Ilkay Gündogans skadehelvete tycks aldrig ta slut. Efter nio månaders frånvaro var mittfältsdynamon tillbaka från start för Manchester City i Carabao Cup igår. Han höll i 53 minuter, innan han tvingades ut efter en elak tackling från Claudio Yacob. ”Jag lider med Gündogan”, säger Pep Guardiola.

Jag hade mina ögon på Juventus-Fiorentina och Manchester United-Burton, men fick se eländet när jag vid någon dödbollssituation scrollade igenom Twitter-flödet. Det hade hänt igen. Efter nästan nio månaders skadefrånvaro skulle Ilkay Gündogan, den ack så bollbegåvade, dynamiske tysken göra comeback från start efter att ha spelat drygt tjugo minuter av Manchester Citys 6-0-mangling av Watford i helgen. Återkomsten, mot West Bromwich i Carabao Cup, varade dock bara i 53 minuter innan Gündogan tvingades utgå med ytterligare en knäskada.

- Jag lider med Gündogan. Vid det ögonblicket, när situationen inträffar, föreställer man sig det värsta scenariot. Man kan inte föreställa sig åtta månader där man tvingats kämpa på egen hand, varje dag, och sedan blir skadad direkt. Det är så hårt. Men som tur är verkar det inte allvarligt. Jag pratade med honom, han har lite ont i sitt knä. Läkarna kommer med förtydligande i morgon, sa Pep Guardiola efteråt.

Knäskador kan förändra spelare, men Gündogan stod att känna igen när han hämtade upp bollen utanför eget straffområde och satte full fart mot motståndarnas mål. Gündogan hann precis fram till West Bromwichs straffområde innan Claudio Yacob, som följt honom i bakhasorna hela vägen, tröttnade och hackade ner honom bakifrån med en brysk glidtackling, till Guardiola och City-spelarnas stora ilska. Med en så skadedrabbad spelare, som haft problem med just sina knän, befarar man det värsta.

Det känns som evigheter sedan Gündogan stormade ut på den stora internationella scenen genom en fullständigt fenomenal insats när Borussia Dortmund slog ut Real Madrid i Champions League. Tysken var överallt och låg bakom allt i Dortmunds spel. Men seden dess har hans karriär varit start-stopp år efter år, utan att han fått vara hel i särskilt många matcher i rad. Guardiola såg Gündogan som en nyckelspelare när han tog över Manchester City förra sommaren och han såg snabbt till att lägga beslag på Dortmund-mittfältaren, som presterat väl under Thomas Tuchels ledning, men som gick skadad under sommaren och skulle missa säsongsinledningen. Det blev bara nio ligamatcher från start i den ljusblå tröjan innan Gündogan ådrog sig knäskadan som nu hållit honom borta i snart nio månader. Ilkay Gündogan är bara 26 år gammal, men det är skrämmande hur mycket fotboll han redan missat på grund av skador i olika former, där hans rygg och knä varit hans största fiender. Jag gjorde en snabb överslagsräkning på Gündogans skadehistorik i siffror och sedan han kom till Borussia Dortmund har han missat hela 157 matcher, och varit borta i totalt 914 dagar.

Inför comebacken mot WBA skrev Rory Smith ett långt reportage i New York Times där han följt Gündogan på vägen tillbaka från knäskadan han ådrog sig i duell med Watfords Nordin Amrabat; den långa, ensamma vägen tillbaka från operationen i Barcelona; fylld med repetitiva och monotona övningar långt borta från fotbollsplanen och lagkamraterna. Gündogan berättade hur han inte gillade uppmärksamheten hans lagkamrater gav honom när rehabarbetet inleddes på Citys träningsanläggning i skuggan av Etihad Stadium och att han föredrog att bara vara en i gruppen. Men på sociala medier började han synas allt mer. Han lade upp allt fler bilder på Instagram och interagerade mer på Twitter. Han konstaterade att han blivit duktig på att sitta på soffan, men det ökande användandet av sociala medier hade sina anledningar.

- Jag vill inte att folk ska glömma mig, berättade han i våras.

Vardagen fylldes av simpla men krävande övningar för att bygga upp mekaniken i knäet och stärka upp musklerna runtom. Övningar i poolen med löpband, cardioarbete i värmekammare, kryoterapi, mängder av anti-inflammatoriskt grönt te. Smärta, monotoni och den ständiga mentala påfrestningen att bara fortsätta. Dag efter dag. De långsamma framstegen på vägen tillbaka. Men det allra värsta: Ensamheten.

- Den överhängande känslan är den av ensamhet. Det värsta för mig var att se alla andra spelare. Jag ser dem på träningsplanen, när de är i omklädningsrummet, när de går till mötena innan träningen. Jag ser hur de arbetar och sliter i gymmet samtidigt som jag inte kan göra samma saker. Man vet om att man inte kan vara en del av gruppen fullt ut. Det är det det allra svåraste; att känna sig värdelös. Att inte vara värd lika mycket som tidigare, att inte vara värd lika mycket som de andra, berättar han.

Jag uppskattade reportaget mycket och rekommenderar er verkligen att läsa den. Det är inte svårt att känna genuin sympati för Ilkay Gündogan. En så oerhört, oerhört skicklig fotbollsspelare som inte får bevisa vad han går för på grund av dessa ständiga, förbannade skador. Om Pep Guardiolas ord är någonting att gå efter verkar det ändå inte vara så allvarligt den här gången. Det pratas om en månad, vilket förstås inte är någon oväsentlig tid för en spelare som redan spenderat nio månader med rehabarbete för att ta sig tillbaka till matchform – bara för att gå sönder igen. Jag hoppas innerligt att Ilkay Gündogan återhämtar sig snart och att vi återigen får chansen att njuta av den dynamiske mittfältarens fotbollskunskaper. Det har han sannerligen förtjänat.

Max Allegri utmanade honom inför säsongsstarten att ha en "extraordinär säsong". Paulo Dybala verkar ha antagit utmaningen. I helgen satte han sitt andra hattrick för säsongen och är nu uppe i åtta Serie A-mål på fyra framträdanden.

Det finns förstås en stor symbolik i tröjnummer inom fotbollen, särskilt när det handlar om en så anrik klubb som Juventus. När en spelare får iklä sig tröja nummer 10, som tidigare burits av storheter som Omar Sivori, Michel Platini, Roberto Baggio och Alessandro Del Piero.

- Det har varit en magisk känsla från och med det ögonblick klubben frågade om jag ville ta över det här numret. Jag pratade mycket med min familj om det och att lämna nummer 21 - som är ett viktigt nummer i den här klubbens historia - var inget enkelt val. Men vi snackar om nummer 10. Den har burits av odiskutabla storheter inom sporten och det är en oerhörd ära att ha den i sin ägo. Jag ser det inte som en börda, bara som något väldigt vackert, sa Dybala när han i somras fick ta över tröjan som varit vakant sedan Paul Pogba lämnade.

Poängmässigt var Paulo Dybalas säsong 2016/17 inte lika framstående som föregående år, när han gjorde 19 mål och spelade fram till ytterligare nio, men hans dubbelsalva mot Barcelona i Champions League-kvartsfinalen var en insats som fick fotbollsvärlden att höja upp La Joya - juvelen, som han kallats sedan han slog legendaren Mario Kempes klubbrekord i argentinska Instituto - som en av fotbollsvärldens absolut främsta spelare.

Dybala var bra i fjol, men Juventus manager Max Allegri var inte helt tillfredsställd med argentinaren. Det fanns ju mer att hämta. Och inför säsongen uppmanade Allegri Dybala att gräva djupare, kämpa hårdare och pressa sig själv för att bli ännu bättre.

- Han behöver ha en extraordinär säsong. Det vore ett misstag att tro att han inte kan förbättras och att han redan nått sin högstanivå. Han kan fortfarande bli bättre och för att lyckas med det måste han arbeta hårt. För honom är det här en viktig säsong, han måste bevisa sig själv som en världsklasspelare i Italien och, framför allt, i Europa.

Orden verkar ha tagit skruv och i Serie A-spelet har Dybala varit fenomenal så här långt. Dybala har nätat i alla matcher så här långt, gjort två hattrick och själv satt dit åtta av Juventus 13 mål. I söndags gjorde Dybala alla tre mål i Juventus 3-1-seger mot Sassuolo.

- Han har fortfarande utrymme för att bli ännu bättre, men ibland är han helt enkelt omöjlig att spela mot. Han håller på att förvandlas till en extraordinär spelare, säger Allegri.

När Dybala kom till Juventus från Palermo hade han främst använts som anfallare, men i Turin har han fått utrymme att visa upp hela sitt breda register. I Max Allegris 4-2-3-1-uppställning får han en stor frihet att uttrycka sig själv. Han löper mycket och rör sig över oerhört stora ytor när han länkar samman Juventus offensiva spel med flinka fötter och ett klokt huvud.

Trots succéstarten på säsongen missar Allegri aldrig en möjlighet att påpeka att Dybala fortfarande kan utvecklas, och det är framför allt i de allra största matcherna som han måste göra ett större avtryck. Målen och insatsen mot Barcelona i CL-kvartsfinalen i fjol fick folk att höja upp honom bredvid spelare som Neymar i fotbollspyramiden, under Lionel Messi och Cristiano Ronaldo, men både i Europa och för Argentina har han haft en tendens att försvinna en aning på den allra största scenen. Han lyckades inte inverka matchbilden när Real Madrid vann Champions League-finalen med 4-1 och han stod för en oerhört blek insats när Barcelona tog revansch och 3-0-besegrade Juventus förra veckan.

Säsongsinledningen tyder på att Paulo Dybala håller på att utvecklas till någonting alldeles extra, men för att ta steget till den absoluta fotbollseliten behöver han kliva fram ytterligare och vara en spelare att luta sig emot i de allra största matcherna. Men 23-åringen kan bli precis hur bra som helst.

Och om han nu skulle köra fast kan han ju alltid luta sig tillbaka till politiken. Den italienske senatorn Antonio Razzi, Forza Italia-politikern som är en Juventussupporter, lade i veckan fram ett smått bisarrt förslag om att Dybala är mannen som skulle kunna lösa Nordkorea-krisen.

- Jag vill ta med mig Paulo Dybala till Nordkorea, och jag försöker få med Il Volo också. Jag vet att Kim Jong-Un är oerhört passionerad när det gäller sport och musik, därför försöker jag få med Juventus-stjärnan. Om jag tar med mig Dybala kommer det dyka upp 200 000 personer till arenan och de kommer behöva ställa ut storbildskärmar. Det kommer bli en nationalfest, sa den kontroversielle Razzi till Radio Cusano Campus.

Nordkoea-krisen får dock vänta, först har Paulo Dybala en hel del att uträtta i Juventus.

Mållöst, poänglöst och hopplöst. Crystal Palace säsongsinledning har inte varit annat än katastrofal. Håller tiden redan på att rinna ut för Frank de Boer?

Frank de Boer klarade sig 85 dagar i Inter innan han fick sparken. Han är uppe i 76 i Crystal Palace nu, i alla fall 32 dagar längre än legendariske Brian Clough överlevde under sin miserabla tid i Leeds, men frågan är om holländaren inte är på väg att slå sin egen dystra milstolpe. Spelmässigt stod Palace för en uppryckning när De Boer övergav sin föredragna 3-4-3-uppställning för en mer bekant 4-3-3-formation, men trots att The Eagles var det spelförande laget föll man på Turf Moor, men hur mycket Christian Benteke, Scott Dann - som hade flera kalaslägen - försökte så lyckades man inte överlista Tom Heaton och Nick Pope (som ersatte Heaton på grund av skada). I stället föll man efter att Lee Chung-Yongs bedrövliga hemåtpassning snappats upp av Chris Wood.

- Jag är inte besviken med prestationen och den ger mig mycket hopp inför framtiden, sa De Boer efteråt.

Trots att säsongen bara är fyra omgångar gammal så har det i flera veckor pratats om att De Boer hänger löst. Förlusten mot Burnley slog fast att Crystal Palace nu gjort den sämsta säsongsinledningen i Premier League-eran. Fyra matcher, fyra förluster, noll gjorda mål och sju insläppta. Och det trots ett relativt beskedligt spelschema med matcher mot Huddersfield, Swansea, Liverpool och Burnley. I de kommande omgångarna väntar Southampton, Manchester City, Manchester United och Chelsea.

"You're getting sacked in the morning" ekade på Turf Moor under i stort sett hela matchen. När De Boer tog över i somras var han nog med att påpeka att hans arbete i Palace kommer handla om evolution, snarare än revolution, och att förändring inte är någonting som sker över en natt. Men klubbledningen har oroats över De Boers taktiska inflexibilitet och oförmåga att anpassa sig till de annorlunda krav som Premier League-fotbollen ställer, och spelarna har haft svårt att greppa holländarens mer bollinnehavsinriktade fotboll med trebackslinje. Men om en klubb överväger att sparka en nyanställd tränare efter fyra omgångar tycker jag det är klubbledningen, snarare än managern, man ska peka på.

- Frank var väldigt engagerad och hade lagt ner ett stort jobb för att förbereda sig inför vårt möte. Vi pratade både om revolutionen vi behöver genomföra här och hur vi kan förändra klubbens mönster från de två senaste säsongerna. Vi vill titta på hur vi kan få ut det bästa från våra spelare och försöka få fram spelare från vår egen akademi för att få in lite ungdomar i laget. Alla vet att det är Franks främsta egenskap, sa Steve Parish när De Boer presenterades.

Palace två tidigare tränare var Sam Allardyce och Alan Pardew och till sin hjälp för att genomföra sin spelmässiga evolution har De Boer fått Jairo Riedewald, lånen av Timothy Fosu-Mensah och Ruben Loftus-Cheek samt Mamadou Sakho, som ännu inte spelat. Stilförändringen gentemot föregångarna är drastisk och medlen för att genomföra den små. Efter misslyckandet i Inter och den tuffa starten i Palace finns det all anledning att ifrågasätta hur skicklig Frank de Boer egentligen är som tränare, och om han har verktygen för att lyckas utanför Ajax speciella miljö, men Crystal Palace och Steve Parish har anställt De Boer för att på lång sikt åstadkomma en spel- och klubbkulturmässig evolution efter en tid där fem tränare kommit och gått under fyra år. För att utföra förändringen har han fått en spretig trupp ihopsatt av Ian Holloway, Tony Pulis, Neil Warnock, Alan Pardew och Allardyce under Palace fem år i den engelska högstadivisionen utan några större möjligheter att göra laget till "sitt".

- Det är de som måste ta beslutet. Så länge jag fortfarande är manager för Palace kommer jag att ge hundra procent. Jag fokuserar bara på vad jag kan göra. Vi håller på med ett projekt och vi vet var vi kommer ifrån och vad vi vill åstadkomma. Jag är övertygad om att vi kommer lyckas, säger De Boer.

När De Boer presenterades i somras som Palace första utländska tränare fick klubben det att låta som en kupp att de lyckats lägga beslag på honom och Steve Parish pratade om vikten av långsiktigt tänk och stabilitet för att göra Palace till ett etablerat Premier League-lag och minska supportrarnas oro. Vi är bara i början av september, men klubbledningen verkar hispigare än någonsin och nu måste Parish och styrelsen ta ett beslut. Med Southampton, Manchester City, Manchester United och Chelsea i kommande omgångar kan vi anta att ett Palace under uppbyggnad inte kommer plocka särskilt många poäng, vilket skulle göra säsongsinledningen till en verklig kris.

"Vi är fyra matcher in, det är en fruktansvärd start men vi måste hålla ihop. Folk är frustrerade, jag är frustrerad, och det är tränarstaben och spelarna också. Vi vet att vi är bättre än så här. Jag försvarar alla i klubben som sliter arslet av sig för att vända på det här. Fotbollslag förlorar matcher - det är sånt som händer", skrev Steve Parish i en rad Twitter-inlägg som svar till irriterade supportrar.

Nu är det upp till bevis för Crystal Palace. Det kommer att storma och nu krävs det mod, tålmodighet och lugn för att stå bakom Frank de Boer och den långsiktiga planen.

Renato Sanches har landat i Wales för att finna självförtroende efter en tung säsong i Bayern München. Med kontinuerlig speltid och Paul Clements förtroende kan den portugisiske supertalangen lysa upp Premier League.

Jag fick till och med gnugga mig själv i ögonen. Var det verkligen samma spelare? Renato Sanches hade placerats på avbytarbänken i Portugals premiärmatch mot Serbien i sommarens U21-EM i Polen. Med en halvtimme kvar att spela fick supertalangen äntra planen i Bydgoszcz. Och han var helt bedrövlig. Touchen var tung, passningarna utan adress och han saknade både tempo och tajming. Gång efter gång blev han berövad på bollen och bredvid Rubén Neves lugna, kontrollerade agerande var det svårt att förstå att Renato Sanches var mittfältstalangen som storklubbarna gjorde upp om ett år tidigare. I ett chockerande svagt inhopp fick Sanches åtminstone avsluta med att visa prov på den inneboende talangen när han elegant chippade fram lagkapten Bruno Fernandes till 2-0-målet i slutminuterna, men det var svårt att förstå att det här var samma Renato Sanches som var så strålande när Portugal vann EM 2016 tolv månader tidigare.

Det var överraskande att Benficas supertalang ens fick plats i Fernando Santos EM-trupp, men redan innan gruppspelet var färdigspelat hade den respektlösa 18-åringen slagit sig in i Portugals startelva. Efter en stark insats som inhoppare i halvtid mot Ungern, när han ersatte João Moutinho, fick Sanches chansen från start i åttondelsfinalen mot Kroatien och var strålande. Positionerad till höger i Santos diamantmittfält fick Sanches utrymme och frihet för att visa upp hela sitt breda register och hans snabbhet, kraftfullhet och energi. 18-åringen agerade med ett sådant lugn och ett så okuvligt självförtroende att han såg ut att ha befunnit sig på den yppersta världsnivån i ett decennium. När det vankades straffläggning mot Polen tvekade Sanches inte en sekund när han klev fram efter Cristiano Ronaldo och tryckte bollen i nät. För mycket press för en 18-åring som debuterat för Benfica så sent som hösten innan? Knappast. Sanches lyste av självförtroende och var en viktig del när Portugal besegrade Frankrike i finalen och lyfte EM-pokalen.

- Renato kommer att bli en fantastisk spelare, hyllade Fernando Santos.

Storklubbarna stod förstås på kö för att lägga beslag på Benficas guldklimp och Bayern München vann till slut dragkampen. Men året i Tyskland har varit tufft för Renato Sanches. Från att ha haft en garanterad startplats i Benfica fick Sanches nu slåss med spelare som Xabi Alonso, Arturo Vidal och Thiago Alcântara om en plats. Sanches hade svårt att anpassa sig till den nya miljön och det nya språket och fick allt som oftast nöja sig med en plats på bänken. Efter blott två starter – utan att imponera – och knappt 600 minuter under säsongen i Bayern var det inte konstigt att Sanches var ringrostig och kort om självförtroende i sommarens U21-EM.

Den här säsongen ska dock Renato Sanches komma till sin rätta igen. När Bayern München under sommaren förstärkte med Lyons härlige Corentin Tolisso och Hoffenheims Sebastian Rudy insåg Sanches och Bayerns klubbledning att han var tvungen att lämna för att få tillräckligt med speltid för att fortsätta sin utveckling. Det ryktades om en försäljning och både Milan och Manchester United sades vara intresserade. Men Bayern var inte villigt att släppa greppet om mittfältstalangen riktigt än och på Deadline Day hamnade Sanches i södra Wales, i en av transferfönstrets mest överraskande övergångar.

- Vi ville att Renato Sanches gick till en klubb där han kan spela på en hög nivå och där han har en tränare som verkligen vill ha honom. Renato måste spela kontinuerligt för ett år och den garantin finns inte med tanke på kvaliteten i vår trupp, konstaterade Bayerns VD Karl-Heinz Rummennigge.

Det blev varken San Siro eller Old Trafford utan Liberty Stadium för Renato Sanches del. Och anledningen stavas förstås Paul Clement. Swansea-managern var Carlo Ancelottis assisterande tränare under många år och han känner redan till Sanches efter ett halvår tillsammans i Bayern. Nu får han ansvaret för att lyfta Sanches självförtroende och fortsätta den explosionsartade utvecklingskurvan som avstannat efter ett år i Tyskland.

- Jag kontaktade Karl-Heinz Rummennigge tidigt under sommaren. De kände att Swansea var en plats där han kunde få rätt coaching och utvecklas; och där han kunde spela mer regelbundet. Jag vill tacka Karl och Carlo för att de visar förtroende i mig och klubben och tillåter Sanches att komma hit, sa Clement när lånövergången offentliggjordes.

Swansea fick ett rejält lyft när Clement tog över klubben och plockade 29 poäng under den andra halvan av säsongen – flest av alla utanför topp sju – vilket räckte för att med nöd och näppe undvika nedflyttning. Efter att ha tappat Gylfi Sigurdsson och Fernando Llorente, två av The Swans absolut största stjärnor, och ersatt med spelare som Sam Clucas, Tammy Abraham och Roque Mesa, ser Swansea ut att gå ytterligare en tuff säsong till mötes, men om Paul Clement lyckas få Renato Sanches att prestera på samma nivå som han gjorde i Benfica och Portugal i EM 2016 så har han en riktig guldklimp att tillgå. Med sina egenskaper – mixen av snabbhet, dynamik, kraftfullhet och teknik – har Sanches alla möjligheter att lysa upp i Premier League.

Anthony Hudsons fotbollskarriär slogs i spillror av hans alkoholproblem, men fast besluten om att inte göra om sina ungdomsårs misstag har Hudson fått både liv och karriär på rätt köl, och 36-åringen kan nu ta Nya Zeeland till VM i Ryssland.

2-2 mot Salomonöarna är inget resultat som får folk att höja på ögonbrynen, men det var alldeles tillräckligt för att Nya Zeeland skulle säkra Oceaniens playoff-plats till VM 2018 i Ryssland. Efter 6-1-segern borta kunde Nya Zeeland kosta på sig att rotera truppen, och vila fredagens hattrickskytt; lagkaptenen Chris Wood, som nyligen lämnade Leeds för Premier League och Burnley.

- Det var en svår dag. Vi hade gjort många ändringar så jag är bara nöjd med att få jobbet utfört. Men vi måste ge beröm till hemmalaget. De gav allting och spelade med stolthet för deras land och gav oss ett verkligt test, sa All Whites förbundskapten Anthony Hudson efteråt.

Att vara bäst i Oceanien räcker dock inte för att ta en plats till VM. Nu väntar ett tufft playoff-spel mot femman i CONMEBOL, en plats som i skrivande stund innehas av självaste Argentina. Målet är förstås en VM-plats, men skulle uppgiften bli för tuff har Hudsons tid i Nya Zeeland oavsett varit en framgång och han tog All Whites till Confederations Cup, som spelades tidigare i sommar. Men Hudson hymlar inte om att han börjat lyfta blicken mot nya utmaningar.

- Jag är öppen för nästa flytt. Men först är målet att ta Nya Zeeland till VM-slutspelet i Ryssland nästa år. Efter det… Vem vet?

Att Anthony Hudson skulle ens komma nära att ha någon form av karriär inom fotbollen såg länge otroligt ut. Anthony är son till Alan Hudson, mittfältaren som representerade Chelsea, Stoke, Arsenal och hann göra ett par landskamper för England, men hade svårt att leva upp till sin fars rykte. Hudson inledde sin fotbollsbana i West Ham, där han var rumskamrat med Michael Carrick, men släpptes redan som 18-åring. I stället för att fokusera på fotbollen föredrog han dock att umgås med de äldre spelarna på mer tvivelaktiga platser, ofta med alkohol inblandat.

Än värre blev det när han flyttade till Nederländerna och NEC Nijmegen, där han spenderade kvällarna med att dricka ensam i sin lokala bar. Han lade ner fotbollen och började arbeta inom finansvärlden, vilket bara ökade hans alkoholproblem.

- Jag beslutade mig för att skaffa hjälp eftersom jag hade slösat bort min spelarkarriär och ångrade det något enormt. Det smärtade så oerhört. Jag kunde inte utstå smärtan. Jag var fysiskt och mentalt nedbruten och skämdes över hur jag skadade alla som var nära mig för mycket. Jag ville få ut mer av mitt liv och visste att jag var tvungen att göra någonting åt det. Så jag gick till Anonyma Alkoholister. Det är det bästa beslut jag någonsin tagit, berättar han för The Daily Express.

Med Anonyma Alkoholisters hjälp tog Hudson sig ur alkoholberoendet, men broarna till spelarkarriären var sedan länge brända. Med livet på rätt köl igen efter de svåra åren beslutade sig Hudson för att kasta sig in i tränarbranschen. Han studerade tillsammans med bland annat Gareth Southgate och Roy Keane när han genomgick sina UEFA-utbildningar innan han flyttade till USA för att bli huvudtränare i Real Maryland vid 27 års ålder. Efter två säsonger i USA fick Hudson chansen att återvända till England när Harry Redknapp erbjöd honom arbete som tränare för Tottenhams reservlag. Tiden i Spurs blev dock kort och när möjligheten att än en gång bli huvudtränare uppenbarade sig valde Hudson att lämna för att ta över Newport County.

Redknapp gav honom strålande referenser och liknade honom vid en ung José Mourinho. Hudson tog över Newport med sju matcher kvar av säsongen 2010-11, men redan i september sparkades han sedan klubben bara mäktat med en enda seger under de tolv inledande matcherna.

- När jag blickar tillbaka har påverkan av att få sparken varit ovärderligt för min del. Jag blev ännu mer beslutsam, hungrig och studerade hårdare än någonsin tidigare. Jag tittade på allt jag gjorde för att se hur jag kunde bli bättre, säger han.

Från USA till Tottenham till Newport. Men nästa steg på Hudsons karriär blev oväntat. Han hamnade i Bahrain. Peter Taylor, som var förbundskapten, gav honom ansvar för U23-laget och Hudson blev kvar vid den Persiska viken även efter Taylor avskedats och ersatts av argentinaren Gabriel Calderón. Samtidigt som han coachade U23-laget tog Hudson alla möjligheter som dök upp för att bli en ännu bättre tränare. Han spenderade tid med José Mourinho i Real Madrid och med Marcelo Bielsa, hans stora tränarförebild, i baskiska Athletic Club. 2013 fick han ta över förbundskaptensansvaret för Bahrains a-landslag.

Det var här någonstans jag själv fick upp ögonen för Anthony Hudson. Som ung tränare själv var jag på jakt efter inspiration och hungrig på att lära mig och det var någonting med Hudson som fick mig att fastna. Han var inte bara en ung tränare som höll på att bygga upp sin karriär, han var också vansinnigt ambitiös och villig att dela med sig av sin kunskap. Bland annat hade han en hemsida där han publicerade övningar och sina egna tankar och idéer om fotbollen. Jag gillade Hudsons målmedvetenhet och hans tankar har inspirerat mig i sättet jag själv tränat mina lag.

Med framgång tenderar dock tiden för annat att minskas och det dröjde inte länge förrän Hudson fick stänga ner sin hemsida. Efter tre år i Bahrain tyckte Hudson att det var dags att ta nästa steg. Han sade upp sig och 2014 blev han klar som ny förbundskapten för Nya Zeeland.

- Att som utlänning ta över ett landslag kommer alltid med en process där folk ska börja acceptera dig. Addera dessutom att jag är väldigt ung, vilket gjorde vissa människor obekväma, vilket dock bara fått mig att skratta. Men om man jämför laget jag tog över mot hur det ser ut så är det en enorm skillnad. Spelstilen har förändrats inom alla åldersgrupper och vi står nu i linje både sett till hur vi spelar och tränar, vilket har hjälpt mig att ta upp unga spelare till a-landslaget och ge oss en större bredd. I fjol kvalificerade både vårt U17- och U20-landslag för VM, vilket aldrig hänt förut. A-landslaget kryssade 1-1 borta mot USA med ett lag där 50 procent av spelarna var under 23. Nu har vi en stark struktur på plats uppbyggd på vetenskap, analys och med en medicinsk avdelning som inte fanns förut, säger Hudson.

Under Hudson har Nya Zeeland vid två tillfällen varit det landslag som klättrat mest på FIFA:s världsranking och All Whites vann Oceania Trophy, vilket gav en plats till Confederations Cup, där Nya Zeeland dock förlorade alla tre matcherna i gruppspelet.

För tillfället trivs Hudson i Nya Zeeland och han är fast besluten att ta All Whites till VM, även om vägen dit är tuff. Men sen är det dags att gå vidare med karriären.

- Jag är 36 år gammal och har tränat fyra olika lag, arbetat inom Premier league, vunnit turneringar, kvalat in till två stora turneringar, gjort historia i både Bahrain och Nya Zeeland, lärt ett nytt språk och fått några bakslag längs vägen, vilket gett mig mycket erfarenhet. Jag känner att jag befinner mig i det bästa skedet i mitt liv, säger han.

Karriären har hamnat på rätt köl för Anthony Hudson och han kommer inte stå utan anbud när han är redo att ta nästa steg. Men Hudson har långt ifrån glömt bort sin krokiga väg, och han är villig att hjälp andra. Han volontärarbetar på fängelser och sjukhus i Nya Zeeland och hjälper andra med alkoholberoende på de sätt han kan.

- Att göra de här mötena på fängelserna är utan tvekan det mest belönande och kraftfulla jag någonsin gjort i mitt liv. Jag är lycklig, säger han.

Alkoholen förstörde hans spelarkarriär, men Anthony Hudson tog tag i sitt liv och ur misären växte en ambition och en vilja som fortfarande brinner stark. Hur långt den leder Anthony Hudson på tränarbanan ska bli oerhört spännande att följa.

I den andra delen av genomgången från transferfönstret tar vi en titt på desto positivare saker och lägger fokus vid vilka klubbar som lyckats bäst och tittar på fönstrets bästa övergångar.

Bästa värvningarna:

1. Leonardo Bonucci, Juventus till Milan

Det skar sig mellan Leonardo Bonucci och Max Allegri, vilket gav Milan möjligheten att göra transferfönstrets största kap. Bonucci ville prompt, på grund av sin sjuke sons hälsotillstånd, stanna kvar i Italien vilket kraftigt försämrade Juventus position. Bonucci hade kunnat gå utomlands för betydligt större peng, i stället hamnade en av världens absolut bästa mittbackar i AC Milans ambitiösa projekt, samtidigt som man försvagar en direktkonkurrent. Vincenzo Montella lär ha dansat av lycka när Milan lyckades säkra hans nya kapten.

2. Grzegorz Krychowiak, PSG till West Bromwich

Hur hamnade vi här, egentligen? Storklubbarna stod ju på kö för Gzregorz Krychowiak efter ett par fantastiska säsonger i Sevilla och PSG applåderades när de säkrade polacken. Krychowiaks säsong i Paris blev dock ett stort misslyckande och han startade endast sju ligamtcher. Den defensive mittfältarens egenskaper lär dock komma betydligt bättre till användning i West Bromwich. Till och med Tony Pulis måste le brett över att ha lyckats säkra Krychowiak på lån under en säsong. Det är en klassmittfältare.

3. Blaise Matuidi, PSG till Juventus

Juventus har onekligen öga för en bra affär. Blaise Matuidi har varit en nyckelspelare i såväl PSG som Frankrike i många år, men fick i fjol lite tuffare att ta plats i startelvan i konkurrens med Adrien Rabiot. Matuidi är dock fortfarande en utmärkt fotbollsspelare och vid 30 års ålder har den löpstarke tvåvägsspelaren mycket fotboll kvar i sig. 20 miljoner euro är inget annat än ett kap i jämförelse med vad andra mittfältare gått för under transferfönstret.

4. Nemanja Matic, Chelsea till Manchester United

Antonio Conte var inte nöjd över att bli av med Nemanja Matic, trots köpet av Tiémoué Bakayoko. Efter Matics inledning i Manchester United är det enkelt att förstå varför. Serben är oerhört mångsidig och precis det som José Mourinho behöver för att balansera sitt mittfält rätt. Han är aggressiv, rörlig och hans passningsspel kommer vara vitalt för hur United initierar sina anfall. Han har redan gjort avtryck och United ser ut som ett helt annat lag med Matic bredvid Paul Pogba.

5. Renato Sanches, Bayern München till Swansea

Paul Clements kontakter i Bayern München möjliggjorde att Swansea kunde säkra ett av fönstrets allra märkligaste övergångar när portugisiske supertalangen Renato Sanches hamnade i Wales. Sanches hade en tung första säsong i Bundesliga med knappt om speltid, vilket märkbart påverkat hans självförtroende. Men det bor en stor spelar i Renato Sanches och i Swansea har han alla möjligheter att hitta tillbaka till formen igen.

6. James Rodríguez, Real Madrid till Bayern München

Bayern München har, till skillnad från många andra storklubbar, för vana att bygga ramstarka lag utan att betala sanslösa överpriser. Och värvningen av James Rodriguez kan inte ses som annat än ett kap. James lyckades inte riktigt lägga beslag på en startplats i Real Madrid, åtminstone inte sedan Carlo Ancelotti lämnade, men gjorde ändå 36 mål och 41 assist i den vita tröjan. När James fick ta emot guldskon i VM 2014, efter att han gjort sex mål för Colombia, utropades han till en potentiellt blivande Ballon d'Or-vinnare. Med en tränare i Ancelotti som tror på honom och vet hur han ska användas kan James Rodríguez bli hur bra som helst.

7. Aaron Mooy, Manchester City till Huddersfield

Huddersfield och David Wagner visste precis vad de fick, och precis vad de ville ha. Aaron Mooy var Huddersfields bästa spelare under Championship-säsongen och att säkra mittfältaren från Manchester City för en så liten summa. Det är konstigt att inte fler klubbar var intresserade. Australiensaren må ständigt gå på fyrans växel, men han är mångsidig och passar Wagners stil perfekt.

8. Michael Keane, Burnley till Everton

Flera större klubbar sades vara intresserade av den forne Manchester United-talangen som blomstrade i Burnley, men Everton agerade snabbt och lade tidigt beslag på den unge mittbacken. Keane är skicklig och robust i defensiven men är också väldigt bekväm med boll. Han är dessutom ung och fortfarande utvecklingsbar. Everton har säkrat en mittback för Ronald Koeman att bygga sitt lag på, potentiellt för ett decennium in i framtiden.

9. Franck Kessié, Atalanta till Milan

Franck Kessié var briljant för sensationslaget Atalanta under fjolåret och hade många storklubbars ögon på sig. Milan lade beslag på mittfältaren och Kessié har inlett imponerande även i den rödsvarta tröjan. Kessié är en dominant närvaro på centralt mittfält och trots sin ringa ålder på 20 år är han redan väldigt komplett och mångsidig. Franck Kessié skulle kunna vara en nyckelspelare för Milan i många, många år framöver.

10. Youri Tielemans, Anderlecht till Monaco

Trots att många storklubbar följt honom i många år lyckades Monaco säkra den belgiske supertalangen för en relativt låg summa på 25 miljoner euro. 20-årige Youri Tielemans har varit ordinarie i Anderlecht i många år och gjorde hela 13 ligamål under fjolårssäsongen, när Anderlecht vann titeln. Tielemans har sakta integrerats i Monaco av Leonardo Jardim och har fått nöja sig med att ta plats på bänken inledningsivs, men Tielemans har alla egenskaper för att bli en mittfältare av yttersta världsklass om Monaco och Jardim lyckas utveckla hans stora talang ytterligare.

Bubblare: Dani Ceballos (Real Betis till Real Madrid), Romelu Lukaku (Everton till Manchester United), Ruben Neves (Porto till Wolves), Bertrand Traoré (Chelsea till Lyon), Sandro Ramirez (Málaga till Everton), Nathan Aké (Chelsea till Bournemouth), Mohamed Salah (Roma till Liverpool), Geoffrey Kondogbia (Inter till Valencia), Corentin Tolisso (Lyon till Bayern München), Jeremy Toljan (Hoffenheim till Dortmund), Kevin Kampl (Leverkusen till RB Leipzig), Harry Maguire (Hull till Leicester), Milan Skriniar (Sampdoria till Inter)

Transferfönstrets vinnare:

Manchester United

José Mourinho visste precis vad han ville med det här transferfönstret, och Ed Woodward levererade nästintill allt som portugisen önskade om. Manchester United agerade snabbt och tidigt och säkrade tre av de fyra nyckelvärvningarna Mourinho pekade ut. Romelu Lukaku ger Uniteds offensiv en ny dimension med sin kraftfullhet, intelligens, ambition och styrka i djupledsspelet. Nemanja Matic är precis den mittfältare United saknat och effekten på hela laget, och Paul Pogba i synnerhet, har varit kännbar från första minuten. Victor Nilsson Lindelöf har inte riktigt kommit igång än, men är en spelare Mourinho har bra koll på och han kommer få tid att växa in i United-kostymen. Det enda smolket i Mourinhos glädjebägare är att man inte lyckades lösa den vänsterspringare - Ivan Perisic - som Mou ville, men att få tillbaka Zlatan Ibrahimovic är bra plåster på såren. Manchester United är ett betydligt starkare lag efter den här sommaren, vilket säsongsinledningen också vittnar om.

Milan

Ska vi ta dem en efter en? Franck Kessié, Mateo Musacchio, Ricardo Rodriguez, André Silva, Fabio Borini, Hakan Calhanoglu, Andrea Conti, Antonio Donnarrumma, Lucas Biglia, Leonardo Bonucci och Nikola Kalinic. Milan har låtit de kinesiska pengarna flöda och byggt ett helt nytt lag som ska ta Milan tillbaka till fornstora dagar.

Tony Pulis

Han fick behålla Jonny Evans, trots storklubbarnas försök att slita åt sig nordirländaren, och har förstärkt lagt med Gareth Barry, Ahmed Hegazi, Oliver Burke och chocklånet av Gzregorz Krychowiak från PSG. Tony Pulis kan vara nöjd.

Paris Saint-Germain

Om vi bortser från alla bakomliggande faktorer (vilket vi förstås inte ska göra…) så lär PSG inte ens kunnat drömma om en så framgångsrik transfersommar. Med Neymar och Kylian Mbappé har PSG två spelare att bygga hela deras framtid på.