Efter en lite långsam start på säsongen har Dele Alli träffat formen lagom till det hektiska jul- och nyårsschemat och 20-åringen har gjort fyra mål på de två senaste matcherna, när Tottenham på onsdag ska försöka bli första lag på 13 matcher att sätta käppar i Chelseas jul.

En av fjolårets stora framgångssagor, Tottenhams Dele Alli som åtnjöt en makalös debutsäsong i Premier League, har hittat formen igen. Mittfältaren, som kom från MK Dons, överraskade alla när han spelade sig till en ordinarie tröja Mauricio Pochettinos lag och hanterade övergången från League Two till ett topplag i Premier League till synes utan problem. Årets säsong började dock trögare och efter en lång debutsäsong med många matcher som följdes åt av ett EM-slutspel såg Alli inte riktigt ut som samma offensiva virvelvind som under fjolåret och det höjdes frågetecken kring ett eventuellt ”andrasäsongssyndrom”. Tottenham hade problem med målskyttet och varken Alli eller de övriga offensiva mittfältarna bidrog tillräckligt i målprotokollet. Men de frågetecknen har Dele Alli och Tottenham rätat ut nu, genom att träffa formen lagom till säsongens mest intensiva period.

Tottenham har radat upp fyra raka segrar, med målskillnaden 13-3, och Alli har stått för dubbla dubbelsalvor i de senaste två omgångarna, mot Southampton och Watford. Harry Kane öser in mål och de offensiva mittfältarna strax bakom honom har börjat bidra.

- Det är en rejäl självförtroendeboost för en trupp när det inte bara är en eller två spelare som gör mål, utan när hela laget bidrar. Det är vad vi har för tillfället. Vi gör mycket mål och vi känner oss fyllda av självförtroende, sa Harry Kane efter 4-1-segern mot Southampton.

Den formen fortsatte i gårdagens match mot Watford, där ett imponerande Tottenham svepte bort Walter Mazzaris lag, som stod för en horribel insats, utan större ansträngning. Kane gjorde två mål innan Dele Alli säkrade segern med ett mål på vardera sida av halvtidspausen.

- Det var en stabil insats från oss. Efter att vi fick det första målet var det ganska komfortabelt. Alla stod för en bra insats, vilket ger oss bra självförtroende inför nästa match, sa Alli efteråt till Sky Sports.

Med en trebackslinje med Kevin Wimmer, Toby Alderweireld och Eric Dier, och med Victor Wanyamas fysiska närvaro patrullerandes framför fick Alli, Christian Eriksen och Heung-Min Son frihet att röra sig och uttrycka sig. Och det såg väldigt bra ut. Kieran Trippier, som tog Kyle Walkers plats sin vingback till höger, slungade in välserverade inlägg och visade upp ett fint kombinationsspel framför allt med Kane (som han assisterade två gånger om) och Eriksen, samtidigt som Son och Alli rörde sig över större ytor. Alli gjorde två mål och hade en ribban under sina 60 minuter på planen och efteråt var han lite besviken över att inte fått chansen att göra ett hattrick.

- Jag vill göra mitt hattrick, men det vikigaste är resultatet. Dete är bra för mitt självförtroende och det är alltid trevligt att hjälpa laget, oavsett om det är genom att göra mål eller genom att spela fram, sa han efteråt.

Säsongsstarten var inte vad han hade hoppats på, men det är inte konstigt att en ung spelare som kastats in i den absoluta toppfotbollen och spelat mängder med matcher, inklusive ett EM-slutspel, behöver tid att landa och hämta ny energi. Nu ser Alli återigen ut som den spelaren som hänförde Premier League i fjol, med sin ruffighet, kreativitet och – trots sin ringa ålder – välrundade spelstil. Med sina 188 centimeter är han en gänglig herre, men det är via sina tekniska färdigheter och sin spelförståelse som han utmärker sig. Alli, som hunnit med att göra 15 landskamper för England, har redan gjort nio mål den här säsongen. Och han är bara 20 år. Inför Watford-matchen talade Mauricio Pochettino, som haft stor del i Allis utveckling genom att ge honom både förtroende och verktyg för att uttrycka sig i ett topplag i världens kanske tuffaste liga, sig varm om sin unge adept.

- Det finns inget tvivel om att han är, och kommer vara, en av Englands bästa spelare under de kommande tio, tolv åren. Och England representerar även Europa, och kanske hela världen också. Premier League är den tuffaste ligan i världen och om man är en av de bästa i England så är man en av de bästa i Europa, hyllade Pochettino och fortsatte:

- Under de här ett och ett halvt åren har vi pratat mycket och vi kan se hur han är som person, och det är viktigt att han växer upp som människa, inte bara som fotbollsspelare. Av olika anledningar har vi stött på vissa problem, men han har förbättrats mycket i sitt beteende. Nu är det en stor utmaning för alla motståndare att stoppa Dele Alli. Han säger att han vill nå framgång här, att han är lycklig här, och det finns inget tvivel om att han också vill vinna titlar här. Dele Alli visar upp en kvalitet som är svår att hitta hos någon annan 20-åring i Europa, säger han.

Dele Alli är inte bara en fenomenalt talangfull fotbollsspelare, han bär också på en elak sida som har visat sitt ansikte då och då. Han är en spelare som ständigt vill vara involverad och han har en aggressiv spelstil, och vid några tillfället har ynglingen tappat humöret. Pochettino vet vad han talar om när han noga poängterar vikten av att Alli växer upp, inte bara som fotbollsspelare utan också som människa. Just nu kanaliserar han sin talang på rätt sätt, och då är han en fröjd att följa.

Formtoppen har också kommit vid exakt rätt tidpunkt. Tottenham, som är fyra i ligaspelet, har radat upp fyra raka segrar och fått offensiven att lossna lagom till onsdagens toppmöte mot överlägsne serieledaren Chelsea. Antonio Contes mannar har vunnit 13 raka matcher, men Pochettino och hans Spurs hoppas på att bli laget som bryter den sviten på White Hart Lane, där Tottenham alltjämt är obesegrat. Tio poäng skiljer lagen åt, och övriga topplag lär hålla alla tummar för att Tottenham blir första laget sedan slutet av september att stjäla poäng av Chelsea.

- Chelsea kommer till matchen i väldigt bra form, men det gör vi också. Det kommer bli en väldigt tuff match, men det är en fantastisk möjlighet för oss att försöka stoppa dem och minska avståndet. Det är viktigt för både Premier League och för oss att vi försöker vinna, säger Harry Kane.

Med Alli, Kane och de övriga i den här formen kan Spurs ha chansen att lyckas med det så många andra lag gått bet om under den senare delen av höstsäsongen.

2016 tickar så sakteliga mot sitt slut. Bara nyårsaftonens Premier League-fotboll återstår innan vi till ljudet av fyrverkerier vänder kalenderblad till 2017. Frågan är om Zlatan Ibrahimovic får fira som kalenderårets främsta målskytt?

- Jag blir bara bättre och bättre ju äldre jag blir. Som ett rött vin. Gillar ni rött vin? Jag är det perfekta exemplet. Jag har funnit mig till ro och är lycklig, det känns bra. Även om jag är 35 så ser jag mig själv som 20. Jag tror jag skulle kunna spela när jag fyller 50.

Små ord har aldrig varit Zlatan Ibrahimovics melodi. He walks the walk, men allt som oftast talks the talk också, även om hans uttalanden ibland kan få honom att framstå som en fotbollens Chuck Norris. Engelsk fotboll är en konservativ plats där gamla vanor inte dör lättvindigt, där klyschor cirkulerar friskt och där gamla sanningar lever vidare långt efter sitt bäst före-datum. Det är också en plats som håller på att förändras, sakta men säkert. När Zlatan Ibrahimovic i somras presenterades för Manchester United var kritikerna många och högljudda. Stora delar av England hade ju aldrig riktigt tagit till sig den storvuxne svensken med svansföring som en Gud, som dundrade in mål mot vad de ansåg som undermåliga försvar i Frankrike. Vad skulle en 35-åring med sina bästa år bakom sig kunna erbjuda Premier League - världens tuffaste liga?

En hel del, har det visat sig. Kritikerna har funnits under hösten också, särskilt under Uniteds formsvacka och Ibrahimovics måltorka, men på senare tid har de flesta mjuknat för svensken.

- Han är bra i luften, har fantastiska fötter och han är kraftfull. Titta bara på hans andra mål, de flesta spelarna söker bara efter en passning men han chippar den över försvararen och bara virkar in den. Hur gammal är han? 35? Jesus, han är briljant. Man gör inte vad han gjort bara genom att vara en stor klump, sa West Bromwich-målvakten Ben Foster efter att Ibrahimovic gjort båda målen i 2-0-segern tidigare i december.

Zlatan har nu gjort 17 mål, lika många som Anthony Martial - som var Uniteds främste målskytt i fjol - mäktade med under förra säsongen. Han inledde med att krossa bjässen Wes Morgan i en nickduell i Community Shield och ledde laget i säsongsinledningen. En formsvacka kom, både för Ibrahimovic och United, där svensken fortfarande var i högsta grad involverad i spelet men brände en hel del chanser, men sedan José Mourinho börjat få ihop sitt bygge har Ibrahimovic gått från klarhet till klarhet. Han har varit centralpunkten i Uniteds offensiv, ständigt närvarande i startelvan, och stått för flera avgörande insatser. Låt oss ta en titt på hans radar:

Bob Bradley överlevde bara elva matcher som Swansea-manager. Det hade kunnat vara en historia om misslyckandet av en amerikansk manager som helt enkelt inte var tillräckligt bra. Men i själva verket är det ett misslyckande av amerikanska ägare som tappat tråden.

Det var enkelt att fatta tycke för Swansea till en början, när de possession-spelade sig igenom Championship och spelare som Joe Allen, Danny Graham och Ashley Williams hanterade steget upp till den engelska högstadivisionen utan större ansträngning eller anpassning. Så sent som i maj 2015 östes lovorden över Swansea, som precis slutat åtta i Premier League och slagit klubbrekord gällande antalet inspelade poäng i Premier League genom att spela ”The Swansea Way”, med en bollinnehavsinriktad, sevärd och teknisk fotboll. På tränarbänken satt en talangfull manager, Garry Monk, vars hjärta bankade för klubben efter åren som spelare och lagkapten.

19 månader senare har den framgångsmodellen som ådrog sig avundsjuka blickar från många klubbar krackelerat fullständigt. Tydligheten och identiteten som fanns under Roberto Martínez och Brendan Rodgers ledning är som bortblåst och kvar står ordföranden Huw Jenkins som nästjumbo och undrar hur sjutton allt kunnat gå så snett. Han gjorde ju allt rätt tidigare.

Efter en svag period resultatmässigt fick Garry Monk sparken för drygt ett år sedan i vad som skulle bli startskottet för en rad dåliga resultat som skjutit det stolta Swansea-skeppet allt närmare att åter sjunka ner i djupet. Där det tidigare funnits en tydlig linje i sättet klubben agerade på transfermarknaden och i den profil man sökte hos sina managers började Swansea plötsligt agera med desperation och på korttidstänk. Alan Curtis, som varit tränare i laget i många år, fick kontrakt till slutet av säsongen bara för att sedan ombes att kliva åt sidan blott elva dagar senare för att göra plats för Francesco Guidolin.

Guidolin ledde Swansea till en tolfteplats och fick fortsatt förtroende. Åtminstone i fem månader till, innan han blev förste Premier League-manager att få sparken. Han var inte, trots fina meriter i Italien, rätt man. Men han var långt ifrån ensam att bära skuld för situationen. Huw Jenkins är en Swansea-man i kropp och själ och ordföranden har stöttat klubben i 50 års tid, men den senaste tiden har han, tillsammans med amerikanska ägarduon Jason Levien och Steve Kaplan varit ansvariga för en rad synnerligen illa grundade beslut som har placerat klubben i den obekväma sits vi ser i dag.

Det har inte enbart handlat om misslyckade manageranställningar. En minst lika stor bov i dramat är hur snabbt truppens kvalitet minskat de senaste åren. Bara i somras försvann centrallinjens bultande hjärta i lagkaptenen Ashley Williams och klubbens klart bästa spelare och bästa målskytt, André Ayew och ingen av dem har ersatts på ett adekvat vis. Man misslyckades med att få Joe Allen att återvända och spenderade 160 miljoner, ett klubbrekord, på att plocka in Borja Bastón från Atlético Madrid. Anfallaren har gjort ett enda mål och verkar inte lyckas ett dugg bättre än Èder eller Alberto Paloschi gjorde.

Truppen är helt enkelt för dålig. Det saknas kvalitet, bredd och ledare. Jag tyckte aldrig Bob Bradley var ett klokt val sett till den profil Swansea haft tidigare, den som gjort klubben så framgångsrik, men det är inte heller svårt att tycka synd om honom. Bradley har fått utstå en hel del anti-amerikanism och även om resultaten – två segrar, två kryss och sju förluster samt 29 mål insläppta – är på tok för dåliga så är elva matcher kort tid att sätta sin stämpel på laget. Bradleys uppdrag var att få ut det bästa ur en spelartrupp som sett bättre dagar. Det misslyckades han med. Nu ska Swansea återigen söka efter någon som kan.

- Jag är lite förbannad. Jag tycker inte det är rätt beslut. Jag tror på mitt jobb och jag visste att jag klev in i en svår situation där jag visste att klockan redan börjat ticka, så jag förväntade mig inte all tid i världen. Men diskussionerna vi hade inkluderade alltid det arbetet som var tvunget att ske i januari och vi diskuterade spelarförstärkningar. Jag är frustrerad eftersom jag inte kunnat sätta min stämpel på laget sett till mentalitet eller taktik. Ledningen måste inse att arbetet var bra och även om resultaten inte varit vad de önskat så är att lyfta ett självförtoendelöst lag från botten av tabellen ett av de svåraste uppdragen du kan ha som manager. Jag visste när jag kom hit att jag var tvungen att visa vad jag kan och jag är besviken att jag inte lyckades göra det under den korta tiden här. Men sådan är fotbollen och jag tänker inte komma med några ursäkter, sa Bradley i TalkSPORT efter beskedet.

När Bob Bradley nu ska ersättas pratas det om Ryan Giggs, Chris Coleman, Paul Clement, Roy Hodgson, Alan Pardew och Gary Rowett. Vitt skilda tränare sett till filosofi, meriter och rutin. Som att kasta tärning med vilken riktning klubben ska ta. Oavsett vem det blir så står den inför uppgiften att leda en trupp i desperat behov av tillskott och kvalitet upp mot säker mark. Allt känns väldigt långt från ”The Swansea Way”.

Julian Weigl kritar på nytt för Borussia Dortmund och Dimitri Payet, som i början på året förlängde med West Ham, försöker tala sig bort. Två sidor av samma kontraktsmynt, som följs åt av vitt skilda känslomässiga mottaganden.

Det är lite oklart varför. Men när jag scrollade igenom Twitter-flödet och möttes av en bild på en leende Julian Weigl, en tysk text jag var oförmögen att översätta och en ruta med ”2021!” så knöt jag näven i någon form av segergest.

Borussia Dortmund är en klubb som tvingats vänja sig vid att se deras främsta stjärnor lämna för traditionellt sett större drakar. Robert Lewandowski, Mats Hummels och Mario Götze gick till Bayern München, Ilkay Gündogan till Manchester City och Henrikh Mkhitaryan hamnade i den röda sidan av samma stad. När stjärnorna har flyktat har Thomas Tuchel byggt sitt lag på unga och utvecklingsbara talanger som inom något år ska kunna utmana Bayern München om Bundesligatiteln. Och bara tanken på att Dortmund kanske får behålla den allra bästa av de där härliga ynglingarna glädjer mig.

Julian Weigls resa till den absoluta toppen av världsfotbollen har gått i en rasande takt. Få visste ens vem han var när han inför fjolårssäsongen värvades från 1860 München för en halv spottstyver (nåja, 15 miljoner kronor - men i sammanhanget en försumbar summa). Men den unge mittfältarens utveckling under Thomas Tuchels ledning har varit remarkabel.

Ung och orutinerad tog Weigl omedelbart en ordinarie på Dortmunds defensiva mittfält och redan under debutsäsongen blev han absolut vital för hela Dortmunds spel. Med Tuchel kom övergången till ett mer tålmodigt och bollinnehavsinriktat spel än vad som varit fallet under Jürgen Klopps ledning och i den nya stilen passade Weigl perfekt. För en så pass ung spelare besitter Weigl ett oerhört lugn. Det är ovanligt att finna spelare i så centrala roller som spelar med sådan mognad och som har den spelintelligensen och skicklighet i positionsspelet som Weigl direkt visade upp. Weigl blev den vitala kuggen i Tuchels bollcirkulation och imponerade tillräckligt mycket för att bli uttagen till Joachim Löws EM-trupp i somras. Från 2. Bundesliga till Die Nationalmannschaft på en säsong. Ingen dålig resa.

När Gündogan, Mkhitaryan och Hummel försvann har Weigls roll i laget blivit ännu större. Och han har fortsatt att utvecklas. Som defensiv speluppläggare besitter Weigl liknande egenskaper som Sergio Busquets och Michael Carrick, två av mina absoluta favoritspelare, i hans förmåga att alltid lyfta blicken och titta framåt. I stället för att bara behålla bollen inom laget och cirkulera den vidare söker Weigl alltid passningar framåt i planen för att skära igenom motståndarnas lagdelar. Den här säsongen har han försökt utveckla den offensiva sidan i sitt spel ännu mer, särskilt sedan parhästen Gündogan lämnade.

Att Dortmund nu lyckas förlänga kontraktet med Weigl - som dessutom inte behövde fundera särskilt länge för att komma fram till beslutet - måste kännas betryggande för Thomas Tuchel och Michael Zorc.

- Det var ett enkelt val. Jag tror verkligen på den fantastiska potentialen vi har i det här laget. Jag känner att vi bygger någonting här och jag känner mig som en väldigt viktig del av den här stora klubben. Jag är också extremt tacksam att som spelare från 2. Bundesliga fått chansen här. Sedan dess har jag inte varit annat än lycklig här. Jag är väldigt glad över att ha förlängt mitt kontrakt. Jag känner att klubben, tränaren och tränarteamet alla står bakom mig. Det är för mig det allra viktigaste, säger Weigl.

Julian Weigl kvar till 2021. Det kan både han, Dortmund och alla fotbollsälskare skatta sig lyckliga över. Den här pojken har potential att bli världens bästa mittfältare inom några års tid.

* * *

Jag har alltid varit förtjust i Dimitri Payet, ända sedan han fick sitt stora genombrott i Saint-Ètienne och Lille. Han var strålande i Lille och ännu bättre i Marseille, där han under sitt sista år var det kreativa navet i Marcelo Bielsas underbara OM. När han skrev på för West Ham minns jag att en vän utan större koll på fransk fotboll bad mig beskriva hans spelstil och jag landade någonstans i en virrig beskrivning om att han är en spelare man skulle kunna hälla i en flaska Jägermeister och kasta in i en torktumlare och han skulle ändå ramla ur maskinen och lyckas skapa en hel drös målchanser både för sig själv och andra. Oerhört talangfull, vansinnigt kreativ. Nu är det snarare som att han hällt i sig den där flaskan och rumlat ut från det lokala vattenhålet, desperat på jakt efter ett kvart i tre-ragg.

Dimitri Payet vill bort. Nu.

Det har ryktats om en återkomst till Marseille och det har spekulerats om Arsenal. Payet själv gör inte ett dugg för att tysta ner det pratet.

- Jag har läst att Wenger ser mig som pusselbiten som saknas i Arsenals spel, men det har han aldrig sagt till mig. Vi släppte in fem eller sex mål hemma mot dem. Som en teknisk spelare, när man ser hur Arsenal spelar, inser man att man skulle kunna ha kul i det laget. De är titelutmanare varje år, sa han till RMC nyligen.

Dimitri Payet hade en fantastisk fjolårssäsong när han var den klart lysande stjärnan i Slaven Bilics imponerande West Ham. Payet gjorde nio mål och tolv assist när The Hammers tog en sjundeplats i Premier League. Han blev utsedd till Årets spelare i West Ham och var med och utmanade om samma pris i hela Premier League, vilket till slut gick till Riyad Mahrez. Dimitri Payet var bra, West Ham var bra och kärleken spirade.

Men när resultaten har hackat under hösten har glöden falnat. West Ham, som inte lyckades med sommarens rekrytering när jakten på en klassanfallare var av högsta prioritet, har inte kommit i närheten av samma höjder som under fjolårssäsongen och Payet, precis som många av hans lagkamrater, har underpresterat. West Ham befinner sig på nedre halvan, även om laget klättrat en aning i tabellen efter att ha inkasserat sju poäng på de tre senaste matcherna. Men det svaga halvåret har redan fått Payet att stirra avundsjukt efter grönare gräs.

- Situationen i klubben påverkar mig och jag är ambitiös. Jag saknar Champions League. Jag stänger inte några dörrar. Just nu är både jag och klubben i en kamp och jag kommer ge allt för att ta oss ur den här svåra situationen, men jag stänger inte dörren för någonting. Jag har några bra år framför mig och jag vill utnyttja dem genom att spela för viktiga saker, sa Payet, som ändå hävdar att han inte försöker tvinga sig bort.

- Om jag tvingas lämna West Ham kommer det ske enligt regelboken och klubben kommer få sin del av kakan. Min tränare förstår att situationen i dagsläget inte passar mig. Jag kommer ställa frågorna när tiden är den rätta, säger han.

Att en ambitiös och oerhört skicklig spelare, som dessutom fyller 30 under våren, vill göra så mycket som möjligt av karriärens sista år är inte särskilt svårt att förstå. Det hade jag också velat, om jag hade haft någon som helst fotbollsmässig talang. Men problemet är att Payet kritade på ett nytt lukrativt kontrakt så sent som i februari, som då sträckte sig över fem och ett halvt år, och kärleksaffären som spirade mellan fransmannen, West Ham och dess supportrar under fjolårssäsongen dras just nu i smutsen. Och det är ovärdigt från alla håll.

West Ham har problem och det är inte konstigt att Dimitri Payet är missnöjd. Men det här borde hanteras snyggare. Payet är en tillräckligt skicklig fotbollsspelare för att kunna spela sig ur den bökiga sits han och klubben hamnat i, oavsett om det innebär att han förr eller senare lämnar klubben. Det är dags för Dimitri Payet att börja låta fötterna tala.

Inledningen i England har inte varit helt enkelt. Men mot Arsenal visade Leroy Sané precis varför Manchester City valde att kasta ut 37 miljoner pund för den unge tysken.

Så här års finns det ett par saker vi med säkerhet kan räkna med. Julen, med stress och klappinköp och allt vad det innebär, sveper förbi och snön kommer och går med mindre jämna mellanrum. Och förr eller senare tenderar Arsenals ras att komma.

Årets upplaga av Arsenal är ett starkt lag. I truppen finns bredd, spets och rutin och under hösten har The Gunners till och med visat tecken på en annan mental hårdhet än vad som tidigare varit fallet. ”We lacked a bit of mental sharpness”, som brukar vara Arséne Wengers favoritparoll efter ett misslyckande, har varit mindre frekvent använt. När julschemat började bli mer hektiskt i form av veckomatchen mot Everton åkte Arsenal på sin första förlust i ligaspelet sedan premiäromgången. Borta på Etihad Stadium kom nästa nederlag.

Arsenal fick ändå matchen precis dit man ville. Åtminstone inledningsvis. The Gunners kom till Eastlands med en reaktiv taktik, där man föll ner djupare i sina positioner och försökte minska ytorna mellan mittfält och backlinje, där Pep Guardiola och hans 4-6-0-uppställning med Raheem Sterling som offensiv spets, gärna huserar. Arsenal lyckades hålla City stilla, samtidigt som man hotade via kvicka omställningar och redan efter fem minuter fick man utdelning, när Theo Walcott förvaltade Alexis Sánchez strålande framspelning.

Gästerna var det bättre laget i första halvlek, mot ett blekt City. Men i den andra akten krackelerade allt. Guardiola gjorde några taktiska justeringar och direkt i upptakten av den andra halvleken löpte Leroy Sané sig fri och satte dit kvitteringsmålet. Efter ett synnerligen bedrövligt försvarsarbete kunde sedan Raheem Sterling avgöra matchen, och det kändes aldrig som att ett tröttkört Arsenal var riktigt nära att komma tillbaka in i matchen.

- Vi släppte in två offsidemål, vilket är väldigt svårt att acceptera i en match av den här digniteten. Jag känner att måttet är rågat och att vi har fått beslut emot oss under hela säsongen. Jag tittar på båda målen - och de är offside. Den andra är flera meter offside. Men vad kan jag göra? Domarna är skyddade, de är som lejonen på zoo. Jag vill att de är väl skyddade. Jag vill att de är säkra, sa Wenger efteråt.

Ett något bisarrt uttalande, men faktum är att Arsenal vek ner sig rejält i den andra halvleken. Och det är oroande inför den hektiska perioden kring jul och nyår.

Desto gladare miner är det i Manchester City-lägret, som verkligen behövde den här segern. Pep Guardiola fick en strålande inledning på sin tid i England och City såg nästan ut som ett lag kapabelt att jogga hem ligatiteln. Så har det inte blivit. Formen har varit svag på slutet, försvaret har läckt in mål och nyckelspelarna har hamnat på skade- och avstängningslistorna en efter en.

När Sergio Agüero, Fernandinho och Ilkay Gündogan inte finns tillgängliga var andra tvungna att kliva fram. Lite oväntat valde Guardiola att placera spelare som Kelechi Iheanacho och Nolito på bänken, till förmån för unge Leroy Sané. Det visade sig vara ett bra drag.

Leroy Sané har inte haft någon helt enkel tid i England. Den 20-årige tysken slog igenom med buller och brak i talangfabriken Schalke 04 och det är en spelare som är enkel att uppskatta. Hans fötter är fnittriga och han är befriande rak i sin spelstil. Sané tvekar aldrig att utmana och besitter en fartväxling som får en att rycka till i tv-soffan. Sané var dock ojämn i perioder även i Schalke 04, men Guardiola såg ändå tillräckligt av ynglingens potential i Tyskland för att övertyga Manchester City att betala 37 miljoner pund för honom.

Sané anslöt till City sent under försäsongen, efter att ha fått förlängd ledighet efter att ha varit en del av Tysklands EM-trupp under sommaren. Ett par veckor in i säsongen ådrog han sig dessutom en hamstringskada. Starten mot Arsenal var Sanés blott fjärde den här säsongen, och i den första halvleken var han anonym - precis som hela Citys offensiv. Men i den andra var han i högsta grad delaktig i Citys vändning.

Direkt i upptakten av den andra halvleken tajmade Sané en djupledslöpning så gott som perfekt - han var möjligtvis någon centimeter offside - och satte dit det viktiga kvitteringsmålet. Med sin snabbhet och vilja att hota i djupled, vilket City saknat i den första halvleken, ställde Sané till stora bekymmer för Arsenal och han hade också en utmärkt möjlighet att sätta ett andra mål, men då brände han friläget.

- Han är ung och han har många saker att förbättra. Han är i en ny liga där han måste anpassa sig, och det tar längre tid för vissa spelare. Men vi är hundra procent säkra på hans kvalitet och vad han kan erbjuda till det här laget. I dag gjorde han en fantastisk match, så det är bara att gratulera honom, hyllade lagkamraten Pablo Zabaleta efteråt.

Sané spelade en vital roll i vad som var en viktig och välbehövlig seger för Manchester City. Förhoppningsvis var det startskottet för vad som kan bli en strålande karriär i Manchester - för potentialen som bor i Leroy Sané är enorm. Och Pep Guardiola kan mycket väl vara rätt man att förädla den.

Manchester City går nu in i Boxing Day-fotbollen med en andraplats och höjt självförtroende, när man ska försöka minska avståndet till klara ledaren Chelsea. Arsenal? Där finns det än en gång en del att fundera på.

Våldsamma supporterprotester, rykten om schismer i spelartruppen och ett nedflyttningsstreck som vilken omgång som helst kommer uppsluka den klassiska klubben. Valencia är en enda stor röra för tillfället. "Om vi inte börjar visa stake kommer vi hamna i helvetet", slår Santi Mina fast.

Det är lätt att förälska sig i Valencia. Vädret är behagligt och byggnaderna är vackra. Tempot är alldeles tillräckligt och staden är lagom stor för att inhysa både det ena och det andra. Turian, den nästan milslånga trädgården som är en igentorkad flod, skär som en grön kniv genom staden från den lilla konstgjorda sjön vid djurparken ända till det märkliga, futuristiska byggnadskomplexet som är Ciudad de las Artes. Kuststräckan täcks av långa sandstränder och överallt i staden vajar färgglada citrusfrukter i världens apelsinhuvudstad. Det är inte svårt att finna sig till ro i staden på den spanska östkusten. Men för den fotbollsintresserade var det länge sedan tillvaron i Valencia var någonting att hurra över.

Valencia var aldrig riktigt nära i helgens förlustmatch, 2-3, mot Real Sociedad. Willian José behövde bara två minuter på sig att ge hemmalaget ledningen och innan klockan ens tickat upp till 25 spelade minuter hade han också ökat på ledningen. Los Chés försvarsspel var bedrövligt vid båda målen. Även om en staffreducering från Dani Parejo - som missade markeringen helt vid 2-0-målet - ingöt lite spänning i tillställningen så kändes det aldrig riktigt som att Valencia var på väg mot något trendbrott. När slutsignalen ljöd förkunnades en ny förlust - den nionde på 15 omgångar - och bara målskillnad håller Valencia ovanför strecket. Förlusten var droppen som fick bägaren att rinna över för en av klubbens supportergrupper, Ultras Yomus. När spelarbussen rullade in på Ciudad Deportiva, träningsanläggningen i Paterna, väntade ett 50-tal medlemmar och attackerade spelarbussen.

Valencia är inte en välmående klubb. Och det har inte varit en välmående klubb på länge. Inför matchen mot Real Sociedad gjorde Cesare Prandelli ett avsteg från hur rutinerna till en presskonferens inför en match vanligtvis går till. Han slog sig ned, bad klubbens pressansvarige att vänta med frågorna och sedan drog han igång med en nära tvåminutersutläggning om sin frustration över situationen. Han slog fast att det behövdes förstärkningar, och att spelare som inte var intresserade av att visa hjärta för tröjan de bär kunde dra. "Fuori". Bort. Den allra mest intressanta meningen skickade dock iväg en illa dold passning till den högsta hierarkin i klubben.

- Det här är inget problem som sträcker sig två månader tillbaka i tiden. Det här har pågått i två år, sa han.

Inte två månader - den tid han varit i klubben. Utan två år - den tid Peter Lim stått som ägare för klubben.

Valencias ursprungliga problem sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden än dess singaporianske ägare. Klubben som traditionellt sett är Spaniens tredje största firade stora framgångar i inledningen av 2000-talet med flera ligatitlar, Champions League-finaler och en UEFA Cup-seger. Framgång föder framgång och Valencia var en hungrig klubb. Det skulle investeras och satsas. En ny arena skulle byggas och världen skulle erövras. Då kom finanskrisen. Kvar stod Valencia med en halvbyggd arena man inte hade råd att färdigställa, en gammal arena man inte hade möjlighet att sälja och ett skuldberg i miljardklassen som bara sköt i höjden. Det är den situationen som från första början födde tanken på Peter Lim och som slog upp dörren på vid gavel för möjligheten till utomstående investerare.

När Peter Lim kom spirade entusiasmen till en början. Äntligen skulle Valencia, som år efter år tvingats sälja sina bästa spelare och sjunkit längre och längre bort från toppstriden, hitta tillbaka till sin rätta plats i den spanska fotbollspyramiden. Skulder skulle saneras och kopplingarna till superagenten Jorge Mendes skulle äntligen innebära en stark och slagkraftig trupp.

Nya spelare kom förvisso in till en början, och resultaten var inte alls dumma. Ett av Lims första beslut var att sparka Juan Antonio Pizzi och ersätta med Jorge Mendes-klienten Nuno Espírito Santo. Med en ungdomlig trupp och en aggressiv och intensiv högtempofotboll förde Nuno Valencia till Champions League via en fjärdeplats, och för en gångs skull såg det inte så mörkt ut. Junts Tornem - tillsammans tillbaka - prydde bröstet på de vita tröjorna och blev slagordet för vad Nuno försökte uträtta. Men det hela krackelerade snabbt. Under sommaren genomfördes en maktkamp vilket såg presidenten Amadeo Salvo och sportchefen Rufete lämna, vilket gav ännu större makt till Jorge Mendes och ledningen från Singapore. När säsongen väl drog igång var föregående säsongs så uppmuntrande spel som bortblåst. Nuno tappade greppet om laget lämnade redan under hösten.

Sedan dess har det bara varit fars av alltihop. Gary Neville, med kopplingar till Peter Lim, fick chockerande nog ta över huvudansvaret efter Nuno. Utan tränarmeriter och spanska språkkunskaper misslyckades han föga förvånande och fick foten, precis som efterträdaren Pako Ayesterán. För varje tränarbyte har resultaten stadigt blivit sämre och den enda som egentligen lyckats någorlunda efter Nunos fina förstasäsong är interimtränaren Salvador "Voro" González, som tillfälligt rycker ut så fort Valencia får för sig att sparka en tränare.

Det är alldeles tydligt att det inte är tränaren som är problemet bakom Valencias situation. Det är något fundamentalt fel i hela klubbens struktur där makten sakta men säkert förflyttats från fotbollskunnigt folk med nära kopplingar till klubben till en avlägsen ledning som med halvsvalt intresse försöker styra klubben från Singapore. Under sommaren behövde Valencia få in pengar, samtidigt som en slagkraftig trupp skulle formas. Man visste vilka man ville behålla och vilka spelare som kunde gå. "Mustafi no está en venta y se va a quedar en el Valencia” och "Alcácer no está en venta", hette det då. Pyttsan. Båda lämnade. Klubben blev av med alla spelare man ville behålla, samtidigt som de oönskade spelarna blev kvar.

Det finns talang i Valencias trupp och det finns skickliga fotbollsspelare. Men vad vi ser nu är ett gäng underpresterande, mentalt svaga spelare som inte tycks uppskatta klubbmärket på bröstet.

- Det här handlar inte om 4-4-2, 4-3-3, diamantformationer, vem som spelar och vem som inte spelar. Det handlar om attityd, seriositet och professionalism, slog Prandelli fast.

Prandelli har fått nog. Supportrarna, de svårflörtade man ack så passionerade, har fått nog för länge sedan. Den som inte är villig att kämpa för tröjan kan dra. "Fuori". Bort.

Efter förlusten mot Real Sociedad sa Prandelli en viktig sak. "Det är dags att träffa ägaren och reflektera djupt över den här situationen och vad klubben vill". Tränaren Prandelli är i Valencia, presidenten Layhoon Chan är i Valencia, sportchefen Suso García Pitarch är i Valencia och varenda jäkla spelare är i Valencia. Ändå tvingas Prandelli, Chan och Pitarch resa till Singapore för att möta ägaren Peter Lim för att diskutera framtiden för klubben, och det verkar inte ens som att det är ägaren som krävt mötet. Det är något fundamentalt fel i den situationen.

En omgång återstår av La Liga under hösten 2016. Valencia skulle ha mött Real Madrid, som är iväg på VM för klubblag, och har därmed spelat klart. Det räcker med att Sporting Gijón tar en poäng hemma mot Villarreal för att Valencia ska få fira jul på fel sida av nedflyttningsstrecket. Det går inte att säga att klubben inte förtjänar det.

- Ligatabellen ljuger aldrig. Den är en reflektion av ett lags värde, säger Prandelli.

Valencia är ingen välmående klubb. Ledningen är decentraliserad, spelarna underpresterar och fansen är i upplopp. Just nu är hela Valencias klubbkultur en formel för misslyckande. Om inte det vänds snabbt kan det gå riktigt illa.