Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 10.

• Spetslöst Tottenham saknade Kane

José Mourinho ville inte prata om honom, men Harry Kanes frånvaro var det stora samtalsämnet inför lördagens stormöte mellan tvåan Manchester United och trean Tottenham Hotspur. Hur skulle gästande Tottenham klara sig utan Kane, lagets stjärnanfallare som innan han åkte på den skada som nu höll honom borta var i toppform? Svaret skulle bli påtagligt under matchen.

Utan Kane saknade Tottenham nämligen såväl en uppspelspunkt som ett anfallshot. I engelsmannens plats hade Mauricio Pochettino valt att placera Heung Min Son, yttern som varit en nyttig spelare för Tottenham på denna position tidigare. Men just det faktum att Son egentligen är ytter blev märkbart i denna match. Sydkoreanen är snabb, teknisk och vass när han kommer rättvänd. Men mot Manchester United krävs en högre nivå, som en felvänd anfallare och som kan delta bättre i passningsspelet. Det är inte Sons styrka, det - liksom det mesta andra - är Kane lysande på.

Att Tottenham inte lyckades göra mål var därför inte förvånande. Tottenham saknade ett rejält anfallshot, de saknade någon som kunde kliva fram och avgöra på egen hand. De saknade helt enkelt Harry Kane. När Manchester United dessutom lyckades få in segermålet i slutet av matchen gjorde det att Tottenham åkte på en tung förlust i toppen av tabellen.

• David föll mot Jürgen

Om Harry Kane var den enskilda fokuspunkten inför Manchester United - Tottenham var fokuspunkten i matchen mellan Liverpool och Huddersfield tudelad. Det handlade om Jürgen Klopp mot David Wagner. De två tyska tränarna har en långt gången historia tillsammans, från ungdomskompisar till lagkamrater vidare till kollegor och marskalkuppdrag osv. De känner helt enkelt varandra utan och innan. Nu möttes de på Anfield när Klopps Liverpool tog emot Wagners nykomlingar Huddersfield.

Men själva matchen blev ju inte särskilt spännande sist och slutligen. Liverpool vann komfortabelt - trots straffmiss av Mohamed Salah - då Daniel Sturridge, Roberto Firmino och Georginio Wijnaldum gjorde varsina mål. 3 - 0 speglade matchbilden rätt väl när Liverpool tog en bekväm, men även väldigt viktig, seger.

Samtidigt var resultatet en ganska given utgång. All heder åt Huddersfield, men det material som Klopp besitter ska ju såklart besegra det som Wagner sitter med. Således var förutsättningarna i kompiskampen ojämn, fördelen låg från start hos Jürgen Klopp. Det såg nog Wagner till att påpeka när Klopp ringde efter matchen för att skryta.

• Hazards form ett måste för Chelsea

Chelsea är inne i en tyngre period. Förluster mot Manchester City och Crystal Palace, plus kryss mot Roma i Champions League, gjorde att vändningen och med det segern mot Watford förra helgen var ett måste för Antonio Conte. Men den släppte inte all press från hans axlar. Inför lördagens match mot bottenkrigande Bournemouth var en ny seger ett krav.

Men Londonklubben hade trots full kontroll svårt att få hål på "The Cherries". Pedro sköt över, Álvaro Morata både förbi och rakt på den före detta Chelsea-reserven Asmir Begović. Samtidigt höll Bournemouth relativt tätt. Tills Eden Hazard klev fram, rann igenom på en kontring och dunkade in segermålet i 1 - 0-segern.

Hazard har haft en krånglig start på säsongen. Förra säsongens i min mening bästa spelare inledde de första matcherna skadad, fasades in i slutet av september för att börja starta matcher på allvar i oktober. Hans första matcher slutade dock i förluster, de ovannämnda mot Manchester City och Crystal Palace. Hazard själv saknade matchform, fullt naturligt. Men de senaste veckorna har belgaren börjat varva igång. Mot Roma gjorde han två mål, mot Watford en assist och nu avgjorde han matchen.

Denna gryende form hos Hazard kunde inte vara mer välkommen för Chelsea. Medan laget som helhet tappat i form, Morata en av individerna, har Chelsea tappat poäng. Nu stegar Hazard upp och avgör matcher igen, vilket är en absolut nödvändighet att han fortsätter att göra om Chelsea ska hänga på Manchester-klubbarna i toppen.

• Dags att ifrågasätta Fraser Forster

Southamptons målvakt Fraser Forster har varit en av ligans främsta burväktare i flera säsonger. Sedan 29-åringen kom till sydkusten från Celtic 2014 har han stått för flertalet imponerande insatser och dessutom tagit sig in i det engelska landslaget på vägen. Men på senare tid har formen svajat och under denna säsongsinledning har Forster verkligen underpresterat och har nu stått för flera tabbar i rad.

Den första uppmärksammade tabben stod Forster för redan i slutet av september. Mot Manchester United släppte han ut en retur rakt i gapet på Romelu Lukaku som avgjorde matchen. Två matcher senare stod han återigen för en bottenprestation mot Newcastle då han stod för två tavlor, en där han reagerade alldeles för långsamt och den andra med ytterligare en retur rakt i motståndarens gap. Ytterligare två matcher senare, det vill säga denna helg, gjorde han ytterligare en tabbe när Brightons Glenn Murrey nickade in kvitteringsmålet, men där Forster återigen var alldeles för långsam att reagera. Det märkliga med dessa tabbar är att Forster vanligtvis har en av sina styrkor i just reaktionsförmågan, något som i kombination med hans storlek i vissa matcher gjort honom till en levande mur. Så alltså inte längre.

Men om Forster på senare tid varit långsam i reaktionerna har Southampton-supportrarna varit desto snabbare att reagera. Efter helgens match, som slutade 1–1, vill allt flera se honom petad. Tränaren Mauricio Pellegrino har i sin tur försvarat sin målvakt, inte på något sätt oväntat då det är hans ansvar. Men fortsätter Forsters svaga prestationer är frågan om han kan ignorera supportrarnas krav mycket längre.

• Nya tränare i olika riktningar

Söndagens match mellan Leicester och Everton präglades av nya toner. Båda lagen hade sedan den förra Premier League-omgången bytt manager, Leicester hade anställt Claude Puel, Everton satt med interimtränaren David Unsworth. Båda var i behov av en fin start. Men bara den ena fick med sig ett bra resultat: Claude Puel.

Leicester spelade nämligen mer eller mindre ut gästande Everton i den första halvleken. 1 - 0 gjorde Jamie Vardy efter en kontring, 2 - 0 gjorde Demarai Grey via Jonjoe Kennys ben. Ett resultat som även blev det slutgiltiga, ett resultat som för Puel förstås var en perfekt debut. Den förre Southampton-managern fick ut såväl resultat som en handfull individuella styrkebesked.

Men för Unsworth var det desto dystrare. Everton har egentligen ett betydligt starkare material än vad de nu visar upp. Nu sitter de kvar under nedflyttningsstrecket och det går inte att säga att det inte är en rättmätig position. Det går inte att understryka nog hur kritiskt det är att Everton hittar holländarens efterträdare, fort, och att de ser till att plocka rätt man för jobbet. Med andra ord inte Sam Allardyce eller Sean Dyche.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 9.

• Upprättning för Michy Batshuayi

Michy Batshuayi har fått mycket kritik den senaste tiden. Med Álvaro Morata skadad har belgaren blivit tvungen att kliva fram, en efterlängtad chans för talangen dessutom - men har inte övertygat. I förra omgångens förlustmatch mot Crystal Palace blev han dessutom utbytt i förtid, avlastad av yttern Pedro, då han inte åstadkom vad Conte ville. Att han därefter inledde helgens match mot Watford på bänken var därför ingen överraskning. Men denna gång skulle Batshuayi få sista ordet.

Inför helgens match var Chelsea och Antonio Conte pressat. De två förlusterna i rad, mot Manchester City och senast alltså mot Crystal Palace, hade väckt pressen till liv. När Watford därtill såg till att vända ett tidigt underläge till 1–2 på Stamford Bridge såg Conte ovanligt sammanbiten ut. Dags att agera. Ut gick återvändande - men denna gång misslyckade - Morata. In kom Batshuayi, kvitterade till 2–2 tio minuter senare och punkterade även matchen till 4–2 på tilläggstid.

När slutsignalen ljöd var det en märkbart lättad Conte som zoomades in, denna seger var oerhört viktig för italienaren. Men denna match var minst lika skön för Batshuayi som med sina två mål återfick såväl självförtroende som någon form av upprättelse. Mot Watford visade belgaren att han har en uppgift i Chelsea att tillföra.

• Mardröm Lindelöf i riktiga debuten

Manchester United var inför lördagens match mot Huddersfield obesegrade och hade framför allt övertygat i defensiven. Mittbacksparet Bailly-Jones hade fått mycket beröm och i sju av åtta matcher hade inga mål släppts in. Det imponerande försvaret hade också gjort att nyförvärvet Victor Nilsson Lindelöf fått se sig bänkad, men mot Huddersfield fick han plötsligt chansen då Eric Bailly sedan tidigare var skadad samtidigt som Phil Jones (vem annars?) gick sönder i den 23:e minuten. In byttes svensken som - förutom sin ynka minut mot Liverpool - gjorde sin debut i Premier League. Men den efterlängtade chansen utvecklades till en mardröm.

Redan efter fem minuter med Lindelöf på planen åkte United på bakslag. Juan Mata tappade bollen centralt, Huddersfield med Tom Ince i spetsen kontrade, fintade svensken innan Aaron Mooy sköt in ledningsmålet på David De Geas retur. Inget mål som Lindelöf kunde belastas för, Mata var huvudförbrytaren. Men ytterligare fem minuter senare stod Lindelöf för en rejäl tavla när han nickade hål i luften. Gratischansen utnyttjade anfallaren Laurent Depoitre till fullo och satte 2–0 bakom De Gea. Matchen på John Smith's Stadium slutade till slut i säsongens första förlust för United. 2–1 blev resultatet och efteråt har Lindelöf fått enorm kritik riktad mot sig, och annat kan inte sägas att det var förtjänt.

Med det har Lindelöf nu fått en oerhört tung start på sin tid i Man United. I England har han redan dömts ut och stämplats som en flopp. Personligen tycker jag det är alldeles för långt att gå, visst en tung start men det var bara första riktiga chansen. Lindelöf har fortfarande alla chanser att utvecklas i den röda tröjan. Men en lång uppförsbacke har han redan nu försatt sig i.

• Seger direkt för interim-lett Leicester

Förra veckans kryss mot West Bromwich var droppen som fick bägaren att rinna över. Endast en seger på de första åtta matcherna fick Leicester City att agera och managern Craig Shakespeare fick sparken. Enligt mig var det aningen oförtjänt, Leicester har - som jag tidigare skrivit - spelat bättre än vad resultaten har givit. Hur som helst - nu valde Leicester att sparka Claudio Ranieris ersättare. Precis som senast fick lagets assisterande tränare - Michael Appleton - ta över jobbet som interimtränare.

Med de förutsättningarna tog Leicester sig an helgens motstånd i form Swansea på bortaplan. En seger var behovet för båda lagen, men det var de managerlösa gästerna som tog alla poängen när Riyad Mahrez och Shinji Okazaki gjorde varsitt mål i 2–1-segern.

De tre poängen var förstås sköna för Leicester, det var deras första seger sedan 19 augusti. Men den riktiga frågan för klubben återstår fortfarande i form av Shakespears ersättare. Efter denna vinst lyfter vissa redan Appleton som en kandidat, en tankegång som förstås är nära till hands på grund av Shakespeares liknande resa. Men det är förstås ingen långsiktig lösning. Istället får vi nog vänta på vad Leicester har för andra alternativ i bakfickan som de väljer att plocka fram inom en snar framtid.

• Tack och godnatt Ronald Koeman?

Oj vad ifrågasatt han är just nu, Ronald Koeman. Inför söndagens match mot Arsenal hade Everton endast två vinster, istället fyra förluster på de sex senaste matcherna. När resultaten i Europa League dessutom har varit idel svaga - den senaste förlusten mot Lyon i torsdags dessutom slutade i mörka rubriker genom slagsmål med involverad publik - är krisen i Everton fastslagen. Koeman i sin tur sades redan inför matchen vara en "dead man walking". Inte skulle söndagens resultat ge honom större skäl att överleva.

För även om Everton såg till att öppna målskyttet genom Wayne Rooney var det ett totalt utspelat Liverpool-lag som blev krossade av Arsenal. Nacho Monreal, Mesut Özil, Alexandre Lacazette och Aaron Ramsey gjorde alla varsitt mål innan Oumar Niasse till synes gjorde matchens sista mål. Men Everton fick inte ens det sista jublet då Alexis Sánchez fastslog 5–2-resultatet på Goodison Park.

Efter varje mål zoomades förstås Koeman och den på läktaren sittande klubbordföranden Bill Kenwright in. Minerna var minst sagt bistra, Kenwright tog sig inte minst för ansiktet vid Sánchez sista mål. Men framför allt fick jag ett intyck av en uppgiven Koeman, en holländare som nu mer än någonsin såg ut att vara körd i botten. För mig är det nu bara en tidsfråga innan Koeman får sparken, han kommer inte att lyckas vända det här. Jag skulle inte vara förvånad om beslutet kommer redan idag.

• Usel Lovren ansiktet för ett större problem

Premier League-helgen avslutades i bästa slag då Tottenham och Liverpool drabbade samman på Wembley. Båda lagen kom till matchen med Champions League-spel i ryggen, Tottenham med ett kryss på Santiago Bernabéu, Liverpool med en 7–0-kross i Slovenien. Men i ligan hade de sistnämnda en helt annan uppladdning än Spurs. Endast en seger på de fem senaste matcherna gjorde att pressen låg på Jürgen Klopp. Men återigen blev det en rejäl besvikelse för Liverpool. Syndabock i vad som blev en tung 4–1-förlust? Dejan Lovren.

Den kroatiske mittbacken har på inga sätt haft en bra säsong. Sedan tidigare är hans aktier svaga och fansen har genom åren hånat hans kvalitéer. Men nu nådde Lovren något av en ny lägsta nivå, var direkt involverad i flera misstag varav det allra största det som skulle leda till 0–2 i baken. Ett totalt missbedömt upphopp för att nicka undan en längre boll gav Harry Kane öppen gata längs kanten, varefter skyttekungen spelade fram Heung-Min Son till målet. En kvart senare valde Klopp att byta ut Lovren och flytta in ytterbacken Joe Gomez i hans ställe.

Men Lovrens svaga insats är förstås bara en del av något ännu större: Liverpools försvarsproblem. Även efter att Lovren gick ut släppte Liverpool in mål, gånger två, och har fortsatt gigantiska problem i defensiven. Men det vet vi ju alla sedan tidigare, det var inget nytt. Vi vet fortfarande inte om Klopp är kapabel att lösa försvaret.

Förra säsongen ett överraskande topplag som tog sig ut i Europa, i år förlust efter förlust och sist i tabellen. FC Kölns kris är redan stämplad. Frågan är om dagens jumbofinal mot Werder Bremen till och med kan vara avgörande för succétränaren Peter Stögers framtid?

– Vi vill se er kriga!

Meddelandet från de Köln-supportrar som hade rest till Vitryssland var solklart, rop av frustration. De hade nyss fått se sitt FC Köln förlora mot BATE Borisov i Europa League, deras tredje förlust på tre Europa-matcher då de innan det hade förlorat mot både Arsenal och Röda Stjärnan. Det gör att Köln parkerar på sistaplatsen i grupp H. Men resultaten i Europa League är bara början på problemen.

Köln har även inlett säsongen hemma i Tyskland under all kritik. Åtta omgångar har spelats, sju av dem har Köln förlorat. I den åttonde, mot Hamburg, fick de med sig den enda poäng som Köln - klar jumbo i Bundesliga - har tagit på hela säsongen.

Samtidigt valde tränaren Peter Stöger att besvara supportrarnas utropade frustration med oförståelse.

– Det är inte en fråga om att vi inte är besvikna. Men anklagelserna om att vi inte kämpar - de förstår jag inte, sa Stöger.

Tänk så snabbt tider kan förändras.

"En fantastisk tränare"

Vid den här tidpunkten förra säsongen hade Köln gått sina sju inledande ligamatcher obesegrade. Efter ännu en seger, denna gång mot Ingolstadt med 2–1, var Köln höstens överraskande utropstecken och låg på andraplats i tabellen.

– Vi försöker stanna här uppe så länge som möjligt. Vi behöver inte prata om titeln eller Champions League fören omgång 30, log målvakten Timo Horn då.

Samtidigt tog klubbikonen Lukas Podolski till twitter - igen. Hans tweet efter Ingolstadt-segern - "#BayernJägerNr1" - var en uppföljning på en av hans tidigare tweets - "1. FC Leicester City" - som anspelade på Leicesters succétitel i England. Var 1. FC Köln på väg att upprepa den bedriften?

En starkt bidragande spelare i den fina säsongsupptakten var anfallaren Anthony Modeste. Fransmannen hade på de sju matcherna gjort sju mål, två av dem mot Ingolstadt och upptog därmed platsen som tidig skytteligaledare. Men Köln var förstås mycket mer än så, med spelare som landslagsmeriterade Jonas Hector, mittbackslåset Mërgim Mavraj och nämnde målvakten Timo Horn - jämförd med Manuel Neuer - utgjorde Köln ett svårbesegrat lag styrt av vd:n Jörg Schmadtke och framför allt av tränaren Peter Stöger.

Den österrikiska tränaren fick mängder av beröm under säsongen som gick. Medan Köln fortsatte att hänga med i toppen, Modeste fortsatte att göra mål, sades större klubbar - som Borussia Dortmund - snegla mot 50-åringens håll. Tränaren som sedan anställningen 2013 hade tagit klubben från 2. Bundesliga, upp till mitten av Bundesliga och nu till toppen. Köln landade nämligen till slut på en imponerande femteplats - klubbens bästa resultat på 25 år vilket tog dem till Europa League.

– Han är en fantastisk tränare som har gjort varenda en av våra spelare bättre, sa klubbens vice-president Toni Schumacher i en intervju med Die Presse i somras.

Och visst hade Stöger gjort sig förtjänt av lovorden. Med sina fyra år i Köln hade han redan blivit den längst sittande tränaren någonsin för klubben. Stöger hade lyckats införa harmoni i en klubb som tidigare var känd för sitt kaos, en klubb som innan Stögers intåg hade avverkat tretton olika tränare inom loppet av tio år.

– Mitt lag och jag vill bara prestera ett ärligt och bra jobb, och vi lyckas ganska väl. Under mina tre år som jag har varit i Bundesliga med Köln har vi aldrig riktigt varit involverade i nedflyttningsstriden. Det ser klubben, det ser fansen, vilket gör att jag känner mig hedrad, sa Stöger om hur han skapat lugnet runt klubben.

Samtidigt - i en annan intervju, senare under sommaren - adresserade dock Stöger ett möjligt dilemma inför den kommande säsongen.

– Tendensen de senaste åren har ständigt gått uppåt: Spelarnas utveckling, spelidén, antalet poäng och placering. Då ställer du dig frågan - vad händer nu?

Överlever Stöger stormen?

Åtta omgångar in på säsongen ser det ut som att Stöger - för sin egen del olyckligt - var något på spåret. Över en sommar har Köln rasat ihop, förra säsongens femma inledde säsongen med förlust mot Borussia Mönchengladbach, förlorade sedan även mot Hamburg, sedan även mot Augsburg... och mot Borussia Dortmund... och Eintracht Frankfurt...

En poäng på de första åtta matcherna gör att Köln presterat den sämsta ligastarten för ett Bundesliga-lag någonsin och sitter obekvämt sist i tabellen, sex poäng upp till strecket.

Vad hände med förra säsongens succélag? Hur gick det ner så snabbt?

Förutom Stögers egna förutsägelse är ett förklarligt skäl tappet av målkungen Modeste. 29-åringen flyttade under sommaren till kinesiska Tianijn Quanjian och hans 25 ligamål har så här långt varit omöjliga att ersätta. Ett efterföljande skäl - som nu lyfts högt av fansen - är bristen på förstärkningar till truppen i somras, trots närmare 35 miljoner euro för Modeste. Där har Schmadtke nu fått motta hård kritik och rop på avgång.

Denna inledning har nu satt rejäl press på laget, spelarna och även tränaren. Fansens frustration nådde sin kulmen i matchen mot BATE, den tionde förlusten på de totalt elva matcherna, vilket var den sämsta möjliga uppladdningen inför dagens viktiga match mot Werder Bremen, den grönvita-klubben som i sin tur parkerar på den näst sista Bundesliga-platsen. Den enda klubben förutom Köln som inte heller har vunnit en enda ligamatch än.

Därmed väntar en direkt jumbofinal mot Werder Bremen hemma på RheinEnergieStadion i eftermiddag, en måstematch för "Getterna" med den livslevande maskoten Hannes.

Kanske även en måstematch för Peter Stögers framtida jobb i klubben.

– Jag får allt fler och fler uppmuntrande SMS från mina vänner. Då förstår man hur allvarlig situationen är, sa Stöger inför matchen samtidigt som han erkände att detta skulle kunna vara hans sista match vid rodret.

– Det kanske inte är en slutmatch vad gäller placering eller poäng. Oavsett vad som händer är du sex poäng ifrån. Det kan du reparera.

– Men för mig är det det, vad gäller känslor och stämning. Du kan inte fortsätta att hoppas och hoppas i evighet. Då kan det hända att hela skeppet sjunker.

Källor: Kicker, Kronen Zeitung, 90minuten, express.de

För tio år sedan köpte han in sig i Newcastle United, har sedan dess gjort sig hatad bland fansen. Nu har Mike Ashley valt att lägga ut klubben till försäljning. För Newcastle var det den bästa nyheten de kunde få.

"Som resultat av de ökande mediespekulationerna angående Newcastle Uniteds framtid vill klubbens ägare, St. James Holdings Limited, klargöra situationen"

Klubbens meddelande som därefter följde var tydligt. Mike Ashley och hans företag Sports Direct - ägare av Newcastle United - hade utannonserat klubben till salu, valt att placera klubben på transferlistan, så att säga.

Det dröjde inte länge innan klubbmeddelandet spred sig från St. James' Park, via Newcastles gator ut i hela England. För detta var en stor nyhet, för Newcastle-supportrarna framför allt efterlängtad. De sociala medierna översköljdes av glädjerop från "The Toon Army".

Varför så är fallet är lätt att förstå.

Lovade mycket - åstadkom lite

Vi tar det väl från början, från sommaren 2007. Det var nämligen då som den dåvarande ägaren Sir John Hall valde att sälja Newcastle United till detaljhandelsföretaget Sports Direct. Ett företag ägt och grundat av affärsmannen, tillika miljardären, Mike Ashley.

Ashley var redan inför Newcastle-köpet ett känt namn inom affärsvärlden. Genom sitt eget kärleksbarn Sports Direct hade han genom åren köpt upp kända företag som Lillywhites (allmän idrottsutrustning), Dunlop Slazenger (idrottsutrustning inom bland annat golf och tennis) liksom Lonsdale (främst boxningsutrustning). Pengar fanns helt enkelt och förväntningarna hängde därmed på.

För med Ashley medföljde även stora löften. Ashley placerade snabbt in sina egna män på viktiga positioner, framför allt advokaten Christopher Mort som blev vice-ordförande, medan stora investeringar lovades direkt. Bland annat sades Ashley göra ett försök att värva världens då bästa spelare Ronaldinho för ca 58 miljoner pund från Barcelona.

Löftena gjorde snabbt Ashley populär bland supportrarna. När han därtill började agera som en supporter, följde med fansen på puben och läktarna, ökade hans status. Ett halvår senare anställde han klubbikonen Kevin Keegan som tränare istället för impopuläre Sam Allardyce och höjde sin egen popularitet på kuppen.

Men med facit på hand, tio år senare, föll allt detta väldigt snabbt väldigt platt. I september 2008, runt åtta månader efter att Keegan anställts, rök tränaren ihop med Ashley och den av ägaren utsedde fotbollsdirektören Dennis Wise som han ansåg lade sig i hans jobb för mycket. Kort därefter sade Keegan upp sig och lämnade klubben.

Detta fick supportrarna att rasa och lade någonstans grunden för ett utbrett missnöje med Mike Ashley. Det fick Ashley att sätta klubben till salu, men någon försäljning blev det aldrig tal om. Istället har allting sedan dess handlat om de bristande investeringarna.

För allt det där som Ashley utlovade för tio år sedan, de stora investeringarna, har det inte blivit något av. Genom åren har många liknande satsningar på spelartruppen utlovats, men pengarna sedan aldrig plockats fram. Det senaste exemplet kommer så sent som i somras då Ashley hade lovat Rafa Benítez stora pengar för värvningar, men där sommaren slutade med en öppet besviken spanjor.

Så varför har så varit fallet, varför har pengarna lyst med sin frånvaro? Det finns en enkel förklaring och det är Ashleys ursprung.

Som den affärsman har är och var har Newcastle United sköts som vilket annat av hans företag som helst. Prioriteten har för Ashley varit att tjäna pengar, inte bli av med dem. Det är därför som han inte har velat lägga ut mer än nödvändigt. Det är därför som klassiska St. James' Park officiellt heter Sports Direct Arena. Det är därför som klubbens transferrekord - trots inflation - fortfarande står på 22 miljoner pund från 2005. Det är därför som supportrarna i grund och botten avskyr Mike Ashley.

Ett viktigt steg för klubben

Men nu verkar alltså den långa och för supportrarna tunga perioden med Ashley vid spakarna snart vara över, den högljudda "Ashley Out"-kampanjen får nu gehör. I och för sig är detta som sagt inte första gången som Ashley valt att annonsera klubben till salu utan att genomföra försäljningen, i och för sig har ägarna varit tydliga med att klubben inte kommer att säljas utan en rättmätig summa. Men visst pekar mycket mot en försäljning.

Förutom att Ashley under de senaste åren har visat allt mindre intresse för klubben har ryktena under den senaste veckan gått allt hetare. Här om veckan var affärskvinnan Amanda Staveley på plats på St. James' Park (som jag trots allt väljer att kalla arenan) för att se matchen mot Liverpool, ett besök som genast rubricerades som affärer snarare än nöje.

Huruvida det blir Staveley eller någon helt annan som tar över klubben återstår att se, bland annat skriver London Evening Standard att Turkiets rikaste man Murat Ülker vill köpa klubben (vilket Ülkers företag Yildiz Holding i och för sig förnekar). Men ur Newcastle Uniteds synvinkel var detta oavsett utgång det beslut som alla har längtat efter. Sedan Ashley tog över klubben har Newcastle United gått från en möjlig toppkandidat till en ständigt underpresterande - och även ett par vändor nedflyttad - klubb. Nu kan den verkligheten äntligen förändras.

För det är först nu - när Ashley lämnar och någon annan, intresserad av sportsliga framsteg, anländer - som Newcastle kan ta kliv mot den potential som klubben i grunden besitter. De har en arena i toppklass, en långtgående tradition och en stark supporterbas. Med de grunderna ska Newcastle United kunna nå en högre nivå än vad de för närvarande befinner sig på.

Nu är förhoppningarna i Newcastle att de snart även har en ägare som vill nå den höjden.

Välkommen till omgångens 5 punkter. Efter varje Premier League-omgång kommer jag i denna artikelserie att lyfta fem punkter, samtalsämnen och tankar, som jag tagit med mig från den gångna omgången. Här kommer mina punkter från omgång 8.

• Mourinho är och förblir Mourinho

Fokus inför helgens stora match mellan rivalerna Liverpool och Manchester United låg som vanligt på José Mourinho. När Manchester United kom till detta möte förra säsongen, borta på Anfield, var det med en taktik präglad av defensivt tänk och riskminimering. Då fick han kritik för att han var för feg, samma fråga ställdes nu. Skulle han - trots att Manchester United denna gång kom som lite av en förhandsfavorit - gå på samma defensiva spår? Själv skojade Mourinho bort frågan på presskonferensen, men visst fick vi se det väntade svaret när matchen drog igång.

För även om det var en gnutta mer offensivt United som inledde matchen var det fokus defensiven som gällde på Anfield. Framför allt var det i den andra halvleken som Mourinho visade tydligt att han kom för att inte förlora. Och det lyckades, matchen slutade precis som förra säsongens möte i ett sömnigt 0 - 0-resultat på Merseyside.

Efteråt har diskussionen handlat om huruvida det var rätt taktik av Mourinho eller inte. Smart att inte risker för mycket och istället ta med sig en fin poäng eller fegt att inte gå för mer när Liverpool är i dålig form? Det kan man så klart ha olika uppfattning om men min personliga åsikt ligger nog mer åt det senare hållet. Visst, det är viktigt att inte förlora mot topplagen, men det är kanske än mer avgörande för en titelstrid att besegra de största konkurrenterna. Det lär dock bli svårt att övertyga Mourinho om det resonemanget.

• Zaha tillbaka med besked - frälste Crystal Palace

Crystal Place har som bekant inlett säsongen rekorduselt. Inför helgens omgång hade de sju raka förluster, inte gjort ett enda mål framåt och släppt in mål i mängder. Inte såg det bättre ut när helgens motstånd hette Chelsea. Men med facit på hand var det nu det vände, Crystal Palace vann med 2 - 1 och tog sina första poäng för säsongen. Mycket tack vare Wilfried Zaha.

Zaha hade inlett säsongen vid sidlinjen. Skadad och oförmögen att påverka de svaga resultaten. Nu återvände han till startelvan för att försöka rädda sitt Crystal Palace och gjorde det verkligen. Eftersom alla anfallare är skadade spelade Zaha på topp, var ett ständigt hot för Chelseas försvar. Pricken på det imponerande i:et var när han i slutet av den första halvleken vrickade sig igenom försvaret och fri med Thibaut Courtois placerade in vad som blev segermålet för Crystal Palace.

Segern till trots ligger Crystal Palace sist i tabellen, men nu är steget upp plötsligt betydligt kortare för Roy Hodgsons manskap. Istället för åtta är det nu fem poäng upp till strecket, sex upp till mitten och krisen har mildrats. Med Wilfried Zaha tillbaka kan optimismen i Palace-led dessutom vara fullt befogad.

• Tottenham spräckte Wembley-nollan

Tottenham har inlett säsongen bra och ligger trea i tabellen. Harry Kane har som vanligt bombat in kassar, Christian Eriksens form är lysande och mycket tyder på en fin säsong för Spurs. Men ett stort frågetecken har legat över Tottenham under säsongsinledningen: Wembley-spöket. Visst, Spurs hade hittat Wembley-receptet i Champions League genom att besegra Borussia Dortmund, men i Premier League härjde spöket fortsatt. Tre matcher på hemmaplan denna säsong, noll segrar. Nu mötte de Bournemouth på Wembley och det enda som talade emot Tottenham var hemmaplansfavören.

Och det blev även denna gång svårare än förväntat. Bottenlaget Bournemouth inledde matchen bra, kunde och kanske borde ha gjort mål. Men Hugo Lloris stod bland annat för en superräddning som höll Spurs stången. Istället lyckades Christian Eriksen i den andra halvlekens begynnelse pricka in ledningsmålet som betydde 1 - 0 och seger på Wembley.

Hur viktig denna seger var får väl framtida matcher utvisa, men snacket om spöket har åtminstone minskat. Bara det är en stor lättnad för Mauricio Pochettino, Harry Kane och co. Nu behöver de inte stå till svars för det stora problemet Wembley - åtminstone tills vidare. I nästa omgång möter de Liverpool, hemma på Wembley. Då kan spöket antingen få nytt liv eller för gott avlivas.

• Stående ovationer för magisk De Bruyne

Omgångens stora smällkaramell stod Manchester City för på Etihad Stadium. Inför matchen hade City, i obehagligt vass form, gjort 22 mål på sju Premier League-matcher och ännu flera med Champions League inräknat. För tillfället krossar City allt motstånd. Så även helgens i from av Stoke som fick se sig mosade med hela 7 - 2 (!). Det är många som bör hyllas i detta City, men efter detta nya styrkebesked måste jag lyfta Kevin De Bruyne.

Den belgiske mittfältaren har inlett säsongen utsökt. I en aningen ny roll, som mer tillbakadraget mittfältsnav, har De Bruyne visat upp ett register som få kan göra genom att vara delaktig i majoriteten av alla mål. Mot Stoke slog han bland annat till med ett par geniala framspelningar. Som hans hockeyassist till 2 - 0, som hans perfekta inlägg till 4 - 2 och inte minst genomskäraren till 6 - 2. Alla var det passningar från den allra högsta skolan.

Efter matchen överöstes De Bruyne välförtjänt av lovord. När han blev utbytt i den 66:e minuten (ja, han blev faktiskt det och hann ändå bli matchens självklart bästa spelare) gjorde han det till stående ovationer. Stoke-tränaren Mark Hughes valde i sin tur att hylla De Bruyne som Premier Leagues bästa spelare. I ärlighetens namn är det svårt att argumentera för motsatsen.

• Deeneys brutala ärlighet

Lördagens sista match spelades på Vicarge Road där Watford gästades av Arsenal. På förhand var Arsenal favoriter, det trots att Watford under Marco Silva inlett starkt, och det var även The Gunners som tog ledningen. Men när matchen var över hade Watford vänt, vunnit med 2 - 1 efter en straff och ett avgörande Cleverley-mål mot slutet.

Men det som efteråt kom att få störst uppmärksamhet var inte resultatet i sig, det var vad Watfords Troy Deeney sa i BT Sports studio efter matchen. Där fick han kontra på Wengers klagomål på den tilldelade straffen, den som Deeney själv hade tryckt in och därmed kvitterat matchen. Deeney svarade med att förklara varför Arsenal förlorade denna matchen och även har gjort så i flera liknande situationer.

"Jag tänker inte bli den som säger det till Mr Wenger själv, men det finns en anledning till att de förlorade och det var inte på grund av straffen. Jag måste akta mig för vad jag säger, men de saknar 'cojones'. Varje gång jag möter Arsenal tänker jag 'nu krossar jag den första och ser vem som vill ha mer'. För mig som spelare tänker jag bara 'glada dagar'."

Egentligen var detta inget nytt. För de som följt Arsenals utveckling under de senaste åren var detta bara en upprepning av sanningen, bristen på vinnarmentalitet. Men att en motståndare så tydligt och ärligt påpekar hur lätt det är för honom - att det för honom är "glada dagar" - att möta Arsenal svider för klubben, det borde det åtminstone göra eftersom det ännu en gång belyser de djupa problem som Arsenal besitter. Det största problemet är dock att det inte kommer gå att lösa utan ett tränarskifte. Minst.

Från början var han en halvdan mittfältstalang i hemlandet, ingen som stack ut. Ett par år senare är Milan Škriniar en mittbackssuccé i Italien. I kväll leder den 22-årige slovaken Inters försvar i derbyt.

Inter har inlett säsongen på ett utomordentligt sätt. Efter förra säsongens besvikelse, en sjundeplats som följde de senaste årens övriga underprestationer, fick Luciano Spalletti jobbet som ny tränare i somras. Den förre Roma-tränaren har snabbt styrt upp det blåsvarta skeppet som med sju matcher spelade är obesegrad trea i tabellen inför kvällens heta stadsderby mot AC Milan.

Inför kvällens match fick Spalletti därmed välförtjänta hyllningar av den förre Inter-spelaren Iván Córdoba.

– Jag tycker man ser mycket av Spalletti i detta lag. Man kan se hans stämpel och det arbete han gjort. Nu är laget mer bestämt och självsäkert, sa colombianen.

Något som har utmärkt Inters säsongsinledning är det starka försvaret. Inför derbyt har Inter endast släppt in tre mål, vilket är bäst i Serie A. Som den mittback Córdoba då var, med över 300 Serie A-matcher för Inter, var det även något han i samma väva valde att betona. Framför allt var det en speciell spelare han ville lyfta.

– Jag vill prata om Milan Škriniar...

Från defensiv mittfältare till mittback

22-årige Škriniars väg till den italienska fotbollstoppen var från början inte självklar. Slovaken flyttade redan som 12-åring från hemstadsklubben FK Žiar nad Hronom till MŠK Žilina, debuterade som 17-åring i den slovakiska ligan och gjorde även sitt första mål ett halvår senare.

Men där stannar egentligen det facit som låter som värsta supertalangen. I den inhemska median sågs Škriniar nämligen inte alls som någon framtida storspelare och även om flera av spelarens ungdomstränare genom åren hyllat hans arbetsvilja talade nog hans statistik för sig självt. För knappa tre år sedan, 19 år gammal, var Škriniar fortfarande en bänkspelare i Žilina och hade nyligen varit utlånad till den lilla bottenklubben FC ViOn Zlaté Moravce.

Men det var innan positionsbytet. Fram tills dess var Škriniar nämligen en defensiv mittfältare. Lite för långsam, lite för medioker, för positionen.

Men det förändrades runt just det året, 2014. Under tränaren Adrián Guľa valde Žilina att satsa ungt, lägga mer fokus på de egna talangerna, vilket ju i sig öppnade upp för Škriniar. Men det var Guľas val att flytta ner honom ett hack, till mittback, som gjorde att Škriniars utveckling tog fart på allvar.

Mindre än två år senare, i januari 2016, bar det av till Sampdoria och Serie A för ca en miljon euro.

Imponerade i Polen

Den första tiden i Serie A blev dock tuff för unge Škriniar. Under sitt första halvår i Sampdoria fick slovaken bara starta två matcher, varav han i den ena - mot Juventus - blev utvisad. Men oerfaren som han var, nykomling i såväl land som liga, var det inte heller konstigt att det krävdes en startsträcka. Nästa säsong blev istället en succé.

Säsongen 2016/17 inleddes för Škriniars del med ett tränarskifte. Vincenzo Montella tog över Milan, Marco Giampaolo anställdes av Sampdoria. Ett byte som skulle visa sig vara en nyckel för Škriniar, som under sin nye tränare imponerade och kom att bli den yngsta försvararen i Serie A att spela 35 matcher under en säsong.

– Jag måste tacka 'mister' som satte sin tilltro till mig. Hans förtroende hjälpte mig att växa som spelare, har Škriniar sagt i efterhand.

Škriniar följde därefter upp den lyckade Serie A-säsongen med att spela U21-EM i Polen. Tillsammans överraskade han och Slovakien, vann bland annat mot värdnationen i premiären och krossade även Sveriges drömmar genom att besegra Håkan Ericsons manskap med 3 - 0. Och även om Slovakien misslyckades med att ta sig vidare från gruppen, besegrade av England, imponerade Škriniar och blev - trots att han endast hann spela tre matcher - uttagen i turneringens lag.

Denna utveckling hade förstås väckt intresse från större klubbar. Bland de som nämndes fanns Bayern München och Atlético Madrid. Men Škriniar valde att stanna i Italien där Inter såg till att punga ut hela 35 miljoner euro för att säkra slovakens namnteckning.

– För två år sedan var jag i Žilina, nu är jag i Inter. Det är fantastiskt, utbröt Škriniar själv under sin presentation.

Tar över tronen

Med Škriniar i mittlåset har Inters försvar varit seriens bästa så här långt. Inter har bara släppt in tre mål och ligger inför derbyt trea i Serie A. På det personliga planet har Škriniar genast tagit en given tröja i startelvan, startat varje match och även gjort ett mål.

För Inter har Škriniars imponerande start dessutom varit extra välkommen. Under de senaste säsongerna - egentligen enda sedan klubbens framgångsperiod under José Mourinho som tog slut för sju år sedan - har "Nerazzurris" mittförsvar varit en oklar lagdel. Genom åren har spelare som Andrea Ranocchia, Jeison Murillo och Juan Jesus försökt men misslyckats med att bli den försvarsgeneral som Inter febrilt har letat efter. Men nu kanske jakten är över?

När Córdoba, vice-kapten för sju år sedan, ställde upp på en intervju inför kvällens derby ville han ju prata om Inters nye slovak. Han hade nämligen fått frågan om vem han såg som sin framtida arvtagare.

– Jag vill prata om Milan Škriniar. Han har visat att han är viktig för lagets defensiv, han har anpassat sig väl och tillsammans med João Miranda tillför han en känsla av säkerhet, sa colombianen.

Och Córdoba är inte den enda som i dagarna har valt att hylla Škriniar. Även Walter Samuel - argentinaren med fem raka Scudetton, en Champions League-titel och även han mittlås för sju år sedan - fick samma fråga som Córdoba inför kvällens derby och gav samma svar.

– Om jag ska välja någon så är det Škriniar. Jag ser mig själv i honom - få krusiduller, mycket innehåll, sa Samuel.

I kväll spelas det hetaste Milano-derbyt på flera år. San Siro är slutsålt och de 4,8 miljonerna som Inter får in i entréintäkter är nytt italienskt rekord. För storsatsande Milan är matchen extra viktig då de har inlett trevande och behöver en seger. Risken är dock att Milans slovakiske namne kommer att sätta stopp för deras planer.

Källor: FootballItalia, Mediaset, ESPN, SME Sport, Gazzetta dello Sport