En märkbart exalterad Sterling ställde sig för intervju efter matchen och hyllade stämningen i laget, men han själv bör även hyllas för sin säsong. Sterling har redan stått för sju mål i ligan, dessutom en handfull i Champions League vilket gör detta till hans bästa poängmässiga säsong i karriären - och då är säsongen inte ens halvvägs. Kanske är det härifrån som Sterlings karriär mot den yppersta klassen skjuter fart på allvar? I så fall har han Pep Guardiola att tacka.