Supportrarna höll andan. Klubben jobbade hårt på övergångsfronten och det spekulerades vitt och brett om miljardbelopp för att säkra en offensiv spelare att ackompanjera Lionel Messi och Luis Suárez. Fansen väntade otåligt på nyheter om Ousmané Dembélé och Philippe Coutinho. In kom en tidigare Tottenham-flopp från Kina.

Transfersommaren har varit minst sagt frustrerande för Barcelona. Den inleddes med en fruktlös jakt på Hector Bellerín, där man fick nöja sig med duktige - men relativt dyra - Nelson Semedo. Gapet upp till Real Madrid, som vann både liga och Champions League i fjol, ska minskas på ett eller annat sätt, men nye managern Ernesto Valverde har inte fått de bästa förutsättningarna för att förbättra och förstärka sin trupp. Nyligen chockades Barcelona av nyheten att Neymar, storstjärnan som skulle axla Lionel Messis mantel, lämnar för Paris Saint-Germain, som betalade brassens utköpsklausul, och plötsligt förändrades läget från prekärt till akut. Det var rätt och slätt en total katastrof, både politiskt och spelmässig, för katalanerna.

De senaste dagarna har tidningarna fyllts till bredden med rykten om hur Barcelona ska ersätta Neymar med Philippe Coutinho och Ousmané Dembélé, men både Liverpool och Borussia Dortmund håller hårt i sina båda guldklimpar, trots att desperata Barcelona-bossar viftar med feta pengabuntar framför deras näsor.

När Barcelona igår presenterade ett efterlängtat nyförvärv var det inte någon av spelarna som supportrarna hoppats på som säkrades, utan en 29-årig brasiliansk mittfältare från Kina som fortfarande hånas över sina misslyckade säsonger i Tottenham.

Vi kan lika gärna vara ärliga: Paulinho var en dunderflopp i Tottenham. Den dynamiske tvåvägsmittfältaren anlände till White Hart Lane som ett rekordnyförvärv från Corinthians efter en strålande prestation i Confederations Cup och förhoppningarna var skyhöga. Men Paulinho anpassade sig aldrig till den engelska fotbollen och tränarscirkusen i Spurs hjälpte inte heller. André Villas-Boas, som värvade honom, blev inte långvarig och interimtränaren Tim Sherwood visade inget större förtroende för honom. När Mauricio Pochettino sedan tog över föredrog han att lägga sin tillit i Mousa Dembélé, Christian Eriksen, Ryan Mason och Nabil Bentaleb. Efter en säsong med blott tre starter skeppades Paulinho iväg till Kina - platsen dit pengakåta och ambitionslösa fotbollsstjärnor på dekis kommer för att spela av karriärens sista år.

För Paulinho representerade dock flytten en vändning och en nytändning efter de tunga åren i England. Han kom till en tränare som uppskattade honom enormt - Luiz Felipe Scolari var mannen som tog ut honom till 2014 års fotbolls-VM - och även om pengarna förstås var huvudmotivationen till Kina-flytten så började han hitta tillbaka till formen. Prestationerna för Guangzhou Evergrande förde Paulinho hela vägen tillbaka till den brasilianska landslagstruppen, och sedermera även till startelvan. Sedan Tite, som coachade Paulinho under mittfältarens mest framträdande år i Corinthians, tog över förbundskaptensrollen har Paulinho fått en given roll i laget och gjort ett strålande jobb. När Brasilien imponerat så stort i VM-kvalet till Ryssland 2018 har Paulinho startat sju av åtta matcher - som alla slutade med seger och den enda matchen han missade var på grund av avstängning.

- Paulinho var inte med i landslagstruppen, men han kämpade sig tillbaka. Det är därför jag är stolt över den kinesiska superligan. Det är helt fel att säga att Kina är en liga spelare kommer till för att avsluta sina karriärer. Ligan har visat sig vara tävlingsinriktad och att den har kapaciteten att ge spelarna möjlighet att börja spela för sina landslag igen, sa Scolari i våras.

Citatet ska förstås tas med en nypa salt men även André Villas-Boas, som coachar Shanghai SIPG, har uttryckt att Barcelonas köp av Paulinho är bra för den kinesiska fotbollen och ett tecken på att även europeiska toppklubbar har koll på fotbollen som spelas där. Även om ligan blivit bättre i takt med alla utländska influenser så är det fortfarande pengarna som styr. Och i fallet Paulinho är det förmodligen mer prestationerna i landslaget - där han fått chansen på grund av kopplingen till Tite - som gjort att Barcelona fått upp ögonen för honom. Det spekuleras även i huruvida Barcelonas president Josep María Bartomeu affärer på den asiatiska marknaden, som indirekt kopplas samman med just Guangzhou Evergrande, ska ha en del att göra med värvningen.

Men är en 29-årig tvåvägsspelare för 40 miljoner euro spelaren Barcelona behöver för att lyfta? Nja. Han är en betydligt bättre spelare än folk ger honom cred för, men jag har svårt att se honom som spelaren som förbättrar vad som var Barcelonas kanske största problemområde under fjolårssäsongen. Mittfältskontrollen har varit det som utmärkt de stora Barcelona-lag vi haft nöjet att följa det senaste decenniet, där Andrés Iniesta, Xavi och Sergio Busquets dominerat matcher på högsta nivå. Under sista året med Luis Enrique var den mittfältsbalansen som bortblåst, Busquets stod inte riktigt att känna igen och Barcelona hittade allt som oftast rakare vägar fram till anfallstrion med Neymar, Suárez och Messi än tidigare. Att få Barcelona att hitta tillbaka till grunderna som karaktäriserat klubben kommer bli en utmaning för Ernesto Valverde - om det är den vägen han vill gå. Paulinho kommer kunna vara nyttig, men han kommer inte råda bot på de problemen.

Värvningen är dock intressant ur en annan synpunkt, nämligen sett till de mittfältsprofilerna som Barcelona riktat in sig på under sommaren. Paulinho är en energisk tvåvägsspelare som är skicklig på att ta sig in i boxen vid rätt tillfällen, men att han anländer till Katalonien är bara ett resultat av att man misslyckats med att värva andra spelare. Huvudmålet under sommaren var förstås Marco Verratti, den flinkfotade passningsvirtuosen med temperament som en ilsken tonåring, men PSG vägrade sälja italienaren trots idoga försök från Barcelonas sida. Övriga spelare som man länkats med är Jean Michael Seri, Lucas Lima och Roberto Soriano, vilket knappast vittnar om någon röd tråd i Barcelonas mittfältsjakt.

Just det är mitt största problem med dagens Barcelona. Jag har skrivit kritiskt om det tidigare, hur klubben övergett sina ideal och fumlar i mörkret efter en väg framåt med en aningslös klubbledning i spetsen. La Masia spottar inte ut talanger som förr och de som kommer fram tas inte om hand, samtidigt som värvning efter värvning floppar trots dyra investeringar. Att Paulinho värvas in måste höja ett och annat ögonbryn hos spelare som Rafinha, Sergi Roberto, Denis Suárez och Carles Aleña. Jakten på Klubbledningen är kraftigt kritiserad för tillfället, och har varit det en längre tid, men när ligasäsongen nu till helgen drar igång ser Barcelona inte ett dugg starkare ut än i fjol, när man ändå inte kom riktigt nära att rå på Real Madrid. Klubbledningen har stirrat sig blint på titlar och tappat det som gjorde klubben speciell, både som fotbollslag, samhällsinstitution och politiskt sett, och den röda tråden står inte att längre att finna.

De kommande veckorna kommer bli oerhört intressanta att följa. Barcelona har ett stort jobb att göra för att ge Ernesto Valverde möjligheterna att få Blaugrana att på allvar utmana Real Madrid. Paulinho är en betydligt bättre spelare än hans rykte och hånskratten från de brittiska öarna vittnar om, men han är knappast mannen som löser Barcelonas problem.

Nej, titelförsvaret fick inte den inledningen Chelsea hade önskat. Två utvisningar, hemmaförlust mot Burnley och de nödvändiga förstärkningarna på transfermarknaden fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Antonio Conte tycks ha haft det på känn under hela sommaren.

- För mig kommer det här bli den svåraste säsongen i min karriär. Det är jag helt övertygad om. Det kommer bli det tuffaste under min tränarkarriär. Det är den känslan jag har, men jag hoppas att jag har fel. Vi behöver fler spelare. Inte toppspelare som Neymar, men spelare som förbättrar vår trupp och vår kvalitet, sa Conte.

Det har mumlats och grymtats under den långa transfersommaren, trots att Chelsea spenderat 130 miljoner pund på nyförvärv. Rent krasst låter förstås värvningarna av Antonio Rüdiger, Tiémoué Bakayoko, Willy Caballero och Álvaro Morata som förstärkningar i varje lagdel som gör Chelsea bättre förberett på att försvara Premier League-titeln The Blues vann på ett så imponerande vis under Contes debutsäsong. I realiteten är det dock värvningar som ersätter redan flyktade spelare, som dessutom inte ger någon garanti för kvalitetsmässig förbättring.

- När du tittar på spelarna vi förlorat, och sedan på spelarna vi värvat, så är de inte samma. Vi har förstås väldigt bra unga spelare, men vi vet att i realiteten så är det ännu tuffare för ligamästare under efterföljande år, vilket vi har erfarenhet av. Vi behöver spelare, även för att underlätta de unga spelarnas utveckling så behöver de få hjälp från rutinerade toppspelare så att de inte stressas fram till en situation de inte är redo för, men kanske kan vara redo för i framtiden. Det är någonting som vi som klubb arbetar med tillsammans med managern och förhoppningsvis kan vi få in några ytterligare nyförvärv under kommande veckor, säger César Azpilicueta.

I fjol hade Chelsea Diego Costa som var avgörande redan från säsongens allra första början, men efter Contes tvivelaktiga beslut i början på juni att skicka iväg ett sms om att anfallaren inte längre har någon framtid i klubben har Costa frusits ut. När Burnley satte 3-0-målet i första halvlek av Premier League-premiären på Stamford Bridge, efter att Gary Cahill blivit utvisad, satt Costa i soffan hemma i Lagarto och pratade vitt och brett om situationen i en läsvärd och öppenhjärtig intervju med Daily Mails Adam Crafton. Álvaro Morata gjorde ett fint första avtryck med ett mål och en assist under sitt inhopp mot Burnley, men det finns inga garantier för att han omedelbart kommer kunna fylla Costas skor. I backlinjen har John Terry, Kurt Zouma och Nathan Aké lämnat, och även Rüdiger och lånehemvändaren Andreas Christensen är duktiga spelare så bidrar de inte med någon mer defensiv bredd än Chelsea hade i fjol. Willy Caballero tar bara Asmir Begovics plats på bänken.

Det allra märkligaste beslutet är dock att släppa Nemanja Matic till konkurrenten Manchester United. N’Golo Kanté stal rampljuset i fjol med en fenomenal debutsäsong, men Matic var en nyckelspelare även i fjol och gjorde 35 matcher i ligan (30 från start) och bidrog med sju framspelningar från sin mittfältsposition. Bakayoko är en talangfull spelare men har inte presterat på högsta nivån under särskilt lång tid och det finns långt ifrån några garantier på att han finner fotfästet omedelbart i ett nytt land och en ny liga, och är redo att prestera på Matics nivå från första början. Dessutom är Bakayoko skadad och missar inledningen av säsongen. När man igår såg Matics strålande debut i Manchester Uniteds 4-0-överkörning av West Ham blev beslutet att släppa Matic än mer svårförståeligt och Contes uttalanden inför Burnley-matchen vittnar om att han inte var särskilt nöjd att bli av med den mångsidige serben.

- Matic vet mycket väl vad jag tycker om honom och hur viktig den här spelaren, som är riktigt bra, en toppspelare, är för vårt lag. Men ibland måste man acceptera den här galna transfermarknaden och ibland måste man acceptera vissa beslut. Men han är en stor förlust för oss, säger han.

Lägg därtill att Chelsea gjort sig av med Nathaniel Chalobah och Ruben Loftus-Cheek (och lånat ut hela 26 spelare under sommaren) som mittfältsalternativ. Dessutom har Dominic Solanke och Tammy Abraham försvunnit, vilket lämnar Conte med enbart Morata och Michy Batshuayi på anfallsposten. Morata, Bakayoko, Rüdiger och Caballero är alla duktiga fotbollsspelare, men sammanräknat med alla spelartapp så är det inga värvningar som ger Chelsea någon ytterligare bredd för att hantera den ökade matchmängden som årets Champions League-spel medför.

I fjol var Chelsea väldigt förskonat från skador. Den här säsongen kommer det vara fler och tätare matcher vilket kommer sätta truppen under stora prov. Trots att säsongen bara är en match gammal så har truppbredden börjat innebära problem. Eden Hazard och Bakayoko missar båda säsongsinledningen på grund av skada och Pedro kämpar mot klockan för att bli frisk till kommande helgs Londonderby mot Tottenham. I premiären startade Conte 20-årige debutanten Jeremie Boga och de sex utespelarna på avbytarbänken hade en snittålder på strax under 21 år. Men laguttagningen var ingen hård passning till klubbledningen om att börja agera på transfermarknaden, enligt Conte:

- Ni känner mig uppenbarligen inte särskilt väl. Även i träningsmatcherna spelar jag alltid det bästa laget, precis som i dag. Mitt val idag var att spela de bästa spelarna vi har tillgängliga för tillfället. Jag gillar inte den där tanken på att skicka meddelanden. Jag ville vinna idag, inte skicka något meddelande, säger Conte.

Chelsea har kopplats samman med spelare som Danny Drinkwater, Sergi Roberto, Ross Barkley, Virgil van Dijk och Alex Oxlade-Chamberlain, men det är tydligt att Conte är frustrerad av bristen på framsteg transfermässigt.

- Klubben försöker göra sitt bästa på transfermarknaden. Jag är tränaren och nu har säsongen startat så mitt fokus ligger enbart på att arbeta med mina spelare på träningsplanen. Det här är min trupp och det här är mitt lag och jag vill kämpa med dessa spelare. Det är klubben som gör jobbet, säger han.

Truppen är relativt tunn från början, även utan skadorna på Hazard, Bakayoko och Pedro, och de två utvisningarna i premiären mot Burnley ställer till stora besvär inför derbyt. Gary Cahill går att ersätta, men med Bakayoko borta var Cesc Fábregas sena utvisning ett tungt slag. Det kanske troligaste är att Conte vill bibehålla sin 3-4-2-1-uppställning och att han flyttar upp David Luiz bredvid Kanté, med Rüdiger, Azpilicueta och Christensen i trebackslinjen bakom. Han får dessutom tillbaka Victor Moses från avstängning.

Den utmanande säsongen som titelförsvarare kunde knappast börjat sämre för Chelsea. Community Shield-förlusten mot Arsenal är förstås inget nederlag av större vikt, men spelmässigt var insatsen långt ifrån övertygande. Detsamma gäller kollapsen i första halvlek mot Burnley, där man hamnade i 0-3-underläge mot ett lag som bara vann en enda bortamatch under hela fjolårssäsongen, och Chelsea måste upp ett par nivåer för att kunna mäta sig mot Mauricio Pochettinos svårslagna Tottenham på Wembley Stadium.

Nu är det viktigt för Chelsea och för de nya spelarna att finna fotfästet direkt. Chelsea vet bättre än många andra klubbar hur snabbt det kan gå utför när saker och ting börjar gå snett. José Mourinhos säsong som regerande mästare började på ett liknande sett, med en förlust efter att ha åkt på en tidig utvisning vilket sedan efterföljdes av det uppmärksammade bråket med lagläkaren Eva Carneiro. Chelseas säsongsinledning är dessutom synnerligen svår och man kommer ställas mot Tottenham, Everton, Arsenal och Manchester City under de kommande veckorna. Resultaten, och lagets uppträdande, i de här inledande matcherna kan komma att sätta prägel på hela Chelseas säsong.

- Nu har vi en vecka på oss att försöka finna den rätta lösningen. Den här matchen kommer utan tvekan att bli tuff, men vi måste vara redo. Vi måste bara vara redo. Vi måste ha samma inställning och kampvilja som i den andra halvleken mot Burnley. Jag tror vi behöver starta om därifrån, säger Conte.

Efter sex raka Scudetti har konkurrenterna rustat upp ordentligt inför den kommande Serie A-starten. Är 2017/18 säsongen då Juventus plats på den italienska tronen på allvar är i fara?

Juventus får förstås finna sig i favoritskapet när Serie A nästa vecka drar igång men det var länge sedan vi stod inför en italiensk säsongsstart med så många utmanare till Juve, som dominerat så kraftigt de senaste åren och vunnit sex raka ligatitlar. De senaste åren har jakten förts av Roma och Napoli utan att någon av dem kommit riktigt nära att rubba La Vecchia Signora, men nu jagas Juve av en hungrig drös klubbar.

Roma, som slutade tvåa i fjol och som etablerat sig som Italiens näst bästa lag de senaste säsongerna, har genomfört en strukturell förändring under sommaren. Det är inte bara den levande klubblegendaren Francesco Totti som har lämnat ett stort tomrum efter sig, Sevillas mirakelman Monchi har tagit över sportchefsansvaret och gjort det han gör - sålt stjärnor dyrt och ersatt med billigare spelare. Mohamed Salah, Antonio Rüdiger och Leandro Paredes har alla lämnat och in har Hector Moreno, Rick Karsdorp, Juan Jesus, Aleksandar Kolarov, Cengiz Under och Lorenzo Pellegrini (som jag är vansinnigt förtjust i) kommit. Ryktena fortsätter dessutom att gå varma kring Riyad Mahrez och förmodligen har Monchi inte några planer på att stänga igen transferfönstret riktigt än, även om Leicester tycks vänta på en högre övergångssumma.

- Jag är optimistisk av naturen, men sanningen är att Roma gjort allt som står i vår makt för att köpa spelaren. Han hade blivit den dyraste spelaren i Romas historia, men vi har inte fått någon positiv feedback från andra sida. Budet vi lade var stort, men vår prioritet är inte enbart Mahrez. Vi har gjort allt nödvändigt och nu tittar vi runt på andra spelare, säger Monchi.

Den strukturella förändringen innebar också ett skifte på tränarsidan. Luciano Spaletti gjorde ett bra jobb, men lyckades inte riktigt få Roma att lyfta lika mycket som under sin första sejour i klubben och Totti-frågan var ett ständigt orosmoln över Rom-himlen. Ersättaren Eusebio de Francesco är nog ganska glad att slippa det politiska minfältet som omringar Totti och han lär få en något mer lätthanterlig trupp. De Francesco gjorde ett utmärkt jobb i Sassuolo med små ekonomiska medel och det ska bli väldigt spännande att se hur han hanterar det tyngre uppdraget.

- Vi har utvecklats mycket under försäsongen och det här (träningsmatchen mot Sevilla) är ett viktigt test på var vi står fysiskt. Vi kommer behandla den här matchen som om det vore en Serie A-match. Vi har arbetat hårt och jag är nöjd med vad grabbarna uträttat. Vi måste dock förbättra vår taktiska koordination. Den har redan blivit bättre, men jag är inte nöjd ännu. Det är vissa situationer som måste upprepas om och om igen på träningsplanen. De här träningsmatcherna är viktiga för att upptäcka vad som fungerar och inte. Det är en lång väg att gå, men vi blir skarpare och skarpare i offensiven och med bättre fysisk status kan vi uttrycka vår kvalitet bättre i offensiven. Det är viktigt att vi ser Roma som ett kollektivt block, snarare än försvar, mittfält och anfall, säger De Francesco.

Roma gör förändringar, men Napoli lägger sina kort på fortsatt utveckling under fotbollsprofessorn Maurizio Sarri. Napoli spelade i fjol fotbollseuropas kanske allra bästa fotboll under långa perioder och glimtarna jag sett under försäsongen tyder inte på att utvecklingen avstannats. Det är helt enkelt njutbart att bevittna det krispiga, vågade passningsspelet; hur Napoli har tålamodet att rulla runt på egen planhalva i väntan på rätt läge för att vertikalbryta sig igenom motståndarnas lagdelar. När Napolis spel fungerar finns det få lag jag tycker bättre om att titta på och den metikulöst noggranne Sarri har gjort ett utmärkt arbete i Neapel. Under sommaren har han än så länge fått behålla alla sina viktiga pjäser och kan fortsatt mönstra en offensiv med Lorenzo Insigne, Dries Mertens och Marek Hamsik, dessutom med Arek Milik som joker om han lyckas återfinna formen han visade upp inför säsongen. I de defensiva leden tycks viktige Kalidou Koulibaly bli kvar. Övergångsmässigt har det inte skett något spektakulärt men Marko Rog, Nikola Maksimovic, Mario Rui och Adam Ounas ger bredd och alternativ som gör att Napoli känns minst lika väl positionerat än inför fjolårssäsongen. Och duktige mittfältaren Jorginho är övertygad om att titelstriden kommer bli knallhård den här säsongen.

- Det här kommer bli den svåraste ligasäsongen på flera år, och av den anledning är det också den mest spännande. Juventus kommer inte vara favoriter på samma sätt som de varit de senaste säsongerna, eftersom vi och Roma har minskat avståndet, samtidigt som Milan och Inter tillhör spelbolagens favoriter. I korthet tror jag inte det kommer vara ett stort glapp från ledarna till de övriga, så som det varit tidigare. Det kommer vara en större balans. Styrkan av vår grupp är anmärkningsvärd och det finns en stor förståelse i omklädningsrummet. Utöver våra kvaliteter som spelare har vi en supertränare och Mister, Sarri, har förändrat och förbättrat alla. Jag har inga tvivel, Napoli kommer komma. Ni kommer få se det, och ni kommer bli överraskade, säger Jorginho till Gazzetta dello Sport.

Samtidigt som Roma och Napoli ser ut att ta kliv framåt så finns det lite frågetecken för Juventus. Finns hungern kvar efter alla inhemska framgångar? Och hur hårt har egentligen den där Champions League-finalförlusten tagit? Dessutom har Juventus tappat sin främsta försvarsspelare - och en av världens bästa - i Leonardo Bonucci efter att han enligt rapporterna rykt ihop med Max Allegri, precis som Dani Alves som flyttat till PSG. Alves avslutade säsongen fenomenalt och det finns inga garantier för att Milan-förvärvet Mattia Di Sciglio, som är talangfull men var ifrågasatt i rödsvart, kan fylla brassens skor omedelbart. Douglas Costa har hämtats in från Bayern München och har en oerhört hög högstanivå om han får till det, och Federico Bernardeschi har anslutit från Fiorentina i en polemisk övergång för att ge ytterligare alternativ i offensiven. Juventus har alltjämt Serie A:s bästa trupp, fyllt med rutinerade spelare som vunnit mängder av titlar och lite yngre och utvecklingsbara spelare, men frågan är om Juventus kommer vara ett bättre lag än i fjol?

- Bonucci har lämnat, men det gjorde Pirlo och Vidal också. Precis som Pogba. Det tar lite tid att anpassa sig, och man måste vänta på att nyförvärven ska finna fotfästet. Vi kanske har förlorat någonting i vårt spel, men vi har fortfarande den bästa offensiven. Pjanic kommer kanske droppa ner lite djupare nu. Vi är bättre nu än vi var förra säsongen, säger Giorgio Chiellini till La Stampa.

Just det där tappet av världsklassmittbacken Leonardo Bonucci är förstås blytungt, om än kanske nödvändigt för gruppens bästa. Men att han lämnar för AC Milan och förstärker en direktkonkurrent kan Allegri inte vara nöjd med. Milan har stulit de flesta italienska transferrubrikerna under sommaren efter att ägarbytet till slut genomförts och den sovande jätten har spenderat miljardbelopp för att förbättra truppen. Under den intensiva sommaren har de italienska pengarna - som kritiserats hårt av bland annat Romas President James Pallotta - spenderats vilt och truppen har förstärkts med spelare som Frack Kessié, Mateo Musacchio, Ricardo Rodriguez, André Silva, Fabio Borini, Hakan Calhanoglu, Andrea Conti och Lucas Biglia, utöver redan nämnde Bonucci. Det är ingen dålig skara spelare som har anslutit till Rossoneri och det råder ingen tvekan om att Milan är ett slagkraftigare lag. Dessutom fick man, efter en stökig juni månad, till slut behålla supertalangen Gianluigi Donnarrumma som är tänkt att bli affischnamnet för den nya satsningen. Det är dock en rejäl utmaning att få så många nya spelare att dra åt samma håll och där kommer Vincenzo Montella ha en rejäl utmaning. Lyckas han få till det snabbt kan Milan också bli att räkna med.

Roma, Napoli och Milan känns som de tre genuina utmanarna till Juventus, men vi får heller inte glömma bort Inter och Lazio. Inter hade en tuff fjolårssäsong, med tanke på hur mycket de spenderade på nyförvärv, och förhoppningen är nu att Spalletti ska bringa stabilitet och stadig förbättring. Jämfört med grannarna Milan har Inters transfersommar varit relativt lugn, men man har ändå förstärkt med spelare som Milan Skriniar, Borja Valero, Matias Vecino och Dalbert Henrique. Lazio har tappat en nyckelspelare i Lucas Biglia men ersatt med Lucas Leiva, som bör ha mer att ge efter ett par års undanskymd tillvaro på Liverpools bänk, samtidigt som Fiorentina tappat stjärnor och gedigna startspelare och ersatt med budgetvärvningar.

Serie A känns hur som helst mer intressant än på många år. Juventus har den starkaste truppen, en skicklig tränare och ett spelsystem som sitter men lagen bakom kommer allt närmare. Kanske är den där sex år långa Scudetto-sviten på väg mot sitt slut.

Säsongen har inte ens börjat, men buropen har redan gjort entré på Allianz Arena. Finns det anledning till oro för Carlo Ancelotti och Bayern München?

- Det är svårt att förutspå vilken form Bayern München kommer vara i. Men jag tror inte att Bayern kommer sluta sist och Borussia Dortmund näst sist i Bundesliga, sa Peter Bosz på presskonferensen inför lördagens Supercup-final.

Den nye Borussia Dortmund-tränaren kunde knappast kommit med ett mer intetsägande svar, men att han duckar frågan om titelkonkurrentens status är förståeligt och det är svårt att veta exakt var man har Bayern München inför säsongsstarten.

Det är alltid svårt att dra växlar från en försäsong som mer går ut på att bygga upp fysik, gruppdynamik och sätta det taktiska ramverket inför säsongen, men det är alltid bättre att spela bra än att spela dåligt. Och man kan inte annat än konstatera att Bayern München inte imponerat under försäsongen.

Bayern München spelade fyra matcher under deras 12-dagarsturné i Kina och Singapore. Då föll man mot både AC Milan och Inter, samt på straffar mot Arsenal. Bayern imponerade första halvtimmen mot Chelsea och rusade ifrån till en 3-0-ledning efter en dubbelsalva från Thomas Müller, men när slutsignalen ljöd hade försvaret skeppat in två mål och varit på väg att tappa en till synes bombsäker seger mot ett underpresterande Chelsea som inte kommit lika långt i sin försäsongsträning. Återkomsten till tysk mark medförde inte några som helst förbättrade resultat. Först blev Bayern sönderblitzat av Jürgen Klopps högpressande Liverpool, vilket ledde till en 3-0-förlust. Dagen efter buades Bayern München-spelarna ut av hemmapubliken på Allianz Arena efter att ha förlorat mot Napoli med 2-0.

- Jag förstår dem. Vi har förlorat många matcher och har problem, men vi arbetar hårt för att få många applåder i de kommande matcherna. Vi är så klart inte glada över situationen, men säsongen har inte startat än. Vi har vår första officiella match på söndag. Vi måste bibehålla självförtroendet och förbereda oss väl, sa Ancelotti efter Napoli-förlusten.

Ancelotti kastade förvisso ut ett ungdomligt lag mot Napoli, där tyske U17-kaptenen Lars Lukas Mai och amerikanen Timothy Tillman fick chansen och där endast Arturo Vidal och Sebastian Rudy var över 25 år i startelvan. Men det maskerar ändå inte det faktum att försäsongen inte varit bra, vare sig spelmässigt eller resultatmässigt.

Bayern har förlorat fem av de sex träningsmatcherna man spelat, om vi bortser från Telekom Cup i mitten av juli. Oroväckande nog för Bayern har defensiven sett oerhört skakig ut och skeppat in hela 14 mål på de tolv matcherna.

- Vi har släppt in för många mål. Majoriteten av målen i alla matcher har kommit från kontringar. Problemet är ganska uppenbart och framför allt måste vi finna balansen mer. Vanligtvis anfallar vi väldigt mycket med våra ytterbackar, men på mittfältspositionerna behöver vi täcka upp bättre. Vi är oroliga. Vi vet att vi inte är i toppslag och vi måste ändra vår attityd och visa mer laginställning, säger Ancelotti.

Just balansen kommer vara en nyckeluppgift att lösa för Ancelotti. Under försäsongen har allt som oftast Robert Lewandowski använts som spets i en 4-2-3-1-uppställning där Thomas Müller eller James Rodríguez oftast använts i positionen bakom. Det är dock på det defensiva mittfältet det finns lite frågetecken. Xabi Alonso har lagt skorna på hyllan precis som Philipp Lahm, som förvisso mer använts som högerback under Ancelottis ledning, och den rutinerad spanjoren lämnar förstås ett tomrum efter sig. Nyförvärvet från Lyon, Corentin Tolisso, har varit den mest frekvent använda spelaren i den positionen. Ibland har han ackompanjerats av Thiago Alcântara, ibland av Arturo Vidal och ibland har det varit Renato Sanches. Tolisso är en spelare jag tycker väldigt mycket om och jag tror han kommer göra väldigt bra ifrån sig i Bayern München, men han är långt ifrån någon karbonkopia på Xabi Alonso. Han är en mångsidig herre och i Lyon har han använts i flera olika roller på mittfältet, allt från mer offensivt orienterad till en energisk tvåvägsspelare eller som defensiv speluppläggare. Han hanterar alla uppgifter väl, och jag är inte orolig för att han kommer kunna fylla ut Alonsos skor, men att förvänta sig att han ska gå in och ta över Alonsos roll rakt av vore att förvänta sig för mycket. Men just balansen på mittfältet kommer vara en viktig fråga att lösa om Ancelotti vill få stopp på målflödet bakåt.

Försäsongen har också dragit med sig några skador. Både Thiago, som är oerhört viktig, och nyförvärvet James Rodriguez har gått sönder. Nye sportchefen, den forne storspelaren, Hasan Salihamidžić har hintat om att Bayern kanske fortfarande har saker att uträtta på transfermarknaden, men Ancelotti antydde snarare att Bayern inte kommer ge sig ut på några ytterligare transferäventyr.

- Ingenting har förändrats. Ja, James har en skade och kommer bli borta i två, tre veckor, men det är inget stort problem eftersom säsongen inte startat än. Vi håller tidsplanen även om vi förlorar en viktig spelare i två eller tre veckor, säger han.

Så, finns det anledning till oro för Bayern? Nja. Min generella inställning är att man ska passa sig från att läsa in för mycket från prestationerna under en försäsong. Det är alltid bättre att vinna än att förlora och det är alltid bättre att spela bra än att spela dåligt, men en försäsong handlar om så mycket mer. Det är inte nu Bayern ska vara i toppslag. Det finns en hel del saker de behöver arbeta med, mest nämnvärt defensiven, mittfältsbalansen och integrationen av de nya spelarna, men tid finns ännu. Resor och tätt matchande måste också tas i beaktning. I slutändan går det dock inte att komma ifrån att Bayern München har den överlägset bästa truppen i Bundesliga. Manuel Neuer är världens kanske bästa målvakt och i backlinjen håller Jérome Boateng, Mats Hummels, Javi Martinez och David Alaba hög klass. Frågetecknet är väl om Rafinha och duktige Joshua Kimmich kan fylla Lahms lucka till höger, vilket inte heller borde vara orsak till huvudbry för Ancelotti. I offensiva och centrala positionerna har Ancelotti omåttliga rikedomar att välja och vraka ifrån. Eller vad sägs om:

Thomas Müller, Thiago Alcântara, Arturo Vidal, Corentin Tolisso, Joshua Kimmich, Renato Sanches, Sebastian Rudy, Kingsley Coman, Douglas Costa, Arjen Robben, Franck Ribéry och Serge Gnabry.

Allt ser inte perfekt ut nu för Bayern München och det finns en hel del att arbeta med. Men en försäsong är en försäsong. På lördag kommer vi få en bättre värdemätare på var Bayern egentligen står sig, när Borussia Dortmund väntar i tyska Supercupen och när man väntas mönstra ett mer ordinarie manskap. Om vi ändå talar oro så måste vi ändå nämna konkurrensen i Bundesliga. RB Leipzig har fått behålla nyckelspelare som Naby Keita och Emil Forsberg, men har nog inte tagit tillräckliga kliv truppmässigt för att på allvar kunna utmana om ligatiteln, men Ralph Hasenhüttl och Ralf Rangnick har något väldigt spännande på gång. Dortmund har också haft en tung försäsong och nye managern Peter Bosz har också en hel del att jobba med om han ska övertrumfa Thomas Tuchels prestationer från fjolåret.

Summa summarum: Försäsongen kunde varit bättre, men döm inte Die Roten för hårt än. Bayern München kommer klara sig fint.

Att spela andrafiolen bakom Lionel Messi fungerade inte längre för fotbollens kanske största affischnamn och Neymar blir nu med råge fotbollsvärldens dyraste spelare när Paris Saint-Germain betalar 222 miljoner euro för att lösa ut brassestjärnan. Det är en övergång fylld av girighet, både sett till pengar, status och ära, och ett smutsigt politiskt propagandamaskineri som lämnar en bitter eftersmak.

De har ju egentligen aldrig hymlat om det.

- Han är min son, men han är också ett företag och jag är dess President, har Neymar Sr tidigare berättat.

Hans son, Neymar Jr, råkar vara en utomordentligt talangfull fotbollsspelare. Den gångna säsongen var förvisso inte riktigt lika framgångsrik som de tidigare i Barcelona, men 13 mål och 11 assist i La Liga är ingenting att skämmas för och när det gällde som mest, som i den makalösa Champions League-comebacken mot PSG, var Neymar också som bäst. Men det var väldigt länge sedan Neymar var enbart en fotbollsspelare, om han ens någonsin varit det. Hans far har ända sedan Neymars utomordentliga talang upptäcktes i Brasilien sett till att dra så mycket ekonomisk vinning som det bara är möjligt av den.

Själv var han en halvtaskig amatörfotbollsspelare som arbetade som mekaniker och allt-i-allo innan han tog kommandot över sin unga sons ekonomi och blev så förmögen att självaste Crassus, den gamle romerske triumviraten, hade blivit avundsjuk. En av anledningarna till att övergången dragit ut på tiden har varit att Neymar Sr väntat till den 31 juli för att kunna hämta ut den lojalitetsbonus klubben är skyldig honom efter kontraktsförlängningen i fjol, vilket nu lär bli en utdragen process där Barça vägrar betala ut summan i sin helhet. The Sun gjorde tidigare i dag en grej om att Neymar Sr tjänat mer än Lionel Messi sedan hans son värvades till Barcelona och även om jag inte skulle ta gift på de ekonomiska uppgifterna från den tvivelaktiga skvallerblaskan så kan vi utan vidare konstatera att Neymar Sr visat sig vara skicklig när det kommer till fotbollsförhandlingar - och att han tjänat enorma pengar på sonens talang.

- Neymars far har inte en enda gång betalat för en kaffe. Jag fick betala för de 200 kopparna vi tagit tillsammans. Men han hade aldrig dåligt med pengar och spelarens senaste kontrakt inkluderade flygbiljetter i första klass för att kunna se alla Santos bortamatcher. Han drar nytta och utnyttjar allt, han tänker bara på pengar. Neymar Junior är en bra grabb, vi hade alltid en bra relation. Jag trodde Neymar Senior var en vän, men om jag idag skulle se honom framför min bil skulle jag inte stampa på bromspedalen, jag hade ökat farten, berättade Luis Álvaro da Oliveira Ribeiro, den forne presidenten i Santos, för ESPN Brasil för ett par år sedan.

När Neymar nu flyttar till Paris och blir världens dyraste fotbollsspelare när PSG betalar utköpsklausulen på 222 miljoner euro - ungefär 2,13 miljarder kronor, eller två Paul Pogba, eller 3670 stycken Séamus Coleman (och vem skulle inte vilja ha 3670 stycken Séamus Coleman?) för att nästla honom ur Barcelonas grepp är det en övergång som handlar väldigt lite om det sportsliga. Neymar har bättre möjligheter att vinna Champions League i Barcelona och La Liga är utan tvekan en bättre liga än Ligue 1 är. Men Neymar har blivit 25 år gammal och han och hans far kände att de inte längre kunde stå kvar i Lionel Messis stora lilla skugga. Det är ett enormt hårt slag för Barcelona, både fotbollsmässigt och politiskt. Neymar var ju tänkt som efterträdaren till Messi och Suárez, den i MSN-trion som skulle kliva fram och bli världens främsta fotbollsspelare när åldern greppade tag i de båda andra och när han förra året signerade ett nytt kontrakt till 2021, efter att han redan då haft kontakt med PSG, trodde Barcelona att de hade sin guldklimp i säkert förvar med den gigantiska övergångsklausulen på 222 miljoner euro som en stor stopp-skylt för att skrämma bort möjliga intressenter. Så blev det inte.

Spekulationerna som stegrats de senaste veckorna fick en slutgiltig bekräftelse i morse när Neymar återvände till Barcelona efter en sponsortripp i Kina, bara för att spendera trekvart på träningsanläggningen för att ta farväl till sina lagkamrater. Först kom ett kort meddelande om att Ernesto Valverde gett Neymar tillstånd om att hoppa över träningen och strax därefter kom det offentliga uttalandet. ”Spelaren Neymar Jr, i sällskap med hans far och agent, har denna morgon informerat Barcelona om hans beslut att lämna klubben. Klubben har informerat dem om att utköpsklausulen på hans befintliga kontrakt, som sedan 1 juli uppgår till 222 miljoner euro, måste betalas i sin helhet”, löd uttalandet.

Värvningen är ett monstruöst styrkebesked från PSG:s sida. Fjolårssäsongen var ett kapitalt misslyckande, när Monaco snuvade dem på ligatiteln, som inte har råd att upprepas och den här värvningen är lika mycket ett tecken på klubbens ambitioner som det är ett gigantiskt långfinger i ansiktet på allt vad Financial Fair Play heter. Det här är något helt annat än när PSG, som förstås indirekt ägs och finansieras av Qatar, klev fram som en av de tyngsta aktörerna på transfermarknaden genom att roffa åt sig talangfulle Marco Verratti framför storklubbarnas ögon, när man värvade Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva från ett Milan på dekis eller betalade dyrt för Manchester United-floppen Ángel di María. Nu krossar PSG transferrekordet med det dubbla för den ur marknadsföringssynpunkt starkast lysande fotbollsstjärnan. Neymar kommer ge PSG stjärnglans och han kommer kunna tjäna stora pengar till klubben, men även om PSG säljer ett antal andra spelare under sommaren kommer det bli vansinnigt intressant att se hur man undviker FFP-sanktioner för mastodontvärvningen.

Kopplingen till Qatar är dock ytterst beklagansvärd. Neymar lämnar Barcelona - som förvisso också tills nyligen varit sponsrat av just Qatar - för att bli posterpojke för en nation som bojkottas såväl ekonomiskt som diplomatiskt av sina grannländer för att ha finansierat och gett stöd åt terrorism. Det ryktas också om att en del i övergången kommer innebära att Neymar blir det stora affischnamnet för VM i Qatar 2022, som kritiserats så hårt. Nästa steg för Företaget Neymar AB är alltså att bli politisk propagandamaskin för Qatar. Men hey, ett företag måste ju alltid expandera till nya marknader oavsett om det handlar om att skjuta eventuella moraliska dilemman åt sidan, eller hur?

Det här är som sagt en övergång som har väldigt lite med det fotbollsmässiga att göra. För mig är det ytterligare ett slag i ansiktet från en sedan länge distanserad och frånvänd fotbollsvärld som bara fortsätter att glida längre och längre bort. Neymar får ta klivet ut ur Lionel Messis skugga och bli huvudpersonen i PSG, men argumenten om att han och alla andra fått anpassa sig och offra sig efter Messi i Barcelona köper jag inte. Visst, han har inte den centrala rollen som i Brasilien, och som vänsterytter kommer ett defensivt ansvar. Men det är också Messis roll som har förändrats, när han flyttats ut till höger i en mer playmaker-roll för att servera Neymar och Suárez. Under sina säsonger i Barcelona vann Neymar precis allt och hans statistik är imponerande: 186 matcher, 105 mål, 59 assist, 8 titlar, 1 trippel. I PSG kommer han få precis den roll han själv önskar, han kommer kunna vara precis hur bra som helst och han kommer mycket väl kunna vinna Ballon d’Or där i framtiden.

Men för mig är det här mest en mastodontövergång som fyller mig med avsmak.

Att göra ingenting är den svåraste saken i världen, påstod Oscar Wilde och Tottenham gör sitt bästa för att följa det irländska litteraturgeniets visdomsord. När konkurrenterna spenderar miljardbelopp på att förstärka sina trupper sitter Spurs lugnt ner i båten och inväntar alltjämt sitt första nyförvärv.

Sedan slutet av förra säsongen har Premier League-klubbarna spenderat över en miljard pund på nyförvärv. Regerande mästarna Chelsea har förbättrat en reden bra trupp med Álvaro Morata, Tiemoué Bakayoko och Antonio Rüdiger, Manchester City har spenderat över två miljarder och Manchester United har värvat in Romelu Lukaku, Victor Nilsson Lindelöf och Nemanja Matic. När konkurrenterna värvar stort i kapprustningen inför den nya säsongen står Tottenham som ensam Premier League-klubb att inte spendera ett jota.

- Min åsikt är att det här är fullständigt ohållbart. Jag vet inte om andra Premier League-klubbar ser det på samma sätt, men jag kan inte se hur priserna som betalas för spelarna kommer kunna vara hållbart ur ett långsiktigt perspektiv. Jag tycker vi hanterar den här klubben på ett korrekt sätt. Jag ser det som att jag är vårdaren av den här klubben som funnits sedan 1882 och när jag lämnar så kommer någon annan ta vid. Vi har en plikt att sköta klubben och långsiktigt är det inte hållbart att spendera mer än du tjänar. Vi har i stället investerat mycket pengar i våra faciliteter för att kunna växa på lång sikt. Nu har vi en av världens bästa träningsanläggningar och nu investerar vi i arenan. Arenan är fundamental och med den kommer vi kunna få fler åskådare och mer inkomst, vilket är vägen framåt. Samtidigt är ungdomsakademin väldigt viktig och vi kan producera egna spelare. Vi behöver inte spendera 20, 30 eller 40 miljoner pund på en spelare när vi har spelare från egna leden som redan har en klubbtillhörighet som spelarna vi köper inte har, sa Daniel Levy i en lång utläggning tidigare under sommaren.

Passningen till övriga Premier League-klubbar är tydlig. Tottenham slutade tvåa i fjol och truppmässigt finns kvaliteten där, även om den skulle behöva breddas. Mauricio Pochettino är en tränare som ser värdet i truppsammanhållning och kontinuitet som många av hans kollegor saknar och till sitt förfogande har han en ung och talangfull trupp i rätt åldersspann där majoriteten av spelarna har sina bästa år framför sig, vilket spelar väl in i hans vision. Han har dessutom redan visat sin tillit till akademin, både i Spurs och i Southampton, vilket tillåter Levy att ägna energi åt att i stället förbättra klubbens struktur sett till arena och träningsanläggningar, vilket på sikt förstås kommer gynna klubben.

Det finns dock en annan aspekt av de uteblivna storvärvningarna - Tottenham är helt enkelt inte särskilt bra på det. I fjol gjorde man en till synes panikartad värvning när Moussa Sissoko värvades in på Transfer Deadline Day och blev klubbens dyraste värvning någonsin, bara för att visa sig vara en kolossal flopp som inte kunde slå sig in i laget. Och en snabb glans på Tottenhams dyraste värvningar vittnar om att det alltför ofta inte slår särskilt väl ut att spendera stort. På listan hittar vi spelare som Roberto Soldado, Vincent Janssen, Darren Bent, David Bentley och Paulinho. Bärande spelare som Harry Kane, Dele Alli, Christian Eriksen, Moussa Dembélé, Eric Dier, Toby Alderweireld och Hugo Lloris, å andra sidan, har antingen fostrats i akademin eller plockats in för betydligt billigare pengar.

Pochettino hymlar dock inte med att Spurs kommer agera på transfermarkanden, även om de hittills suttit lugnt och stilla i båten. Efter 3-0-förlusten mot Manchester City medgav han att Spurs ligger lite bakom övriga toppklubbar i förberedelserna, och att klubben arbetar hårt för att förstärka.

- Alla förväntar sig att Tottenham än en gång ska kämpa för Premier League-titeln. Det viktigaste för oss är våra fans åsikter. Men de kan vara säkra på att vi kommer att agera på transfermarknaden för att förbättra truppen. Vi har en plan. Men det är tidigt ännu och vi tror vår trupp är redo att konkurrera. Vi har en väldigt tydlig idé om vad vi vill göra och vad vi behöver för att nå våra mål. Men ni kan vara säkra på att vi kommer agera, säger Pochettino.

Tottenham har också motstått andra klubbars försök att roffa åt sig deras spelare. Pochettino stämplade Antonio Conte som respektlös för hans uttalanden om Harry Kane och Manchester Uniteds försök att lägga vantarna på Eric Dier slogs kvickt undan. Den enda spelaren som har lämnat är Kyle Walker, vilket får ses som ett speciellt fall. Även om Walker varit i Spurs i nio år så är han uppvuxen i Sheffield och ville återvända till norra England. Han var dessutom petad av Kieran Trippier mot slutet av säsongen. Men Tottenham behöver få in ytterligare en spelare som uppbackning på ytterbacksplatsen.

Det pratas också om att Ross Barkley är nära, även om Pochettino vägrade uttala sig i frågan. Ronald Koeman slog dock fast att det är 100 procent säkert att den talangfulle, men frustrerande Barkley kommer lämna. Barkley har någonting speciellt, men de senaste säsongerna känns det som att han stått och stampa en aning och det skulle vara väldigt intressant att se hans utveckling under Pochettinos närande vingar. Dessutom kommer Érik Lamela tillbaka från långvarig skadefrånvaro och kan argentinaren hitta tillbaka till den nivån han var på innan skadeproblemen satte käppar i hjulet så är han så gott som ett nyförvärv.

Tottenham förtjänar beröm för deras tålmodiga och från konkurrenterna vitt skilda strategi, men när transferfönstret slår igen i slutet av augusti kommer Spurs med all säkerhet ha fått in något eller några nya namn. Tottenhams styrka ligger dock i kontinuiteten och den befintliga spelartruppens förmåga att växa ytterligare. Kan Pochettino krydda det med nyförvärv som kliver in och presterar kommers Spurs vara minst lika bra den här säsongen, trots konkurrenternas vilda spenderande.

Att göra ingenting är den svåraste saken i världen. Ibland kan det också vara rätt. Om inte annat för att se till att det blir rätt när man väl skrider till verket.