Han kom som en otyglad och orädd yngling som var redo att ta sig an hela världen på egen hand. Han lämnar som lagkaptenen som gjorde fler mål än någon annan och med ett troféskåp fyllt till bredden. Efter 13 år sluts cirkeln. Wayne Rooney är inte längre en Manchester United-spelare.

Det var oundvikligt. Det stod klart redan tidigt under säsongen att Wayne Rooneys framtid inte skulle vara i Manchester United särskilt länge till. Han inledde säsongen 2016/17 som startspelare och lagkapten för både Manchester United och England, och även om hans status varit stadigt på nedgång de senaste åren så har fallet under den gångna säsongen varit dramatiskt och sorgligt. Rooney avslutade säsongen som bortfasad ur landslagstruppen och som marginalspelare för United.

Det känns som att Wayne Rooney varit med i evigheter, men han är ändå bara 31 år gammal - samma ålder som Nicky Butt insåg att han hade sina bästa år bakom sig och beslutade sig för att lämna United för Newcastle för att spela fotboll. Rooney stod inför ett liknande val och han hade lika enkelt kunnat värja pengarna i Kina eller USA, men precis som Butt valde han fotbollen och att återigen spela för en klubb han älskar.

- Det är en fantastisk känsla att vara tillbaka. Jag kan inte vänta på att få träffa grabbarna och ta mig ut på träningsplanen och bra spela. Jag kommer inte bara tillbaka för att det är ett lag jag håller på och som jag växte upp i, utan också för att jag känner att klubben kan kliva framåt och nå framgång. Jag vill vara en del av det. Det kommer finnas en press på mig att prestera, men jag är redo. Jag tror jag kan hjälpa den här klubben framåt och bli mer framgångsrik på planen. Det fanns andra alternativ, men när jag insåg att Everton ville ha mig tillbaka så var det enda valet för mig, sa Rooney när han presenterades som Everton-spelare än en gång.

För 13 år sedan betalade Manchester United 27 miljoner pund för att säkra den mest exalterande fotbollstalang England fått fram på mycket länge och Wayne Rooney lämnar som lagkapten och Manchester Uniteds främsta målskytt genom alla tider med 253 mål på 559 framträdanden. Han vann fem ligatitlar, en FA-cup, tre ligacuptitlar, Champions League, Europa League och klubblags-VM. Han gjorde över hundra assists, chippade in drömmål bakom David James och avgjorde derbyt mot Manchester City med en overklig cykelspark. Han blev utsedd till Årets spelare 2010 av PFA, och togs ut i årets lag tre gånger.

Han vann fler titlar än George Best, Sir Bobby Charlton, Eric Cantona och Cristiano Ronaldo, men ändå har Rooney inte kunnat åtnjuta supportrarnas ovillkorliga kärlek under alla år. Två offentliga försök att lämna United för konkurrenter, Chelsea och City, har stuckit i ögonen på supportrarna och hans stadiga nedgång de senaste säsongerna har symboliskt sammanfallit med Uniteds svåra tid efter Sir Alex Fergusons pensionering. Han tappade sin explosivitet och blev en annan spelare, men den nya Rooney innebar ofta en taktiskt svårlöst ekvation som ibland drabbade laget i negativ bemärkelse. Men Rooney gav alltid sitt yttersta för United och i sin roll som ledare har han varit ovärderlig. Trots att han åstadkommit större meriter än Denis Law, Sir Bobby Charlton och George Best, trion som stolt står placerad utanför Old Trafford, så lär det inte byggas några statyer av scousern från Croxteth, men han förtjänar att bli ihågkommen som en United-legendar.

Minns ni Wayne Rooney när han kom till Manchester United? Han var ett unikum. Så orädd, otyglad och fullständigt övertygad om sin egen förmåga. Han började med ett hattrick i debuten mot Fenerbahçe och tittade aldrig tillbaka därefter. I hans huvud fanns det ingen utmaning han inte kunde stånga sig igenom. Han var en ilsken virvelvind som for fram i den röda tröjan. Ett kraftpaket med teknik, intensitet och fart. Under åren har han använts i en mängd olika roller. Han började som tia, ledde United till Champions League-titel som vänsterspringare i trio med Cristiano Ronaldo och Carlos Tevez, gjorde 35 mål säsongen när Ronaldo lämnade och han fick chansen som ensam anfallare och han gjorde sitt bästa att återuppfinna sig själv som central mittfältare.

Den gångna säsongen har varit en sorglig avslutning på vad som varit en spektakulär karriär. Kanske uppfyllde Rooney aldrig riktigt den där potentialen som fick folk så exalterade i 2000-talets början, men han lämnar Old Trafford som en lagspelare, klubblegendar och Manchester Uniteds främsta målskytt genom tiderna, som en väldigt bra fotbollsspelare med ögonblick av absolut världsklass som var framträdande i några oerhört fina fotbollslag. Med tiden kommer minnet av Wayne Rooney i Manchester United bli varmare hos Manchester United-supportrarna.

Frågan är dock hur minnet av Wayne Rooney kommer formas i Everton när han nu återvänder mitt i Ronald Koemans stora omorganisation, där Michael Keane, Davy Klaassen, Henry Onyekuru, Jordan Pickford och Sandro Ramirez alla anslutit under en intensiv sommar. Frågan är var Koeman ser Rooney i sitt nya bygge. Jag hoppas verkligen att Rooney lyckas få fart på karriären igen på Goodison Park, men i ärlighetens namn har jag inte sett mycket de senaste åren som talar för att det finns oförlöst kapacitet som Louis van Gaal, José Mourinho och de olika engelska förbundskaptenerna inte fått ut. Steget är borta, förstatouchen är inte vad den än gång var och han har varken rörligheten eller den taktiska intelligensen för att etablera sig som en mittfältare av hög klass. 31 år är ingen ålder för en fotbollsspelare, men Rooneys karriär har varit längre än mångas och de där benen som en gång var så explosiva och kraftfulla har många, många mil i sig. Med all den erfarenhet han bär med sig kommer han vara ovärderlig som ledare och förebild, men är han fortfarande en fotbollsspelare som kan spela en bärande roll i ett lag som aspirerar att ta nästa steg, att utmana om Champions League-platser? Jag uppskattar verkligen att Rooney tar sig an utmaningen och flyttar tillbaka till Everton i stället för att ta det enkla valet att flytta utomlands och spela ut karriärens sista år för tjocka sedelbuntar i varma länder, men jag befarar att återkomsten till platsen där allt började inte kommer få något lyckligt slut. Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Världsmästarna Tyskland fortsätter att visa att man är världens just nu främsta fotbollsnation. Två dagar efter att U21-landslaget triumferade i Polen så lyckades ett ungdomligt tyskt lag kamma hem även Confederations Cup i Ryssland – samtidigt som man lät mängder av ordinarie spelare stanna hemma.

Att vinna två internationella landslagsturneringar med ett par dagar emellan är en imponerande bedrift i sig men att göra det på sättet som Tyskland gjorde – när mängder av spelare som vanligtvis gått lagt in i både U21-landslaget och landslaget som for till Ryssland för Confederations Cup – är inget annat än ytterligare ett tecken på vilken enorm bredd Tyskland kan ståta med för tillfället.

Ska vi ta en titt på vilka spelare som saknades i de båda landslaget?

För U21-landslaget saknades följande spelare i truppen:

Emre Can, Leon Goretzka, Joshua Kimmich, Niklas Süle, Timo Werner, Julian Brandt, Benjamin Henrichs, Julian Weigl, Leroy Sané och Jonathan Tah.

Till skillnad från finalmotståndaren Spanien som skickade spelare som Saúl Ñíguez, som till vardags hör hemma i den ordinarie landslagstruppen, skickade Tyskland ett reservbetonat lag till Polen. Trots att Spanien var det lag som imponerade mest under turneringen så visade Tyskland upp en imponerande taktiskt skicklighet och organisation när man frustrerade och stoppade spanjorerna och till slut vann finalen välförtjänt.

Många av de bästa unga spelarna skickades i stället till Ryssland, där Joachim Löw mönstrade ett ungdomligt lag i Confederations Cup när han kostade på sig att låta följande spelare ta en lugn sommar:

Manuel Neuer, Mats Hummels, Jerome Boateng, Benedikt Höwedes, Ilkay Gündogan, Thomas Müller, Marco Reus, Mesut Özil, Mario Götze, Mario Gomez, André Schürrle, Sami Khedira, Toni Kroos.

Att kunna ställa över så många spelare och ändå kamma hem två internationella turneringar samma sommar är vansinnigt starkt och bredden som Tyskland visar upp får övriga nationers munnar att vattnas av avundsjuka. Joachim Löw är en lycklig man.

- Det faktum att de här unga spelarna har vunnit den här titeln är en historisk bedrift. Det är unikt i tysk historia. Det är helt outstanding att spelare med så liten internationell erfarenhet, med så få matcher i andra utslagsmatcher, har spelat på så högkvalitativ nivå, hyllade Löw.

Confederations Cup-finalen då? Den inleddes med en smått bisarr och surrealistisk stängningsceremoni där rysk historia, tidigare Confed-vinnare och volontärarbetarna som ställt upp under turneringen hyllades, innan den intensiva, halvgriniga och småkontroversiella matchen tog vid. Chile inledde finalen bäst och hade möjligheter att ta ledningen, men i stället var det Tyskland som gjorde 1-0 när man iscensatte en kvick omställning efter att Marc-André ter Stegen räddat ett avslut från Alexis Sánchez. Chilenarna tycktes reda upp situationen, men ett horribelt misstag från vanligtvis duktige Marcelo Díaz som tillät Timo Werner att ge Lars Stindl öppet mål att placera in sin tredje balja i turneringen.

Resten av matchen handlade till stor del om att rida ut stormen för Löws unga landslag, med en snittålder på blott 23 år. Chile kastade sig fram med all sin dundrande energi och intensitet, och trots att Tyskland inte hållit nollan vid något tidigare tillfälle i turneringen så lyckades man hålla undan. Den bästa kvitteringsmöjligheten kom ett par minuter före full tid när inhopparduon Edson Puch och Ángelo Sagal samarbetade, men där den sistnämnde misslyckades kapitalt med sitt förstatouch-avslut, och fick se bollen segla högt över från nära avstånd.

- Vi dominerade… Vi spelade väldigt bra och kontrollerade matchen, men fotbollen är som den är. Ibland är det inte tillräckligt och olyckor inträffar, sa en bitter Juan Antonio Pizzi efteråt.

Den andra halvleken var en grinig affär där Chile-spelarna blev mer och mer frustrerade och spelare från de båda lagen rök ihop vid flera tillfällen. Den allra mest omtalade situationen gjorde att fokus än en gång hamnade på VAR, videodomarsystemet som provats under Confederations Cup. Chiles Gonzalo Jara träffade Timo Werner på käken i vad som borde varit ett solklart rött kort. Men trots att Milorad Mazic konsulterade VAR så blev utfallet blott ett gult kort.

- Han träffade honom i ansiktet. Man förväntar sig att det ska resultera i ett rött kort, sa en lite försiktig Löw efter finalen.

VAR har varit i fokus under hela turneringen. Själva poängen med systemet, där domarna har möjlighet att granska matchavgörande situationer (röda kort, offside, straffar) i efterhand, är förstås att se till att få fler viktiga beslut rätt. Men under Confederations Cup har systemets provtur långt ifrån tagits emot med någon unison entusiasm. Vid flera tillfällen har användandet av VAR gått för långsamt och resulterat i stor förvirring när mål dömts bort eller där spelarna avvaktat med att fira ett mål i väntan på att få grönt ljus från videoassistanssystemet. Jag är i grunden en konservativ skeptiker när det kommer till dylika förändringar och Confederations Cup har inte gjort någonting för att förändra den grundinställningen. Jag tycker det är en del av charmen med den här perfekt ofullkomliga sporten med alla dess gråzoner som ger upphov till ändlösa diskussioner och det smärtade mig att se de chilenska spelarna i gruppspelet när bollen gick i nät utan att följas där naturliga och ögonblickliga glädjen som hör ett mål till, och där spelarna i stället tvingades vänta för att se om det skulle bli godkänt eller inte.

Att sträva efter att minimera stora misstag är förstås inte fel i sak, men jag tycker man ska vara väldigt försiktig när man ruckar på fotbollens själva grundbultar. Hela ekosystemet kan hamna i oordning. Och i mitt tycke finns det något väldigt vackert i det där gränslandet, det där som skaver och irriterar ibland men som helt enkelt är fotboll. Sporten är inte meningen att vara en perfekt vetenskap.

Oavsett så kan vi konstatera att VAR har en hel del att jobba på om det är tänkt att vara ett genuint alternativ till de riktigt stora mästerskapen, och att den tyska fotbollsframtiden ser oerhört ljus ut.

Southampton utsåg Alavés succéman Mauricio Pellegrino till Claude Puels ersättare, Crystal Palace har valt Frank de Boer som deras förste utländske tränare någonsin och i U21-EM charmade Dani Ceballos fotbollsvärlden. Det finns en hel del att sätta tänderna i.

Vem säger att fotbollen står still bara för att ligaspelet tagit paus? Jag är nyss hemkommen från en vecka med U21-EM i Polen, där jag på plats tvingades bevittna Sveriges kapitulation mot ett solitt och skickligt Slovakien som förseglade svenskarnas uttåg ur turneringen. Fotbollen må ha lämnat en hel del i övrigt att önska, men stämningen i Lublin under mästerskapet har verkligen varit någonting alldeles extra. Där dominerade Sverige i med- och motgång.

Hur som helst, i min frånvaro har fotbollsvärlden hunnit med att spotta ut en hel del händelser. Cirkusen kring Gianluigi Donnarrumma har kollega Lo Hägerfälth redan skrivit väl om och den galna, eskalerande silly season-marknaden är jag inte tillräckligt återhämtad för att ta mig an. Däremot har det inträffat två intressanta managerutnämningar i Premier League jag gärna vill skriva några ord om. Dessutom känns det, trots underbare Saúl Ñíguez hattrick-show, omöjligt att bortse från Dani Ceballos bländande insats i U21-semifinalen mot Italien. Vi tar oss an ämnena ett efter ett:

PELLEGRINO TILL SOUTHAMPTON

Southampton slutade åtta i Premier League och tog sig till final i EFL Cup, där man trots en strålande insats föll mot Manchester United tack vare ett sent avgörande från Zlatan Ibrahimovic. Ändå valde Southampton att göra sig av med Claude Puel efter blott en säsong i klubben. Resultatmässigt går det knappast att klaga på fransmannens prestationer, trots misslyckandet i Europa League efter uttåget mot Hapoel Be’er Sheva, utan det var stil och spelstilistiska ambitioner som blev Puels fall.

Nu har Puels ersättare utsetts och än en gång har The Saints vänt blicken utomlands och funnit vad man tror sig vara ett fynd i Baskien. Spontant känns utnämningen som att Southampton försöker återgå till den mer offensiva stilen man hade under Mauricio Pochettino, som hade en liknande bakgrund som Pellegrino när han anlände till St Marys, till skillnad från Ronald Koeman och Claude Puels mer balanserade spelstil.

Den som minns Mauricio Pellegrino som spelare kommer nog ihåg honom som en gänglig, lite sävlig och begränsad mittback men karriären tog ändå argentinaren till klubbar som Barcelona, Valencia och Liverpool. Hans första europeiska erfarenhet var när han lånades ut från Veléz Sarsfield till Louis van Gaals Barcelona. Allra framgångsrikast var han dock i Valencia, där han i mittbackspar med landsmannen Roberto Ayala ledde Los Ché till två ligatitlar och en UEFA-cuptriumf. Det var också där han upplevde sitt förmodligen värsta ögonblick som fotbollsspelare, när han missade den avgörande straffen i Champions League-finalen mot Bayern München 2001. Redan i Barcelona insåg man dock att även om hans mittbackskvaliteter var något begränsade så fanns det en tränarpotential som redan börjat skönjas. ”Han kommer bli en fantastisk tränare”, sa bland annat Louis van Gaal.

Och tränare blev han. Men hur fantastisk återstår att se, även om han kommer från en oerhört imponerande säsong i Baskien. Han inledde sin tränarbana i Valencias ungdomsakademi innan förre tränaren Rafa Benítez tog honom som assisterande i Liverpool. Det första huvudtränaruppdraget, när han tog över efter Unai Emery i Valencia, slutade dock tämligen katastrofalt och han sparkades efter bara ett halvår.

Men i Alavés har Mauricio Pellegrino odiskutabelt gjort ett strålande arbete när han ledde nykomlingen till en niondeplats i La Liga och en Copa del Rey-final, där man föll mot Barcelona. Att Pellegrino lyckats göra så mycket med så begränsat material, samtidigt som man spelat en genomtänkt och attraktiv fotboll lär särskilt ha attraherat Southampton. Trots att Alavés inledde säsongen med 18 nya spelare fick Pellegrino snabbt sina idéer att nå ut till spelarna och han formade ett lag som var defensivt starkt och välorganiserat, samtidigt som man var oerhört vassa i omställningsspelet. De som känner till Pellegrino väl talar om honom som en oerhört noggrann och taktisk flexibel tränare som inte lämnar någonting till slumpen och som avskyr att förlora mer än någonting annat. Santiago Cañizares, lagkamraten i Valencia, har berättat om hur Pellegrino inför Champions League-finalen 2001 frågat honom: ”Tänk om vi vinner, hur ska vi då få vår ödmjukhet tillbaka?”, varpå målvaktsfantomen svarat: ”För helvete, Flaco. Låt oss se till att vinna först?”. Spelargruppen och laget framför allt.

Pellegrino är en förespråkare för Juego de Posición, men långt ifrån någon fotbollsromantiker som håller stenhårt vid en stil. Han är flexibel och hans taktiskt väldrillade Alavés spelade en fotboll där man genom väloljade positionsbyten skiftade mellan 4-4-2 och 4-3-3 och där varje spelare skulle vara medveten om vad som förväntades av honom i varje situation utifrån bollens position och med- och motspelarnas rörelser. Det är förvisso inga revolutionerande drag hos en spanskdrillad tränare som hämtat inspiration från herrar som Marcelo Bielsa, men Pellegrino har visat sig vara en skicklig instruktör som verkligen nått fram till sina spelare. Det ska bli oerhört intressant att se om han lyckas lika väl i Southampton när kommunikationen måste ske på engelska, som han förvisso behärskar väl.

Har Southampton i Mauricio Pellegrino hittat en ny Pochettino, eller gapar man efter för mycket när man trots en resultatmässigt klart godkänd säsong avskedat Claude Puel?

PALACE SATSAR HOLLÄNDSKT

Om man räknar bort Attilio Lombardos sju matcher som spelande tränare 1998 har Crystal Palace för första gången nu vänt sig till en utombrittisk tränare som ersättare till pensionerade Sam Allardyce. Räkna med att det blir en rejäl stilförändring hos The Eagles.

- Frank var väldigt engagerad och hade lagt ner ett stort jobb för att förbereda sig inför vårt möte. Vi pratade både om revolutionen vi behöver genomföra här och hur vi kan förändra klubbens mönster från de två senaste säsongerna. Vi vill titta på hur vi kan få ut det bästa från våra spelare och försöka få fram spelare från vår egen akademi för att få in lite ungdomar i laget. Alla vet att det är Franks främsta egenskap, sa Steve Parish när De Boer presenterades.

Frank de Boer misslyckades kapitalt med sitt förra tränarjobb när han avskedades efter bara 85 dagar av Inter. Men frågan är hur mycket man egentligen kan klandra holländaren för det misslyckandet när han kom in till en ny klubb, som långt ifrån hade någon stabil struktur att arbeta utifrån, utan så mycket som en försäsong att förbereda sig på. Det var ett omöjligt uppdrag och han fick aldrig riktigt chansen att sätta sin prägel på laget. Om man vill veta vad Frank de Boer går för som tränare är det snarare åren i Ajax man ska titta på.

Efter att ha inlett sin tränarbana i Ajax ungdomsakademi tog han över huvudtränaransvaret när Martin Jol sade upp sig 2010. Under De Boer genomförde Ajax sin ”Velvet Revolution” med återgången till Johan Cruyffs fotbollsideal sett till stil och satsningar på ungdomsakademin. Genom att lägga sin tillit till klubbens egna spelare ledde han Ajax till fyra raka ligatitlar samtidigt som han spelade en attraktiv fotboll. Det är en liknande revolution han nu förväntas genomföra i Crystal Palace, med en stor förändring sett till spelstil och ett större fokus på ungdomar. Precis som i alla Premier League-klubbar finns pengarna för att genomföra idéerna, men Palace ungdomsakademi är långt ifrån jämförbar med den som fanns på plats i Amsterdam och han kommer ha en hel del att jobba med. Palace har haft fem tränare på de fyra senaste åren, men det låter på Parish som att De Boer kommer att få tid och arbetsro för att genomföra förändringarna.

- Jag har gjort min hemläxa och vet att vi har en solid trupp. De hade förstås problem förra säsongen, särskilt i början, men under Sam Allardyce lyckades de ta sig ur nedflyttningsstriden. Vi har en väldigt stabil trupp med några väldigt bra spelare, där Benteke är den mest kända, men även Zaha. Jag försöker få mina lag att spela en dominant fotboll och när vi inte har bollen så vill vi vinna den tillbaka så snabbt som möjligt. Jag vill spela en offensiv fotboll utan att vara naiv. Crystal Palace hade vissa problem förra året och vi är medvetna om var vår plats är, säger De Boer.

Det är uppfriskande att Palace vågar frångå sin traditionella stil och satsa på något nytt, även om själva tanken på att anställa en utländsk tränare knappast är något revolutionerande i dagens Premier League. Får Frank de Boer tid och arbetsro nog att bryta mönster och införa sina idéer och förändringar tror jag det här kan sluta med något riktigt bra på Selhurst Park.

JAKTEN PÅ CEBALLOS

Jag sa inför säsongen att jag håller Saúl Ñíguez som den klarast lysande stjärnan i U21-EM i Polen och jag har redan skrivit spaltmeter om den unge mittfältaren. Efter hans hattrick i semifinalen mot Italien, som innebär att han från sin mittfältsposition nu gjort hela fem mål på tre starter i mästerskapet, är det svårt att argumentera emot. Men trots sina tre mål blev han nästan överglänst av sin mittfältskollega i den här matchen. Dani Ceballos var fullständigt fenomenal när han med flinka fötter, kvick spelförståelse och en underbar bollkontroll gjorde att hela den breda fotbollsvärlden fick upp ögonen för 20-åringen.

Ceballos är uppvuxen i Sevilla och även om det var i Sevilla CF han inledde sin fotbollsbana är det hos värste rivalen Real Betis, dit han kom 2011 när han lämnat Sevilla efter att han drabbats av kronisk bronkit, han gjort sig ett namn. Ceballos etablerade sig i a-laget redan som 18-åring, när han var med och ledde Betis till seger i Segunda División, och han har redan hunnit med att göra nästan hundra matcher i den grönvitrandiga tröjan. Han var dock inte självskriven som en startspelare i Albert Celades spanska U21-landslag och i premiärmatchen mot Makedonien fick han inleda på bänken till förmån för Barcelonas Denis Suárez. Insatsen mot Portugal gjorde dock att Ceballos lade beslag på startplatsen och mot Italien visade han upp hela sitt breda register.

Under turneringen har det ryktats om att Real Madrid är nära att säkra hans tjänster, men efter gårdagens prestation lär hela världens elitklubbar fått upp ögonen för Ceballos, som sitter med en utköpsklausul på blott 15 miljoner euro - vilket inte kan anses som något annat än ett vrakpris med dagens obskyra transfersummor. För några dagar sedan kommenterade Ceballos Real Madrid-ryktet i radioprogrammet Onda Cero, och slog fast att han inte kommer ta något beslut förrän mästerskapet är färdigspelat.

- Jag har tre år kvar på mitt kontrakt med Real Betis, men det vore vackert att spela i de europeiska turneringarna även med någon annan klubb, men det är avlägset nu. Jag är medveten om att det finns mycket intresse för den här turneringen och att många lag är intresserade av mig. Jag fokuserar bara på att göra mitt bästa. Transfermarknaden är väldigt komplex för tillfället med många dyra övergångar, men jag har min utköpsklausul. Men just nu fokuserar jag bara på U21-EM och efter turneringen kommer jag ta ett beslut om min framtid, säger han.

En så ung och talangfull spelare till en så, i sammanhanget, liten peng är i det närmaste unikt och Dani Ceballos lär kunna välja och vraka när han beslutar om sin nästa klubbaddress. Telefonen hos Real Betis lär ha gått varm efter Italien-matchen. Men med Ceballos, Saúl och Marco Asensio som ledande trio lär Spanien ha alla möjligheter att säkra guldet i fredagens final mot Tyskland.

På fredag drar U21-EM 2017 igång i Polen med Sverige som regerande mästare efter triumfen i Tjeckien 2015. Tolv länder deltar i turneringen, som pågår 16-30 juni, och matcherna kommer att spelas i Kielce, Lublin, Gdynia, Bydgoszcz, Tychy och Krakow. Här kikar vi närmare på de tre grupperna och vilka talangfulla ungtuppar man ska hålla ett extra öga på.

Grupp C:

Tyskland:

Tillsammans med Spanien tillhör Tyskland de flesta spelbolags absoluta favoriter till att ta hem sommarens U21-EM och när man kastar ett öga på tyskarnas prestationer i kvalet är det inte svårt att förstå varför. Tyskland var enda lag att genomföra ett ”perfekt” kval, då man vann alla tio kvalmatcher och mäktade med att göra hela 35 mål. Truppen är stjärnspäckad med spelare som Bayern München-nyförvärvet Serge Gnabry, Mahmoud Dahoud och Maximilian Philipp, som båda skrivit på för Borussia Dortmund, Maximilian Arnold och Max Meyer. Duktige Jonathan Tah har dock tvingats dra sig ur truppen precis innan mästerskapets start på grund av skada. 1Tyskland har bara vunnit en U21-titel, i Sverige 2009 när spelare som Manuel Neuer, Benedikt Höwedes, Jerome Boateng, Mats Hummels, Sami Khedira och Mesut Özil återfanns i truppen. Och tyskarna är sugna på att vinna ytterligare en, trots att spelare som Timo Werner, Leon Goretzka och Matthias Ginter saknas.

Truppen:

Förbundskapten: Stefan Kuntz

Målvakter:

1. Marvin Schwäbe (22, Hoffenheim) 12. Jannik Pollersbeck (22, Kaiserslautern) 23. Odisseas Vlachodimos (23, Panathinaikos)

Försvarare:

2. Jeremy Toljan (22, Hoffenheim) 3. Yannick Gerhardt (23, Wolfsburg) 5. Niklas Stark (22, Hertha) 6. Gideon Jung (22, Hamburg) 14. Lukas Klünter (21, Köln) 15. Mark-Oliver Kempf (22, Freiburg) 16. Thilo Kehrer (Schalke 04)

Mittfältare:

7. Max Meyer (21, Schalke 04) 8. Mahmoud Dahoud (21, Borussia Dortmund) 10. Maximilian Arnold (23, Wolfsburg) 11. Serge Gnabry (21, Bayern München) 17. Mitchell Weiser (23, Hertha) 18. Nadiem Amiri (20, Hoffenheim) 20. Levin Öztunali (21, Mainz) 21. Dominik Kohr (23, Augsburg)

Anfallare:

9. Devie Selke (22, Hertha ) 13. Felix Platte (21, Darmstadt) 19. Janik Haberer (23, Freiburg) 22. Maximilian Philipp (23, Borussia Dortmund)

Vägen till Polen:

Tyskland formligen dansade sig till Polen och dominerade Grupp 7 med Österrike, Finland, Azerbajdzjan, Ryssland och Färöarna fullständigt. Tyskland vann samtliga tio matcher med imponerande 35-8 i målskillnad och slutade hela åtta poäng före tvåan Österrike. Devie Selke hade svårt att ta en plats i succélaget RB Leipzig och flyttade till Hertha Berlin i början på juni, men i kvalet var han desto hetare och var målbäst med sina sju baljor, tätt följt av en trio på fem mål med Maximilian Arnold, Max Meyer och Leroy Sané, Manchester City-stjärnan som inte är med i truppen.

Spelare att hålla ögonen på: Här finns det en hel del ögongodis att sätta under luppen. De senaste dagarna har Serge Gnabry varit särskilt uppmärksammad, när han skrev på för Bayern München och den lurige yttern, som tidigare huserade i Arsenal, har en oerhört hög potential. Lagkapten Maximilian Arnold kommer dock vara viktig på det centrala mittfältet och har rutin i mängder med 126 Bundesligamatcher under bältet. 21-årige supertalangen Max Meyer har dock gjort ännu fler, hela 164 för Schalke 04, och är på väg att lämna Die Königsblauen efter att ha nekat ett kontraktsförslag. Jag tar gärna en extra titt på Borussia Dortmunds nyförvärv Mahmoud Dahoud, som är en härligt dynamisk mittfältare som är skicklig på att transportera och distribuera boll.

Tjeckien:

2002 års U21-mästare Tjeckien, när laget innehöll stjärnor som Petr Cech, Milan Baros, Zdenek Grygera, Jan Polak och Tomas Hubschman, får en tuff utmaning att ta sig vidare från Grupp C där Tyskland och Italien bär favoritskapet. Av lagen som säkrade en slutspelsplats var Tjeckien det som släppte in allra flest mål i kvalet, men tjeckerna visade också upp på offensiv kapacitet där laget leds av Sampdorias duktige Patrik Schick.

Truppen:

Förbundskapten: Vítězslav Lavička

Målvakter:

1. Ludek Vejmola (22, Mlada Boleslav) 16. Lukas Zima (23, Genoa) 23. Patrik Macej (23, Zemplín Michalovce)

Försvarare:

2. Stefan Simic (22, Mouscron) 3. Ales Mateju (21, Plzen) 6. Michael Lüftner (23, Slavia Prag) 15. Patrizio Stronati (22, Austria Wien) 19. Milan Havel (22, Bohemians) 21. Daniel Holzer (21, Sparta Prag) 22. Filip Kasa (23, Zilina)

Mittfältare:

4. Michal Sacek (20, Sparta Prag) 5. Tomas Soucek (22, Slavia Prag) 8. Antonín Barák (22, Slavia Prag) 10. Michal Travnik (23, Jablonec) 11. Jakub Jankto (21, Udinese) 12. Michal Hubinek (22 Bohemians) 17. Vaclav Cerny (19, Ajax) 18. Petr Sevcik (23, Liberec) 20. Martin Hasek (21, Bohemians)

Anfallare:

7. Lukas Julis (22, Sparta Prag) 9. Tomas Chory (22, Sigma Olomouc) 14. Patrik Schick (21, Sampdoria)

Vägen till Polen:

Tjeckien toppade sin kvalgrupp hela fem poäng före talangfabriken Belgien och förlorade blott en match i kvalet, borta mot just Belgien där supertalangen Youri Tielemans - som nyss skrev på för Monaco - avgjorde i matchens döende minuter. Tjeckien slutade kvalet med resultatraden 7-2-1 och målskillnaden 29-10, där de tio insläppta målen är mest som något av slutspelslagen släppte in. Men nästan tre mål i snitt framåt är inte heller dumt. Där går mycket genom Sampdorias Patrik Schick, som ryktas vara så gott som klar för Juventus efter en framgångsrik förstasäsong i Serie A. Schick gjorde hela tio mål och fyra assist i kvalet.

Spelare att hålla ögonen på: Patrik Schick är förstås det stora namnet i den tjeckiska truppen och det är inte svårt att förstå med tanke på säsongen han har bakom sig. Schick kom till Sampdoria från Sparta Prag förra sommaren och har redan imponerat så pass mycket att Juventus sägs nära att göra klart med honom, men där han förmodligen stannar i Sampdoria på lån i ytterligare en säsong. Elva mål blev det totalt för Schick under debutsäsongen. 19-årige Ajax-yttern Vaclav Cerny är också värd att hålla ett öga på.

Danmark:

Truppen:

Förbundskapten: Niels Frederiksen

Målvakter:

1. Jeppe Höjbjerg (22, Esbjerg) 16. Thomas Hagelskjaer (22, AGF) 22. Daniel Iversen (19, Leicester)

Försvarare:

2. Frederik Holst (22, Bröndby) 3. Andreas Maxsö (23, Nordsjaelland) 4. Patrick Banggaard (23, Darmstadt) 5. Jakob Blåbjerg (22, AaB) 12. Rasmus Nissen (19, Midtjylland) 13. Joachim Andersen (21, FC Twente) 15. Mads Pedersen (20, Nordsjaelland) 20. Jacob Rasmussen (20, Rosenborg)

Mittfältare:

6. Christian Nörgaard (23, Bröndby) 7. Andrew Hjulsager (22, Celta) 8. Lasse Vigen Christensen (22, Fulham) 14. Casper Nielsen (23, OB) 17. Mathias Jensen (21, Nordsjaelland) 18. Emiliano Hansen (22, Nordsjaelland) 19. Frederik Börsting (22, AaB) 23. Mikkel Duelund (19, Midtjylland)

Anfallare:

9. Marcus Ingvartsen (21, Nordsjaelland) 10. Lucas Qvistorff Andersen (22, Grasshoppers) 11. Kenneth Zohore (23, Cardiff) 21. Kasper Junker (23, AGF)

Vägen till Polen: Danmark stod för ett oerhört imponerande kval och dominerade gruppen med Bulgarien, Rumänien, Wales, Luxemburg och Armenien. Danskarna kryssade i första matchen mot Wales, men vann sedan de nio resterande. Danskarnas defensiv imponerade särskilt med sju hållna nollor och blott tre insläppta mål totalt. Framåt var Marcus Ingvertsen nyckelspelare med åtta gjorda mål. Celta Vigos Pione Sisto, som gjorde tre mål i kvalet, är dock inte med till slutspelet. Danmark vann också genrepet mot Sverige med 2-0.

Spelare att hålla ögonen på: Marcus Ingvartsen kommer vara spelaren att hålla ögonen på i det danska laget. Nordsjallenad-anfallaren var kvalets skyttekung och han kommer från en säsong där han vann skytteligan i Danmark med 23 gjorda mål på 35 matcher. Inte illa för en 21-åring. Han ser också ut att få supertalangen Kenneth Zohore bredvid sig. Zohore har varit välkänd för danskarna länge sedan han dök upp i rampljuset redan som 16-åring, men efter en tyngre period verkar han ha återfunnit sig själv i Cardiff. Grasshoppers Lucas Andersen är också värd att kika extra på, precis som Midtjyllands Mikkel Duelund.

Italien:

Gigi Di Biagios Azzurini var tillsammans med Danmark och England U21-kvalets defensivt starkaste lag med sju hållna nollor och blott tre insläppta mål. Och för första gången på väldigt länge finns det en genuin optimism för vad det här italienska U21-landslaget kan uträtta. Gianliugi Donnarrumma, Andrea Conti, Lorenzo Pellegrini, Roberto Gigliardini och Federico Bernardeschi var alla uppkallade till Venturas Italien och anslöt sent till U21-samlingen, vilket är ett tecken på kvaliteten som finns i det här laget, där de 23 spelarna har över 1000 Serie A-matcher sammanlagt. Och Italien hymlar inte med målet - de siktar på guld.

Truppen:

Förbundskapten: Luigi Di Biagio

Målvakter:

17 Alessio Cragno (Benevento), 1 Gianluigi Donnarumma (Milan), 19 Simone Scuffet (Udinese)

Försvarare:

3 Antonio Barreca (Torino), 14 Davide Biraschi (Genoa), 2 Davide Calabria (Milan), 13 Mattia Caldara (Atalanta), 12 Andrea Conti (Atalanta), 22 Alex Ferrari (Verona), 23 Giuseppe Pezzella (Palermo), 4 Daniele Rugani (Juventus)

Mittfältare: 15 Marco Benassi (Torino), 5 Danilo Cataldi (Genoa), 18 Roberto Gagliardini (Inter), 8 Alberto Grassi (Atalanta), 21 Manuel Locatelli (Milan), 6 Lorenzo Pellegrini (Sassuolo)

Anfallare:

7 Domenico Berardi (Sassuolo), 10 Federico Bernardeschi (Fiorentina), 9 Alberto Cerri (Pescara), 20 Federico Chiesa (Fiorentina), 16 Luca Garritano (Cesena), 11 Andrea Petagna (Atalanta)

Vägen till Polen: Defensiven ledde Italien till EM med sju hållna nollor och blott tre insläppta mål. Italien kryssade två gånger om mot tvåan Serbien och en gång borta mot Litauen, i övrigt tog man hem idel segrar i Grupp 2. Italien gjorde bara 17 mål i kvalet, vilket är betydligt färre än övriga favoriter, där Torino-mittfältaren Marco Benassi, som också är lagkapten, var bäst med sina tre baljor.

Spelare att hålla ögonen på: Det finns en hel del smaskigt att hålla ögonen på i det italienska laget där Gianluigi Donnarumma, AC Milans 18-årige målvaktsfenomen förstås är den starkast lysande stjärnan. Juventus Daniele Rugani är högt ansedd precis som Fiorentinas Federico Bernardeschi - som passande nog kallas ”Brunelleschi” efter arkitektgeniet som byggde Florens magnifika Duomo, Sassuolos Domenico Berardi, Inters Roberto Gagliardini och Milans Manuel Locatelli. Jag är dock särskilt förtjust i Lorenzo Pellegrini, som jag blev smått förälskad i när jag bevittnade Italiens U21-lag förlora mot Spaniens dito på Stadio Olimpico tidigare i vår. Pellegrini är en fysisk och teknisk tvåvägsspelare som med lätta fötter glider fram över planen med ett härligt flyt. Och han har ett öga för mål också. Marco Benassi är oerhört mogen för sin ålder med 85 Serie A-matcher under bältet och är lagkapten både för U21-landslaget och Torino och kommer vara väldigt viktig för Gigi Di Biagio.

Citatet: ”Målet? Att vinna. Målet måste alltid vara så högt som möjligt. Vi vet att förväntningarna är höga, men vi tar oss an dem utan att gömma oss. Det har jag sagt till grabbarna också. Vi är favoriter, tillsammans med Spanien och Tyskland” (Gigi Di Biagio)

På fredag drar U21-EM 2017 igång i Polen med Sverige som regerande mästare efter triumfen i Tjeckien 2015. Tolv länder deltar i turneringen, som pågår 16-30 juni, och matcherna kommer att spelas i Kielce, Lublin, Gdynia, Bydgoszcz, Tychy och Krakow. Här kikar vi närmare på de tre grupperna och vilka talangfulla ungtuppar man ska hålla ett extra öga på.

Grupp B:

Portugal:

Grupp B kommer bli knallhård när de båda giganterna på den Iberiska halvön med största sannolikhet kommer göra upp om förstaplatsen. Portugal kommer till Polen med en stjärnspäckad trupp fylld av talangfulla spelare som redan gjort avtryck på den allra högsta nivån som Renato Sanches, Gonçalo Guedes och Rúben Neves. Portugal lär dessutom vara revanschsuget efter finalförlusten mot Sverige för två år sedan.

Truppen:

Förbundskapten: Rui Jorge

Målvakter:

1. Bruno Varela (22 Setúbal) 12. Miguel Silva (22, 22. Joel Pereira (20, Manchester United)

Försvarare:

2. João Cancelo (23, Valencia) 3. Edgar Ié (23, Belenenses) 4. Tobias Figueiredo (23, Nacional) 5. Ruben Semedo (23, Benfica) 14. Rebocho (22, Moreirense) 15. Fernando (20, Porto)

Mittfältare:

6. Ruben Neves (20, Porto) 7. Daniel Podence (21, Sporting) 8. Francisco Geraldes (22, Sporting) 10. Bruno Fernandes (22, 13. Kevin Rodrigues (23, Real Sociedad) 16. Renato Sanches (19, Bayern München) 17. Francisco Ramos (22, Porto) 20. Bruma (Galatasaray) 23. João Carvalho (23, Benfica)

Anfallare:

9. Gonçalo Paciencia (22, Rio Ave) 11. Iuri Medeiros (22, Boavista) 18. Gonçalo Guedes (20, Paris Saint-Germain) 19. Diogo Jota (20, Porto) 21. Ricardo Horta (22, Málaga)

Vägen till Polen:

Portugal hade en relativt enkel kvalgrupp med Israel, Grekland, Albanien, Ungern och Liechtenstein i gruppen och Rui Jorges mannar hade inga som helst problem att ta sig vidare. Portugal vann åtta och kryssade två matcher med ett målsnitt offensivt på imponerande 3,4 mål per match. Ändå var målen jämnt fördelade, där Gonçalo Pacienia och André Silva, som nyligen blev klar för AC Milan och som inte är med i U21-truppen.

Spelare att hålla ögonen på: Renato Sanches har inte haft en strålande debutsäsong bakom sig i Bayern München men den energiske och tekniske mittfältaren är ändå ett av hela turneringens största affischnamn. 19-årige underbarnet var med och hjälpte Portugal vinna EM-guld i fjol och utsågs till turneringens bästa unga spelare. Men det finns gott om talanger att hålla ögonen på i Portugal. Valencias João Cancelo ryktas till större klubbar och Porto-mittfältaren Rúben Neves är redan rutinerad efter 59 matcher med Porto och PSG-nyförvärvet Gonçalo Guedes, som köptes för stora summor i år, har stora förhoppningar på sig.

Spanien:

Spanien fick nöja sig med en andraplats i Grupp 6, bakom Sverige, men tog sig vidare efter playoff mot Österrike. Spanien, som coachas av forne Real Madrid- och Barcelona-mittfältaren Albert Celades, kan ståta med ett stjärnspäckat lag med bland annat Atlético Madrid-stjärnan Saúl Ñíguez, Marco Asensio, Hector Bellerín och Gerard Deulofeu. Dessvärre tvingades Athletic Bilbaos talangfulle Yeray Alvarez dra sig ur truppen efter att hans testikelcancer tragiskt nog återvänt och kräver cellgiftsbehandling.

Truppen:

Förbundskapten: Albert Celades

Målvakter:

1. Kepa Arrizabalaga (22, Athletic) 13. Rubén Blanco (21, Celta) 16. Pau (22, Tottenham)

Försvarare:

2. Hector Bellerin (22, Arsenal) 3. José Gayá (22, Valencia) 4. Jorge Meré (20, Sporting Gijón) 5. Jesús Vallejo (20, Frankfurt) 17. Álvaro Odriozola (21, Real Sociedad) 19. Jonny (23, Celta) 21. Alex Grimaldo (21, Benfica)

Mittfältare:

6. Dani Ceballos (20, Real Betis) 7. Gérard Deulofeu (AC Milan) 8. Saúl Ñíguez (22, Atlético Madrid) 10. Denis Suárez (23, Barcelona) 11. Marco Asensio (21, Real Madrid) 14. Mikel Merino (20, Borussia Dortmund 18. Mikel Oyárzabal (20, Real Sociedad) 20. Carlos Soler (20, Valencia) 22. Marcos Llorente (22, Alavés)

Anfallare:

9. Borja Mayoral (20, Real Madrid) 12. Sandro Ramírez (21, Málaga) 15. Iñaki Williams (22, Athletic Bilbao)

Vägen till Polen:

Trots att vägen till Polen blev krokigare en väntat så tillhör Spanien förhandsfavoriterna i U21-EM. En snabbtitt på truppen gör att man förstår varför, särskilt när spelare som Munir El Haddadi och Oliver Torres inte tog plats, trots att de spelade en stor del i kvalet. Spanien missade förstaplatsen i Grupp 6 efter att ha förlorat med hela 3-0 hemma mot Kroatien, som blev trea. Spanien säkrade platsen till slutspelet först efter ett nervigt kvalmöte med Österrike, där Spanien vann på bortamål efter 1-1 sammanlagt. Munir El Haddadi och Gerard Deulofeu var kvalets mest målbidragande spelare med sju mål vardera.

Spelare att hålla ögonen på:

Spanien har gott om välmeriterade spelare i laget, men det är svårt att komma bort från den starkast lysande stjärnan av de alla: Atlético Madrids Saúl Ñíguez. Saúl har tagit ytterligare kliv den här säsongen när han fått en mer central roll i Diego Simeones lag och lagkaptenen kommer vara instrumental även för Albert Celades lag. Jag såg Spaniens U21-lag möta Italiens i Rom tidigare under våren och jag förvånades över hur lugn och trygg Saúl var. Han såg ut att vara på en helt annan nivå än övriga spelare. Spelare som Denis Suárez, Marco Asensio och Gerard Deulofeu är också värda att hålla ett öga på, precis som Sandro Ramírez. Själv hoppas jag att Real Sociedads storfotade ytter Mikel Oyarzábal får chansen att visa upp sig.

Serbien:

Serbien hade nog hoppats på en lättare lottning än vad som blev fallet och man får finna sig i att kliva in som kraftig underdog till Portugal och Spanien, som väntas göra upp om gruppsegern. Det finns dock en hel del talang även i det serbiska laget och Nenad Lalatovićs mannar lär inte ge sig lättvindigt. Marko Grujic är med efter en skadedrabbad säsong i Liverpool och Benficas Andrija Zivkovic är också värd att hålla ett extra öga på.

Truppen:

Förbundskapten: Nenad Lalatović

Målvakter:

1. Filip Manojlovic (21, Crvena zvezda) 12. Djordje Nikolic (20, Basel) 23. Vanja Milinkovic-Savic (20, Lechia)

Försvarare:

2. Milan Gajic (21, Bordeaux) 3. Nemanja Antonov (22, Grasshoppers) 4. Nikola Milenkovic (19, Partizan) 5. Milos Veljkovic (21, Werder Bremen) 6. Radovan Pankov (21, Ural) 13. Miroslav Bogosavac (20, Partizan) 14. Vukasin Jovanovic (21, Zenit) 15. Aleksandar Filpovic (22, Vozdovac)

Mittfältare:

8. Nemanja Maksimovic (22, Astana) 10. Mijat Gacinovic (22, Frankfurt) 16. Marko Grujic (21, Liverpool) 17. Andrija Zivkovic (20, Benfica) 18. Dejan Meleg (22, Vojvodina) 19. Sasa Lukic (20, Partizan) 20. Mihailo Ristic (21, Crvena Zvezda) 22. Srdjan Plavsic (21, Crvena Zvesda)

Anfallare:

7. Ognjen Ozegovic (23, Cukaricki) 9. Uros Djordjevic (23, Partizan) 11. Aleksandar Cavric (23, Slovan Bratislava) 21. Nemanja Radonjic (21, Cucaricki)

Vägen till Polen:

Målfarliga Serbien förlorade blott en match i kvalet, men det var tillräckligt för att Italien skulle knipa förstaplatsen. Serbien säkrade dock slutspelsplatsen i playoff mot Norge efter 2-1 totalt, där 2-0-segern på hemmaplan blev avgörande. Partizan Belgrads målfarlige Uros Djordjevic gjorde hela åtta mål i kvalet, inklusive ett mål mot Norge i playoff, där han fortsatte sin fina målform från klubblaget, där han gjorde 28 mål på 34 matcher den gångna säsongen.

Spelare att hålla ögonen på:

Marko Grujic fick inte möjligheterna att visa framfötterna i Liverpool den gångna säsongen på grund av skador. Totalt åtta matcher blev det för den högt ansedde 21-åringen, som väntas vara mer involverad under kommande säsong. Den långe, 1,91 centimeter, mittfältaren har jämförts med spelare som Nemanja Matic och Patrick Vieira. Även Andrija Zivkovic, som värvades till Benfica förra sommaren och som redan gjort fem landskamper för Serbien, är värd att titta extra på. Storstjärnan Sergej Milinkovic-Savic finns dock inte på plats, efter att Lazio inte släppt spelaren efter en lång och slitande säsong. Lillebror Vanja Milinkovic-Savic, den forne Manchester United-målvakten som nyligen skrev på för Torino, finns dock med.

Makedonien:

Makedonien stod för kvalets största skräll när man kvalificerade sig för sitt första mästerskap någonsin genom att toppa Grupp 3 före självaste Frankrike. Makedonien kliver förstås in i tuffa Grupp B som kraftig underdog, men visade i kvalet att man är långt ifrån någon slagpåse, bland annat genom att kryssa i båda matcherna mot Frankrike. I truppen finns bland annat Filip Ilic, son till den forne storspelaren Sasa Ilic, som var ett tekniskt och kreativt mittfältsvidunder för Partizan Belgrad,

Truppen:

Förbundskapten: Blagoja Milevski

Målvakter:

1. Igor Alekovski (22, Vardar) 12. Damjan Siskovski (22, Rabotnicki) 13.Filip Ilic (20, Gandzasar Kapan)

Försvarare:

3. Jovan Popzlatanov (20, Pelister Bitola) 4. Visar Musliu (22, Renova) 5. Gjoko Zajkov (22, Charleroi) 6. Aleksa Amanovic (20, Javor) 14. Darko Velkoski (21, Vardar) 15. Egzon Bejtulai (23, Shkendija) 19. Besir Demiri (22, Shkendija) 21. Mevlan Murati (23, Shkendija)

Mittfältare:

2. Eljif Elmas (17, Rabotnicki) 7. Enis Bardi (21, Ujpest FC) 8. Boban Nikolov (22, Vardar) 10. David Babunski (23, Crvena zvezda) 11. Daniel Avramovski (22, Crvena zvezda) 17. Kire Markoski (22, Rabotnicki) 20. Tihomir Kostadinov (21, Zlaté Moravce) 22. Nikola Gjorgjev (19, Grasshoppers)

Anfallare:

9. Marjan Radeski (22, Shkendija) 16. Petar Petkovski (16, Vardar) 18. Viktor Angelov (23, Ujpest FC) 23. Filip Pivkovski (23, Landskrona BoIS)

Vägen till Polen: Att Makedonien tog sig till sitt första UEFA-slutspel får ses som en gigantisk bedrift, särskilt med tanke på att man torskade kvalpremiären borta mot Island med hela 3-0. Men Makedonien reste sig och visade sig vara ett väldigt svårslaget lag. Efter premiärförlusten vann Makedonien sex matcher och kryssade tre, vilket räckte för att norpa förstaplatsen i gruppen, en poäng före ett underpresterande Frankrike. Av alla lag att säkra en plats till Polen var Makedonien det som gjorde allra minst mål framåt - blott 13 stycken på 10 kvalmatcher. Kire Markoski och Marjan Radeski var bäst, med fyra respektive tre gjorda mål.

Spelare att hålla ögonen på: Enis Bardi har redan hunnit med att göra sex landskamper och har en strålande säsong bakom sig i klubblaget Ujpest FC, där han gjorde 12 mål på 29 matcher från sin mittfältsposition, vilket placerade honom som trea i skytteligan. Med svenskögon är förstås Filip Pivkovski, den förre Novara-spelaren som numera huserar i Landskrona BoIS, särskilt intressant att hålla ögonen på. Pivkovski spelade 245 minuter i kvalet och noterades för en assist

Citatet: ”Ingenting är omöjligt. Vi fick bra resultat med oss mot Frankrike och andra stornationer. Vi är inte rädda för någon” (Filip Pivkovski)

På fredag drar U21-EM 2017 igång i Polen med Sverige som regerande mästare efter triumfen i Tjeckien 2015. Tolv länder deltar i turneringen, som pågår 16-30 juni, och matcherna kommer att spelas i Kielce, Lublin, Gdynia, Bydgoszcz, Tychy och Krakow. Här kikar vi närmare på de tre grupperna och vilka talangfulla ungtuppar man ska hålla ett extra öga på.

GRUPP A:

England:

Trots att unga stjärnskott som Marcus Rashford, John Stones, Dele Alli och Raheem Sterling, som alla var tillgängliga, inte är med i truppen kan Aidy Boothroyd ståta med ett starkt lag i Polen när England ska försöka upprepa U20-landslagets triumf efter VM-guldet. Truppen innehåller en hel drös med ordinarie Premier League-spelare och förhoppningarna finns om att vinna första EM-guldet på U21-nivå sedan 1984. Det här är sjätte raka mästerskapet England tagit sig till, men i de tre senaste upplagorna har engelsmännen misslyckats att ta sig vidare från gruppspelet.

Truppen:

Förbundskapten: Aidy Boothroyd

Målvakter:

1. Jordan Pickford (23, Sunderland) 13. Angus Gunn (21, Manchester City) 21. Jonathan Mitchell (22, Derby County)

Försvarare:

2. Mason Holgate (20, Everton) 3. Ben Chilwell (20, Leicester City) 5. Calum Chambers (22, Arsenal) 6. Jack Stephens (23, Southampton) 12. Matt Targett (21, Southampton) 16. Rob Holding (21, Arsenal) 17. Kortney Hause (21, Wolverhampton Wanderers) 18. Dominic Iorfa (21, Wolverhampton Wanderers) 23. Alfie Mawson (23, Swansea)

Mittfältare:

4. Nathaniel Chalobah (22, Chelsea) 7. Demarai Gray (20, Leicester City) 8. James Ward-Prowse (22, Southampton) 10. Lewis Baker (22, Chelsea)) 11. Nathan Redmond (23, Southampton) 15. John Swift (21, Reading) 19. Will Hughes (22, Derby County) 20. Jack Graelish (21, Aston Villa)

Anfallare:

9. Tammy Abraham (19, Chelsea) 14. Jacob Murphy (22, Norwich City) 22. Cauley Woodrow (22, Fulham)

Vägen till Polen:

England är ett av sex lag som gick igenom kvalet obesegrat efter att ha registrerad sex segrar och två kryss. England slutade fyra poäng före Noge övertygade stort särskilt på hemmaplan, där man vann samtliga matcher med en målskillnad på 17-2. Desto magrare var det på bortaplan. Chuba Akpom och Marcus Rashford var främsta målskyttar med tre baljor vardera, men ingen av dem är med i truppen. Det är däremot Tammy Abraham och James Ward-Prowse, som båda gjorde två mål.

Spelare att hålla ögonen på:

England fick inte med sina absolut största U21-stjärnor, men kan ändå resa till Polen med en trupp med tre spelare som redan har gjort avtryck i seniorlandslaget i Calum Chambers, Nathan Redmond och James Ward-Prowse. Den sistnämnde har redan hunnit med att göra 137 matcher för sitt Southampton och är vid det här laget redan en etablerad Premier League-spelare. Han debuterade i a-landslaget mot Tyskland i mars och den skicklige centrale mittfältaren kommer vara oerhört viktig för England.

Citatet: ”Vi är under press att efterlikna dem (U20-landslaget, som vann VM-guld i Sydkorea) eftersom den gruppen har höjt ribban för oss alla. De har rest till en annan kontinent och vunnit ett VM, vilket vi aldrig gjort tidigare. Det ger oss en rejäl boost och en stor stolthet över att vara engelsmän och vi ser alla fram emot framtiden” (Aidy Boothroyd)

Polen:

Värdnationen Polen är förstås direktkvalificerat till mästerskapet och deltar i ett U21-EM för första gången sedan 1994. Den gången slutade det med uttåg i kvartsfinalen. Polen får dock inte med sina allra största stjärnor till hemmamästerskapet efter att Napoli vägrat göra Arkadiusz Milik och Piotr Zielinski, som båda är startspelare i Serie A, tillgängliga för uttagning.

Truppen:

Förbundskapten: Marcin Dorna

Målvakter:

1. Bartłomiej Drągowski (19, Fiorentina) 12. Jakub Wrąbel (21, Śląsk Wrocław) 22. Maksymilian Stryjek (20, Sunderland)

Försvarare:

2. Paweł Jaroszyński (22, Cracovia) 4. Tomasz Kędziora (23, Lech) 5. Igor Łasicki (21, Napoli) 6. Jan Bednarek (21, Lech) 15. Jarosław Jach (23, Zagłębie) 23. Przemysław Szymiński (22, Wisla Plock)

Mittfältare:

3. Krystian Bielik (19, Arsenal) 7. Karol Linetty (22, Sampdoria) 8. Radosław Murawski (23, Piast Gliwice) 10. Patryk Lipski (23, Ruch) 11. Przemysław Frankowski (22, Jagiellonia) 13. Łukasz Moneta (23, Ruch) 14. Dawid Kownacki (20, Lech) 17. Pawel Dawidowicz (22, Benfica) 18. Jarosław Niezgoda (22, Legia) 19. Bartosz Kapustka (20, Cracovia) 20. Jarosław Kubicki (21, Zagłębie)

Anfallare:

9. Mariusz Stępiński (22, Nantes) 16. Krzysztof Piątek (21, Zagłębie) 21. Adam Buksa (20, Zagłębie)

Vägen till Polen:

Direktkvalificerat i roll som värdland.

Spelare att hålla ögonen på:

Dawid Kownacki har sedan 16 års ålder tvingats dra med epitetet ”Den nye Lewandowski” och många som sett Lech Poznan-spelaren på frekvent basis hyser höga förhoppningar om yttern/anfallare och menar på att han har kapacitet att bli ännu bättre än Robert Lewandowski. 20-åringen är trots sin ringa ålder rutinerad och har hunnit med att göra 21 mål på 94 matcher i Ekstraklasa. Sampdorias Karol Linetty har redan hunnit etablera sig i a-landslaget med 15 landskamper och lär bli viktig.

Slovakien:

Slovakien är tillbaka i U21-EM för första gången sedan 2000, när man slutade fyra på hemmaplan. Slovakien vann sex av sina åtta matcher i kvalet. Förbundskapten Pavel Hapal, som tidigare spelat i bland annat Bayer Leverkusen, har flera spelare i sin trupp som fått känna på a-landslagsspel, bland annat Sampdorias reslige mittback Milan Škriniar. Hertha Berlin-mittfältaren Ondrej Duda är dock inte med.

Truppen:

Förbundskapten: Pavel Hapal

Målvakter:

1. Adrian Chovan (21, Trencin) 12. Marek Rodák (20, Fulham) 23. Adam Jakubech (20, Spartak Trnava)

Försvare:

2. Branislav Ninaj (23, Lokeren) 3. Milan Škriniar (22, Sampdoria) 4. Martin Valjent (21, Ternana) 5. Tomas Huk (22, FC DAC) 13. Lubomir Satka (21, Newcastle) 14. Robert Mazan (23, MSK Zilina) 16. Lukas Skovajsa (23, Trencin) 19. Denis Vavro (21, Zilina)

Mittfältare:

6. Stanislav Lobotka (22, FC Nordsjälland) 7. Jaroslav Mihalik (22, Slavia Prag) 8. Martin Chrien (21, Viktoria Plzen) 10. Albert Rusnák (22, Real Salt Lake) 11. Nikolas Spalek (20, Zilina) 17. Lukas Haraslín (21, Lechia Gdánsk) 20. Miroslav Kacer (21, Zilina) 21. Matús Bero (21, Trabzonspor) 22. Laszlo Bénes (19, Borussia Mönchengladbach)

Anfallare:

9. Tomas Vestenicky (21, Cracovia) 15. Adam Zrel’ak (23, FK Jablonec) 18. Pavol Safranko (22, FC DAC)

Vägen till Polen:

Slovakien föll oväntat i kvalpremiären borta mot Vitryssland, men tog sig sedan i kragen och gick obesegrat igenom återstoden av kvalet med sex segrar och ett kryss. Slovakien kammade hem Grupp 9 med god marginal, hela fem poäng, ner till jagande Nederländerna och med en målskillnad på 21-6. FK Jablonec-anfallaren Adam Zrel’ák, som redan debuterat på a-landslagsnivå, var målbäst i kvalet med fem baljor, tätt följt av mittfältaren Martin Chrien.

Spelare att hålla ögonen på:

Sampdorias mittback Milan Skriniar har lagt beslag på en starttröja i Italien och spelad 34 matcher under den gångna Serie A-säsongen, med en imponerande passningsäkerhet på 91,4 procent. Han har också fått speltid för Slovakien i VM-kvalet, där han även använts som defensiv mittfältare. Han utsågs till Slovakiens främsta U21-spelare under 2016. 19-årige Laszlo Bénes kanske inte får chansen från start, men har börjat visa framfötterna i Borussia Mönchengladbach där den mångsidige mittfältaren nätade i debuten, när han sänkte Hertha Berlin i en 1-0-seger med ett distansskott.

Sverige:

Regerande U21-mästarna Sverige fick inte det genrepet man önskat och Håkan Ericsons manskap föll med 2-0 mot Danmark, där Tim Erlandsson stod för en ny tabbe och målvaktskampen är knallhård inför premiären mot England på fredag. När Sverige triumferade i Tjeckien gjorde man det med ett ramstarkt kollektiv och en inställning som kunde flytta på berg. Det räckte hela vägen till guld. Men två år senare är det ett annat landslag, med färre profiler och med ett lite annorlunda, mer tekniskt och passningsinriktat spel utan samma fysik som den förra upplagan kunde ståta med. AIK:s Krisfoffer Olsson var med på bänken då, men tar en betydligt större roll nu som lagkapten och med en given plats på mittfältet, där han lär få sällskap av Melker Hallberg eller Alexander Fransson. Håkan Ericsson har slagit fast att åtta startplatser till finalen är klara, men ingen lär ha stärkt sina aktier särskilt mycket i genrepet mot Danmark. Ericson fick inte med sig Manchester Uniteds nyförvärv Victor Nilsson Lindelöf till Polen, och heller ej Ludwig Augustinsson och Emil Krafth. Dessutom gick Pa Konate sönder i uppladdningen inför mästerskapet.

Truppen:

Förbundskapten: Håkan Ericson

Målvakter:

1. Tim Erlandsson, (20, Athletic Eskilstuna) 12. Anton Cajtoft, (23, Jönköpings Södra IF) 23. Pontus Dahlberg, (18, IFK Göteborg)

Backar:

2. Linus Wahlqvist, (20, IFK Norrköping) 3. Jacob Une Larsson, (23, Djurgården) 4. Joakim Nilsson, (23, IF Elfsborg) 5. Adam Lundqvist, (23, IF Elfsborg) 13. Isak Ssewankambo, (21, Molde) 14. Filip Dagerstål, (20, IFK Norrköping) 15. Franz Brorsson, (21, Malmö FF) 20. Egzon Binaku, (21, BK Häcken)

Mittfältare/Anfallare:

6. Simon Tibbling, (22, Groningen) 7. Alexander Fransson, (23, Basel) 8. Kristoffer Olsson, (21, AIK) 9. Muamer Tankovic, (22, AZ Alkmaar) 10. Carlos Strandberg, (21, Westerlo) 11. Gustav Engvall, (21, Djurgården) 16. Melker Hallberg, (21, Kalmar FF) 17. Kerim Mrabti, (23, Djurgården) 18. Pawel Cibicki, (23, Malmö FF) 19. Niclas Eliasson, (21, IFK Norrköping) 21. Joel Asoro, (18, Sunderland) 22. Amin Affane, (23, AIK)

Vägen till Polen:

Sverige säkrade sin plats i slutspelet efter en dramatisk vändning på ett fullsatt Vångavallen där Sverige vänder underläge till seger 4-2. Trots att man ställdes mot tufft motstånd som Kroatien och Spanien så gick Sverige igenom kvalet obesegrat med sju segrar och tre kryss, samt 24-7 i målskillnad. Målen var väl utspridda i det svenska laget med Gustav Engvall och Kristoffer Olsson som bäst med tre mål vardera.

Spelare att hålla ögonen på:

Lagkapten Kristoffer Olsson kommer att spela en vital roll på det centrala mittfältet och både Pawel Cibicki och Gustav Engvall, som startade som anfallspar i genrepet, har varit stekheta i Allsvenskan. Alexander Fransson har klart tyngst a-landslagsmeriter i truppen och startade mot Holland i höstas och har en hög kapacitet. Det ska också bli intressant att se om truppens yngste medlem, Sunderlands 18-årige Joel Asoro, får någon speltid. Den vindsnabbe anfallaren kan bli en joker. Själv ser jag mest fram emot att se Linus Wahlqvist, som gör det väldigt bra i IFK Norrköping.

Citatet: ”Jag är säker på att vi inte klara av att ta guldet senast utan den gula väggen, om fansen inte varit så fantastiska i Tjeckien. Jag hoppas att vi ska ha minst lika bra stöd som senast. Jag räknar med att vi vinner läktarmatchen mot England och Slovakien och jag utmanar den gula väggen att även vinna den på ett stadion fullt med polacker i den andra matchen. Jag tror man har kapacitet till det. Spelarna har uttryckt att vi ska ge allt hur det än står i matcherna och hur det än går. Jag hoppas och tror att det är ömsesidigt” (Håkan Ericsson)