Efter en svag säsongsinledning sparkar Milan Vincenzo Montella. Oväntat? Inte alls. För Montellas del blev jakten på en lösning hans fall.

"Det gör verkligt ont att lämna Milan."

Så inledde Vincenzo Montella sitt Instagram-avsked. Mindre än ett dygn tidigare hade hans Milan spelat 0 - 0 hemma mot Torino, en match de verkligen hade behövt vinna. Med det krysset förlängde istället avståndet upp till toppen, 18 poäng upp till serieledande Napoli och elva upp till Champions League-platserna. Dessutom var 0 - 0 mot Torino Milans fjärde raka hemmamatch utan gjort mål.

Det gjorde att Milan - efter långt gångna avskedskrav från supportrarna - valde att sparka Montella.

"Jag försökte och försökte att ge allt av mig själv för denna klubb men jag accepterar beslutet.", skrev Montella.

Men var det inte just det som var problemet, att du försökte och försökte?

Tappade sin ursprungstanke

Milans sommarsatsning var det få som undgick. Franck Kessié, Ricardo Rodriguez, André Silva, Hakan Çalhanoğlu, Leonardo Bonucci... Detta var bara en början på alla de värvningar som Milans nya, kinesiska, ägare stod för när Milan skulle svingas tillbaka upp till toppen.

Men för Montella innebar det ett dilemma. Plötsligt hade han en rejäl trupp, fylld av talang och kvalité. Men på köpet var det en komplett ny trupp med så gott som en helt ny startelva. Hur skulle han lösa det pusslet? Gick det ens att göra smärtfritt?

Redan efter den imponerande försäsongssegern med 4 - 0 mot Bayern München var Montella noga med att poängtera vikten av att inte lyfta från marken.

– Segern är viktig, men vi måste bli ett lag och skapa kontinuitet. De nya killarna som har anlänt är fantastiska spelare men det tar tid att integrera dem, sa Montella.

Men en grundsten i att skapa kontinuitet är att man håller fast vid någonting över en längre tid. Det är det kontinuitet betyder. Det tappade Montella bort under hösten som nu passerat.

För efter en trots allt ganska stark säsongsinledning, två raka segrar mot Crotone och Cagliari, åkte Milan till Rom för att ta sig an Lazio. Ett första stort test, men det blev underkänt med marginal. Matchen mot Lazio slutade i en tung 4 - 1-förlust. Där och då svängde Milans säsong.

Matchen därefter bytte Montella nämligen formation. Han valde att gå från 4-3-3 till 3-5-2, vilket gav lyckat resultat i den efterföljande matchen mot Austria Wien i Europa League. Matchen slutade 5 - 1, men efteråt var Montella inte helt nöjd.

– Vi är inte perfekta. Vi måste fortfarande sträva efter att bli det, sa tränaren.

Därefter började han att mixtra hejvilt med uppställningar, taktiska detaljer och spelarrotationer. Under de tio första Serie A-omgångarna, plus de tre i Europa League, ställde inte Montella upp med samma startelva i två olika matcher en enda gång medan flera spelare därtill positionerades ut på ovana positioner. 4-3-3 blev 3-5-2, som blev 3–4–2–1, som blev 3–4–3...

All den där kontinuitet som han hade bedyrat om på försäsongen var borta.

Inte enbart en lek med siffror

En del kan säkert tycka att det här med formationer och uppställningar är nonsens, bara "en lek med siffror". Men så är det inte.

På pappret kanske det är det, men i verkligheten förändras alltid någonting på planen. Framför allt för spelarna. Som spelare i ett lag där formationerna konstant förändras börjar man fundera. Hur ska jag springa? Var ska jag löpa? Hur ska jag förhålla mig till de andras positioner? När man dessutom själv flyttas runt på olika positioner skapar det osäkerhet, inte enbart för ens egen roll utan även för lagkamraterna runt om en. Den nödvändiga förståelsen mellan t.ex. en ytterback och en ytter är omöjlig att få. Samtidigt skadar det även spelarnas prestationer då man inte kan spela på samma sätt som tidigare.

Detta var det som gjorde att Montella aldrig lyckades få sitt Milan på rätt köl. I ett lag som från början var i behov av kontinuitet, ett lag som fick några dåliga resultat emot sig, var detta hattande det sista de behövde. Det fanns redan en osäkerhet i deras situation och resultat, Montella enbart eldade på den osäkerheten genom att förändra allting match efter match. Det gjorde att den negativa spiralen enbart fortsatte.

På många sätt kan man tycka att det är en grym ironi, för Montellas tanke var ju god. Han försökte och försökte att vända upp och ner på varje möjlig sten för att lösa Milans kris och rädda sitt jobb. En tanke som i grunden var rätt, men som i praktiken var fel väg att gå.

Det han borde ha gjort var att våga hålla fast vid den 4-3-3-formation som han spelat ihop i början, den som fungerade. Han borde ha spelat ihop ett lag med i stort sett samma spelare, på samma positioner. Något som kanske hade gett en del spelare mycket bänktid på kortsikt men som troligtvis hade gett bättre resultat snabbt. Det hade skapat mer säkerhet i truppen och en tro på rätt väg. Det hade dessutom gett mer tillit från hela truppen.

Istället blev hans jakt på en lösning det som ledde till hans oundvikliga fall.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 13.

• Will Hughes genombrott äntligen här?

De av er som spelar Football Manager har med största sannolikhet full koll på Will Hughes. Mittfältaren från Weybridge spåddes redan som 16-åring en lysande framtid, alla Premier League-klubbar liksom utländska toppklubbar som Barcelona sades vilja ha den lovande talangen från Derby. Men flytten blev aldrig av, Hughes stannade kvar i Championship med Derby för speltid och sedan stagnerade utvecklingen. Plötsligt var Hughes en bortglömd supertalang i vardande. Tills nu?

I somras fick Hughes, 22, nämligen den där flytten till Premier League när Marco Silva värvade honom till Watford. Där fick han till en början ingen speltid, men har nu fått större förtroende. I slutet av oktober fick han sitt första inhopp och i början av november fick han även sin första start. Sedan fick han en ny chans mot West Ham förra helgen, gjorde mål och assist när Watford vann med 2 - 0. Det följde han upp denna omgång med en ny start och ett nytt mål mot Newcastle.

Det har gjort att Hughes såklart har hyllats, hans namn som det där underbarnet lyfts fram igen. Och det gör en ju en Football Manager-fantast glad. Kanske är detta starten på Will Hughes - trots allt fortfarande unga - karriär.

• Viktig prestation för Nilsson Lindelöf

Victor Nilsson Lindelöfs kritiserade säsongsinledning har gått få förbi. Ofta petad, roterad och när han fått chansen har han stått för några avgörande misstag. I England har han därför tidigt stämplats som en flopp. Därför var hans insats hemma mot Brighton viktig för hans framtid.

Efter starten mot Newcastle senast fick Lindelöf nytt förtroende från start mot Brighton. Och gjorde det riktigt bra. Stabil, lugn och som vanligt passningssäker, men denna gång även robust när det behövdes. Det gjorde att svensken inte enbart blev utsedd till matchens spelare, det gjorde även att han i högsta grad var delaktig till att United vann matchen.

Utåt ville Nilsson Lindelöf förstås inte avslöja sin glädje, men inombords var han nog rätt nöjd efter matchen. För detta var exakt vad han behövde. En match där han för en gångs skull fick beröm istället för sågningar, en insats där han visade vad han egentligen kan. Nu gäller det att fortsätta så här de följande chanserna, för fler chanser kommer det att bli efter detta.

• Swanseas problem ligger i offensiven

Förutom Crystal Palace är det endast Swansea som har tagit färre poäng denna höst. Med 13 matcher spelade har walesarna endast vunnit två matcher, totalt tagit blott nio poäng och ligger därför logiskt näst sist i tabellen. För den pressade tränaren Paul Clement finns det således många orosmoln att ta i tu med, men framför allt har hans lag ett stort problem: Målskyttet.

Under dessa 13 matcher har Swansea gjort sju mål, minst av alla lag i serien. När man dessutom blickar över vilka som gjort målen är situationen än mer dyster. Sammanslaget har nämligen endast en spelare stått för fyra av de målen, 20-årige Chelsealånet Tammy Abraham. Som individ har han stått för en fin höst. Men nu när han har tappat målformen och inte gjort mål på fem matcher har det påverkat laget. I de senaste tre matcherna - inkluderande helgens 0 - 0-match mot Bournemouth - har Swansea inte gjort ett enda mål.

Där är problemet som Clement måste hitta en lösning. Swansea är för uddlöst, för beroende av Abrahams mål. Det håller inte, varken kortsiktigt eller långsiktigt. Börjar Swansea inte hitta målet kommer de att åka ur Premier League.

• Låsta toppmatcher allt vanligare syn

Många var vi som såg fram emot Liverpool - Chelsea. PL-lördagens, och hela omgångens, stora höjdpunkt mellan två toppkandidater. Men resultatet motsvarade inte förväntningarna. Matchen på Anfield slutade 1 - 1 efter en tillknäppt tillställning som öppnade upp sig först mot slutet av matchen. Men var det verkligen en så oväntad matchbild?

Sett över samtliga matcher mellan de stora lagen har majoriteten av höstens matcher slutat med färre än två mål, oftast tight och avgjort av en individuell prestation eller ett misstag. Samma visa går att urskilja från förra säsongens resultat. Det tyder på ett mönster. Så varför är det så?

En anledning skulle kunna vara de nya topptränarnas intåg, tränare som vill ha ett resultat från de stora matcherna och formerar taktiken enligt det. Men en annan anledning kan också vara den att toppen jämnat ut sig. Med sex topplag är det dels viktigt att inte förlora, dels även svårare att vinna. Då blir det tight. Det kanske är dags att börja förvänta sig den typen av matcher även på förhand.

• Det är pinsamt nu, Everton

Southampton kom till matchen i behov av seger. The Saints har under säsongen haft stora problem med offensiven, endast gjort nio mål, vilket dragit ner dem i tabellen och satt press på Mauricio Pellegrino. Men denna helg var det proppen ur. Fyra mål, varav två av Charlie Austin, gav dem en bekväm seger mot Everton. Man skulle kunna lägga fokus på det. Men efter detta går det inte att fokusera på något annat än Evertons förfall.

Evertons uppladdning inför denna match var i Europa League. Då ställdes engelsmännen mot italienska Atalanta, åkte på storstryk med 1 - 5. Lägger man till det resultat till de som det för tillfället managerlösa Everton stått för innan, tre segrar på tolv ligamatcher och fyra av fem förluster i Europa League, har vi en kris. Den blev förstås enbart djupare när Southampton mosade ett uppgivet Everton med 4 - 1 igår.

Nu börjar orden för Evertons situation vara slut. Gårdagens insats var pinsam, så enkelt som de släppte in mål var det nästan som att de ville förlora. Vid sidan letar Everton febrilt - åtminstone borde de göra det - för att hitta den permanenta lösningen istället för interim tränaren David Unsworth. Frågan är om det räcker för att undvika en nedflyttningsstrid denna säsong? Frågan är om en godkänd säsongen inte redan är utom räckhåll?

Succéstart, obesegrad framfart och tvåa i ligan. Inför kvällens seriefinal mot Barcelona är Valencia säsongens spanska utropstecken. Betyder det att de enorma frågetecknen nu är borta för alltid?

Valencia har stått för en lysande höst. Efter en inledande seger mot Las Palmas reste Valencia till Santiago Bernabeú, tog med sig en poäng med mersmak när Real Madrid så när besegrades.

Därefter kapade Valencia även en poäng mot Atlético Madrid och mot lokalrivalen Levante innan de har radat upp idel vinster. Till dagens datum står Valencia med åtta raka segrar i ryggen, nytt klubbrekord, och sitter stadigt på andraplats i La Liga inför kvällens seriefinal mot ledande Barcelona.

Denna obesegrade start är oerhört imponerande. De ligger inte enbart före båda Madrid-klubbarna, de kommer även göra det vid en förlust ikväll. Att poängen även har plockats med stil, en målskillnad på plus 21 mål, är enastående.

Hjärnan bakom verket? Tränaren Marcelino som kom till klubben i somras och på kort tid har utvecklat spelare som Gonçalo Guedes, Geoffrey Kondogbia och Simone Zaza till att explodera.

– Jag tror att han är den perfekta tränaren för Valencia CF, för att ta VCF tillbaka till var de hör hemma, sa den före detta Valencia-anfallaren David Villa redan i juni.

Marcelino - som senast har tre säsonger i Villareal bakom sig - kommer dock att missa matchen mot Barcelona, avstängd för frustrerade gester mot domaren i förra matchen. Men i sammanhanget är det en liten detalj. Med honom ser Valencia ut som ett lag lovat för större ting.

Eller gör de?

Efter de senaste årens kaos återstår frågan om allting enbart är en tillfällig dröm.

Satsning uppåt gav motsatt effekt

Var de första stegen till Valencias problem togs går lätt att urskilja, det går till och med att sätta ett datum: 10 november 2006. Då presenterade Valencia planerna för en ny arena.

Presentationen gjordes i det mest bombastiska slaget. En stor skärm, uppsatt i vetenskapsmuseet "Museu Príncipe Felipe" i Valencia, ompryddes av det fladdermus karakteristiska klubbmärket, en film där konturerna av en stor stadion utformades spelades upp. Till det ljöd musik, spelat av en stråkorkester när den ståtliga arenan på skärmen svepte förbi.

Arenabygget låg rätt i tiden. Valencia hade en storhetstid i ryggen, två raka Champions League-finaler (2000 och 2001) samt två ligatitlar (2002 och 2004). Dessutom vann de Uefacupen (nuvarande Europa League). Nu var det dags att expandera, "Nuevo Mestalla" skulle stå redo inför säsongen 2009/10.

Men så blev det ju inte. Istället sköts projektet upp, gång på gång, på grund av ekonomiska problem. Dels på grund av den spanska finanskrisen, dels då de problemen enbart eldades på av den cirka 350 miljoner euro dyra prislappen som arenan skulle innebära. Efter att Valencia misslyckats med att låna pengar, presenterade upprepade gånger nya planer för en billigare version, lades tankarna på den nya arenan till slut på is fram tills ekonomin återigen skulle vara under kontroll.

Dessa ekonomiska problem gjorde att klubben valde att sälja spelare. David Villa, Juan Mata och David Silva alla exempel på stjärnnamn som under åren såldes för att få in pengar. Om det lyckades? Sådär. Dominoeffekten av att sälja sina bästa spelare blev ju att laget blev sämre, föll i tabellen och således gick miste om intäkter på andra håll.

Men det skulle bli värre.

"Peter Lim är vår Messias"

Under säsongen 2013/14 började allt flera rykten säga att Valencia var på väg mot ett ägarbyte. Den singaporianske affärsmannen, tillika miljardären, Peter Lim hade försökt köpa upp flertalet fotbollsklubbar, bland annat Liverpool och Atlético Madrid. Nu vände han sig till den spanska östkusten för att ta över Valencia. Efter många om och men, från vad som sades vara ett klart avtal till en stjälpt överenskommelse, stod det under 2014 års andra halva till slut klart att Lim var ny majoritetsägare.

För Valencia var nyheten välkommen. Klubben var fattig, Lim var rik. Kombinationen förväntades lösa de långa ekonomiska problemen och snart även lösa flytten till Nya Mestalla.

– Peter Lim är vår Messias, utropade Valencia-supportern Sergio Torrero inför Lims övertagande.

– Vi kan inte förklara hur glada vi är över att han kommer att bli vår ägare. Vi har väntat på att någon ska komma till vår undsättning och han dök upp som vår frälsare. Jag vet inte var Singapore ligger, förutom att det ligger i Asien. Men det spelar ingen roll. Jag tror på honom.

En annan supporter, Toni Almudever, höll med.

– Vi har väntat länge på någon som honom, en god man med ära och modet att lyfta oss ur våra problem.

– Han är inte som de andra utländska ägarna. Han är här för att han älskar fotboll, inte för att han är en affärsman. Därför är jag inte över huvudtaget orolig över hans intentioner.

Tre år senare är tongångarna inte alls lika positiva.

"Kunde inte stanna i Valencia"

Lims regim har under de senaste åren präglats av kaos. Den första säsongen med Lim ombord ledde tränaren Nuno visserligen laget till Champions League, men redan andra säsongen kördes laget i botten.

Redan under sommaren 2015 lämnade omtyckte presidenten Amadeo Salvo, missnöjd med hur klubben sköttes. Därefter följde en svag säsongsstart som ledde till Nunos avgång vilket gjorde att Manchester Uniteds forne spelare, därefter tv-expert, Gary Neville anställdes i hans ställe. Neville lyckades med konststycket att endast vinna 3 av 15 ligamatcher, fick sparken efter mindre än fyra månader medan Pako Ayesterán rodde säsongen i land med en tolfteplats i La Liga. Klubbens sämsta placering på 28 år.

Inte blev det bättre förra säsongen då Valencia - med blott tre segrar på de första 16 matcherna - till och med såg ut att riskera nedflyttning, något de sist och slutligen lyckades undvika och landa på en ny tolfteplats. Men säsongen, då tre olika tränare avverkades, var ändå en ny lägstanivå för klubben.

Central i denna negativa spiral står förstås Lim. Med honom vid spakarna har anställningar av upprepat osäkra tränarkort lagts fram, totalt har fem olika tränare representerat klubben på tre år. Dessutom har han inte gett dem det stöd de velat, något som Cesare Prandelli blev det senaste exemplet på då italienaren efter endast tre månader i klubben valde att avgå på grund av brutna transferlöften.

– Jag kunde inte stanna i Valencia. Jag blev delegitimerad för laget och fansen, sa Prandelli efteråt.

– De hade lovat mig förstärkningar, investeringar för 30 miljoner euro vilket var förhållandevis lite. Jag hade rest till Singapore för att prata med ägarna. Jag sa "Vi har problem, jag behöver åtminstone en anfallare, två mittfältare och en tuff mittback". Svar: "Ok". Och då går jag för (Simone) Zaza, perfekt för mitt projekt. Han säger ja, men sedan blockar klubben alltihop. Jag tog 24 timmar för att fundera, sedan avgick jag.

"En farlig triangel"

En annan del - kopplad till anställningen av osäkra kort - var Lims ovana att återkommande använda sig av egna kontakter för att fylla positioner i klubben. Det märktes i anställningen av Gary Neville, kopplat till den relation de två hade genom att Lim vid sidan av Valencia är delägare i Salford City, där Ryan Giggs, Paul Scholes, Nicky Butt, Phil Neville och så Gary Neville även är delägare.

Men framför allt urskiljs Lims relation till agenten Jorge Mendes, där den välmeriterade portugisen har fått placera flera av sina klienter i klubben. Dock av varierande kvalité, dock sällan baserat på vad klubben och tränaren behövde.

Något som bekräftades av den forne spelaren, under senare år direktör i klubben, Roberto Ayala när han valde att lämna Valencia här om året.

– Jag klev åt sidan när jag såg att saker och ting inte gick rätt till. Det fanns en farlig triangel mellan ägaren (Peter Lim), tränaren (Nuno) och Mendes. Det var en triangel som inte skulle hjälpa klubben, berättade Ayala.

Med resultaten blev detta förstås tydligt även för fansen. Nu kallades Lim inte längre för någon "Messias", nu krävdes istället hans avgång. Men de förhoppningarna högg den nye klubbpresidenten Anil Murthy snabbt ner när frågan kom på tal i våras.

– Att sälja klubben finns inte på kartan. Inte för två miljoner euro, inte för en miljard.

Dyster utsikt, med andra ord.

Men om Lim inte lyckats bära upp Messias-stämpeln så har supportrarna nu fått en ny frälsare i Marcelino. 52-åringen, som sagt ny för säsongen, har genast styrt laget mot rätt kurs. Så bra att Valencia ikväll alltså spelar seriefinal mot Barcelona hemma på Mestalla.

Marcelino en nyckel

Men trots denna fantastiska säsongsstart kvarstår frågan: Kan vi lita på att detta kommer att hålla i längden?

För även om det så här långt enbart är en dans på rosor för Marcelinos Valencia står Peter Lim fortfarande kvar, så även relationen till Mendes. Och även om portugisen numera även har flyttat stort fokus till Wolverhampton - där han tillsammans med bekante Nuno sedan i somras driver ett liknande distributionsprojekt i The Championship - återstår hans inverkan på Lims Valencia. Två av den farliga triangels hörn återstår.

Det som dock talar för motsatsen är anställningen av Marcelino. Till skillnad från tidigare tränare är ju rekryteringen ovanligt logisk, en tränare kompetent för jobbet. Nu är det han som sätter agendan och tydligen även avgör vilka av Mendes spelare som placeras i hans trupp.

– Valencias sätt brukade vara att acceptera vilken spelare som helst med Jorge Mendes profil. Denna sommar var det tvärtom, förklarade Aitor Lagunas, redaktör för det spanska fotbollsmagasinet Panenka.

– Denna gång var det Marcelino som skickade Peter Lim till Paris och sa åt honom: "Kom inte tillbaka utan Gonçalo Guedes. Av alla Jorge Mendes spelare är det honom jag vill ha." Och det var det som hände.

Men de positiva följdeffekterna av anställningen stannar inte där. Med Marcelino verkar dessutom hela klubbens riktning snabbt ha vänt, harmoni råder runt klubben igen. Dessutom har planerna på den nya arenan återupptagits för att få igång den flytt som skulle ha skett för snart tio år sedan. Kanske kan de med det så småningom måla över Lims inledande år och rita nya konturer för klubben?

Det återstår att se, men en sak är åtminstone säker:

Optimismen i Valencia är äntligen tillbaka.

Källor: AS, The New Paper, Gazzetta dello Sport, La Nación, Bleacher Report

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 12.

• Tottenhams svaghet borta mot konkurrenterna

Helgens Premier League-omgång öppnade med North London Derby. Arsenal och Tottenham möttes på Emirates Stadium där styrkeförhållandet de senaste säsongerna har svängt över till vitt. Men vit seger blev det inte denna gång då hemmalaget Arsenal gick segrande ur striden. Tottenhams försvar skakade, inte minst på grund av Toby Alderweirelds frånvaro, vilket gjorde att Shkodran Mustafi och Alexis Sánchez målade norra London rött. För Tottenham visar detta dock på en större svaghet än ett dystert resultat i helgen.

Tottenhams brist på resultat borta mot de stora klubbarna har nämligen visat sig vara en återkommande trend. Förutom förlusten mot Arsenal i lördags hade Spurs ju förlorat mot Manchester United på Old Trafford här om veckan, säsongens två bortamatcher mot storlagen. Sedan Mauricio Pochettino tog över klubben för snart tre och en halv säsong sedan har Tottenham endast vunnit 1 av de totalt 17 ligamatcherna på bortaplan mot de övriga topp 6-lagen (Arsenal, Chelsea, Manchester United, Manchester City, Liverpool). Den statistiken börjar vara oroväckande att se på.

Vad dessa svaga resultat borta mot de stora lagen beror på är desto svårare att peka ut. Det är inte så att Spurs har en medveten taktik att backa hem i de matcherna (likt ett visst Manchester United under José Mourinho), det är inte heller så att det enbart har handlat om otur. Kanske det bara är den enkla kombinationen bra lag på sin egen hemmaplan som ställer till det? Oavsett vad så måste detta facit förbättras för Tottenham. Denna poängskörd räcker nämligen inte till ifall klubben, nu eller i framtiden, vill vinna Premier League.

• Chelseas kross blev droppen för Pulis

När West Bromwich ställdes mot Chelsea hemma på Hawthorns i lördags var det en pressad Tony Pulis som stod vid sidlinjen. Inför matchen hade West Brom nio raka utan seger, tre förluster i rad. Sett till förra säsongens vår hade laget endast vunnit tre matcher på sina 23 senaste ligamatcher. Mot Chelsea blev det inte bättre, enbart sämre när West Brom krossades med 4–0 och sitter nu strax ovanför nedflyttningsstrecket. Det blev droppen för Tony Pulis som fick sparken i går.

Pulis har länge varit en oönskad man på Hawthorns. Visserligen har han fått med sig resultat, men supportrarna har inte gillat det de har sett på planen. Den defensiva inställningen, de längre bollarna och fokus på fasta situationer. Det var inte något supportrarna ville se. Men i och med att resultaten kom var de tvungna att ta det med god ro. Tills nu. När resultaten inte heller har kommit har det inte funnit mycket att försvara av ledningen längre. Således var valet att sparka Pulis såväl väntat som oundvikligt.

Frågan nu är vart West Bromwich tar vägen. Klubben har sedan sommaren 2016 en ny kinesisk ägare som vill framåt, det var de inte på väg med Pulis. Men då är det viktigt att man tar in rätt man istället. Inte något i Allardyce- eller Pardew-anda, likt West Ham gjort med David Moyes (som för övrigt fick en usel start på sitt nya jobb med förlust mot Watford direkt). Snarare något mer ambitiöst. Vi får väl se hur West Brom ser på sin framtid.

• Salah sommarens bästa värvning

För Liverpool handlade helgens omgång om ett hemmamöte med Southampton. Ett Liverpool i behov av poäng för att haka på toppen. Och det skulle visa sig bli en enkel seger när 3–0 skrevs som slutsiffror efter ett mål av Philipe Coutinho, men framför allt var det ju Mohamed Salahs två mål som ledde till segern.

Den vindsnabbe egyptiern har gjort en sensationellt bra första höst i Liverpool. Inför helgens match hade han stått för sju mål i ligan, därtill två assist. Lägg därtill en handfull mål i Champions League och ett straffmål som skickade Egypten till VM så har du en höst som få kan jämföras med. Helgens två mål mot Southampton skickade dessutom Salah upp i skytteligaledning.

Med en tredjedel av säsongen spelad är det därför läge att fastslå Salah som sommarens bästa värvning. Visst har Romelu Lukaku gjort en fullt godkänd start i Manchester United, Álvaro Morata likaså medan spelare som Richarlison i Watford och Pascal Gross i Brighton fortsatt gör det riktigt bra. Men jag ser ingen som kan jämföras med Salah. Att han skulle göra det bra i ett Klopp-spelande Liverpool var i och för sig inte svårt att gissa, det förväntade jag mig att han skulle göra åtminstone över tid. Men så här bra som han nu har inlett kunde nog inte många förutspå. För Liverpool-supportrarna är det enbart att njuta.

• Wilsons hattrick oerhört välkommet för Bournemouth

Bournemouths svaga inledning har jag skrivit om förut. En vinst på de åtta första omgångarna gjorde att Bournemouth länge låg under strecket, att Eddie Howe för första gången var lite pressad. Men på de senaste omgångarna har Bournemouth ryckt upp sig, fått med sig två utav tre möjliga segrar och tagit sig upp över strecket. Ännu bättre blev det när ännu en trepoängare spelades hem i lördags, dessutom med ytterligare ett glädjebesked på köpet i form av Callum Wilson.

Wilson var Bournemouths store skyttekung när de flyttades upp från The Championship 2015 och tanken var att han skulle vara det även i Premier League. Men oturen har varit framme, rejält. Efter en knapp månad in på den första säsongen gick korsbandet av, nästan hela säsongen spolades bort. Ännu värre blev det när han även förra säsongen, i februari, drog korsbandet igen och återigen fick se resten av säsongen från sidan. Så jäkla synd, inte minst för Wilson. Men även för Bournemouth som fått klara sig utan sin bästa anfallare så otroligt länge. Förhoppningsvis är han nu tillbaka för att stanna.

För mot Huddersfield i helgen gjorde Wilson sitt första Premier League-mål för säsongen, följde upp det med ett till - och ett till. Wilson avlutade alltså matchen med ett hattrick när Bournemouth tog en stark 4–0-seger och ett viktigt kliv uppåt i tabellen. Om Wilson får stanna kvar på planen är risken att Bournemouth ska flyttas ner dessutom betydligt mindre.

• Zlatan i all ära - Pogbas comeback den största nyheten

Han var tillbaka! Efter sju månader på sjukstugan, korsbandsskadad, var Zlatan Ibrahimović äntligen tillbaka på fotbollsplanen. Inhoppet gjorde han i den 75:e minuten, inbytt när Manchester United vann mot Newcastle United med 4–1 på Old Trafford. Efteråt hyllades han, inte minst i svenska medier, vilket han också bör göras. Zlatans återkomst är välkommen för United. Men egentligen var det ju en annan spelares återkomst som var betydligt större och viktigare för laget.

I samma väva som Zlatans återkomst meddelades av José Mourinho var det nämligen även dags för Paul Pogba att återkomma från sin skada. Pogbas frånvaro har varit fruktansvärt påtaglig för United, som sedan han skadade sig i september har tappat allt spel och inte har spelat bra över huvud taget. Det är inte konstigt. Pogba är nämligen på en helt annan nivå än de andra mittfältarna i laget, han är den som dirigerar, kontrollerar och för hela matchbilden för United. Det gjorde han i säsongens första fyra matcher, det har han inte kunnat göra de senaste två månaderna. När han var tillbaka mot Newcastle blev Pogbas inflytande än mer märkbar när han förutom att föra hela matchen stod för en assist, ett mål och blev rättmätigt utsedd till matchens spelare.

För Manchester United är Pogbas återkomst vital. Om Manchester United ska ha den minsta chans att närma sig Manchester City måste Pogba vara på planen, skadefri och i form. Så viktig är han. Huruvida det är positivt för United att vara så beroende av en spelare som de är är dock en fråga som borde ge José Mourinho en del att tänka över.

Född med idrottsgener och framtiden vid fötterna. Inför kvällens derby mellan Roma och Lazio är Sergej Milinković-Savić, 22, redan en lysande stjärna. – Det räckte att se Sergej på planen i tio minuter under en träning med Vojvodinas ungdomslag för att se hans enorma potential, menar agenten Mateja Kezman.

Inför årets Serie A-säsong var förväntningarna stora. I Milano satsade Milan med nya ägare stort och Inters anställning av Luciano Spalletti ökade genast deras chanser. I Neapel hade Maurizio Sarris Napoli tagit ytterligare kliv, behållit sin trupp och tippades utmana de obevekliga mästarna Juventus på riktigt. Dessutom återfanns Roma, utan Francesco Totti men med "Monchi", kvar i leken.

Det var dessa klubbar som nämndes i titelstriden, en italiensk toppkamp som såg ut att bli mer delikat än på flera år. Knappa tre månader in på säsongen är det mycket som stämmer med förväntningarna. I den otroligt jämna toppen leder nämligen Napoli som charmat hela Europa. Bakom jagar Juventus med en briljant Paulo Dybala och ett defensivt stabilt Inter.

Men sedan kommer en klubb som de flesta inte hade räknat med, alternativt glömt bort. Inför kvällens Romderby är det Lazio som ligger fyra, en poäng före Roma.

Lazio har imponerat stort. I anfallet har Ciro Immobile återuppstått till den skyttekung han var i Torino innan tiden i Borussia Dortmund och Sevilla och på bänken ser Simone Inzaghi allt mer ut att vara en man för stora dåd. De två har hyllats unisont.

Samtidigt är det en tredje man som tagit kliv, en som redan inför kvällens Derby della Capitale har en historia av att agera derbyhjälte. När de två Romklubbarna möttes i cupen förra säsongen var det nämligen han som skickade ut Roma med två mål i dubbelmötet.

Den 22-årige mittfältaren Sergej Milinković-Savić börjar redan nämnas bland de största.

Fotboll och basket i generna

Sergej Milinković-Savić föddes för att bli atlet. Hans mamma, Milijana Savić, var basketspelare i forna Jugoslavien och hans pappa, Nikola Milinković, var fotbollsspelare. Gener att brås på, minsann. Att hans lillebror Vanja även blev fotbollsspelare var kanske inte konstigt.

– Jag vet inte om sporten finns i våra gener, men jag måste säga att jag har befunnit mig i en väldigt tävlingsinriktad miljö sedan jag var väldigt ung. Jag valde fotboll eftersom jag hade en vana av att titta på när pappa spelade snarare än mamma. Men jag älskar basket, när jag har tid brukar jag spela det också, har Sergej berättat.

Eftersom hans pappa spelade i katalanska Lleida var det där som Sergej föddes. Därifrån följde familjens vägar med faderns karriärsval, från Spanien via Portugal till Österrike. Det var också i österrikiska Grazer som Sergej tog sina första fotbollssteg innan pappa lade ner karriären och familjen flyttade hem till Serbien.

Där tog ungdomskarriären fart för båda bröderna Milinković-Savić. Först i Novi Sad, sedan i FK Vojvodina.

"Hans typ försöker ibland att skippa löpträningen"

I Vojvodina sågs båda som lovande talanger, Vanja som målvakt och Sergej som mittfältare. Även om den sist nämnde inte alltid fick högsta betyg av Vojvodinas ungdomstränare. Sergej sågs nämligen som aningen lat.

– Spelare av hans typ försöker ibland att skippa löpträningen, vilket också han gjorde. Under försäsongsträningen på vintern, när alla spelare löpte runt planen, så lyckades Sergej gömma sig bakom ett träd för att sedan ansluta efter två-tre varv. Han var väldigt påhittig och det är fortfarande hans starkaste karaktärsdrag, berättar Milan Kosanović, koordinator för Vojvodinas ungdomslag och ledare i det serbiska U21-landslaget, som dock även såg Sergejs stora talang.

– Varje tränare som tränade honom var medveten om hans talang. 2012 bestämde jag mig för att göra ett helhets test. Inte enbart på fysiska attribut, utan även på förmågan att röra sig och hitta tomma ytor. Han fick det bästa resultatet av alla atleter av alla sporter (basket, volleyboll, handboll, osv.) som hade gjort testet före honom. När det kom till att orientera sig till tomma ytor såg han lösningen innan någon av oss andra kunde se den.

Raka vägen till toppen

Sergejs fotbollstalang gav resultat redan i tidig ålder. Medan lillebror Vanjas karriär har gått via Manchester Uniteds akademi, där han inte fick något arbetstillstånd och idag istället återfinns på Torinos bänk, tog Sergej snabbt steget upp till Vojvodinas U19-lag, vann två raka mästarskapstitlar med dem medan han togs ut i de serbiska U-landslagen. Även där nådde han framgångar i form av EM-guld med U19-laget 2013 och VM-guld med U20-laget 2015.

Däremellan hann en 18-årig Sergej dock med att flytta till belgiska Genk sommaren 2014. En klubb som med spelare som Kevin De Bruyne, Thibaut Courtois och Christian Benteke har gjort sig känd för sin talangproduktion.

I Sergej Milinković-Savić fick Genk en ny succétalang att skicka vidare. Trots ett femårigt avtal med belgarna dröjde det endast en säsong, dessutom fem mål på 24 matcher, innan italienska Lazio snodde honom för 9 miljoner euro i kamp med Fiorentina.

– Att flytta till Genk var en nyckel för min utveckling. Den belgiska fotbollen är tuff och fysiskt krävande. Aggressiviteten, kampen, luftduellerna... Det finns en massa starka spelare där och därför är den ligan perfekt för unga spelare att tuffa till sig och utvecklas i, menar Sergej.

Värderas till 100 miljoner euro

Tre år senare har Sergejs unga karriär redan skjutit fart mot nya höjder. Serben tog redan under sin första säsongen en fast plats på Lazios centrala mittfält, utvecklade det förra säsongen genom att med fyra ligamål och sju assist bli en viktig poängspelare.

Denna höst har han tagit ytterligare kliv och dominerar numera de italienska fotbollsplanerna för Simone Inzaghis Lazio likt en viss Paul Pogba gjorde för Juventus.

– Det räckte att se Sergej på planen i tio minuter under en träning med Vojvodinas ungdomslag för att se hans enorma potential, menar den forne anfallaren, idag Sergejs agent, Mateja Kezman.

– Sergej är speciell. Han kombinerar styrka, snabbhet och teknik. Han är en topptalang och han behöver en klubb som Lazio och en tränare som Inzaghi som får ut maximalt av honom.

Att intresset för Milinković-Savić har cirkulerar är inte det minsta oväntat. De klubbar som nu sägs mest intresserade är de två Manchester-klubbarna medan allt från Juventus till Real Madrid nämns även de. Mest konkreta var dock Liverpool som la ett bud på 25 miljoner euro för serben i somras.

Men det budet förkastades inte oväntat omedelbart av Lazio. Sergejs värde uppskattas ju idag ligga närmare 100 miljoner euro.

– Det har varit många intressen från flera klubbar, som de i Madrid, i Manchester och Milano. Men han vill vara glad, vill fortsätta att utvecklas och bli en av de bästa i sin position. Det är svårt att se honom lämna Lazio, säger Kezman.

Det återstår dock att se hur länge Lazio kan undvika de allra största klubbarnas budgivning. Med denna fart, redan en av Serie A:s främsta mittfältare, har Milinković-Savić av allt att döma världen vid sina fötter - och är fortfarande endast 22 år gammal.

En drömvärvning för de flesta lag. Enligt PSG:s före detta sportchef Leonardo - idag tränare för turiska Antalyaspor - borde det vara det för alla.

– Om jag var sportchef i vilken europeisk toppklubb som helst just nu skulle den första spelaren jag skulle köpa vara Sergej Milinković-Savić.

Källor: FourFourTwo, Mozzartsport, FIFA.com, Lalaziosiamonoi.it, Football Italia, Tuttosport

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 11.

• Stopptidsjubel tog Bournemouth över strecket

Eddie Howe's Bournemouth har inlett säsongen överraskande svagt. Efter att den lilla klubben från sydkusten presterat över sina förutsättningar förra säsongen och slutat på övre halvan inledde Bournemouth med fyra raka förluster, vann endast en av de åtta första matcherna och låg förankrat i botten av tabellen. Men de senaste matcherna har "The Cherries" fått en del att le över igen.

För ett par veckor sedan vann Bournemouth nämligen mot Stoke, en viktig seger för självförtroendet. Förra helgen åkte de dock på en ny förlust, om än en hedersam sådan mot Chelsea, men i lördags fick de återigen med sig alla tre poäng när de gästade Newcastle på St. James' Park. Det efter att mittbacken Steve Cook nickat in matchens enda mål på hörna, på tilläggstid. Målet resulterade i stort jubel hos bortalaget Bournemouth. Tack vare det målet vann de nämligen inte enbart matchen, de tog sig även upp över nedflyttningsstrecket.

Men den viktiga segern till trots ska man ju förstås understryka att nedflyttningshotet inte är över. Segern mot Newcastle satt ju som sagt långt inne och som matchbilden såg ut skulle ett kryss kanske varit det rättmätiga. Men vem bryr sig om det just nu? Inte Bournemouth i alla fall. Med denna seger i ryggen fortsätter de framåt mot ett nytt kontrakt.

• Murray löser Brightons anfallsbrist

Inför säsongen var det största frågetecknet kring nykomlingen Brighton Hove & Albion deras målskytte. Visst, de köpte in många spelare i somras. Slog även klubbrekord ett par vändor. Men det var främst på andra positioner. Var var den där målskytten som skulle skjuta klubben till ett förlängt Premier League-kontrakt? Kanske fanns han trots allt i truppen.

För efter att Brighton mycket riktigt haft stora problem med målskyttet under säsongens inledning har en av lagets anfallare nu klivit fram: Glenn Murray. Den 34-årige anfallaren började med att göra två mål i segermatchen mot West Ham för ett par veckor sedan, följde upp det med ytterligare ett poängräddande mål i 1 - 1-matchen mot Southampton förra helgen. Denna vecka var Murray framme igen, stötte in matchens enda mål mot Swansea med knät när Brighton tog en ny seger.

Att Murray skulle vara den som gjorde målen var kanske inte helt oväntat, men ändå aningen förvånande. 34-årige Murray har genom åren gjort en hel del mål för bland annat Crystal Palace och gjorde även en hel del för Brighton i Championship förra säsongen. Men 34 år är trots allt 34 år. Inte skulle väl Murray spela någon större roll i årets Brighton? Det trodde i alla fall inte jag. Men fortsätter Murray så här blir jag ju snart tvungen att revidera min uppfattning.

• Burnley redan ett säkert kort

Inför säsongen tippade jag Burnley som jumbo. Japp, jumbo, sist av alla. Jag trodde att det som så ofta skulle bli ett tufft andra år för Burnley sedan uppflyttningen och att konkurrensen skulle slå ut dem. Elva omgångar senare måste jag nog sträcka upp händerna och bekänna min missbedömning av Burnley.

"The Clarets" har nämligen varit ett av höstens utropstecken. Kanske inte spelmässigt, men gällande resultat. De har tagit sina 1 - 0-segrar, hållit sina nollor och plockat poäng. Plötsligt återfinns Burnley på plats nummer sju, bakom de sex stora.

Managern Sean Dyche har gjort ett utomordentligt jobb för klubben. Den arbetsmentalitet och inställning han utstrålar är i exakt samklang med sitt lags genomförande. Allting kring klubben skriker svårslaget och 1 - 0-segrande. Är det vackert? Nej. Är det underhållande? Absolut inte. Men är det effektivt för ett begränsat lag som Burnley? Väldigt.

Av den anledningen kan jag med största möjliga sannolikhet redan nu erkänna att jag hade fel om Burnley. De kommer knappast flyttas ner, absolut inte bli jumbo. Snarare har Burnley redan säkrat ett nytt kontrakt. Det är enligt mig imponerande.

• Det räcker nu West Ham - Bilić måste gå

Ett enda stort suck spred sig på London Stadium i lördags. Visst, hemmalaget West Ham var inne i en rejäl formsvacka, pressen på laget som inlett säsongen under all kritik var redan enorm. Läge att då visa attityden att vilja rycka upp sig hemma mot Liverpool? Snarare tvärtom.

West Ham hade nämligen inte en chans. Liverpool - lett av Mohamed Salah i främsta ledet - vann komfortabelt, utan att anstränga sig nämnvärt och åkte hem med en enkel 4 - 1-seger. En fin seger för ett Liverpool i poängbehov. Men var var motståndet? Inte fanns det på London Stadium åtminstone.

När slutsignalen gick gick mina tankar till förra säsongens storförlust mot Arsenal. December, mer eller mindre ett år sedan, var det ett West Ham tyngt av en katastrofal säsongsinledning som krossades med 1-5 på London Stadium och känslan var att den oerhört pressade managern Slaven Bilić skulle få sparken där och då. Så blev det inte. Istället ryckte West Ham upp sig kort därefter och lyckades rädda vad som gick att rädda. Men nu är vi här igen. Denna säsong kanske ännu sämre.

På dessa elva inledande omgångar har West Ham endast vunnit två, sitter efter helgen på nedflyttningsplats och det går inte att säga att det inte är välförtjänt. West Ham är inte bättre än så här, inte under Bilić, och kommer inte att bli det heller. Det finns bara ett sätt för West Ham att förbättras och det är genom att byta tränare. Det måste klubbledningen inse, det måste de göra nu. Bilić måste lämna klubben.

• Citys titel att förlora

Söndagens stormatcher var det alla såg fram emot. På Etihad Stadium skulle Manchester City först ställas mot Arsenal, därefter Chelsea mot Manchester United på Stamford Bridge. Två viktiga bataljer, på många sätt. För mig handlade det om en fingervisning om styrkeförhållandena i ligan där Manchester City gick på knock.

För medan Chelsea vann mot Manchester United, föranlett av den så ofta effektiva kombinationen Azpilicueta-Morata, vann Manchester City mot Arsenal bekvämt. Visst kan en del fokusera på det offsidemål som City gjorde alternativt den straff som de fick innan det, Arsène Wenger i högsta grad en av dem. Men det var liksom inte där som matchen avgjordes. Detta var från minut ett Citys match att vinna och det gjorde de utan att anstränga sig nämnvärt.

Dessa resultat i kombination betyder att City nu har dragit ifrån. Ner från City är det numera åtta poäng, på andra plats sitter Manchester United följt av Tottenham och Chelsea. Åtta poäng - det behöver inte vara ett stort avstånd. Men i detta fall är det verkligen det. Med det försprånget har City - som dessutom är en nivå bättre än de andra - skapat sig en rejäl grund att ta avstamp ifrån samtidigt som övriga konkurrenter alla har sina diverse problem att handskas med. Just nu ser jag därför inget hinder för City. Premier League 2017/18 är redan deras titel att förlora.