"För fyra år sedan var vi i Ligue 2. Nu är vi franska mästare". Orden är Prins Alberts. Igår fick hela det monegaskiska furstedömet fira när Monaco kröntes till mästare för första gången på 17 år efter att ha besegrat Saint-Étienne med 2-0. Att snuva mäktiga PSG på titeln är ingen enkel bedrift, men Monaco och Leonardo Jardim förtjänar verkligen det här.

Att säga att hela det monegaskiska furstedömet firar gårdagens ligatitel är kanske en överdrift. Med en snittsiffra på 9324 åskådare per match ligger Monaco efter lag som Dijon, Lorient och Bastia i publikligan. Monaco låg i Ligue 2 för bara ett par säsonger sedan när Dimitry Ryboloblev klev in och beslutade sig att ta upp klubben till toppen. Till en början spenderades pengarna vilt, men sedan Rybolovlev genomgick tidernas dyraste skilsmässa har Monacos projekt förändrats. I stället för dyra världsstjärnor började unga talanger värvas för att sedan säljas vidare när de fått visa framfötterna i Ligue 1. Monacos budget uppnår bara till en knapp tredjedel av PSG:s och de senaste säsongerna har man sålt spelare som Anthony Martial, James Rodriguez och Yannick Ferreira-Carrasco. Faktum är att Leonardo Jardim, med betydligt mindre medel än PSG, gjort unga Monaco till Frankrikes bästa och mest sevärda lag, och dessutom tagit laget till Champions League-semifinal. Ingen liten bedrift.

- Att vinna ett mästerskap utan att vara favorit är en fantastisk bedrift. Det här är mitt livs viktigaste titel. Vi har arbetat hårt i elva månader och nu har vi lyckats. Monaco är mästare. Det här är min största bedrift. Att Monaco vinner ligan är samma sak som om PSG hade vunnit den fyra gånger om, säger Jardim till L'Equipe.

Bedriften är remarkabel. Vid seger borta mot Rennes i helgens sista ligamatch kliver Monaco upp på 95 poäng, bara en poäng efter PSG:s rekord från i fjol, och man har gjort det genom att spela en härligt offensiv och fartfylld fotboll vilket resulterat i hela 104 gjorda mål, och ett snitt på 2,81 gjorda mål per match. Monaco har dessutom gjort det under en säsong där man spelat hela 63 matcher och tagit sig till semifinal i Champions League, final i ligacupen och semifinal i franska cupen utan att ens komma i närheten av PSG:s truppbredd.

För ett par år sedan uppmärksammades Monaco för deras fina defensiv, framför allt när man slog ut Arsenal i Champions League, men inför den här säsongen svängde Jardim om helt. Och han har byggt ett offensivmonster till lag. Med två ytterbackar i Benjamin Mendy och Djibril Sidibe som forsar fram längs kanterna, två målfarliga anfallare och två inverterade yttrar som står för kreativiteten har Monacos offensiv varit ostoppbar för alla lag utom Juventus den här säsongen. Centralt står imponerande Tiemoué Bakayoko och Fabinho för fysik och balans, samtidigt som Kamil Glik klivit fram som den defensiva stöttepelaren framför Danijel Subasic. Att följa Monaco den här säsongen har inte varit något annat än en fröjd.

De senaste månaderna har Kylian Mbappé stulit de flesta rubrikerna, och det är inte svårt att förstå varför. Anfallaren fyllde 18 år i december och hans form sedan dess har inte varit annat än fenomenal. Igår gjorde han elegant första målet mot Saint-Étienne, vilket förde hans siffror till 23 mål och 11 assist den här säsongen, och han utsågs nyligen till årets unga spelare i Frankrike. Mbappés karriär har gått i raketfart, och han visar inga som helst tecken på att sakta ner. Men det finns andra spelare i det här laget som förtjänar uppmärksamhet. Radamel Falcao återvände till Monaco som en bruten man med stukat självförtroende efter misslyckandena i England. Han såg ut som blott en skugga av sitt gamla jag efter knäskadan, men under Jardims ledning har han återuppfunnit sig själv. Falcao har växt med lagkaptensbindeln på armen och lett det här laget med sin inställning och oförtrutna löpande. Och målgörarskorna har han också återfunnit, med 28 baljor. Det är lätt att stirra sig blind på den imponerande anfallsduons målsnitt, men den verkliga juvelen i Monacos glittrande offensiv är i mitt tycke portugisen Bernardo Silva.

Från sin position till höger på mittfältet tar Bernardo Silva sig ofta in i planen och den kvickfotade lille portugisen är navet i Monaco offensiv. Elva mål och tio assist har det blivit så här långt den här säsongen, men siffrorna gör honom ändå inte riktigt rättvisa då han med en vänsterfot av guld och en strålande fotbollsintelligens ofta initierar och orkestrerar Monacos anfallsvågor. Precis som många av hans lagkamrater har han redan börjat ryktas på väg bort mot större klubbar, men Bernardo Silva hoppas få hålla samman gänget ett tag till.

- Om alla stannar så har vi möjligheten att göra något väldigt speciellt. Här spelar vi i Champions League och vinner titlar. Vi är på den allra högsta nivån. Alla spelare är nöjda och vill fortsätta. Laget är ungt och vill fortsätta vinna titlar. Jag trivs väldigt bra här. Man vet aldrig vad som händer, men jag får avsluta mitt tredje år här med en titel. Vi kom till kvartsfinal i Champions League i fjol, och semifinal förra året. När man vinner är det alltid enklare att ha en bra atmosfär och från början så har allt gått bra både på och utanför planen. Det är ett nöje att spela för Monaco, säger han.

Att Bernardo Silva får som han vill är dock otroligt och gamarna har börjat cirkulera. Han själv jagas av flera klubbar och alla storklubbar i världen vill förstås lägga vantarna på Kylian Mbappés namnteckning. Antonio Conte sägs också vilja skaffa en uppgradering på Nemanja Matic genom att värva Bakayoko och spelare som Thomas Lemar, Fabinho, Mendy och Sidibe kommer uppvaktas, precis som tränare Jardim. Några spelare kommer garanterat lämna, även om Monaco knappast kommer släppa alla. Men planeringen inför nästa säsong är redan igång och Monaco sägs redan ha gjort klart med Anderlechts belgiska supertalang Youri Tielemans.

Vad som händer i sommar återstår att se. Nu är det tid att njuta av bedriften efter allt hårt arbete. Ingen trodde att PSG, med den monstertrupp man besitter, skulle gå att knäppa på näsan, men Monaco har motbevisat precis alla - och de har gjort det genom att spela fotbollseuropas bästa och mest sevärda fotboll.

- Efter en extraordinär säsong kulminerade allt genom den här avgörande hemmasegern. För fyra och ett halvt år sedan var vi i Ligue 2, nu är vi franska mästare. Den här gruppen är något alldeles extra, så talangfull, med så bra atmosfär och ledd av en fantastisk tränare. Det här är hela lagets arbete, men också tränarstaben och supportrarnas. Det här laget besitter en makalös talang och är fyllt med unga spelare som fortfarande kan utvecklas, säger Prins Albert II.

Är det något man kan i det glamorösa furstendömet Monaco så är det att ju att fira. Och till helgen slår man på stora trumman. 50 Cent är bokad till en privatföreställning för spelarna och tränarstaben och Bruno Mars ryktas också dyka upp och fira med monegaskerna. Det är de väl värda.

Fyra raka förluster, åtta matcher utan seger och en Europa League-plats som ser allt mer avlägsen ut. Primaveratränaren Stefano Vecchi har för andra gången ryckt ut som interrimtränare och fansen protesterade tydligt mot det som pågår i Inter genom att vandra ut från Curva Nord mitt under förlustmatchen hemma mot Sassuolo för att "äta lunch".

Supportrarna gjorde sin åsikt tydlig redan från första stund i hemmamatchen mot Sassuolo igår, när man med en stor helvit banner täckte över Curva Nord. "Stagione 2016/17: Stendiamo un velo pietoso", stod det under. Låt oss bara dra en slöja över den här säsongen och gå vidare. Här finns ingenting mer att hämta.

Det skulle dock bli värre. Trots att Inter spelmässigt kontrollerade matchen så chockade Sassuolo hemmalaget genom att ta ledningen i den första halvleken genom Pietro Iemmello. Som så många gånger tidigare. Antonio Candreva slungade adresslösa inlägg, målfarlige lagkaptenen Mauro Icardi sprang vilse i mörka gränder på jakt efter minsta lilla målchans och motståndarna ställde om och straffade dem stenhårt. Igen. I den andra halvleken förvärrade Iemmello situationen genom att göra ytterligare ett mål, men då hade Inters ultras sedan länge lämnat Giuseppe Meazza.

Efter ungefär 25 minuter av matchen vecklade Inter-fansen på Curva Nord ut ytterligare en banderoll. "Visto che il nostro sostegno non ve lo potete meritare... Oggi vi salutiamo e ce ne andiamo a mangiare...", läste den. Eftersom ni inte förtjänar vårt stöd är vi bara här och hälsar i dag, nu går vi och äter. Curva Nord tömdes och övriga Inter-supportrar på arenan applåderade aktionen.

- Jag förstår fansen. Jag har varit här i fem år och situationen har alltid varit densamma. De har rätt. Inter ska inte vara sjua eller åtta som vi har varit de senaste fem åren. Tålamodet är inte oändligt... Det här är den värsta tiden sedan jag kom hit, säger målvakten Samir Handanovic.

Inter-fansen slog ner foten över en situation som inte förändrats på många år. Inter har inte slutat bättre än fyra sedan 2011 och klubben befinner sig i en ständig tränarkarusell. Bara veckor inför säsongsstarten lämnade Roberto Mancini och ersattes av forne Ajax-tränaren Frank de Boer, utan att holländaren hade någon tid på sig att lära känna klubben eller sätta sin prägel på laget. Trots den sena förändringen fanns det ändå optimism i klubben. Med Suning, de nya kinesiska, skulle ambitionen höjas och den ekonomiska musklerna fanns plötsligt där. En på pappret stark trupp kryddades med spelare som Éver Banega, João Mario och Antonio Candreva och Sunings VD Zhang Jindong slog på stora trumman när han pratade om att utmana Juventus om Scudetton och att vinna Europa League. Stora ord. Och i vanlig ordning har det visat sig vara bara just det - ord.

Frank de Boer fick till november på sig innan han fick gå efter en resultatrad som löd 5-2-7 i ligaspelet och förnedrande förluster mot Hapoel Beer Sheva and Sparta Prag i Europa League. Stefano Vecchi fick rycka ut för första gången den säsongen då, innan Stefano Pioli tog över. Till en början fick Inter ändå ett lyft under Piolis ledning och ett tag spirade en försiktig optimism över Nerazzurri, men det hela övergick snabbt till det normala. Piolis rakare fotboll förde med sig en uppsving under vinterperioden och även om Inter fortsatte att ha det svårt i toppmatcherna så trillade poängen in på stadig basis. Men någon bestående förändring lyckades Pioli inte få till och när Inter kört fast med sin grundplan lyckades tränaren från Emilia-Romagna aldrig komma med en vettig reservplan. Resultaten blev stadigt sämre och efter blott två inspelade poäng på tio matcher fick Inter-ledningen än en gång nog.

Ett av supportrarnas största problem med dagens Inter, och det Inter vi sett de senaste åren, är spelarnas brist på passion och glöd. Hur kraven som ställs internt inte är förenliga med de ambitionerna klubben hyser och hur spelarna inte tycks villiga att ge allt för klubbmärket på bröstet. Helgens match mot Sassuolo gick i ett alltför bekant mönster när ett trubbigt Inter kontrollerade matchen utan att komma till några större farligheter, för att sedan släppa in på första bästa möjlighet som motståndarna lyckades skada. Vecchi gjorde två byten redan i paus när Joaõ Mario och Yuto Nagatomo ersattes av Christian Ansaldi och Éder. Den sistnämnde är långt ifrån den mest talangfulla spelaren i dagens Inter, men Éder har åtminstone kampviljan som så många av hans lagkamrater tycks sakna. Anfallaren gjorde Inters enda mål och var ett hot under sina 45 minuter på planen. Och efteråt var han upprörd och skickade iväg en hård passning till sina lagkamrater om att "någon inte är villig att ge hundra procent för Inter kan de lika gärna dra".

- Vi står här och kommenterar ytterligare en förlust under en säsong när vi inför pratade om att ta oss till Champions League. I stället är vi ute ur Europa League också. Jag förstår att fansen är besvikna, det har gått fem eller sex år sedan Inter slogs i toppen. Fansen bryr sig så mycket om det här laget och arenan var fullpackad idag, trots protesten. Det är någonting som inte förändras här, trots att tränare och spelare kommer och går. Alla måste titta sig själv i spegeln. Inter förtjänar inte ytterligare ett år som det här. Jag är alltid ärlig och ger mitt yttersta. Vi behöver folk med karaktär och om de inte känner att de är rätt för uppgiften måste de meddela klubben. Vi behöver spelare som vill stanna här till hundra procent, säger han till Inter Channel.

Tillfällige tränaren Vecchi är inte lika extrem i sina ordval, men han berör liknande punkter och är tydlig med att klubben knappast kan klandra supportrarna för deras beslut att protestera.

- Vi visste att situationen skulle vara sådan och fansen har sina anledningar eftersom de inte känner igen deras Inter. Det här laget kan inte sluta på åttonde plats. De har all rätt att protestera, säger Vecchi.

Att protesten var befogad råder det inga som helst tvivel om. Nu får Inter-fansen dra slöjan över patetiska säsongen 2016/17 och hoppas att sommaren medför en vettig tränare, nödvändiga investeringar och det där lyftet som Inter väntat så länge på.

Det har gått över 18 år sedan Feyenoord senast kröntes Eredivisie-mästare, men nu tycks väntan till slut vara över. Seger mot Heracles på söndag och Giovanni van Bronckhorst lyckas slutföra det han aldrig mäktade med som spelare.

Det har förstås knappast undgått någon hur det mäktiga holländska fotbollsundret fallit. Innovatörerna och nytänkarna som med självsäkerhet och arrogans pekade ut framtiden för övriga fotbollsvärlden vandrade vilse och fick se andra nationer springa förbi. Eredivisie har tappat i status och Oranje missade EM och är på god väg att missa även VM. Från totalfotboll till totalt mörker.

Men de senaste dagarna har det ändå funnits fog till viss optimism, när Peter Bosz och hans ungdomliga Ajax säkrade en plats i Europa League-finalen genom att slå ut Lyon i semifinalen, efter en imponerande 4-1-seger i första mötet, och i internationell press började det pratas om en återgång till Johann Cruyff-idealen. Men i Eredivisie får dock Ajax med största sannolikhet stå tillbaka för ett annat lag som funnit framgång genom att återgå till grunderna. Och på söndag kan Feyenoord vinna sin första ligatitel sedan 1999.

Senast Feyenoord vann Eredivisie gjorde man det med Julio Cruz och Jon Dahl Tomasson som målfarligt anfallspar, med ett mittfält där Paul Bosvelt och Jean-Paul van Gastel drog i trådarna. Säsongen innan hade Giovanni van Bronckhorst, som drog på sig Feyenoords rödvita tröja för första gången som sjuåring, lämnat för Glasgow Rangers och när han återvände till Rotterdam 2007 efter sejourer i Arsenal och Barcelona var det ett förändrat Feyenoord han fann. Feyenoord hade satsat och värvat in spelare som Roy Makaay, Tim de Cler och Kevin Hofland med förhoppningen om att de skulle leda laget mot Eredivisie-titeln. Man vann förvisso cupen, men i övrigt gick planen fullkomligt i baklås. Skulderna bara ökade och ekonomin vad bedrövlig. Något sportsligt lyft blev det heller inte och ett tag flörtade Feyenoord med nedflyttning, med 10-0-förnedringen mot PSV som lågvattenmärke.

Feyenoord hade satsat helt fel och såg ut att få betala ett dyrt pris för det. I stället träffade de helt rätt. De misslyckade värvningarna och ekonomin som var körd i botten tvingade Feyenoord att vända sig till den egna akademin. Martin van Geel tog över sportchefsrollen från Leo Beenhakker och hans första beslut var att avskeda tränaren Mario Been och ersätta honom med den forne storspelaren Ronald Koeman. Koeman började slussa upp de egna ungdomarna som fostrats på träningsanläggningen Varkenoord och så sakteliga lyfte Feyenoord i tabellen.

Som fotbollsanläggning är Varkenoord ingenting anmärkningsvärt, jämfört med vad många andra toppklubbar kan ståta med och vid första anblicken är det svårt att tro att anläggningen vid skuggan av De Kuip har fostrat otaliga landslagsmän. Mossa och ogräs dyker upp här och där och en och annan anka kan ses vagga förbi i sakta takt på anläggningen som hålls öppen för allmänheten. 19 fotbollsplaner i olika storlekar breder ut sig och runtom anläggningen återfinns en handfull halvrostiga containrar med flagnande Feyenoord-klubbmärken där utrustningen förvaras. Det ser ut som ett Rosta Gärde med fler reklamskyltar, men det är inte faciliteterna utan atmosfären som gör Varkenoord så speciell.

- Våra åskådare och folket som bor i Rotterdam vet precis vad det innebär att arbeta hårt och att förtjäna sitt levebröd. Om man arbetar hårt i 90 minuter och kämpar för varenda centimeter på planen kommer åskådarna att uppskatta det allra mest. Om du inte lägger ner jobbet så kommer de inte acceptera dig. Fansen vill se ett lag som kämpar och spelar för varandra, inte som individualister. I den här klubben säger vi ”hand i hand” och det är någonting som Feyenoord står för. Det är den här klubbens kultur och vi måste införa den här kulturen i våra unga spelare, sen kan vi börja prata om andra egenskaper som vi måste utveckla, sett till teknik, mentalitet, fysik och taktik, förklarar akademichefen Damien Hertog för These Football Times.

I Feyenoord fostras spelarna den hårda vägen. De lär sig arbeta för att nå framgång och just den där arbetsmoralen finns nedärvd i generationer. Rotterdam är en arbetarstad och Feyenoord blev klubben som slöt dem samman. När de tyska bomberna slog staden sönder och samman under Andra världskriget svarade Rotterdam-borna på det enda sättet de kände till. De knöt nävarna och började arbeta för att bygga en ny framtid. Amsterdam droomt, Rotterdam werken, brukar holländarna säga. Amsterdam drömmer, Rotterdam arbetar.

När Koeman började ge ungdomarna chansen så tog de den. Bruno Martins Indi, Daryl Janmaat, Stefan de Vrij, Jordy Clasie, Terence Kongolo tog sig alla från Varkenoord till landslaget och när Louis van Gaals Nederländerna vann brons i VM 2014 var hela elva spelare i truppen sprungna från Feyenoords akademi.

- Idén med att spela unga spelare tillkom på grund av nödvändighet, till följd av finansiella problem. Det är ingen anledning att ljuga om det. Men det har visat sig så framgångsrikt att det nu blivit vår policy, att vi alltid ska försöka få fram nya generationer, har Hertog förklarat.

Van Bronckhorst klev in på ledarsidan i klubben redan under Koeman och Fred Ruttens ledning och när den sistnämnde lämnade klubben 2015 fick klubbikonen Van Bronckhorst ta över huvudansvaret. Han valde att plocka in Jan Wouters och Jean-Paul van Gastel till ledarstaben och tillsammans har de byggt vidare på grunderna som lagts.

- Giovanni har överraskat mig. Jag spelade med honom i Rangers och i Holland men för mig var han aldrig en ledare. Det han gör nu är fantastiskt och han har gjort ett stort jobb med att organisera ett så starkt team runtom honom. Kombinationen av dessa tre (Van Bronckhorst, Wouters och Van Gastel), som är tre väldigt olika karaktärer har varit så inflytelserik, säger Bert Konterman, som var med och vann guld 1999.

Med en sanerad ekonomi och en ny arena, som ska ta in 63 000 åskådare och beräknas stå redo 2022, finns det fog för optimism både på och utanför planen i Feyenoord. Van Bronckhorst har byggt vidare på grunden som lagts där och fått ihop ett lag som väl inkapslar Feyenoords ideal. Där finns talangerna från Varkenoord, som frejdige Rick Karsdorp, Terence Kongolo och kronjuvelen Tonny VIlhena - som nyligen skrev på en kontraktsförlängning - tillsammans med rutinerade herrar som Dirk Kuyt och El Ahmadi samt den danske skyttekungen Nicolai Jörgensen i ett hårt arbetande kollektiv. Där finns också två svenskar, men varken Pär Hansson eller Simon Gustafson har varit med och bidragit särskilt mycket under säsongen.

Feyenoord kopplade ett tidigt grepp om titeln och har behållit det under hela säsongen. Redan förra omgången kunde man säkrat titeln borta mot Rotterdam-laget Excelsior, men Van Bronckhorsts mannar föll överraskande med 3-0. 47 500 hade tagit sig till De Kuip för att följa matchen på storbildsskärm och ännu fler hade samlats i Rotterdams centrum för att fira, och i besvikelsen över det oväntade nederlaget tvingades kravallpolis rycka ut för att lugna fansen när ölflaskor och stolar for genom luften.

- Vi vann inte och därför är vi inte mästare. Vi hade svårigheter och lyckades inte möta förväntningarna i dag. Vi gav Excelsior för mycket utrymme och spelade inte som vi normalt sett gör. Nu måste vi processa den här förlusten och gå vidare. Nu måste vi bara arbeta mot matchen mot Heracles på söndag och vi är väl medvetna om att vid seger så är vi mästare. Mitt meddelande till Feyenoords supportrar och till Rotterdam som stad är att vi alla är besvikna, men att vi måste blicka framåt och att vi kommer behöva dem alla för att lyckas. Vi vet att det här var ett bakslag. Men vi måste bli mästare på söndag, sa Van Bronckhorst efter matchen.

Förlusten gjorde att Ajax åt ikapp avståndet till blott en poäng, men Feyenoord har fortfarande allt i egna händer inför den avslutande matchen mot Heracles. De Kuip har alltid varit fullsatt, oavsett om Feyenoord kämpat för nedflyttning eller ligatitlar, och fansen står alltid bakom sitt lag. Både i Van Bronckhorst och lagkapten Dirk Kuyts uttalanden inför matchen märks det hur desperata spelarna är att ge de trogna fansen någonting att fira efter så lång tid.

- Vi har visat hela säsongen att vi kan hantera pressen och pressen ökar bara i säsongens sista matcher. Vi var inte oss själva mot Excelsior och vi förtjänade att förlora. Nu måste vi placera all vår energi i vår sista match mot Heracles där vi fortfarande har allt att spela för. Vi måste avsluta jobbet på De Kuip. Feyenoords fans ger aldrig upp och de är en stor inspiration för oss spelare. Vi måste visa våra sanna kvaliteter och bli holländska mästare. Vi måste göra det här för Feyenoords fans, säger Kuyt.

Både Kuyt och Van Bronckhorst upprepar samma ord. Måste. Det finns inga val. På söndag ska Feyenoord bli mästare för första gången på 18 år och supportrarna ska äntligen få fira. Spelarna är redo att göra jobbet - och är det någonting man kan i Feyenoord och Rotterdam så är det att knyta näven, skrida till verket och få arbetet utfört.

Bortglömd och åsidosatt i Manchester City, hånad under debutsäsongen i Roma. Men den här säsongen har allt vänt för Edin Dzeko, som med 27 gjorda mål är Romas främsta målskytt sedan 1935.

Samma vecka som Romas största spelare genom tiderna, Francesco Totti, bekräftade att hans långa karriär som l'ottavo re di Roma är över passade hans lagkamrat på att slå ett 82 år gammalt rekord. Det första gjorde han efter fint förarbete från Mohamed Salah. Det andra efter en hörna från Leandro Paredes. Edin Dzekos dubbelsalva i 4-1-segern mot Milan förde upp honom till 27 Serie A-mål dee här säsongen. Ingen annan Roma-spelare har gjort så många mål under en och samma säsong sedan Enrique Guaita 1934/25.

Den utvecklingen kunde få se komma för ett drygt år sedan, när Dzeko precis kommit ur en smärtsamt lång måltorka. Elva timmar och 50 minuter gick Dzeko mållös och om man räknar bort två väl förvaltade straffmål sträckte sig bosnierns måltorka hela 23 timmar och 32 minuter. Från september till februari.

Edin Dzeko gjorde 72 mål på 187 framträdanden, varav blott 115 var från start, i Manchester City men när han värvades av Roma för runt 80 miljoner i augusti 2015 var det få i den ljusblå delen av Manchester som grät några floder. Dzeko hade blivit en periferispelare under Manuel Pellegrini. Även om målskörden inte är oäven så tog aldrig karriären i City riktigt fart och lämnade en halvbitter eftersmak.

- Jag var i ett lag med några fantastiska världsklasspelare och det är inte enkelt att få spela varje match, vilket jag förstår. Men jag kunde ha åstadkommit mer om jag fått mer speltid. Allt var bra för mig där och jag har så många fina och positiva minnen från tiden där. Men jag kunde ha gjort mer, säger Dzeko till The Independent.

I Roma var han tänkt att få förtroendet han saknade i Manchester City med förhoppning om att den storvuxne bosniern, som växte upp i ett krigshärjat Sarajevo, skulle återfinna målgörarformen som först gjorde honom ett namn i Wolfsburg. Men i ett nytt lag, i ett nytt land och i en ny miljö hade Dzeko svårt att komma till rätta. Det faktum att han anslöt till truppen när säsongen redan var igång, och utan möjlighet till en försäsong med sina nya lagkamrater, hjälpte knappast heller.

Dzeko kom till målchanser, det var aldrig det som var bekymret, men han tycktes aldrig spela med den där självklarheten och effektiviteten som går hand i hand med ett gott självförtroende och under hösten stod han för ett antal spektakulära missar. Han brände öppet mål mot Palermo och rundade Atalanta-målvkten Marco Sportiello bara för att lägga bollen över ribban. Roma var ett dysfunktionellt lag under slutet av Rudi Garcia-eran och Dzeko sprang som ensam spjutspets in i mörka gränder utan att hitta någon utväg mot målet. Måltorkan blev längre och längre och Dzeko, med sina långa, gängliga ben och lite klumpiga stil, började hånas till och med av sina egna supportrar. ”Edin Cieco”, Edin den blinde”, kallades han.

Men under Luciano Spallettis har den blinde anfallaren återfått synen och den här säsongen har Edin Dzeko varit fenomenal. Inför säsongen var Spalletti tydlig med att han verkligen ämnade satsa på Dzeko genom att inte ens bemöda sig med att värva in en anfallare bakom bosniern. Och till skillnad från Rudi Garcia byggde han ett anfallsspel som spelade till Dzekos styrkor.

- Det gav mig ett stort självförtroende. Det är viktigt för alla anfallare att ha tränarens förtroende. Även ifall han kritiserar en så vet man att det är för ditt eget bästa. När man vet om att han har förtroende för dig är allt så mycket enklare. Och det känner man alltid av på planen, förklarar han.

Spalletti förändrade Romas formation och övergick till en trebackslinje, även om han övergått till att använda fyra försvarare mer frekvent mot slutet, där Dzeko fick understöd av två offensiva mittfältare. Med rejäl service och ett förnyat självförtroende har Dzeko sett tio år yngre ut. Men Dzeko själv säger att det är rutinen, och en förändrad spelstil, som lett till framgångarna.

- Jag är ingen pojke längre. Jag kan inte löpa som jag gjorde för tio år sedan och jag känner mig… annorlunda. Jag är äldre, men mycket, mycket klokare eftersom jag har så många matcher bakom mig. Vissa bollar som jag skulle löpt som en galning efter som 21-åring ignorerar jag kanske nu, för att undvika skador. När man har mer erfarenhet så spelar man mer med sitt huvud, förklarar Dzeko.

Zlatan Ibrahimovic har också talat om en liknande utveckling under hösten av hans fotbollskarriär. Dubbelsalvan mot Milan förde Dzeko till 27 ligamål, och 36 totalt, vilket är lika många som han gjorde för Wolfsburg 2008/09. Han toppar Serie A:s skytteliga före succéspelare som Andrea Belotti, Dries Mertens, Mauro Icardi och Gonzalo Higuaín och med tre matcher kvar att spela har han alla möjligheter att krönas som Capocannoniere vid slutet av säsongen.

Den utvecklingen såg ingen komma för ett drygt år sedan när en olycklig och målsumpande Dzeko var nere i sin djupa formsvacka. Hånad, självförtroendelös och stämplad som en gigantisk flopp. Men vid 31 års ålder har Edin Dzeko återuppfunnit sig själv på ett imponerande sätt. Den blinde har återfått synen. Och den här säsongen är det ingen som hånfullt skrattar åt Edin Dzeko.

För första gången på 112 år trillar Leyton Orient ur Football League och nu står Londons näst äldsta klubb vid avgrunden och stirrar ner. På tre år under Francesco Becchettis katastrofala styre har The Os gått från att vara på vippen till Championship till att kämpa för sin existens.

Det fanns ingenting kvar att förlora. Leyton Orient hade redan åkt ur League Two i och med 3-0-förlusten mot Crewe Alexandra, skulderna staplades på hög och mannen som bär ansvaret för klubbens katastrofala tillstånd fanns ingenstans i närheten. Supportrarna ville ändå visa sitt missnöje i vad som skulle kunna vara klubbens sista hemmamatch på Brisbane Road och i slutminuterna av 3-1-förlusten mot Colchester intog de planen. Först slungades en röd rökbomb in i det ena straffområdet. Sedan kom supportrarna. Supportrarna vädrade sitt tydliga missnöje med att deras klubb tillåtits bli kidnappad av en ägare som kört klubben i botten utan att varken EFL eller FA gjort någonting alls för att råda bot på situationen, men det fanns aldrig något hotfullt i planstormningen. Vid ett tillfälle snurrade till och med en eldriven handikappmoped runt på planen när supportrarna slog sig ned framför direktörernas loge och skanderade ”Becchetti out”.

Leyton Orient är knappast den mest kända eller framgångsrika av fotbollsklubbar. Under sin 136 år långa existens har Londons näst äldsta fotbollsklubb bara spenderat blott en säsong i den engelska högstaligan och den största meriten var en semifinalplats i FA-cupen under gamle Arsenal-anfallaren Jimmy Bloomfields ledning. Men för ett par år sedan fanns det ändå en tro om att Leyton var på väg framåt. Orient ledde med 2-0 i halvtid av playoff-finalen mot Rotherham 2014, men föll till slut efter straffar. Det blev inget Championship den gången, men ordförande Barry Hearn var optimistisk. En ny ägare var på ingång och han var reda att flexa sina ekonomiska muskler. Hearn, som ägt klubben i 19 år, sålde den till italienaren Francesco Becchetti, som gjort sig en förmögenhet genom sitt företag inom sop- och avfallshantering. Det skulle visa sig vara ett fruktansvärt misstag.

- Sorgligt nog sålde jag klubben till fel person. Alla, inklusive jag, tyckte det var en underbar möjlighet att ta oss till nästa nivå. Mr Becchetti har inte gjort någon besviken med den summa pengar han skjutit in, men ingen hade kunnat föreställa sig alla fruktansvärt tygellösa beslut han tagit. Tio managers på tre säsonger är otänkbart. Han måste bort, säger Hearn till BBC.

På drygt två och ett halvt år har Becchetti lyckades rasera klubben fullständigt. Inledningsvis var han villig att spendera pengar, men misstagen på transfermarknaden var både många och dyra och i stället för att kämpa om en plats i Championship trillade Leyton Orient ner. Han bytte ut trogna medarbetare som kände klubben utan och innan för att sätta in sitt eget folk, vilket rubbade hela klubbstrukturen, och under sin korta tid i klubben har han hunnit med att sparka hela tio tränare. Lägg därtill att han stängts av sex matcher för att fysiskt ha sparkat på en assisterande tränare, skuldsatt klubben upp till öronen och att han under sin ägartid samtidigt bekämpat utlämningskrav från Albanien för bedrägeri och penningtvätt. Becchetti drog också med Leyton Orient i en bisarr realityshow i albansk tv där deltagarna fick tävla om ett proffskontrakt med klubben.

Becchettis tid i klubben har varit katastrofal. Om det fanns någon form av välvilja och ambition i inledningen av italienarens ägarskap så gick den definitivt förlorad i fjol, när supportrarna tillsammans med Blackpool gick ihop i en fredlig protest. Sedan dess har Becchetti inte besökt en enda match och investeringarna i klubben har strypts helt, vilket lämnat ett ungt och orutinerat lag som inte klarade av att hänga kvar i League Two. Becchettis och klubbchefen Alessandro Angelieris svar på protesterna blev ett bisarrt utspel i januari på klubbens egna hemsida där Angelieri basunerade ut hur ”förolämpad och sårad” Becchetti var över protesterna och att spelarna påverkades av den karismatiske italienarens frånvaro i omklädningsrummet, i samma veva som han gick till attack mot flera spelare. Duon har inte setts till på någon match sedan dess.

Skulderna har bara ökat och fordringsägarna har inte fått betalt. Under en period fick inte de anställda heller ut pengar förrän långt senare och klubben har fått mottaga en likvidationsbegäran över obetalda skatter och den 12 juni faller beslutet som avgör klubbens framtid.

Supportrarna kämpar nu för klubbens överlevnad. Becchetti har medgett att han är villig att sälja Leyton Orient, men en klubb med mängder av skulder som precis tillat ur Football League är ett svårsålt paket. Leyton Orient Fans’ Trust känner sig svikna av EFL, det engelska ligaorganet, och FA som tillåtit situationen att urarta. Leyton-supportrarna stängdes från början av från säsongens sista match, borta mot Blackpool, på grund av protesterna i hemmamatchen men efter att ha vädjat till EFL tillåts fansen ändå besöka vad som kan bli klubbens sista match. Och i EFL:s publika svarsbrev passade ligaorganet på att förklara sin roll i klubbens fall.

”Vi skulle vilja förtydliga att EFL anser att supportrar till klubbar har rätt att protestera om de är missnöjda och vi förstår väldigt väl Leyton Orients fans frustration i den här svåra tiden. Men som vi har meddelat tidigare så är våra möjligheter att ingripa, såvida inga regler bryts, oerhört begränsade när en ägare tagit kontroll över en klubb”, skrev EFL.

Supportrarna gör sitt yttersta i den svåra situationen, samtidigt som de förbereder sig på det värsta. Leyton Orient Fans’ Trust har samlat in pengar, och fått stöd från flera andra klubbar, för att kunna köpa en andel av klubben, likt Swanseas supportrar en gång gjorde, och tillsammans med nya ägare nästla Leyton Orient ur Becchettis grepp och återta kontrollen över klubben.

- Det är en krisfond. Om det värsta inträffar kommer det hjälpa till vid formationen av en fenixklubb. Men vi vill inte att det inträffar. Det ideala är att pengarna används till att köpa en andel av klubben bredvid några nya ägare. Men en sak är i alla fall säkert, pengarna kommer inte användas för att lösa Becchettis skulder, säger LOFT:s vice ordförande Tom Davies till ESPN.

Det som har hänt med Leyton Orient är inget annat än ett sorgligt exempel på vad som kan hända när en klubb kidnappas av en ägare och körs i botten, till synes av ren illvilja. Liknande saker inträffar med Blackburn, Coventry City, Charlton och Blackpool. I morgon spelar Leyton Orient säsongens sista match borta mot Blackpool. Kanske blir det till och med klubbens sista match någonsin, efter 136 års existens och 112 år i Football League. Allt som krävdes var en olämplig ägare. Frågan är om Leyton Orient någonsin reser sig igen?

Hans fotbollskunnande fick aldrig stå i fokus. En karriär full av kontroverser och svarta rubriker avslutas i praktiken i form av en 18 månader lång avstängning för att olovligen spelat på över 1000 fotbollsmatcher. På något sätt känns det oundvikligt att det är så här det slutar för Joey Barton.

När jag var ung fick jag under någon svensklektion i uppgift att hålla ett tal om ett ämne jag brann för. Valet föll av någon anledning på dåliga förebilder inom idrotten, och i realiteten var det inte mycket till ett tal. Det blev snarare en 20 minuter lång presentation med anledningar att ogilla Joey Barton. Klasskamraterna, som förstås aldrig hört talas om den duktige men kontroversielle Newcastle-mittfältaren, kunde inte bry sig mindre om mitt ungdomligt ilskna pläderande och när jag klickade igång overheaden för att visa bilder på Ousmane Dabo, som Barton nitade när han bråkade sig bort från Manchester City, klev läraren in och bröt. Jag har svårt att klandra honom.

Men det finns någonting med Joey Barton som berör. Det har alltid varit så. Han kommer under skinnet på alla, inte bara med sitt sätt att vara och alla dumheter han gjort genom åren, utan också för den person han framställer sig själv som. Trots otaliga klubbyten och bråk, ett oändligt antal Twitter-diskussioner och ett par månader i fängelse har Barton försökt visa upp en bild av sig själv som den upplyste fotbollsspelaren som läser Nietszche och diskuterar politik snarare än spelar tv-spel och publicerar Instagram-videor från omklädningsrummet. Försöken har nog snarare gett upphov till hån än övertygelse om hans intelligens.

Joey Barton har dock alltid varit väldigt underhållande att följa. Men den senaste skandalen som omringar den 34-årige mittfältaren tycks till slut vara det som sätter punkt för hans fotbollskarriär. Barton stängdes i veckan av i 18 månader för att brutit mot bettingregler genom att ha spelat på över 1500 matcher - inklusive matcher för lag han spelat i - mellan 2006 och 2013.

- Jag är oerhört besviken över domens stränghet. Beslutet tvingar mig i praktiken till en tidig pension från att spela fotboll. För att vara tydlig så har det aldrig handlat om någon matchfixning och min integritet har aldrig varit ifrågasatt, sa Barton när domen föll.

Orättvist, tycker Barton, som ämnar överklaga. FA hävdar motsatsen - att domen är mildast möjliga. Jämfört med exempelvis Eric Cantona, som fick halva Bartons dom för att ha kung-fu-sparkat en åskådare, känns det möjligtvis hårt, men det är också lätt att bli förblindad av situationen i stort, och att Bartons ålder i stort sett tvingar honom in i en tidig pension. Även om det inte rör sig om matchfixning och att Barton enbart spelade mot sitt lag i matcher där han själv inte var involverad så är hans agerande förstås djupt omoraliskt och det är svårt att komma ifrån att han förtjänar att stängas av.

Avstängningen kommer dock som långt ifrån någon chock och när det kommer till Joey Barton har man sedan länge slutat höja på ögonbrynen med vad han tar sig för. Kontroverserna har nämligen följt honom under precis hela hans karriär.

Barton växte upp i Liverpool-förorten Huyton, men det var i Manchester City han tog sina första steg på fotbollens elitnivå när han som 19-åring fick göra debut. Att Barton var talangfull rådde det inga tvivel om, men redan fån början var det händelserna utanför planen som genererade mest uppmärksamhet. På en julfest 2004 rök Barton ihop med ungdomsspelaren Jamie Tandy, som slutade med att Barton fimpade en cigarett i ögat på ynglingen. Bara några månader senare skickades han hem från ett försäsongsläger för att ha bråkat med en 15-åring.

Manchester City behöll dock tålamodet med Barton, som fortsatte att få speltid. Men 2007 kom droppen som fick bägaren att rinna över, när Barton attackerade lagkamraten Ousmane Dabo och slog fransmannen gul och blå. City fick nog och skeppade iväg Barton till Newcastle.

Newcastle-vistelsen varade i hela fem år, men att Barton bara hann med att spela 80 matcher för klubben vittnar tydligt om att problemen fortsatte även där. Fyramånadersavstängningen för slagsmålet med Dabo följdes åt av ett fängelsestraff efter ett Barton gått till angrepp mot en person i Liverpools centrum och han stängdes också av av Newcastle efter att han kommit på kollisionskurs med Alan Shearer.

Barton hade dock en väldigt fin period i Newcastle när han fick en liten renässans som fotbollsspelare, samtidigt som han började visa upp sin överraskande kultiverade sida, och ett tag var han ytterst nära att spela till sig ett kontrakt hos Arsenal. Efter en incident med Gervinho, som fick ivorianen utvisad, föll dock de tilltänkta diskussionerna ut i sanden. Barton hamnade i stället i QPR. Där blev han avstängd i tolv matcher efter ett vansinnesutbrott mot Manchester City när han visades ut för att ha armbågat Carlos Tévez, som han sedan följde upp med att knäa Sergio Agüero och försöka skalla Vincent Kompany på vägen ut. QPR grät inte direkt floder när klubben tillät Barton att gå till Marseille på lån, och i Frankrike höll han sig ändå relativt lugn. Den enda egentliga kontroversen, förutom den hysteriskt roliga franska dialekten han började tala med efter bara några veckor utanför England, var en avstängning för transfobiska hån mot PSG-kaptenen Thiago Silva.

Efter Frankrikesejouren återvände Barton till QPR och stannade i London i ytterligare två år innan flyttlasset gick tll Burnley i vad som skulle bli hans karriärs minst stökiga period. Barton var en vital del i när Burnley tog klivet upp i Premier League, men i stället för att stanna på Turf Moor valde han att vända blicken mot Glasgow Rangers, som tagit steget upp i skotska Premier League. Men vistelsen i Skottland blev ingenting annat än en mardröm. Efter sex månader fyllda med bråk släppte Rangers Barton, som i januari återvände till Burnley.

Barton nätade direkt i comebacken, men återkomsten blev varken lycklig eller långvarit. Det sista bestående minnet av Barton i Burnleys tröja blev när han blev hopplöst ifrånsprungen av Anthony Martial i en omställning som gav Manchester United 2-0.

En karriär fylld av kontroverser, bråk, fängelsestraff, slagsmål, pseudointellektuella utläggningar, våld och en och annan fin period på fotbollsplanen är på väg mot sitt slut, i och med den stundande avstängningen. Joey Barton var en duglig fotbollsspelare, men det var aldrig hans fotbollsmässiga kunnande som hamnade i fokus. Han är lätt att ogilla och få har haft samma förmåga att röra upp starka känslor hos så många, men det går inte att säga att det inte varit underhållande att följa Joey Barton. Och på något sätt känns det nästan oundvikligt att vi sätter punkt för hans karriär med något sådant här.