”Det här var inte Arsenal”, försvarade sig Theo Walcott, lagkapten för dagen, efter kapitulationen mot Crystal Palace. Men är det inte precis det här Arsenal har blivit? Arsène Wenger bossar över en ryggradslös röra, och han vägrar släppa greppet.
För sex år sedan publicerade min gamla chef på Eurosport, Kristian Borell, en krönika med rubriken ”J’Accuse. Stick Wenger! Det är mitt Arsenal”. I texten argumenterar han för att Arsène Wenger backat bandet 25 år och dragit ner Arsenal i ett träsk av medelmåttighet. Att vinnarmentaliteten gått förlorad och att man blivit ”laget som spelar den där fina fotbollen som är så vacker att titta på. Arsenal anno 2011 är laget som kramar om motståndarna efter en CL-finalförlust istället för att bli förbannade för att man förlorat. Arsenal anno 2011 är laget som inte har en susning om hur man vinner stora titlar. Arsenal anno 2011 är laget som rullar, rullar och rullar igen. Och så rullar man igen”.
Borell riktar en rad anklagelser mot Wenger. Ska vi ta en titt på dem med 2017 års glasögon, efter gårdagens 3-0-förlust mot Crystal Palace?
J’Accuse för att:
- Försöka bygga ett lag utan ledare
Mot Crystal Palace bar Theo Walcott lagkaptensbindeln och stod efteråt och sa att Crystal Palace hade ”velat vinna mer”, i en match där Arsenal kämpar för att återta fjärdeplatsen. Det finns ingen Tony Adams, Patrick Vieira, Lee Dixon, Steve Bould eller Nigel Winterburn i truppen längre.
- Försöka bygga ett lag framifrån, när det är bakifrån man bygger ett lag som vinner titlar.
Gabriel och Shkodran Mustafi vann inte en enda duell mot Crystal Palace och supportrarna skanderade ”You’re not fit to wear the shirt” till Hector Bellerín, samtidigt som man vägrade ge tillbaka bollen till högerbacken. Det här är ett lag som sedan januari släppt in tre mål mot Bournemouth, tre mot Liverpool, tre mot Chelsea, tre mot West Bromwich, tre mot Crystal Palace och fem mot Bayern München. Arsenal är ett lag som inte kan försvara.
- På ett förödande sätt vela med den hyperviktiga målvaktposten.
Petr Cech i ligan, David Ospina i Champions League och nu Emiliano Martinez, när de båda förstnämnda var otillgängliga. Utan att någon av dem övertygar.
- Värva alltför många spelare som är alltför lika varandra.
Fotbollen är densamma, och spelarna skiljer sig inte särskilt mycket från varandra.
- Inte ha förstått vikten av att värva lokalt.
Kieran Gibbs, Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain, Danny Welbeck är alla engelsmän, men frågan är hur mycket lokal förankring supportrarna känner över deras närvaro i truppen. Den här säsongen värvade man Granit Xhaka från Tyskland, Shkodran Mustafi och Lucas Pérez från Spanien samt Rob Holding, från Tameside i Greater Manchester-området.
- Vägra spela en utpräglad målskytt längst fram.
Alexis Sánchez är en målskytt, men bättre från en kantroll och Olivier Giroud har mål i sig. Men vi kan konstatera att Arsenal nog skulle kunna tänka sig en uppgradering på anfallsposten.
- Post Dein ha blivit sittande i sin bunker och odlat en kultur där olika åsikter inte längre bryts mot varandra.
Det här är Arséne Wengers lag till fullo. Hans spelare, varenda en av dem, och han har fått forma sin trupp och klubbens stil helt efter egen ritning.
- Ha tappat spelartruppen.
Det här är ingen spelartrupp som ser ut att lita blint på sin manager, eller villiga att kämpa till sista blodsdroppen för honom. Arsenal ser ut som ett slaget lag redan innan de kliver ut på planen och det finns inga självklara ledare i spelartruppen.
INGEN ÅTERVÄNDO
Hur mycket har egentligen förändrats under de där sex åren som förflutit sedan den texten skrevs? Inte särskilt mycket. Just nu är Arsenal en enda stor röra, både på och utanför planen. Och frågan är om det finns någon återvändo från detta.
Krysset mot Manchester City och 3-0-segern kunde tolkas som att Arsenal var på väg att åtminstone uppbåda krafter till en slutforcering i kampen om fjärdeplatsen, som man gjort så många år tidigare. Men den här gången ser ut att bli annorlunda. Supportrarna har sedan länge fått nog av Wenger och ledningen och där tröttsamma flygplansbudskapen har cirkulerat över de engelska arenorna. I 3-0-förlusten vände sig fansen också mot spelarna. Det finns inget ledarskap, offensiven är trubbig, försvaret läcker och Mesut Özil, Alexis Sánchez och Alex Oxlade-Chamberlain sitter alla på utåtgående kontrakt och verkar inte särskilt sugna på att stanna på Emirates Stadium.
Det har gått för långt. Och det tycks oreparerbart. Åtminstone för Wenger. Det spelar ingen roll hur hårt han arbetar för att föra Arsenal, en klubb han byggt upp och innerligt älskar, tillbaka. Han är inte längre förmögen att föra laget framåt. Vad som en gång var guld har sedan länge förvandlats till sand och hur mycket han än letar kommer Wenger inte kunna hitta tillbaka. Från sin position som manager åtnjuter han en unik makt i fotbollsvärlden och den handlingsförlamade ledningen, med ägaren Stan Kroenke och Ivan Gazidis i huvudrollerna, nöjer sig med kosingen som rullar in genom de stabila ligapositionerna och gör ingenting för att släpa klubben ut ur medelmåttighetens träsk. Arsenal har stått och stampat länge. Och under Wenger tror jag dessvärre inte det finns någon väg framåt. Eller som duktige Arseblog uttrycker sig:
”I don’t doubt he works as hard as ever. People tell you he does more, the old alchemist poring over his recipes to try and recreate the magic that made him great, but nothing works. The ingredients are missing and no matter how many more hours he puts in, he’ll never find it again.”
"FAST BESLUTEN ATT STÄLLA ALLT TILL RÄTTA"
Arsène Wenger har gjort så oerhört mycket bra för Arsenal. Han har lett ett lag till framgång och han har byggt en struktur och en stabilitet kring klubben. Han förtjänar väldigt mycket beröm för väldigt många saker han gjort under sina 21 år i klubben. Men just nu bossar Wenger över en ryggradslös röra, och han vägrar släppa greppet om den. Det som en gång var bra är slaget i småbitar.
- Förlusten tillfogar stor skada, förstås. Jag är besviken men fast besluten att ställa saker och ting till rätta, sa han efteråt.
Arsenal är sexa i Premier League med åtta matcher kvar att spela. Förlusten lämnar Arsenal sju poäng bakom fjärdeplatsen, med en match mindre spelad än Manchester City och två färre än Liverpool. Arsenal har förlorat sju av de tolv senaste matcherna och visar inga som helst tecken på förändring. Ändå pekar de flesta nyhetsrapporterna på ett nytt tvåårskontrakt för Wenger. Även om Arsenal skulle stå för en uppryckning under slutet och på något mirakulöst sätt lösa den där fjärdeplatsen som man alltid lägger vantarna på så förändrar det ingenting i grunden. Arsenal står och stampar i medelmåttighetens träsk och de har gjort det i många år. Wenger har alltid gjort det han trott varit rätt för Arsenal, men det var länge sedan hans väg var rätt väg.
”Det här var inte Arsenal”, sa Theo Walcott. Men dessvärre pekar alla tecken på att det här är precis det Arsenal blivit. Det är dags för klubbledningen att repa mod, ta lite ansvar och göra en förändring. Arsène Wenger är inte längre rätt man att reda ut det.
@Jimmyewertsson
