Han kom som en otyglad och orädd yngling som var redo att ta sig an hela världen på egen hand. Han lämnar som lagkaptenen som gjorde fler mål än någon annan och med ett troféskåp fyllt till bredden. Efter 13 år sluts cirkeln. Wayne Rooney är inte längre en Manchester United-spelare.
Det var oundvikligt. Det stod klart redan tidigt under säsongen att Wayne Rooneys framtid inte skulle vara i Manchester United särskilt länge till. Han inledde säsongen 2016/17 som startspelare och lagkapten för både Manchester United och England, och även om hans status varit stadigt på nedgång de senaste åren så har fallet under den gångna säsongen varit dramatiskt och sorgligt. Rooney avslutade säsongen som bortfasad ur landslagstruppen och som marginalspelare för United.
Det känns som att Wayne Rooney varit med i evigheter, men han är ändå bara 31 år gammal - samma ålder som Nicky Butt insåg att han hade sina bästa år bakom sig och beslutade sig för att lämna United för Newcastle för att spela fotboll. Rooney stod inför ett liknande val och han hade lika enkelt kunnat värja pengarna i Kina eller USA, men precis som Butt valde han fotbollen och att återigen spela för en klubb han älskar.
- Det är en fantastisk känsla att vara tillbaka. Jag kan inte vänta på att få träffa grabbarna och ta mig ut på träningsplanen och bra spela. Jag kommer inte bara tillbaka för att det är ett lag jag håller på och som jag växte upp i, utan också för att jag känner att klubben kan kliva framåt och nå framgång. Jag vill vara en del av det. Det kommer finnas en press på mig att prestera, men jag är redo. Jag tror jag kan hjälpa den här klubben framåt och bli mer framgångsrik på planen. Det fanns andra alternativ, men när jag insåg att Everton ville ha mig tillbaka så var det enda valet för mig, sa Rooney när han presenterades som Everton-spelare än en gång.
För 13 år sedan betalade Manchester United 27 miljoner pund för att säkra den mest exalterande fotbollstalang England fått fram på mycket länge och Wayne Rooney lämnar som lagkapten och Manchester Uniteds främsta målskytt genom alla tider med 253 mål på 559 framträdanden. Han vann fem ligatitlar, en FA-cup, tre ligacuptitlar, Champions League, Europa League och klubblags-VM. Han gjorde över hundra assists, chippade in drömmål bakom David James och avgjorde derbyt mot Manchester City med en overklig cykelspark. Han blev utsedd till Årets spelare 2010 av PFA, och togs ut i årets lag tre gånger.
Han vann fler titlar än George Best, Sir Bobby Charlton, Eric Cantona och Cristiano Ronaldo, men ändå har Rooney inte kunnat åtnjuta supportrarnas ovillkorliga kärlek under alla år. Två offentliga försök att lämna United för konkurrenter, Chelsea och City, har stuckit i ögonen på supportrarna och hans stadiga nedgång de senaste säsongerna har symboliskt sammanfallit med Uniteds svåra tid efter Sir Alex Fergusons pensionering. Han tappade sin explosivitet och blev en annan spelare, men den nya Rooney innebar ofta en taktiskt svårlöst ekvation som ibland drabbade laget i negativ bemärkelse. Men Rooney gav alltid sitt yttersta för United och i sin roll som ledare har han varit ovärderlig. Trots att han åstadkommit större meriter än Denis Law, Sir Bobby Charlton och George Best, trion som stolt står placerad utanför Old Trafford, så lär det inte byggas några statyer av scousern från Croxteth, men han förtjänar att bli ihågkommen som en United-legendar.
Minns ni Wayne Rooney när han kom till Manchester United? Han var ett unikum. Så orädd, otyglad och fullständigt övertygad om sin egen förmåga. Han började med ett hattrick i debuten mot Fenerbahçe och tittade aldrig tillbaka därefter. I hans huvud fanns det ingen utmaning han inte kunde stånga sig igenom. Han var en ilsken virvelvind som for fram i den röda tröjan. Ett kraftpaket med teknik, intensitet och fart. Under åren har han använts i en mängd olika roller. Han började som tia, ledde United till Champions League-titel som vänsterspringare i trio med Cristiano Ronaldo och Carlos Tevez, gjorde 35 mål säsongen när Ronaldo lämnade och han fick chansen som ensam anfallare och han gjorde sitt bästa att återuppfinna sig själv som central mittfältare.
Den gångna säsongen har varit en sorglig avslutning på vad som varit en spektakulär karriär. Kanske uppfyllde Rooney aldrig riktigt den där potentialen som fick folk så exalterade i 2000-talets början, men han lämnar Old Trafford som en lagspelare, klubblegendar och Manchester Uniteds främsta målskytt genom tiderna, som en väldigt bra fotbollsspelare med ögonblick av absolut världsklass som var framträdande i några oerhört fina fotbollslag. Med tiden kommer minnet av Wayne Rooney i Manchester United bli varmare hos Manchester United-supportrarna.
Frågan är dock hur minnet av Wayne Rooney kommer formas i Everton när han nu återvänder mitt i Ronald Koemans stora omorganisation, där Michael Keane, Davy Klaassen, Henry Onyekuru, Jordan Pickford och Sandro Ramirez alla anslutit under en intensiv sommar. Frågan är var Koeman ser Rooney i sitt nya bygge. Jag hoppas verkligen att Rooney lyckas få fart på karriären igen på Goodison Park, men i ärlighetens namn har jag inte sett mycket de senaste åren som talar för att det finns oförlöst kapacitet som Louis van Gaal, José Mourinho och de olika engelska förbundskaptenerna inte fått ut. Steget är borta, förstatouchen är inte vad den än gång var och han har varken rörligheten eller den taktiska intelligensen för att etablera sig som en mittfältare av hög klass. 31 år är ingen ålder för en fotbollsspelare, men Rooneys karriär har varit längre än mångas och de där benen som en gång var så explosiva och kraftfulla har många, många mil i sig. Med all den erfarenhet han bär med sig kommer han vara ovärderlig som ledare och förebild, men är han fortfarande en fotbollsspelare som kan spela en bärande roll i ett lag som aspirerar att ta nästa steg, att utmana om Champions League-platser? Jag uppskattar verkligen att Rooney tar sig an utmaningen och flyttar tillbaka till Everton i stället för att ta det enkla valet att flytta utomlands och spela ut karriärens sista år för tjocka sedelbuntar i varma länder, men jag befarar att återkomsten till platsen där allt började inte kommer få något lyckligt slut. Jag hoppas innerligt att jag har fel.
@Jimmyewertsson
