Efter en svag säsongsinledning sparkar Milan Vincenzo Montella. Oväntat? Inte alls. För Montellas del blev jakten på en lösning hans fall.
"Det gör verkligt ont att lämna Milan."
Så inledde Vincenzo Montella sitt Instagram-avsked. Mindre än ett dygn tidigare hade hans Milan spelat 0 - 0 hemma mot Torino, en match de verkligen hade behövt vinna. Med det krysset förlängde istället avståndet upp till toppen, 18 poäng upp till serieledande Napoli och elva upp till Champions League-platserna. Dessutom var 0 - 0 mot Torino Milans fjärde raka hemmamatch utan gjort mål.
Det gjorde att Milan - efter långt gångna avskedskrav från supportrarna - valde att sparka Montella.
"Jag försökte och försökte att ge allt av mig själv för denna klubb men jag accepterar beslutet.", skrev Montella.
Men var det inte just det som var problemet, att du försökte och försökte?
Tappade sin ursprungstanke
Milans sommarsatsning var det få som undgick. Franck Kessié, Ricardo Rodriguez, André Silva, Hakan Çalhanoğlu, Leonardo Bonucci... Detta var bara en början på alla de värvningar som Milans nya, kinesiska, ägare stod för när Milan skulle svingas tillbaka upp till toppen.
Men för Montella innebar det ett dilemma. Plötsligt hade han en rejäl trupp, fylld av talang och kvalité. Men på köpet var det en komplett ny trupp med så gott som en helt ny startelva. Hur skulle han lösa det pusslet? Gick det ens att göra smärtfritt?
Redan efter den imponerande försäsongssegern med 4 - 0 mot Bayern München var Montella noga med att poängtera vikten av att inte lyfta från marken.
– Segern är viktig, men vi måste bli ett lag och skapa kontinuitet. De nya killarna som har anlänt är fantastiska spelare men det tar tid att integrera dem, sa Montella.
Men en grundsten i att skapa kontinuitet är att man håller fast vid någonting över en längre tid. Det är det kontinuitet betyder. Det tappade Montella bort under hösten som nu passerat.
För efter en trots allt ganska stark säsongsinledning, två raka segrar mot Crotone och Cagliari, åkte Milan till Rom för att ta sig an Lazio. Ett första stort test, men det blev underkänt med marginal. Matchen mot Lazio slutade i en tung 4 - 1-förlust. Där och då svängde Milans säsong.
Matchen därefter bytte Montella nämligen formation. Han valde att gå från 4-3-3 till 3-5-2, vilket gav lyckat resultat i den efterföljande matchen mot Austria Wien i Europa League. Matchen slutade 5 - 1, men efteråt var Montella inte helt nöjd.
– Vi är inte perfekta. Vi måste fortfarande sträva efter att bli det, sa tränaren.
Därefter började han att mixtra hejvilt med uppställningar, taktiska detaljer och spelarrotationer. Under de tio första Serie A-omgångarna, plus de tre i Europa League, ställde inte Montella upp med samma startelva i två olika matcher en enda gång medan flera spelare därtill positionerades ut på ovana positioner. 4-3-3 blev 3-5-2, som blev 3–4–2–1, som blev 3–4–3...
All den där kontinuitet som han hade bedyrat om på försäsongen var borta.
Inte enbart en lek med siffror
En del kan säkert tycka att det här med formationer och uppställningar är nonsens, bara "en lek med siffror". Men så är det inte.
På pappret kanske det är det, men i verkligheten förändras alltid någonting på planen. Framför allt för spelarna. Som spelare i ett lag där formationerna konstant förändras börjar man fundera. Hur ska jag springa? Var ska jag löpa? Hur ska jag förhålla mig till de andras positioner? När man dessutom själv flyttas runt på olika positioner skapar det osäkerhet, inte enbart för ens egen roll utan även för lagkamraterna runt om en. Den nödvändiga förståelsen mellan t.ex. en ytterback och en ytter är omöjlig att få. Samtidigt skadar det även spelarnas prestationer då man inte kan spela på samma sätt som tidigare.
Detta var det som gjorde att Montella aldrig lyckades få sitt Milan på rätt köl. I ett lag som från början var i behov av kontinuitet, ett lag som fick några dåliga resultat emot sig, var detta hattande det sista de behövde. Det fanns redan en osäkerhet i deras situation och resultat, Montella enbart eldade på den osäkerheten genom att förändra allting match efter match. Det gjorde att den negativa spiralen enbart fortsatte.
På många sätt kan man tycka att det är en grym ironi, för Montellas tanke var ju god. Han försökte och försökte att vända upp och ner på varje möjlig sten för att lösa Milans kris och rädda sitt jobb. En tanke som i grunden var rätt, men som i praktiken var fel väg att gå.
Det han borde ha gjort var att våga hålla fast vid den 4-3-3-formation som han spelat ihop i början, den som fungerade. Han borde ha spelat ihop ett lag med i stort sett samma spelare, på samma positioner. Något som kanske hade gett en del spelare mycket bänktid på kortsikt men som troligtvis hade gett bättre resultat snabbt. Det hade skapat mer säkerhet i truppen och en tro på rätt väg. Det hade dessutom gett mer tillit från hela truppen.
Istället blev hans jakt på en lösning det som ledde till hans oundvikliga fall.
@LoHagerfelth
