Han har vunnit tre ligatitlar med CSKA Moskva och som förbundskapten fört Ryssland till EM 2016. Nu har Leonid Slutsky, med Roman Abramovichs hjälp, tagit sig till England för att försöka ta Hull City upp till Premier League igen.

Succétränaren Marco Silva lyckades inte med det omöjliga, att rädda Hull kvar i Premier League, och när The Tigers trillade ner i Championship valde portugisen att lämna för Watford. Men än en gång väljer Hull på att satsa på ett utländskt tränarnamn för att hitta tillbaka till högstadivisionen och i fredags presenterades den forne ryske förbundskaptenen Leonid Slutsky som ny tränare.

- Jag är väldigt glad över att bli ny tränare i Hull City och jag ser väldigt mycket fram emot utmaningen att guida klubbent tillbaka till Premier League. Jag vet att det här är en viktig klubb med en stor och lojal fanskara. Jag har haft en bra känsla för det här ända sedan jag träffade familjen Allam (Hulls ägare) och jag kan knappt vänta på att få sätta igång nästa vecka, sa Slutsky.

Att en rysk tränare provar vingarna utanför Ryssland är ovanligt. Men att Leonid Slutsky hamnar i England är långt ifrån en slump, utan snarare ett noga planerat karriärval. I flera år har han pratat om att han vill styra sin karriär utanför hemlandet, och att han inte skulle ha någonting emot att inleda i Championship för att lära känna landet, kulturen och fotbollen.

Till sin hjälp har Leonid Slutsky haft sin goda vän Roman Abramovich, Chelseas ägare. Abramovich har oerhört höga tankar om Slutsky och för ett par år sedan var han till och med aktuell för en tränarroll på Stamford Bridge, då som assisterande tränare till Guus Hiddink till dess att han behärskat språket och växt in i rollen. Slutsky blev dock kvar i CSKA Moskva, där han trots betydligt sämre ekonomiska förutsättningar än konkurrenter som Zenit St Petersburg och Anzhi ledde CSKA till tre raka ligatitlar och en kvartsfinal i Champions League. Men sedan Slutsky avgick från CSKA Moskva har han bott i England för att förbereda sig inför en ny fas i sitt liv.

Abramovich och Slutsky har samarbetat i flera år och gett varandra råd om allt möjligt inom fotbollen. Så fort Chelsea var intresserat av någon spelare som CSKA stött på i något sammanhang bad Abramovich om Slutskys åsikt, och när den sistnämnde nu bestämde sig för att lämna Ryssland tog han Abramovich till hjälp. Slutsky har bott på Chelseas hotell i London och klubben har hjälpt honom med biljetter när han rest landet runt för att lära känna fotbollen på nära håll.

- Mr Abramovich har hjälpt mig mycket. Jag bor på Chelseas hotell och de hjälper mig med biljetter till matcher. Jag har följt Chelseas akademi och sett allt från a-laget, U23 och U18. Efter matcherna pratar jag med Mr Abramovich och ibland ber han om min åsikt om en spelare eller något lag. Vi talar som vänner. Han tror på mig och är som en supporter och en coach. Han är en bra supporter att ha, den bästa i världen i mitt tycke, berättar Slutsky för The Telegraph.

Slutsky har intensivstuderat engelska sedan flytten till London och den metikulöst noggranne ryssen, som berättat att han som yngling brast ut i storgråt varje gång han inte fick högsta betyg på något prov i skolan, har förberett sig ordentligt för att ta över ett lagpå de brittiska öarna.

- När jag kom till England hade jag två stora frågor. Den första handlade om min engelska. Var det möjligt eller inte? Jag är 45 år gammal och det är inte enkelt att inleda en utbildning. Men jag tror det kommer gå okej. Den andra frågan är om jag kan bli den förste ryske tränaren i historien att arbeta i England. Det har aldrig funnits någon. Och det gäller inte bara England heller. Ryska tränare arbetar inte i andra länder i Europa. Spanien, Italien. Jag vet inte om jag kan bli den förste eller inte. Är jag intressant för engelska klubbar eller inte? Det är en svårare fråga, ventilerade Slutsky i en intervju med The Telegraph under våren.

Redan då slog Slutsky fast att han inte skulle ha några som helst problem med att inleda sin engelska tränarbana i The Championship och att han såg flytten som en långsiktig plan.

- Jag är redo att börja i Premier League eller i The Championship. Det här är ett långtidsprojekt för mig. Jag ville arbeta här i en lång tid, precis som jag gjort i ryska Premier League. Jag inser att för engelsmännen och engelsk fotboll är det viktigare att ha kunskaper inifrån den engelska fotbollen, snarare än erfarenheter utifrån. Exempelvis skulle en framgångsrik säsong i Championship kanske vara ännu viktigare än alla mina gamla titlar i Ryssland och mina 50 Championship-matcher. Att känna fotbollen från insidan är vitalt. Jag förstår det och jag är redo att spela efter den engelska regelboken, säger han.

Efter ett halvår i London känner Slutsky sig redan som en engelsman. Han transporterar sig över staden via tunnelbanan dagligen, tar tåget när han ger sig ut på sina scoutingresor och frodas i Londons nöjesutbud. Han har redan hunnit med att se sex musikaler och trots språkförbistringen förvånats över hur mycket öppnare klimatet i England är jämfört med det han vant sig vid i Ryssland.

Som ung hyste Leonid Slutsky förhoppningar om att bli en målvakt på den högsta nivån, men de drömmarna grusades allt för tidigt. Som 18-åring, när Slutsky spelade i den ryska andradivisionen, tog hans karriär slut efter ett synnerligen korkat beslut. En granne knackade på Slutskys dörr och bad honom om hjälp. Hennes katt hade fastnat i ett trä och hon ville ha hjälp att få ner honom. Trots den uppenbara risken och faran försökte Slutsky hjälpa till. Det fick katastrofala följder. Slutsky föll från tre våningars höjd och krossade sitt knä fullständigt, utöver en bruten näsa och en allvarlig hjärnskakning.

- Jag spenderade ett helt år i ett 20-bäddsrum på ett typiskt sovjetiskt sjukhus. Men de andra var än värre däran. Jag var omringad av människor med amputerade ben och ryggradsfrakturer. I tre månader låg jag bara ner på rygg. Jag kunde inte ens vända på mig, berättar Slutsky för The Blizzard.

Leonid Slutsky är inte särskilt förtjust i katter längre. Förståeligt. Han säger själv att han föredrar hundar. Men när målvaktskarriären fick ett så abrupt och sorgligt slut kunde han i stället fokusera på att bli tränare, till sin mors stora besvikelse. Hon föredrog att se sin son bli advokat. Tränarbanan har varit krokig från dess att han som 22-åring började träna ett gäng åttaåringar i Olimpia till dess att han blev Rysslands främsta tränare. Vägen har inkluderat tuffa avskedningar, en lång avstängning för att ha slagit en domare på käften, den imponerande fjärdeplatsen med FK Moskva fram till dess att han vann sina tre ligatitlar med CSKA Moskva, samtidigt som han guidade Ryssland till EM 2016. Men nu är perfektionisten Slutsky redo för att ta nästa steg.

- Jag är oerhört glad över att välkomna Leonid som vår nya huvudtränare. Efter en noggrann rekryteringsprocess har vi kommit fram till att Leonids besatthet vid detaljer, tankar om spelstil och ambition gör honom till den överlägset bäste kandidaten. Planeringen gällande truppen pågår redan med Leonid. Han har åtnjutit framgångar både på klubbnivå och internationellt och jag är väldigt exalterad över hans planer för att återföra oss till Premier League, säger Hulls vice ordförande Ehab Allam.

Slutsky blir Hulls tredje tränarutnämning under tolv stökiga månader och han har ett tufft jobb framför sig. Men för en gångs skull hoppas Hull City kunna ge sig själva en god chans att förbereda sig inför säsongen genom att få in en tränare och få ihop spelartruppen i tid. Jag tycker det ska bli vansinnigt spännande att följa Leonid Slutsky i Championship och jag tycker hans mod och långsiktiga tänk att ta över ett lag i andradivisionen för att på sikt bygga sig en framtid i ett nytt land är beundransvärt.

Vill ni läsa mer om Leonid Slutsky rekommenderar jag starkt det här långa reportaget av Igor Rabiner i The Blizzard, som innehåller mängder av citat och historier från Rabiners bok Leonid Slutsky: The Coach from Next Door: https://www.theblizzard.co.uk/article/cat-rescuer

Christian Pulisics kometkarriär dundrar vidare. I natt sköt 18-åringen tre viktiga poäng till USA i jakten på en VM-plats. ”Han är en exceptionell talang”, hyllar förbundskapten Bruce Arena.

Första halvleken var mållös i måstematchen och spelet var långt ifrån så friflödande som USA hade hoppats på. Trinidad and Tobago stod emot i sin låga, defensiva 5-4-1-uppställning och de amerikanska nerverna började så sakteliga tränga sig på. För en 18-årig supertalang med hela nationens hopp hängande på sina axlar hade det lätt kunna bli för mycket. Men Christian Pulisic är inte som andra 18-åringar. Först smög han sig in i boxen för att kasta sig fram och stöta in 1-0 efter fint samarbete mellan Darlington Nagbe och DeAndre Yedlin i straffområdet. Tio minuter senare löpte han sig fri till höger och dundrade in det andra vid den främre stolpen. Det var inte vackert, men USA vann måstematchen med 2-0 och kan resa till den tuffa matchen mot Mexiko på Azteca-stadion med tre nödvändiga poäng i bagaget. Och Christian Pulisic var än en gång bäst av alla.

Pulisic har vunnit förbundskaptens Bruce Arenas förtroende och trots sin ringa ålder har han redan klivit fram som USA:s främsta spelare. Under de åtta senaste landskamperna han varit involverad i har Pulisic gjort fyra mål och spelat fram till ytterligare tre.

- Han har roligt. Han har en naturlig fallenhet för sporten. Han läser spelet väldigt bra och har goda instinkter för att hitta bra positioner. Hans rörelsemönster utan boll är strålande. När han blir lite bättre och lite mer erfarenhet tror jag hans playmakerförmåga kommer förbättras ännu mer. Han är definitivt en exceptionell talang, säger USA:s förbundskapten Bruce Arena.

Christian Pulisic har formligen störtat ut på den internationella fotbollsscenen det senaste året efter framgångarna med Borussia Dortmund. Pulisic, som fått sitt kroatklingande namn från sin farfar, växte upp i Pennsylvania. Både hans far Mark och hans mor Kelley hade spelat fotboll på college-nivå och introduktionen till sporten föreföll sig naturlig. Men Christian hade redan från början drivet att ständigt bli bättre.

- Jag har aldrig någonsin schemalagt ett träningspass med Christian eller talat om för honom att det är dags att träna på det här eller det där. Han kom alltid till mig eller min fru och frågade om vi ville spela, varpå en av oss hamnade i trädgården med honom framför det lilla målet vi hade. Ibland sa jag ”Prova det här med med din vänsterfot”, men det var aldrig mer än så. Jag behövde aldrig göra det eftersom Christian själv var så driven att han blev vansinnig för att hans vänsterfot var svagare än hans höger. Då gick han ut och tränade på det på egen hand, berättar hans far Mark.

Familjen Pulisic flyttade till England när Christian var sju, när hans mor fick ett lärarjobb, och på de brittiska öarna förstärktes hans kärlek till fotbollen. Ett år senare rotade familjen upp och flyttade på nytt, denna gång till Detroit, och Christian introducerades på allvar för en annan sport - futsal. Hans far hade spelat inomhusfotboll på college och hade upptäckt hur stor effekt sporten hade på särskilt sydamerikanska spelare, där de mindre ytorna, de ökade man mot man-duellerna och de många bollberöringarna tycktes fostra kreativa spelare som helt enkelt inte fanns i USA vid den tidpunkten. I Detroit på den tidpunkten fanns det dock inga futsalligor att tillgå. Mark tog saken i egna händer och grundade en liga som började spela på inomhusbaskethallar. Allt för att förbättra Christians förmågor.

- Futsal förbättrade verkligen min teknik och min förmåga att arbeta i täta utrymmen, har Christian Pulisic berättat för B/R Mag.

Pulisic flyttade till slut tillbaka till Hershey i Pennsylvania, men pappa Mark fortsatte att söka alternativa vägar för att ge sin son fördelar som fotbollen i USA helt enkelt inte kunde erbjuda. Bland annat reste Christian vid flera tillfällen till Europa för att träna med fotbollsklubbar, och vid hela tre tillfällen fick han känna på Barcelonas berömda La Masia-akademi.

- Vi ville att han skulle vänja sig vid att placeras i nya, obekväma situationer där han var tvungen att anpassa sig. Och att gå till platser där han inte längre var bäst i laget, berättar Mark.

Och redan som 16-åring flyttade Christian till Tyskland och skrevs in i Borussia Dortmunds ungdomsakademi. Det tog inte särskilt lång tid för honom att anpassa sig och visa sina talanger även där. Pulisic kom till Dortmund i februari 2015 och placerades i U17-laget. Ett år senare hade han redan debuterat för a-laget.

Efter den tidiga debuten har Pulisic bara gått från klarhet till klarhet och visat upp en ovanlig mogenhet. Han blev yngsta utlänning att göra mål i Bundesliga vid 17 år och trots sin ringa ålder tvekade Thomas Tuchel aldrig på att använda sig av den unga amerikanen. Efter att han fått känna på a-lagsfotboll under fjolårssäsongen spelade Pulisic 39 matcher den här säsongen, när han ett tag höll spelare som Mario Götze på bänken.

- Tuchel har alltid litat på mig och gett mig chansen. Han har hela tiden gett mig tips och feedback på vad han ser varje dag på träningsplanen och de där småsakerna har förbättrat mig, berättar han.

18 år gammal, men redan en viktig del i ett av Europas bästa klubblag och den kanske främsta spelaren i USA. Pulisics klättring till toppen har gått i rasande takt. Och han visar inga som helst tecken på att sakta ner. Igår sköt han tre viktiga poäng till USA. Nu tar han sikte på att leda USA till seger mot rivalen Mexiko på Azteca-stadion, där USA brukar ha det tufft.

- Det kommer bli en oerhört tuff match där i Mexiko, men vi vill verkligen ha revansch på dem efter förlusten tidigare i år. Vårt självförtroende är väldigt stort inför matchen och vi kommer lämna även den med segern i behåll, säger Pulisic till Fox Sport.

Det är inget fel på självförtroendet. Med det året han har bakom sig är det inte svårt att förstå varför.

Real Madrid har rest till Cardiff med målet att bli första lag att försvara den åtråvärda Champions League-titeln mot ett Juventus som ska försöka vinna sin första Europafinal på över 20 år. Det är dags för Champions League-final.

Juventus är obesegrat i Champions League den här säsongen och Real Madrid är turneringens målgladaste lag. Båda vann sina respektive ligor och har tagit sig förbi svåra hinder för att ta sig till Cardiff.

Även om många alltjämt är motvilliga att nämna Zinedine Zidanes Real Madrid i samband med de större lagen i fotbollshistorien så har de, till skillnad från förra säsongen, besegrat idel tuffa motståndare - Napoli, Bayern München och Atlético Madrid, för att ta sig till finalen och skulle Los Blancos stå som segrare i Cardiff och bli första lag sedan AC Milan 1990 att försvara den finaste av Europatitlar blir det svårt att hävda att de inte förtjänar det.

Framgångarna som Zinedine Zidane lett Real Madrid till under sin korta tränartid har varit enorma, men den kalhuvade fransmannen har inte hyllats unisont som något geni, trots den imponerande titelskörden. Zidanes lag är inte alltid en fröjd att bevittna spelmässigt, men Zidane har skapat en atmosfär och en vinnarmentalitet som gjort att Real Madrid alltid tycks finna en väg till seger, hur tufft det än ser ut. Real Madrid kliver in i finalen i fin form med 17 segrar på de 21 senaste matcherna och Zidane verkar ha alla spelare till förfogande, vilket ställer honom inför ett litet dilemma, särskilt gällande den tredje offensiva positionen bredvid Karim Benzema och Cristiano Ronaldo.

NO ISCO NO DISCO

Gareth Bale har dragits med skadebekymmer den sista tiden och trots att han är Real Madrids dyraste spelare genom tiderna - i en klubb där sådan politik verkligen spelar roll - så pekar det mesta på att walesaren får inleda på bänken. I Bales frånvaro har nämligen Isco klivit fram och varit Real Madrids allra bästa spelare den här säsongen.

Att Isco besitter en talang utöver det vanliga har varit uppenbart en längre tid. Den lätt hjulbente andalusiern med den låga tyngdpunkten går under smeknamnet ”Magia” i Real Madrids omklädningsrum och de som har följt honom under hela hans fotbollsbana har från börjat varit övertygade om att han har vad som krävs för att lyckas. Isco stormade fram på den stora fotbollsscenen som den klarast lysande stjärnan i Manuel Pellegrinis imponerande Málaga, där han i en relativt fri roll trollband med sina insatser. Men sedan flytten till Real Madrid har Isco haft svårt att ta det där sista steget. Han har förvisso visat upp ögonblick av briljans, men allt som oftast har Isco fått finna sig i att stå i skuggan av BBC, anfallstrion med Bale, Benzema och Cristiano Ronaldo. Fram till nu.

- Jag är inte korkad. Om jag inte varit en startespelare under Ancelotti, Benítez eller Zidane så är det mitt fel, sa Isco i höstas. Men det mesta har förändrats sedan dess.

Bales skada har varit en välsignelse för Iscos del. Med walesarens skada gjorde Zidane vissa förändringar i Real Madrids formation för att få in Ronaldo i en mer central position bredvid Benzema och Isco fick ta en friare offensiv roll på mittfältet. Och i hans favoritposition har han varit strålande. Isco har stått för elva mål och åtta assist den här säsongen, men fem mål och tre av de framspelningarna har kommit under hans sju senaste matcher - när La Ligas titelstrid varit som intensivast.

Valet mellan Bale och Isco kommer slå fast hur Real Madrid tar sig an den här matchen. Med Bale kommer det bli en 4-3-3-uppställning med walesaren och Ronaldo som flankerar Benzema, samtidigt som beslutet att starta Isco lär innebära diamantformationen med Isco bakom Benzema och Ronaldo. Och rapporterna inför talar för det senare.

- Oavsett vilket beslut som Zidane tar så är det han som har det slutgiltiga ordet. Och jag kommer förstå hans beslut helt och fullt. Jag tycker Isco har varit fantastisk. Han har spelat väldigt bra de senaste veckorna och verkligen varit en hjälp för laget, säger Gareth Bale.

A TALE OF TWO FULL BACKS

Zidane har klarat alla utmaningar han ställts inför som Real Madrid-manager, men frågan är om inte morgondagens Champions League-final kommer vara en av de allra tuffaste. Juventus har dominerat Serie A i många år, men har under Massimiliano Allegris ledning tagit stora kliv även i Europa och den här säsongen har inget lag imponerat lika mycket som de svartvita.

Juventus är obesegrat i Champions League och har turneringens främsta defensiv med blott tre insläppta mål på tolv matcher, vilket är vansinnigt imponerande med tanke på att man mött bland annat målglada Monaco och Barcelona.

Allegris tuffaste taktiska beslut inför finalen blir om han ska satsa på en trebacks- eller fyrbackslinje. Juventus har varit väldigt övertygande sedan skiftet till 4-2-3-1 med Mario Mandzukic som hårt arbetande ytter till vänster, men Allegri återgick till trebackslinjen i semifinalen mot Monaco, troligtvis för att få ett centralt numerärt överläge mot monegaskernas två anfallare, och om Real Madrid satsar på sin 4-4-2-diamant är det inte otänkbart att Allegri gör samma sak här.

Oavsett vilket beslut Allegri tar så kommer hans båda ytterbackar spela en nyckelroll i den här matchen. Sällan har så mycket fokus inför en final lagts på de båda lagens ytterbacksuppsättningar och internationell press har särskilt placerat brasseduellen mellan Marcelo och Dani Alves under luppen. Båda spelarna är absoluta nyckelspelare för sina respektive lag och de båda har varit i fin form mot slutet. Många trodde att Dani Alves var slut på den absoluta världsnivån när han lämnade Barcelona, men veteranen har motbevisat kritikerna. I den första semifinalen mot Monaco gjorde han två assist, den ena en läcker klack, och i den andra var han ännu mer framstående när han såg till att spela Juventus till Cardiff genom att spela fram till det första målet och sedan själv dundra in det andra med en kraftfull volley.

- Såg ni honom? Såg ni hans framspelningar? Det är ju sådant en central spelfördelare gör, strålade Allegri efter semin mot Monaco.

Marcelo har kanske varit Real Madrids bästa spelare den här säsongen och när Dani Alves väl kommit till rätta i Turin har han presterat som under fornstora dagar. Men man får heller inte glömma bort den tredje brasilanske ytterbacken - Alex Sandro. Fysmonstret till ytterback har dragit nytta av Allegris taktiska skolning och efter en lite trögare start på flytten till Italien har Alex Sandro varit fenomenal. Det är lätt att fastna vid Cristiano Ronaldo, Paolo Dybala, Karim Benzema och de övriga storstjärnorna - men laget som vinner kampen längs flanken kommer ta ett stort steg närmare titeln.

Blir Real Madrid första lag att försvara sin Champions League-titel eller får Gianluigi Buffon kröna sin fantastiska karriär med att vinna den finaste av titlar med sitt Juventus? Snart har vi svaren.

Tre dagar efter att han ledde Borussia Dortmund till deras första titel på fem år i DFB Pokal får Thomas Tuchel sparken. Och ingen är överraskad. Det var inte sportsliga misslyckanden som fick Tuchel på fall, när broarna sedan länge tänts i fyr från båda ändar.

Med ett snitt på 2,09 poäng per match är Thomas Tuchel Borussia Dortmunds främsta tränare någonsin. När Eintracht Frankfurt besegrades i finalen av DFB Pokal, efter att Dortmund slagit ut Bayern München i semifinalen, bröt han en fem år lång titeltorka, trots att klubben genomgått en övergångssäsong efter att ha sålt sina tre främsta spelare - Henrikh Mkhitaryan, Ilkay Gündogan och Mats Hummels - och ersatt och fyllt truppen med ungdomar. Trots truppomkastningarna tog Dortmund sig till Champions League än en gång för sjätte gången på åtta år. Och trots att de sportsliga målen uppnåddes, samtidigt som Dortmund spelade en attraktiv och innovativ fotboll, fick Thomas Tuchel sparken bara tre dagar efter cuptriumfen.

”Jag är tacksam för två vackra, händelserika och spännande år. Det är synd att det inte fortsätter. Jag vill tacka fansen, laget, staben och alla som stöttat oss. Jag önskar @BVB all lycka. TT.”, skrev Tuchel på Twitter under gårdagen för att bekräfta att han lämnar.

Sett enbart till vad Borussia Dortmund uträttat på planen under Thomas Tuchels två säsonger i klubben är beslutet oförståeligt. Jürgen Klopp skördade stora framgångar med sin gegenpressing-stil, men Tuchel såg redan från början ut att vara precis mannen för att få klubben att ta nästa steg och han gjorde Dortmunds spel mer flexibelt och mångfasetterat, mer svårläst och anpassningsbart, samtidigt som de behöll intensiteten och blev skickligare på att dominera matcher bollinnehavsmässigt. Men det var inte de sportsliga prestationerna som fick Tuchel på fall.

Broarna började sättas i fyr redan i januari 2016, när Tuchel rök ihop med chefsscouten Sven Mislintat, som var mannen som tog spelare som Robert Lewandowski och Pierre-Emerick Aubameyang till Dortmund. Relationen de båda herrarna emellan skar sig fullständigt efter ett bråk kring en eventuell övergång för Oliver Torres, vilket slutade med att Mislintat bannlystes från träningsanläggningen. Redan från början hade också delar av Dortmunds supporterskara haft svårt att ta till sig den mer kylige och kalkylerande Tuchel som efterträdare till den mänskliga vulkanen Klopp, som stod fansen så oerhört nära, och han har kritiserats för att aldrig kännas som ”ett med klubben”.

Mislintat, som stod nära sportchefen Michael Zorc, var bara den första rispan i sprickan som skulle uppstå mellan Tuchel och Dortmunds klubbledning, och det har varit en illa dold hemlighet att relationen mellan managern, Zorc och VD:n Hans-Joachim Watzke har varit ytterst ansträngd under en lång tid. När Tuchel ville se ambition efter fjolårssäsongen, när Dortmund blev den mest poängrika tvåan i Bundesliga någonsin med 78 inspelade pinnar och ändå fick se sig besegrat av Pep Guardiolas Bayern, och blev lovad att truppens stomme inte skulle försvinna, bara för att sedan se Mkhitaryan, Hummels och Gündogan lämna, skar det sig ytterligare.

Problemen med herrarna i klubbhierarkin har funnits länge, men frågan är om det inte var sprickan mellan delar av spelartruppen som till slut gjorde situationen ohållbar. Även om Tuchel fortfarande hade en del av spelarna på sin sida så var det till stor del de unga och nyanlända spelarna som ställde sig bakom honom, samtidigt som spelarna som varit kvar från Klopps dagar blev allt mer högljudda om att de inte kunde tänka sig att fortsätta arbeta under Tuchels ledning.

Försäljningen av populära spelare som Jakub Blaszczykowski och Neven Subotic var inte uppskattat hos ledarna i spelargruppen, och båda klubbkaptenerna Marcel Schmelzer och Marco Reus har varit anmärkningsvärt ovilliga att ge stöd för deras tränare. Det blev inte minst tydligt i samband med helgens cupfinal. Skadedrabbade Nuri Sahin, en av veteranerna och ledarna i omklädningsrummet, togs inte ens ut i truppen till finalen trots att Julian Weigl missade matchen på grund av skada. Tuchel förklarade beslutet med att han föredrog mer fysiska spelare, men reaktionerna från Schmelzer och Reus var upprörda - och kritiken mot managern var anmärkningsvärd för att komma från lagkaptenerna.

- Jag är oerhört chockad, jag förstår det inte. Om en spelare som Julian Weigl missar är det bara Nuri Sahin som kan göra samma saker. Det är därför jag är så oerhört förvånad. Vi vet alla vilken kvalitet han besitter. Tränaren måste ge en förklaring. Vi står alla fullständigt bakom Nuri. Han är en fantastisk man, sa Schmelzer efteråt.

Tuchel rök ihop med scouter, klubbledningen och fick till slut även delar av spelartruppen emot sig. Då spelade det ingen roll vad hans Borussia Dortmund uträttade på planen. Situationen blev ohållbar och efter många månader av spekulationer, där det säkerligen inte var någon slump att uppgifter om alla slitningar inom klubben läcktes till pressen, fick han till slut sparken.

Beslutet mottogs av kritik från delar av supportrarna, och VD:n Hans-Joachim Watzke tvingades gå ut i ett öppet brev och förklara beslutet.

”Det faktum att Borusisa Dortmund och Thomas Tuchel har gått skilda vägar har gett upphov till kritik och en avsaknad av förståelse från vissa sektioner av vår supporterskara. Vi, folket som bär ansvaret, kan förstå det. Med Thomas Tuchel har BVB åtnjutit två framgångsrika år där våra sportsliga mål nåddes. Men vi, sportchef Michael Zorc och jag själv, har inte gått ihop med tränarstaben under den här tiden. Det handlar inte bara om resultat, det handlar om respekt. Dortmund är inte annorlunda från någon annan klubb eller företag och fundamentala värden som tillit, respekt, förmåga att samarbete och arbeta som ett lag, autenticitet och identitet, tillförlitlighet och lojalitet spelar också roll. Tyvärr tror vi inte längre att nuvarande tränarsituationen erbjuder oss en grund för ett framgångsrikt framtida samarbete baserat på tillit. Det är därför vi, efter lång och intensiva samtal vid flera tillfällen, beslutade oss för att inte förlänga samarbetet”, skrev Watzke.

Vad som väntar nu för Thomas Tuchel, som fortfarande är en högt ansedd och talangfull tränare, återstår att se. Han har kopplats samman med klubbar som Arsenal och Barcelona tidigare, men båda har på senare tid slagit fast sina managerpositioner inför kommande säsonger, och en mer trolig destination är förmodligen Bayer Leverkusen, där utvecklingspotential onekligen finns efter en synnerligen misslyckad säsong. För Borussia Dortmund går uppgiften att fortsätta ombyggnationen för att återigen göra klubben slagkraftig nog för att ge sig på Bayern München vidare utan Thomas Tuchel. Det spekuleras i Nices Lucien Favre och Eintracht Frankfurts Robert Kovac, som båda kan bli kostsamma att lösa, men Watzke och Zorc gör nog bäst i att få klart med ett nytt namn så snabbt det bara går för att ge den tillträdande tränaren bästa möjliga chanser att lägga grunden inför kommande säsong.

”Fotbollen är fylld av poeter, men poeter vinner inga titlar”, slog José Mourinho fast efteråt. Manchester United hade allt att förlora i Europa League-finalen på Friends Arena, men efter en professionell insats under svåra förhållanden kunde United avrunda en besvärlig säsong med sin tredje titel, och en säkrad Champions League-plats.

Manchester United kom till Stockholm nedtyngda av en attack mot deras hemstad för att spela en match de var tvungna att vinna. Det blev ingen klang- och jubelföreställning, ingen storfest med tanke på den stora skuggan som hängde över matchen efter måndagens terrordåd på Manchester Arena. Men Manchester United var målmedvetna. Och de gjorde jobbet.

- Vi vet att saker som dessa är oerhört sorgliga över hela världen. I Manchester, London och Paris. Vi var tvungna att fokusera eftersom det var en väldigt viktig match och vi vann den för dem och för landet. Vi spelade för England, vi spelade för Manchester och vi spelade för alla människor som dog, säger Paul Pogba till BT Sport.

Manchester United dominerade finalen på Friends Arena från början till slut och klasskillnaden mot Peter Bosz unga Ajax var smärtsamt tydlig. Med fysik, rutin och taktisk noggrannhet styrde United tillställningen fullständigt. Inför matchen pratade Bosz sig varm om att hans lag skulle vara Ajax romantiska ideal troget och kliva in för att spela sin fotboll. Det är dock inte alls så José Mourinho jobbar.

Ajax är ett lag som söker att dominera bollinnehavet och sätta motståndarna i klistret med en hyperintensiv återerövringspress på offensiv tredjedel. Att Manchester United, med alla sina världsstjärnor med monsterkontrakt, är ett bättre fotbollslag än Ajax ungtuppar stod utom alla tvivel, men när det kommer till finaler lämnar Mourinho ingenting åt slumpen. Han analyserade Ajax styrkor och satte upp sitt lag för att utnyttja dem på effektivast möjliga sätt, även om det innebar att överlämna bollinnehavet för en mer defensivt inriktad stil.

Paul Pogba, Ander Herrera och Marouane Fellaini dominerade mittfältskampen fullständigt och stod gång på gång redo när Marcus Rashford, som agerade spets i 4-3-3-uppställningen, forcerade fram 17-årige Matthijs de Ligt eller högt ansedde Davinson Sánchez att själva bryta in på offensiv planhalva på jakt efter öppna passningsalternativ, vilket resulterade i otaliga bolltapp. Fellaini vann 15 luftdueller under matchen. Hela Ajax lag vann 12 sammantaget. För att undvika att bjuda in Ajax till möjligheten att pressa högt höll mittbacksduon Chris Smalling och Daley Blind det enkelt, och såg till att snabbt transportera bollen framåt genom långa passningar eller nickar med enda mål att ta sig så långt bort från det egna målet som möjligt.

- Det var omöjligt att pressa högt eftersom Manchester United bara slog långbollar och inte tog några risker i uppspelsfasen. Jag tycker det var en tråkig match. Det var inga chanser för något av lagen, beklagade sig Bosz efteråt.

Manchester United hade bara 33 procent av bollinnehavet, ändå hade de fullständig kontroll. Ajax kom ingenstans mot Mourinhos välorganiserade lag. Kasper Dolberg var osynlig, Bertrand Traoré och Amin Younes tilläts dribbla på bäst de ville i ytor där de inte kunde skada och Sánchez såg inte alls ut som den mittback som hyllats så för sina insatser under säsongen när han blev mer och mer frustrerad, och mer och mer chansartad i sitt passningsspel för att hitta vägar fram. Unga Ajax stångade bäst de kunde, men de kom aldrig ens nära att få upp Manchester Uniteds tunga dörr och under 90 minuter skapade de inte en enda kvalificerad målchans. Paul Pogba gav United ledningen efter 19 minuter när han med flinka fötter dansade sig till ett skottläge utanför straffområdet och såg André Onana förgäves försöka få fatt på skottet, som styrdes i nät via Sánchez. Henrikh Mkhitaryan avgjorde matchen definitivt i den andra halvleken när han akrobatiskt styrde bollen i nät efter att Chris Smalling vunnit en nickduell på en hörna. 2-0. Game over. Job done.

- Om du är dominant i luftrummet så slår du fler långbollar. Det finns många poeter i fotbollsvärlden, men poeter vinner inte många titlar. Vi visste i vilka områden vi var bättre än dem och utnyttjade deras svagheter. Vi föredrog att ta oss till Champions League på det här sättet, snarare än att sluta fyra, trea eller tvåa i ligan. Vi slutförde målet: Vi är tillbaka i Champions League och vi har vunnit en titel, en viktig titel. Nu har den här klubben varenda titel i världsfotbollen. Och vi kämpade hårt för den från första början. Vi trodde från början att vi kunde vinna Europa League och nu är vi väldigt glada. Vi spelade intelligent och vann komfortabelt. Vi var mycket starkare än dem, sa Mourinho efteråt.

Det har varit en svår säsong för Manchester United. Insatsen i Premier League kom inte upp i den nivå som förväntas av laget och en sjätteplats där är förstås under all kritik, även om ligaspelet bortprioriterats mot slutet. Trots alla dyra värvningar förra sommaren så stod det från början klart att 2016/17 skulle bli en övergångssäsong för Manchester United, där José Mourinho skulle försöka bygga om efter Louis van Gaal och David Moyes misslyckanden. Den här Europa League-finalen var skillnaden mellan en miserabel säsong och en okej, på gränsen till bra, säsong. United står nu med tre titlar, även om Community Shield förstås inte borde räknas, och en säkrad Champions League-plats.

- Tre titlar på en säsong och säkrad Champions League-plats. Jag är väldigt nöjd efter vad som varit min allra svåraste säsong som manager. I slutändan är det en tuff säsong, men en bra säsong, säger Mourinho.

Vägen har varit snårig och bökig, men de nådde sitt mål. Nu är det dags för nästa steg. Den säkrade Champions League-platsen kommer utgöra grunden i förberedelserna inför den kommande säsongen. Den är nyckeln för marknadsstrategin och på transfermarknaden. Europa League-finalen var en match Manchester United bara var tvungna att vinna under den här svåra övergångssäsongen. Nu måste José Mourinhos bygge fortsätta, och när säsongen drar igång igen i augusti måste vi han fått ihop ett betydligt bättre, mer redo Manchester United.

Men i afton får spelarna och Manchester United jubla. Wayne Rooney fick ett värdigt slut på vad som med största sannolikhet var hans sista tävlingsmatch i Manchester United-tröjan när han kom in i slutminuterna. José Mourinho fick vinna sin tolfte final på 14 försök, Paul Pogba fick dansa och en genuint lycklig Zlatan Ibrahimovic fick smälla av sitt oemotståndliga leende. Manchester United gjorde jobbet och fick lyfta Europa League-pokalen. Nu börjar förberedelserna för att få klubben att ta nästa steg igen.

I den stora, mörka skuggan efter gårdagens terrordåd i Manchester ska en Europa League-final spelas på Friends Arena, när Ajax ska försöka upprepa vad Louis van Gaals legendariska lag gjorde för exakt 22 år sedan och Manchester United ska försöka krångla sig till Champions League.

José Mourinho höll en tyst minut innan han drog igång förmiddagens träning i Manchester innan hans Manchester United lyfte mot Stockholm. Kvällens presskonferens ställdes in med anledning av måndagskvällens tragedi i Manchester, men Mourinho kom i alla fall med ett uttalande.

- Vi är alla djupt ledsna över de tragiska händelserna igår kväll. Vi ha offren och deras familjer i våra hjärtan och tankar. Vi har ett jobb att utföra och vi flyger till Sverige för att slutföra det. Det är synd att vi inte kan åka med samma glädje som vi alltid gör inför en stor match. Men jag vet, även om jag bara varit här en kort tid, att folket i Manchester kommer stå enade, sa han.

Spelarna kommer att bära sorgeband och en tyst minut kommer att hållas innan avspark på Friends Arena. Det är omöjligt att komma ifrån att vad som skulle bli en stor europeisk fotbollsfinal har hamnat i skuggan av det hemska som inträffade i samband med Ariana Grandes konsert på Manchester Arena i måndags.

- Den överhängande känslan är att finalen inte har samma glans som den borde ha, medger Ajax tränare Peter Bosz.

En fotbollsmatch ska ändå spelas som kulmen på två lags väldigt olika säsonger. Manchester United inledde första säsongen under José Mourinhos ledning med stora förhoppningar, men har sedan länge siktat in sig på att ta den eftertraktade Champions League-platsen genom att vinna Europa League, samtidigt som Peter Bosz unga Ajax gjort ett fenomenalt arbete bara genom att ta sig hit.

Det var exakt 22 år sedan, 24 maj 1995 som Ajax gjorde det omöjliga. Med ett ungt, orutinerat lag lyckades Louis van Gaals Ajax överraska hela fotbollsvärlden genom att besegra italienska jättarna AC Milan och kamma hem Champions League. Nu har man chansen att ännu en gång vinna en stor, europeisk final.

Ajax framgångar den senaste tiden har måhända sitt fäste i Johan Cruyffs ”Velvet Revolution”, när han efter ett smutsigt inbördeskrig med Van Gaal avfyrade startskottet för klassikerklubbens återgång till forna Ajax-ideal, men det är många spelare i Van Gaals 95-gäng som har utfört förändringarna, när Ajax övergav tankarna på dyra och chansartade värvningar från utlandet för att i stället fokusera på de egna ungdomarna, i praktiken. Edwin van der Sar, som stod i mål i den förra finalen, är general director och Marc Overmars sportchef. Dennis Bergkamp är assisterande tränare och Aron Winter basar över U19-laget. Patrick Kluivert kunde också varit där, men segerskytten från 1995 flyttade inför säsongen till Paris för att ta sportchefsrollen i PSG. Och legendarerna är i klubben för att skapa ett nytt lag med deras framgångsrika förlaga som ideal.

- Projektet som vi startade för fyra och ett halvt år sedan går ut på att bygga ett lag likt det vi hade på vår tid. Ett lag som är så starkt att det kan möta alla lag utan fruktan. Vi visste att det var så gott som omöjligt, eftersom världen förändras så mycket, förklarar Overmars för The Independent.

Cruyff såg sitt älskade Ajax bli totalt utspelade av Real Madrid och han insåg att klubben var tvungen att förändras i grunden för att kunna utmana. Han skrev en numera ökänd tidningskrönika och gick till attack, och efter det smutsiga kriget mot Van Gaal, som togs hela vägen in i rättegångssalen, började förändringen.

- Det var en väldigt tuff period. Det kostade mycket energi med all politik och alla stridigheter, säger Overmars.

Ajax började så sakteliga introducera de egna akademispelarna och framgångarna kom. Frank de Boer ledde klubben till fyra raka Eredivisie-titlar och även om Peter Bosz, som tog över inför säsongen, och hans mannar fått se sig slagna av Feyenoord i titelstriden den här säsongen har Ajax ungdomliga lag tilldragit sig fotbollsvärldens uppskattning när man med ett intensivt presspel och en sevärd anfallsfotboll tagit sig till sin första Europafinal sedan 1996.

Peter Bosz, som från tränarbänken möjliggjort framgångarna, har dock till skillnad från många av sina kollegor ingen Ajax-bakgrund. Bosz gjorde sig ett namn som kamplysten mittfältare i Vitesse och Feyenoord, och även om hans spelstil inte påminde särskilt mycket om Johan Cruyffs ideal så fastnade han tidigt för den holländske legendarens stil.

- Jag insåg att jag inte kunde bli världens bästa spelare, men jag ville försöka bli en av de bästa tränarna i framtiden. Så jag sög upp allt Cruyff-relaterat och gick igenom alla tidningar och samlade ihop alla artiklar jag kunde hitta, berättar han för FC Afkicken.

Med en högintensiv press och en härligt offensiv fotboll har Bosz blåst nytt liv i Ajax, och efter en trög säsongsstart har Bosz unga lag flugit fram, med 4-1-segern mot Lyon i semifinalen som främsta prestation. Unge Kasper Dolberg, den 19-årige dansken som inledde säsongen i U19-laget men som med sin målnäsa och fysik klivit fram och fyllt ut flyktade Arkadiusz Miliks stora skor genom att göra 16 ligamål och sex mål i Europa League, visar vägen som spets i Bosz 4-3-3-uppställning, flankerad av Chelsea-lånet Bertrand Traoré och Patrick Kluiverts son, Justin.

- Förhoppningsvis kan jag också göra mål i min första Europafinal, precis som min far gjorde, säger den nyblivna 18-åringen som debuterade i a-laget först i januari.

Twente-värvningen Hakim Ziyech har klivit fram som en nyckelspelare i Bosz intensiva presspel och strax bakom honom dikterar nyckelspelaren Davy Klaassen Ajax spel. Defensivt har colombianske Davinson Sánchez, blott 20 år gammal, blivit en kugge för Ajax högra försvarslinje med sin oerhörda snabbhet, sin storlek till trots, och allt som oftast mot slutet har han ackompanjerats av 17-årige supertalangen Matthijs de Ligt, som redan debuterat för det holländska landslaget i den katastrofala kvalmatchen mot Bulgarien. Bakom duon ser 21-årige André Onana, som hämtades från Barcelona, till att Ajax-fansen snabbt kommit över förlusten av Jasper Cillessen.

Även om Ajax kliver in som klar underdog i finalen så kommer Peter Bosz inte frångå sin linje på Friends Arena. Det kommer vara genom en högintensiv press och en offensiv fotboll som hans unga Ajax tar sig an Manchester United.

- Det enda sättet vi har en chans att slå Manchester United är om vi spelar vårt eget spel. Vi har utvecklat ett spelsätt som jag kallar för ”The Ajax way”. Om vi spelar efter den så har vi chansen. Det är romantiskt att säga att det kommer vara anfallsfotboll mot försvarsfotboll, men det är tydligt att det handlar om två kontrasterande stilar, säger Bosz i presskonferensen inför matchen.

Underdog, måhända, men Ajax är trots sin ungdomlighet och brist på rutin inget lag som skräms av motståndet.

- De är Goliat, vi är David, konstaterar Overmars.

Det har gått förut.