Leicesters dröm har förvandlats till mardröm. Från tidernas mest osannolika fotbollssaga till nedflyttningsstrid på bara månader. Och nu pratar Claudio Ranieri om hajarna som börjar känns doften av en blödande mästare.
Det finns få människor som kan framstå som så genomsympatiska och genuina som Claudio Ranieri. Den gamle italienaren är omgiven av en aura av vänlighet som gör att man bara vill gå fram och ge honom en kram, oavsett om han sitter med segervittning i pressalen och talar om titelstrid, ”Dilly Ding, Dilly Dong” och Champions League, eller om han pratar om en oväntad kamp för att undvika nedflyttning. Inför kvällens FA-cupmatch mot mötte han pressen för att prata om de regerande mästarnas kris. Där många tränare skulle agera buttert och kortfattat får en pressad Ranieri ändå ett helt pressrum att skratta.
- Nu finns det många hajar som cirkulerar där ute och jag står på en vindsurfingbräda. Men jag accepterar det. Det här är vårt liv. Förra året var en saga. Den här säsongen är ingen saga, men det är okej. Nu är det viktigt att vara positiv, säger han och hävdar att ingenting egentligen är annorlunda från fjolårssäsongen:
- Det är samma som förra säsongen. Jag pratar samma värdelösa (Ranieri använde uttrycket shitty…) engelska och de förstår mig. Det är viktigt att de förstår mig. Vi försöker vårt bästa men den här säsongen är allt fel, men vi kämpar fortfarande och det är min styrka. Det är viktigt för mig att se hur de pratar med varandra och hur de pratar med mig för att förbättra vissa situationer. Vi pratar hela tiden om vad vi behöver förbättra och allt är okej, med min stab och allihop, säger han.
Det sista är förmodligen en sanning med modifikation. Det har ryktats flitigt om slitningar inom Leicesters omklädningsrum och att alla inte riktigt drar åt det hållet som Ranieri vill. I fjol byggde Leicester sina framgångar genom att befinna sig i en märklig slags bubbla där precis allt gick deras väg. Men The Foxes nådde också framgångarna genom att vara en brokig skara spelare som slutit samman till en enhet som med beslutsamhet, sammanhållning och revanschlusta tog sig an världen. Den känslan har varit som bortblåst den här säsongen.
Vad är det egentligen som har gått så fel i Leicester City att ett par månader kan utgöra skillnad mellan överlägsen och sensationell Premier League-segrare och bottenstrid? Orsakerna är många. Men efter den säsongen som Leicester hade i fjol, när varenda spelare i truppen presterade på toppen av - eller kanske till och med över - sin egen förmåga. Varenda spelare överpresterade. Att mentalt återhämta sig efter chocken av att vinna Premier League har nog varit svårare än både Ranieri och Leicester hade förväntat sig. När samma hunger, målmedvetenhet och kampvilja inte riktigt finns där försvinner många av de mer abstrakta anledningarna till fjolårets framgångar. När det börjar bli slitningar och olika viljor i ett omklädningsrum som tidigare haft enigheten som sin största styrka blir det oundvikligen en källa för problem.
Truppmässigt har Leicester inte en sämre trupp i år jämfört med i fjol. Det går till och med att argumentera för att den är snäppet bättre. Den enda startspelaren som försvann är N’Golo Kanté, som flyttade till Chelsea, men den energiske mittfältaren har visat sig bli ett större tapp än väntat.
- Folk tror att vi bara spelar med två spelare på mittfältet, men jag svarar alltid: ”Nej. Vi spelar med Drinkwater centralt och med Kanté på båda sidorna om honom, vilket i praktiken ger oss 12 spelare, skojade chefsscouten Steve Walsh, som upptäckte Kanté i Caen i fjol.
Det var dock inte långt ifrån sanningen. Kraftpaketet Kanté och Drinkwater utgjorde ett i det närmaste idealt mittfältspar i Leicesters 4-4-2-uppställning där Kantés energi och löpvillighet gjorde att The Foxes kunde hantera även motståndare med än större central närvaro. Utan Kanté bredvid sig har Drinkwater sett vilsen ut den här säsongen. Än värre har det sett ut för försvaret, som blivit betydligt mer exponerat i år. Gary Lineker uttryckte det hela väl:
”Huth och Morgan utan Kanté framför är som Huth och Morgan”, skrev han på Twitter.
Hårt. Men svårt att argumentera emot. Både Robert Huth och Wes Morgan var fenomenala i fjol och mittbacksduon förtjänar stort beröm för deras roll i ligatiteln, men den här säsongen har de båda sett ut som de långsamma, fyrkantiga bjässarna som vi tidigare varit så vana att se. Det är också tydligt i statistiken. Trots samma fyrbackslinje och målvakt har Leicester släppt in 41 mål på 24 matcher i år, 16:e bäst i Premier League, jämfört med 36 insläppta på 38 matcher i fjol - vilket bara Tottenham och Manchester United (35 insläppta) slog.
Ranieri har också visat upp en taktisk rigiditet och ovillighet att överge 4-4-2-uppställningen, trots att mittfältsbalansen kanske skulle må bra av det. Nampalys Mendy värvades in under sommaren efter att ha växt ut till en skicklig defensiv mittfältare i Nice. Mendy är en duktig fotbollsspelare som imponerade stort under fjolåret, men han är ingen Kanté - utan mer av en kontrollerad mittfältare, som utmärker sig genom fin spelförståelse och sitt passningsspel. Mot slutet har Wilfred Ndidi, som värvades från Genk för 150 miljoner, fått chansen och det är en mittfältstyp som skulle passa bättre på ett tvåmannamittfält. Men även om Ndidi otvivelaktigt är talangfull är det mycket att begära från en 20-åring, att kliva in och fylla ett Kanté-format hål i en helt ny liga.
Offensivt har Leicester förstärkt med spelare som Ahmed Musa och Islam Slimani, men ändå haft enorma problem. The Foxes har ännu inte mäktat med att göra ett enda ligamål under 2017. Mycket beror förstås på att fjolårets succémän Jamie Vardy och Riyad Mahrez inte varit i närheten av att komma upp i samma kvalitet.
Mahrez, som blev utsedd till Årets spelare i fjol, har inte gjort ett spelmål i Premier League sedan april i fjol och 24-målsmannen Jamie Vardy har bara hittat nätet vid fem tillfällen.
Problemen som Leicester och Ranieri måste möta är många, men klubben uttryckte igår sitt stöd för den italienska guldtränaren. Leicester tror på Ranieri, och han har spelarna till förfogande för att leda Leicester upp på säkrare mark. Men det är dags att börja visa upp något av den enigheten och målmedvetenheten som bar fram laget i fjol.
- Vi är regerande mästare och i ärlighetens namn så har vårt titelförsvar varit pinsamt. Låt oss inte prata om föregående säsong, fjolåret är borta. Vi måste bli bättre omedelbart. Det är dags att varenda en av oss, från toppen till botten av klubben, reser sig upp och presterar. Annars kommer vi åka ur, sa en frustrerad Kasper Schmeichel efter 3-0-förlusten hemma mot Manchester United förra helgen.
Han får medhåll av sin tränare, som hävdar att truppen är redo att ta kampen tillsammans.
- Vi är olyckliga och ledsna, men vi måste reagera och vi är redo att kämpa till slutet. Det här är en tuff tid, men jag är van att kämpa och det är mina spelare också. Leicester har kämpat i de senaste tio åren. Om spelarna inte vill ha mig här kan de säga det till ägarna, men det har de inte gjort. Vi är i det här tillsammans. Vi måste sluta samman och fortsätta kämpa, säger Ranieri.
Förbättringen måste dock ske nu, och helgens match mot Swansea kommer bli viktig. För, som Ranieri så väl uttryckte det: Hajarna börjar hopa sig. Och den där vindsurfingbrädan är inget särskilt säkert skydd i den förrädiska bottenstriden.
Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka att en nedflyttning bara året efter Premier League-historiens största chock bara skulle göra myten om Leicester City än större. Claudio Ranieri och hans spelare lär dock inte vara av samma åsikt.
@Jimmyewertsson
