Formen har gått förlorad och titelstrid har förbytts till benhård kamp för att norpa en Champions League-plats som för bara några veckor sedan såg säkrad ut. Men än värre är att Sevilla precis förlorat klubbens absolut viktigaste person när sportchefen Monchi - mannen som gjort vardag av att omvandla gråsten till guld - bekräftade att han lämnar klubben.

Väldigt mycket har gått väldigt snett för Sevilla de senaste veckorna. Bara fyra veckor sedan var Jorge Sampaolis lag med i La Ligas titelstrid och hade ett niopoängsförsprång ner till Atlético Madrid. Fem matcher utan seger senare, inklusive ett uttåg ur Champions League mot Leicester City, är stämningen betydligt annorlunda. Sevilla har trillat utanför de automatiska Champions League-platserna och hyllningsorden har förbytts till prat om kris.

Sett till ligaposition är förstås allt prat om kris överdrivet och snarare en följd av en oväntat framgångsrik säsong. Den riktiga krisen är vad som komma skall i sommar. Hur går en klubb vidare efter att ha förlorat personen som betytt precis allt?

När Ramón Rodríguez Verdejo, eller Monchi som han kallas, tog över sportchefsrollen i Sevilla hade klubben precis trillat ner i andradivisionen och de ekonomiska besvären hade bara blivit större och större. Monchi var en gammal målvaktsreserv utan någon som helst erfarenhet av hur man leder ett lag, men han mäktade ändå med att lyfta upp Sevilla i La Liga. Det där med att leda ett lag visade sig vara en kunskap som redan fanns inom honom. Han skapade en modell och en atmosfär där nere i vackra Andalusien som var unik, med tanke på de svåra förutsättningarna och omöjligheten att på det ekonomiska planet utmana de spanska giganterna. Trots att Sevilla varje år förlorat sina bästa spelare har Sevilla genomlevt sitt mest framgångsrika decennium med nio vunna titlar, inklusive tre raka Europa League-titlar. Varje gång stjärnorna lämnade slog Monchi sig lugnt och tryggt ner vid sitt ritbord och började bygga om, och varje gång fanns ett slagkraftigt Sevilla att hitta.

FÖRSÖKTE LÄMNA I SOMRAS

Monchis förmåga att börja om på ny kula är unik. Och hans öga för att hitta talang och lyckade affärer är oöverträffad. Han är mannen som värvade Dani Alves för knappt två miljoner kronor och sålde honom vidare för nära 400. Under sina år i Sevilla har klubben sålt spelare till en summa av över 300 miljoner euro, med 200 miljoner euros vinst, utan att resultaten blivit sämre. Men hädanefter får Sevilla försöka fortsätta att bygga vidare på modellen utan Monchi vid spakarna. I dagens fotboll finns det på personer med sådant inflytande över en klubb som Monchi haft, men det går nästan att sätta i paritet till Manchester United, när man förlorade Sir Alex Ferguson, eller Arsenal till livet efter Arsène Wenger.

Det var dock långt ifrån någon chock när nyheten kom. Redan i somras försökte Monchi lämna, men klubben stoppade honom.

- Jag bad inte om att få lämna för att jag hade 15 olika bud på bordet, utan för att jag ville försvinna en tid och bara ta det lugnt. Jag började inse att jag inte var rätt mentalt. Förlusterna mot Espanyol, Athletic Club och Granada orsakade mig mer smärta än jag kände glädje över Europa League-titeln i Basel. Jag är fullt hängiven jobbet, men skäms över att ha gjort människor besvikna, sa Monchi då.

Monchi var utmattad och han behövde en paus. Målvaktsreserven som blev den viktigaste personen i hans klubb behövde lämna och med ett par månader kvar av hans 17:e säsong som sportchef kom beskedet som alla i Sevilla våndats över. Det är över. Finito. Slutet på en era.

AVTACKAS MOT DEPORTIVO

I förra helgens ligamatch mot Sporting Gijón fanns Monchi inte på sin vanliga plats, för att vänja supportrarna och klubben med att han inte längre finns där. Det är bara att hoppas på att Sevilla lär sig snabbt. I helgen tackas Monchi av i hemmamatchen mot Deportivo. Sedan är han borta.

Monchis sista ombyggnation blev en stor sådan. Tränaren Unai Emery och Kevin Gamerio följde Éver Banega och Grzogorz Krychowiak ut genom dörren. Monchi gjorde det modiga valet att ersätta Emerys defensiva och strukturerade omställningsfotboll med dess diametrala motsats i form av Jorge Sampaolis bielsistiska stil med hög press, stor rörlighet och stort bollinnehav. Och som så många gånger tidigare lyckades han. Sevilla har varit en stor överraskning under hela säsongen och länge var klubben faktiskt närmast att utmana Real Madrid om titeln. Champions League-avancemanget såg ut att vara klart och fotbollen laget spelade drog ner applåder när andrahandssorteringsspelare som Samir Nasri och Stevan Jovetic spelade som pånyttfödda.

Men de senaste veckorna har det mesta börjat gå snett för Sevilla, som börjat se utmattade, slutkörda och vilsna ut. Kanske är det en konsekvens av Sampaolis krävande fotboll. Men i ärlighetens namn hade ingen kunnat förvänta sig att Sevilla skulle prestera på den nivån som de gjort under stora delar av säsongen. Om fem matcher utan seger är en kris så är det ingenting mot vad som komma skall. De senaste säsongerna har Sevilla lyckats göra någonting som ingen lyckats med. Nu måste de fortsätta göra det även utan mannen som gjorde allt möjligt. Klubben och supportrarna kan bara tacka Monchi för allt han gjort under sina år. Men efter lördagens match kvarstår den stora frågan: Vad händer med Sevilla i Post-Monchi-eran?

”ÄR FÖR EN FÖRÄNDRING I PROJEKTET”

Det mest brinnande intresset är förstås att säkra Jorge Sampaoli inför kommande säsong. Ryktena om Barcelona och Argentina fortsätter att eka, men Sampaoli pratar ändå om att han planerar inför kommande säsongs utmaningar.

- Jag kommer att överlämna mina idéer och förslag på spelare som skulle passa in till klubben. Personligen är jag för en förändring i projektet, att vi ska aspirera efter mer och höja ribban. Jag har träffat presidenten den här veckan och pratat om vad jag vill inför nästa säsong och nästa vecka kommer vi att fortsätta arbeta om framtiden. Vi har redan en struktur på plats gällande värvningar och vi har fortsatt en tanke om att fortsätta förstärka truppen med unga spelare. Under mitt första år har vi utmanat om titlar, och jag vill att vi ska fortsätta att ta steg under mitt andra. Jag kommer förstås inte ha makten att välja namnen på alla värvningar, men vi kan ta sikte på spelare som är i samklang med min tanke och spelidé, sa Sampaoli i söndags. Han slog också fast att avskedet av Monchi kommer innebära en smärtsam förändring, men att klubben måste gå vidare kvickt.

- Det kommer kvarstå en känsla av tomhet efter Monchis avsked, men klubben måste fortsätta att arbeta med samma stolthet och prestige som vi har. Ledningen arbetar hårt med att hitta en ersättare till en person som alldeles säkerligen skrivit in sig själv i klubbens historia som den bäste. Hans avsked kommer som en chock för hela staden.

”SKULLE ALDRIG KUNNA GÅ TILL EN ANNAN SPANSK KLUBB”

En nästan lika stor fråga är dock vad som händer med Monchi i Post-Sevilla-eran. Så gott som allt tyder på att han kommer styra sin kosa mot Den Eviga Staden och ta över sportchefsrollen i Roma. Diskussionerna har pågått sedan förra sommaren och även om klubben förnekar att någonting är klart ännu så brukar så mycket rök sällan komma utan en rejäl eld. Jag räknar med att Monchi från och med sommaren kommer få uppdraget att ta Roma till nästa steg, och Monchi själv hymlar inte om att diskussioner förs. - Jag bekräftar ingenting förrän jag har ett avtal med dem. Roma finns där, men vi har inte slutit ett avtal ännu. Det är en klubb jag gillar och som jag har träffat i London, sa han i Cadena Copes radioshow El Partidazo.

Roma är inte ensamt om att uttrycka intresse för Monchi dock.

- Roma är det laget jag har talat med mest och jag gillar förslaget. De är villiga att vänta på mig, men det finns andra erbjudanden från både Frankrike och England, även om de diskussionerna inte är lika långt gångna. Jag har lyssnat på dem och berättat för dem hur jag arbetar, men Roma är ett projekt jag verkligen gillar. Som jag ser det finns det tre typer av sportchefer. Det finns presidentialisterna, där det är presidenten som styr. En annan hittar vi i Premier League, där tränaren lägger planen för sportchefen och så har vi en tredje, den mixade modellen som i Sevilla där presidenten sätter tonen där jag har mycket ansvar och mycket att säga till om, säger han till El Larguero.

Monchi säger dock att han åtminstone aldrig kommer gå till en annan klubb i Spanien. Där sätter känslorna för Sevilla stopp.

- Jag skulle aldrig kunna gå till en annan klubb i Spanien. Jag är Sevillista. En av de sakerna jag är mest stolt över är strukturen i klubben som jag lämnar efter mig. Det är en klubb vid god vigör, säger han.

FÖRÄNDRINGENS VINDAR

Roma har fått finna sig vid att husera i Juventus skugga de senaste åren, precis som alla andra klubbar i Serie A, och Monchi kan mycket väl vara precis rätt man för att få klubben att lyfta. Att ta nästa steg. Att han har en näsa för utvecklingsbara spelare och ekonomiska kap är tydligt. Det är bara att kolla på hans track record. Och även om Roma är en stor klubb så är det inte någon klubb som badar i rikedomar. Och ska man utmana Juventus om La Liga-titeln så måste det ske genom alternativa vägar till storvärvningarna som La Vecchia Signora kan göra. Från Monchi är det enkelt att göra Spanien-kopplingen till Luis Enrique, som kommer lämna Barcelona i sommar, och det är inte otänkbart att asturiern är villig att göra en comeback i klubben, trots den mindre lyckade förra sejouren. Men det var ett annat Roma och - framför allt - en annan Luis Enrique.

Förändringens vindar blåser hur som helst i både Andalusien, Rom och det Monchiska hemmet. På lördag tackar Sevilla av personen som varit allt för klubben i 17 säsonger. Gracias Monchi. Vad som händer nu, både med Sevilla och Monchi, kommer bli vansinnigt spännande att följa.

Säsongen är långt ifrån över, men Borussia Dortmunds bygge inför kommande säsong är redan i full gång. Ömer Toprak är redan klar och i dag blev nästa unga stjärnskott klar för Thomas Tuchels talangfulla bygge: Borussia Mönchengladbachs Mahmoud Dahoud.

Borussia Dortmund är smärtsamt medvetna om att de inte kan utmana Bayern München på det ekonomiska planet. Det är en klubb som redan fått känna på hur det är att bränna sig, när man stod på ruinens brant i början på 2000-talet och Dortmund är numer en klubb som funnit sig i sin plats i näringskedjan. I stället för att utmana Bayern München om storvärvningar försöker man bygga ett slagkraftigt lag genom att värva in ungt och talangfullt, för att sedan förädla dem och skörda frukterna - vare sig det sker genom framträdande insatser i den gula tröjan eller genom skrammel i kassaskrinet vid dyra försäljningar. Modellen är väletablerad, men har förtydligats än mer det senaste året.

Säsongen har inte varit strålande för Borussia Dortmund, som varit ojämna och fortfarande försöker passera skrällgänget RB Leipzig och lägga beslag på andraplatsen bakom överlägsna Bayern München. Men att årets säsong skulle bli en övergångssäsong stod tidigt klart när klubbens tre bästa spelare - Henrikh Mkhitaryan, Mats Hummels och Ilkay Gündogan - alla lämnade och ersattes till stor del av yngre, orutinerade förmågor.

Dortmunds bygge är dock långsiktigt och att Hans-Joachim Watzke och Michael Zorc redan blickar framåt är tydligt. I februari stod det klart att Ömer Toprak, från Bayer Leverkusen, ansluter i sommar. Och idag bekräftades kommande säsongs andra värvning: Borussia Mönchengladbachs unga mittfältare Mahmoud Dahoud, för en rapporterad summa på runt 100 miljoner, för 21-åringen som också kopplats samman med klubbar som Liverpool, Manchester City, Chelsea och Juventus, och vars kontrakt bara hade ett återstående år.

- Mo Dahoud är en oerhört talangfull och spännande spelare på mittfältet som vi har bevakat intensivt de senaste åren. Han har redan demonstrerat att han kan prestera på den allra högsta nivån, säger sportchef Zorc.

Mahmoud Dahoud är 21 år gammal, men har redan tillskansat sig rejält med erfarenhet från Bundesligaspel i Borussia Mönchengladbach, där han tagit plats på det centrala mittfältet hos Die Fohlen. Han kommer passa väl in i listan med Dortmunds övriga ungdomar: Alexander Isak (17 år), Christian Pulisic (18), Felix Passlack (18), Ousmane Dembélé (19), Emre Mor (19), Mikel Merino (20) och Julian Weigl (21). Talangfullt så det förslår.

Dahoud föddes i Syrien 1996, men redan när han var 10 månader gammal flydde familjen från Assad-regimens förtryck och hamnade i Tyskland. Han inledde sin fotbollsbana i Fortuna Düsseldorf, men bytte till Borussia Mönchengladbach redan som 14-åring. Trots att det talades varmt i Borussia-kretsar om vilken underbar talang som befann sig i akademin skulle det dröja fyra år innan Lucien Favre kastade in den Dahoud i hetluften. Men det var först efter Favres något chockartat tog avsked och ersattes av André Schubert som Dahoud verkligen fick chansen. Schubert, som tidigare tränat klubbens U23-lag, hade på nära håll följt Dahoud länge och tvekade inte en sekund att kasta in honom i a-laget. Och sedan säsongen inledningen av förra säsongen har Dahoud varit som fastgjuten i startelvan.

Fjolårssäsongen var imponerande och från sin mittfältsplats, tillsammans med Granit Xhaka som sedan flyttade till Arsenal, bidrog Dahoud med fem mål och hela åtta assist. Poängmässigt har han inte varit på samma nivå den här säsongen, men han har fortsatt att utvecklas och imponera med sin mångsidighet, löpvillighet, skicklighet i passningsspelet och förmåga att på egen hand avancera spelet genom att tränga igenom motståndarnas lagdelar.

Det är enkelt att se vad Tuchel gillar med Mahmoud Dahoud, som på många sätt påminner om Ilkay Gündogan i sin förmåga att distribuera och transportera bollen - en förmåga som saknats bredvid Julian Weigl, som föredrar att styra spelet från en lägre position, på mittfältet.

Frågan är dock om Thomas Tuchel blir mannen som får chansen att integrera Dahoud i Dortmund-bygget. De interna problemen i Dortmund är väldokumenterade och Tuchels aktier står inte lika högt i kurs som efter fjolårets fina säsong. Omställningen efter spelartappen i somras har varit trög och säsongen har långt ifrån varit spektakulär. Men andraplatsen i Bundesliga är trots allt inom räckhåll och Dortmund är kvar i både DFB-Pokal och Champions League. Tuchel är inte den enklaste personen att ha att göra med och alla supportrar har långt ifrån tagit till sig den mer lugna och analytiska Tuchel som ersättare till den levande vulkanen Jürgen Klopp. Bråket med huvudscouten och den ifrågasatta rotationspolicyn har inte heller hjälpt Tuchels framtid och trots att Tuchel ofta hyllas som en proaktiv och innovativ tränare med fallenhet för att utveckla unga talanger finns det faktiskt en risk att Tuchel inte står där på tränarbänken i augusti när nästa Bundesligasäsong sparkar igång.

Thomas Tuchel eller inte så kommer hur som helst Mahmoud Dahoud att vara där i den gula tröjan, tillsammans med sina många unga, talangfulla lagkamrater. Och Dortmund fortsätter att vara ett lag att hålla ögonen på. Fortsätter talangerna att blomma kanske de till slut på allvar kan utmana Bayern München om titeln. I helgen räcker det dock för Die Schwarzgelben att fokusera på att försöka besegra ärkerivalen Schalke 04 i Revierderbyt på Veltins-Arena.

Nederländernas problem fortsätter att växa. Efter 2-0-förlusten mot Bulgarien är holländarna nu i en prekär situation i det tuffa VM-kvalet och folket skrek på förbundskapten Danny Blinds avgång efter en rad märkliga beslut - inklusive att spela en 17-årig mittback som knappt fått känna på a-lagsfotboll. På söndagskvällen fick de holländska fansen i alla fall som de ville, när Blind sparkades.

Det var ju de som var de progressiva pionjärerna. Nederländerna, landet för innovation, nya tankar och vacker fotboll. Totalvoetbal, 4-3-3 och underhållning. Det kunde inte kännas mer fjärran än i dagsläget.

- I Holland tror vi fortfarande att vi vet precis allt. Vi finner stolthet i hur bra vi var med Cruyff 1974. Samma 1988. Men det är länge sedan nu. Kanske är det så att vi inte vet allt. Kanske behöver vi något mer, sa 1988 års EM-hjälte Ruud Gullit i höstas.

Holländarna har alltid varit nytänkande, inte bara inom fotbollen, och framgångarna har alltid gått hand i hand med en sorts nedärvd arrogans. Men år 2017 är holländsk fotboll blott en skugga av sitt en gång så stolta jag och de senaste åren har varit röriga. Från totalfotboll till totalt mörker.

Efter ett miserabelt kval missade Nederländerna EM 2016. Och även om det är mycket kvar att spela av VM-kvalet så gör holländarna sig inga som helst tjänster genom att åka till Bulgarien och åka på stryk, 0-2, vilket placerar Oranje tre poäng efter Sverige i kvalgruppen.

Förbundskapten Danny Blind, som tog över efter Guus Hiddink, har länge varit kritiserad efter uppseendeväckande svaga resultat. Sedan Blind tog över har han endast lett Nederländerna till segrar mot lag som Kazakstan, Luxemburg och Vitryssland, samtidigt som man inte mäktat med att slå nationer som Bulgarien, Sverige, Island, Turkiet och Tjeckien. Och kritiken har inte minskat efter gårdagens miserabla insats. Under matchen sjön supportrarna ”Danny, bedankt” och efter nederlaget gjorde Algemeen Dagbladen simpel webbundersökning, som gav ett resultat som knappast kan feltolkas. Hela 97 procent av de tillfrågade ville ha bort Blind från förbundskaptensposten.

När Virgil van Dijk, Stefan de Vrij och Jeffrey Bruma alla missade matchen i Sofia på grund av skada valde Blind att plocka in Ajax 17-åring Matthijs de Ligt från start. Tre poäng var ett måste redan i förväg och det fanns betydligt mer rutinerade spelare att välja. Wesley Hoedt, som gjort det så bra i Lazio, var det uppenbara valet. Joël Veltman, Daley Blind Nick Viergever eller varför inte Nathan Ake, som inte ens var med i truppen, hade också varit bättre. I stället föll valet på De Ligt, med 268 Eredivisie-minuter under bältet och som stod för ett stort misstag mot Excelsior bara dagar senare. Föga förvånande kom det vågade valet att studsa tillbaka på Blind. De Ligt gjorde två misstag, som Spas Delev utnyttjade till att sänka Nederländerna. Han byttes ut redan i halvtid, till förmån för Hoedt.

- Det är klart att det är enkelt att i efterhand göra bedömningen att det kanske var för tidigt för De Ligt att starta, sa Blind efteråt.

Det borde dock ha gått att förutse att det kanske inte var den bästa av idéer att kasta in en oprövad - men otvivelaktigt oerhört talangfull spelare - i ett dysfunktionellt och kritiserat lag i stort behov av en seger.

Mittbacksvalet må ha blivit direkt avgörande vid de båda målen, men det var i ärlighetens namn inte mycket som fungerade för Nederländerna mot Bulgarien. Jeroen Zoet övertygar inte och ytterbacksparet Rick Karsdorp (som jag verkligen gillar) och Daley Blind lyckades inte ta sig fram längs sina kanter. Trots att mittfältet utgörs av spelare som Kevin Strootman och Gini Wijnaldum, som imponerar för Roma respektive Liverpool, tillsammans med Davy Klaassen saknades all form av kreativitet på mittfältet. Arjen Robben var osynlig och Bas Dost isolerad. När Blind kastade sig på att göra förändringar tog han ut det enda riktiga djupledshotet i form av Quincy Promes och stoppade in ytterligare en tung centerspelare i Luuk de Jong. Memphis Depay, som var strålande mot Luxemburg senast och som varit i finfin form för Lyon, fick stanna kvar på bänken trots att Nederländerna var i uppenbart behov av någon form av kreativitet framåt.

På det stora hela var det en livlös insats, utan idéer i anfallsspelet och med det skakigaste av försvar. Trots att inga tecken tyder på några framsteg för Nederländerna var Blind efter matchen fast besluten att räta upp den sjunkande skutan.

- Jag är fortsatt tävlingsinriktad och jag känner ett ansvar för spelarna. Om det holländska förbundet inte tar något annat beslut så är det jag som är förbundskapten på tisdag (när Nederländerna ställs mot Italien), sa Blind.

Men så blev det inte. Precis i skrivande stund här på söndagskvällen dyker beskedet upp på Twitter. Danny Blind är avskedad.

- Vi måste respektera vad Danny betytt för oss och laget under den här perioden. Men eftersom de sportsliga resultaten varit så nedslående, vilket gjort våra möjligheter till att kvalificera för VM i Ryssland oerhört svåra, känner vi dessvärre tvingade att säga farväl till honom, berättar nederländska fotbollsförbundets Jean Paul Docossaux.

Nio matcher, fem förluster blev Danny Blinds dystra statistik som förbundskapten. Till tisdagens vänskapsmatch mot Italien på Amsterdam Arena kommer Fred Grim, Blinds assisterande manager, att sköta laget. Sedan måste Nederländerna ge sig ut på jakt än en gång.

- Jag tror vi är på rätt väg. Bortamatchen mot Bulgarien var en olycka. Det är oturligt att det ska sluta så här, sa Blind själv efter sparken.

Att sparka Blind var det rätta valet. Särskilt när man ser det bisarra citatet här ovan. Vad finns det egentligen för tecken på att den holländska fotbollen är på rätt väg? Den inhemska ligan fortsätter att tappa i status, man producerar inte unga talanger så som man gjorde förr och de många tränarna som en gång utbildade fotbollsvärlden med sina innovativa idéer har sett tiden springa förbi dem. Oavsett vem som tar över Oranje så har han ett stort jobb framför sig

När landslagsuppehållet berövar oss på den charmanta vardagsfotbollen får vi söka annorstädes. I dag slår vi ner spaden i det sydamerikanska VM-kvalet, där Brasilien bekvämt kryssar mot Ryssland 2018, men där Argentina alltjämt har det tufft.

Tolv matcher är spelade, sex matcher återstår när Sydamerikas VM-kval nu går in i sin tredje och avgörande fas med Brasilien bekvämt i förarsätet efter att ha radat upp sex raka segrar under Tites ledning. Fyra nationer kvalificerar sig direkt för VM 2018 i Brasilien, samtidigt som plats fem går till ett playoff mot Oceanien. Bakom Brasilien, som förmodligen bara behöver en seger till för att säkra avancemang, skuggar kvällens motståndare Uruguay. Men där bakom är det knallhårt med Ecuador och Chile på 20 poäng, Argentina på 19 och Colombia på 18, som separeras enbart av två poäng i kampen om två direktplatser och en playoff-plats. Ska vi ta en liten titt på läget inför kvällens bataljer?

Brasilien, som reser till Uruguay för en tuff bortamatch på Estádio Centenário i Montevideo, har fått en remarkabel uppsving sedan förre Corinthians-tränaren Tite tog över. För bara nio månader sedan var det nämligen dystra miner i Brasilien än en gång. VM-kvalet hade börjat knackigt och en plats till Ryssland kändes plötsligt inte alls självklar. Men med en tydlig riktning och idé, byggt efter samma mönster som hans framgångsrika Corinthians, har Brasilien funnit fotfäste och trygghet snabbt i den nya 4-3-3/4-1-4-1-uppställningen med stark central närvaro och ett högt och aggressivt presspel.

VIKTIGE JESUS BORTA

Med en så säker position i kvalet är Brasiliens situation långt ifrån prekär, och för Tites del handlar det snarare om att fortsätta förstärka och föra samman lagbygget inför nästa års VM-slutspel. Han har funnit stor framgång med sin offensiva trio med Neymar och Philippe Coutinho på varsin kant, men det är unge Manchester City-anfallaren Gabriel Jesus som varit det verkliga utropstecknet med fem mål på sex matcher. Tite lär inte göra några större förändringar till den här matchen, men med Gabriel Jesus borta på grund av en bruten fot så tvingas han söka ett nytt centralt anfallsalternativ. Allt tyder på att det bli Roberto Firmino som får chansen centralt och även om Liverpool-anfallaren är en otvivelaktigt skicklig fotbollsspelare så erbjuder han vissa andra kvaliteter än Jesus, men utan samma närvaro i straffområdet som 19-åringen.

Brasiliens sex raka segrar har gett både laget och Tite andrum och arbetsro med VM-platsen så gott som säkrad. Och även om en förlust i afton inte skulle vara någon katastrof så handlar det om att bygga vidare på den fina grunden som lagts.

- Vi måste komma ihåg att vi spelar på bortaplan inför en publik som kommer stå bakom sitt lag till fullo. Uruguay besegrade Argentina och är tvåa i kvalet. Vi måste respektera Uruguay och deras historia och inte sänka garden bara för att vi är så nära att kvalificera oss, säger Tite.

INGEN SUÁREZ

Uruguays position är också någorlunda bekväm med sex matcher kvar att spela, och två segrar skulle räcka för att ta La Celeste vidare. Men precis som Tite så har Óscar Tabárez ett anfallsdilemma inför nattens stormatch, då Luis Suárez är avstängd. Uruguay har förvisso blivit vana att klara sig utan Barcelona-stjärnan, som missat mängder av matcher de senaste åren på grund av avstängningar och skador, men det råder heller inga tvivel om att man är ett sämre lag utan Suárez. Formstarke Edinson Cavani är dock tillgänglig och han lär ackompanjeras av Bordeaux Diego Rolán.

Uruguay är dessutom oerhört starkt på hemmaplan, där man vunnit samtliga sex matcher så här långt. Och även om Tabárez tvingas klara sig utan Suárez, José María Gímenez och Fernando Muslera så är det kollektivet som är La Celestes stora styrka.

- Jag är förstås medveten om Suárez kvalitet och förmågor, men det här laget är oerhört starkt. Avsaknaden av Suárez kommer vara kännbar, men Uruguay har spelare att täcka upp för honom. De har byggt framgångarna i det här kvalet på en stark lagsammanhållning, säger Tite.

ARGENTINAS KRIS

Om Brasilien och Uruguay har råd att vara tillfreds med deras position i tabellen så ser det betydligt tuffare ut för Argentina, som haft ett bedrövligt kval och som står inför en oerhört viktig match mot Chile i Buenos Aires. Argentina är som bekant mitt uppe i en lång titeltorka, som sträcker sig tillbaka ända till 1993, och just Chile har haft stor del i att förlänga den tunga sviten genom att besegra La Albiceleste efter straffar i det två senaste Copa America-finalerna. Chile sitter nu på den sista direktplatsen till VM, med Argentina som skuggar en poäng bakom. Med tanke på att Colombia ställs mot Bolivia på hemmaplan före den här matchen går av stapeln finns det en stor risk att Chile petas ner till kvalplats - och Argentina utanför - redan innan avspark.

Argentinas titelmässiga kräftgång är svår att förstå när man tittar på de offensiva rikedomarna som finns att tillgå. Sergio Agüero, Gonzalo Higuaín, Ezequiel Lavezzi, Ángel di María, Javier Pastore, Érik Lamela, Paulo Dybala. Och någon Lionel Messi också. Men defensiven har varit skakig och de offensiva spelarna har underpresterat, särskilt när Messi varit inte funnits att tillgå på grund av skador eller landslagspension, som Edgardo Bauza övertalade honom att bryta när han i augusti ersatte Gerardo ”Tata” Martino som förbundskapten. Det argentinska självförtroendet är bräckligt och man har vunnit blott en av de fem senaste kvalmatcherna - inklusive en -0-3-förnedring (som i ärlighetens namn kunnat bli betydligt större då försvaret såg galet virrigt ut) mot värsta rivalen Brasilien. Argentina tog dock en viktig seger senast, när Colombia 3-0-besegrades och Bauza hoppas nu kunna bygga vidare på den insatsen.

Bauza, som tidigare tränat San Lorenzo, har gjort sig känd som en duktig lagbyggare som formar välorganiserade och svårbesegrade lag, snarare än att stå för någon flärdfylld offensivfotboll och det ska bli intressant att se hur han formerar sitt lag här. Bauza har dock fått knappt om tid att förbereda sitt lag och framsteg är svåra att nå med bara några få dagar tillsammans med truppen, där spelare som exempelvis Messi - som spelade mot Valencia så sent som söndag kväll - behöver all tid för återhämtning. Hur mycket framsteg har han egentligen hunnit göra? Argentina har dessutom en tuff match borta mot Bolivia som väntar, i extrema och svårhanterliga höjdförhållanden i La Paz.

Den argentinska spelartruppen bojkottar alltjämt media efter en incident efter Colombia-matchen, men Bauza har inför matchen bekräftat att han i Paolo Dybalas skadefrånvaro återgår till en 4-2-3-1-uppställning med Lucas Biglia och Javier Mascherano som doble pivote och en offensiv med Di María, Messi och Sergio Agüero bakom Gonzalo Higuaín.

- Det är en oerhört viktig match. Vi går in i slutfasen av kvalet med bara sex matcher kvar att spela och vi ställs mot en bra motståndare och en direkt rival. Jag har dock alltid en väldigt stark tro på det här laget. Nyckeln blir att vi hittar balansen mellan försvaret och offensiven. Chile spelar med tre anfallare och spelare som är väldigt kvicka och vi måste hantera dessa, säger Bauza inför.

”VI HAR ALTERNATIV TILL VIDAL”

Även Chile har dock sina problem inför matchen med Arturo Vidal avstängd och viktige Marcelo Diáz skadad. Dessutom dras Alexis Sánchez med skadebekymmer i en vrist.

- Vårt mål är att ta oss till VM i Ryssland och för att uppnå det behöver vi fler poäng, så vi reser till Argentina med intentionen att vinna. Vi har en stor trupp med många valmöjligheter som vi kan använda för att ersätta Arturo. Det innebär inte att vi inte inser hans betydelse för laget, men jag har goda alternativ för att ersätta honom, säger Chiles argentinske förbundskapten Juan Antonio Pizzi.

Uruguay-Brasilien, Argentina-Chile, och då har vi inte ens nämnt tredjeplacerade Ecuador, som ställs mot Paraguay på bortaplan. Bakom Brasilien lever det sydamerikanska VM-kvalet i allra högsta grad inför de avslutande omgångarna. I natt finns det ingen anledning att gå och lägga sig. Ladda kaffekopparna - det här kan bli riktigt häftigt.

Det var inte särskilt övertygande, men både dramatiskt och sevärt när Barcelona inkasserade tre poäng i en 4-2-seger mot ett decimerat Valencia i helgen. Blaugrana står mitt i en identitetskris med en ifrågasatt tränare som redan aviserat att han kommer lämna klubben i sommar. Men jakten på Real Madrid och La Liga-titeln hoppar alltjämt vidare för Barcelona.

När Barcelona åkte på chockförlusten, 0-4, i Paris var katalansk press obarmhärtig i sin kritik. Krönikör efter krönikör domderade om hur klubben tappat sin väg, hur man blir mindre och mindre Barcelona för varje tickande sekund och hur Luis Enrique symboliserade roten till allt ont när den stolta klubben skeppats rakt in i en identitetskris. Kritiken är långt ifrån någon nyhet. Faktum är att den har pågått i flera år, och varit mer eller mindre högljudd under hela Luis Enriques tid som huvudtränare beroende på cyklerna av asturierns titelmässiga framgångar i klubben. ”Barcelona är ett managerlöst skepp på väg att förlisa”, förkunnade Sport och AS menade på att det här var Luis Enriques ”Kejsarens nya kläder”-ögonblick, där 46-åringen blev stående avklädd och rådvillig.

Att Luis Enrique varit framgångsrik är dock en obestridlig sanning. Han har vunnit åtta av tio titlar sedan han tog över 2014, trots att han var nära att få sparken bara ett halvår in på sitt kontrakt. Samma säsong gick Barcelona vidare och vann trippeln, med La Liga, Champions League och Copa del Rey Endast Pep Guardiola och legendariske Johan Cruyff har vunnit fler titlar än vad Luis Enrique gjort - och med tanke på att Barcelona fortfarande är kvar i alla turneringar kan den titelskörden mycket väl utökas - och Guardiola hävdar att Luis Enrique är den perfekta tränaren för Barcelona.

Men kritiken handlar i grunden inte om titlar eller framgång. Det handlar om identitet, både sett till spelstil och klubben som institution. Kraven i Barcelona är nämligen större än någon annanstans. Det räcker inte med att vinna, man ska baskemig vinna vackert och på rätt sätt också. Och just de där två sistnämnda kraven är de som hamnar under luppen.

- Om du förlorar kommer de döda dig. Och om du spelar oavgjort eller vinner så kommer de ändå att kritisera dig, sa Luis Enrique.

IDENTITETSKRIS

Redan från början slog Luis Enrique fast att han ämnade vara Barcelonas stil trogen. Stilen som Johan Cruyff lagt grunden till, där de egna produkterna ur La Masia-akademin dominerade matchbilder med kvick, offensiv och bollinnehavsinriktad fotboll och ändlösa passningar som i förr eller senare alltid hittade en väg att penetrera igenom motståndarförsvaret. Men Luis Enrique ville utveckla Barcelonas fotboll, göra den rakare och mer mångfasetterad. Och sakta men säkert har Barça rört sig bort från den fotbollen som skördade så stora framgångar under Guardiolas ledning.

Kritikerna menar på att den imponerande titelskörden och Lionel Messis fortsatta briljans har maskerat över Barcelonas verkliga problem, både på institutionell och spelmässig nivå. Och den här säsongen har det varit tydligare än någonsin tidigare. Den fullständiga kontrollen som tidigare genomsyrade Barcelonas spel är mer eller mindre borta. Offensiven går ofta ut på att snabbt få fram bollen till den stjärnspäckade anfallstrion med Neymar, Messi och Luis Suárez och mittfältet, som det senaste decenniet varit klubbens absoluta styrka och stöttepelare, har plötsligt blivit en zon där Barcelona överbemannats av motståndarna. Sergio Busquets har aldrig haft en så tung säsong, Andrés Iniesta blir inte yngre och har dragits med skador och Valencia-förvärvet André Gomes har haft en miserabel första säsong i Katalonien. Barcelona har stött på problem mot lag som pressar dem högt och mot lag som väljer att försvara djupt den här säsongen. Och även om han fortsätter att på egen hand vara avgörande så kommer inte ens Lionel Messi att vara för evigt.

Förändringen är på riktigt, och den är oroande för Barcelona. Och jag tycker inte det är överdrivet att prata om en identitetskris. Fotbollen är annorlunda, La Masia-akademin producerar inte spelare som slussas upp till a-laget på samma stadiga basis som tidigare och av de dyra nyförvärven inför säsongen är det egentligen bara Samuel Umtiti som varit en succé. I slutet av säsongen kommer Luis Enrique lämna, det har han redan slagit fast, och Barcelonas klubbledning står inför ett viktigt val. Är det Cruyffs puritaniska modell som ska följas? Att förtroendet åter placeras på La Masia och att hitta tillbaka till vägen man brukade vandra, även om det innebär en risk för några års titeltorka, eller är det i slutändan så att framgång är viktigare än identitet?

Ernesto Valverde, Juan Carlos Unzue, Ronald Koeman och Eusebio Sacristán är, enligt El Mundo Deportivo, de slutgiltiga kandidaterna till att efterträda Luis Enrique men något slutgiltigt beslut lär inte tas förrän nästa månad. Då kanske vi får en glimt in i vilken riktning Barcelona ämnar ta.

”Det här är inte Barcelona”, skrev en av tidningarna efter Paris-förlusten. Motfrågan är lika obekväm som uppenbar: Vad är egentligen Barcelona anno 2017?

TAKTISKA FÖRÄNDRINGAR

Identitetsmässigt må det vara en kris. Men Barcelona är alltjämt tvåa i La Liga, två poäng efter Real Madrid med en match mer spelad men med ett El Clásico kvar att avverka. Barça är dessutom klart för final i Copa del Rey mot Alavés och kvartsfinal mot Juventus väntar i Champions League.

Och även om beslutet kritiserades vid tidpunkten så har Barcelona uppträtt både bättre och mer avslappnat sedan Luis Enrique chockade spelartruppen genom att avslöja att denna säsong blir hans sista i klubben. Krutgubben som ägnar sin fritid åt maraton och krävande triatlon-tävlingar hävdar att hans enorma energi inte dränerats på ett par dagar, men att han är i behov av en paus.

Avslöjandet följdes upp av en 5-0-asfaltering av Celta Vigo och ”La Remontada”, den mäktiga vändningen och 6-1-segern mot Paris Saint-Germain i Champions League. Förlusten mot Deportivo var en missräkning och även om Barcelona vann med 4-2 mot ett decimerat Valencia i helgen så var det långt ifrån någon övertygande insats.

Offensivt såg Messi, Neymar och Suárez oerhört skarpa ut i Luis Enriques nya 3-4-3-system. Neymars blixtrande form fortsätter och Messi gjorde två mål, vilket för honom till 41 mål totalt den här säsongen.

- Makalöst. Han har krossat alla rekord och han kommer fortsätta att krossa dem. Det är underbart att få njuta av att se honom spela fotboll. Messis statistik är omöjlig för någon att uppnå. Vi kommer att sakna honom i framtiden, sa Luis Enrique, med en orosbådande glimt in i framtiden.

Defensivt såg det dock inte lika övertygande ut och även med en man mindre behövde Valencia sällan stå för några extraordinära prestationer för att spela sig fram till målchanser. Och de fasta situationerna fortsätter att vara ett problem. Systemet har förstås inte använts i ens en månad och det är självklart att det tar tid för vissa saker att sitta. Gerard Pique pratade efter matchen om den defensiva aspekten av matchen och faran att försvaret ska bli utelämnat med den nya trebackslinjen.

- Det är en risk vi är villiga att ta. Vi är ett offensivt lag, vi gillar att anfalla, men det har sina konsekvenser. För tillfället lider vi lite eftersom det finns mer ytor bakom oss än vanligt, vilket vi försöker anpassa oss till för tillfället. Att vara försvarare i Barcelona kommer med speciellt ansvar, och det är helt enkelt risker vi måste ta, sa han efteråt.

Sedan skiftet till 3-4-3 har Barcelona ändå uppträtt med förnyad energi, och experimentet lär fortsätta även efter landslagsuppehållet.

- Det här är inget slutgiltigt beslut och jag är säker på att vi då och då kommer återvända till 4-3-3, men jag tycker att 3-4-3 ger oss några intressanta variabler. Det är möjligt att vi kommer använda andra formationer också, sa Luis Enrique efter Valencia-matchen

Trots att La Ligas titelstrid såg ut att vara död och begravd redan under den senare delen av hösten så har den blåsts till nytt liv 2017. Och faktum är att Real Madrid inte heller imponerar särskilt mycket för tillfället och spelmässigt har Los Blancos lämnat en hel del i övrigt att önska den senaste månaden. Men med den spelartruppen som Zinedine Zidane har till sitt förfogande, med såväl spets som bredd, och en anfallstrio med Karim Benzema, Cristiano Ronaldo och Gareth Bale så lyckas Real Madrid allt som oftast hitta en väg till seger, även om spelet inte riktigt klickar som det ska.

Men trots alla Barcelonas problem så lever hoppet om ytterligare en La Liga-titel i allra högsta grad. Och 6-1-viktorian mot PSG, ”La Remontada”, lär ha väckt Barça-spelarnas tro på att alla vändningar är möjliga, hur omöjligt läget än ser ut.

Vi lär ha en spännande vår framför oss när Luis Enrique, energiknippet från Asturien, ska försöka fylla ut prisskåpet under sista månaderna i Barcelona innan han lämnar klubben som framgångsrik, men långt ifrån unisont älskad. Och sen ska det bli väldigt spännande att se vilken stig Barcelona väljer att vandra in i framtiden.

Han gjorde det första målet när Monaco slog ut Manchester City i Champions League i onsdags, kallades upp till franska landslaget för första gången i fredags och under söndagen sänkte han Caen med två mål. Den här veckan kunde knappast gå bättre för tonårssensationen Kylian Mbappé.

Det har varit några hektiska dagar. I torsdags satt jag på ett ovanligt fullsatt Stadio Olimpico och njöt när lugne, reslige Moucat Diakhaby och hans unga, sevärda Lyon slog ut Roma ur Europa League. Dagen efter hade jag transporterat mig till Tyskland och med Südtribunes gula vägg vrålandes mot mig på Westfalenstadion såg jag ett tröttkört Dortmund stappla sig mot tre poäng. Söndagen har jag förvisso spenderat i hemmets lugna vrå, men med idel intressanta fotbollsmatcher att titta på. Jag hade kunnat skriva om José Mourinhos beslut att överlämna kommandot och falla ner med en sexbackslinje i 3-1-segern mot Middlesbrough, Christian Eriksens fortsatta utveckling, Pep Guardiolas glädje över ett 1-1-resultat på hemmaplan mot en sämre motståndare, hur Sevillas form gått förlorad, Neymars form och Barças problem trots ny seger, eller Julian Draxler talang börjat nyttjas på rätt sätt sedan flytten till Paris Men när jag sent på söndagskvällen sitter och summerar de gångna dagarna inser jag att jag inte vill skriva om något annat än Kylian Mbappé.

18-årige Kylian Mbappé har ju nämligen haft en alldeles fenomenal vecka bakom sig. I onsdags gjorde Mbappé första målet när Monaco slog ut Manchester City i Champions League och tog sig vidare till kvartsfinal och i fredags tog hans kometkarriär ytterligare höjd när han kallades upp till Didier Deschamps landslagstrupp inför VM-kvalet mot Luxemburg och vänskapsmatchen mot Spanien. Och i afton rundade han av veckan genom att vara involverad i alla mål när Monaco 3-0-besegrade Caen.

Han gjorde 1-0 efter ett fint kombinationsspel, en kvick vändning för att skaffa sig utrymme och ett säkert avslut, revs ned i straffområdet när Fabinho ökade på till 2-0 från straffpunkten och fastställde slutresultatet med en väl avvägd nick. Det är svårt att tala emot att Mbappé redan vid den här åldern visat sig mogen nog för att kallas upp till landslaget när han gjort hela elva mål på sina sju senaste starter för Monaco. Grabben är stekhet.

Mbappé föddes i Bondy, nordöst om Paris, bara sex månader efter att Frankrike firade VM-guldstriumfen på hemmaplan på Stade de France. Han skrevs in i berömda akademin Clairefontaine, och började redan då göra sig ett namn. När France Football frågade en 14-årig Mbappé om hans ambitioner började han tala om Real Madrid.

- Det är bättre att sikta mot månen. På så sätt, om du skulle misslyckas, så kommer du i alla fall upp till molnen, konstaterade han redan då.

Han siktade högt. Och frågan är om inte den där månen börjar vara i sikte nu. Trots intresse från flera stora klubbar över Europa valde Mbappé som 15-åring att flytta till det lilla furstendömet på den franska sydkusten för att fortsätta karriären i Monaco. Och under Leonardo Jardims ledning har Mbappé tagit världen med storm under säsongen.

18-åringen har funnit sig väl tillrätta i Monacos friflödande offensiv, som guidas fram av Bernardo Silvas dansanta fötter, och Mbappé har redan gjort 19 mål och fem assist den här säsongen, och han visar inga som helst tendenser att slå av på takten. Med sin oerhörda snabbhet, fina bolltouch och avslutsförmåga, i kombination med att han på sina unga axlar har ett ovanligt klokt huvud har Mbappé precis som så gott som alla unga, kvicka, franska yttrar jämförts med Thierry Henry. Jag har alltid funnit det tröttsamt, slött och lite respektlöst att dubba unga spelare på väg mot sitt stora genombrott som ”den nye blablabla”, men att han har egenskaper som liknar de som gjorde Thierry Henry till en av världens främsta anfallare kan vi konstatera.

- Jag gillar inte att jämföra spelare från olika generationer, men de har en liknande profil. Det är två spelare som besitter en stor snabbhet och som kan slå sina motståndare en mot en. Jag hoppas att Kylian får en liknande karriär som Thierry Henry. Jag lärde känna Thierry Henry när han var väldigt ung, men han var redan då väldigt mogen, precis som Kylian. Det innebär att han har en klarsynthet som hjälper honom att göra rätt beslut, vilket särskilt syns i hans lugn i en mot en-dueller mot målvakter. Det är ovanligt i en så ung ålder och det är därför han är så klinisk.

Mbappés fina formkurva har oundvikligen gjort att 18-åringen kopplats samman med så gott som alla stora klubbar i Europa. Men själv har han ingen brådska.

- Jag är ledsen, men jag tittar inte på vad de skriver i pressen. Jag håller mig väldigt lugn trots all den här uppmärksamheten jag fått, jag går upp på morgonen som vanligt och åker och tränar som alla andra. Jag försöker bara arbeta hårt varje dag för att förbättra mig själv och bara göra samma saker i matcher som jag gör på träningsplanen. För tillfället fungerar det bra, säger han.

Att det fungerar bra är förstås en underdrift. Monacos vice-president Vadim Vasilyev uttalade sig för franska RMC om klubbens möjligheter att behålla sin unga guldklimp, som det lär ryckas vilt i under sommaren, och han menar på att klubben inte är i något som helst behov av att sälja för tillfället - till skillnad från när Anthony Martial gick till Manchester United 2015.

- Kan jag garantera att Mbappé stannar? Nej, någon sådan garanti existerar inte, varken i fotbollen, privatlivet eller i samhället i stort. Han är i strålande form och det är en stor stolthet för oss. Vi kommer inleda diskussioner om att han ska stanna här i Monaco. Han är lycklig och allt går väl, han är en del av ett projekt och det finns ingen anledning att göra något annat nu. Han har en oerhörd potential och han är en väldigt seriös person. Jag blir imponerad när jag ser hur han hanterar all press från media mot slutet. Hans föräldrar vet om hur industrin fungerar och de är intelligenta människor. Jag är övertygad om att han är på rätt plats. Han är ett barn av den här klubben och det bästa exemplet på kvaliteten på vår ungdomsakademi, som vi alltid försöker forsla fram till a-laget. Idag är våra pengakistor välfyllda, vilket är en annorlunda situation mot sommaren 2015 när vi hade ett rejält underskott. Nu är budgeten välbalanserad, säger han.

Kylian Mbappé är 18 år, och han är i strålande form. Det kommer komma en tidpunkt då han växer ifrån Monaco, om han fortsätter att utvecklas i samma rasande takt och håller sig förskonad från allvarliga skador. Det kanske sker i sommar, det kanske sker om tre år eller det kanske inte sker alls. Men för tillfället kan vi gott slå oss ned i våra respektive tv-soffor och njuta av den unge fransmannens prestationer i Europas mest sevärda offensiv.