Manchester City har börjat hitta formen igen efter stjärnsmällen mot Everton, när man föll med 0-4 i januari. Men lyftet har kommit med skyttekungen Sergio Agüero fast förankrad på avbytarbänken.

Nederlaget på Goodison Park var oväntat, men sedan dess har Manchester City börjat visa tecken på form igen. Efter en bra insats i 2-2-matchen hemma mot Tottenham har City kör över West Ham, 4-0, och stått för en bra insats mot Swansea trots att det krävdes ett sent segermål för att avgöra tillställningen. Pep Guardiola har varit njd med utvecklingen de senaste veckorna.

- När jag tittar på den första halvleken mot Swansea så är det precis så jag vill ha det. Vi har monopol på bollinnehavet och kommer fram sex, sju, åtta gånger till kortsidan. Vi skapade inte allt för många chanser, eftersom det är svårt att passera tio spelare och det var en stor skillnad i den andra halvleken jämfört med den första, så vi måste bli mer konsekventa. Men sedan Tottenham-matchen tycker jag vi är mer stabila, med bättre kontroll, sa Guardiola på presskonferensen inför måndagsmatchen mot Bournemouth.

De förbättrade insatserna har dock förvånande kommit utan Manchester Citys stjärnspelare - Sergio Agüero - i startelvan. Argentinaren är Citys främsta målskytt med 11 mål på 18 ligamatcher, men 28-åringen har fått stå vid sidan de senaste veckorna, vilket startat vilda diskussioner om Agüeros framtid.

Anledningen till att Agüero förpassats till bänken har förstås att göra med Gabriel Jesus succéstart sedan ankomsten från Palmeiras. 19-åringen gjorde båda målen senast mot Swansea och tillsammans med ungtupparna Raheem Sterling och Leroy Sané utgör de en rörlig fronttrio som Guardiola till synes blivit väldigt förtjust i.

- Jag vet att han (Agüero) försöker. Jag vet hur mycket han kämpade mot Tottenham och hur många chanser han skapade. Men mot Palace (3-0-segern i FA-cupen) såg jag tre grabbar som spelade med hög intensitet och jag sa ”Wow, jag gillar vad de gör”. I förra matchen gav jag dem möjligheten till kontinuitet. Mitt tips till killarna är att fortsätta visa mig hur bra de är, säger han.

Trots att det har funnits kritik mot Agüero och hans anpassning till den fotboll som Pep Guardiola vill spela så går det inte att ifrågasätta att han fortsatt varit en avgörande spelare för City. Han har trots allt gjort 18 mål på 26 matcher i alla turneringar och han har en förmåga att kliva fram i de allra största matcherna.

Sergio Agüero är förstås en alldeles för skicklig spelare för att sitta på bänken till förmån för en trio talangfulla gröngölingar, men han har all anledning att fundera över sin framtid. Guardiola har visat sig kunna vara osentimental tidigare. Han skeppade iväg Yaya Touré för att ta fram Sergio Busquets och skickade iväg sin främsta målskytt Samuel Eto’o. Zlatan Ibrahimovic fick som bekant också känna på Guardiolas kyliga behandling. Joe Hart skeppades ut till förmån för Claudio Bravo, som även han petats den senaste tiden.

Ett par matcher på bänken är förstås alldeles för tidigt för att dra några som helst slutsatser om vad som komma skall för Sergio Agüero, och han kan mycket väl vara tillbaka i startelvan även till kvällens match mot Bournemouth. Men om Guardiolas kommentarer på presskonferensen är något att gå efter så är det just nu en trio med Sané, Gabriel och Sterling som är förstavalet.

- Sergio vet sin managers och klubbs intentioner. Jag vill inte sälja honom. Jag vill att han stannar här så länge som han vill. Anledningen till att han inte spelat de två senaste matcherna är för att Leroy, Gabriel och Raheem har spelat fantastiskt. Det är enda anledningen. Om jag förändrar modellen kan jag spela alla fyra… Men jag gillar att spela med många mittfältare för att få en större kontroll. Vad jag känner nu är att om Leroy, Gabriel och Raheem inte spelar så kommer han få chansen, säger han.

Alltså. Sterling, Gabriel och Sané är Guardiolas föredragna trio. Och frågan är om Agüero är intresserad av att ta plats på den där bänken? Han fyller ändå 29 i sommar och att han efter drygt halva säsongen förpassats till bänken - trots en stadig om än inte spektakulär målskörd - är anledning till oro. Guardiola har varit osentimental förr och det har redan börjat pratas om en flytt bort i sommar.

- Jag vet inte vad som kommer hända vid säsongens slut. Jag vet hur svårt det är att finna målskyttar av klass. Jag skulle vilja att han stannar, men jag vet inte vad som händer. Även i min egen karriär visste jag inte vad som skulle hända vid slutet av varje säsong. Men jag har varit tydlig ända sedan början varje gång jag pratat med Sergio, jag vet hans styrkor, säger han.

Hastigt dragna slutsatser, eller ingen rök utan eld?

Thomas Müller assisterade när Arturo Vidal bröt dödläget mot Ingolstadt på tilläggstid, men målmässigt går det fortfarande trögt för Müller. Vad är det egentligen som inte fungerar för Raumdeutern från Pähl?

Om det inte hade varit för Hermann Gerland hade det kunnat vara väldigt annorlunda. En 19-årig Thomas Müller harvade runt i Bayern Münchens andralag och hade svårt att göra tillräckliga avtryck för att övertyga om att han förtjänade en chans i a-laget. Jürgen Klinsmann, den dåvarande managern, såg inte storheten och ville skeppa iväg honom till Hoffenheim. Då satte sig ”Tiger” Gerland, Bayerns långt trogne assisterande tränare, på tvären.

- Jag gick till Uli (Hoeness, Bayerns dåvarande sportchef) och sa att vi kan inte sälja den här killen, vi kan bara inte göra det. Han frågade mig: ”Kan du garantera att vi kan vinna Champions League med en sådan kille?” Jag sa nej, men jag kan garantera att han skulle göra mycket mål, berättade Gerland.

Gerland fick sin vilja igenom och Müller stannade. Och med Louis van Gaals intåg gick han plötsligt från anonym tillvaro i andralaget och på väg bort till att bli startspelare i både Bayern München och Tyskland på mindre än ett år. Med mål i mängder och en pojkaktig, genuin karisma fick Müller från lilla Pähl, utanför München, hela tyska folket på fall. Och den där Champions League-titeln som Hoeness pratade om gick minsann att vinna med Thomas Müller också.

Men efter 156 mål för Bayern München sedan debuten 2008 har det för första gången i Thomas Müllers karriär blivit grus i maskineriet. I fjol gjorde Müller 32 mål i alla turneringar - den här säsongen är han bara uppe i fyra. Den skrala målskörden har förvisso ackompanjerats av nio assists, vilket är mer än vad han mäktade med under hela fjolårssäsongen, men det är ändå tydligt att saker och ting inte riktigt går som den självutnämnde Raumdeutern (Müllers beskrivning av sin egen spelstil, som en som ”utforskar och utnyttjar ytor”) själv vill.

I en intervju med ESPN:s Rafa Honigstein utvecklar Müller sina tankar om den med hans mått mätt tunga säsongen, och han menar på att hans svaga målsnitt har att göra med Bayern Münchens prestationer i stort.

- Min målstatistik är inte samma som under de senaste åren. Men när laget inte spelar bra offensivt blir det problem för mig, eftersom jag inte är någon individualistisk spelare. Jag hämtar inte bollen centralt och dribblar förbi sex spelare. När vårt positionsspel och passningsspel inte är så bra så blir mitt spel lidande, berättar han.

Och trots att Bayern München med lätthet har gått ifrån till en sjupoängsledning i Bundesliga och är kvar i både DFB-Pokal och Champions League, där man ställs mot Arsenal i åttondelsfinalen, har spelet knackat betänkligt under säsongen. Det är förstås en process att genomföra en omställning från en tränare som Pep Guardiola till Carlo Ancelotti och även om segrarna har rullat in på stadig basis så har insatserna sällan varit särskilt övertygande, och Bayern har ofta fått förlita sig på individuella och avgörande prestationer från Robert Lewandowski och Arjen Robben. Bayern har på senare år varit mästare på att göra precis vad som krävs - utan att nödvändigtvis göra mer än så - men när säsongen nu går in i ett avgörande skede måste Bayerns prestationer förbättras drastiskt. Kraven på Säbener Strasse är alltid skyhöga, och spelarna är medvetna om att spelet måste börja klicka snart.

- Vi vet att vi inte riktigt har nått dit vi vill vara än. Vi vill spela en väldigt bra och dominant fotboll. Det räcker inte att bara spela bra. Motståndarna i ligan har börjat få lite mer självförtroende mot oss och känna att de kanske kan komma undan med någonting i matcherna mot oss. Vi måste verkligen sätta ett stopp för det och visa att det är vi som bestämmer vad som händer ute på planen, säger Manuel Neuer.

Är det så enkelt att Thomas Müller blivit ett offer för en Bayern-offensiv som inte riktigt kickat igång på alla cylindrar? Förmodligen inte, han var trots allt svag även i sommarens fotbolls-EM, men som han själv påpekar så har han ingen spelstil där han på egen hand avgör matcher när spelet knackar. Müller är en ytterst funktionell spelare och även om han är mångsidig så har han ingen teknisk färdighet som sticker ut. Det är hans intelligens och spelförståelse som tagit honom till världseliten. Müller har en i det närmaste oöverträffad att manipulera spelytor, för att skapa utrymme både för sig själv och för sina lagkamrater, och att välja rätt lägen att ta sig in i en viss yta. Jämfört med spelare som exempelvis Robben, Franck Ribéry eller Douglas Costa, som har större tekniska och individuella färdigheter som kan skapa målchanser genom att besegra sina motståndare i en-mot-en-dueller är det inte konstigt att Müller, som är mer beroende av sina lagkamrater för att spela en avgörande roll - särskilt sedan Lewandowski blivit den centrala anfallsfiguren, får större problem när det kollektiva anfallsspelet inte riktigt fungerar.

- Alla behöver titta sig själva i spegeln och fundera på varför det inte fungerar så väl. Jag tror det mer är ett problem med laget än med individuella spelare. Vi spelare behöver hitta en lösning för att uppträda mer som ett lag, att vara mer kompakta på planen. För tillfället är avstånden för stora mellan oss. Vi har problem med andrabollarna också. Mot Freiburg och Werder Bremen tvingades vi försvara så mycket att vi inte skapade särskilt många chanser, säger Müller.

Just nu springer Raumdeutern Thomas Müller vilse i en halvt dysfunktionell Bayern-offensiv. Både han och Bayern München måste börja hitta rätt illa kvickt. Redan på onsdag väntar Arsenal i det första Champions League-mötet på Allianz Arena.

- Vi måste bli bättre. Det räcker inte med att bara tro att vi ska hitta en väg igenom. Arsenal är i bra form. De har väldigt bra spelare och en bra manager. De senaste åren har vi känt oss bekväma mot Arsenal, så jag hoppas det blir detsamma även nu. Men det blir alltid tuffa matcher mot dem, säger han.

Leicesters dröm har förvandlats till mardröm. Från tidernas mest osannolika fotbollssaga till nedflyttningsstrid på bara månader. Och nu pratar Claudio Ranieri om hajarna som börjar känns doften av en blödande mästare.

Det finns få människor som kan framstå som så genomsympatiska och genuina som Claudio Ranieri. Den gamle italienaren är omgiven av en aura av vänlighet som gör att man bara vill gå fram och ge honom en kram, oavsett om han sitter med segervittning i pressalen och talar om titelstrid, ”Dilly Ding, Dilly Dong” och Champions League, eller om han pratar om en oväntad kamp för att undvika nedflyttning. Inför kvällens FA-cupmatch mot mötte han pressen för att prata om de regerande mästarnas kris. Där många tränare skulle agera buttert och kortfattat får en pressad Ranieri ändå ett helt pressrum att skratta.

- Nu finns det många hajar som cirkulerar där ute och jag står på en vindsurfingbräda. Men jag accepterar det. Det här är vårt liv. Förra året var en saga. Den här säsongen är ingen saga, men det är okej. Nu är det viktigt att vara positiv, säger han och hävdar att ingenting egentligen är annorlunda från fjolårssäsongen:

- Det är samma som förra säsongen. Jag pratar samma värdelösa (Ranieri använde uttrycket shitty…) engelska och de förstår mig. Det är viktigt att de förstår mig. Vi försöker vårt bästa men den här säsongen är allt fel, men vi kämpar fortfarande och det är min styrka. Det är viktigt för mig att se hur de pratar med varandra och hur de pratar med mig för att förbättra vissa situationer. Vi pratar hela tiden om vad vi behöver förbättra och allt är okej, med min stab och allihop, säger han.

Det sista är förmodligen en sanning med modifikation. Det har ryktats flitigt om slitningar inom Leicesters omklädningsrum och att alla inte riktigt drar åt det hållet som Ranieri vill. I fjol byggde Leicester sina framgångar genom att befinna sig i en märklig slags bubbla där precis allt gick deras väg. Men The Foxes nådde också framgångarna genom att vara en brokig skara spelare som slutit samman till en enhet som med beslutsamhet, sammanhållning och revanschlusta tog sig an världen. Den känslan har varit som bortblåst den här säsongen.

Vad är det egentligen som har gått så fel i Leicester City att ett par månader kan utgöra skillnad mellan överlägsen och sensationell Premier League-segrare och bottenstrid? Orsakerna är många. Men efter den säsongen som Leicester hade i fjol, när varenda spelare i truppen presterade på toppen av - eller kanske till och med över - sin egen förmåga. Varenda spelare överpresterade. Att mentalt återhämta sig efter chocken av att vinna Premier League har nog varit svårare än både Ranieri och Leicester hade förväntat sig. När samma hunger, målmedvetenhet och kampvilja inte riktigt finns där försvinner många av de mer abstrakta anledningarna till fjolårets framgångar. När det börjar bli slitningar och olika viljor i ett omklädningsrum som tidigare haft enigheten som sin största styrka blir det oundvikligen en källa för problem.

Truppmässigt har Leicester inte en sämre trupp i år jämfört med i fjol. Det går till och med att argumentera för att den är snäppet bättre. Den enda startspelaren som försvann är N’Golo Kanté, som flyttade till Chelsea, men den energiske mittfältaren har visat sig bli ett större tapp än väntat.

- Folk tror att vi bara spelar med två spelare på mittfältet, men jag svarar alltid: ”Nej. Vi spelar med Drinkwater centralt och med Kanté på båda sidorna om honom, vilket i praktiken ger oss 12 spelare, skojade chefsscouten Steve Walsh, som upptäckte Kanté i Caen i fjol.

Det var dock inte långt ifrån sanningen. Kraftpaketet Kanté och Drinkwater utgjorde ett i det närmaste idealt mittfältspar i Leicesters 4-4-2-uppställning där Kantés energi och löpvillighet gjorde att The Foxes kunde hantera även motståndare med än större central närvaro. Utan Kanté bredvid sig har Drinkwater sett vilsen ut den här säsongen. Än värre har det sett ut för försvaret, som blivit betydligt mer exponerat i år. Gary Lineker uttryckte det hela väl:

”Huth och Morgan utan Kanté framför är som Huth och Morgan”, skrev han på Twitter.

Hårt. Men svårt att argumentera emot. Både Robert Huth och Wes Morgan var fenomenala i fjol och mittbacksduon förtjänar stort beröm för deras roll i ligatiteln, men den här säsongen har de båda sett ut som de långsamma, fyrkantiga bjässarna som vi tidigare varit så vana att se. Det är också tydligt i statistiken. Trots samma fyrbackslinje och målvakt har Leicester släppt in 41 mål på 24 matcher i år, 16:e bäst i Premier League, jämfört med 36 insläppta på 38 matcher i fjol - vilket bara Tottenham och Manchester United (35 insläppta) slog.

Ranieri har också visat upp en taktisk rigiditet och ovillighet att överge 4-4-2-uppställningen, trots att mittfältsbalansen kanske skulle må bra av det. Nampalys Mendy värvades in under sommaren efter att ha växt ut till en skicklig defensiv mittfältare i Nice. Mendy är en duktig fotbollsspelare som imponerade stort under fjolåret, men han är ingen Kanté - utan mer av en kontrollerad mittfältare, som utmärker sig genom fin spelförståelse och sitt passningsspel. Mot slutet har Wilfred Ndidi, som värvades från Genk för 150 miljoner, fått chansen och det är en mittfältstyp som skulle passa bättre på ett tvåmannamittfält. Men även om Ndidi otvivelaktigt är talangfull är det mycket att begära från en 20-åring, att kliva in och fylla ett Kanté-format hål i en helt ny liga.

Offensivt har Leicester förstärkt med spelare som Ahmed Musa och Islam Slimani, men ändå haft enorma problem. The Foxes har ännu inte mäktat med att göra ett enda ligamål under 2017. Mycket beror förstås på att fjolårets succémän Jamie Vardy och Riyad Mahrez inte varit i närheten av att komma upp i samma kvalitet.

Mahrez, som blev utsedd till Årets spelare i fjol, har inte gjort ett spelmål i Premier League sedan april i fjol och 24-målsmannen Jamie Vardy har bara hittat nätet vid fem tillfällen.

Problemen som Leicester och Ranieri måste möta är många, men klubben uttryckte igår sitt stöd för den italienska guldtränaren. Leicester tror på Ranieri, och han har spelarna till förfogande för att leda Leicester upp på säkrare mark. Men det är dags att börja visa upp något av den enigheten och målmedvetenheten som bar fram laget i fjol.

- Vi är regerande mästare och i ärlighetens namn så har vårt titelförsvar varit pinsamt. Låt oss inte prata om föregående säsong, fjolåret är borta. Vi måste bli bättre omedelbart. Det är dags att varenda en av oss, från toppen till botten av klubben, reser sig upp och presterar. Annars kommer vi åka ur, sa en frustrerad Kasper Schmeichel efter 3-0-förlusten hemma mot Manchester United förra helgen.

Han får medhåll av sin tränare, som hävdar att truppen är redo att ta kampen tillsammans.

- Vi är olyckliga och ledsna, men vi måste reagera och vi är redo att kämpa till slutet. Det här är en tuff tid, men jag är van att kämpa och det är mina spelare också. Leicester har kämpat i de senaste tio åren. Om spelarna inte vill ha mig här kan de säga det till ägarna, men det har de inte gjort. Vi är i det här tillsammans. Vi måste sluta samman och fortsätta kämpa, säger Ranieri.

Förbättringen måste dock ske nu, och helgens match mot Swansea kommer bli viktig. För, som Ranieri så väl uttryckte det: Hajarna börjar hopa sig. Och den där vindsurfingbrädan är inget särskilt säkert skydd i den förrädiska bottenstriden.

Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka att en nedflyttning bara året efter Premier League-historiens största chock bara skulle göra myten om Leicester City än större. Claudio Ranieri och hans spelare lär dock inte vara av samma åsikt.

Okänd för den stora massan, men ”Nye Mourinho” har fått en strålande start på livet i Premier League. Marco Silva har på kort tid haft stor effekt på Hull, som kämpar vidare för att undvika nedflyttning.

Det är en underdrift att påstå att Marco Silva stod inför en tuff utmaning när han tog över huvudansvaret i nedflyttningsfavoriten Hull City. Men den 39-årige doldisen från Portugal, som av många har dubbats till ”Nye Mourinho”, har med hårt och noggrant arbete redan börjat sätta sin prägel på Hull.

Hull följde upp segern (i returen av semifinalen i EFL Cup där Hull ändå åkte ur) och krysset mot Manchester United med att ta ännu en fin skalp i helgen, när Jürgen Klopps Liverpool besegrades med 2-0 efter mål av Alfred N’Diaye och Omar Niassé. Och efter en mörk första halva av säsongen ser det plötsligt betydligt ljusare ut för Hull, som är uppe på 18:e plats - bara en poäng från Swansea uppe på säker mark.

- Det är självklart att jag är väldigt nöjd med vår prestation. Mitt lag visade upp en fantastisk kampvilja, men det viktigaste nu är att fortsätta hålla fokus och fortsätta plocka poäng. Vi måste hålla vårt mål i sikte, det här ger bara tre poäng och ingenting mer. Men det visar spelarna att det här är rätt väg att gå och att de kan ha tro på det vi gör. Det är oerhört viktigt. Om det inte finns någon tro så är det omöjligt, sa Silva efter 2-0-segern mot Liverpool.

Som spelare hade Marco Silva en relativt anonym karriär som till stora delar spenderades som högerback i de lägre divisionerna i Portugal. När han vid 34 års ålder lade ner spelarkarriären antog han rollen som sportchef i Estoril, från Lissabon-trakterna, men när resultaten började gå knackigt tog han steget ner till tränarbänken. Det har inte visat sig vara något dumt steg.

Silva vände den negativa trenden och förde Estoril till uppflyttning efter att ha vunnit den portugisiska andradivisionen. Säsongen efter tog han lilla Estoril ut i Europa genom en femteplats, och året efter tog laget ytterligare ett kliv och slutade på fjärde plats.

Framgångarna med Estoril gav eko i Portugal och 2014 skrev han på ett fyraårskontrakt med Sporting. Trots att han ledde laget till en tredjeplats i ligan och en cuptitel efter att ha vunnit Taça de Portugal så fick Silva gå efter bara en säsong. Silva avskedades av den smått bisarra anledningen att han inte burit klubbkostymen under en cupmatch mot FC Vizela. Den klädkodsmässiga anledningen var en av många som klubben lade fram som grund för att få avskeda Silva, för att i stället kunna ersätta honom med Benficas framgångsrike manager Jorge Jesus, som tidigare spelat i klubben.

Efter det märkliga avskedet lyfte Marco Silva blicken från Portugal och tog i stället över grekiska Olympiakos, där han säkrade ligatiteln med sex matcher kvar av säsongen. Trots framgången valde Silva att själv kliva av, av personliga skäl. Framgångarna både i Portugal och Grekland nåddes trots ganska spretiga trupper, med många lånespelare och spelare som värvats in på fri transfer, men Silva visade redan under tiden i Estoril en väldig skicklighet i att göra sina lag taktiskt flexibla. Genom hårt arbete på träningsplanen och noggranna förberedelser utmärkte sig hans lag genom deras förmåga att anpassa sig taktiskt efter motståndarnas styrkor och svagheter, oavsett om det skedde från match till match eller mitt i spelet.

Samma styrkor har Hull börjat visa upp, trots Silvas korta tid i klubben. Och spelarna berättar att det är hårt arbete som ligger bakom de inledande resultaten.

- Vi går igenom precis allt, och det är exakt vad vi behöver. Saker och ting har uppenbarligen inte gått rätt den här säsongen, men han har kommit in och satt sin prägel på det direkt. Han sa direkt att vi inte skulle få några lediga dagar och det löftet har han inte svikit. Men grabbarna är nöjda, vi arbetar hårt och lär oss mycket av honom, berättade Andrew Robertson.

Trots sin korta tid i klubben har Silva redan övervakat en stor omväxling i spelartruppen när viktiga pjäser som Robert Snodgrass och Jake Livermore lämnade, och hela sju stycken nyförvärv - flera på lån - har kommit in. Evandro, som frodades under Silvas ledning i Estoril, Lazar Markovic, Oumar Niassé, Alfred N’Diaye, Andrea Ranocchia, Omar Elabdellaoui, Kamil Grosicki har alla anslutit i januari.

Marco Silva lät som en stor chansning när han utsågs till mannen att leda Hull till nytt Premier League-kontrakt. Men trots de många förändringarna både på tränar- och spelarfronten har Hull börjat nå resultat snabbt. Marco Silva har fått en bra start. Räcker det hela vägen upp på säker mark?

I dagarna firades det kinesiska nyåret in - The year of the Fire Rooster. Och i Turin finns det en tupp som är i glödande form.

Niondeplacerade Torino har inte fått någon flygande start på 2017, där man fortfarande söker efter första segern i Serie A. Men tuppen på topp - Andrea Belotti - fortsätter att göra mål. Hittills har det blivit 14 baljor på 19 matcher för 23-åringen.

Andrea Belotti är en klassisk engelsk anfallstyp gömd i en entusiastisk 23-årig italienares kropp och hans insatser den här säsongen har fått Europas storklubbar att få upp ögonen för honom. Under transferfönstret har det ryktats flitigt om en eventuell flytt, och allra ivrigast och ihärdigast har ryktena om en nära 600-miljonersflytt till London och Arsenal. Men Torino har inga som helst planer på att sälja sin guldtupp.

- Han är värd betydligt mer än vad laget i fråga har erbjudit, konstaterade klubbens sportchef Giuanluca Petrachi krasst i Sky Italia.

Belotti skrev nyligen på en kontraktsförlängning och det har vida rapporterats om en utköpsklausul på 100 miljoner euro.

- Vi kommer inte ta några bud under den summan i beaktning, säger Torino-ägaren Urbano Cairo.

Vad är det då som gör att Andrea Belotti, som för den stora massan varit en relativt okänd spelare fram till nu, kopplas samman med sådana enorma pengar? Under de senaste två åren har Belotti tagit enorma steg och utvecklats till en ovanlig anfallstyp. Det finns förstås teknik och talang, men det som verkligen skiljer Andrea Belotti från mängden är hans enorma arbetsvilja och fysiska kapacitet. Med axlar som en boxare och en låg tyngdpunkt, trots sina 181 centimeter, är Belotti ett riktigt kraftpaket. Han är skicklig i targetspelet, en giftig huvudspelare och så har han en näsa för mål också. Men framför allt så arbetar han hårdare än alla andra.

- Min far talade om för mig att om jag inte lämnade planen fullständigt utmattad så har jag inte gett mitt allt. Jag gillar att arbeta hårt, har han berättat för La Gazzetta dello Sport

Många forna lagkamrater har uttryckt förvåning över att Belotti tagit sig så långt i karriären. Viljan att lyckas har tvivellöst funnits där från början, men många ifrågasatte om han hade talangen att lyckas ta steget upp i Serie A. Som ungdom fick han nobben från Atalanta, efter ett misslyckat provspel, och han valde i stället att skriva på för AlbinoLeffe i Serie B, där han spelade i ungdomslagen i två år innan han 2012 fick chansen i a-laget.

AlbinoLeffe åkte ur Serie B den säsongen, men i Lega Pro kommande säsong kunde Belotti säkra sin plats i startelvan. I AlbinoLeffe skolades Belotti också om, från kantrollen han tidigare haft, till den centrala anfallsrollen han numera innehar. Efter att ha gjort 14 mål under säsongen 2012/13 hade Belotti alternativ att gå vidare, men trots erbjudanden från Serie A-klubbar som Sampdoria och Hellas Verona, valde Belotti i stället att gå till Palermo, för att undvika risken att placeras i Primavera-truppen.

Efter två år i Palermo hamnade han slutligen i Torino, under nuvarande italienska förbundskaptenen Giampiero Venturas ledning, och det är där karriären verkligen tagit fart. I samband med att Belotti blev uppkallad till sin första landskamp, en vänskapslandskamp mot Frankrike i augusti, mindes han tillbaka på Venturas roll.

- Han repeterade samma sak nu som han gjorde första gången vi träffades i Torino. Om du vill det tillräckligt mycket så kan du göra det. Han lärde mig hur många olika sätt det finns att se en match på, och hur många olika valmöjligheter jag har, berättade han.

Ventura blev en vital del i Belottis taktiska utveckling, likväl som för hans självförtroende, och han bombade in tolv mål under fjolårssäsongen, när han blev Torinos främsta målskytt. Och Torino-fansen fick bekanta sig med ”Il Gallo”, Tuppen, på allvar.

- Den första gången jag firade ett mål med att göra en tuppkam var för att jag lovade min vän Yuri Gallo att jag skulle göra det. Han trodde aldrig jag skulle göra det efter ett mål. Jag har inte mitt hår så längre eftersom det är en överdriven hårstil. Dagens frisyrer reflekterar inte mitt sätt att vara. Det är också ett sätt att slå tillbaka mot de som sagt att jag ska tro jag är något, för det kommer jag aldrig tro. En livstid byggd på inbillningen om någon viss “status” skapar ingenting annat än falska relationer, berättar han.

Belotti behåller fötterna på jorden. Och de är så gott som ständigt i rörelse. Den här säsongen har Torino-fansen fått vänja sig vid Belottis målgest, när han imiterar en tuppkam med sin näve i pannan. Så här långt har det blivit 14 mål på 19 matcher. Och sedan Ventura ersatte Antonio Conte som förbundskapten har han också klivit fram som Italiens svar på den kluriga anfallsfrågan, genom att göra tre mål under sina fem första landskamper.

Ventura må haft stor del i den taktiska utvecklingen av Belottis spel, men han är själv också en ivrig betraktare av vad hans anfallskollegor runt om i fotbollsvärlden företar sig med. I unga år var det Andriy Shevchenko som var den stora hjälten, på senare år har han dragit inspiration från vitt skilda håll.

- För mig har Sheva alltid varit ett helgon. Han skulle kunna vara på samma plan som Maradona, men jag skulle ändå bara se Shevchenko. Jag ville ha allt från honom, men från andra anfallare jag studerat så ville jag bara ha en av deras specifika kvaliteter. Jag studerade Mario Gómez kyla framför mål, lättheten som Fernando Torres vände bort sina försvarare, Didier Drogbas fysiska dominans. I dag försöker jag stjäla vissa hemligheter från Sergio Agüero, så som hans rörelser, sinne för positionering, hur han alltid vet var målet befinner sig och alltid når bollen före motståndarna. Han gör alltid mål på alla möjliga sätt, och är också en ledare, det är vad jag gillar från honom, säger han.

Trots framgången den här säsongen, och ryktena om gigantiska övergångar, fortsätter Belotti att fokusera på att prestera på så hög nivå som möjligt för Torino, och samtidigt fortsätta att utveckla sitt spel.

- Jag är en Torino-spelare och jag har ett långt kontrakt. Jag fokuserar bara på att göra bra ifrån mig här. Det är det enda som finns i mitt huvud just nu, säger han och fortsätter:

- Hur jag kan förbättras? På alla sätt. På träningsplanen, i att lära mig från tränaren och att hjälpa mina lagkamrater. Jag känner mig inte färdig, jag måste fortsätta att lära och göra bättre ifrån mig.

Den här säsongen har varit väldigt bra så här långt för Andrea Belotti. Och han visar inga tecken på att sluta producera varken för Torino eller Italien. Hur långt det kan leda? Tja, vem vet - det är ju trots allt Eldtuppens år.

Spansk fotbolls mest välskötta klubb kastades inför säsongen in i ett oväntat och ovanligt kaos. Men under Fran Escribás ledning har Den gula ubåten fortsatt på stadig kurs och med La Ligas främsta försvar är Villarreal med och utmanar i toppen.

Villarreal har kommit en lång väg sedan sensommarens kaos. Fran Escribá låg i badbyxor på en strand och funderade på att inhandla en glass i avslappnad förvissning om att något tränarjobb knappast skulle komma krypande med säsongen så nära inpå. Så fel han hade.

Dagen efter presenterades Escribá som ny Villarreal-tränare, en utveckling som ingen utomstående hade kunnat förutspå. Fernando Roig, Villarreals ägare, valde att avskeda succétränaren Marcelino, samme man som tagit upp Den gula ubåten från andradivisionen och ut i Europa två gånger om, som lett laget till Copa del Rey-semifinal, Europa League-semi och till en Champions League-plats. En briljant manager. Men en oerhört svår person att ha att göra med.

Till slut tvingades Roig till att ta ett beslut. Marcelino hade anklagats för att inte ha försökt besegra Sporting Gijón i den sista matchen föregående säsong, när laget han representerat som både spelare och tränare klarade sig kvar i La Liga, och relationen med spelartruppen och ledningen var ansträngd. Trots säsongsstarten runt hörnet fick Marcelino foten. ”En fråga om heder”, konstaterade Roig.

Ut med Marcelino, in med Escribá. En oväntad vändning, men den har inte omkullkastat stabiliteten i Spaniens mest välskötta klubb. Och Fran Escribá har fortsatt bygga vidare på grundstenarna som Marcelino lagt ut, med ett defensivt skickligt och omställningsstarkt lag. Escribá har fortsatt med 4-4-2-uppställningen som fungerade så väl under föregående säsong, med en defensiv soliditet med Mario Gaspar, Mateo Musacchio och Jaume Costa, som alla spelat i ungdomsakademin och varit i klubben i många år, tillsammans med Victor Ruiz framför forne supertalangen Sergio Asenjo. På mittfältet håller Trigueiros och fantastiske Bruno Soriano ställningarna och initierar omställningarna som Villarreal utför så framgångsrikt. Escribá har också funnit ett nytt välfungerande anfallspar i italienaren Nicola Sansone och Alexandre Pato - som ryktas vara på väg till Kina och som inte var med i 2-0-segern mot Granada igår.

- Vi har analyserat situationen och kommit till insikt om att det är svårt att räkna med honom till den här matchen eftersom han har ett intressant bud om att lämna klubben och vi kan inte ta några risker, sa Escribá inför matchen.

Även utan Pato kunde Villarreal säkra 2017 års första seger och studsa tillbaka från besvikelsen av förlusten i regionsderbyt mot Valencia. Och man gjorde det genom ytterligare en hållen nolla, efter mål av Soriano och Álvaro González. Villarreal återfinns nu på sjätte plats i La Liga, och skuggar lag som Real Sociedad och Atlético Madrid i den oväntat jämna toppstriden bakom Real Madrid. Med blott 14 insläppta på 20 matcher förfogar Escribá över landets bästa försvar, trots ett antal förändringar till matchen mot Granada.

- Efter några mindre bra resultat behövde vi en vinst. Det var ingen briljant match, men vi lyckads åsamka dem skada samtidigt som vi var solida bakåt. Det var särskilt glädjande att spelare som inte spelat så mycket gör så bra ifrån sig. Bonera hade en väldigt bra match. Jag är väldigt nöjd med hela försvaret, sa Escribá.

Från stranden till hetluften för Fran Escribá, och från tränarkaos till fortsatt stabilitet för Villarreal som siktar mot att än en gång trotsa oddsen och ta det lilla laget från Castellón ut i Europa. Med ett stabilt försvar och ett blixtrande effektivt kontringsspel kommer Villarreal fortsätta att ställa till besvär i toppstriden under våren. Under en helg där alla topplag så här långt (i skrivande stund har inte Real Madrid-Real Sociedad spelats) tappat poäng är Villarreal den stora vinnaren. Nästa omgång? Då väntar Sevilla i en match som kan visa sig viktig för Villarreals möjligheter att ta sig ut i Europa.

Oavsett utgång så fortsätter Spaniens mest välskötta klubb att lugnt lunka på med en imponerande stabilitet.