28 års väntan är över. För första gången sedan 1990 har Afrikas mest framgångsrika fotbollsnation kvalificerat för VM 2018, efter ett dramatiskt straffavgörande från Mohamed Salah. Och för första gången på väldigt länge har Egypten anledning att bege sig ut på gatorna för att fira.

Egypten är sjufaldiga afrikanska mästare och har vunnit Afrikanska mästerskapen hela fyra gånger sedan man senast deltog i ett VM-slutspel, när det blev respass i gruppspelet i Italien 1990. Det var blott andra gången Egypten spelat VM-slutspel - den första var 1934 - och "Faraonerna" har inte vunnit en enda match på den nivån. En seger mot Kongo igår skulle vara tillräckligt för att säkra en VM-plats med en match kvar att spela och det var ingen som hymlade med vilken press landslaget var under för att lyckas.

- Jag tar hypertonimedicin (medicin mot högt blodtryck) på grund av stressen jag lider av från den ständiga kritiken. Livet är fyllt av stress men utmaningen att ta Egypten till VM är den tuffaste stress jag någonsin ställts inför, medgav Egyptens argentinske förbundskapten Hector Cúper

Det mesta verkade dock gå enligt planen när Liverpool-stjärnan Mohamed Salah gav Egypten ledningen med en dryg timme spelad. Bara två minuter från slutet kvitterade dock Arnold Bouka Moutou. Ett oavgjort resultat hade tvingat Egypten att resa till Ghana och nå ett resultat i den avslutande gruppmatchen för att hålla undan för Uganda. Men sent in på tilläggtstiden tilldelades Egypten en straff och fram stegade Salah med hela nationens hopp på sina axlar. Bilderna från avgörandet är mäktiga. Åskådarna på Borg El Arab Stadium grät och bad om vartannat när Salah tog ett djupt andetag och kyligt rullade bollen i nät för att sätta punkt för 28 år lång väntan.

- Jag kan inte riktigt uttrycka hur jag känner. Jag är inte den som pratar särskilt mycket men jag är så stolt. Det här är en dröm som blir sann, både som fotbollsspelare, medborgare och supporter. Jag är stolt över att ha gjort egyptierna lyckliga med mina två mål. När jag klev fram för att ta straffen tänkte jag inte på någonting annat än att vinna matchen. Mitt livs svåraste ögonblick var när fansen blev knäpptysta efter Kongos kvittering, men jag tackar Gud för att vi slutligen uppfyllde den här drömmen jag haft sedan barnsben, säger Salah.

Egypten har haft väldigt lite att fira på sistone. Sedan den Arabiska våren 2011, när diktatorn Hosni Mubaraks 30 år långa regim fick ett slut efter massiva protester och demonstrationer har landet inte mycket blivit bättre. Mubaraks efterträdare Muhammad Mursi, Egyptens förste fritt valda president, visade sig inte medföra någon ny optimism när Egypten gick från en extrem ledare till en annan. Tusentals människor dog i blodiga sammandrabbningar mellan promilitära och anhängare till Muslimska brödraskapet och efter storskaliga protester avsattes Mursi av en militärkupp ledd av arméchefen Abdel Fatah al-Sisi, som sedermera valdes till ny president i ett ifrågasatt val 2013. Egypten har förvandlats till en av världens mest repressiva regimer där all form av opposition till al-Sisi förbjudits. Tahrirtorget, eller Befrielsetorget, i centrala Kairo var centralpunkten när Mubarak avsattes och har historiskt varit en symbolisk plats för politisk rörelse. I natt var Tahrirtorget dock enbart en plats för jubel och firande. För en kväll kunde Egypten lägga elände och politik åt sidan och bara fira. Biltutorna dånade, helikoprar släppte ner hundratals egyptiska flaggor till de jubilanta supportrarna på Tahrirtorget och natthimlen i Kairo fylldes av fyrverkerier.

- Titta bara runt. Folk är så lyckliga. Det här är någonting man aldrig bevittnar i Egypten, sa supportern Gamal Mohamed, som var en av många som tagit sig till Tahrirtorget, till Reuters.

När slutsignalen ljöd på Borg El Arab Stadium utbröt vilt jubel. Mohamed Salah kysste gräsmattan till jublet av tusentals och veteranen Essam El Hadary, med lagkaptensbindeln på vänster överarm, klättrade upp på sin målbur och sträckte armarna i luften. El Hadary gjorde sin första landskamp 1996. Då var landslagskollegan Ramadan Sobhi inte ens född. Målvakten kommer vara 45 när VM i Ryssland spelas nästa sommar och han är så gott som garanterad att bräcka Faryd Mondragóns rekord från VM i Brasilien, när han vid 43 år och två dagars ålder ersatte David Ospina i slutminuterna av Colombias 4-1-seger mot Japan och slog Roger Millas rekord.

- Jag har gjort nästan allt i min fotbollskarriär. Jag har vunnit 37 titlar och upplevt några makalösa ögonblick, så som vår seger mot Italien i Confederations Cup 2009. Det enda som fattas är ett framträdande i ett fotbolls-VM. Jag har alltid varit beslutsam om att fortsätta spela, det är så min karaktär är bara. Under min tid i Al-Ahly sa Ahmed Nagui (Egyptens nuvarande målvaktstränare) att jag kunde spela till jag var 50. Det faktum att jag fortfarande har chansen att spela i ett VM gör mig ännu mer motiverad att fortsätta och att uppfylla den drömmen, sa El Hadary till FIFA.com i veckan.

Nu går drömmen i uppfyllelse. Både El Hadary och Egypten förtjänar verkligen att få fira.

17 omgångar, tre förbundskaptener och blott 16 gjorda mål. Efter fiaskot i natt, 0-0 hemma mot Peru, avgörs nu Argentinas öde på hög höjd i Ecuador, där La Albiceleste inte vunnit sedan 2001. "Jag är fortfarande säker på att vi kommer ta oss till VM", säger Jorge Sampaoli.

Kvalspelet till VM 2018 i Ryssland har varit en plågsam resa för Argentina och dess fans. Varken Tata Martino eller Edgardo Bauza lyckades få ut tillräckligt av det stjärnspäckade materialet. Med fyra omgångar kvar av kvalspelet utsågs Jorge Sampaoli, som tidigare skördat så stora framgångar med Chile, till mannen att styra det argentinska VM-skeppet i hamn, men den forne Sevilla-tränaren har fått inse att den knappa tiden han får med sina spelare inte är tillräckligt för att på allvar implementera sin stil på laget. Han fick överge sin trebackslinje och konstaterade i veckan att han inte kan spela Lionel Messi tillsammans med Paulo Dybala, eftersom de inte har tillräckligt med tid för att lära känna varandras rörelsemönster tillräckligt väl. Vision och ambition fick stå åt sidan för pragmatism och ett mer välbekant 4-2-3-1 när resultatet stod i fokus. Det var helt enkelt bara tre poäng som gällde mot Peru i nattens batalj.

- Argentina har världens bästa spelare, men de har inte format dem till ett lag och det är problemet de har i dagsläget, konstaterade Perus förbundskapten Ricardo Gareca inför matchen.

Det är svårt att tala emot Gareca. Hans Peru är den diametrala motsatsen till Argentina och trots avsaknaden av talang har Peru chansen att ta sig till VM för första gången på 36 år. Argentina hade flyttat matchen från River Plates hemmaarena, där man vanligtvis spelar sina landskamper, till andra sidan av Buenos Aires där Boca Juniors kompakta La Bombonera skulle skapa stämningen som skrämde upp gästerna och bar Argentina närmare VM. Det gick inte riktigt som tilltänkt. Sampaoli startade med Boca Juniors-hjälten Dario Benedetto som ensam spjutspets, med Ángel di María, Lionel Messi och Papu Gómez i den offensiva mittfältstrion bakom, med inverterade yttrar. Argentina dominerade bollinnehavet, men som så ofta under VM-kvalet - vilket är helt omöjligt att inse med tanke på de offensiva rikedomarna Argentina förfogar över - ville bolluslingen helt enkelt inte in. Pedro Gallese stoppade utmärkta försök från Lucas Biglia, Gómez och Benedetto och Messi träffade stolpen. När slutsignalen ljöd fick upprörda argentinska supportrar bevittna när peruanerna segerrusigt firade med sitt högljudda bortafölje på La Bambonera.

0-0-krysset var Argentinas fjärde raka match utan seger och man har bara gjort ett mål under den tiden. Med en match kvar att spela står de argentinska supportrarna med miniräknaren i ena handen och en kardiolog i andra, som Sydamerika-experten Tim Vickery beskrev det. Fyra länder från CONMEBOL tar sig direkt till VM, där Brasilien sedan länge är klara och andraplacerade Uruguay också kan börja kika på flygbiljetter till Ryssland, samtidigt som det femteplacerade laget får spela playoff mot Nya Zeeland. Med en kvalomgång kvar att spela är det ett riktigt getingbo om de sista platserna, särskilt sedan Arsenal-målvakten David Ospina skänkte bort Colombias tre poäng mot Paraguay efter en dramatisk vändning i slutminuterna. Två poäng skiljer trean Chile från sjuan Paraguay, där Peru för tillfället innehar kvalplatsen. Argentina är sexa, men eftersom Peru och Colombia möts i den sista omgången räcker en seger för att säkra minst en playoff-plats.

- Jag är fortfarande säker på att vi kommer att ta oss till VM. Vi gjorde en bra match i dag, vi saknade bara ett mål framåt. Men jag är väldigt hoppfull och jag är spänd på vad som komma skall. Laget gav aldrig upp i dag och stod för en stor insats som förtjänade ett annorlunda resultat, sa Sampaoli efter nattens oavgjorda match.

En seger är tillräckligt för Argentina, men det är enklare sagt än gjort. Argentinas sista match spelas borta mot redan eliminerade Ecuador i förhållanden som argentinarna absolut avskyr på 2800 meters höjd i Quitos tunna luft. Argentina har förlorat två och kryssat en på deras tre senaste besök i Ecuadors huvudstad och La Albiceleste har inte vunnit i Quito i kvalsammanhang sedan 2001.

Hela kvalspelet har varit en enda lång mardröm för Argentina, oavsett vem som suttit på tränarbänken, och precis som Sampaoli tvingats inse så är det bara överlevnad som gäller nu. Det behöver inte vara vackert, det behöver bara vara tre poäng. Kvaliteten finns otvivelaktigt i laget, men med Argentinas form och hur det sett ut spelmässigt, samt Argentinas historik på hög höjd står Sampaoli och hans mannar inför en oerhört tuff utmaning. Argentina har allt i egna händer, men nu finns det inte längre någon felmarginal, och det finns en stor risk att vi står inför ett VM-slutspel utan Argentina. Med fem länder som slåss om två direktplatser och en playoff-plats finns det hur som helst all anledning att hålla ögonen på den sydamerikanska VM-kvalavslutningen i början på nästa vecka.

Storförlust mot PSG, Carlo Ancelotti avskedad och tappad 2-0-ledning mot Hertha Berlin. Det har inte varit den bästa av veckor för Bayern München.

Redan i somras skrev jag ett blogginlägg om huruvida det fanns anledning till oro för Bayern München och Carlo Ancelotti när buropen gjorde entré på Allianz Arenas läktare i 2-0-förlusten mot Napoli efter en svag försäsong. Orosmolnen fanns där redan under förra säsongen men få hade nog förväntat sig att läget var så illa ställt att mästartränaren Carlo Ancelotti inte ens skulle överleva september ut. Men förnedringen på Parc des Princes, när PSG vann med 3-0, var droppen som fick bägaren att rinna över och Ancelotti fick gå.

Carlo Ancelotti anställdes inför förra säsongen för att han var något helt annorlunda än föregångaren Pep Guardiola och han sparkas av exakt samma anledningar. Alla som har läst Martí Perarnaus bok Pep Confidential, som följde Guardiolas första säsong i Bayern München, vet hur påfrestande det är att vara spelare under katalanens ledning. Carlo Ancelotti är en vitt skild tränare som hyllas så gott som unisont för sina ledaregenskaper och förmåga att bygga en spelargrupp och leda dem till stora titlar och att vara som bäst när det gäller som mest, men vars taktiska fokus inte är i närheten av så detaljorienterat som många av hans kollegor. Bayern-ledningen trodde Ancelottis lugna och trygga närvaro, och förmåga att hantera världsstjärnor, var precis det som spelartruppen behövde efter tiden med Guardiola. Med facit i hand kan vi konstatera att det var en massiv felbedömning.

Kontrasterna mellan Ancelotti och Guardiola kunde inte varit större och folket i Bayern överraskades över hur avslappnat livet under italienaren var. Den huvudsakliga kritiken har handlat om avsaknaden av intensitet och taktisk inriktning. Arjen Robben skrädde inte med orden när han för Kicker dundrade om att hans sons pojklag har bättre träningar än Bayern haft under Ancelotti. Det har också funnits missnöje med hans förmåga att utveckla talanger, vilket blivit allt viktigare för Bayern som inte har de ekonomiska musklerna för att utmana de allra största klubbarna i Europa på den urspårade transfermarknaden. Under sommaren plockade Bayern in Corentin Tolisso, Niklas Süle, Sebastian Rudy och James Rodríguez. Duktiga spelare, men inte yttersta världsklass, och Bayern kanske tvingas omvärdera sin plats i den globala fotbollshierarkin utefter de nya förutsättningarna, även om man alltjämt är den klart största draken på den tyska marknaden. Bayerns spelmässiga förfall har dock kommit förvånansvärt snabbt och med tanke på vilken spelartrupp Ancelotti ändå haft till sitt förfogande har det ofta sett taktiskt planlöst ut. 3-0-förlusten mot PSG var en käftsmäll, men den kom inte helt utan förvarningar. Den kanske största anledningen till att Ancelotti avskedas är dock att han fick stora delar av spelartruppen emot sig. Både spelarna och ledningen tappade förtroendet för att han hade verktygen för att ta klubben framåt. Thomas Müller, som haft det tungt under Ancelotti har varit kritisk, och övriga spelare ryktas vara Maths Hummels, Franck Ribéry, Arjen Robben och Robert Lewandowski. Inga dussinspelare att ha emot sig och Uli Hoeness gick ut och bekräftade att spelarmissnöjet var den stora anledningen till att man valde att agera redan nu.

- Han hade fem spelare som emotsatte sig honom och det är en omöjlig situation. Som tränare kan du inte ha stjärnspelarna emot dig. I mitt liv har jag lärt mig att "fienden i din egen säng är den allra farligaste". Det var därför vi var tvungna att göra förändringar, säger Hoeness.

På något sätt är det ändå ironiskt att det var en Champions League-match som till slut blev Carlo Ancelottis fall. Det är ju i den största av klubbturneringar som han byggt upp sitt rykte som mästartränare. Ancelotti tangerade Bob Paisleys rekord med tre CL-titlar, men trots att han genom sin tränarkarriär coachat några av världens största och rikaste klubbar är hans prestationer i ligaspelet oerhört svagt och fyra ligatitlar på drygt 20 tränarår är blygsamt. Dessutom har två av dessa titlar, med PSG och Bayern München, kommit i ligor där klubben Ancelotti tränat praktiskt taget haft monopol på ligatitlar. Det är heller inte särskilt överraskande att två av de senaste årens största ligaknallar, när Montpellier vann Ligue 1 och Atlético Madrid vann La Liga, kom när Ancelotti styrde PSG och Real Madrid. Det är i Champions League, snarare än genom inhemska prestationer, som Ancelotti byggt upp sitt rykte. Carlo Ancelotti anställdes för att han var den han är - och för att han inte var Pep Guardiola - och det är av exakt samma anledningar som han nu fått gå.

Vad som kommer härnäst för Carlo Ancelotti återstår att se, men han får nog svårt att landa några av de absoluta bjässeklubbarna efter erfarenheten i Bayern, när frågor väckts huruvida fotbollsvärlden sprungit ifrån Champions League-experten. För Bayern Münchens del har Ancelotti tillfälligt ersatts av Willy Sagnol, som inledde med att tappa en 2-0-ledning mot Hertha Berlin till 2-2 i helgen, vilket gör att Borussia Dortmund nu sprungit ifrån till en fempoängsledning efter blott sju spelade omgångar.

- Vi har en trupp med mycket kvalitet och erfarenhet. Jag tog ut det enligt mig starkaste laget, men det är en fråga om fokus och disciplin. Men som det ser ut nu är vi inte längre det starkaste laget i Tyskland. Spelarna är vana att gå från en situation till en annan men det är klart att Carlo lämnar ett stort tomrum efter sig. Han är en stor personlighet. Men det här är fotboll och situationer förtändras ständigt och spelarna måste blicka framåt. Nu är det ett landslagsuppehåll och vi kommer i tysthet analysera situationen, sa Sagnol.

Sagnol lär inte vara mer än en tillfällig lösning och Bayern sägs vilja ha ersättaren klar innan landslagsuppehållet är över. Det talas framför allt om två herrar: Hoffenheims unge Julian Nagelsmann och arbetslöse Thomas Tuchel, som fick sparken från Dortmund i våras, där den förstnämnde sägs vara favorit. Bayern försökte värva Nagelsmann som tränare för ungdomslaget för några år sedan och har haft tränartalangen under luppen en längre tid. Nagelsmann bygger dessutom hus i München och hymlar inte om att han skulle kunna tänka sig en flytt dit, men Hoffenheim är fast beslutna om att han ska stanna kvar. Men att anställa en 30-åring som huvudtränare för FC Hollywood, hur talangfull han än må vara, är en chansning.

Då är Thomas Tuchel det mer erfarna och rutinerade valet, och han är en perfektionist ut i fingerspetsarna och betydligt mer lik Guardiola än Ancelotti. Han ställer enorma krav på sina spelare, men har visat sig vara en klurig herre att ha att göra med. Med tanke på hur stora delar av spelartruppen vände sig mot Ancelotti kanske Bayern-ledningen är tveksam till att gå på Tuchel-spåret efter dennes tidigare erfarenhet med Dortmund, där broar brändes mot såväl prominenta delar av spelartruppen som av klubbledningen med Hans-Joachim Watzke och Michael Zorc.

Det återstår att se vad som sker med Bayern München i den närmsta framtiden, men klart är att det finns en hel del att jobba med.

Ännu en dag, ännu en Champions League-afton där de stora klubbarna från de största ligorna sopar undan motståndet utan större besvär. Har Arsène Wenger rätt? Håller Champions League-gruppspelet på att förlora sin glans och attraktionskraft?

Det är förstås lätt att avundsjuket gnälla när Manchester United, Manchester City, Chelsea, Tottenham och Liverpool kastar på sig finkostymen för att spela i den mest prestigefyllda turneringen för klubblag, samtidigt som Arsenal förbereder sig för att resa till Vitryssland för att möta BATE Borisov i Europa League, efter 19 raka säsonger av Champions League-spel. Oavsett vad Arsène Wenger säger kommer det låta som ett bittert ex som med bestämdhet slår fast att han "inte ville ha henne ändå" när hela vänskapskretsen är fullt medveten om att han varje kväll ligger och Instagram-stalkar hennes minsta steg; hulkande och med tårarna rinnande nedför kinderna samtidigt som han stoppar i sig sked efter sked av Ben & Jerrys. Men nog sjutton ligger det en hel del i vad Wenger säger?

- Jag tycker inte att det finns särskilt många intressanta matcher i gruppspelet. Man väljer bara att titta på en eller två matcher. Allt är bara rutin nu, när det kommer till Champions League-gruppspelet. Titta bara på publiken. Champions League har tappat lite av sin attraktionskraft, säger Wenger.

Igår reste Manchester United skadedrabbat till Ryssland och städade av CSKA Moskva med 4-1 och Juventus tog en rutin-2-0-seger mot Olympiakos. Barcelona och Roma segrade också på bortaplan och dagen innan gäspade Tottenham till sig 3-0 i Cypern efter ett Harry Kane-hattrick, Manchester City och Napoli vann mot Shakhtar och Feyenoord utan att förta sig och Sevilla körde över Maribor på hemmaplan efter tre mål av Wissam Ben Yedder. Det är tur vi har Liverpool, som trots en spelmässigt överlägsen insats tappade poäng borta mot Spartak Moskva.

Dagarna då Brian Cloughs Nottingham Forest kunde ta två titlar i rad, där Malmö FF kan ta sig till final och klubbar som Hamburg, Steaua Bukarest och Röda Stjärnan kan lyfta pokalen ligger så långt i det förgångna att det känns som en annan tidsålder. Och det är inte långt ifrån sanningen heller. Champions League håller på att bli en stängd gentlemannaklubb för de allra rikaste, där bara de riktigt rika bland alla välbärgade storklubbar har någon som helst chans att ens ta sig långt i turneringen och där en "skräll" i bästa fall innebär att Monaco, som tagit sig till toppen av Ligue 1 med hjälp av Dimitri Rybolovlevs rysspengar, tar sig till semifinal.

Det är lätt att raljera och förfasas över det monster som Champions League, och fotbollsvärlden i stort, blivit och vi som fortfarande försöker bry oss om annat än supermatcher där elitklubbar och världens skickligaste fotbollsspelare stångas mot varandra i det glamorösa rampljuset till tonerna av "Chaaaaampions...." får svårare och svårare att hitta några känslomässigt förankrade punkter att klamra fast vid för allt vad livet är värt. Mycket inom fotbollsindustrin har blivit åt helvete, och värre kommer det bli. Samtidigt som Neymar sätter dit PSG:s tredje mål på Parc des Princes ser jag nyheten om att Premier League-ordföranden Richard Scudamore slängt fram ett förslag från The Big Six om att sätta stopp för systemet där de stora tv-pengarna delas lika bland alla ligans 20 klubbar. Rik vill ju bli rikare. Vem vill ha konkurrens när man för tillräckligt med pengar kan prenumerera på titlar? Men vi klamrar oss fast, vid varje liten ljusglimt vi kan finna.

Champions League-hösten är en gäspig raksträcka där storklubbarna joggar sig vidare till åttondelsfinal och där de mindre klubbarna i bästa fall kan hoppas på att inte sluta sist i gruppen, så de åtminstone får spela vidare i Europa League. 28 av 32 klubbar i Champions League-gruppspelet har varit med i turneringen de senaste åren. I grupper där flera storlag råkat lottas mot varandra finns det ändå anledning att lyfta blicken; när ett imponerande Chelsea bortabesegrar Atlético Madrid, PSG:s Qatarpengar dansar sig till en 3-0-seger mot Carlo Ancelottis krisande Bayern München och Real Madrid spänner musklerna och sopar undan ett naivt Borussia Dortmund i matcher som doftar Champions League-slutspel och vittnar om en framtid som nästan redan är här.

Arsène Wenger må vara bitter när han från ett hotellrum i Vitryssland avundsjukt blickar mot konkurrenterna som dansar under Champions Leagues glimrande strålkastare och muttrar om förlorad attraktionskraft. Men han har inte fel. Ändå blundar vi trotsigt och klamrar oss fast vid det lilla vi kan. Det är ju ändå bättre än alternativet.

Benfica har inlett säsongen ovanligt trögt, samtidigt som imponerande Porto radar upp seger efter seger. Men när titelgaranten Ljubomir Fejsa är tillbaka segrade Benfica igen.

Det brukade talas om Zlatan Ibrahimovic som en titelgaranti, åtminstone innan Manchester United-dagarna. Det blev två Eredivisie-titlar under åren i Ajax, men det var i Serie A som den riktiga sviten byggdes upp. Ibrahimovic vann åtta raka ligatitlar mellan 2003 och 2011, även om han blev fråntagen två från Juventus-tiden. Jämfört med Benficas titelgarant Ljubomir Fejsa står han sig dock slätt.

Ljubomir Fejsa är en väldigt duktig men inte särskilt spektakulär mittfältare. Han är dessutom ovanligt skadedrabbad, men det finns tydliga mönster att utläsa från serbens karriär. När Fejsa spelar vinner Benfica, och där Fejsa spelar flödar titlarna.

När Fejsa kom till Benfica 2013 var det Porto som dominerade portugisisk fotboll och rivalerna hade vunnit tre raka ligatitlar. Fejsa kom från Olympiakos, där han följt upp två raka ligatitlar med Partizan Belgrad med två grekiska ligatriumfer, och sedan ankomsten till Portugal har han ännu inte fått känna på hur det är att avsluta en säsong utan en ligatitel. När Benfica i våras firade fjärde raka titeln, med sex poängs marginal ner till Porto, var det Fejsas nionde raka ligatitel - och den 21 totalt i karriären.

Det går förstås att argumentera för att bilden av Fejsa som lyckoamulett är överdriven, och med tanke på hur många matcher den 29-årige serben tenderar att missa varje säsong finns det andra anledningar till att Benfica dominerat inhemskt de senaste säsongerna. Men det är också tydligt att Benfica vinner fler matcher med Fejsa på planen än i sjukstugan. Under 100 matcher i Benfica har Fejsa en vinstratio på 79%, jämfört med 67% när han inte spelar, och han har vunnit hela tolv titlar under tiden hos Águias.

Även den här säsongen tycks gå i samma mönster. Benfica har inlett ligaspelet knackigt och i en liga som är så ojämn som Liga NOS - där de tre stora; Benfica, Porto och Sporting vunnit alla utom två titlar sedan 1938 - har man inte råd att tappa många poäng. När Benfica gick tre matcher utan seger började det redan talas om kris för Rui Vitórias gäng. Fejsa har i vanlig ordning gått skadad en hel del och han missade krysset mot Rio Ave, såväl som förlusterna mot Boavista och CSKA Moskva. När han var tillbaka mot Paços Ferreira återvände också Benfica till vinnarspåret genom en 2-0-seger.

Kanske är Ljubomir Fejsa ännu viktigare den här säsongen än tidigare, när Benficas trupp genomgått en hel del förändringar under sommaren där de defensiva leden försvagats rejält. Målvaktsgiganten Ederson, Victor Nilsson Lindelöf och högerbacken Nelson Sémedo lämnade alla utan att ersättas ordentligt. Mittbacksparet Luisão och Jardel blir inte yngre och Alex Grimaldo är duktig, men skadedrabbad. Med en potent offensiv med spelare som Raúl Jiménez, Haris Seferovic, Gabriel Barbosa, Andrija Zivkovic, Jonás, Franco Emanuel Cervi och Salvio är Rui Vitórias trupp väl framtung, och när Fejsa går skadad blir balansen lidande.

Benfica har varit det klart starkaste laget i Portugal de senaste åren, men den här säsongen tror jag örnarna får bekänna färg, och jag är långt ifrån säker på att Fejsa får fira ett decennium med ligatitlar. Benfica har redan halkat fem poäng efter Sérgio Conceiçãos Porto, som vunnit samtliga sju matcher, med imponerande 19-3 i målskillnad. Conceição, den forne storspelaren som är ny inför säsongen, har bibehållit den defensiva styrkan från tidigare år men det är offensiven som sticker ut. Vincent Aboubakar har gjort sex ligamål, Moussa Marega fem och Yacine Brahimi tre. Talangen Òliver Torres verkar vara på gång och Danilo Pereira är en absolut nyckelspelare på det centrala amittfältet. Sporting, med charmige Jorge Jesus på tränarbänken, är heller inte oävet och åkte på första poängtappet i helgen, när man kryssade borta mot Moreirense. Efter fjolårets tunga säsong, när man slutade hela tolv poäng bakom Benfica, har Sporting fått behålla nyckelspelare som Rui Patricio, William Carvalho och Gelson Martins, samtidigt som man förstärkt bra.

Det är förstås mycket fotboll kvar att spela, men de tidiga tecknen tyder på att Benfica måste förbättras rejält för att ta en femte raka ligatitel. Eller är 2017/18 säsongen då Ljubomir Fejsas imponerande svit bryts?

Real Madrd åkte på säsongens första förlust när Real Betis chockartat snodde med sig tre sena poäng hem från Santiago Bernabéu under onsdagskvällen. Förlusten var Real Madrids tredje raka poängtapp på hemmaplan i ligaspelet och Los Blancos har redan halkat sju poäng efter Barcelona i La Liga-toppen.

Var det inte Barcelona som skulle vara i kris? Ny tränare, aningslös klubbledning och Neymar stulen av Qatariska miljarder, ändå sitter Barcelona i topp av La Liga med fem segrar på lika många försök, 17-2 i målskillnad och en Lionel Messi i skrämmande bra form. I stället är det Real Madrid, som inför säsongen var storfavorit att försvara fjolårssäsongens La Liga-titel, som gungar.

Efter dubbla kryss mot lagen från Spaniens apelsinhuvudstad, Valencia och Levante, tog Real Madrid en fin 3-1-seger borta mot formstarka Real Sociedad i helgen för att signalera slutet på den lilla formdippen under säsongsinledningen. Mot Real Betis var Cristiano Ronaldo tillbaka efter den fem matcher långa avstängningen efter att ha knuffat till domaren mot Barcelona för en månad sedan. Ronaldo hade dock en dag värd att glömma och portugisen, precis som övriga Real Madrid-spelare, saknat skärpan framför mål för att få hål på fenomenale Antonio Adán, som är Real Madrid-produkt, i Los Verdiblancos mål. I stället stack Real Betis fram och stal segern på tilläggstid, när Antonio Sanabria gjorde matchens enda mål.

Förlusten var det tredje raka poängtappet för Real Madrid hemma på Santiago Bernabéu, ett lågvattenmärke som inte inträffat sedan 1969, och efter 73 raka matcher misslyckades Real Madrid till slut att göra mål under Zinedine Zidanes ledning, en svit som sträckte sig hela vägen till april 2016. Men trots att Real Madrid redan halkat sju poäng efter Barcelona, efter blott fem omgångar, uppmanar Zidane till lugn.

- Jag tycker inte situationen är bräcklig. Vi har förlorat poäng, men det är också väldigt många matcher kvar att spela. Allt arbete vi har gjort kommer inte kastas i soptunnan på grund av tre dåliga matcher på hemmaplan. Vad vi behöver är lugn, vila och att bara tänka på kommande match, säger Zidane.

Real Madrid dominerade förstås matchen mot ett välorganiserat och frenetiskt kämpande Real Betis, som försökte stänga ytorna centralt så gott det bara gick. Målchanser saknades inte, vilket 2,75 Expected goals tydligt vittnar om, men skärpan fanns inte i avsluten. Gareth Bales nick stoppades av en strålande Adán-räddning och när walesaren spelade fram Ronaldo, som inte hade någon vidare dag, framför mål dundrade Los Blancos nummer sju bollen högt, högt över.

- Bollen ville inte in idag. Sådan är fotbollen. Det finns ingen anledning att gå igenom det här igen. Vi gjorde ingen fantastisk match, men det var heller ingen dålig match. Förra säsongen vann vi kanske matcher när vi inte riktigt förtjänade det och för tillfället är det tvärtom. Vi måste vara lugna. Det finns inga anledningar att vara oroliga. Vi hade en bra match i San Sebastián i helgen. Oroa er inte, säger Zidane.

Trots att Zidane manar till lugn går det inte att komma ifrån att starten inte varit vad Real Madrid hoppats på. I fjol var Zidane strålande på att använda hela sin breda trupp och även om Real Madrid inte alltid stod för spelmässigt imponerande insatser i varje match så hade Los Blancos en osviklig förmåga att alltid hitta en väg till seger. På något sätt lyckades Real Madrid alltid vinna. Zidane har förstås rätt i att säsongen fortfarande är ung och det finns ingen anledning till panik i ett lag som så sent som i våras vann La Liga och Champions League, för andra säsongen i rad. Men att halka sju poäng efter värste rivalen efter bara fem omgångar, i en liga där topplagen tappar få poäng, är inte enligt Real Madrids planer. Och Isco, som startade igår, avslöjar att spelarna blir lite oroliga ifall de inte lyckas få målmässig utdelning tidigt i matcher hemma på Santiago Bernabéu.

- Vi blir ängsliga ifall vi inte gör något tidigt mål. Det har funnits matcher tidigare där vi stått för fantastiska comebacker i slutminuterna och gjort mål när vi inte förtjänade det, men det är ingenting vi kan förlita oss på. Men det är bättre att det händer nu än senare under säsongen eftersom det fortfarande finns tid att fixa det här. Vi har kommit tillbaka från värre situationer, säger Isco till Marca.

Vi måste dock ta chansen i akt att berömma Real Betis och Quique Setién, som fått en finfin start på livet i Andalusien efter några säsongers imponerande arbete i Las Palmas. I videor som publicerats från Setiéns och veteranen Joaquíns omklädningsrumssnack inför matchen manade duon till tålmodighet och lugn med bollen och om man höll ut länge nog skulle chansen att sno åt sig segern uppenbara sig i slutminuterna. Betis hade förvisso tur som lyckades freda sitt mål och en annan dag hade Real Madrid förmodligen utnyttjat både en och två av chanserna som skapades, men när nollan var intakt i slutminuterna ska gästerna ha beröm för att de inte nöjde sig med att defensivjobba hem en poäng. De gick verkligen för trean. Betis hade ett mål (korrekt) bortdömt för offside redan innan Sanabria satte dit avgörandet och efter minut 80 genomförde Real Betis 20 fler passningar än Real Madrid, och mäktade med 54 passningar på offensiv tredjedel. Till slut kom utdelningen på tilläggstid och säsongens tredje seger för Real Betis upp till en sjätteplats i La Liga – precis före Real Madrid.

För Real Madrid då? Med den säsongen Real Madrid har bakom sig, och de resultat man nått under Zinedine Zidane, finns det inga som helst anledningar att oroa sig överdrivet mycket. Att ligga sju poäng efter Barcelona efter fem omgångar är inte ultimat, men katalanerna har sina egna besvär som kommer uppenbara sig förr eller senare och poängtappen kommer att komma. Men Real Madrid gör nog bäst i att återfinna formen snart och börja rada upp segrar innan avståndet börjar växa för mycket.

- Att vara sju poäng efter Barcelona är inte ett allt för stort avstånd. Vi har tagit oss tillbaka från större underlägen tidigare. Vi måste bara tänka på vad som kommer. Det är uppenbart att det här inte var någon av våra främsta dagar, särskilt framför mål. Men jag åker hem med ett lugnt sinne och rent samvete efter att ha gett vårt yttersta; vi fick bara inte resultatet med oss. Det här är bara ett kapitel av boken, det är inte slutet av den, säger lagkapten Sergio Ramos.