Hans Celtic-karriär tog fart med ett hattrick i derbyt mot Rangers. Nu står stekhete Moussa Dembélé än en gång i fokus när det vankas Old Firm. ”Det är en fin dag att minnas, men nu är den i det förgångna och vi har en ny match att vänta”, säger han.

Det var långt ifrån självklart att Moussa Dembélé skulle hamna i Glasgow. Den dåvarande 19-åringen hade precis varit direkt bidragande till att Fulham säkrade nytt Championship-kontrakt med 15 mål och sju assist och fransmannen var hett villebråd under sommaren. Tottenham såg ut vara den mest troliga destinationen, innan Brendan Rodgers gled in i handlingarna.

Rodgers, som växt upp som Celtic-suppotrer i Nordirland, hade precis tillträtt som manager på Celtic Park och hans första uppdrag blev att locka till sig Dembélé. Scouten David Moss hade förvisso gjort ett grundligt arbete och följt Dembélé i över ett år och författat dussintals rapporter om hans framsteg i den engelska andraligan, men det blev upp till Rodgers att övertyga Dembélé om att Skottland, som tveklöst är en fotbollsliga som tappat i status det senaste decenniet, var rätt plats att förädla hans talang.

Under ett två och en halv timme långt möte i centrala London gick Rodgers grundligt igenom hur han ämnade arbeta för att förbättra Dembélé och vilken roll han såg för honom i Celtic. Han drog upp hur han arbetat med Luis Suárez, Daniel Sturridge och Raheem Sterling för att få ut det mesta av deras respektive talanger. Rodgers ord var tillräckligt, och i stället för Champions League-fotboll och titelstrid i London valde Dembélé Skottland och Glasgow. Än så länge behöver han inte ångra sitt val.

Rodgers har gjort ett strålande arbete med Celtic, som han tagit till Champions League-gruppspel och lett till 26 segrar och ett kryss på 27 ligamatcher. Och Moussa Dembélé har varit utmärkt. Hittills har det blivit hela 32 mål för 20-åringen. Och han hyllar Rodgers för hans roll i framgången.

- Under de senaste tolv månaderna har jag förbättrat alla delar av mitt spel. Jag har arbetat hårt för det, men sedan jag började arbeta med Rodgers tycker jag att min spelförståelse blivit mycket bättre. Men det är inte allt, det finns andra delar av mitt spel som också blivit bättre. Som helhet är jag mycket bättre än i fjol och det har managern hjälpt mig med. Han har arbetat mycket med mig på träningsplanen och jag känner att jag förbättras hela tiden, säger han.

Dembélé växte upp i den oförlåtande Paris-förorten Cergy, men togs in i PSG:s akademi redan som åttaåring. Tillsammans med sin bäste vän Kingsley Coman, som nu spelar i Bayern München, öste de in mål i ungomslagen. Men PSG under de åren var inget lag som prioriterade att flytta upp talanger från de egna leden och precis som Coman tvingades Dembélé ta ett svårt beslut. Trots att han inte talade någon engelska föredrog han en flytt till England för att förbättra sina möjligheter till a-lagsspel. Valet föll på Fulham, och tillsammans med sin storebror flyttade han till London.

Vägen har måhända varit lite krokig, men nu har 20-årige Dembélé hittat rätt. Han öser in mål i ett lag som dominerar den inhemska ligan och som aspirerar till att spela en fin fotboll, och han har funnit ett strålande samarbete med kvicka Scott Sinclair. När Dembélé skrev på för Celtic förkunnade han att han hade som mål att bli den bästa anfallaren i världen och trots sin unga ålder har han visat en fallenhet för att prestera när matcherna är som tuffast. Han sköt Celtic till Champions League-gruppspel, gjorde två mål mot Manchester City och har gjort mål i samtliga tre Old Firm-derbyn mot Rangers - inklusive ett hattrick i höstens första möte.

I helgen väntar nästa derby mot Rangers. Fotbollsmässigt är mötet inte vad den en gång var, men Old Firm är alltjämt ett av Europas hetaste derbyn, sprunget ur hat och religiösa skiljaktigheter mellan katoliker och protestanter. Det må vara klyschigt, men Old Firm är verkligen mer än bara en fotbollsmatch.

Rangers är tillbaka i Scottish Premier League, men laget är långt ifrån att utmana stadsrivalerna i ligatoppen och läget är alltjämt smått kaotiskt. Rangers flyttades som bekant ner till botten av den skotska fotbollspyramiden efter år av ekonomisk misskötsel och skattefiffel, som ledde till tvångsförvaltning och konkurshot. Efter fyra års ökenvandring genom det skotska seriesystemet är Rangers tillbaka och fansen fortsätter att stå bakom klubben trots år av ägarstrul, inkompetens och svikna löften. Rangers kommer dock till derbyt utan klar huvudtränare efter att ha avskedat Mark Warburton för en knapp månad sedan. Portugisiske Pedro Caixinha, som för tillfället tränar Al-Gharafa Sports Club i Qatar, ryktas vara så gott som klar men i skrivande stund är ingenting påkritat. Jakten på en sportchef, där Southamptons scoutingansvarige Ross Wilson sägs vara favorit, har heller inte burit någon frukt ännu.

Celtic är bara ett par poäng ifrån att säkra sin sjätte raka ligatitel och frågan är om avståndet mellan de två rivalklubbarna inte växt till ett i det närmaste omöjligt avstånd att ta ikapp, när skotsk fotbolls status bara fortsätter att falla. Till söndagens Old Firm kliver i alla fall Celtic in som klar favorit, samtidigt som Rangers håller fast vid förhoppningen om att bli första inhemska klubb att lyckas besegra Rodgers Celtic. Men med Dembélé i den formen han visat upp måste Rangers långsamma försvar prestera på sin yttersta nivå för att hålla den unge fransmannen stången. Och Moussa Dembélé trivs som bekant i stora matcher.

- Jag älskar atmosfären i stora matcher, så jag är verkligen redo. Jag har utvecklats mycket sedan jag kom hit och det har varit en bra säsong både för mig och för Celtic, säger han.

Framgångarna har förstås inte gått obemärkt förbi, och trots att Dembélé bara är ett par månader in på sitt fyraårskontrakt med Celtic ryktas han redan vara på väg bort, och Chelsea ska vara berett att betala hela 400 miljoner för att värva den unge fransmannen, som också sägs vara nära att kallas upp i landslaget till VM-kvalet mot Luxemburg senare i mars. Om framstegen fortsätter att tas i samma rasande takt kommer han snart ha växt ifrån Celtic.

Förlusten i toppmötet mot Liverpool, 1-3, var Arsenals fjärde nederlag på de sex senaste matcherna och gjorde att Gunners trillade ner till en femteplats i Premier League med tolv omgångar kvar att spela. Och efteråt har det mesta snacket handlat om Arsène Wengers kontroversiella beslut att peta storstjärnan Alexis Sánchez, som nu tycks allt närmare att lämna klubben.

Orkar ni med en vända till? Det känns som att varje ny vecka bär med sig nya händelsefyllda etapper på vägen mot slutet av Arsène Wenger. Efter 3-1-förlusten borta mot Liverpool, ytterligare ett tungt nederlag mot ett topp sex-lag för Wenger, har nästan alla diskussioner kretsat kring storstjärnan Alexis Sánchez.

Wenger valde kontroversiellt att placera Alexis Sánchez på bänken inför stormötet och gav anledningen att han föredrog ett mer direkt angreppssätt med två huvudstarka spelare i Olivier Giroud och Danny Welbeck centralt. Det dröjde dock inte långt efter matchen innan rapporter dök upp i trovärdig brittisk media om en incident under träning, där Alexis ska ha stormat ut från träningsplanen och därefter rykt ihop med lagkamrater i omklädningsrummet.

- Jag är inte medveten om något sådant. Ingenting har hänt. Jag förklarade efter Liverpoolmatchen att jag valde att gå för ett mer direkt val. Det var den enda anledningen till mitt beslut. Jag förnekar inte att Alexis är en fantastisk spelare och ett sådant beslut är inte enkelt att ta. Jag måste stå upp för det. Jag ville spela två spelare som är väldigt starka i luftrummet och sedan ta in Sánchez i andra halvlek, sa Wenger.

Wengers ursäkter känns på sin höjd halvhjärtade. Det är förstås inte något revolutionerande taktiskt grepp att försöka sig på en rakare fotboll för att finna snabba vägar förbi Jürgen Klopps gegenpressing, det använde till och med Pep Guardiola när han flyttade upp Javier Martinez i ett nästan 4-4-2-liknande system, men att Wenger inte ska finna plats för sin främsta offensiva spelare är förstås ingenting annat än tomma ord.

Att det sker incidenter på träningsplanen är ingenting konstigt. Det sker säkerligen titt som tätt och hade också kunnat avfärdas som enbart något sådant. Men när vi lägger den kontroversen till den övriga samlingen problem som omringar Arsenal är det enkelt att konstatera att allt inte står rätt till. Resultaten mot slutet, kritiken mot Wenger och kontraktsosäkerheten kring Wenger, vars kontrakt går ut i sommar, och Sánchez och Mesut Özil, vars kontrakt går ut efter nästa säsong, i kombination med en frustration som allt oftare bubblat över för chilenaren mot slutet är inga tecken på att Arsenal tar några steg framåt den här säsongen heller.

Det skedde incidenter med Alexis även i fjol, när han ursinnigt rusade ner i omklädningsrummet efter att ha blivit utbytt mot Norwich. I Champions League-förnedringen mot Bayern München, där Arsenal föll med 5-1 och uttåget i praktiken fastställdes, satt Alexis ihopkrupen vid sidlinjen och tjurade i sin ensamhet efter att Arsenal släppt in sitt femte mål och efteråt var Wenger långt ifrån angelägen om att ta sin storstjärna i försvar, när en reporter föreslog att Alexis åtminstone gjort en bra insats.

Med fyra förluster på de sex senaste matcherna, en såpopera över Wengers framtid i klubben han tränat sedan 1996 och med de två främsta spelarna på väg bort med utåtgående kontrakt är situationen i Arsenal långt ifrån ultimat, när kampen om en Champions League-plats kommer bli knallhård under slutfasen av säsongen.

The true warrior fights not because he hates the ones in front of him, but because he loves those behind him. Let’s go Gunners. The only failure is not trying.”, postade Alexis på Instagram, som en twist på ett berömt GK Chesterton-citat.

Frågan är om Alexis älskar Arsenal tillräckligt mycket för att stanna i klubben även över nästa säsong. Just nu känns det som att det mesta pekar på en flytt annorstädes. Skulle Alexis lämna skulle det bara vara ytterligare ett bevis på vad som slagits fast många gånger om de senaste åren: Att trots all stabilitet och kontroll som Arsène Wenger bidrar med så är Arsenal en klubb som står och stampar utan att komma framåt.

Arsenal har inte gjort några egentliga framsteg på snart ett decennium och historien återupprepar sig år efter år, utan att några steg tas. Nu ser Alexis Sánchez, och kanske även Mesut Özil, ut att gå i Cesc Fábregas och Robin van Persies fotspår och lämna Arsenal utan att ha tagit varken sin egen karriär eller klubben framåt. Att lämna Arsène Wenger efter tjugo år av förutsägbar stabilitet är ett läskigt steg. Men kanske är det dags för Arsenal att ta en risk?

Jag tänker i alla fall avsluta det här halvröriga blogginlägget med en summering över Arsenals resultat på bortaplan mot övriga topp sex-lag sedan säsongen 2012/13.

WDLLLLLLWLLDWLDLDLDDL

Segrar: 3, Gjorda mål: 26, Insläppta mål: 47

Roma kopplade greppet om andraplatsen i Serie A efter ytterligare en fenomenal insats från Radja Nainggolan, som blomstrat i sin nya roll.

Under söndagseftermiddagen stod jag i valet och kvalet. Med en kopp blaskig kaffe i handen i min spartanskt inredda lägenhet i Rom, placerad en rask femminuterspromenad från Vatikanmuséerna, stod valet mellan snabbtåg till Milano för att införskaffa en biljett till Inter-Roma eller nöja mig med att se EFL Cup-finalen på en halvruffig sportbar. Valet föll på det senare. Jag är inte helt säker på att det var det korrekta beslutet.

På Giuseppe Meazza tog nämligen Roma ett kraftigt tag om andraplatsen i Serie A efter en fin bortainsats mot Inter, som halkade ner på sjätteplatsen. Och Roma gjorde det efter ytterligare en strålande prestation från Radja Nainggolan, som sänkte Inter med två riktiga praktträffar.

- Vi stod för en fantastisk insats mot ett topplag. Det är aldrig enkelt att vinna här, men vi förtjänade de tre poängen. Vi visste inför att Napoli förlorat och Juventus vunnit igen. Vi måste bara se till att fortsätta vinna, men det är positivt att vi dragit ifrån Napoli en aning, sa Nainggolan efteråt.

Det är någonting som har hänt med Radja Nainggolan under den andra halvan av den här säsongen. De senaste åren har han varit en oerhört skicklig och nyttig fotbollsspelare för Roma, och han har föga förvånande kopplats samman med större och mer ekonomiskt starka klubbar, där särskilt Chelsea försökt dra den energiske belgaren ur Romas grepp. Men sedan Luciano Spalletti skiftade till 3-4-2-1 och började spela Nainggolan som trequartista bakom Edin Dzeko har han frodats i den friare och mer offensiva rollen. Med de två fullträffarna mot Inter har nu Nainggolan varit direkt inblandad i tio mål på sina elva senaste matcher för Roma - med åtta mål och två assist.

- Jag måste bara fokusera på att göra vad tränaren ber mig om. Jag gillar den nya positionen, jag gör mål och jag är lycklig, säger han.

Nainggolan må ha fått en mer framskjuten roll än under Rudi Garcia, eller för den delen under inledningen av Spallettis tid, när han använde sin arbetskapacitet och löpstyrka från en djupare position, men han agerar knappast som någon klassisk trequartista bakom Dzeko. Nainggolan har funnit framgång genom att förflytta sin naturligt stridslystna stil och arbetskapacitet högre upp i planen där han pressar och stressar motståndarna. Med ett högre utgångsläge får han också allt oftare chansen att prova sin häxpipa till bössa, vilket resulterat i flertalet vackra mål från distans, och han framstår allt mer som en komplett mittfältare.

- Hans utgångsposition är i hålet, men han droppar ner på det defensiva mittfältet när motståndarna har bollen, för att sedan attackera yta när vi vinner den åter. Han plågar motståndarna och gör det svårt för dem att initiera deras uppspel, förklarade Spalletti under en presskonferens i januari.

Det är inte bara den anmärkningsvärda mohikanfrisyren som får den 28-årige belgaren att sticka ut. Faktum är att Radja Nainggolan inte riktigt är som andra fotbollsspelare som presterar på samma höga nivå. Där andra är helhjärtat engagerade till ett liv som proffs gillar Nainggolan att vara ute sent, dansa och röka en cigarett då och då. I en numera berömd intervju med magasinet Rolling Stone för två år sedan hymlade Nainggolan knappast med att hans fotbollskarriär inte hindrar honom från att njuta av andra sidor av livet, när han fick frågan om han klassade sig själv som en ”Disco-fotbollsspelare”.

- Ja, det gör jag. Jag har ingen som helst önskan att stanna hemma varje kväll som andra spelare, som bara går från huset till fotbollsplanen, och från fotbollsplanen till huset, sa han.

Den inställningen har försatt Nainggolan i problem titt som tätt. 2014 var han inte uttagen i Marc Wilmots belgiska VM-trupp. Och tidigare i februari hamnade han i lite blåsväder när han filmades sent på natten utanför en bar när han tände en cigarett och uttryckte sitt starka hat mot Juventus. Där Wilmots hade svårt med Nainggolans avvikande vanor har dock Spalletti tagit ett annat tillvägagångssätt, och varit betydligt mer accepterande mot belgarens sätt.

- Radja hittar sin balans genom att alltid gå in till fullo. En person kan finna balans genom att göra lite av ditten och lite av datten, att bara äta lite, bara dricka lite och dela ut få kyssar. Radja, å andra sidan, äter mycket, springer mycket och delar ut mycket kärlek. Han gör mycket av allting. Det är så han finner sin balans, men balansen finns ändå alltid där, förklarade Spalletti svävande när filmen med Juventus-harangen dök upp i media.

Just nu gör han verkligen allt, såväl på som utanför fotbollsplanen. Och det är förstås lättare för Luciano Spalletti att acceptera belgarens beteende så länge han fortsätter att prestera som han gör. Han röker, löper, snackar skit, går ut sent och dansar och avgör matcher. Det är inte bara frisyrmässigt som Radja Nainggolan är fotbollens sista mohikan.

Southampton gav verkligen allt. Allt. Och de gjorde mycket rätt också. Men i slutändan var det ändå Manchester United som fick fira när Zlatan Ibrahimovic nickade hem EFL Cup-titeln i slutminuterna.

Det är så lätt att känna med Southampton. Klubben har ju gjort så mycket rätt de senaste åren, när de klättrat från ekonomisk kris och en tung tillvaro i de lägre divisionerna till att vara ett starkt lag på Premier Leagues övre halva med hjälp av en välformulerad strategi, en imponerande ungdomsakademi och en oomkullrunkelig tro på ”The Southampton Way”. Klättringen har skett trots att större klubbar gång efter annan länsat Southampton på både tränare och spelare. Mauricio Pochettino, Ronald Koeman, Adam Lallana, Luke Shaw, Sadio Mané, Victor Wanyama, Morgan Schneiderlin, Nathaniel Clyne, Callum Chambers, José Fonte, Rickie Lambert, Graziano Pellè… Listan kan göras längre.

Det kanske allra mest imponerande med Southampton är klubbens förmåga att ständigt resa sig. Att ständigt lyckas acceptera att konkurrenterna rider in som en mongolisk hord i sommar- och vinterfönstret och river ner allt man byggt upp, och bara metodiskt plocka upp spillrorna och börja om på ny kula.

Claude Puels lag kom till Wembley Stadium efter en ojämn säsong där ligaspelet inte gått som väntat, men där insatser som i semifinalerna mot Liverpool bevisat lagets potential. Utan mittbacksbjässen Virgil van Dijk att luta sig mot valde Southampton, som åtnjutit betydligt längre förberedelser inför finalen än United som spelade i Europa League tidigare i veckan, att ta sig an matchen med ett offensivt tillvägagångssätt. Ett rörligt offensivt mittfält med Dusan Tadic, James Ward-Prowse och Nathan Redmond bakom duktige Manolo Gabbiadini ställde till rejäla problem för United med sitt kvicka kombinationsspel och The Saints lyckades ofta hitta in bakom Uniteds mittfält med Paul Pogba och Ander Herrera.

Southampton borde ha tagit ledningen när Gabbiadini stötte in ledningsmålet efter ett inspel från höger, där The Saints ständigt tog sig förbi Marcos Rojo, men målet vinkades felaktigt bort för offside. I stället var det United som gjorde 1-0 efter en fin Zlatan Ibrahimovic-frispark och trots att Southampton gjorde en imponerande första halvlek kunde även Jesse Lingard göra 2-0 efter ett fint kombinationsspel till vänster mot ett passivt försvar.

José Mourinho och Manchester United borde ha dödat matchen där och då, men innan halvtidsvilan och dess möjlighet till taktiska justeringar kom hann Southampton skaffa sig en livlina in i matchen med ett 2-1-mål från Gabbiadini, precis innan halvtidsvilan. Mourinho kastade in Michael Carrick i stället för Juan Mata för att säkra upp mittfältet, ge bättre defensiv balans och samtidigt förlösa Paul Pogba. Det gav till slut United bättre kontroll på tillställningen, men den andra halvleken var bara minuter gammal när Gabbiadini kvitterade med ett kvickt och välplacerat avslut signerat en målskytt som snabbt funnit fotfästet i England.

Southampton hade matchplanen de följde till pricka, och de var laget som gjorde den spelmässigt bästa insatsen. Men utan Van Dijk fanns inget försvar att luta sig mot, och i motståndarlaget fanns matchvinnarna. Eller matchvinnaren, kanske är ett bättre ord. Ibrahimovic såg helt slut ut när han med en förlängning tickade närmare och närmare hade möjlighet att ge sig iväg på en enmannakontring mot en ensam motståndare. Den väldige svensken valde att stanna av då, och invänta lagkamrater, och en förlängning såg trolig ut. Men i den 87:e minuten dök han upp i straffområdet och knoppade in inlägget från Ander Herrera. 3-2. Game over.

- Jag tycker, ärligt talat att han vann matchen för oss, berättade en lättad Mourinho efter matchen.

När Ibrahimovic kom till United i somras var det med löften om att erövra England. Manchester United är kvar på sjätte plats i Premier League, men har precis vunnit sin första riktiga titel under Ibra- och Mourinho-eran. Ännu är United kvar i FA-cupen och Europa League och dagens mål förde Zlatan upp till 26 baljor för säsongen. Efteråt var Mourinho ärlig - Ibrahimovic hade lett United till seger mot ett för dagen bättre lag.

- Han var makalös i en match där motståndaren var bättre än oss i långa perioder av matchen. Jag tycker de förtjänade en förlängning. Jag är lite känslosam. Det är inte enkelt att vinna så många titlar och det är en press jag har placeratpå mig själv under hela min karriär. Den här titeln är för spelarna. Det är ett speciellt ögonblick, och om jag inte hade känt mig känslosam hade det varit läge att lämna och åka hem, sa Mourinho.

Mourinho och Ibrahimovic är vinnare. Det är därför de har plockats in till Manchester United, för att återföra klubben dit den hör hemma. Och det här var otvivelaktigt ett steg i rätt riktning.

- Det är det här jag har kommit för - att vinna. Och jag vinner. Ju mer jag vinner, desto mer tillfredsställd blir jag. Man uppskattar det ännu mer ju äldre man blir. Oavsett var jag har kommit så har jag vunnit. Jag tror det här är titel nummer 32 för mig, säger Ibrahimovic.

Southampton har all rätt att vara missnöjda och känna att de förtjänade mer. United var inte det bästa laget i EFL Cup-finalen. Men med en spelare som Zlatan Ibrahimovic behöver man inte alltid vara det. Och den där erövringen av England tycks gå ganska bra.

Zdenek Zeman gjorde bejublad comeback i Pescara i helgen och i sommar får vi äntligen se återkomsten av ”El Loco” med senilsnören, kylväskor och hela konkarongen. Marcelo Bielsa är tillbaka i toppfotbollen.

Först fick vi återkomsten av Zdenek Zeman. Den tjeckiskitalienske tränaren fyller 70 år senare i vår och när han i somras lämnade Lugano höjdes frågetecken för om vi någonsin skulle få se den extremoffensiva fotbollens pionjär på den högsta nivån igen. Zeman sade en gång i tiden att han hoppas på att få dö i sin träningsoverall, och att han kommer lära ut fotboll till vemhelst som fortfarande kan tänkas lyssna på honom.

Men Zeman behövde inte vänta allt för länge på ett nytt tränarjobb. När Serie A-jumbon Pescara valde att avskeda Massimo Oddo sträckte klubben ut en desperat hand till mannen som säsongen 2011/12 gjorde Pescara till Italiens kanske mest sevärda klubb, när klubben gjorde hela 90 mål när man tog hem Serie A och tog klivet upp till högstadivisionen. Zeman valde att hoppa av tåget då, för att i stället ta över Roma, men nu är han tillbaka.

Zeman hade inte kunnat drömma om en bättre start. Hans offensiva stil är ungefär densamma som när han ådrog sig nationens uppmärksamhet när han sensationellt - med en galet anfallsinriktad fotboll - tog upp lilla Foggia från tredjedivisionen till övre halvan i Serie A. Han övergick till sin föredragna 4-3-3-uppställning och släppte alla handbromsar. Och Pescara formligen flög fram mot en 5-0-seger mot formsvaga Genoa, som bröt den långa förlustsviten.

Zeman sa på presskonferensen att han står i skuld till staden, efter avskedet i samband med uppflyttningen 2012. Om han skulle lyckas rädda Pescaras Serie A-kontrakt med den här truppen vore det ingenting annat än ytterligare ett zemanskt mirakel. Det kanske är ett omöjligt uppdrag. Men Zemanlandia är tillbaka. Slå er ner och njut av underhållningen.

”BIELSA ÄR VÄRLDENS FRÄMSTA TRÄNARE”

Zdenek Zemans strålande start för oss oundvikligen vidare på stigen mot ytterligare ett fotbollsgenis återkomst. Igår stod det klart att Marcelo Bielsa, ”El Loco” i egen hög person, i sommar återvänder till toppfotbollen när han tar över franska Lille.

Om Zemanlandia är underhållande så får man heller aldrig en tråkig stund med fotbollsprofessorn och Marcelo Bielsa, vars stil har inspirerat otaliga av världens allra främsta fotbollstränare, och såväl Jorge Sampaoli som Mauricio Pochettino är uttalade ”bielsistas”. När Pep Guardiola skulle ta sina första steg som fotbollstränare var det just Marcelo Bielsa han sökte upp för råd. I någon form av pilgrimsfärd reste Guardiola, tillsammans med vännen David Trueba, till Argentina på en elvatimmarsresa för att få ta del av ”El Locos” visdom. Efter en natt av diskussioner tog Guardiola beslutet att satsa på tränarkarriären, och det har ju visat sig vara ett korrekt val. Och när Bielsa nu utsågs till ny tränare i Lille hade Guardiola bara positiva saker att säga om den 60-årige argentinaren.

- Att räkna vunna titlar är mindre viktigt än hans inflytande. Min beundran för Marcelo är enorm. Han förbättrar alltid sina spelar oerhört mycket. Jag har aldrig träffat på en spelare som har spelat under Bielsa och som inte haft positiva saker att säga om honom. Han har hjälpt mig mycket med sina råd varje gång vi har talat. För mig är han den främsta fotbollstränaren i världen, sa Guardiola.

STÄNDIGA KONFLIKTER KRING BIELSA

Titelmässigt är Bielsa inte den största av fotbollstränare, med endast tre argentinska ligatitlar och ett OS-guld. Men hans bidrag till fotbollsvärlden i form av innovatör och fotbollstänkare är omätbar. Men hans egensinniga stil har också gjort honom till något av en kultfigur inom fotbollen. Det finns ingen person i fotbollsvärlden som håller så hårt på sina ideal som Marcelo Bielsa. Han är en fotbollsromantiker som kräver full kontroll och att få göra allt precis på hans sätt, annars överger han skeppet. Hans oomkullrunkeliga åsikter har ofta blivit uppbåd till kontroverser. Han chockade Marseille när han efter en 1-0-förlust mot Caen förkunnade att hans arbete i OM var över och att han ämnade återvända till Argentina efter blott en säsong, när Marseille länge toppade Ligue 1 och spelade en fantastiskt sevärd fotboll innan tröttheten smög sig på under våren. I somras skulle han ha tagit över Lazio, men efter bara 48 timmar som tränare för Rom-klubben beslutade han sig för att lämna Lazio, efter att han inte fått de spelare han påstod ha blivit lovad. Det är inte undra på att Lyon-presidenten Jean-Michel Aulas tidigare idag slog fast att han aldrig ens skulle överväga att anställa en så nyckfull person som Bielsa.

- Att han kommer till Lille är goda nyheter eftersom Marcelo Bielsa är en tränare som alltid bjuder på en show. Personligen skulle jag dock aldrig anställa honom. Som President för en klubb måste man söka efter stabilitet och kontroll. När han lämnade Marseille hade klubben jätteproblem eftersom Vincent Labrune (dåvarande OM-presidenten) plötsligt stod där utan tränare, sa Aulas till L’Equipe.

Det är sant att man aldrig vet exakt vad man får nä man anställer Marcelo Bielsa och hans lag har en tendens att inleda i imponerande stil för att sedan tappa när spelarna inte längre orkar genomföra hans intensiva och krävande fotboll. Och vanligtvis slutar det olyckligt med ett abrupt avslut. Men jag har alltid funnit något oerhört beundransvärt i Marcelo Bielsas hängivelse till sina egna idéer. Han är en fotbollsromantiker ut i fingerspetsarna och får han inte möjligheten att göra saker och ting på sitt eget sätt så föredrar han att inte göra det alls.

FOTBOLLEN ÄR EN BESATTHET

Bielsa har alltid varit precis likadan, även om spelare. Bielsa växte upp i Rosario i en intellektuell omgivning som har format honom både som person och fotbollstränare. Hans bror Rafael var tidigare Argentinas utrikesminister och hans syster María Eugenía har varit Vice guvernör i Santa Fe. När hans syskon valde att kliva in i politiken valde Bielsa att fokusera sin enorma kunskapstörst på fotbollen. Han slutade som spelare - han var en halvtaskig försvarare - redan vid 25 års ålder och satsade helhjärtat på tränarkarriären. Fotbollen var en besatthet för Bielsa och han spenderade otaliga timmar med att studera videoklipp, titta på matcher och tänka.

- Min mors inflytande har varit fundamentalt i mitt liv. För henne var ingen arbetsinsats tillräcklig, har Bielsa berättat.

Marcelo Bielsa tog med sig den inställningen in i fotbollen, där han gjort sig känd för att vara en oerhört krävande tränare, som ställer enorma krav på sina spelare - både fysiskt och mentalt. I sitt första tränarjobb, ett universitetslag i Buenos Aires, studerade han hela 3000 spelare innan han till slut nöjde sig med en trupp på 20 man. När han intervjuades för tränarposten i Vélez Sársfield tog han med sig 51 DVD:er för att visa exakt hur han skulle kunna förbättra laget. När han tränade Argentina under VM 2002 tog han med sig över 2000 filmer till Sydkorea och Japan bara för att få se sig besegrad av Lasse Lagerbäcks taktikpärm.

Bielsa har sagt att hans fotbollsfilosofi kan sammanfattas i fyra termer: concentración permanente, movilidad, rotación y repenitización. Ständig fokus, rörlighet, rotation och - löst översatt - förmågan att kunna improvisera. Hans lag skiftar ofta formation mellan fyr- och trebackslinje för att alltid ha numerärt övertag gentemot motståndarens anfallare och han föredrar alltid en offensiv, proaktiv stil. Högt tempo, hög press och vertikalitet. Nästintill ostoppbart när det fungerar, men precis lika omöjligt att bibehålla under en hel säsong. Bielsas lag tenderar att vara oerhört sevärda under första säsongshalvan, innan de fysiska kraven tar ut sin rätt på spelarna och resultaten dalar. Det finns en anledning till att han inte vunnit fler titlar i sin karriär, men han skulle aldrig ens överväga att överge sina ideal.

- Om spelarna inte hade varit människor så hade jag aldrig förlorat, sa Bielsa berömt när han tränade Vélez.

Det är förmodligen sant. Det finns kanske ingen som förstår sig på sporten fotboll så väl som Marcelo Bielsa, men hans arv kommer aldrig sammanfattas i titlarna han har vunnit. Hans arv till fotbollsvärlden är hans idéer och tränarna han har inspirerat, som kunnat ta hans visioner och applicera dem bättre på verkligheten.

LILLE - EN KLUBB I FÖRÄNDRING

Det mesta talar för att det bielsiska mönstret kommer återupprepas även i norra Frankrike. Lille är en klubb i desperat behov av nya idéer och inspiration, men också av långsiktig plan för att återvända till nivån laget höll för några säsonger sedan. Bielsa är sällan förknippad med ordet långsiktighet, men han kommer komma in som en frisk bris som med sin vanliga energi, arbetsvilja och idéer åtminstone inledningsvis kommer blåsa liv i Lille.

Lille har fallit ner i anonymitet sedan laget chockerande vann såväl Ligue 1 som Coupe de France 2010/11. Filmproducenten och affärsmannen Michel Seydoux tog upp Lille från Ligue 2 till att vinna ligatiteln och gav klubben en stabil grund att stå på. Han såg till att klubben fick en modern träningsanläggning, flyttade till nya arenan Stade Pierre-Mauroy och gav finansiell stabilitet. Efter den chockartade titeln 2011 plockades laget sakta men säkert isär. Eden Hazard, Yohan Cabaye, Adil Rami, Moussa Sow, Dimitri Payet, Mathieu Debuchy, Lucas Digne, Florian Thauvin och guldtränaren Rudi Garcia har alla lämnat klubben sedan dess. Inför säsongen lämnade fjolårets nyckelspelare Sofiane Boufal för Southampton.

Lille står nu inför en era av förändring. Seydoux sålde i januari klubben till Gérard López och hoppas kunna få Lille att lyfta igen. Helgens seger mot nedflyttningskonkurrenten Caen tog Lille upp på säkrare mark i tabellen, men än är inte hotet om degradering borta. Med 13 matcher kvar i Ligue 1 är det förnyat kontrakt som är det mest brinnande behovet, för att sedan ge ny energi åt klubben under sommaren. Marcelo Bielsa kommer att ta över en klubb med ambition, som vill förändras och utvecklas.

- Klubben behöver måhända en förändring. Det här är ett seriöst projekt. Lille har gjort bra ifrån sig gällande rekryteringar tidigare och det finns mycket talang i området, i både Frankrike och Belgien. Det kommer bli ett konkurrenskraftigt projekt. Vi kommer att göra det annorlunda och använda klubbens tillgångar. Klubben i stort fungerar bra och infrastrukturen är fantastisk. Vi är här för att komma med nya idéer och ett nytt arbetssätt, berättar Gérard López högra hand och sportchef Marc Ingla, som tidigare arbetat som Vice President för Barcelona.

Och det ska bli väldigt spännande att se vad ”El Loco” kan uträtta.

Zdenek Zeman och Marcelo Bielsa är två av få kvarlevande av det utdöende släktet fotbollsromantiker. Vi borde njuta så länge vi har äran att fortfarande se dem på den här höga nivån.

I vanlig ordning stormar det kring Mario Balotelli. Efter petning och kritik från lagkamraterna var Balotelli tillbaka i startelvan mot Lorient - då drog han på sig säsongens tredje röda kort.

Det började ju så bra. Mario Balotelli såg ut att frodas i en lite mer anonym tillvaro på den franska Rivieran och den talangfulle men bångstyrige italienaren njöt återigen av sin fotboll. Balotelli fann sin plats i Lucien Favres lag snabbt, oavsett om schweizaren använde Balotelli ett 4-3-3 eller som en av två anfallare i ett 3-5-2, och han gjorde sex mål på sina fem inledande matcher.

Nio ligamål har det blivit totalt så här långt, men formen har kommit av sig, och den senaste tiden har varit betydligt tuffare för Balotelli, som bara gjort ett enda mål sedan omstarten efter vinteruppehållet. Den 26-årige italienaren förpassades till bänken mot St-Étienne, där han fick nöja sig med ett nio minuter långt inhopp. Till matchen efter mot Rennes var han inte ens med i truppen och han fick motta kritik från lagkamraterna, som ifrågasatte hans arbetsmoral.

- Balotelli behöver tänka mer på laget och arbeta mer för oss. Det är synd att han är på det sättet och att han slokar med huvudet, sa Valentin Eysseric angående att Balotelli tjurar ihop vid minsta lilla motgång.

Ett uttalande sagt i affekt och stridens hetta, skulle man kunna tro. Men när Eysseric fick chansen att utveckla sitt resonemang efter Rennes-matchen gjorde han inga som helst försök att ta tillbaka det han sagt.

- Mina ord var uppriktiga, jag sa bara sanningen. Det är synd att han är så ibland, att hans huvud släpar i marken. Vi ser honom i träning varje dag och vi vet att han är en fantastisk spelare. Jag tycker ärligt talat inte han har någonting här att göra, med all respekt till mina lagkamrater så är han bättre än oss alla. Det är synd. Han kunde hjälpa oss i matcher där vi vet att han kan göra skillnaden. Tränaren kräver mycket arbete från truppen och accepterar inga latfasoner. Det har vi sett med Mario, sa han till Bein Sport.

Rutinerade Dante gick dock ut och tog Balotelli i försvar.

- Det var lite av ett missförstånd, eller åtminstone en felaktig tolkning av Eysserics ord. Balotelli är en del av kollektivet och han gör mycket för laget. Det är ingen fråga om Nice spelar bättre med eller utan Balotelli. Det är tydligt att han bidrar på ett positivt sätt till laget. Han är väldigt hängiven och fokuserad, oavsett vad media skriver. Han försöker göra sig av med den där negativa bilden. Han är en bra spelare och en bra person, sa Dante.

När Alessane Plea, Nice främsta målskytt med elva mål, missade matchen mot jumbon Lorient - som tidigare slagit ut Nice ur Coupe de France - fick dock Balotelli en möjlighet att visa vad han går för. Det gick… sådär.

Efter 69 minuter på planen fick Balotelli syna det röda kortet - för tredje gången den här säsongen. Från reprisbilderna är det svårt att se exakt vad Balotelli gjorde fel, när han backar in i Lorient-försvararen Zargo Touré - förvisso med högt uppe på motståndarens axlar. Incidenten i sig såg inte ut att vara någonting ens vårt att påkalla domarens uppmärksamhet, men Balotellis temperament är ökänt och Lucien Favre - som inte ville kritisera sin anfallare efter matchen - spekulerade i att några ord kan ha smitit ut från italienarens mun.

- Jag är inte sådan (som kritiserar och lägger över skuld på spelarna) men det är alltid tufft att spela med tio man när det är 25 minuter kvar att spela. Inför varje match är mina sista ord i omklädningsrummet alltid att de inte ska dra på sig röda kort och straffar. Jag såg inte vad det var som hände, men några ord måste ha sagts… Jag vet inte, sa Favre.

Trots utvisningen lyckades Nice vinna, efter ett tidigt mål av Wylan Cyprien, och Favres ungdomliga lag är kvar i toppstriden med Monaco och PSG. Men frågan är vad den senaste kontroversen innebär för Mario Balotellis fortsatta karriär i Frankrike. Efter den fina inledningen har saker och ting börjat gå åt skogen för honom. Han kan inte hålla sig i skinnet och målproduktionen har avstannat. Och just nu ser Nice ut som ett bättre lag utan Balotelli. Potentialen är förstås, precis som vanligt, enorm. Lyckas han visa sig från sin bästa sida, eller håller han på att bränna sina broar även i Nice?