Oh, what difference a Sam makes. Sam Allardyce har hämtat sig från den förnedrande England-sejouren och leder nu Crystal Palace mot nytt kontrakt. Efter att ha radat upp sex segrar på de åtta senaste matcherna.

Det var knappast här som Sam Allardyce förväntade sig att vara när han efter EM 2016 tog över förbundskaptensrollen för England efter Roy Hodgson. Tiden som förbundskapten blev som bekant kort och turbulent och slutade med att Big Sam snubblade ut med svansen mellan benen efter den pinsamma smygfilmingsskandalen. Hans 67 dagar, och en match, är den kortaste period en förbundskapten varit på posten och det fanns något Shakespearianskt över hans snabba uppgång och fall, och även om han föll på sitt eget grepp efter ett naivt agerande så har jag svårt att inte tycka synd om honom.

Men Sam Allardyce har i alla fall slutat tycka synd om sig själv. Och just nu gör Big Sam vad Big Sam gör - räddar lag kvar i högstadivisionen. Crystal Palace lyft sedan Allardyce tog över tränarsysslan på Selhurst Park har varit remarkabelt. Starten var knackig, men sedan han fått tiden att sätta sin prägel på laget har resultaten varit utmärkta. De första åtta matcherna hade han resultatraden 1-1-6, men de senaste månaderna har allt svängt. Sex segrar, ett kryss och blott en förlust på de åtta senaste har slungat upp The Eagles från bottenstridens käftar och Crystal Palace, som nu befinner sig på en tolfteplats i Premier League, har nu så gott som säkrat ett nytt kontrakt.

Resultatraden blir än mer imponerande när man tar en titt på vilka lag som Palace har besegrat under den perioden. Man slog Chelsea borta på Stamford Bridge, körde över Arsenal med 3-0 på hemmaplan och i helgen lyckades man för tredje gången i rad besegra Liverpool på Anfield i en släkten-är-värst-match där januarivärvningen Christian Benteke gjorde båda målen.

- Från första början var vi exceptionella ur en taktisk synvinkel. Det är det som gör den här ligan så spännande, att när man lyckas med en sin matchplan kan man besegra motståndarna även när ingen förväntar sig det. Det är därför den här ligan är så populär världen över och det var det vi lyckades med i dag, säger Allardyce och fortsätter.

- Med vårt begränsade bollinnehav lyckades vi ändå blottställa deras svagheter gång efter annan och till slut lyckades vi vända 0-1-underläge till seger. Jag ger spelarna enormt med cred för sättet de försvarade sig på och hur de utnyttjade Liverpools defensiva svagheter, vilket de inte kunde hantera. Liverpool på hemmaplan spelar en fantastisk anfallsfotboll vilket innebär att båda ytterbackarna kommer följa med högt upp i planen. Det är väldigt likt hur Arsenal spelar, vilket innebär att Matip och Lovren blir utsatta, så om man lyckas hitta löpningar bakom de två stora bjässarna, som inte gillar att svänga och vända mot eget mål, är de väldigt blottställda, fortsätter han.

Det finns förmodligen ingen manager som älskar att vältra sig i sin egen genialitet så mycket som Sam Allardyce efter en triumf mot en mer välmeriterad tränare eller mot ett förmodat bättre lag. Hans uttalanden, särskilt när han för några år sedan konstaterade att han aldrig kommer bli en manager för ett topp fyra-lag eftersom hans efternamn inte är "Allardici" eller när han hävdade att han skulle vinna ligan varje år om han var manager för Real Madrid eller Inter, sticker i ögonen på vissa och ger uppbåd till hånfulla kommentarer från andra. Sanningen om Big Sam ligger någonstans mitt emellan. Sam Allardyce är en arrogant herre som gärna pratar om sin egen förträfflighet och som har ett förflutet som regelvridare men som inte är riktigt så streetsmart som han vill framstå. Men sanningen är också att han är en mer sofistikerad fotbollsmanager än vad många vill inse. Och när det kommer till att ta upp ett lag ur besvärliga situationer och stabilisera klubben finns det ingen bättre att finna i Premier League.

Han gjorde det med Bolton, Blackburn, West Ham och Sunderland, och nu gör han det med Crystal Palace. Han började i vanlig ordning med att bygga bakifrån och att stabilisera upp försvaret där januarilånet Mamadou Sakho varit fenomenal, men de senaste veckorna har han också fått fart på offensiven, där en pånyttfödd Christian Benteke drar nytta av speeden från yttrarna Wilfried Zaha och Andros Townsend, som också hittat formen under Allardyces ledning. Palace har nu gjort sju mål på de tre senaste matcherna, trots att man mött Liverpool, Leicester och Arsenal. Yohan Cabaye har börjat prestera igen och värvningen av Luka Milivojevic på Deadline Day har visat sig vara utmärkt och den serbiske landslagsmannen har varit enorm på The Eagles mittfält.

Sam Allardyce kommer kanske aldrig igen få chansen på ett riktigt stort fotbollsjobb efter Englandsfadäsen och hans kritiker kommer fortfarande peka på att han aldrig lyckas få hans lag att överträffa sig själva och att fotbollen inte alltid är nydanande och sevärd, men när det kommer till att ta över ett lag i kris och med trygg och lugn bringa stabilitet finns ingen bättre. Crystal Palace är tolva i Premier League med 38 inspelade poäng och en placering på den övre tabellhalvan känns långt ifrån osannolik. Vem hade trott det för någon månad sedan?

Han var Real Madrid-talangen som mobbades bort från klubben och i stället började blöda för de rödvita grannarna. Spaniens U21-lagkapten Saúl Ñíguez, som enligt Diego Simeone har allt som krävs för att bli världens bästa mittfältare, har sprintat ut på den internationella fotbollsscenen - men det har inte varit en bedrift utan svårigheter. ”Jag har riskerat min hälsa för att försvara de här färgerna, för att fullfölja min dröm”, berättar han.

Det finns nog få fotbollsklubbar i eliten som är tuffare att spela för än Atlético Madrid, både fysiskt och mentalt. Diego Simeone nöjer sig aldrig med några som helst halvmesyrer och kräver fullständig hängivelse från sina spelare. De ska vara villiga att offra blod, svett och tårar för de rödvita färgerna. Och just det där med blod tycks unge Saúl Ñíguez tagit lite väl bokstavligt.

I en intervju med tv-kanalen Mega förra helgen gick Saúl ut och öppenhjärtigt berättade om vilka problem han tvingats möta de senaste två åren, samtidigt som han slagit igenom på den allra högsta nivån.

- De två senaste åren har jag spelat med en kateter. Jag pissade blod efter varje träningspass och varje match, och det var väldigt obekvämt. Jag riskerade min hälsa för att försvara de här färgerna, för att fullfölja min dröm. Jag satte min hälsa på spel, enbart driven av viljan att spela a-lagsfotboll för Atleti, berättade han.

I en fotbollsvärld där förändring och utveckling ofta är en långsam process, både på planen och i fotbollsklimatet i stort, är det få spelare som vågar visa svaghet. Darren Fletcher gjorde det när han gick ut och berättade om sjukdomen som nära på avslutade hans karriär. När Saúl nu gick ut och berättade om sina besvär togs det emot av överraskning, dels över hans mod att blotta sin sårbarhet men framför allt för att han lyckats slå igenom på den allra högsta nivån samtidigt som han brottats med sådana svårigheter.

Redan under en lånesejour med Rayo Vallecano säsongen 2013/14 uppstod Saúls problem med njurarna. Men det var under Champions League-åttondelsfinalen mot Bayer Leverkusen för drygt två år sedan, i en duell med knallhårde Kyriakos Papadopoulos, som skadan - njurhematom - uppstod och som han lidit av sedan dess.

Saúl beskriver sig själv som en krigare och när man inser vad han genomgått de senaste två åren, när han brottats med njurproblem samtidigt som han parallellt försökt slå sig in i ett av världens bästa fotbollslag, är det svårt att säga emot. 22-åringen har tagits emot med öppna armar av Atlético Madrid-supportrarna och på många sätt blivit ansiktet utåt för den fotboll som ”Cholo” Simeone förordar, där teknisk excellens blandas med den intensitet, kollektivism och kampanda som symboliserat Los Colchoneros framgångar de senaste åren.

När Atlético Madrid i tisdags tog sig vidare till Champions League-semifinal - än en gång - var det Saúl som klev fram och gjorde målet som i praktiken dödade kvartsfinalmötet med Leicester City. Och han verkar trivas med att spela avgörande roller i just Champions League. I fjol visade han upp sig på allvar för den breda fotbollspubliken när han sänkte Bayern München med ett makalöst solomål i semifinalen. Men det är inte genom mål- och poängproduktion (han har bara gjort sex mål och en assist den här säsongen) som Saúl gjort sig till en nyckelspelare i Simeones bygge. Det är hans mångsidighet, arbetsvilja och smartness som gjort honom till en perfekt Simeone-spelare. En tekniskt begåvad spelare som inser att det alltid är allra viktigast att vinna, oavsett hur det går till. Och enligt argentinaren så kan 22-åringen gå hur långt som helst.

- Saúl har allt som krävs för att bli en av de absolut bästa mittfältarna i världen. Han kan skjuta, passa har rytmen i sig och spelar med ett klokt huvud, säger han.

För en dryg månad sedan satt jag på Stadio Olimpico och bevittnade när Italiens U21-landslag tog emot Spaniens dito. Jag imponerades av Roma-produkten Lorenzo Pellegrini, nu i Sassuolo, och såg Denis Suárez och Marcos Asensio trippa runt med kvicka och tekniska fötter. Men den som verkligen tilldrog sig min blick var Spaniens lagkapten, Saúl. Även omringad av supertalanger stod han ut som planens allra mest mogna aktör när han stillsamt dominerade från sin mittfältsposition och även gjorde matchens första mål. Saúl har redan börjat ryktas bort från Atlético Madrid, som dock lär hoppas kunna hålla i mittfältstalangen ett tag till. Men om historien tett sig lite annorlunda hade kanske Saúl Ñíguez aldrig hamnat i den rödvita delen av Madrid.

Saúl, som växte upp i Elche, inledde nämligen sin fotbollsbana i Real Madrids akademi och om saker och ting gått vägen där hade han kunnat springa runt i den vita tröjan i stället. Men Saúl lämnade Real Madrid efter att ha blivit mobbad i ungdomslaget.

- Det hände saker utanför fotbollen. Själva fotbollen gick bra, men det var sakerna utanför fotbollen som inte gjorde det ohållbart för en elva- eller tolvåring att vara kvar. De stal mina skor och mat och jag blev avstängd från Valdebebas (Real Madrids träningsanläggning) i två veckor för saker jag inte hade gjort. De skickade ett brev till tränaren och sa att det var jag som skrivit det, men det var verkligen inte jag, berättar han för El Mundo Deportivo.

Saúl har varit fåordig med vad som egentligen inträffade där i Real Madrid. Men klart är i alla fall att mobbningen blev för mycket för honom, och att han lämnade. Atleti-supportrarna kunde knappast vara lyckligare över det. Han har kämpat sig fram genom ungdomsleden och fick sitt absoluta genombrott under fjolårssäsongen. I år har han varit gjuten i Simeones startelva och spelat en viktig roll oavsett vilken position ”Cholo” valt att använda hans mångsidighet på. I åttondelsfinalen sänkte han Bayer Leverkusen med ett oerhört vackert mål, som i mångt och mycket påminde om hans sensationella solomål mot Pep Guardiolas Bayern München i fjol, och i kvartsfinalen klev han fram och spelade en avgörande roll än en gång.

Alltid tillförlitlig och ofta avgörande när det gäller. Trots svårigheterna han stött på har Saúl Ñíguez redan kommit långt under sina 22-åriga liv. Fortsätter han sin utvecklingskurva kommer flyttryktena knappast att avta, men än så länge är Saúl fast inställd på att leda Atlético Madrid till Champions League-final för tredje gången på fyra år. Diego Simeone lär njuta av att ha en så talangfull spelare, som bokstavligt talat är villig att blöda för de rödvita färgerna, att tillgå.

För 20 år sedan var klubben en halvtimme från att åka ner till non-league och en hårsmån från likvidering. Efter playoff-semifinalförluster tre av de fyra senaste säsongerna tycktes det nästan omöjligt. Det tog 34 år. Men nu är Brighton & Hove Albion tillbaka i Premier League. "Jag har varit en passionerad Brighton-supporter i 40 år. Jag älskar den här klubben. Att få vara här med nästan 30 000 supportrar.. Det är alla våras drömmar som besannas. Helt otroligt", säger ägaren Tony Bloom.

Han vägrade fira till en början. Åtminstone till det stod bortom alla tvivel att uppflyttningen verkligen var säkrad. Men när Lewis Dunk och David Stockdale överraskade honom med att hälla en tunna isvatten över honom i en intervju kunde Chris Hughton bara inse fakta. Brighton är verkligen klart för Premier League.

- Jag har varit här i två år och fyra månader, men det finns supportrar som genomlidit alla de tuffa perioderna och stöttat klubben i 20 eller 30 år. Alla meddelanden vi skickade ut och bad fansen hålla sig undan planen fungerade inte direkt, men jag kan förstå deras känslor. Om jag hade varit en del av den supporterskaran hade jag också varit ute på planen och gapat, sa Hughton efter matchen.

Nej, det där med påminnelserna om att vänligen undvika planstormningen fungerade inte alls. Veteranen Glenn Murray gav Brighton ledningen med sitt 22:a ligamål för säsongen och Solly March ökade på, fint serverad av duktige Anthony Knockaert. Nick Powells sena reduceringsmål gav lite nerv till matchen, men när slutsignalen ljöd kunde segerrusiga supportrar storma planen och få utlopp för sina känslor efter 20 svåra år.

Brightons prestation är ännu större när man vet om deras historia, och hur nära de faktiskt var ruinens brant för 20 år sedan. Året var 1997 när ett kvitteringsmål med en knapp halvtimme kvar i säsongens sista match mot Hereford räddade Brighton kvar i Football League. Utan den poängen hade Brighton som fotbollsklubb kunnat falla ner i glömskan i den engelska seriepyramidens källare. Klubben hade körts i botten och man tvingades sälja hemmaarenan Goldstone Ground för att minska skulderna. Brighton var hemlöst, pengalöst och tvingades resa de dryga tio milen till Gillingham för att spela sina hemmamatcher. Det såg becksvart ut. Vandringen tillbaka har varit lång, men målmedveten. Och den hade varit omöjlig utan hjälp från nuvarande ordföranden Tony Bloom.

- Jag känner till den här klubbens historia. Jag spelade på Goldstone Ground och jag minns tiderna i Gillingham. Men vad som är speciellt med den här klubben är att många människor som var med under de tuffa tiderna fortfarande är involverade. Men det krävs fortfarande en investerare som Tony för att lyckas. Det är en fantastisk känsla för mig, men ännu mer för supportrarna, som har en lokal investerare som är villig att sätta sina egna pengar i klubben. Särskilt i en tid när de stora investerarna kommer från utlandet eller genom konsortium. För en enskild, lokal man att investera i den här klubben som han gjort är makalöst, säger Hughton.

Brighton hade inte varit där de är i dag om det inte vore för Tony Bloom. Under hans åtta år i klubben har han spenderat nära tre miljarder. Han byggde Amex Stadium och en modern träningsanläggning vid Lancing.

- För 20 år sedan var vi hemlösa, en klubb som inte var på väg någonstans. I dag är vi på väg mot Premier League. Jag har varit en passionerad Brighton-supporter i 40 år. När jag tog över förband jag mig till att bygga en ny arena och en träningsanläggning. Jag gjorde det enbart på grund av kärlek för klubben Att få vara här med nästan 30 000 supportrar… Det är allas våra drömmar som besannas. Helt otroligt, säger Bloom.

The Seagulls väg till Premier League har varit stegvis och tålmodig, men de senaste åren har det också varit en vandring varit snårig och fylld av bakslag. Brighton har varit i playoff-semifinal tre av de fyra senaste åren. I fjol skrapade man ihop 89 poäng och missade automatisk uppflyttning på målskillnad, bara för att sedan förlora mot Sheffield Wednesday i playoff. Efter matchen vandrade Tony Bloom ner i omklädningsrummet och fann spelarna liggandes på golvet. Förkrossade. Han var lika förkrossad själv. Men han var fortfarande lika fast besluten.

- Jag tittade bara runt och sa: ”Vad som inte dödar dig gör dig starkare och vi kommer komma tillbaka från det här nederlaget. Nästa år kommer vi lyckas”. Nu har de gjort det. Det är en fantastisk bedrift. Vad Brighton kommer medföra till Premier League? En fantastisk stad, en otrolig supporterskara och en fantastisk arena som kommer vara slutsåld varje match. Och förhoppningsvis kommer vi göra både staden och supportrarna stolta med våra prestationer på planen, säger Bloom.

Bara dagar efter besvikelsen mot Sheffield Wednesday skrev Chris Hughton på ett nytt fyraårskontrakt. En tydlig signal om att planen fortfarande gällde, även om uppflyttningen behövde skjutas på en aning. Hughton tog över ett ovanligt rörigt Brighton 2014, när man efter framgångar - men playofförluster - under Gus Poyet och Oscar García tagit ett okaraktäristiskt felsteg och anlitat Sami Hyypiä, som inte alls lyckades på sydkusten. Men under Hughtons lugna och målmedvetna styre hittade Brighton tillbaka på rätt väg igen.

Under sommaren ramlade buden på de bärande spelarna in. Anthony Knockaert var särskilt eftertraktad och attraherade bud från nyligen nedflyttade Newcastle, men det rycktes även i Lewis Dunk och Dale Stephens. Men Bloom satte stopp. Kärnan och nyckelspelarna skulle behållas. I stället förstärkte Brighton. Knockaert har varit Championships kanske allra bästa spelare med 15 mål och åtta assist och veteraner som Glenn Murray och Steve Sidwell har visat att de fortfarande håller måttet i ett lag med en härlig blandning av rutin och ungdomlig entusiasm. Och då har fjolårets gigant Beram Kayal ändå missat större delen av säsongen.

Det som dock får Brighton att verkligen sticka ut är kollektivet. Det är inte alltid det mest spännande laget att titta på, men de har utan tvekan varit Championships mest stabila lag. The Seagulls har släppt in minst antal mål, 36, och hållit flest antal nollor, 21 stycken. Inget lag har plockat fler poäng på hemmaplan och de har haft en osedvanlig förkärlek för att gneta till sig poäng. Att laget har en sammanhållning utöver det vanliga fick vi ett särskilt vackert exempel på i november, när Chris Hughton och ett stort antal spelare reste ner till Frankrike för att stötta Anthony Knockaert under begravningen, när hans far Patrick gått bort blott 63 år gammal.

”Jag kommer aldrig glömma den här dagen. Respekten som den här fotbollsklubben visar är bara för mycket. Ni är inte bara mina lagkamrater, ni är mina vänner för alltid”, twittrade Knockaert efteråt och avslutade med: ”De ger mig styrkan att vara där den här klubben måste vara. Vägen till Premier League… Låt oss göra det för min far”.

Och Brighton gjorde det. Den tålmodiga väntan är slutligen över. Supportrarna, som hela tiden stått bakom sitt lag, fick storma planen för att fira med spelarna och på tåget hem crowd-surfade Jamie Murphy, Jiri Skalak och Olivier Norwood ovanpå fansens uppsträckta armar.

Det är en fantastisk framgång för en välskött klubb som jobbat länge och målmedvetet. Uppflyttningen till Premier League kommer innebära ett rejält tillskott i kassaskåpet, som för en gångs skulle inte kommer från Blooms fickor, men Brighton har inga planer på att överge sin långsiktiga plan för lagbygget för någon form av vilt spenderande.

- Vi måste förstärka, det är det inget snack om. Men vi kommer inte sikta på att spendera några enorma summor. Vi kommer göra saker och ting på en stegvis, precis som vi alltid gjort. Vi har redan en stark spelartrupp, nu vill vi förstärka den sett ur den synvinkeln, säger Bloom.

Från ruinens brant till fotbollens finrum. Det är en välskött klubb som tar steget upp i den engelska högstadivisionen för första gången på 34 år. Och det känns oerhört, oerhört välförtjänt.

Ett lejon ena stunden, Benjamin Button den andra för att sedan sitta på bänken när Manchester United gjorde sin bästa insats för säsongen i 2-0-segern hemma mot Chelsea. Var det här en försmak på Uniteds liv efter Zlatan Ibrahimovic? Och lever plötsligt Premier Leagues titelstrid?

När startelvorna annonserades inför matchen såg det ut som en tydlig signal om att José Mourinho gjort sitt val. Det är Europa League, inte ligan, som är Manchester Uniteds väg till Champions League nästa säsong. Uniteds bästa målskytt Zlatan Ibrahimovic, som bara dagar innan hade förkunnat att han minsann var som Benjamin Button och åldrades baklänges, var plötsligt alldeles för trött för att möta serieledarna. Men utan svensken gjorde Manchester Uniteds säsongens kanske allra bästa insats när Mourinho vann den taktiska duellen mot Antonio Conte och Marcus Rashford ledde ett aggressivt United till en 2-0-seger.

- Vi kanske inte vilade spelare inför torsdagens match. Vi valde bara det laget vi trodde var det bästa. Vi reste till Stamford Bridge med samma taktik, då kontrollerade vi matchen med elva spelare och bara beslutet (att visa ut Ander Herrera) gav Chelsea möjligheten att vara dominanta. Vi visste att det här spelsättet skulle göra det svårt för dem, sa Mourinho efteråt.

United gjorde förvisso en taktiskt kontrollerad insats i FA-cupmötet på Stamford Bridge, där Chelsea åt sig in i matchen först efter att Herrera fått synat det röda kortet efter upprepade tacklingar mot Eden Hazard. Även i den här matchen valde Mourinho att sätta belgaren under specialbevakning. I första matchen var det Phil Jones som fick uppgiften att hålla Hazard under extra uppsikt, igår var det Ander Herrera som fick uppdraget att punktmarkera honom. Och han gjorde det perfekt.

Herrera var strålande matchen igenom och plockade bort Hazard fullständigt. Belgaren, som trivts utmärkt med den utökade friheten som positionen strax bakom Diego Costa i Contes 3-4-3-uppställning, mäktade inte med att genomföra en enda dribbling under hela matchen. Även om Herreras skräddarsydda roll gjorde att han var mindre involverad i Uniteds uppbyggnadsspel än vanligt så var han ändå direkt avgörande även offensivt sett i 2-0-segern. Han assisterade Marcus Rashford till 1-0-målet när han stoppade bollen med handen på mittplan innan han serverade en fenomenal djupledsboll till ynglingen. Han gjorde även 2-0-målet själv.

- Jag var övertygad redan före cupmatchen att om man kontrollerar de två spelarna (Hazard och Pedro) som spelar bakom Diego Costa skulle vi skapa stora problem för Chelsea. De är fenomenala i omställningsspelet, men varje gång de försökte kontra så hade vi kontroll. Vi gjorde likadant på Stamford Bridge så länge vi spelade med elva man och jag är övertygad om att vi hade spelat mot Tottenham på Wembley i helgen om vi fått behålla elva spelare, säger Mourinho.

Inför matchen handlade mycket av förhandsrapporteringen om Mourinhos krackelerande relation till Chelseas supportrar, som han en gång i tiden var så älskad av, och han riktade också några mindre diskreta passningar mot Conte. Den taktiska bataljen de två emellan var fascinerande, och den här gången hade varken Conte eller Chelsea svar på frågorna som United ställde. Italienaren försökte återta kontrollen genom att introducera Cesc Fàbregas som en offensiv mittfältare för att ge Herrera större svårigheter. Men det dröjde inte många minuter innan Mourinhos gensvar kom när han bytte in Michael Carrick i stället för Jesse Lingard och övergick till en 4-1-4-1-uppställning i defensiven. Uniteds insats var oerhört imponerande och för första gången på ett decennium lämnade Chelsea en Premier League-match utan att ha mäktat med ett enda skott på mål.

Vad innebär det då för Zlatan Ibrahimovics del att Uniteds bästa insats kommer när han placeras på bänken? Svenskens framtid är ju alltjämt oklar och även om han antytt i intervjuer att han ämnar stanna och att han inte ”lämnar ett jobb ofärdigt” så har han ännu inte beslutat att utnyttja optionen på en ettårsförlängning. För första gången på ett par veckor såg Uniteds offensiv livlig, rörlig och exalterande ut. Och Marcus Rashford, som spelade i stället för Ibrahimovic, var strålande. Ynglingens snabbhet och löpvilja ställde till enorma besvär för Chelseas trebackslinje och tillsammans med Jesse Lingard, som agerade strax bakom Rashford, var Uniteds tidiga försvarsspel mer energiskt och aggressivt än vad som är möjligt med den storvuxne svensken där.

Uniteds anfallsspel har stora stunder den här säsongen, och särskilt de senaste veckorna, varit direkt beroende av Zlatan Ibrahimovic. Ibrahimovic har gjort 28 mål i United-tröjan och att påstå att United klarar sig bättre utan honom vore direkt felaktigt. Men med Ibrahimovic på planen känns det ibland som att allt offensivt spel ska gå igenom svensken, vilket hämmar övriga offensiva spelare. Med Rashford och Lingard var Uniteds offensiv livligare, mer fartfylld och påhittig samtidigt som en mer proaktivt försvarsspel möjliggörs. Ibrahimovic har klivit fram som Uniteds kanske viktigaste spelare den här säsongen och han kommer säkerligen finnas med i startelvan när Anderlecht besöker Old Trafford i Europa League-returen på torsdag, men kanske var Chelsea-matchen en försmak på den offensiv Mourinho vill bygga i framtiden, när quick fix-lösningen Ibrahimovic inte längre finns där.

Resultatet innebär kanske också att titelstriden i Premier League som så länge sett avgjord ut plötsligt fått nytt liv. Tottenham är bara fyra poäng efter nu och det är onekligen Mauricio Pochettinos lag som är det formstarkaste inför avslutningen.

- Vi har förlorat två matcher, men de var totalt olika. Mot Crystal Palace förtjänade vi inte att förlora. Idag förtjänade vi verkligen att förlora. Vi gjorde ingen bra match och United förtjänade segern. Nu måste vi tänka att det är sex finaler som återstår av säsongen. Ligan är öppen och vi har 50 procents chans att vinna ligan. Det vore fint att toppa tabellen och om så är fallet så innebär det att vi har förtjänat det, om inte så måste vi applådera det andra laget, sa Conte efteråt.

En kollaps för Chelsea i det här skedet av säsongen vore remarkabelt med tanke på att man hade en 13-poängsledning i mitten av mars. Chelseas avslutande spelschema är dock betydligt enklare än Tottenhams, men vad som bör oroa Conte är att andra lag börjar replikera sättet som United och Mourinho pekade ut svagheterna med 3-4-3-uppställningen. Att veta om svagheter och att utnyttja dem är dock vitt skilda saker och Mourinho är alltjämt en mästare på reaktiva matchbilder. Men räkna med att andra lag kommer försöka kopiera Uniteds segerrecept under ligaavslutningen.

- Det kommer inte bli enkelt i avslutningen och jag tycker Tottenham är det bästa laget just nu. De är i bra form och spelar med en stor entusiasm och känner att de har möjligheten att skriva historia. Det är viktigt att vi är medvetna om det, säger Conte.

Vi lämnar påskhelgen med en titelstrid som plötsligt lever och ett Manchester United som kan hämta mod och hopp inför avslutningen i både liga och Europa League med en imponerande insats. Och redan nästa helg får vi se en sammandrabbning mellan de två titelkombattanterna, när Chelsea och Tottenham drabbar samman i FA-cupen.

19-åringen är jagad av så gott som samtliga storklubbar i Europa. Han har redan hunnit göra nästan 130 ligamatcher och redan debuterat för det belgiska landslaget. I kväll får den breda fotbollspubliken chansen att ta sig en titt på Youri Tielemans på allvar.

- Det är egentligen fantastiskt att vi har fått möjligheten att njuta av en sådan talang i tre säsonger. Tielemans återfinns på alla listor över de mest talangfulla spelarna i Europa och vi vet att han följs av stora klubbar, säger Anderlechts sportchef Herman van Holsbeeck.

Anderlecht vet om att det bara är en tidsfråga innan Youri Tielemans lämnar, och den belgiska storklubben har valt att göra det enda rätta: Att njuta av den stora talangen så länge det bara går. Anderlecht kan nog tacka Tielemans föräldrar för det. Precis som Romelu Lukaku och Vincent Kompanys föräldrar så beslutade Youri Tielemans föräldrar - hans far är belgare och hans mor har kongolesiska rötter - att han skulle gå klart skolan innan han ens började tänka på att lämna Anderlecht. Men nu pekar det mesta på att 19-åringen kommer att styra kosan annorstädes efter säsongen.

Det var nästan fyra år sedan, i juli 2013 för att vara mer exakt, som Youri Tielemans gjorde sin debut för Anderlecht, klubben han representerat sedan han skrevs in i ungdomsakademin som femåring. Sedan dess har karriären pekat spikrakt uppåt. Samma säsong blev han den yngsta belgaren någonsin att göra debut i Champions League och hans prestationer, trots sin ringa ålder, cementerade hans plats i Anderlechts startelva.

När Tielemans slog igenom fanns ett stort Lucas Biglia-format hål på Anderlechts mittfält, och den unge belgaren blev ersättaren när den Biglia flyttade till Lazio. Tielemans, som genom ungdomsåren hela tiden spelat i nummer tio-rollen, fick inleda sin karriär som mer tillbakadragen mittfältare, där han med sin fina teknik och räckvidd i passningsspelet dikterade spel med en intelligens som vida översteg hans ringa ålder.

Även om Tielemans gjorde ett fint jobb ur en lägre position, där hans box till box-egenskaper kom väl till pass, så är det en mer offensiv mittfältare han är i grunden. Och när han fått lite friare tygla så har hans poängskörd skjutit i höjden. Den här säsongen har han, på 26 starter, gjort tolv mål och åtta assist från det centrala mittfältet. Han hade särskilt en period i februari månad, när Tielemans tycktes dundra in drömmål efter drömmål från distanas med sin kraftfulla högerfot. Jag skulle ljuga om jag påstår att jag sett Tielemans spela 90 minuter i Anderlecht varje vecka, men det jag sett och läst gör mig exalterad.

Det handlar inte enbart om att han är en tekniskt framstående mittfältare som likt sin idol, Zinedine Zidane, har förmågan att dansa förbi motståndarna och dominera spel med sina precisa krosspassningar och fruktade distansskott. Det sitter ett ovanligt klokt huvud på de där unga axlarna och trots att han ännu inte fyllt 20 år har han skaffat sig mängder av erfarenhet och redan spelat över 150 matcher på seniornivå. Han har dessutom redan hunnit göra två landskamper för Belgien, som inte direkt lider någon brist på talangfulla spelare att välja och vraka från.

Det som imponerar mig allra mest är dock den mogenheten han spelar med, och de naturliga ledaregenskaperna.

- Han har gått från en liten pojke som spelade fotboll för att det var kul till att bli en man som tar på sig mycket ansvar. Hans mogenhet är imponerande. Och snart blir han far också, säger Van Holsbeeck.

Alla som uttalar sig om honom repeterar liknande budskap. Tielemans blev far till en liten dotter i mars, men han har även fått ta stort ansvar i sitt professionella liv och att han fick bära lagkaptensbindeln i båda matcherna mot Zenit St. Petersburg i Europa League vittnar om hans ledaregenskaper.

Tielemans har lyckats släpa fram Anderlecht till kvartsfinal i Europa League, där de lila i afton ställs mot titelfavoriten Manchester United på Constant Vanden Stock Stadium. Anderlecht kliver in i dubbelmötet som stor underdog, trots att United inte imponerat allt för mycket de senaste veckorna. För den breda fotbollspubliken ger matchen en chans att sätta omtalade Youri Tielemans under luppen över 90 minuter och studera hans insats mot högkvalificerat motstånd i vad som förmodligen blir hans sista vår i Anderlecht. Han har ryktats till så gott som alla storklubbar i Europa, men de senaste ryktena talar om att Leonardo Jardims offensivmaskin Monaco ska ligga närmast att sno åt sig den unge mittfältaren. I Anderlecht är man dock nöjda - i många år har klubben och människorna runt den vetat om att de sitter på en juvel, och det har bara varit en tidsfråga innan han lämnade klubben. Youri Tielemans har stannat längre än vad många förväntade sig. Nu är det bara att passa på att njuta, innan han lämnar Belgien för att på allvar ta nästa steg i karriären.

”Det här var inte Arsenal”, försvarade sig Theo Walcott, lagkapten för dagen, efter kapitulationen mot Crystal Palace. Men är det inte precis det här Arsenal har blivit? Arsène Wenger bossar över en ryggradslös röra, och han vägrar släppa greppet.

För sex år sedan publicerade min gamla chef på Eurosport, Kristian Borell, en krönika med rubriken ”J’Accuse. Stick Wenger! Det är mitt Arsenal”. I texten argumenterar han för att Arsène Wenger backat bandet 25 år och dragit ner Arsenal i ett träsk av medelmåttighet. Att vinnarmentaliteten gått förlorad och att man blivit ”laget som spelar den där fina fotbollen som är så vacker att titta på. Arsenal anno 2011 är laget som kramar om motståndarna efter en CL-finalförlust istället för att bli förbannade för att man förlorat. Arsenal anno 2011 är laget som inte har en susning om hur man vinner stora titlar. Arsenal anno 2011 är laget som rullar, rullar och rullar igen. Och så rullar man igen”.

Borell riktar en rad anklagelser mot Wenger. Ska vi ta en titt på dem med 2017 års glasögon, efter gårdagens 3-0-förlust mot Crystal Palace?

J’Accuse för att:

- Försöka bygga ett lag utan ledare

Mot Crystal Palace bar Theo Walcott lagkaptensbindeln och stod efteråt och sa att Crystal Palace hade ”velat vinna mer”, i en match där Arsenal kämpar för att återta fjärdeplatsen. Det finns ingen Tony Adams, Patrick Vieira, Lee Dixon, Steve Bould eller Nigel Winterburn i truppen längre.

- Försöka bygga ett lag framifrån, när det är bakifrån man bygger ett lag som vinner titlar.

Gabriel och Shkodran Mustafi vann inte en enda duell mot Crystal Palace och supportrarna skanderade ”You’re not fit to wear the shirt” till Hector Bellerín, samtidigt som man vägrade ge tillbaka bollen till högerbacken. Det här är ett lag som sedan januari släppt in tre mål mot Bournemouth, tre mot Liverpool, tre mot Chelsea, tre mot West Bromwich, tre mot Crystal Palace och fem mot Bayern München. Arsenal är ett lag som inte kan försvara.

- På ett förödande sätt vela med den hyperviktiga målvaktposten.

Petr Cech i ligan, David Ospina i Champions League och nu Emiliano Martinez, när de båda förstnämnda var otillgängliga. Utan att någon av dem övertygar.

- Värva alltför många spelare som är alltför lika varandra.

Fotbollen är densamma, och spelarna skiljer sig inte särskilt mycket från varandra.

- Inte ha förstått vikten av att värva lokalt.

Kieran Gibbs, Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain, Danny Welbeck är alla engelsmän, men frågan är hur mycket lokal förankring supportrarna känner över deras närvaro i truppen. Den här säsongen värvade man Granit Xhaka från Tyskland, Shkodran Mustafi och Lucas Pérez från Spanien samt Rob Holding, från Tameside i Greater Manchester-området.

- Vägra spela en utpräglad målskytt längst fram.

Alexis Sánchez är en målskytt, men bättre från en kantroll och Olivier Giroud har mål i sig. Men vi kan konstatera att Arsenal nog skulle kunna tänka sig en uppgradering på anfallsposten.

- Post Dein ha blivit sittande i sin bunker och odlat en kultur där olika åsikter inte längre bryts mot varandra.

Det här är Arséne Wengers lag till fullo. Hans spelare, varenda en av dem, och han har fått forma sin trupp och klubbens stil helt efter egen ritning.

- Ha tappat spelartruppen.

Det här är ingen spelartrupp som ser ut att lita blint på sin manager, eller villiga att kämpa till sista blodsdroppen för honom. Arsenal ser ut som ett slaget lag redan innan de kliver ut på planen och det finns inga självklara ledare i spelartruppen.

INGEN ÅTERVÄNDO

Hur mycket har egentligen förändrats under de där sex åren som förflutit sedan den texten skrevs? Inte särskilt mycket. Just nu är Arsenal en enda stor röra, både på och utanför planen. Och frågan är om det finns någon återvändo från detta.

Krysset mot Manchester City och 3-0-segern kunde tolkas som att Arsenal var på väg att åtminstone uppbåda krafter till en slutforcering i kampen om fjärdeplatsen, som man gjort så många år tidigare. Men den här gången ser ut att bli annorlunda. Supportrarna har sedan länge fått nog av Wenger och ledningen och där tröttsamma flygplansbudskapen har cirkulerat över de engelska arenorna. I 3-0-förlusten vände sig fansen också mot spelarna. Det finns inget ledarskap, offensiven är trubbig, försvaret läcker och Mesut Özil, Alexis Sánchez och Alex Oxlade-Chamberlain sitter alla på utåtgående kontrakt och verkar inte särskilt sugna på att stanna på Emirates Stadium.

Det har gått för långt. Och det tycks oreparerbart. Åtminstone för Wenger. Det spelar ingen roll hur hårt han arbetar för att föra Arsenal, en klubb han byggt upp och innerligt älskar, tillbaka. Han är inte längre förmögen att föra laget framåt. Vad som en gång var guld har sedan länge förvandlats till sand och hur mycket han än letar kommer Wenger inte kunna hitta tillbaka. Från sin position som manager åtnjuter han en unik makt i fotbollsvärlden och den handlingsförlamade ledningen, med ägaren Stan Kroenke och Ivan Gazidis i huvudrollerna, nöjer sig med kosingen som rullar in genom de stabila ligapositionerna och gör ingenting för att släpa klubben ut ur medelmåttighetens träsk. Arsenal har stått och stampat länge. Och under Wenger tror jag dessvärre inte det finns någon väg framåt. Eller som duktige Arseblog uttrycker sig:

”I don’t doubt he works as hard as ever. People tell you he does more, the old alchemist poring over his recipes to try and recreate the magic that made him great, but nothing works. The ingredients are missing and no matter how many more hours he puts in, he’ll never find it again.”

"FAST BESLUTEN ATT STÄLLA ALLT TILL RÄTTA"

Arsène Wenger har gjort så oerhört mycket bra för Arsenal. Han har lett ett lag till framgång och han har byggt en struktur och en stabilitet kring klubben. Han förtjänar väldigt mycket beröm för väldigt många saker han gjort under sina 21 år i klubben. Men just nu bossar Wenger över en ryggradslös röra, och han vägrar släppa greppet om den. Det som en gång var bra är slaget i småbitar.

- Förlusten tillfogar stor skada, förstås. Jag är besviken men fast besluten att ställa saker och ting till rätta, sa han efteråt.

Arsenal är sexa i Premier League med åtta matcher kvar att spela. Förlusten lämnar Arsenal sju poäng bakom fjärdeplatsen, med en match mindre spelad än Manchester City och två färre än Liverpool. Arsenal har förlorat sju av de tolv senaste matcherna och visar inga som helst tecken på förändring. Ändå pekar de flesta nyhetsrapporterna på ett nytt tvåårskontrakt för Wenger. Även om Arsenal skulle stå för en uppryckning under slutet och på något mirakulöst sätt lösa den där fjärdeplatsen som man alltid lägger vantarna på så förändrar det ingenting i grunden. Arsenal står och stampar i medelmåttighetens träsk och de har gjort det i många år. Wenger har alltid gjort det han trott varit rätt för Arsenal, men det var länge sedan hans väg var rätt väg.

”Det här var inte Arsenal”, sa Theo Walcott. Men dessvärre pekar alla tecken på att det här är precis det Arsenal blivit. Det är dags för klubbledningen att repa mod, ta lite ansvar och göra en förändring. Arsène Wenger är inte längre rätt man att reda ut det.