Alexander Isak blir näste spelare att ansluta till Borussia Dortmunds ungdomsrevolution. Hur stor roll 17-åringen kommer få spela återstår att se, men Thomas Tuchel står inför en utmaning att omvandla truppens odiskutabla potential till tillräckligt bra resultat under våren.

Nästintill alla världens storklubbar var intresserade och länge såg det ut att vara så gott som klart att valet skulle falla på Real Madrid. Men Alexander Isak valde bort Los Blancos för möjligheten att vandra ut på mäktiga Westfalenstadion och sparka boll till dånet från Südtribune, ”Den gula väggen”.

Det är inte särskilt svårt att förstå Isaks val. Borussia Dortmund har de senaste åren specialiserat sig på att finna och förädla förmågor. Alexander Isak verkar vara en utomordentligt klok 17-åring och jag tror han har gjort ett bra val här. Inte alla högt ansedda talanger som kommit till Borussia Dortmund har automatiskt slussats vidare till den allra högsta nivån, men raden av spelare som faktiskt har lyckats i den gulsvarta tröjan är imponerande. Isak kommer till ett lag som förstått sin plats i näringskedjan och anpassat sig därefter, som vill satsa på unga spelare och som har en tränare som inte är rädd för att kasta in dem i hetluften.

Isak kommer till ett lag fyllt av talang och ungdomlig potential och han kommer ansluta till talangfulla spelare som Ousmané Dembélé, Emre Mor, Felix Passlack, Christian Pulisic, Raphaël Guerreiro och Julian Weigl.

- Alexander Isak är en oerhört talangfull anfallare som många toppklubbar i Europa ville värva. Vi är väldigt nöjda över att han har valt Borusisa Dortmund. Både BVB och spelaren själv är övertygade om att den här övergången har en stor potential, sa Dortmunds sportchef Michael Zorc när övergången offentliggjordes.

Isak värvas för stora pengar men han blir bara nästa spelare i en redan talangfull skara, och han kommer till en miljö där han får alla möjligheter att växa och utvecklas. Dortmunds strategi att satsa på ungdomar är inte ny, men den är väldigt medveten.

- Vår väg är att utveckla spelare på egen hand. Vi är med i toppen, men det finns fem, sex klubbar med mer karisma och pengar än oss. Vi hämtar inte in spelare bara för att de är unga. Vi gör det för att det är vår väg, säger Dortmunds VD Watzke.

Dortmund är en klubb som är väldigt mån om att låta deras talanger växa och utvecklas i lagom takt, och klubben försöker från början att minska förväntningarna på Isak. Watzke slog direkt fast, i en intervju med Kicker, att jämförelser med Zlatan inte skulle göra honom någon nytta i karriären. Thomas Tuchel är en innovativ tränare som redan sedan genombrottet i Mainz visat hur mycket han tycker om att arbeta med unga spelare. Han har dock för vana att spela in dem sakta men säkert - med Julian Weigl som det skinande undantaget, så han presterat på chockerande hög nivå redan från början. Sommarens nyförvärv Mor och Dembélé har dock fått växa in i rollen något långsammare, även om Dembélé fått mycket speltid mot slutet.

Isak kommer dock till en klubb som vill spela en attraktiv, offensiv och bollinnehavsinriktad fotboll och där kommer han att erbjudas alla möjligheter till att utvecklas till något alldeles extra. Christian Pulisic, den 18-årige amerikanska supertalangen som i veckan kritade på en kontraktsförlängning till 2020, uttrycker det väl:

- Jag har fortfarande mycket att lära och jag känner att Dortmund erbjuder bäst möjligheter att göra det. Här har jag chansen att spela inför 80 000 supportrar. Vi har världens bästa supportar. Det blir inte bättre än så här, säger han.

Att Isak är anfallare är heller ingen nackdel, med tanke på hur tunna Dortmund är på den fronten. Bakom Pierre-Emerick Aubameyang, som nu återvänder efter att hans Gabon åkt ur Afrikanska mästerskapen, finns få alternativ, särskilt sedan Adrian Ramos gått på lån till Granada. Aubameyang är den självskrivne stjärnanfallaren och toppar Bundesligas skytteliga med 16 gjorda mål på 15 matcher, men omgjärdas av ständiga flyttrykten och kommer knappast vara kvar i Dortmund för all framtid. Bakom Aubameyang finns André Schürrle och Marco Reus, som båda är kapabla att agera falska nior, men om Isak visar sig mogen utmaningen så kommer det finnas möjligheter till spel.

Årets Borussia Dortmund är ett lag fyllt till bredden med skickliga ungdomar, men utmaningen under våren blir att omvandla den odiskutabla potentialen i laget till tillräckligt bra resultat. Thomas Tuchel måste helt enkelt leda Dortmund, som för tillfället är fyra i Bundesliga, till en Champions League-plats.

-Vi vill åtminstone sluta topp tre och säkra en automatisk plats till Champions League. Vi vet att för att lyckas med det kommer det krävas att vi tar många poäng under de återstående 18 matcherna. Så det kommer krävas mycket arbete, sa Tuchel under ett träningsläger i Marbella inför ligaomstarten i januari.

Det stod tidigt klart att det här skulle bli en transitionssäsong för Dortmund efter sommarens tunga spelartapp, när Henrikh Mkhitaryan, Mats Hummels och Ilkay Gündogan lämnade. Under hösten har Dortmund brottats med skadebesvär och defensiven har inte riktigt imponerat, särskilt inte sedan Roman Bürki gick sönder och fick ersättas av veteranen Roman Weidenfeller. Utan Hummels uppspelsfötter och Gündogans skicklighet i att transportera bollen in på offensiv tredjedel har Dortmund också haft problem i uppspelsfasen, särskilt då Julian Weigl - den defensiva mittfältaren som är navet i BVB:s bollförflyttningar - markeras bort.

- Det tar tid för spelarna att anpassa sig till Bundesligas intensitet, även erfarna tyska landslagsspelare som Mario Götze och André Schürrle behöver tid att anpassa sig. Vi behöver ha tålamod. Men jag är ingen tålmodig person, sa Tuchel.

Omstarten mot bottenlaget Werder Bremen, som dessutom åkte på en utvisning i första halvlek, var ingalunda övertygande om att Dortmund lyckats övervinna sina svårigheter under uppehållet, trots 2-1-segern. Och Tuchel är medveten om att det kommer krävas mer om de ska uppnå sina mål.

- Vi startade väldigt bra, men missade chanser att göra ett andra mål under den inledande kvarten. Den var vi slarviga som bjöd Bremen in i matchen igen. Den blev helt öppen. Vi missade många chanser och var lite tröga under resten av matchen, vilket verkligen irriterade mig. Men glädjen över segern finns där. Kanske är det framgångar som den här som vi behöver för att få tillbaka den där enkelheten igen, sa Tuchel.

Från utfrusen och på väg bort till målskytt i ett lag som med skrämmande målmedvetenhet dundrar fram. Kilen som tycktes förts in mellan skyttekung och succétränare är borta och Diego Costa levererar för Chelsea igen.

För den som har koll på Diego Costas historia var det inte särskilt förvånande att höra hur brassespanjoren lockades av kinesiska pengabuntar. Han är ju en spelare som faktiskt aldrig drivits av någon särskild kärlek för sporten. Redan från början var det pengarna som var hans motivation.

Det finns otaliga historier från Brasilien om fattigdom och hur manisk kärlek till en boll blivit vägen ut från ett svårt liv. För Diego Costa var vägen annorlunda. Han hade ju inga planer på att ens vandra den.

Diego Costa var ingen talanglös fotbollsspelare, men han hade inga som helst ambitioner att ägna någon större tid åt att bli något. Han trivdes alldeles utmärkt med att fördriva tiden med att sparka boll på gatorna och väl på planen visade han upp samma tendenser som gjort honom så framgångsrik på den allra högsta nivån - ett våldsamt temperament och en brinnande vilja för att vinna. Men Diego Costa föredrog att tjäna pengar framför att jaga drömmar. Fotbollen fick förbli en hobby och vid 16 års ålder hade han aldrig ens spelat i något lag.

Hade Diego Costa fått bestämma hade han hankat sig runt på olika jobb och tjänat tillräckligt med pengar för att leva. Men hans farbror ville något annorlunda. Farbrodern såg något speciellt i unge Diegos otyglade sätt, den där hänsynslösa vinnarinstinkten som infann sig i de där gatumatcherna. Diego vägrade till en början, när han erbjöds ett provspel i ett fjärdedivisionslag i trakten. Hans farbror visste dock precis hur han skulle övertyga honom. Med pengar. Diego Costa gick till slut med på provspelet, och resten är historia. Tre år senare värvades han av Atlético Madrid och sedan dess har han retat gallfeber på både supportrar och motspelare med sin burdusa, konfrontativa och oslipade stil.

Efter en tung fjolårssäsong, precis som för hela Chelsea, har Diego Costa återupptäckt sig själv den här säsongen. Och han har varit fenomenal. Tillsammans med Alexis Sánchez toppar Costa Premier Leagues skytteliga med 15 gjorda mål och han har varit stor del i framgångarna som Antonio Contes lag haft under hösten.

Men för bara någon vecka sedan riskerades den härliga stämning och den vinnarmentalitet som byggts upp i Chelsea under hösten att raseras efter att Diego Costa rykt ihop med en fystränare samtidigt som allt ivrigare rykten placerade anfallaren i kinesiska Tianjin Quanjian för fantasisummor. Båten som såg ut att vara på så stadig kurs mot en andra ligatitel på tre säsonger började plötsligt kränga fram och tillbaka.

Costa, som dragits med smärtor i nedre ryggtrakten, var inte med i truppen mot Leicester, när Chelsea ändå visade upp en stor enighet och tog en imponerande seger, och han fick träna på egen hand när hans lagkamrater åtnjöt lediga dagar. Men efter en imponerande träningsvecka var Diego Costa tillbaka i startelvan i helgen. Och trots alla rykten som omgärdat honom var Costa tillbaka som sitt gamla jag - och han gjorde ännu ett mål när Hull besegrades med 2-0.

- Det var viktigt att Diego hade en bra match och jag hoppas att den här insatsen sätter punkt för spekulationerna om honom, om honom och mig, och om Chelsea, sa Conte efter matchen och fortsatte med att hylla enigheten som vuxit fram hos Londonlaget.

- Vi visade att vi är ett lag med en stor enighet och jag tror det är den som hjälper oss hålla oss i toppen av tabellen, säger han.

Segern mot Hull var Chelseas 14:e på de 15 senaste matcherna. En väldigt imponerande resultatrad som gett Chelsea en åttapoängsledning ner till tvåan Arsenal. Situationen Costa var ett orosmoment som riskerade att stjäla fokus från titeljakten, men den har tagits under kontroll. Diego Costa är en speciell fotbollsspelare. Han är en vinnare ut i fingerspetsarna så fort han äntrar fotbollsplanen, men bortom den har han alltid drivits av andra drivkrafter än många andra. Han är kontrakterad till 2019, och tankarna på en förlängning har lagts på is för tillfället. Han kommer inte vara i Chelsea för alltid. Men just nu verkar det som att Antonio Conte har fått sin skyttekung att fokusera och gå in helhjärtat för att bärga titeln under det återstående halvåret.

Chelsea fortsätter att se väldigt imponerande ut i sin 3-4-3-uppställning och frågan är om det finns någonting som kan stoppa Antonio Contes mannar under våren.

Från defensivt ramstarkt till goals galore. Monacos och Leonardo Jardims transformation har varit fullständig den här säsongen och just nu lyser det lilla furstendömet upp Ligue 1 med sin frejdiga offensiv.

Anonyma Nice dundrar på under Lucien Favre, PSG försöker anpassa sig till livet med Unai Emery och såväl Lyon som Marseille vaknar sent omsider till liv. Efter alla år av PSG-dominans är Ligue 1 den här säsongen en liga värd att hålla ögonen på. Och frågan är om inte ligaledande Monaco är den allra största behållningen.

I helgen bibehöll monegaskerna serieledningen i Ligue 1 via ytterligare en övertygande seger, när Lorient besegrades med 4-0 efter två mål vardera av Valère Germain och Gabriel Boschilia

- Vi spelade väldigt bra i den första halvleken. Alla tränare gillar när deras lag pressar bra och spelar en fin fotboll. Vi var inte lika starka i den andra halvleken och gjorde några förändringar. Vi har också en match på onsdag (när Nancy-Lorraine väntar i semifinalen av Coupe de la Ligue) så vi har bara två dagars vila. Men vi spelade bra. Monaco, med våra styrkor och vår kvalitet, tillät inte motståndarna att spela, sa Leonardo Jardim efter matchen.

Så har det sett under större delen av hösten. Monaco är ett starkt lag, med mängder av kvalitet. För den som sporadiskt följer Ligue 1 och mest känner till Monaco från deras insatser i Champions League kommer monegaskernas resultatrad den här säsongen få både en och två personer att sätta i halsen. Serieledning med 48 inspelade poäng på 21 matcher och hela 64 mål gjorda - ett snitt på över tre gjorda mål per match och hela 23 mål fler än vad ligans näst främsta målskyttar, PSG, mäktat med.

Utvecklingen är anmärkningsvärd med tanke på hur Leonardo Jardims formerade sitt lag tidigare, när han nådde resultat i Europa genom en välstrukturerad defensiv, grundligt scoutingarbete och hårt arbete på träningsplanen. Monaco var inte alltid det roligaste laget att bevittna, men de var rysligt svåra att bryta igenom - fråga bara Arsenal, som kraschade ut mot monegaskerna i åttondelsfinalen för två år sedan.

Under Jardims första säsong, 2014/15, mäktade Monaco med att göra 51 mål. Säsongen efter gick siffran upp något, till 57. Nu är vi inne i januari och Monaco har redan passerat den siffran med sju mål.

Leonardo Jardim har lyckats få till en imponerande bred och mångsidig offensiv, där många spelare är med och bidrar. Radamel Falcao har återfunnit sina gamla målgörarskor och är klubbens främsta målskytt med 12 gjorda på 15 matcher. Han har funnit ett framgångsrikt partnerskap med Valère Germain, som var utlånad till Nice i fjol och som mäktat med sju mål så här långt, i Jardims 4-4-2-uppställning.

- Vi har inte behövt arbeta särskilt mycket på vår förståelse med varandra, den har vuxit fram naturligt. Tränaren parade ihop oss i början av säsongen och vi klickade direkt. Vi vet att när en av oss droppar ner i planen måste den andra ta en löpning bakom, och vi tar vårt ansvar defensivt. Jag tycker vi är två intelligenta spelare som inte behöver hundra förhållningssätt för att veta hur vi ska kunna hjälpa laget, säger Germain.

Bakom anfallslinjen finns också en försörjningslinje som bidrar kontinuerligt. Duktige Thomas Lemar har gjort sju, precis som Guide Carrillo och 20-årige brassen Gabriel Boschilia. Fantastiske Bernardo Silva bidrar med kreativitet och poäng från sin kantposition och mittens rike patrulleras av en stadig duo i eftertraktade Tiémoué Bakayoko och Fabinho, som varit alldeles strålande sedan han flyttades upp från sin högerbacksplats. Ett mångsidigt lag med många vapen. Och just nu levererar de samtliga.

Efter uppehållet har Monaco vunnit båda matcherna, en imponerande 4-1-seger borta mot ett reinkarnerat Marseille och så helgens 4-0-viktoria hemma mot Lorient. Trots att monegaskerna har tre poäng ner till PSG, som är blott trea, är huvudstadslaget favorit till ytterligare en Ligue 1-titel. Men om Monaco fortsätter på den här inslagna vägen kan de pressa PSG hela vägen.

Zlatan Ibrahimovic, Paul Pogba och Henrikh Mkhitaryan i all ära. Men frågan är om inte 35-årige Michael Carrick är den spelaren som haft störst del i Manchester Uniteds lyft de senaste månaderna. Carrick är inte den bästa spelaren José Mourinho har att tillgå, men han är den spelaren som har förmågan att göra sina lagkamrater bättre.

Det finns många anledningar till varför Manchester United spelar en bättre och mer resultatgivande fotboll nu än vad man gjorde i inledningen av säsongen. Det går att peka på att de nya spelarna börjat finna fotfästet, att José Mourinho till slut gett vika för en mer offensiv stil med en aggressivare och högre press, eller att försvaret funnit en oväntad trygghet i Phil Jones och Marcos Rojos samarbete. Det finns dock ett väldigt tydligt bryt mellan Uniteds tidiga säsongsform, när försvaret skakade, balansen fattades och offensiven var beroende av Zlatan Ibrahimovic gentemot det exalterande Manchester United vi ser i dag. Och de fina prestationerna och den långa segersviten sammanfaller med det ögonblick Mourinho bestämde sig för att lägga sin tillit till en ständigt underskattad 35-åring.

När Michael Carrick spelar så vinner Manchester United.

Under José Mourinhos ledning har Carrick spelat 16 matcher i de olika turneringarna. United har vunnit 14 och kryssat två av dessa.

Det är ingen slump att Manchester United är ett bättre lag sedan Mourinho vred på sin mittfältstriangel och Carrick frekvent började dyka upp i startelvan. Han har aldrig varit den mest iögonfallande spelaren och är det heller ej vid 35 års ålder. Han bjuder aldrig på några extravaganta finter eller svåra och riskfyllda passningar och han dyker sällan upp i poängprotokollet – den här säsongen har han gjort ett mål och en framspelning. Men Carrick är så bra och så oerhört viktig just för att han gör alla sina medspelare så mycket bättre.

Carrick är en ”enabler”. En möjliggörare. Från sin position som den mest defensiva av de tre centrala mittfältarna får Carricks kloka huvud och ostressbara fötter hela Manchester United att ticka. Carrick snittar 65,7 passningar per match i Premier League, med en säkerhet på 90,5 procent. Det rör sig dock ingalunda enbart om att söka upp bollen och transportera den vidare till närmaste möjliga lagkamrat. Carrick vrider ständigt på huvudet på jakt efter öppna ytor och han är en mästare på att manipulera bollen för att hamna där han vill, vare sig det sker genom en skärande passning genom motståndarnas lagdelar eller andra, tredje eller till och med fjärde steget.

- Det är sorgligt att inse att tiden flyger förbi för oss alla. Han är en så fantastisk spelare och jag har alltid älskat honom, det är synd att jag är hans manager när han är 35, snarare än 25. Vi har en bra förståelse och vet när han kan spela, när han är redo och när han behöver vila. Jag har fortfarande Michael Carrick att tillgå, och förmodligen för ytterligare en säsong. Sånt är livet, sa Mourinho tidigare under säsongen.

Sedan Carrick återintegrerades i startelvan har balansen i hela United förbättrats. Med Carrick positionerad framför backlinjen finns en större trygghet i defensiven, samtidigt som hans blotta närvaro har bidragit till den mer friflödande tempostarka offensiven United presterat den senaste tiden. Tidigare alternerade Ander Herrera och Paul Pogba mellan att vara bollfördelande defensiva mittfältare och mer tvåvägsspelare, vilket begränsade dem i båda rollerna. Med Carrick bakom har de kunnat åtnjuta en större frihet när United är spelförande, samtidigt som de kommit i högre positioner vilket i hög grad bidragit till Uniteds mer aggressiva återerövringsstrategi, där de med sin energi, löpvilja och fysik ofta vunnit boll långt in på offensiv planhalva.

Just Pogba har särskilt dragit nytta av att ha Carrick bakom sig. Han gjorde det okej under säsongsinledningen och är en så pass mångsidig spelare att han kan agera såväl defensiv spelfördelare som dynamisk tvåvägsspelare, men det är lätt att glömma bort att Pogba bara är 23 år gammal och under säsongsinledningen hade ha vissa problem med beslutsfattandet och han kändes ofta fastkedjad mellan de två rollerna. När Mourinho flyttade upp honom i hans favoritroll, till vänster på ett tremannamittfält, har all inneboende talang i Paul Pogba frigjorts. Och den senaste månaden har han börjat stå för den typen av dominanta insatser som vi blev vana att se från honom i Juventus. Passningskombinationen Carrick till Pogba är ofta en av Uniteds mest frekventa och i den friare mer offensiva rollen har Pogba imponerat. Sex mål och fyra assist har det blivit så här långt för fransmannen.

Manchester United har radat upp nio raka segrar och gått obesegrat i 15 matcher. Det är ingen slump att de positiva resultaten sammanfaller med att Carrick klivit in i startelvan. Genom hela sin karriär har den nu 35-årige mittfältaren – som på något obeskrivligt vis bara gjort 34 landskamper för England – varit underskattad och tvingats stå ut med belackare som inte ser hans storhet. Men Michael Carrick fortsätter att göra samma sak som alltid. Det är till gagn för både hans medspelare och hela Manchester United.

José Fonté borde vara en rödvit hjälte. Lagkaptenen som följt Southampton hela vägen på klättringen genom seriesystemen och som ständigt visade sig kapabel att ta ytterligare ett kliv. Men det som kunnat vara en vacker historia håller på att få ett bittert slut.

Det har varit en mäktig resa. När José Fonte 2010 lämnade Crystal Palace och Championship för att ta steget ner till Southampton i League One hade ingen kunnat förutspå att mittbacken sex år senare skulle stå som EM-guldmedaljör med Portugal. Han blev den ende spelaren som vunnit både EM-guld och Johnstone’s Paint Trophy.

José Fonte har haft en makalös förmåga att anpassa sig och ständigt utvecklas för att kunna prestera på en högre nivå, precis som Southampton som klubb. Han var den spelare som bäst symboliserade hela klubbens klättring genom seriesystemet och oavsett om det var Alan Pardew, Nigel Adkins, Mauricio Pochettino eller Ronald Koeman som satt på tränarbänken var han alltid spelaren man kunde lita på, kuggen i mittförsvaret som alltid gav sitt yttersta för klubbmärket på bröstet. Och supportrarna älskade honom för det.

Han förtjänar att vara en klubblegendar. Men den här säsongens händelser riskerar att leda fram till ett bittert slut. Och förra veckan lämnade Fonte in en transferbegäran om att få lämna klubben.

- Han har haft flera möjligheter att förbättra situationen. Han valde att inte göra det. Han har gjort det tydligt att han vill utforska möjligheterna till en övergång. Det är där vi befinner oss i dagsläget. José vill lämna klubben. Han har formellt bett om en övergång, berättade Southamptons Director of Football Les Reed, som varit en stor del i klubbens framgångar på senare år.

Det kom inte som någon stor överraskning. Förhållandet mellan Southampton och Fonte har inte varit vad det en gång var sedan EM-guldet i somras, och relationen till nye tränaren Claude Puel tycks minst sagt frostig. Sedan han återvände från EM i Frankrike har Fonte inte riktigt stått att känna igen, varken som spelare eller som ledare.

Om vi ska tro Les Reed så har Fonte blivit erbjuden både en rejäl löneförhöjning och en kontraktsförlängning, vilket han själv förnekade så sent som i början av december. Reed menar att Fonte sökte en väg bort från klubben redan under sommaren och Puel har i Fonte inte haft den stöttepelare, ledare och lagkapten som tidigare managers kunnat åtnjuta, och när portugisen haft sitt huvud annorstädes har Virgil van Dijk klivit fram som den riktiga ledarfiguren. Fonte har dock fått mycket speltid under hösten och startade varje match fram till dess att han petades till bortamatchen mot Bournemouth för en knapp månad sedan. Fonte har dock varit frustrerad över att ha vilats i klubbens matcher i Europa League.

- Det är klart att jag är besviken. Jag vill spela varje match. Jag är fit nog spela varje match. I fjol kämpade jag väldigt hårt för att få spela Europa League, så det är klart jag är besviken. Men jag måste acceptera managerns beslut och vara redo när jag blir uttagen att spela, vädrade Fonte sin frustration.

Det utspelet verkar inte ha förbättrat relationen till Puel, som på senare tid allt oftare valt att ställa sin lagkapten utanför laget så länge han inte är i rätt mental status. Han utelämnades från truppen till helgens FA-cupbatalj mot Norwich och igår bekräftade Puel att han inte heller är aktuell för spel i morgondagens semifinal mot Liverpool i EFL Cup.

- José kommer inte delta i den här matchen. Vi får se till nästa match. Det är viktigt att bibehålla en stabilitet i laget och vi vet inte hur Josés framtid ser ut, det är en svår situation på transfermarknaden. Jag respekterar José, men det är ingen enkel situation för vare sig tränarstaben eller spelarna, sa Puel.

- Jag vill inte kommentera hans möjligheter att lämna. Jag tycker det är viktigt att respektera de andra spelarna, men det är också ett tillfälle för José att se andra möjligheter vilket jag också måste respektera. För mig är det viktigaste att bibehålla en stabilitet i försvaret, sen får vi se till Josés situation på transfermarknaden i andra hand. Om han skulle lämna klubben är det bara naturligt att titta på möjliga ersättare och vi måste se med öppna ögon på transferfönstret, men det är svårt att förbättra truppen den här månaden, fortsatte han.

Fonte har hunnit bli 33 år gammal och kanske fungerade EM-guldet med Portugal som en väckarklocka om en karriär vars slut börjar skönjas, samtidigt som tidningsrubriker med rykten om Manchester United och andra storklubbar förförande viskar i hans öra. Fonte vill bort och just nu är han inte fullt fokuserad på att göra sitt främsta för Southampton, varken som spelare eller ledare. Då är det svårt att klandra Puel för att han utelämnar sin lagkapten.

”Not surprising, hardly been behaving like a skipper from what I hear”, twittrade Southampton-legendaren Matt Le Tissier när nyheten om att Fonte lämnat in en transferbegäran dök upp.

Frågan är vart Fonte ser sin karriär ta vägen. Han har länge kopplats samman med Manchester United, men José Mourinho har redan Chris Smalling, Phil Jones, Marcos Rojo, Eric Bailly och Marcos Rojo att tillgå, samtidigt som det ryktas flitigt om Viktor Nilsson Lindelöf, vilket vore ett mer logiskt val sett till ålder och utvecklingsmöjligheter. Everton, som tränas av Fontes förre boss Ronald Koeman, är en annan klubb som nämns flitigt. Men vore verkligen en flytt till Goodison Park ett sådant lyft att det är värt att smutsa ner relationen till klubben och fansen han representerat sedan 2010? Ett tredje alternativ vore en återkomst till Portugal, där han i en klubb som Benfica – som han tillhörde i yngre år - skulle få utmana om titlar och frekvent delta i Champions League, och en sådan flytt skulle vara enklare att acceptera och förstå. Det lär spekuleras friskt kring Fonte så länge fönstret är öppet, och jag tror inte Puel kommer att överväga att spela portugisen så länge han trycker örat mot marken för att lyssna efter varje litet övergångsskalv.

José Fonte är lagkapten, men den här säsongen agerar han inte i närheten av hur en sådan bör vara. Han är den ende spelaren i den nuvarande Southampton-truppen som varit med på hela resan från League One till ett bra Premier League-lag. Om och när han lämnar kommer det vara ett trist slut på en häftig era för The Saints.

Dele Alli stal välförtjänt onsdagsrubrikerna när den stekhete 20-åringen sänkte Chelsea med två nickmål i derbyt mot Chelsea, där Tottenham bröt The Blues 13 matcher långa segersvit. Men i Baskien visade en annan supertalang att han är värd att hålla ögonen på.

”La última perla de la joya de la Real”, skrev Sport och fick medhåll från El Mundo Deportivo, som slog fast att ”Oyarzabal es un regalo”. Den nya pärlan i Real Sociedads skattkista. Oyarzabal är en gåva, med en liten hint till Los Reyes Magos. Och det är lätt att förstå journalisternas entusiasm över Mikel Oyarzabals insats, särskilt efter 3-0-målet i Copa del Rey-åttondelsfinalen mot Villarreal.

Oyarzabal löpte sig fri längs vänsterkanten och utmanade in mot straffområdet mot Mateo Musacchio, till synes för att försöka finna skyttekungen Willian José framför mål. Men han dolde sina avsikter väl. Det är inget enkelt avslut att göra, när han lyfte blicken och med vänsterfoten såg ut att söka en hård vristpassning mot målområdet, där lagkamraten stormade fram. Men han lyckades lura hela Villarreal-försvaret med sitt välmaskerade tillslag. I stället för den hårda vristträffen på bollens ovansida lät han foten gräva sig in under bollen och med våldsam kraft borra sig in i det första krysset bakom en lika överraskad som chanslös Sergio Asenjo. Perfekt utfört. Oerhört vackert. Och till Real Sociedad-supportrarnas förtjusning firade han genom att kyssa klubbmärket och peka upp mot läktarna på Anoeta.

Dessförinnan hade han serverat Willian José till 1-0-målet med en perfekt avvägd vrickning i djupled, som den målfarlige brassen kyligt kunde lyfta i nät ovanför Asenjo.19-årige Mikel Oyarzabal, som går under smeknamnet ”Bigfoot” på grund av sina osedvanligt stora fötter i storlek 47, har slagit igenom med dunder och brak. Oyarzabal, som föddes i Eibar och kom till Real Sociedads ungdomsakademi som 14-åring, fick chansen till a-lagsspel under David Moyes ledning, men det är under hans ersättare Eusebio Sacristán som det verkligen lossnat för den unge basken.

Eusebio Sacristán är en ”Cruyffist” som spelade under Johan Cruyffs ledning under tiden i Barcelona och det är baserat på den stora holländarens ideal som han byggt sin egen tränarfilosofi. Eusebio vill spela en offensiv fotboll, men en kontrollerad sådan med stort bollinnehav och en aggressiv återerövringspress. Det är i det systemet som Mikel Oyarzabal funnit sig en roll till vänster bakom den ensamme anfallaren. Positionen, i kombination med den unga åldern och att Oyarzabal är sprungen ur Real Sociedads egna akademi har ofrånkomligen medfört jämförelser med Antoine Griezmann. Precis som fransmannen har Oyarzabal en utmärkt teknik, en kvickhet och ett giftigt skott, samt en förkärlek för att driva inåt i planen för att bli mer involverad i spelet. Griezmann är dock betydligt rappare, rörligare och målfarligare, samtidigt som gänglige Oyarzabal med sina 180 centimeter är ett större hot i luftrummet på fasta situationer. De är långt ifrån några karbonkopior, men med den bakgrunden lär den unge basken få finna sig i att dras med den jämförelsen under inledningen av karriären. Och Real Sociedad har skyhöga förhoppningar på Oyarzabal.

Oyarzabal fick göra sin debut under Moyes ledning, när han hoppade in i slutminuterna av en 4-0-seger mot Levante, men det var först när skotten fick sparken i november 2015 som han på allvar började involveras i seniorlaget. Under senhösten blev det några sporadiska inhopp, men under början på 2016 tog han chansen ordentligt. Efter att ha gjort två mål och stått för en matchens lirare-prestation i 3-0-segern mot Granada cementerade han en plats i startelvan och under en imponerande debutvår bidrog han med sex mål, inklusive ett matchavgörande nickmål i 1-0-segern mot Barcelona. Den här säsongen har Oyarzabal fortsatt på inslagen väg och verkligen förtjänat Eusebios förtroende. 19-åringen har startat 15 av 16 ligamatcher och även om den målmässiga produktionen inte varit i paritet med vad han presterade under vårsäsongen så har han varit en viktig del i ett imponerande Real Sociedad, och han har dessutom varit den spelare i La Real som spelat fram till flest antal mål.

Real Sociedad gjorde en fin höstsäsong och befinner sig på femte plats i ligaspelet inför helgens omstart mot ett annat uppstickargäng, Jorge Sampaolis exalterande Sevilla. Eusebios fotboll har förankrats än mer i hans spelartrupp - där det finns en hel del kvalitet i form av spelare som Iñigo Martínez, Xabi Prieto, David Zurutuza, Asier Illaramendi, Yuri Berchiche, Carlos Vela och Willian José. Hemma på Anoeta har man bland annat lyckats besegra Atlético Madrid och Luis Enrique hävdade smått chockad att det inte var något annat än ett ”mirakel” att hans Barcelona undkommit Baskien med en poäng i behåll efter att ha varit utspelat i 90 minuter mot ett hyperaggressivt och proaktivt La Real.

La Real har spelat Spaniens kanske allra bästa fotboll under stora delar av hösten och formen verkar ha konserverats även över jul- och nyårsperioden. När 2017 års fotboll inleddes med första mötet i Copa del Rey mot Villarreal, som också imponerat under Fran Escríbas ledning, visade Real Sociedad prov på sina kvaliteter när man skapade chans på chans och ställde till stora problem för Villarreal i uppspelsfasen med den aggressiva återerövringspressen. Det återstår att se om man lyckas hålla spelet uppe även under våren och på allvar utmana om en Champions League-plats. Lördagens batalj mot Sevilla på lördag kan bli en fingervisning om vad som komma skall, men än så länge skönjas inga tecken på att varken Mikel Oyarzabal eller Real Sociedad har några planer på att slå av på takten.