Ännu en dag, ännu en Champions League-afton där de stora klubbarna från de största ligorna sopar undan motståndet utan större besvär. Har Arsène Wenger rätt? Håller Champions League-gruppspelet på att förlora sin glans och attraktionskraft?
Det är förstås lätt att avundsjuket gnälla när Manchester United, Manchester City, Chelsea, Tottenham och Liverpool kastar på sig finkostymen för att spela i den mest prestigefyllda turneringen för klubblag, samtidigt som Arsenal förbereder sig för att resa till Vitryssland för att möta BATE Borisov i Europa League, efter 19 raka säsonger av Champions League-spel. Oavsett vad Arsène Wenger säger kommer det låta som ett bittert ex som med bestämdhet slår fast att han "inte ville ha henne ändå" när hela vänskapskretsen är fullt medveten om att han varje kväll ligger och Instagram-stalkar hennes minsta steg; hulkande och med tårarna rinnande nedför kinderna samtidigt som han stoppar i sig sked efter sked av Ben & Jerrys. Men nog sjutton ligger det en hel del i vad Wenger säger?
- Jag tycker inte att det finns särskilt många intressanta matcher i gruppspelet. Man väljer bara att titta på en eller två matcher. Allt är bara rutin nu, när det kommer till Champions League-gruppspelet. Titta bara på publiken. Champions League har tappat lite av sin attraktionskraft, säger Wenger.
Igår reste Manchester United skadedrabbat till Ryssland och städade av CSKA Moskva med 4-1 och Juventus tog en rutin-2-0-seger mot Olympiakos. Barcelona och Roma segrade också på bortaplan och dagen innan gäspade Tottenham till sig 3-0 i Cypern efter ett Harry Kane-hattrick, Manchester City och Napoli vann mot Shakhtar och Feyenoord utan att förta sig och Sevilla körde över Maribor på hemmaplan efter tre mål av Wissam Ben Yedder. Det är tur vi har Liverpool, som trots en spelmässigt överlägsen insats tappade poäng borta mot Spartak Moskva.
Dagarna då Brian Cloughs Nottingham Forest kunde ta två titlar i rad, där Malmö FF kan ta sig till final och klubbar som Hamburg, Steaua Bukarest och Röda Stjärnan kan lyfta pokalen ligger så långt i det förgångna att det känns som en annan tidsålder. Och det är inte långt ifrån sanningen heller. Champions League håller på att bli en stängd gentlemannaklubb för de allra rikaste, där bara de riktigt rika bland alla välbärgade storklubbar har någon som helst chans att ens ta sig långt i turneringen och där en "skräll" i bästa fall innebär att Monaco, som tagit sig till toppen av Ligue 1 med hjälp av Dimitri Rybolovlevs rysspengar, tar sig till semifinal.
Det är lätt att raljera och förfasas över det monster som Champions League, och fotbollsvärlden i stort, blivit och vi som fortfarande försöker bry oss om annat än supermatcher där elitklubbar och världens skickligaste fotbollsspelare stångas mot varandra i det glamorösa rampljuset till tonerna av "Chaaaaampions...." får svårare och svårare att hitta några känslomässigt förankrade punkter att klamra fast vid för allt vad livet är värt. Mycket inom fotbollsindustrin har blivit åt helvete, och värre kommer det bli. Samtidigt som Neymar sätter dit PSG:s tredje mål på Parc des Princes ser jag nyheten om att Premier League-ordföranden Richard Scudamore slängt fram ett förslag från The Big Six om att sätta stopp för systemet där de stora tv-pengarna delas lika bland alla ligans 20 klubbar. Rik vill ju bli rikare. Vem vill ha konkurrens när man för tillräckligt med pengar kan prenumerera på titlar? Men vi klamrar oss fast, vid varje liten ljusglimt vi kan finna.
Champions League-hösten är en gäspig raksträcka där storklubbarna joggar sig vidare till åttondelsfinal och där de mindre klubbarna i bästa fall kan hoppas på att inte sluta sist i gruppen, så de åtminstone får spela vidare i Europa League. 28 av 32 klubbar i Champions League-gruppspelet har varit med i turneringen de senaste åren. I grupper där flera storlag råkat lottas mot varandra finns det ändå anledning att lyfta blicken; när ett imponerande Chelsea bortabesegrar Atlético Madrid, PSG:s Qatarpengar dansar sig till en 3-0-seger mot Carlo Ancelottis krisande Bayern München och Real Madrid spänner musklerna och sopar undan ett naivt Borussia Dortmund i matcher som doftar Champions League-slutspel och vittnar om en framtid som nästan redan är här.
Arsène Wenger må vara bitter när han från ett hotellrum i Vitryssland avundsjukt blickar mot konkurrenterna som dansar under Champions Leagues glimrande strålkastare och muttrar om förlorad attraktionskraft. Men han har inte fel. Ändå blundar vi trotsigt och klamrar oss fast vid det lilla vi kan. Det är ju ändå bättre än alternativet.
@Jimmyewertsson
