”A chi non piacerebbe sputarti in faccia… Bernardeschi gobbo di merda”, löd banderollen utanför Stadio Artemio Franchi när Juventus-ryktena tog fart. Nu är Florens-sonen Federico Bernardeschi klar för ärkefienden från Turin. Ilskan är inte lika påtaglig som när Roberto Baggios flytt ledde till uppror på gatorna i början på 90-talet, men Toscana kokar över den förbjudna flytten.

Värmen var verkligen tryckande. Efter en förmiddag strövandes i Giardino di Boboli, den vackra parken belägen bakom Palazzo Pitti, fick sällskapet nog och flydde in i hotellrummets luftkonditionerade svalka för att vänta ut den värsta hettan. Svettdropparna lackade förvisso i pannan, men jag har alltid haft en förkärlek för att på egen hand utforska städer till fots och bara låta fötterna bestämma riktningen. Jag korsade floden Arno och tog vägen förbi Uffizierna, Medici-familjens hänförande konstskatt som jag skulle få möjligheten att utforska närmare några dagar senare, på vägen mot Piazza del Duomo. Samma gator som genier som Dante Alighieri - som fick genomlida ödet att bannlysas från sitt hjärtas stad, Leonardo da Vinci, Galileo Galilei och Michelangelo vandrat århundraden tidigare. Replikorna av Lorenzo Ghibertis imponerande bronsdörrar till Battistero di San Giovanni attraherade överraskande lite uppmärksamhet, men runt Il Duomo, katedralen som med sin nygotiska fasad i vit, grön och röd marmor och massiva kupol kommit att symbolisera staden där Renässansen hade sin vagga, ringlade köerna av svettiga turister långa. Det var här Filippo Brunelleschi skapade sitt mästerverk. I en tid där blomstrande italienska städer mätte sig med varandra genom att bygga extravaganta byggnader, den ena mer imponerande än den andra, överträffade Brunelleschi och Florens dem alla med den mäktiga kupolen till Santa Maria del Fiore som utmärker hela stadens siluett. Tekniken, med dubbla kupoler, var arkitektoniskt perfektion som befäste Brunelleschis plats i historieböckerna.

Det här är ingen vandring längs minnenas allé till sommaren då jag blev upp över öronen förälskad i Florens. Det finns en poäng att koppla till såväl den moderna tiden som till fotbollen. Florens är en stolt stad där historiens vindar aldrig går att undkomma och en stad som minns de sina. Dante, Leonardo, Michelangelo, Ghiberti och Brunelleschi och de andra var alla en del av tiden då Florens förändrade världen. Att få sitt smeknamn efter en av de stora florentinerna är ingen symbollös handling.

Federico Bernardeschi är uppvuxen i toskanska Carrara och skrevs som sexåring in i Fiorentinas ungomsakademi. Han vandrade hela vägen upp till seniorlaget i La Viola, där Vincenzo Montella gav honom hans debut 2013. Efter en lånesejour i Crotone var han redo att på allvar slå sig in i Fiorentina, och klubbens supportrar tog honom till sig helhjärtat. Han var ju som så många av stadens andra söner. Tekniskt begåvad, påhittig och – framför allt – deras egen. Han fick smeknamnet ”Brunelleschi”, efter den stora arkitekten. Inför säsongen 2015/16, när han var tillbaka efter en fotfraktur, tog han tröja nummer 10.

- Det var ett lite speciellt val, men jag har varit Viola i många år. Jag vill bära det numret. Jag kommer bära det med stolthet och utan arrogans. Att ha nummer 10 på ryggen är en källa till stolthet. Det ger mig självförtroende och pressar mig att ge mitt allt för tröjan, både i matcher och träning, sa Bernardeschi till La Nazione.

Ofta användes Bernardeschi som vingback och trots att hans naturligt kreativa ådra hämmades av det ökade defensiva ansvaret så skötte han rollen väl. Men det var när han flyttades framåt i planen som han verkligen fick utlopp för sin talang. Paolo Sousa petade Josip Ilicic och placerade Bernardeschi i hans föredragna nummer 10-roll. Plötsligt var han lagets främsta offensiva spelare. Han gjorde mål, skapade chans efter chans och de lite för många felbesluten han tidigare tycktes ha i sig slipades bort mer och mer. Han gjorde två mål och var strålande mot Napoli, dominerade mot Juventus och skickade kärleksförklaringar till klubben och supportrarna genom att hävda att han ämnade vara Fiorentina troget resten av sin karriär.

- Jag har en tanke i mitt huvud om att avsluta min karriär i en Fiorentina-tröja, sa Bernardeschi så sent som i november.

Bernardeschi avslutade säsongen som klubbens skyttekung med 14 mål, och bidrog dessutom med fem assist. De stora europeiska klubbarna började visa intresse och plötsligt förändrades någonting. Från att prata om att stanna i Viola karriären ut meddelade hans agent att Bernardeschi nobbar det nya kontraktsförslaget och ryktena om en flytt till ärkefienden Juventus tog fart. Bernardeschi gjorde inget som helst för att stilla ryktena.

- Jag kommer inte blanda mig i, men jag repeterar: Jag är lugn och inte i någon som helst stress. Men hur som helst, vem skulle inte vilja spela för Juventus?, sa han till Gazzetta dello Sport.

Det var droppen för Fiorentina-supportrarna. Kärleken var som bortblåst. Utanför Fiorentinas hemmaarena Stadio Artemio Franchi hängde fansen upp en stor banderoll.

”A chi non piacerebbe sputarti in faccia... Bernardeschi gobbo di merda”. Slarvigt översatt: Vem skulle inte vilja spotta dig i ansiktet. Bernardeschi din förbannade puckelrygg.

Upprorsstämningen var inte lika stor som i början på 90-talet när Roberto Baggio, Fiorentinas dåvarande storstjärna med nummer 10 på ryggen, gjorde den förbjudna flytten till Turin. Då tog supportrarna ut på gatorna för att protestera våldsamt, vilket slutade med nio skadade och hela femtio arresteringar. Ilskan är inte lika påtaglig nu, men sveket smärtar i Florens-bornas hjärtan. När övergången, värd 40 miljoner euro, i veckan bekräftades hängdes en ny banderoll utanför Artemio Franchi.

”Hai spaccato la città con le tue falsita. Ora finisci di incassare i tuoi milioni e levati dai coglioni”. Du splittrar staden med dina lögner. Nu kommer du inkassera dina miljoner och hängas i dina egna kulor.

Det är förstås sorgligt och beklämmande att en egenfostrad spelare lovar guld och gröna skogar ena sekunden för att sedan gå till en avskydd rival i nästa. Men det är också symptomatiskt för dagens fotbollsvärld där spelare kysser klubbmärken till höger och vänster och sedan vänder ryggen åt supportrarna och klubbarna som gett dem allt. Det är urholkande. Plastigt. Tragiskt. Och verkligheten.

Bernardeschi då? Han måste visa karaktär efter den här övergången och visa att han klarar av att prestera under ständig press. Och han måste vänja sig vid att bli hatad. Bernardeschi är en väldigt talangfull fotbollsspelare och om han får luft under vingarna kan han passa perfekt i Max Allegris förmodade 4-2-3-1-uppställning, där han kan operera såväl i nummer 10-rollen som på de båda kanterna.

Om han skulle floppa finns det dock ingen väg tillbaka - ”Brunelleschi” är nämligen död för Fiorentina-supportrarna

När jakten på förstavalet Romelu Lukaku gick om intet vände Chelsea sig till Álvaro Morata som ersättare till Diego Costa, som med all sannolikhet kommer att lämna Stamford Bridge. Har Morata vad som krävs för att ersätta den hetlevrade brassespanjoren?

Det flesta rapporterna tydde på att det skulle bli precis tvärtom. Manchester United låg i hårda och långt gångna förhandlingar med Real Madrid om Álvaro Morata, som fick sin debut av José Mourinho en gång i tiden, samtidigt som Chelsea arbetade hårt på att lösa en återkomst för Romelu Lukaku. Men när Real Madrid vägrade böja sig i förhandlingarna kom Manchester United från ingenstans och säkrade Lukaku framför näsan på Chelsea. Och några veckor senare är det nu i praktiken klart att Chelsea i stället lägger vantarna på Morata, i en övergång som sägs stiga till 70 miljoner pund inklusive alla bonusar.

Att Chelsea skulle ha in en anfallare under sommaren har det inte hymlats med. Relationen mellan Antonio Conte och Diego Costa var ansträngd redan under säsongen och brassespanjoren ryktades vara nära en flytt till Kina i januari, men blev kvar och hjälpte The Blues mot Premier League-titeln. Contes mindre genomtänkta sms tidigt i somras - när han meddelade Costa att han inte räknade med honom till kommande säsong, och Costa gick ut med nyheten i offentlighetens ljus – försvårade situationen en aning för Chelsea, men nu är anfallsersättaren på plats. Conte värvade Morata redan som Juventus-manager men han hann avgå för att i stället tillträda som italiensk förbundskapten innan Morata anslöt, och nu får han slutligen visa hur han ämnar använda den nu 24-årige anfallaren.

- Jag har redan prata med Conte. Jag kommer till ett lag som tränas av en manager som placerat störst förtroende i mig, vilket känns fantastiskt. Jag är inte besviken över hur återkomsten till Real Madrid blev, jag vann fyra titlar här inklusive min andra Champions League-titel, men nu tänker jag bara på att dra på mig Chelseas tröja. Stort tack till allaMadridistas som stöttat mig. Jag kommer alltid önska Real det bästa, sa den Madrid-födde Morata som tog sig fram genom Reals akademi.

Morata kommer förstås in som en direkt ersättare till Diego Costa och för första gången i hans karriär kommer han vara startspelaren som förväntas leda laget. Hans statistik från fjolårssäsongen är imponerande, trots en relativ brist på speltid där Karim Benzema oftast föredragits trots att Morata noterades för fler mål, och ingen spelare som gjorde fler än tio mål i La Liga hade bättre conversion rate än Morata. Hans 15 mål var dock första gången han tog sig över tio mål under en säsong och majoriteten av dessa kom mot de lite mindre lagen i ligan. I de stora matcherna var Benzema Zinedine Zidanes föredragna val och Morata spelade inte i någon av ligamatcherna mot titelkonkurrenterna Barcelona och Atlético Madrid.

Målstatistiken genom karriären går inte att jämföra med den ett år yngre Lukaku, men speltiden är förstås en faktor som inte går att ta ur beräkningen och även om Morata aldrig varit förstaval så har han imponerat i såväl Juventus, där han gjorde många viktiga mål framför allt i Champions League, och Real Madrid. Han besitter kanske inte samma råstyrka, kraftfullhet och snabbhet som Lukaku, men på det stora hela är han en mer välrundad anfallare. Med sina 189 centimeter och 85 kilo är han väldigt skicklig i luftrummet, och trots sin storlek är han en väldigt mobil, teknisk och intelligent anfallare, som bidrar väldigt mycket i länkspelet, vilket lagkamrater som Eden Hazard, Pedro och Willian lär kunna dra nytta av.

Men när det gäller jämförelsen med Diego Costa, spelaren han nu ska ersätta rakt av, så är likheterna få. Där Diego Costa tycks spela i något form av ständigt kontrollerat raseri och ständigt terroriserar såväl motståndarförsvarare som domare så är Morata betydligt mer lugn och balanserad. Ett Chelsea med Morata som anfallare i stället för Diego Costa är ett lag som förlorar tuffhet och hänsynslöshet, men med tanke på slitningarna mellan Costa och Conte är det inte säkert att det är egenskaper som enbart kommer att saknas. Trots alla sina brister så råder det dock inga som helst tvivel om att Diego Costa besitter en svårfunnen vinnarmentalitet och en förmåga att kliva fram när det behövs som mest. Av Costas 20 mål föregående säsong var nio av dessa direkt avgörande. Det är någonting som Morata måste försöka replikera.

Pengarna som Morata värvas för innebär en större chansning jämfört med den något större summan som Manchester United betalade för en beprövad Premier League-anfallare i Romelu Lukaku, som redan gjort 85 ligamål, men hans potential är oerhört stor. Alla har kunnat se Álvaro Moratas talang ända sedan han gjorde sin debut under Mourinho och de senaste åren har han bara väntat på möjligheten att få växa ut till en absolut världsklassanfallare. Den möjligheten fick han aldrig i Real Madrid – det kommer han däremot få i Chelsea. Han har alla egenskaper för att bli en storsuccé i såväl Contes spelsystem som i Premier League. Nu gäller det att Álvaro Morata visar att han verkligen är värd den gigantiska summa som Chelsea betalat för honom, och att han är redo att slå ut i full blom med tyngden och ansvaret som nu kommer vila på hans axlar.

Tio år efter att han anlände från Gremio lämnar Lucas Leiva nu Liverpool som en adopterad scouser. Det har varit ett decennium fullt av toppar och dalar för den brasilianske mittfältaren, men där han lade den tunga inledningen bakom sig och vann fansens kärlek. Lucas kommer saknas i Liverpool.

Lucas Leiva är långt ifrån den mest skickliga fotbollsspelaren som sparkat boll på Anfield det senaste decenniet, men av många utländska importer som kommit och gått genom åren så är den ”obrasilanske” brassen Lucas en av de som Liverpool-fansen fattat bäst tycke för. Han har inte varit förstaval varken under Brendan Rodgers eller Jürgen Klopp, men med sina ledaregenskaper, osjälviskhet och popularitet i omklädningsrummet har Lucas varit en vital del i klubben.

- Varje spelare som kommer till Liverpool och söker efter en förebild att följa borde titta på Lucas Leiva. Han sätter standarden när det gäller professionalism och attityd och vad som krävs för att vara en Liverpool-spelare. I omklädningsrummet finns det ingen som är så respekterad och omtyckt, sa kapten Jordan Henderson efter vårens derby mot Everton.

På fotbollsplanen är han pålitlig som få, men när Lucas nu lämnar för Lazio till en summa av fem miljoner pund är det personen Lucas, snarare än fotbollsspelaren som hyllas unisont av lagkamraterna. Många pekar på vilken oerhört stor roll han spelat i omklädningsrummet och hur viktig han varit för att slussa in nya spelare i laget.

- Utifrån så framställs han ofta som en ”go-to person” för våra spelare från hans hemland, eller de som pratar spanska eller portugisiska som kommer hit. Men att säga så är att förminska honom. Det skrapar inte ens på ytan av hans inflytande. Jag kom från nordöst och hjälpen och stödet han gav mig inledningsvis, och fortfarande ger mig, är massivt. För Lucas spelar det ingen roll om du kommer från Runcorn eller Rio, han kommer alltid ta sig tid för dig och se till att erbjuda sin erfarenhet för att hjälpa individuella spelare eller laget närhelst det behövs, fortsätter Henderson.

Med tio år i klubben är Lucas den spelare som varit i Liverpool allra längst och sedan han anlände från Gremio under sommaren 2007 har han varit med om det mesta. Han var med under Rafa Benítez-eran, den problematiska tiden under Roy Hodgson och han vann sin enda titel i The Reds under legendaren Kenny Dalglish. Han var med och utmanade om Premier League-titeln under Brendan Rodgers och så nu, när Jürgen Klopp försöker få Liverpool att ta nästa steg. Henderson och övriga lagkamraters ord räcker för att inse hur populär och inflytelserik han varit i klubben, trots att han inte varit någon gjuten startspelare på ett par säsonger. Sedan många år åtnjuter han också fansens kärlek för sättet han omfamnat kulturen i Liverpool, både som stad och klubb. Supportrarna ser honom nästintill som en adopterad scouser och båda hans barn är födda i staden. Men historien såg ut att bli helt annorlunda under Lucas första tid i klubben.

Lucas anslöt från Gremio efter att Liverpool gjort det omöjliga och vunnit Champions League efter den galna finalen mot Milan. Förväntningarna var skyhöga och konkurrensen stenhård. Och i ärlighetens namn så presterade inte Lucas. I Gremio hade Lucas varit en box-till-box-spelare med oändlig energi, men i Liverpool fick han inte till det och självförtroendet tycktes som bortblåst. Supportrarna såg heller inte hans storhet och många ville ha bort honom. Kritiken blev hans ständiga följeslagare och i en match mot Fulham 2008 buades han ut av stora delar av Anfield-publiken. Då såg det inte ut att finnas någon som helst framtid för Lucas i klubben, särskilt med tanke på att han konkurrerade med spelare som Steven Gerrard, Xabi Alonso och Javier Mascherano.

Men Lucas gav inte upp. Han förändrade sin spelstil en aning och blev en mer renodlad defensiv mittfältare. Så sakteliga började han finna fotfästet i tillvaron på Merseyside och plötsligt vände allt. Supportrarna började uppskatta hans uppoffrande, osjälviska och energiska spelstil. Han fann sin roll i laget som spelaren som alltid fanns där att lägga sin tillit till, och vars viktigaste uppdrag var att göra andra spelare bättre. 2010/11 blev han utsedd till Liverpools bästa spelare och under en period så tillhörde han ligans absolut bästa defensiva mittfältare. Frågan är hur bra Lucas hade kunnat vara om det inte vore för knäskadan som spolierade stora delar av säsongen 2011/12. Även efter skadan fortsatte han att vara lika pålitlig, men det känns som att hans rörlighet och oerhörda arbetskapacitet inte riktigt var densamma på andra sidan knäskadan. Men Lucas har fortsatt att genom åren göra det han gör bäst - att göra andra bättre. Han var inte ordinarie under Rodgers och han var inte ordinarie under Klopp, men han har alltid funnits där när han behövts. Det blev 24 ligamatcher under hans sista säsong. Han gjorde sitt bästa när han kastades in som mittback och var planens främsta aktör när han i den defensiva mittfältsrollen ersatte skadade Jordan Henderson i derbyt mot Everton. I slutändan var dock inte speltiden tillräckligt för en 30-åring som börjar skönja slutfasen på karriären och efter tio år lämnar nu Lucas Liverpool.

- Det har varit tio makalösa år. Vi vet alla att det varit lite av en berg-och-dal-bana med många toppar och dalar, men jag har varit stolt över att bära den hör tröjan varje dag. Den här klubben har gjort mig till en bättre person och en bättre spelare. Båda mina barn har fötts i Liverpool och mina barn kommer vara stolta när de växer upp och återvänder till Anfield för att se matcher med vetskapen om att deras far en gång i tiden spelade för Liverpool, sa Lucas när han i hyllades för sina tio år i klubben.

Han var inte den bästa mittfältsspelaren, men ständigt pålitlig, ständigt underskattad. Liverpool kommer sakna honom, mer som person än som spelare. Det är ändå ytterligare ett tecken på hans karaktär att han inte nöjer sig med en hjälproll i Liverpool utan att han söker sig mot nya utmaningar. Han är för bra för att spela så lite som han gjort de senaste åren, och det ska bli väldigt spännande att se hur han kan hantera det nya äventyret i Lazio. Lucas sade farväl till supportrarna med ett öppet brev, där han nämnde just speltiden som anledningen till flytten.

”Det här är en av de största klubbarna i världen och min avsikt har alltid varit att spendera resten av min karriär här, men ju mindre jag fått möjligheten att spela, desto tydligare har jag insett att jag behöver gå till en annan klubb om jag ska kunna spela lika mycket som jag vill. När du lämnar en klubb och en stad som du älskar lika mycket som jag gör med Liverpool så är det inget enkelt beslut att ta. Det enklaste för mig hade varit att bara stanna här så länge som möjligt, även om jag inte kan förvänta mig att spela så mycket. Men det vore att gå emot allt jag står som och tror på som fotbollsspelare och tävlingsman. Det är av den anledningen jag går till Lazio, vilket innebär att sorgen över att lämna Liverpool ackompanjeras av stor entusiasm över att jag kommer få representera en av Italiens största klubbar”, skriver han.

Lucas är bara 30 år gammal och han har mer att ge som fotbollsspelare. Nu kommer han till Lazio som ersättare till namnen Lucas Biglia. Det är inga små skor att fylla. Men Lucas Leiva är inte den som backar för en utmaning.

En av sommarens längsta, tradigaste transfersåpor verkar till slut vara över. Det blir varken Chelsea, Milan eller Tianjin Quanjian för Pierre-Emerick Aubameyang som i stället tycks bli kvar i Borussia Dortmund. Eller är allt bara en förhandlingsstrategi? Och vad kan vi förvänta oss från Peter Bosz unga Dortmund?

- Vi ser transferfönstret som stängt för hans del. Annars skulle tiden bli för knapp för att hitta en ersättare.

Spekulationerna har pågått i månader, men kanske är transfersåpan över i och med orden som Borussia Dortmunds sportchef Michael Zorc yttrade efter 3-1-segern mot AC Milan. Pierre-Emerick Aubameyang, som vann Die Torjägerkanone i fjol, ser ut att bli kvar i Dortmund. Och frågan är om det egentligen fanns så många genuina alternativ för den vindsnabbe 28-åringen. Kinesiska Tianjin Quanjian ville ha Aubameyang, men frågan är om han själv hade något som helst intresse i en sådan flytt, och det kinesiska transferfönstret är hur som helst stängt nu. I juli har ryktena främst handlat om två klubbar: Chelsea, som i stället värvat Real Madrids Álvaro Morata, och Milan, som sägs försöka fortsätta sin vilda värvningsräd med ett gigantiskt bud på Torinos Andrea Belotti.

- Med tanke på att Aubameyang bidragit så mycket till oss de senaste åren beslutade vi oss att ge honom åtta veckor att hitta en passande lösning på marknaden och presentera ett bud som skulle tillfredsställa både vår och hans ambition. Men nu är tiden ute. Vi har en plan för nästa säsong och vi vill göra det med honom, säger Hans-Joachim Watzke, som också kritiserade Milans jakt på Aubameyang.

- Det är inte rätt att deras direktörer offentligt nämner honom som ett konkret mål. Jag tycker det är respektlöst. Men nu är vi redo att skicka en tydlig signal - Pierre kommer att stanna hos oss, fortsätter han.

Kanske är uttalandet från Zorc och Watzke bara ett förhandlingsknep från Dortmund sida för att sätta press på klubbar att betala den gigantiska summan de kräver för att skiljas från sin skyttekung. Skulle ett bud på de 100 miljoner euro dyka upp är jag tämligen övertygad om att Dortmund kommer sälja även om deras interna transferfönster för Aubameyang gått ut. Hela klubbens transferstrategi bygger på sådana försäljningar. Men för tillfället ser det ut som att Aubameyang, som inte verkar vara någon klubbs absoluta prioritet på anfallspositionen, blir kvar i Dortmund och fortsätter göra det han gör så bra - mål.

Dortmund imponerade i den första halvleken av International Champions Cup-matchen mot Milan och tyskarna dominerade stort mot ett nykomponerat Milan efter sommarens spenderartåg. Sommarens spekulationer såg inte ut att ha naggat någonting på Aubameyangs vilja att göra mål och prestera väl för Dortmund och han var livlig matchen igenom och gjorde två mål: Ett efter en fin omställning och ett på straff. Aubameyang har fortsatt att utvecklas hela tiden sedan ankomsten till Dortmund och under Thomas Tuchels ledning blev han en betydligt mer komplett anfallare. Målskörden har ökat säsong efter säsong den också och han blev Bundesligas skyttekung före Bayern Münchens Robert Lewandowski i fjol, efter att ha noterats för 31 ligamål.

Att få behålla Aubameyang är förstås en oerhört viktig pusselbit för nye managern Peter Bosz, som ska försöka göra Dortmund slagkraftigt nog för att på allvar utmana Bayern München om titeln. Fjolårssäsongen blev något av en övergångssäsong där Tuchel berövades på sina tre bästa spelare – Henrikh Mkhitaryan, Mats Hummels och Ilkay Gündogan – inför säsongen och ersatte dessa till stor del med yngre förmågor. Spelare som Julian Weigl, Ousmané Dembélé (imponerande 10 mål och 20 assist under debutssäsongen) och Christian Pulisic (som låg bakom Dortmunds alla tre mål mot Milan) gjorde starkt avtryck redan då, men har fått ytterligare ett års erfarenhet. Lägg därtill spelare som Emre Mor, Alexander Isak, Felix Passlack, som förväntas ta större och större plats.

Vad kan vi förvänta oss av Dortmund under Peter Bosz då? Precis som Tuchel är han i grunden en offensiv manager som förordar ett högt och aggressivt presspel. Tuchel spelade ofta en 3-4-2-1-uppställning under fjolåret och är en mer flexibel tränare, samtidigt som Bosz mer tillhör den klassiska Johan Cruyff-skolan. Han föredrar att ha ett stort bollinnehav och spela med en stor spelbredd, med bolltrygga försvarare som gärna bryter igenom motståndarens linjer och när Bosz fotboll fungerar är den väldigt behaglig att vila ögonen på. Hans Ajax var också oerhört aggressivt i bollåtererövringsfasen, även om hans presspelsfilosofi är en aning mer balanserad och kontrollerad än Jürgen Klopps rock and roll-gegenpressing.

Bosz lär övergå till en 4-3-3-uppställning men stilmässigt är anställningen av holländaren - som tidigare huserat i Hercules, Vitesse och Maccabi Tel Aviv innan Ajax – i samklang med den fotboll som Dortmund stått för de senaste åren. Han lägger gärna sin tillit till ungdomar och vill spela en friflödande offensiv fotboll och lyckas han få ut det mesta av den offensiva arsenalen med Aubameyang, Marco Reus, Pulisic, Mario Götze, Dembélé, Mor, Shinji Kagawa, André Schürrle och de övriga så kan det här bli riktigt bra.

Till skillnad från Tuchel så har Bosz fått en lugnare uppladdning inför säsongen. Han har endast tappat Sven Bender, vars roll minskat i takt med skadorna de senaste åren, och Matthias Ginter till Borussia Mönchengladbach, som aldrig riktigt lyckades nå den potential han värvades för, han har fått in en hel del spännande, unga nyförvärv i Mahmoud Dahoud (Borussia Mönchengladbach), Maximilian Philipp (Freiburg) och Dan-Axel Zagadou (Paris Saint-Germain), samtidigt som Ömer Toprak (Bayer Leverkusen) förstärker defensiven. Laget känns mer slagkraftigt och balanserat, och de unga talangerna som måste vara bärande spelare har fått ett år mer rutin.

Bosz kanske största utmaning blir att få spelartruppen på sin sida, vilket Tuchel aldrig riktigt lyckades med. Fjolårssäsongen var inte misslyckad, men heller inte så bra som man hade hoppats på, och det finns splittringar i gruppen. Om Bosz ska lyckas få ut det mesta av den otvivelaktigt stora kapaciteten som finns i Borussia Dortmunds trupp måste han först och främst se till att få alla spelare att dra åt samma håll.

Han är supertalangen som är den yngste spelaren någonsin att bära lagkaptensbindeln i Champions League och under sommaren har han ryktats till såväl Chelsea som Liverpool. Ändå hamnade Rúben Neves i Wolves. Hur sjutton gick det där till, egentligen?

Julen Lopetegui såg det som många andra redan sett. Och han tvekade inte ett dugg. Lopetegui kallade upp den nyblivna 17-åringen till Portos seniorlag under försäsongen och när Porto spelade premiären mot Maritimo var Rúben Neves bäst på plan och gjorde ett mål i 2-0-segern. Trots sin ringa ålder lade han beslag på en starttröja i Porto och gjorde hela 37 framträdanden under sin debutsäsong.

Att Rúben Neves är en fotbollstalang utöver det vanliga har inte varit någon väl dold hemlighet för portugisiska fotbollsintresserade. Mittfältaren som tillhört Porto sedan åtta års ålder har spelat i alla ungdomslandslag och ofta varit både största stjärnan och lagkapten. Utöver imponerande insatser på fotbollsplanen där hans fina fötter och passningsspel ,taktiska intelligens och mogenhet tidigt fick honom att sticka ut även i den portugisiska högstaligan så har Neves alltid visat upp ledaregenskaper som helt enkelt inte vanligtvis står att finna hos en spelare i den åldern och redan som 18-åring blev han yngste Champions League-spelare att bära lagkaptensbindeln.

Rúben Neves har nyss fyllt 20 och redan hunnit göra 59 matcher för Porto, samt två a-landslagskamper. Trots att han tillhörde truppens yngsta spelare startade Neves alla matcher i U21-EM i Polen och han tillhörde Portugals främsta aktörer och under sommaren har han kopplats samman med en flytt till flera större klubbar i Europa. Sedan några dagar tillbaka står det dock klart att han lämnar Porto för... Wolverhampton Wanderers. I Championship.

- Jag har alltid velat spela i England och vi har ett bra lag. Jag tror vi kan åstadkomma bra saker den här säsongen. Det är också en bra möjlighet för mig att arbeta igen med tränaren jag hade förra året, sa Neves efter att han kritat på sitt femårskontrakt.

Hur kommer det sig att en supertalang och mittfältsdiamant som Rúben Neves, till synes med världen framför sina fötter, hamnar i Midlands i ett andradivisionslag?

För det första ska det sägas att Rúben Neves inte hade någon oproblematisk fjolårssäsong. Efter att ha varit ordinarie och den första spelaren att tas ut i startelvan under Julen Lopeteguis ledning så förändrades saker och ting när Nuno Espírito Santo tog över huvudtränaruppdraget. Från att ha varit förstaval som den defensive speluppläggaren i Porto så hamnade Neves plötsligt längre och längre ner på rangordningen. Danilo Pereira lade beslag på den defensiva mittfältspositionen och spelare som Hector Herrera, André André och Óliver Torres föredrogs framför ynglingen. Porto-karriären stagnerade och det blev blott sex starter för honom under den gångna säsongen. Med två år kvar på kontraktet, mängder av andra mittfältsalternativ och Porto i ekonomiska svårigheter så föredrog klubben att slanta in, i stället för att låta Neves försöka övertyga nye tränaren Sérgio Conceição att satsa på honom som startman.

Anledningen att Rúben Neves hamnar i Wolves stavas dock Jorge Mendes. Sedan förra sommaren ägs Wolves av kinesiska Fosun och superagenten Jorge Mendes agerar rådgivare åt klubben och konglomeratet, som i sin tur äger en del i Mendes agentur Gestifute.

- Jorge Mendes är någon som vi, på grund av hans vänskap med ägarna, hämtar åsikter och råd från, har Wolves managing director Laurie Dalrymple förklarat.

Det kinesiska intåget och Jorge Mendes inflytande har startat en portugisisk revolution i Wolves. Situationen är inte helt olikt den i Valencia, där singaporianske Peter Lim tog över som ägare och Mendes började pumpa in spelare efter spelare i klubben, och även på Molineux har de portugisiska spelarna med Mendes-koppling börjat göra entré på löpande band. Monacos Ivan Cavaleiro slog klubbens transferrekord när han värvades in för sju miljoner pund på Deadline Day förra sommaren och sedan dess har rekordet slagits ett par gånger till. I januari värvades Helder Costa och under sommaren har försvaren Roderick Miranda och nu alltså Rubén Neves anslutit. Och fler kan det bli. Dessutom tränas laget kommande säsong av Mendes-rekryten Nuno Espírito Santo, som underspelaråren var Mendes första klient.

Wolves, med sina nya ägare, är en ambitiös klubb som helt enkelt till varje pris vill upp till Premier League nästa säsong. Tillvägagångssättet är måhända okonventionellt i brittisk fotboll och kopplingarna mellan klubben och Mendes har kritiserats högljutt, men att en klubb i Championship lyckas lägga vantarna på en så högt ansedd mittfältsjuvel som Rúben Neves kan inte ses som annat än ett kap. Och i en värld med ständigt eskalerande transferpriser känns övergången inte ens överdrivet kostsam.

Men vad innebär det här för Rúben Neves då? Han skulle ju bli Portugals nya stjärnmittfältare. Steget från Porto skulle ju snarare gå till större klubbar, och han har genom åren kopplats samman med lag som Real Madrid, Juventus och Chelsea. Och nu finner han sig själv i West Midlands, redo att ta sig an alla de utmaningarna Championship kastar mot honom. Trots att Neves hade en tung fjolårssäsong är han fortfarande en oerhört högt ansedd spelare som portugiserna har stora förväntningar på och reaktionerna på flytten har varit starka i Portugal. Men att han återigen sluter upp med Nuno, som bänkade honom under hela förra säsongen, är överraskande. Konkurrensen i Porto är dock inte helt jämförbar med den i Wolves och den balanserade, intelligenta mittfältaren bör, om anpassningen till ett nytt land och en ny liga går som den ska, inte ha några problem att slå sig in.

Neves situation är dock värd att jämföra med en annan stor portugisisk mittfältstalang - nämligen Renato Sanches. Efter succén i EM 2016 gick den kraftfulle och dynamiske mittfältaren till Bayern München, där han hamnat i frysboxen. Har han gjort ett bättre karriärval, egentligen? Framträdandena för Bayern har varit sparsamma och när han fick hoppa in för Portugal i U21-EM såg han rostig, självförtroendelös och rent utsagt bedrövlig ut. Att springa ut på Molineux var nog inte riktigt vad Rúben Neves hade förväntat sig av hans karriär när han stormade fram på scenen för ett par år sedan, och det är tveklöst en flytt värd att höja på ögonbrynen för. Men han lär åtminstone få spela.

James Rodríguez var en av världens mest eftertraktade spelare när Florentino Pérez 2014 betalade 80 miljoner euro för att göra honom till Real Madrids nya Galáctico-värvning efter ett strålande VM-slutspel med Colombia. Tre år senare skeppas James Rodríguez nu iväg på ett tvåårslån till Bayern München där han återförenas med Carlo Ancelotti.

Redan när Bayern München firade sin 27:e Bundesligatitel hade presidenten Uli Hoeness redan lyft blicken och börjat titta framåt inför kommande säsong.

- Vi behöver en mix av erfarna spelare och framtidsmän. Vi har redan många stjärnor, så för att förbättra vår trupp behöver vi några granater, sa han.

Spekulationerna under sommaren har handlat kring Arsenals Alexis Sánchez som Hoeness transfergranat. Men när granaten small av under tisdagseftermiddagen var det en annan sydamerikan som presenterades, när James Rodríguez i stället blev klar.

- Vi är väldigt glada att kunna slutföra den här värvningen. James Rodríguez var carlo Ancelottis högsta önskan, efter deras framgångsrika tid tillsammans i Madrid. James är väldigt mångsidig. Han är en målgörare, och han ligger bakom många mål och dessutom är han fantastisk från fasta situationer. Det är ingen tvekan om att det är en övergång som ytterligare ökar kvaliteten i vårt lag, sa Karl-Heinz Rummennigge.

Att James Rodríguez skulle lämna Real Madrid under sommaren har länge stått klart. Det var alldeles uppenbart att han sade farväl till publiken på Santiago Bernabéu när han blev utbytt i säsongens sista hemmamatch mot Sevilla. De tre åren i Madrid var mycket upp och ner för colombianen och det fanns aldrig någon självklar plats för honom i Zinedine Zidanes startelva, och hans status i truppen har sakta men säkert minskat - särskilt i takt med Iscos fantastiska avslutning och Marcos Asensios framfart. Ändå gjorde James 11 mål och 13 assist under sina blott 18 starter (33 framträdanden totalt) under säsongen.

Att Bayern München skulle landa James var dock en stor överraskning. Det har mest pratats om att Chelsea och Manchester United ska varit villiga att spendera svindlande summor för att säkra hans tjänster, även om de ryktena känts suspekta och jag tvivlar på om Antonio Conte eller José Mourinho såg colombianen som den saknade biten i deras respektive byggen. Men som så ofta förr dyker Bayern München upp från ingenstans och gör klart värvningen på nolltid. Och det känns som att den tyska storklubben gör ett rejält kap här, vilket också tyder på att Real Madrid var väldigt måna om att göra sig av med James. Enligt AS betalar Bayern fem miljoner euro årligen för det två år långa lånet, utöver lönen, med option på att köpa loss honom för 35 miljoner euro. Betydligt lägre summor än vad det spekulerats i tidigare under sommaren.

För Bayerns del tycker jag övergången påminner en hel del om när man värvade Arjen Robben 2009. Bayern lägger beslag på en oerhört skicklig spelare som haft ett par oturliga och tunga säsonger, men det står utom alla tvivel att det bor en väldigt stor fotbollsspelare i James Rodríguez. Det var bara några år sedan han utropades som utmanare till Cristiano Ronaldo och Lionel Messi som en blivande Ballon d’Or-vinnare och trots att han haft svårt att lägga beslag på en starttröja i Real Madrid så har hans statistik varit imponerande, med 36 mål och 41 assists på 111 framträdanden. Sedan han anlände i Spanien är det dessutom bara Toni Kroos (323) som skapat fler chanser än James (270) gjort.

James Rodríguez fyller 26 år i morgon och har fortfarande sina bästa fotbollsår framför sig, om Bayern lyckas använda honom på rätt sätt. Rummennigge var tydlig med att James varit Ancelottis högsta önskan och de två samarbetade framgångsrikt under säsongen 2014/15. James har generellt sett trivts bäst när han fått agera i en lite friare nummer 10-roll och det var också i den positionen han fick sitt stora genombrott under VM 2014, när han fick ta emot guldskon efter sina sex mål för Colombia. Ancelotti använde dock ofta James framgångsrikt som den vänsterorienterade spelaren i ett tremannamittfält.

Han kan förstås användas även i en kantroll, även om han inte är någon naturlig winger utan han föredrar att söka sig inåt i planen och känns inte som någon självklart ersättare till Douglas Costa, som väntas krita på för Juventus när som helst. Ancelotti känner James väl och bör ha en god idé om hur han ämnar använda honom, men Bayern München kan åtnjuta en nästan löjlig bredd i de positionerna som James utmanar på. Eller vad sägs om att ha följande spelare till förfogande som yttrar och centrala spelare:

Thomas Müller, Thiago Alcântara, Arturo Vidal, Corentin Tolisso, Joshua Kimmich, Renato Sanches, Sebastian Rudy, Kingsley Coman, Douglas Costa, Arjen Robben, Franck Ribéry och Serge Gnabry.

Även om Douglas Costa lämnar och Serge Gnabry går ut på lån så har Ancelotti vansinnigt många offensiva alternativ som understöd till skyttekungen Robert Lewandowski. Någon som särskilt hamnar under luppen lär bli fan-favoriten Thomas Müller, som hade en poängmässigt svag fjolårssäsong men som är högt skattad. Vad händer om han blir ytterligare åsidosatt? På förhand är det lyxproblem för Ancelotti, men hanteras situationen inte på rätt sätt kan det lätt slå tillbaka mot honom.

Hur som helst tror jag det här är en kalasövergång för både James Rodríguez och för Bayern München. Bayern får en klasspelare, som har potential att bli en av världens absolut bästa, för en billig lånedeal och James kommer till slut bort från Real Madrid, där han aldrig lyckades fullt ut. James både vässar och breddar Bayerns trupp och har nu chansen att få karriären på rätt köl igen. Jag tror det här kan bli väldigt, väldigt bra.